Juggernaut - fritenkaren.se

"Ta det lugnt, grabben. Inget att vara rädd för! Ursäkta, damen! Upp medhumöret! Det ordnar sig!" hörde jag honom godmodigt kommentera till höger ochvänster på sin skarpa skotska vilket knappast någon ungrare kunde begripa ettskvatt av. Men godmodigheten i hans tonfall avhöll hans ofredade offer från attlyncha honom omgående.Till slut kom han fram till mig. Jag var den siste han trängde sig förbi. "Synd påvädret, gamle gosse," sade han. "Musikerna kommer att få problem."Han slog sig ner och blossade intensivt på sin pipa som spred små rökridåer bådetill höger och vänster, uppåt och nedåt, som om hans bolmande ämnade slå utvädret. Det var som om vi hade träffats igår. Men han följde med föreställningenmed stort intresse.Min nyfikenhet beträffande hans uppdykande var dock total. Den måste stillas.Jag hade tillräckligt förtroende för honom för att våga blotta mig genom en signal."Vad säger du om interpol-maffia-situationen?"Utan att vända bort blicken från den bortregnande föreställningen tog hanuppmärksamt ut pipan ur munnen och sade helt frankt: "There is a bloody mess goingon." Tydligen visste han allt om saken.Sakta men säkert regnade föreställningen åt helvete. Första akten lyckades manfaktiskt genomföra, men knappt hade andra halvlek kört i gång på allvar med prästeroch farao och allt så kom det ett ihållande skyfall som avgjorde saken. Musikendrunknade i regnsmattret, trumpeterna började gurgla, några hårt spända strängarbland stråkarna brast med pinsam jämmer, dirigentens frack satt fastklistrad påhonom och skjortbröstet rullade upp, bastuborna måste tömmas, prästerskapets finavita linnekläder blev till hängande tvätt och man såg igenom dem, ochprimadonnornas coiffurer blev grundligt förstörda. Hela föreställningen med alladess medverkande reducerades till dränkta katter. Det var bara att erkänna slagetförlorat och gå hem. Det skulle aldrig mer ges någon extraföreställning.Sandy Sawbones och jag var för fascinerade av skådespelet för att föra våra egnaangelägenheter på tal, och föreställningen fortsatte efter inställningen. Det blev juoändliga köer till tunnelbanan. Först begrep vi inte vad som pågick, men såsmåningom gick det upp för oss, att vad som vållade en sådan upptornande vredebland vrakpubliken var det sorgliga faktum att en energisk stins eller tunnelbanevaktsom gick omkring och ilsket hänvisade till sitt armbandsur hade den obönhörligtdåliga nyheten att förkunna att det sista tåget hade gått. Det gick inte fler tåg densöndagen.Bland de många tusen offren ur den skeppsbrutna publiken förekom grupper avkrymplingar med kryckor eller i rullstol, oändliga skaror gamla utfattigapensionärer, gummor i hucklen med krokiga käppar, prisgivna familjer medskrikande småbarn, döva och blinda som inte fattade något, och några mycketiögonfallande grupper av utländska turister, som väckte mest uppmärksamhet. Mestindignerade var en stor grupp finska turister, som flugit från Tammerfors enkom föratt uppleva denna föreställning, och de öste ur sig sina perkelen och paskan meraursinnigt och smattrande än något infernaliskt oväder. Även amerikanska turisterförekom som med handväskor och paraplyer försökte gå handgripligt till väga för attkräva pengarna tillbaka, men ingen brydde sig om dem, och de som eventuellt hadekunnat ge dem pengar tillbaka var försvunna från denna världen."Kom, gamle gosse, vi har mer intrikata affärer att dryfta," sade doktor SandySawbones, tog mig under armen och ledde mig därifrån medan han energiskt sög påsin trygga pipa.17