Nyheter för kunskapssugna Allt om klubbvåren - Ergo

Ergo #4 / 2008
RECENSIONER / 21
Betygen sätts i skala 0–5
FILM
Ljuv musik men inte banalt
Once
Regi: John Carney
Premiär: 21 mars på SF
”Once” skulle kunna beskrivas som en naturalistisk musikal,
perfekt avpassad för en publik som föredrar introvert
singer-songwriter-svårmod framför filmer där vanligt
folk bryter ut i sång mitt på gatan. Det är lågmält, romantiskt
och närmare dansk dogma än bullrig Broadway.
Även geografiskt befinner vi oss någonstans mellan Danmark
och USA, närmare bestämt i Irland. Han är en gatumusikant
som varje dag står på Dublins gator och skrålar
Van Morrisons mest kända bitar och andra dängor av den
typ som folk vill höra från trubadurer. När mörkret faller
sadlar han om och sjunger ut sin hjärtesorg i egna kompositioner
för de få som vill höra. Hon är en arbetslös ung
tjeckiska som också är musiker och gillar vad hon hör.
... och ljuv musik uppstår, skulle man kunna säga,
men då gör man det lätt för sig. Hur enkel berättelsen
i ”Once” än är så blir den aldrig banal eller helt förutsägbar.
Framförallt så hittar den det där svårfångade
som borde vara grunden för alla relationsskildringar
men som ändå så sällsynt klingar sant på film: Hur en
trevande kontakt uppstår mellan två människor och
utvecklas över tid. Så enkelt, men också så svårt.
Nybakade John Carney står för manus och regi och
han gör det med lätthet och utan tillstymmelse till
filmskolemanér. Ointresserad av överkreativa bildvinklar
eller krystade hopp i tid och rum närmar han sig
istället sitt par lugnt och oforcerat. I kategorin relativa
nykomlingar med stor mognad och känslighet får han
sällskap av sina skådespelare. Markéta Irglová gör sin
första filmroll och även om många känner igen Glen
Hansard som rödtotten i ”Commitments” så har han
mest ägnat sig åt musik sedan den filmen. Den uppriktiga
nerven i deras spel understryks av att de tillsammans
har skrivit och framför sångerna, däribland den
nyligen Oscarbelönade ”Falling Slowly”.
”Once” är varm, rolig och innerlig. För att inte mysighetsfaktorn
helt ska slå i taket kan det nämnas att viss svärta
finns runt kanterna på denna berättelse om två människor
som bara kan uttrycka sig genom maskerande metaforer
och melodier. Det gör den gott.
CHRISTOFFER OLOFSSON
Misslyckad genreparodi
Walk Hard
Regi: Jake Kasdan
Filmstaden
Genreparodier är en svår konst. Att hitta ett antal konventioner
i en given filmtyp är kanske inte så mödosamt.
Att sedan driva gäck med samma klichéer låter
sig nog också enkelt göras. Däremot är det inte en helt
enkel match att viga en hel lång film åt att parodiera
en genre. Oftare förmår blixtbelysande korta pastischscener
roa på ett effektivare sätt än långa omständliga
produkter – vilket ju en nittiominuters film ibland kan
tendera att vara.
När man redan i första scenen inser att ”Walk Hard”
är en uppenbar parodi på filmen om Johnny Cash
– ”Walk the Line ”– från häromåret, känns det som man
kommer att ha ett par ganska långa timmar framför
sig. ”Walk Hard” handlar om country- och rocksångaren
Dewey Cox (John C. Reilly). Innan en konsert tänker
han 71 år gammal över sitt liv. Det blir ramen i en lång
återblick från barndom, över skivsuccéer och drogmissbruk,
till ålderdom. Känns upplägget igen
Detta är alltså i hög grad en parodi på en specifik film.
Samtidigt driver man också med en hel genre – så kallade
bio-pics, filmer om berömda personers liv. Dessutom
tar man chansen att lustifiera ett antal portalgestalter
i rockhistorien. Och när man ändå håller på så
kan man ju såga lite allmänna hollywoodkonventioner
på en gång. Man slår åt många håll. Dessvärre gör man
det väldigt löst och ofokuserat. För att slå många flugor
i samma smäll är det en fördel om de sitter nära varandra.
Det gör de verkligen här, och ändå misslyckas man
pinsamt nog att träffa en enda.
Varför man överhuvudtaget ska ge sig på att parodiera
filmen om Cash är en gåta. Bio-picgenren har många
gjort roliga saker med – inte minst fejkdokumentära
”Spinal Tap” (1984), om ett band som är ett lackmuspapper
på all rockkultur från sextiotal in i ishallseran,
är en klassiker. Den hölls mycket uppe av den kvasidokumentära
formen. Att med spelfilmskonventioner
driva med samtidskultur verkar vara svårare. I ”Walk
Hard” blandas överdriven sentimentalitet med plump
och burlesk sexualisering på ett sätt som gör att man
ömsom skruvar generat på sig, ömsom sitter och gäspar.
När Dewey Cox möter Dylan eller Beatles – eller gör
en variant på Beach Boys-sångaren Brian Wilsons legendariska
droginfluerade mastodondtprojekt – är det
dock lite roligare. Dessa stunder där man faktiskt kan
fnissa lite igenkännande räddar, tillsammans med den
faktiskt genomgående väl genomförda musikdelen, filmen
från lägsta betyg.
Dröjer sig kvar länge
Flyga drake
Regi: Marc Forster
Premiär: 28 mars på SF
PER VESTERLUND
Den tyskfödde regissören Marc Forster har på 2000-
talet gjort flera uppmärksammade filmer i helt olika
genrer, däribland “Monster’s Ball”, “Finding Neverland”
och “Stranger Than Fiction”. Forsters nya film är
ett drama som utspelar sig under fyra decennier och är
baserad på den bästsäljande romanen “Flyga drake” av
Khaled Hosseini.
“Flyga drake” handlar om Amir som växer upp i 1970-
talets Afghanistan. Efter en statskupp i landet tvingas
Amir och hans far fly till USA. Det är en historia om att
tvingas lämna allt man byggt upp och starta om i ett
nytt land och om skuld som aldrig kan återbetalas.
”Flyga drake” är en mycket gripande och sympatisk
historia. Ett problem som går genom hela filmen är
dock att den är för lite karaktärsdriven. Det är hela tiden
händelseförloppet som står i centrum och den tar
sig aldrig riktigt tid att stanna upp och reflektera. Det
hade den vunnit på. Nu är dock inte skadan så stor på
grund av att historien som berättas är så stark. Dessutom
lyckas man trots detta framställa filmens karaktärer
på ett mångtydigt sätt. Detta mycket tack vare
fantastiska skådespelarinsatser. Bäst av alla är den persiska
skådespelaren Homayoun Ershadi som här spelar
Amirs pappa och som tidigare varit med i Kiarostamis
”Smak av körsbär” och spelar i Alejandro Amenábars
(”The Others”) kommande film ”Agora”. Han ger en
tyngd och ett djup till sin karaktär som är något utöver
det vanliga.
Filmatiseringen av ”Flyga drake” är på det hela taget
mycket tänkvärd och välgjord. Forster visar återigen
prov på sin mångsidighet som regissör och lyckas göra
ett drama som dröjer sig kvar länge.
NICLAS GILLBERG
Amir och Hassan som barn i Marc Forsters filmatisering
av “Flyga drake”.
Foto: Sandrew Metronome
Markéta Irglová och Glen Hansard har uppriktig nerv i sitt spel.
Foto: NonStop Entertainment