Juggernaut - fritenkaren.se

Detta tal mottogs med föga bifall. Ingen kände sig uppmuntrad. I stället för attkänna tacksamhet kände sig publiken dubbelt kränkt, och den farliga stämningentilltog. Den förskräckte talaren måste ha blivit medveten om en viss lynchningsrisk,ty han började osäkert dra sig baklänges mot de skyddande, badande kulisserna. Idetsamma inträffade ett underverk.Plötsligt upphörde regnet, som om alla kranar i himlen hastigt hade stängts av påsamma gång. Och inte nog med det. Solen bröt fram. Situationen var räddad.Raskt försvann den misslyckade talaren, och i stället trädde dirigenten fram fullav nytt moraliskt mod och tillförsikt. Han lyste och sken i kapp med solen. Utan attinvänta nya nycker från ovan höjde han sin dirigentpinne, och musiken inleddes. Detvar som en omvänd hand. Alla paraplyer och regnkappor bara försvann tillsammansmed varje uns av lynchstämning och upploppshot medan Verdis underbara musiktriumferade och trollband alla.Platsen bredvid min var tom. Eftersom föreställningen var slutsåld måste någoninte ha kommit, och i mitt stilla sinne grep mig den misstanken att den uteblivnekunde vara självaste Sandy Sawbones, ty hur jag än hade spejat hade jag inte blivithonom varse, fastän han var ett original som alltid märktes när han uppträdde.Medan jag funderade över detta och sjönk in i musiken förbryllades jag såsmåningom av att musiken blev svårare och svårare att sjunka in i. "Håller jag på attsomna? Håller jag på att bli döv?" frågade jag mig oroligt och slog mig på öronen,men musiken fortfor att avlägsna sig. Sedan märkte jag att något av mina egnasymptom och reaktioner även kunde iakttagas hos publiken omkring mig.Något var uppenbarligen på tok och höll på att hända. Det var tragiskt ochohjälpligt. Tydligen höll hela högtalarsystemet med alla förstärkare och mikrofonerpå att upphöra att fungera, medan föreställningens alla åthävor, lysande gester,fäktande fantomdirigent och frenetiskt gnidande stråkmusiker blev allt stummareoch framstod som allt löjligare. Förgäves skakade livvakterna sina långa bastantaspjut, förgäves gallskrek primadonnan, förgäves tutade bastuborna, ty man hördeinte ett ljud. Maken till komisk pinsamhet hade aldrig förekommit. Hela dennaenorma arena med dess omätliga resurser, världsstjärnor och mastodontorkester varalltså fullständigt beroende av en sårbar högtalaranläggning, som när den kollapsadedrog med sig hela arenan, hela symfoniorkestern, hela världsstjärneensemblen ochhela baletten i det stora platta fallet. Absurditeten i det hela var i högsta gradtragikomisk.Snart uteblev inte längre de logiska konsekvenserna. Upproret utbröt på nytt.Publiken hade förargats för andra gången, och en gång är mer än nog. Stormen brötut bland de högsta galleristerna men spred sig obönhörligt neråt och framåt längsfolkhavet. Snart var alla de tjugotusen potentiella bråkmakarna i ett farligt tillståndigen. Endast de som satt allra längst fram och orkestern, sångarna och alla som höllpå med föreställningen förblev fullständigt oberörda, ty de kunde ju inte höra attpubliken inte längre kunde höra. Delegationer dök upp bland publiken som träddefram och förargade orkestern och dirigenten med att störa föreställningen. Fler ochfler stod upp och trädde fram. Snart blev det rena folkvandringen. Delegationernamöttes endast av gräl, som ständigt blev häftigare ju fler de blev och ju fler mänskorsom involverades i grälen, tills äntligen den tragiska verklighetens sanning börjadegå upp för de frenetiskt arbetande föreställarna. En ljudtekniker med hörlurar ochandra tillbehör som en robot kom ner till dirigenten och såg hjälplös ut medan handrog upp axlarna. Läget var hopplöst. Hela anläggningen hade kollapsat och kundeinte väckas till liv igen.15