vårdprogram för bakteriella CNS-infektioner - Infektion.net

36
resistensrapportering, och speglar egentligen bara varje form av nedsatt känslighet i
laboratoriet. Enligt SIR-systemet är gränserna satta till 0,25 för R,
vilka ger en mer klinisk vägledning. Sverige hade inga resistenta meningokocker
enligt SIR-systemet år 2009 (högsta MIC-värde var 0,19 mg/l). Resistensmekanismen
med förändrat penicillinbindande protein är av samma typ som ses hos S.
pneumoniae. Det är således normalt inte betalaktamasproduktion även om sådana
isolat finns beskrivna från exempelvis Spanien. Med de doser som ges av penicillin
G, har man inte sett någon klinisk terapisvikt. Alla stammar hade cefotaxim-MIC
2
mg/l har rapporterats. Observera att brytpunkterna för penicillin G vid behandling av
pneumokockmeningit dock är satta till S 0,064 mg/l. Resistensläget
måste följas noga, eftersom man internationellt får alltmer problem med penicillinresistens
hos pneumokocker. Ett ytterligare orosmoment är att dessa stammar ofta (ca
50 %) är multiresistenta och har nedsatt känslighet även för cefalosporiner.
Dessbättre tycks det vara en sjunkande trend. Aktuell statistik finns på SMI-s
hemsida.
För H. influenzae är den genomsnittliga incidensen av betalaktamasproduktion 20 %
(2008), med stora lokala variationer. En annan typ av resistens mot betalaktamantibiotika
är kromosomalt medierad och beror på mutationer i penicillinbindande
proteiner. Trimetoprim-sulfa resistens utgör cirka 20 % (2008).
Listeria är naturligt cefalosporin-resistent. Ampicillin är förstahandsalternativ och här
finns i praktiken ingen resistens. Behandling med trimetoprim-sulfametoxazol
uppvisar också bactericid effekt mot Listeria och är bästa alternativ vid svår
penicillinallergi. Meropenem och nyare kinoloner, såsom levofloxacin och
moxifloxacin, uppvisar god aktivitet in vitro mot Listeria, vilket stöds av fallrapporter
om god behandlingseffekt vid listeriameningit, men den kliniska erfarenheten är ännu
begränsad. Kloramfenikol och vancomycin, som båda in vitro har effekt mot Listera,
uppvisar dålig klinisk effekt vid listeriameningit med ett flertal rapporter om
behandlingsmisslyckanden.
För S. aureus, KNS och Gram-negativa bakterier varierar resistensmönstren. Vid
misstänkt stafylokockinfektion kan vancomycin bli aktuellt. För Gram-negativa
bakterier måste man styra efter antibiogrammet.
Övrigt
Utvecklingen går framåt och möjligheterna att karakterisera agens som inte växer
fram vid ABM ökar successivt med gentekniken. Några resistensgener finns att leta
efter, liksom t. ex. meningokock-grupp och enskilda gener som styr proteintyper.
Detta kan bli värdefulla tillskott om det är en epidemiologisk frågeställning, eller vid
eventuell vaccineffektstudie.