vårdprogram för bakteriella CNS-infektioner - Infektion.net

44
skadan, har i djurexperimentella studier visat sig försämras vid samtidig behandling
med dexametason. Även om kliniska erfarenheter talande för en försämrad
behandlingseffekt saknas vid samtidig vancomycin- och dexametason-behandling,
kan tillägg av även rifampicin, vars likvorpenetration ej påverkas av dexametason,
utgöra ett tänkbart alternativ. Dessutom finns data från djurexperiment som visar att
tillägg av rifampicin ökar likvorkoncentrationen av vancomycin vid samtidig
dexametasonbehandling.
o Standardbehandling + vancomycin (AII)
alternativt
o Standardbehandling + vancomycin + rifampicin (BIII)
Empirisk behandling vid allvarlig allergi mot betalaktamantibiotika. För att motivera
avsteg från empirisk standardbehandling, krävs anamnestiska uppgifter om
anafylaktisk chock, bronkospasm, Quinckes ödem eller mukokutant syndrom.
Kloramfenikol har tidigare utgjort ett huvudalternativ vid allergi mot
betalaktamantibiotika. Få moderna studier av monoterapi med kloramfenikol finns.
Dessutom är preparatet vanligtvis inte tillgängligt i den akuta situationen, varför
kloramfenikol inte längre är ett realistiskt alternativ.
o Moxifloxacin + vancomycin + trimetoprim-sulfametoxazol (CIII)
Om Listeria bedöms vara mycket osannolik kan trimetoprim-sulfametoxacol
utgå (CIII).
Fortsatt antibiotikabehandling vid negativ bakteriologisk diagnostik
Om patienten initialt förbättras på behandling med cefotaxim + ampicillin, seponeras
i första hand ampicillin om misstanken om Listeria är ringa. Behandlingen fullföljs
med cefotaxim. Om patienten initialt förbättras på behandling med meropenem
fullföljs behandlingen med detta preparat om inte den kliniska bilden starkt talar för
etiologi där smalare behandlingsalternativ finns (BIII).
Behandling av bakteriell meningit med säkerställd etiologi (Tabell 3)
Streptococcus pneumoniae:
Val av behandling är beroende av resistensförhållanden mot penicillin och
cefalosporiner. Vid full känslighet mot penicillin (MIC 0,06 mg/l) respektive
cefalosporiner (MIC >0,5 mg/l) har man rapporterat behandlingssvikt och fördröjd
sterilisering av likvor vid monoterapi med penicillin respektive 3:e generationens
cefalosporiner (17-20).
Vid intermediär känslighet för penicillin (MIC >0,06-1 mg/l) rekommenderas
behandling med cefotaxim alt ceftriaxon om full känslighet för dessa cefalosporiner
(MIC 0,5 mg/l
alternativt om höggradig penicillinresistens (MIC >2 mg/l) föreligger, rekommenderas
behandling med cefotaxim eller ceftriaxon i kombination med vancomycin
(AIII). Jämförande prospektiva studier saknas dock som stöd för någon av dessa
rekommendationer. Djurexperimentella studier talar för en bättre effekt vid
kombinationsbehandling med vancomycin eller rifampicin än vid monoterapi (21,22).