I huvudet på ”Alla andra är kortsiktiga” - HQ Bank

krönika mats qviberg
V
arför har Stockholmsbörsen fallit så mycket mer än andra
börser i världen? Själv är jag kluven till svaret. Det sägs
ofta att så kallade ”högriskmarknader” ska drabbas mer än
de stora börserna i nedgångar för att det internationella pensionskapitalet
söker sig till mer etablerade aktiemarknader. Ändå faller
inte Indien, Kina och Ryssland med samma kraft som Stockholmsbörsen.
Inte heller övriga europeiska börser visar samma
tyngd i fallet. Personligen tror jag att det är en kombination av
flera saker.
Ett är självklart ägarstyrningen av Ericsson som säkert har
smittat av sig på omvärldens uppfattning av den svenska marknaden.
Om Ericsson ska vara bäst i klassen hur går det då till längre
bak i klassrummet? Stockholmsbörsen domineras av bolag med
tjänstemannakultur och saknar till stor
del ägare av kött och blod. Kapitalism
utan kapitalister! Förvisso ser det likadant
ut på flera västerländska börser,
men med en mycket viktig skillnad: där
finns det färre giftpiller i form av olika
rösträtt på aktierna, vilket innebär att
styrelser och ledningar som inte sköter
sig lättare blir utbytta.
Ett ytterligare skäl till det stora kursfallet på Stockholmsbörsen
är avsaknaden av energiaktier. Graninge, Gullspång, Sydkraft och
Skandinaviska Elverk slarvades bort under jakten på höghastighetsalternativ.
Stockholmsbörsen har också drabbats av styrelser som glömmer
bort sitt ansvar och ökar risken till den milda grad att bolagen
nästan står på ända. Minns SEB och Skanskas kriser i början
av nittiotalet eller ABB, Skandia och Ericsson i närtid. Man har
glömt att det är lika viktigt att begränsa risken som att öka avkastningen
och man har satt några av Sveriges flaggskepp på spel.
Med detta sagt tror jag dock att det
finns en viss överdrift i nedgången. En
hel del sparare, stora som små, kastar sig
just nu över indiska och kinesiska aktier.
Bakgrunden är förstås den enorma till-
växten i länderna och potentialen i framtiden.
Men frågan är om det verkligen är
logiskt att vi ska betala 25 gånger vinsten
för indiska bolag och 40–50 gånger för
kinesiska aktier när man kan köpa SKF,
Atlas Copco och Sandvik för 10–13 gånger
vinsten? Särskilt med beaktande av
att de tre har en mycket stor verksamhet
i Asien. Att köpa Atlas Copco, Sandvik
och SKF ger ägande i tre kvalitetsbolag
med låg värdering, även med hänsyn till
kommande konjunkturnedgångar, samt
1
FEBRUARI 2008
Kapitalism
utan kapitalister
foto: magnus neideman
Is i magen är något
som jag aldrig riktigt
har förstått mig på.
krönikör
mats qviberg styrelseordförande hq bank
exponering mot Asien. Andra aktier jag tror på är Husqvarna, ett
välskött bolag med låg värdering, och SCA, som sitter på stora
skogstillgångar och vars nyblivne vd i alla fall säger rätt saker.
Återstår att se om han också gör dem.
Många placerare har felaktiga förväntningar på börsen.
Det rimliga är ju att aktier ger 7–8 procent per år, riskfria räntan
plus en riskpremie, inte mer än så. Jag gissar att 2008 ger den
typen av avkastning. Med den synen är det också lättare att vara
försiktig och inte ta för stora risker. För personligen avskyr jag
risk och vill gärna sova gott på natten.
Det där med is i magen är något som jag aldrig riktigt har förstått
mig på.
Följaktligen undviker jag att placera i bolag som i min mening
inte hanterar risk på ett trovärdigt
sätt. Ericsson och Stora Enso verkar
aldrig få nog av risk. Trots att Ericsson
nästan låg nere för räkning för några
år sedan köper de lågavkastande bolag
som Marconi och Tandberg för tiotals
miljarder. När det gäller Stora Enso har
de faktiskt gjort den ena dåliga affären
efter den andra. Det började redan när
jag var barn och fortsatte under den tiden bolaget hette Stora
Kopperberg till fusionen med Enso och kulminerade med Consolidated
Paper kring millenniumskiftet. Stora betalade över 40
gånger vinsten för Consolidated Paper på toppen av konjunkturen.
Vad ska de hitta på härnäst? Mitt förslag till aktieplacerare är
att sätta sig på läktaren och se vad dessa bolag hittar på, men inte
delta i matchen.
Apropå risk är det svårt att inte fundera över vad konsekvenserna
blir av den internationella bankkris som nu pågår. Vi har
under hösten fått lära oss nya ord, som ”värdepapperiserade
subprimelån” och diverse förkortningar
som CDO, CMO och CMBS, och få
verkar veta vad de har innehållit. Min
slutsats är att banker som investeringsobjekt
är iskalla så länge som anställda
bankdirektörer uppfinner nya sätt att
på kort sikt maximera vinsterna för att
sedan låta balansräkningarna explodera i
ansiktet på ägarna. Om jag får önska mig
något av 2008 så är det att vi slipper se
svenska storföretag ta hiskliga risker och
genomföra stora förvärv mitt i slutet av
högkonjunkturen.
Krönikan har tidigare varit
publicerad i Veckans Affärer.