2 - Groove

More documents

Recommendations

Info

<strong>Groove</strong> 7 • 2000 / recensioner / sida 1 FATBOY SLIM ”Halfway Between the Gutter and the Stars” Skint/Sony Fetpojken har hittat en fungerande formel: tag en cool men poänglös textrad och upprepa den in absurdum. Sedan sitter låten i skivköparnas skallar fastare än ett homofobarsle på Pridefestivalen. Men fetpojkens nya album innehåller mer än bara självklara hits, bland annat gästspel från Macy Gray och Bootsy Collins. Bortsett från att Slimline slaktar oskyldiga låtar för att bygga sina egna, så är det här albumet en rätt trevlig bekantskap. Henrik Strömberg PHI-LIFE CYPHER ”Millennium Metaphors” Jazz Fudge/Playground Rapparna Si Phili och Life utgör tillsammans med producenten Nappa engelska gruppen Phi-Life Cypher. De skapar intensiv, infallsrik och intellektuell undergroundhiphop som känns inbjudande men inte innovativ. Rappen går ofta på överväxel medan beatsen är slöa, spänningen som skapas däremellan är njutbar men det är svårt att lyssna igenom hela CD:n utan att önska sig att ljudbilden ska skifta lite mer. Millennium Metaphors är väldigt stark men når ändå inte hela vägen fram. Gary Andersson BEAUTIFUL SOUTH ”Painting It Red” Go! Discs/Universal Beautiful South må vara Paul Heatons enda alternativ till att spendera dagarna på någon pub i Hull, mumlandes ”I used to be in the same band as Fatboy Slim”. Han borde ändå inse att Beautiful South är ett band som förlorat mycket av sin charm. Heaton/Rotheray har alla sina stora låtar bakom sig. De skrev A Little Time och ett dussin andra fantastiska brittiska 90-talsevergreens. De är hjältar. De borde inte hålla på och göra skivor som bara är okej. Thomas Nilson COSMIC ROUGH RIDERS ”Enjoy the Melodic Sunshine” Poptones/Border Det börjar med två spikraka utropstecken, Brothers Gather Round och The Gun Isn’t Loaded, som lika osannolikt som obekymrat blandar brittisk folkmusik med orientaliska ornamenteringar och Crosby, Stills & Nash. Sedan byts den psykedeliska pulsen mot glittrande harmonier som leder tankarna till ett akustiskt dominerat Green Pajamas på bästa Byrds-humör. Revolution (in the Summertime) är klockren pop. Njut av det melodiska solskenet! Peter Sjöblom SICK OF IT ALL ”Yours Truly” Fat Wreck Chords/Border Det bästa med Sick of It Alls musik är att de kör sitt race. De har alltid låtit så här. Hardcore i sann östkustanda. Yours Truly kommer inte att skaka några grundvalar. Man vet vad man får. Det kan vara tryggt i tider som dessa. Per Lundberg G.B. THE CULT ”Best of Rare Cult” Beggars Banquet/Playground En fest eller en festival utan att lyssna på The Cult existerar inte! Trots detta känns bandets återförening efter bara fem år tidig.Tyvärr har knappast skivbolag den inställningen utan vräker nu bokstavligt talat ut material. Först ut var Coloursound, sen Pure Cult med samlade singlar, lägligt nog dök även den tråkiga soloplattan med Ian Astbury upp följt av singeln (dessutom en cover) till actionfilmen Gone in 60 Seconds och nu släpps Best of Rare Cult, där b-sidor, annorlunda mixar och tre outgivna låtar är samlade. Innan jul kommer även en maffig box och som kronan på verket, en nya platta nästa år. Är då Best of Rare Cult något att ha Tja, det som är mest intressant är att Peace-plattan äntligen ska ges ut och finns representerad med tre spår, Love Trooper, Zap City och Love Removal Machine. Peace skulle följa upp mästerverket Love från 1985 och var egentligen inspelad och klar men bandet var inte nöjda och gick istället till Rick Rubin. ”Kanonbra låtar, men vilket sound”, var hans kommentar, vilket resulterade i att bandets psykedeliska hippiegoth ersattes av rak rock’n’roll i AC/DC-facket. Och de outgivna spåren skulle platsa på svulstiga och arenarockande Ceremony från 1991. Nej, jag väntar hellre på boxen. Thomas Olsson R KELLY ”TP-2.COM” Jive/Zomba