Juggernaut - fritenkaren.se

Det blev många drinkar men få diskussioner. Alla som bjöd mig på drinkar hadei stort sett redan resonerat färdigt. De hade liksom ingenting nytt att komma med.Det hade blivit rutin för dem att sopa problemen under mattan. Ju fler problem somredan låg lagrade under mattan, desto mer tveklöst sopade man in nya, som om detvar ett idiotsäkert gömställe. Och allt resonemang var gagnlöst inför denverkligheten att ju fler drinkar man tog, desto mindre skulle ojämnheterna undermattan märkas. Alla mina kolleger sysslade med denna kapplöpning: problemsopade under mattan i samma ständigt tilltagande takt som det professionellatömmandet av glas och flaskor.Helt rådlös var dock ingen. "Gosse, varför arbetar du inte? Skaffa dig ett jobb! Duhar varit på torken för länge. Det att du börjar bli bekymrad över att du inte åldras ärett ålderstecken. Håll i gång! Du måste sätta fart på puffrorna igen! Blanda dig isnuskigheter! Annars kan du tappa stilen och bli bekväm och bli gammal på allvar."De visste alla att flickor inte intresserade mig. Min asexualitet var en myt. Denvar berömd. "En hora kan strippa och samtidigt omringla honom som en orm medanhan bara tittar på klockan och säger: 'Är du inte färdig snart?' som om han väntadepå att en kompis skulle bli klar från toaletten. Han är lika likgiltig för skönhet som enläkare inför en obduktion. Han kan inte ens kräkas. Han bara ser rakt igenom democh väntar på att de ska bli färdiga med sina fåfänga dumheter så att han kan få prataaffärer med dem. Han umgås aldrig med någon om det inte är i affärer. Han kanskjuta ner världens läckraste fnask lika lätt som om hon var en ballong." Jag visstevad de sade och tänkte om mig, och jag tog det som en merit att de i alla fall intekunde tycka att jag var tråkig. De visste att jag var sådan jag var, och de respekterademig för det.Men mitt anfall under natten vållade mig bekymmer. Jag trodde att jag hadevuxit ifrån sådant. Plötsligt var jag lika ung och otålig och nervös och osäker ochsårbar innerst inne igen som jag alltid hade varit, och inga drinkar hjälpte. Och jaginsåg att mina kompisar hade rätt. Jag måste börja arbeta igen.I enlighet med denna outhärdligt pockande oro gick jag upp till mina gamlatyranner vid Interpol. De tog emot mig som en gammal kroniker på lustiga huset,som en alkoholist som de alltid kunde vara säkra på att självmant skulle kommatillbaka till torken. De kände mig. Jag fick tala med specialchefen genast."Du behöver inte förklara dig," sade han skonsamt. "Vi hade faktiskt tänktkontakta dig endera dagen. Det är så att...."Samma fenomen uppenbarade sig igen. Den gamla telepatin fungeradefortfarande. De behövde mig i just samma ögonblick som jag behövde dem. Det varsom om de fullt avsiktligt under månaders tid hade funderat ut något riktigt djävligtuppdrag enkom för att underhålla mig när jag skulle våga dyka upp igen. Ochspecialchefen avslutade sitt föreläggande av problemet med den vanliga frasen: "Ochden här gången, Max, är det verkligen allvar." Han behövde inte tillägga sin fastaövertygelse att det bara var jag som kunde klara av det. Det var numera ensjälvklarhet."Var ska jag börja?" var min enda kommentar."Det spelar ingen roll var du börjar. Bläckfisken har ett oöverskådligt antal armar,och alla är de lika långa, och de sträcker sig överallt. Vi har inget grepp ombläckfiskens huvud eller form, för vi upplever bara de yttersta extremiteterna. Vi troratt det finns ett huvud endast emedan de olika extremiteternas rörelser upprepar sig.Det är bara en teori, men vi tror att den håller. Börja var som helst i den undrevärlden, i någon lönnkrog, i någon bordell, i någon spelhåla eller i någonknarkarkvart. Umgås i de kretsarna, och du måste råka ut för någon av de yttersta2