Men alla dessa överdrivna åthävor var bara en mask, en grotesk clownmask fören djup personlig tragedi. Jag kände till de få som kände honom som privatmänska.Jag var en av de ytterst få som tilläts få vara i hans hem medan han krampaktigtarbetade med sin gamla utsökta Schumann- och Chopinrepertoar vid pianot. Hanspelade ständigt fel och kom ständigt av sig, men han vägrade erkänna för sig självatt han inte längre behärskade sin egen musik. Han gjorde ständigt nya inspelningarsom han <strong>se</strong>dan själv klippte ihop så att felen och bristerna inte hördes, men inte enspå det sättet kunde han maskera att han inte längre kunde spela. Likväl fortsatte han,och hur fruktansvärt illa det än lät förstod man ändå att han inne i sitt huvud visstehur all världens finaste pianomusik skulle tolkas bättre än av någon annan. Och hanssjälvplågerier vid pianot var outhärdliga och slutade vanligen med att han smälldefast locket och grät bitterligen.Han tog skadan igen genom sceniskt kroppsspråk. Han njöt av att få prostrera sigpå scenen och gjorde även svindlande inkomster som manlig prostituerad. Bara derikaste och mest exklusiva kunderna fick köpa honom, bara dem sålde han sig till, förde var grymmast mot honom. Hans karriär hade urartat i en sorts outsäglig tragiskmasochism som bara blev mer och mer grotesk med åren. Han sjöng inte ens längre,utan numera uppträdde han bara på första klas<strong>se</strong>ns porrklubbar som strippa. Ochhan kunde sin konst. Till och med som sådan var han en raffinerad konstnär.Men det mest imponerande med honom var hans kunskaper om människan ochsamhällets mekanismer bakom scenen. Han hade hela den undre världen på sina femfingrar. Han visste allt före alla andra. Men han gjorde aldrig något nummer avsaken. Han hade kunnat förtjäna miljarder på utpressning mot politiker och på attsälja historier till journalister, men han gjorde aldrig något sådant. Få visste hurmycket han visste, han skyltade aldrig med någon hemlighet, och därför fick hanleva medan endast de ytterst få utvalda fick nöjet att kunna begagna hans kunskaperpå rätt sätt. Till dessa ytterst få hörde jag.Jag vågade framlägga hela mitt problem för honom. Han närmade sig säkertmedelåldern och var kanske redan 40 medan han fortfarande verkade som 27. Dettavar miraklet med honom. Hur kunde han hålla sig så ung trots sitt vidlyftigaleverne? Detta var också hans charm. Han njöt av det själv. Han använde det tillmytbildningen om sig själv, Svarta Kråkan kunde aldrig bli en dag äldre, och därförvar han bara Svarta Kråkan med sina svarta mantlar, sina zigenarsmycken, sinaglittrande halsband, sina öronringar, sitt långa svarta hår, sina svarta polotröjor ochsina purpurröda sammetsbyxor."Vad du berättar är mycket intressant, Max," sade han, "och du har alldeles rätt iatt en hel del är i görningen. Alla världens skurkar tar ny fart och andas ny luft ochsatsar på skenande expansioner efter järnridåns och kommunismens fall. Du anarinte vad den undre världen i Kina förbereder. Och så finns det olyckliga humlor somdu och jag som i misstag flyger rätt igenom de nya spindelnäten och förstöralltsammans. Det vill de undvika. Därför vill de döda dig, Max.""Vill de döda mig?""Javisst. In<strong>se</strong>r du inte det?""Men varför?""Därför att du är hederlig. Du står i vägen. Du hör till den gamla skolan. Dinagamla lufsiga nattklubbar och caféer, dina gamla nerslitna pittoreska kolleger ochavpolleterade hemliga agenter, din gamla mänskliga 50-talsromantik befolkad medgengångare från den tredje mannens sjaskiga luffartider står i vägen för maffiorna,de stora syndikaten, den hårdkokta modernismen och knarkets hänsynslösasyndaflod. Du är för pittoresk. Vi är för vackra. Vårt damm platsar inte i sterila11
etongkomplex. Mänskliga hederliga figurer som du står i vägen för denorgani<strong>se</strong>rade laglösheten, den perfekta hjärntvättade likformiga samhällsordningen,likriktningen av kulturen och elimineringen av allt som inte är kontrollerbart. Minmusik duger inte längre för den är för vacker. Det är bara rockmusikensdemonstrerade <strong>se</strong>nsualitet som gäller, och det kommer inte att dröja länge förrän detblir obligatoriskt att varje rockkon<strong>se</strong>rt slutar med samlag på scenen. Jag har följt meddenna trend och utnyttjat den bara för att driva med den, förlöjliga den och kunnaavslöja den. Jag har alla dessa trendskapare i min hand, och jag behöver bara klämmatill litet för att få dem alla strypta. Men det roar mig som katt att leka med råttorna.Och innerst inne här hemma, det vet du, överger jag aldrig den riktiga musiken.Och du <strong>se</strong>dan som ifrågasätter allt. Man ger dig i uppdrag att krossa alla maffior,och du frågar genast varför man ger dig ett sådant uppdrag och fattar inte att manbara vill ha dig dödad. Man vet att du är för hederlig för att inte åta dig ett sådantuppdrag och verkligen försöka genomföra det hur mycket du än ifrågasätteravsikterna bakom det och fattar likväl inte att någon där uppe helt banalt bara vill hadig likviderad.""Men varför? Och vem?""Vem gav dig jobbet?""Poli<strong>se</strong>n.""Där <strong>se</strong>r du," sade han som om han försökt få Columbus att fatta att han just hadeupptäckt Amerika."Men varför?""Det är enkelt. De vill inte att du skall leva.""Likväl lever jag.""Och det gör du rätt i. Fortsätt med det.""Men vart vill de komma?""Ja, det är en svårare fråga.""Dragos påstod att jag visste för mycket.""Dragos är bara en marionett. Han vet ingenting och förmår ingenting. Han är enmaktlös joker som bara hänger med i spelet som ett bihang. Han är en blindtarmutan betydel<strong>se</strong>, och han klarar sig bara på att aldrig inflammera.""Men det måste ligga en plan bakom det hela.""Söker du motivet?""Ja.""Du är oförbätterlig. Du hör till den gamla skolans hederliga detektiver, som intekan tro att ett mord är ett mord förrän de upptäcker ett förnuftigt motiv bakom det.Men sök inte något motiv till varför somliga vill ha dig ur vägen, för det går inte attfinna något innan du är död, och när du är död är det ändå för <strong>se</strong>nt. Att söka motivettill mordet på sig själv är meningslöst då det aldrig visar sig innan man har blivitmördad.""Jag vill bara försöka förstå sammanhanget.""Om du vill kan jag alltid forska i saken.""Men ställ inte för många frågor. Ingen vill förlora dig.""Du anar inte hur jag går till väga," sade han blygsamt överläg<strong>se</strong>t. "Jag behöveraldrig ställa några frågor."Så var det att träffa Svarta Kråkan igen, oförändrad, orädd och fullständigtimmun mitt i hjärtat av spindelnäten som om han kände vägarna bättre änspindlarna själva.12