Att R Kelly fått för sig att göra en uppföljare till Twelve Play är lite märkligt. På de sju år som passerat mellan Twelve Play och TP-2.COM har han kommit jävligt långt. Nu påstår han att han egentligen bara är en ”R’n’b Thug /.../ tryin’ to get some ass” och flickor ”if you’re horny say Ooh Ooh Ooh, Aah Aah Aah”. Märkligt. TP-2.COM är lika hopplöst snuskig som sin föregångare. Musikaliskt är den ett steg tillbaka sedan småfantastiska dubbelalbumet R. men ändå riktigt bra. Det är ju faktiskt R Kelly. De två versioner av singeln I Wish som finns med på skivan är ghettohymner lika magnifika och rörande som TQ:s Westside. Stor soulmusik. Thomas Nilson V-TWIN ”Free the Twin” Domino/MNW Glasgow rymmer numera otaliga mer eller mindre intressanta musikaliska konstellationer. V-twin är ett löst hållet kollektiv som förvaltar det tunga arvet efter Jesus and Mary Chain och Primal Scream och stundom gör det med den äran. Det svänger rätt hårt och även skivans remixar är inte bara genomrökta utan också för än gångs skull någorlunda roliga. Det har rotats flitigt bland pedaler och analogsyntar, ljudbilden är emellanåt otroligt tjock men molntäcket spricker då och då upp och en stillsam gitarrdänga glimrar fram. Resultatet är dock lite för ofukuserat även för en relativt liberal lyssnare som mig, men det reder sig säkert med tiden. Fredrik Eriksson RICHARD BUCKNER ”The Hill” Overcoat/Border Dystre Richard Buckner har tonsatt dikter ur Edgar Lee Masters Spoon River Anthology och följdriktigt nog heter låtarna till exempel Willard Fluke, Reuben Pantier och Mellie Clark. Med hjälp av Giant Sands ambulerande rytmsektion Joey Burns och John Convertino skapar Buckner en kärv och stundtals lätt experimentell ljudbild. The Hill är kanske det bästa jag hört med Richard Buckner även om hans vokala Richard Thompson-manér fortfarande blir lite tröttsamma. Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER ”Fuse Presents Hell” Music Man/Border MATTHEW HERBERT/DIV. ARTISTER ”LetsAllMakeMistakes” Tresor/Border DJ-mixade samlingar blir allt vanligare. Dessa två skiljer sig dock från mängden. För det första är båda mycket bra mixade, med snygga och/eller kul övergångar mellan låtarna. Båda har också ett bra urval, fast väldigt olika. DJ Hell blandar friskt olika stilar, nytt och gammalt. Låtlistan innehåller så olika artister som Maurizio, Donna Summer, Dopplereffekt,Tuxedo Moon, Frankie Goes to Hollywood, Carl Craig och Sparks. Hell mixar ihop dem coolt utan att det känns det minsta fel. Matthew Herberts mix är betydligt mer homogen, mycket beroende på att han gjort flera av låtarna själv. Det är finurlig och funkig techno/electro/house för hela slanten och Herbert drar sig inte från att vrida på effektknapparna. Sammantaget, två riktigt bra samlingar (Obs! Endast CD-versionen av samlingarna är recenserade. Vinylen är omixad och har färre låtar). Henrik Strömberg SOLESIDES ”Greatest Bumps” Quannum Projects/Playground Quannum är kollektivet som består av en hel drös hjältar inom undergroundhiphop med rötterna på västkusten. DJ Shadow är den som är mest känd och med sig har han bland andra Latyrx och Blackalicous. Quannum, eller Solesides som de kallade sig när de i början av 90-talet började ge ut skivor, bär på en stor skatt för de som är trötta på slickad dussinproducerad hiphop. Här finns en helt ny värld att upptäcka för de som inte noggrant skärskådar importbackar med vinyl. Greatest Bumps erbjuder ett alternativ och glädjen, de galna upptågen och kvalitén talar för sig själv. Och om inte Latyrx Lady Don’t Tek No, som komprimerar alla old school-hits i en låt, blir en massiv hit nu när den återutges finns det ingen rättvisa. Björn Magnusson VANESSA PARADIS ”Bliss” Barclay/Universal Arabiska toner bakom Vanessas sexiga röst är precis perfekt. Zigenarkänsla och mystik likaså. Och så inleds Bliss. Men