Juggernaut - fritenkaren.se

Och han blossade på sin pipa och blickade djupt och öppet in i mina ögon som enkamrat som man kunde lita på i alla väder i evighet. Han hade åtminstone rent mjöl ipåsen.Och ute hade det slutat regna, och solen hade börjat värma naturen och förgyllalivet igen. Vi lämnade vår ungerska sylta.12."Det är en annan sak också," sade jag när vi gick därifrån. "Jag är inte religiös.Vad gör då en sådan som jag i Indien?""Här är det inte religion det handlar om. Det gäller mänsklighetens öde.Naturligtvis har ju religionen om något med mänsklighetens öde att göra, menreligionen är inte det avgörande. Religionen är snarare dess resultat. Den har alltidförsökt anpassa sig till mänsklighetens öde men med ofta tvivelaktigt resultat.""Vad är då det avgörande? Enligt många är det väl Guds vilja?"Doktorn stannade. "Blanda inte in Gud i det här. Vi har tillräckligt med problemredan. I princip ägnar sig sedan tidernas begynnelse alla religioner bara åt attgrubbla över ett enda problem, som aldrig kan lösas: Finns det en Gud som råderöver ödet eller inte. Ställningstagandet för har alltid varit exakt lika starkt som detemot. Ibland verkar Gud verkligen existera, när allt tycks vända sig till det bättre, ochibland tycks han verkligen inte existera, som i sjukdomen Aids ochnarkotikamissbruk och annat sådant. Problemet är olösligt. Lämna det utanfördebatten. Befatta dig inte med det. I Indien ska du bara ta reda på vad herr Singh ochhans kolleger vet som vi inte vet.Då är dina sjukdomsanfall ett vida intressantare problem. Hur yttrar de sig?"Kunde jag lita på honom? Han var ju läkare."Problemet började redan i trettonårsåldern.""Är det förknippat med sexualiteten?""Det var det inte från början, men det blev det senare.""Berätta.""Jag minns mitt första krampanfall redan som sjuåring. Jag bet nästan av migtungan och klöste nästan sönder händerna, och ingen kunde hålla mig i styr, för jagsparkade för våldsamt. Efteråt skämdes jag förfärligt mest för att de mina blivit såängsliga.""Du hade inga men själv efteråt?""Tvärtom. Jag kände mig förnyad.""Då är det inte epileptiskt.""Nej.""Fortsätt.""Därmed kände jag mig förfärligt skamsen över att andra hade fått se mig i mitttillstånd. Jag beslöt att göra vad som helst för att aldrig oroa andra med det igen.Det blev fler anfall, och jag lärde mig förstå signalerna. Jag känner alltid på migen kvart innan ungefär när ett anfall ska komma. Ibland kan jag uppskjuta anfallet enhel halvtimme, men då blir det bara desto mera våldsamt. Jag lärde mig att göra vissaförberedelser, som att sticka en trasa i munnen, låsa mina händer bakom ryggen ochbinda samman mina fötter, bara för att eliminera så mycket som möjligt av riskerna.Ibland kunde dock banden brista under anfallet och trasan kunde bli utspottad, såjag lärde mig att binda fast trasan ordentligt, som med en munkavle, och att ävensammanbinda benen vid knävecken. För att slippa uppleva min omvärld under38