Rhymes - Groove

Stone Sour
Bakom masken
De bildades i mitten på 90-talet, men splittrades
på grund av Slipknot. Men våren 2002 såg
sångaren Corey Taylor och gitarristen Jim Root
till att köra igång igen. Snart är de aktuella
med plattan Come What(ever) May Be. Kanske
betyder det slutet för Slipknot.
Eivind Vogel-Rödin
Ibland tror man att det ska vara på ett helt
annat sätt än det är. Träffar man gitarristen
i Slipknot förväntar man sig vissa
saker. En sak jag inte förväntade mig var
den två meter långa man som brann för
musik på ett sätt jag aldrig upplevt förut.
Jim Root älskar vad han gör och varje
minut på dygnet, hur tråkig eller jobbig
den är, är en gåva som han tänker vårda
så länge han kan leva på musiken.
– Bor du här I Sverige
Jim tittar på mig och sveper med
armen över Hultsfreds camping.
– Hur gör du det Jag menar, jag har aldrig
sett så många vackra kvinnor någonsin.
Jag vaknade upp i bussen i morse och
tittade ut genom fönstret och bara tänkte
”wow”!
Stone Sour är en mindre brutal och
intensiv variant av Slipknot, de har mycket
mer melodier och mer gemensamt med
Alice In Chains än Slayer, fast med Corey
Taylors röst är det svårt att koppla bort
Slipknots speciella magi.
Är det enklare att spela i Stone Sour, med
tanke på att du kan vara dig själv utan
masken
– Totala motsatsen, det är jättejobbigt.
Jag är en naturligt blyg och reserverad
person så utan masken står jag mest i
bakgrunden och gömmer mig. Men jag
jobbar på det, men det kommer att ta ett
tag.
Jim Root är otroligt lång och ser väldigt
alldaglig ut, inte alls det rock’n’rollmonster
jag förväntade mig. Han lyssnar
noga på varje fråga och ser till att jag får
veta precis det jag behöver. Han är kort
och gott en av de trevligaste och enklaste
musiker jag haft nöjet att prata med. Han
berättar om nya plattan.
– Vi hade ingen plan alls, vi gick bara in
i studion för att se vad som hände. Du
vet, vi skriver ingenting ihop eftersom vi
alla är ute på annat hela tiden. Jag skriver
i bussen med Slipknot, Josh skriver när
han är hemma, Sean skriver när han kan
och Corey skriver sina poplåtar på akustisk.
Så det blir som det blir.
Är du nöjd med skivan
– Det är jag, men jag är rädd att den är lite
för polerad, att lite av vår edge försvunnit.
Men visst är jag nöjd, fast det hade
varit skönt att ha en månad till i studion,
att fixa till vissa saker, att utveckla vissa
låtar mer. Att kanske hinna med att spela
in några låtar som är riktigt bra som vi
aldrig hann med.
Kommer dom att dyka upp någon annanstans
– Det finns en låt som heter Lazarus som
jag personligen tycker är bättre än Zzyxz
Rd. Men vi hade dåligt med tid och
Corey ville jobba på Zzyxz Rd. Det finns
också en som heter The Orphan som jag
tror kommer att dyka upp nånstans, nån
gång. Men så är det.
Hur ser framtiden ut, finns det plats för
både Stone Sour och Slipknot
– Jag vet vad som gör mig lyckligare
att jobba med. Du vet Slipknot är ett så
otroligt kaotiskt band, så mycket olika
människor, olika egon. Jag har svårt att
se att ett sådant band ska hålla länge till.
Jag tror inte våra kroppar håller för det
länge till.
Mathias Skeppstedt
8 Groove 6 • 2006