när Vanessa sen ska göra popmusik blir hon könlös. Och det är synd. När plattan innehåller sköna chansons som Que fait la vie. Och spröda ballader som St Germain. Gary Andersson TRANS AM ”Red Line” Thrill Jockey/Border Amerikanska Trans Am fortsätter att experimentera och blandar tung rock med lugna elektroniska inslag. Resultatet blir en väldigt spretig upplevelse även om det hela vinner på ambition och lekfullhet. Jag är dock inte särskilt förtjust i den här skivan utan lyssnar mycket hellre på den mer sammanhållna och tillbakalutade Surrender to the Night från 1997. Robert Lagerström DIVERSE ARTISTER ”Points in Time Volumes 7-9” Good Looking/Goldhead Dessa mixade drum’n’bass-kompilationer ifrån LTJ Bukems bolag närmar sig nu tvåsiffrigt. Som vanligt är det en uppdatering av egna artisters material, i det här fallet mixade av Nookie, och som vanligt ligger skivorna i snäv linje med de föregående volymerna. Visst, bolagets nytillkomna artister har säkert glädje av att nå en bredare marknad genom sin medverkan, för skivorna är mycket prisvärda och lätta att lyssna på, men projektet är knappast och har aldrig varit den definitiva guide till d’n’b som LTJ vill få det att framstå som. Johannes Giotas BRIGHT EYES ”Fevers and Mirrors” Wichita/Border Det är svårt att gömma sig för känslan av accelererande panik i Fevers and Mirrors. Conner Oberst sång är både hyperintensiv och skakig på gränsen till sammanbrott. Som sprattlande spindlar mot trumhinnan. Ångesten är som naglar som klöser mot
<strong>Groove</strong> 7 • 2000 / recensioner / sida 2 svarta tavlan tills nagelbanden söndrigats. Skrammelpop – i akut brist på ett bättre ord – låter sällan så här. Och det är jag glad för, för det som dröjer kvar länge efter att de många bra låtarna tystnat är den minst sagt olustiga känslan av ett rakblad fläckat av blod som ännu inte hunnit stelna. Peter Sjöblom RHAPSODY ”Dawn of Victory” LimbMusic/Playground Rhapsody är italiensk förstklassig symfonisk power/speed metal med neo-klassicistiska inslag. Första gången jag hörde bandet var på Symphony of Enchanted Lands och jag föll som ett höstlöv – vilket sound! Aldrig tidigare hade jag hört något så storslaget. Körerna, de klassiska arrangemangen, det snabba melodiska gitarrspelet och som kronan på verket, drivet i låtarna. Mästare som Vivaldi, Paganini, Bach och neo-klassicismens grundare Yngwie M är alla stora influenser. Jag lyssnade nog på plattan tio gånger i rad. På bandets tredje platta är de orkestrala inslagen lite nedtonade, vilket även gäller speed metalen och det bombastiska soundet. Låtarna känns rakare. Jag kan ha överseende med att Luca skriver fantasytexter som kretsar runt riddartemat, men att helt sakna självdistans känns bara fånigt. Luca och Alex gör allt; stråkarrangemang, texter, basgångar, gitarrmelodier – de andra i bandet är bara nickedockor. Många låtar är bra, speciellt singeln Holy Thunderforce, men en hel platta blir väl mättande. Thomas Olsson THE LATIN KINGS »Mitt kvarter« Redline/Virgin Ingen lyckas blanda tuffa beats, snirkliga hookar, melodier, raka rhymes och pondusfyllda texter på samma lekfulla, politiskt medvetna och självklara sätt som Dogge, Chepe och Salla. Ibland balanserar texterna på platthetens brant men i nio fall av tio skapar TLK något eget och rakryggat jag inte vill vara utan. Allvar, lekfullhet och erotik passar alla in i TLK-pusslet. På samma sätt som en solande elgitarr. Introt TLK Live är en perfekt minimalistisk ögonblicksbild som inleder denna formidabla platta och Skön våg följer den röda tråden från Välkommen till förorten. De e knas och Blend dom är självklara radioplågor, Va e mina ca$h och Ainaziz är öppenhjärtiga berättelser medan Diggar din stil är en skön kärleksförklaring till tjejer. Mitt kvarter har således allt. Förutom en gästande rap- eller soultjej som skulle kunna tillföra