läsa tidningen här - GilleScouterna

Tillbaka till Stensund. De soliga och
paradisiska lägerdagarna präglas i stor
utsträckning av både yttre och inre
värme. Eller enklare sagt: Vi har kul!
Så här efteråt minns jag dessa dagar i
ungdomens förklarade ljus, utan några
skuggor. Förmodligen fanns skuggorna
också, men minnet av dem har helt försvunnit.
Vad jag minns är en glad sjöfärd med
fiskebåt till Landsort, några turer till
Trosa där vi bunkrar med bagarns wienerbröd
för tio öre och bryggarns sockerdricka
för 21 öre.
Jag minns också ett antal skymningslägerbål
där favoritlåten är: "Var skall
jag finna mig en flicka så ren, så ren
som solens klara sken". En melodi som
passar bra som ackompanjemang till
scoutlagens tionde punkt.
Ibland funderar jag på hur ett scoutläger
i dagens epok med samscouting
tacklar 'renhetstemat'. Är det hyckleri
eller öppenhet som gäller
början av augusti samma år hålls ett
I stort internationellt läger, ett Rover
Scout Moot, på Ingarö i Stockholms
skärgård. Där hör jag inte hemma eftersom
det är avsett för vandrarscouter dvs
scouter över 18 år. Men eftersom Far
deltar som funktionär är jag inbjuden
att en kväll vara med på ett av lägrets
allmänna lägerbål. Visst har jag de små
lägerbålen på Ostholmen och Stensund
med deras positiva stämning i klart minne,
men detta är något helt annat.
Här finns fem tusen scouter och ledare
samlade kring en strålkastarbelyst scen
flankerad av två flammande 'majbrasor'.
På scenen befinner sig en lägerbålsledare,
Lennart 'Läppe' Wennerström klädd i
scoutdräkt med en fladdrande lägerbålsfilt
slängd över ryggen och en scouthalsduk
knuten som turban på huvudet.
Hans publikfångande utstrålning gör
ett enormt intryck på mig, när han presenterar
de olika ländernas sketcher och
andra bidrag till den gemensamma underhållningen.
Mest fascinerar han när
han med stora gester dirigerar den femtusenhövdade
deltagarskaran i sjungandet
av alla de internationellt kända
scoutsångerna. Jag kan fortfarande känna
de ambivalenta rysningar som i nattmörkret
kryper längs ryggraden. Lägerbålsledare
skall jag bli, det bestämmer
jag mig genast för. Och internationella
scoutläger skall jag delta i.
Leda lägerbål med egen filt om ryggen,
det får jag tillfälle till vid kårens
egna läger, men kriget gör att något in-
12
ternationellt läger kommer jag inte med
på förrän 1947, och då har jag redan
passerat scoutåldern och blivit ledare.
Men lägren står fortfarande kvar
som ledfyrar i mina scoutminnens
djupa farled. Här kommer ett läger till.
Sommaren 1937 är vi Danmark. Där
naturligtvis besöken på Carlsbergs
Glyptotek med sina fylliga marmorskönheter
och Carlsbergs bryggeri med
sina fyllda citronvandsflaskor framstår
som höjdpunkter. För att inte tala om
besöken på det finkulturella Tivoli och
det mer folkligt burleska Dyrehavsbakken.
På det senare stället, med sin fantastiska
bergochdalbana, slår vi oss riktigt
lösa och gör experimentella analyser av
Spöktågets högtalaranläggning.
Ur högtalarna vid entrén strömmar
fantastiska ljud från både skrattande
och skräckslagna människor. Är dessa
ljud inspelade eller är de verkliga
Fyra grabbar bland dem Lars-Erik,
'Bolle', Tengstrand bemannar en vagn
och ger sig in i tunneln sjungande Taubes
då färska storsuccè‚ 'Fritiof och
Carmencita'. Resten av gänget står utanför
och kan bekräftande konstatera att
den Taubeska texten strömmar ut med
växlande styrka, beroende på vagnens
varierande avstånd från de uppsatta
mikrofonerna.
Våra tält ställer vi upp på en för de
danska scouterna reserverad lägerplats
utanför den lilla byn Birkeröd några
mil norr om Köpenhamn. Platsen ligger
omedelbart intill en sjö som fungerar
som vattentäkt för huvudstaden och därför
egentligen är belagd med badförbud.
De danska scouterna förklarar dock att
det inte gäller scouter som ju lyder under
scoutlagens dåvarande tionde punkt
"En scout är ren..." och därför inte kan
förorena danskarnas dricksvatten. Vi
badar därför ohejdat.
Några scoutaktiviteteter utanför lägerområdet,
utöver Köpenhamnsbesök och
ett besök på Hilleröds slott, danskarnas
motsvarighet till Gripsholm, förekommer
dock inte. Danskarna saknar ju
allt vad vi brukar kalla för ’terräng’ d v s
skogsmark som man har rätt att röra sig
fritt i. Men matlagning, primitivt hantverk
i trä, läder och tågvirke liksom de
alltid lika stämningsfulla lägerbålen kan
vi inte klara oss utan.
Sommaren 1938 avhålls det stora
förbundslägret på Tullgarn utanför
Trosa, men då har jag börjat jobba som
lantbrukselev i Hedemora och kan därför
inte ställa upp.
Sommaren 1939 har kåren slagit läger
vid Noors gård i norra Roslagen. Bland
alla andra detaljer därifrån minns jag
speciellt den sista lägerdagens morgon.
Enligt astronomerna skall denna dag
en partiell solförmörkelse inträffa vid
5-tiden på morgonen. En av de bägge
deltagande patrullerna beslutar sig för
att vakna i tid för att med sotade glas
beskåda den celebra tilldragelsen. Den
andra patrullen föredrar att fortsätta
sova.
När månskuggan börjar dra sig tillbaka
från solskivan och det intressanta
därmed i princip är över sätter den vakna
patrullen igång med att packa sina
grejor och ta ner tältet. Vi skall ju resa
hem litet senare på dagen. När packningen
såväl av de egna grejorna som
av tältet är klart sover fortfarande den
andra patrullen.
Då går solskådarna ner till sjön för att
fördriva tiden med ett morgondopp. När
även detta är avklarat och sömntutorna
fortfarande inte vaknat flyger latmaskens
lilla antagonist ’verksamhetsivraren’
in i huvudet på de sedan länge
vakna; Vi får nog lov att hjälpa eftersläntrarna!
Sagt och gjort! Tyst och försiktigt befriar
gänget de sovande från deras skyddande
tälttak. Tältpinnar och tältstänger
dras upp ur jorden och alltsammans
förpackas i sin tältsäck. Ingen vaknar
– trots att solen lyser rakt i ögonen på
några som funnit ryggläget vara den behagligaste
sovställning.
Först sedan lägertrumpetaren – med
välutspända kinder – på sitt skrällande
instrument presterar en högljudd revelj
behagar de sovande slå upp sina förvånade
ögon.
Förvirringen är total, i stället för
den rogivande vita tältduken fångar de
sömndruckna blickarna in topparna på
några höga björkar som avtecknar sig
mot en lätt molnprydd blå himmel.
Innan sammanhanget klarnar har de
vakna solspejarna dessutom slitit av
dem sovsäckarna under utropen; Nu har
vi packat tältet åt er! Skall vi packa sovsäckarna
också
Något hämndgirigt slagsmål kommer
dock aldrig till stånd.
Som scout lär man sig svälja förtretligheter
eller snarare att uppfatta sådana
här incidenter som det skämt det är avsett
att vara.
forts i nästa nummer
Gillescouten 3–2013