Personarkiv

Lars Lundqviststörsta beståndet som deponeras för Riksarkivetsräkning i Dalarnas arkivcentrum är Stora Kopparbergsarkiv som beräknas till 19 ooo hyllmeter.Även om alltså medelvärdet hamnar relativt bra, ärdet dock en stor del arkiv som inte består av merän en volym eller ett par. Möjligheten att bedrivaforskning kan därför sägas variera stort mellanarkiven men kan inte i normalfallet sägas vara mindreän i andra sektorer.Till detta kommer att det hos de statliga institutionernafinns 96 ooo hyllmeter privatarkiv inomstatliga myndigheter och totalt 165 ooo utanför. '3Detta inkluderar dock även andra former av institutioner-inteminst utgör arkiv från folkrörelsernaen betydande del.Insamlingspolicy och strategierTill följd av att man i Sverige valt att arbeta mednäringslivsarkiv på regional nivå är ett resultat attman inte har gjort några samlade insatser på ettnationellt plan med att göra några insamlingar efternågra särskilda urvalsprinciper. Här kan jämförasmed det danska Erhversarkivet som med sitt privatarkivsurvalpå ett systematiskt sätt försökt se tillatt täcka branscher och begära in arkiv till institutioner.'4 Det har inte eller funnits någon tanke påatt formellt begära in privatarkiv i Sverige på detviset. F rågan är också om det skulle ha någon störreeffekt - i alla fall inte om företaget samtidigt vartvungen att betala för förvaringen.Istället har arbetet varit fokuserat på att motiveraföretag att ta hand om sin historia och deponerahandlingar hos arkivinstitutionerna. Det torde ocksåvara få större och mer väsentliga företag som inteblivit uppvaktade av någon av institutionerna - påde platser en sådan finns och är aktiv.I de nordiska grannländerna, framförallt i Danmarkoch Finland, och på senare tid även Norge,har till viss del en betydligt mer systematisk hanteringav arkiv från näringslivet gjorts. Bland annatgenom olika försök att se på vilka arkiv som kanvara aktuella att bevara och genom att systematisktuppvakta företag som anses ha arkiv som bör bevaras.Både Finland och Danmark har också samlatdessa mer väsentliga näringslivsarkiv till en särskildarkivinstitution. Denna metod har därmed på ettannat sätt än för svensk del, betonat forskningsaspektenpå materialet.I praktiken bör dock inte skillnaden vara så passstor som den initialt kan verka. Flytt av näringslivsarkivinitieras ofta och får ett intresse hos företageti samband med att en lösning för arkivet måsteordnas i samband med flytt etcetera, oavsett policyeller ej .En skillnad till att den centrala insamlingspolicynmöjligen kan ha varit svagare i Sverige- förutomtidigare nämnda orsak, kan också tänkas liggai att även de enskilda myndigheterna har haft enstarkare position i bevarandet av det egna materialet,än i de nordiska grannländerna. De andranordiska länderna har alla krav på att arkivhandlingarskall inlevereras till respektive arkivinstitutionett visst antal år efter att handlingen upprättats.Något sådant motsvarande krav finns inte försvenska myndigheter - här är det först i sambandmed att myndigheten upphör som inieverans är ettkrav. Detta kan möjligen göra att det är rimligt atttala om en tradition i Sverige där myndigheter i denaspekten har ett större mandat. Däremot inbegriperförstås den svenska traditionen en stark tillsyn avmyndigheternas arkiv och dessutom med arkivariersom arbetar ute i verksamheterna och förestår dethistoriska arkivet. Detta medför att behovet av attfå in handlingarna till arkivinstitutionen inte hellerhar vari t primärt eftersom de i regel har haft en braförvaring hos den enskilda myndigheten. Detta göratt det är en främmande tanke för svenskt arkivväsendeatt formellt begära in arkivmaterial från enlevande arkivbildare.Däremot sker förstås förtidaleveranser på såväl offentlig som privat sida.Dokumenthantering och arkivvårdDe flesta institutionerna erbjuder medlemmarnahjälp och konsulttjänster även för dokumenthanteringoch arkivvård. Detta är också en viktig aspekt föratt säkra relationer och framtida arkivhandlingar.28ARKIV; SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:2