en dimension. Men hon finns kanske med på nästa platta som förhoppningsvis inte dröjer flera år. TLK är den svenska hiphopens ursprung. Och TLK är fortfarande kungar. De problematiserar den svenska verkligheten på 2000-talet. Mitt kvarter är en platta som du bara ska ha i din CD-hylla. Det är så enkelt. Gary Andersson DAVIDSSON ”The Craze” A West Side Fabrication Till en början undrar jag om Davidsson inte vill bestämma sig. Jag tycker att det är fragmentariskt och förvirrat innan jag inser att det är produktionen som inte håller sig inom de ramar jag satt upp. I början av 90-talet släpptes några skivor med denna typ av produktion, med klara akustiska gitarrer, pianon och stråkar som vävs ihop till någonting som väl närmast kan kallas arenapop. Det är stort, på gränsen till svulstigt, men Davidsson klarar sig undan de flesta fallgroparna. På något sätt låter det som tidlöst svenskt sent 1900-tal. Lite Athletic Arabs och lite Raoul Luft. Det är mer fascinerande än bra, men fascinationen upphör inte i första taget. Magnus Sjöberg CATCH 22 ”Alone In A Crowd” Victory/Border Svängig skapunk med allt vad det innebär. Bas, blås och fotbollskörer. Det som gör Alone In A Crowd värd lyssningen är att de varierar mellan lugna och ösiga låtar. Snyggast är titelspåret, en riktig snyftare. Per Lundberg G.B. RED RAT “I’m A Big Kid Now” Greensleeves/MNW Det var med låten Tight Up Skirt som Red Rat lyckades nå internationell uppmärksamhet, det är tydligt att man velat forsätta på denna väg med uppföljaren. Med på skivan finns en cover av Sister Sledges Thinking of You, den låt som bäst bevisar att det går att göra musik med influenser från båda världar. På Island Boy kör Red Rat och flickvännen Italee däremot formligen över avdankade hiphopstjärnan Treach från Naughty By Nature. Red Rat har en intensiv och gäll röst som skiljer honom från de flesta andra. Han kastar sig mellan hysteriska utbrott, väsanden och galna utspel likt en akrobat. Ibland låter faktiskt hans klassiska OoooH Nooooh som riktiga plågoskrin. Den speciella stil och humoristiska framtoning Red Rat står för är han nästan ensam om i genren med undantag från kompisen Goofy som även hjälper till med en låt. Trots att ett flertal producenter medverkat känns skivan homogen, vissa av låtarna hänger ändå bättre ihop än andra. Ward 21 utmärker sig som vanligt med sitt minimalistiska och digitala sound. Dock är det inte de som stått för produktionen på de bästa spåren Put Your Hands Up, Buddy She Want och Little Miss Buffett. I’m A Big Kid Now är en hel skiva från en av Jamaicas mest innovativa deejays som du borde ge en chans. Josefin Claesson HEFNER ”Residue” Inertia/MNW Det blir förvirrande när två skivaktuella artister har samma namn. Det här är alltså inte poptrion Hefner från London utan solokillen Hefner, en duktig musikmakare som egentligen heter Lee Jones. När han nu albumdebuterar blir resultatet både egensinnigt och genreöverskridande. Egentligen är jag inte alls förtjust i r’n’b men när soul blandas med jazz, breakbeats och techno på ett så här skickligt sätt går den inte att motstå. Jones är en hejare på rytmprogrammering och skapar luftigt innovativa ljudbilder som vid några tillfällen får sällskap av Josée Hurlocks vackra stämma. Hefner är med andra ord en producent att hålla ögonen på. Robert Lagerström PETER DOLVING ”Just Cause You Can Talk Don’t Mean I Have to Listen” Creative/Border Efter några akustiska demos tar gamle Mary Beats Jane- och Haunted-sångaren saken i egna händer och släpper sin solodebut själv. Uppbackad av ett hopplockat band levererar han fyra låtar med en energi som ger associationer till en ännu grön Billy Bragg. Det behövs någon som Dolving, någon som faktiskt vågar stå för någonting och som dessutom använder sig av bra låtar för att visa det. Here’s to All blir snabbt en favorit. Peter Sjöblom RUSSELL