2 - Groove

På andra sidan pilregnet
text: Peter Sjöblom
Jason
Ringenberg
Jason Ringenberg är ett alternativ till alternativcountryn,
Ensam med en stråhatt och en akustisk gitarr rockar han
idag lika mycket som för femton år sedan.
Med mini-LP:n Fervor släppte Jason & The
Scorchers 1984 lös en krakatauansk energi i
Dylan-covern Absolutely Sweet Marie. Men
Jason visade också att han själv var en ädel
låtskrivare. Scorchers finns fortfarande lite
vid behov, men i år har han turnerat solo
med en lagom ostämd gitarr, handplockade
publikfavoriter och material från senaste
soloplattan A Pocketful of Soul.
Är det inte läskigt att plötsligt stå ensam på
scen
– Jag har aldrig haft scenskräck, men första
kvällen solo var jag fullkomligt skräckslagen.
Efter alla dessa år med världens bästa
rock’n’roll-band, vilket Scorchers helt
enkelt är, var jag skitskraj för att folk skulle
tycka att, ”näää, Jason är helt kass utan sitt
band”. Men det gick bättre och bättre för
varje kväll och nu tycker jag bara att det
är jätteroligt.
Förr var du lite av countryns ”bad boy”.
Hur ser folk på dig idag
– Jag tror att en del ser på mig och bandet
som nån sorts pionjärer för att vi ingjöt en
otrolig energi i rotcountry. Eller om vi nu
ingjöt en stor dos rock’n’roll i countryn,
vilket det nu var, haha! Jag tror att countryvärlden
kan uppskatta det idag, även
om jag aldrig någonsin kommer att spelas
på countryradion. Det jag gör och alltid
har gjort är en helt annat grej än vad countrybranschen
vill ha.
Ser du dig själv som en upphovsman till
dagens alternativcountry
– Inte som upphovsman kanske, det finns
fler som förtjänar ett sånt erkännande.
Men vi var definitivt med i förtrupperna
och bar fanan högt under en lång tid,
också när ingen annan gjorde det. Det
var hårt ibland. Som med dom amerikanska
pionjärerna som fick pilarna på
sig först. Vi fick ta en del pilar vi också,
inget snack om saken. Men visst kan
jag höra en del av det vi gjorde på särskilt
Fervor i dagens alternativcountry.
Jag blev så glad när jag såg att du gör
Guadalcanal Diarys gamla Trail of
Tears på nya plattan!
– Va! Hahaha, du måste vara den enda
i Sverige som minns den låten! Precis
som du har jag alltid älskat den låten,
det är en av 80-talets bästa låtar och
jag tyckte att den borde återuppväckas
ur glömskan. Och den passade så bra in
på plattan med sitt cherokee-tema eftersom
några av låtarna har sin grund i
södra Appalachernas historia. Folk
måste inte hört plattan för att ta till sig
den, låten är så omedelbar. Helt
suverän!