2 - Groove

Peter
Kvint
Glänsande tonhuvud
text: Gary Andersson • bild: Mattias Elgemark
www.groove.st
Från att ha varit en rockmusiker i mängden
har Peter Kvint producerat flera listettor. Hans
arbetsplats: ett gammalt mentalsjukhus.
Låten som öppnat alla dörrar är Glorious, artisten
Andreas Johnson. Peter producerade Andreas storslagna
platta Liebling som förde med sig en omfattande
turnésväng utomlands. Ett roligt men själsdödande liv,
och förra vintern sa Peter stopp. Han ville tillbaka in i
studion. Och arbete fanns det gott om.
När vi besöker den varma och opretentiösa studion
i hjärtat av Söder i Stockholm sitter Peter och Andreas
och arbetar på nya låtar. En akustisk gitarr har huvudrollen.
Andreas tar tillfället i akt och går ut och handlar
mat medan Peter berättar om Jailhouse Studio.
– Jag har haft studion i drygt två år. Från början var
huset ett fängelse, på 1700-talet fungerade det som
sjukhus och sedan som mentalsjukhus på 1900-talet.
Hermann Göring satt inspärrad här.
Jag blir alldeles för perplex för att kunna kontra
med en smart eller rolig kommentar till denna historiska
anekdot, så jag beundrar istället alla dyrbara och
exklusiva gitarrer som hänger på väggarna.
Innan producentkarriären tog fart förra året hade
Peter Kvint figurerat som medproducent på en
Pineforest Crunch-platta och även jobbat med
Joakim Niels. Förutom att frontat poptrion Melony
vill säga. Melony gör okomplicerad bilåkarpop med
vassa gitarrer och smittande refränger. Fartig musik.
Musik lätt att ta till sig.
Det stora genombrottet kom efter att Peter hoppat
med som steel-gitarrist i Andreas band.
– Det blev snabbt uppenbart att han skulle producera
plattan också, säger Andreas över lite sushi. Vi
gjorde några demos och allt bara funkade.
Den något bombastiska, eller i alla fall storslagna,
singeln Glorious spelades sedan oavbrutet i alla
tv- och radiokanaler i Europa under en lång period.
Denna framgång fick artister att kontakta Peter. Han
skaffade sig en agent.
Första producentjobbet blev en singel med franske
sångaren David Hallyday i januari i år.
– Han ville ha ett orkestralt och brittiskt sound, förklarar
Peter. Det var rätt roligt när han var här för
han är en riktig playboytyp och hade flera skivbolagsmänniskor
i släptåg, jag fick inbilla honom att
det var en cool East Village-stämning här. Singeln
har sålt i 100 000 ex i Frankrike så han är nog nöjd.
Han vill i alla fall att jag ska göra hans nästa album.
Studion är nog lite väl anspråkslös för en medlem
av Europas jetset, bara ett rum och kök. Mikrofonen
står en dryg meter ifrån producentstolen. Ingen plats
att gömma sig således. Men detta har enligt Peter aldrig
varit något problem.
Sedan kom sommaren. Peter sov på ett hotellrum i
Finland när kompisen och teknikern Simon Nordberg
ringde och väckte. I halvdvalan fick han reda på att
Magnus Uggla ville ha honom som producent. Efter en
stund somnade Peter om och när han vaknade visste
han inte om han drömt alltihop.
– Jag var tvungen att ringa tillbaka för att kolla, skrattar
han lite förläget.
Det två månader långa arbetet inleddes med skivlyssnarkvällar
där det spelades Clash, Mott the Hoople
och Sweet.
– Grundtanken var att gå tillbaka till ett 70-tals-sound
och då fick vi ta på oss den kostymen.
Uggla har sagt i intervjuer att han ville ha ett mer
macho sound
– Det är mer gitarrer i alla fall, sen om det är macho är
väl upp till honom. Jag har aldrig lyssnat så mycket på
hans skivor men alltid gillat hans attityd, han är inte
alltid politiskt korrekt.
Vad driver dig som producent
– Jag vill kunna tillföra något, göra det bättre. I ett
band sitter man fast i mallen, jag vill jobba nära artisten
hela vägen. Och så gillar jag lekstugesituationen i
studion. Turnélivet är för slitigt tycker jag.
20