SIMINS »Public Places« Grand Royal/Playground Blues Explosion-trummisen Russell Simins går på Public Places vidare och utforskar rockenrollens uppfuckade bakvatten där allt är bångstyrigt, lekfullt och elektriskt. Gitarrerna är distade, trummorna organiska, men melodierna kan även vara förvånansvärt poppiga. Funk, träskboogie och indie möts på Public Places som är en intressant och mjukt levande platta precis i min smak. Smart alternativ rock som klarar sig utan en stor hitlåt. Gary Andersson HARRY NILSSON ”Harry” ”Nilsson Sings Newman” ”Skidoo” ”The Point” ”Son of Schmilson” Camden Deluxe/BMG Harry Nilsson är mest känd för att ha hängt runt med beatlarna och festat kraftigt med John Lennon i Los Angeles i början av 70-talet. Detta ledde till ett samarbete med Lennon som producent och Ringo och George som studioinhoppare. Ett gäng plattor har nu äntligen återutgivits med en av popens mer underskattade låtskrivare. Nilsson hade ofta humor och distans till det han gjorde och även om det genomgående är ganska ojämt så glimmar det ofta till. Harry från 1969 har den typiska Beatles/Kinks-känslan. Det finns gott om sympatiska små poplåtar som The Poppy Song och mer sorgsna som Mother Nature´s Son med ljuvliga stråkar. På Nilsson Sings Newman (1970) tolkar han Randy Newman och som Nilsson så ofta bevisar har han en förmåga att göra något helt eget av andras låtar. Skidoo (1968) och The Point från 1970 är två filmsoundtracks där tidens tand gnagt lite väl hårt. Skidoos musikalkänsla är inte så kul idag. The Point har låtar som Poli High och Everything Got Em som tar Nilsson tillbaka till pophimlen. I början av 70-talet började Nilsson få allt mer inflytande i popvärlden även om kritikerna inte ofta var på hans sida. På Son of Schmilsson (1972) experimenterar han med country, rock’n’roll och tjusiga ballader. Efter detta kraftprov gick det stadigt utför med karriären och han har egentligen aldrig fått något erkännande varken hos skivsamlare eller rockskribenter. En sorgligt förbisedd artist! Jonas Elgemark FREDDIE WADLING ”Skillingtryck och mordballader” MNW Vilken magnifik triumf efter den halvhjärtade En skiva till kaffet! För när Freddie sjunger morbida skillingtryck och mördarballader istället för schlagers är textgestaltningen pricksäker, oavsett det gäller det burleska eller ömsinta, det lustiga eller sorgliga.Till exempel spelar jag Månvisa tre gånger i rad och får en klump i halsen varje gång. Freddie lyckas till och med att över en Arbete & Fritid-liknande bordun befria Lasarettsvisan ur sin drypande gråtmildhet. Men allra, allra bäst är nog ändå En irländsk ballad, skriven av Tom Lehrer och översatt av Per-Anders Boquist – genuint kuslig folkpsykedelia i molom! Wadling och bandet blåser museidammet från visböckerna, snor showen från allsångstrubadurerna och placerar ett stycke musikhistoria mitt i det levande nuet. Knappast någon kunde gjort det bättre.Tack, Freddie! Peter Sjöblom FEVEN ”Hela vägen ut” Bananrepubliken/BMG Feven är först ut på Petters skivetikett och har precis som flertalet debuterande rappare ett gediget förflutet i hiphopsveriges
Page 1 and 2: GROOVE Nummer 7 • 2000 | Sveriges
Page 3 and 4: THE LATIN KINGS NYTT ALBUM: MITT KV
Page 5 and 6: Fyra Frågor Till... Downset Skit g
Page 7 and 8: Parkförvaltaren som sadlade om tex
Page 9 and 10: att jämföra med. Är loopen bara
Page 11 and 12: At The Drive-In Smygsatsning i stor
Page 13 and 14: Erasure Sakta svalnande varumärke
Page 15: Spiller Pastadisco text: Thomas Nil
Page 18 and 19: Thurston har i sin tur ägnat ett p
Page 20 and 21: Peter Kvint Glänsande tonhuvud tex
Page 22 and 23: Göteborg enligt Groove… Andra L
Page 24: www. Vinyl .se Äntligen kommer det
Page 29 and 30: Groove 7 • 2000 / recensioner / s
Page 39: Groove 7 • 2000 / recensioner / s

2 - Groove

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?