Promemoria om evidens på utbildningsområdet

Skolverket
2011-08-25
6 (16)
praktik (se t ex OECD 2007). På utbildningsområdet finns en olycklig separation av
forskning och praktik där lärarna ofta inte själva står för sin egen forskning utan är
satta att implementera forskning som kommer externt, från akademin. Inom medicin
är läkarna både forskningsproducenter och forskningskonsumenter. Lärarna har
under lång tid endast varit forskningskonsumenter. Avsaknad av praxisrelevant
forskning och den lägre status som praxisnära forskning länge haft inom utbildningsområdet
är möjliga förklaringar till den tveksamhet som finns inför det evidensbaserade
synsättet hos lärarprofessionen. 3 Evidens har inte kommit ’inifrån’
(som hos läkarkåren) utan lagts på praktiken, utifrån, och drivits på från centrala,
statliga och internationella standardsättare. Skolverket skulle här kunna ta den viktiga
rollen som förmedlare och skapa förutsättningar för en bredare förankring.
Den polariserade evidensdebatten
Evidensdebatten har tidvis varit infekterad. Två huvudsakliga debatter finns inom
debatten.
För- och emot evidens
En första debatt förs mellan evidensförespråkare och evidenskritiker. På ena sidan i
debatten finns evidensoptimister som brukar hävda att evidens är ett medel för att
dokumentera och legitimera professioners arbete och att evidens främjar erfarenhetsutbyte
och lärande och därmed säkrar kvalitet. På andra sidan finns evidenspessimister
som hävdar att evidenstänkandet innebär en risk för intensifierad detaljreglering,
standardisering av arbetet, begräsningar i den professionella autonomin.
Här påpekas också att risken är stor att etiketter som ”evidens” ger en förenklad
syn av forskningsframställningens villkor och att man förleds att tro att viss typ av
forskning är sann och obestridlig (Hansen & Rieper 2011:199). Det bör dock tilläggas
att det inte enbart evidensbegreppet som blir problematiskt när det översätts till
sådana forskningssammanhang där insatser inte så lätt låter sig isoleras. Begrepp
som kausalitet, generaliserbarhet och bias måste också hanteras mer varsamt.
Ett snävare eller ett mer generöst evidensbegrepp
En andra debatt förs bland evidensförespråkarna sinsemellan om vilka metoder
som bör användas för en evidensbaserad praktik. Ett första, mer restriktivt alternativ,
är att evidensbegreppet bör begränsas till experimentstudier, metaanalyser och
systematiska översikter. I Sverige har Statens beredning för medicinsk utvärdering
(SBU) gått i bräschen för ett sådant mer avgränsat evidensgrepp, och tillämpat en
stark evidenshierarki inom medicin och socialt arbete.
En alternativ hållning är att evidens bör användas för att beteckna även kunskap
som producerats på andra sätt än genom experiment och systematiska översikter.
En sådan metodpluralistisk hållning är vanlig inom pedagogik och socialt arbete,
men finns även inom administration och på policynivå och inom det medicinska
området. Inom omvårdnadsforskningen har man exempelvis länge kämpat för en
högre status för kvalitativa studier, för att kunna sprida resultat från områden som
är svåra att kvantifiera (Sager & Bohlin 2011:214).
3 Se till exempel Högskoleverkets utvärdering av lärarutbildningen (2005:17 R).