Unga och våld - Länsstyrelserna

killar och tjejer ansåg att det var naturligt förkillar att slåss eftersom det är så de ”är”. Dennaförväntade koppling mellan att vara kille och attkunna ge igen är, enligt deras forskning, en delav den maskulina normen (Bäcklin et al. 2013).Maskulinitetsforskningen pekar också på attförmågan och viljan att ta till våld ses som enstatusmarkör bland killar. Det är dock viktigt attpoängtera att detta inte behöver innebära att detär en kille med en högre maktposition som utsätteren annan med en lägre position. En killekan försöka att förbättra sin egen status genomatt ta till våld, i brist på andra resurser somidrottsframgångar, rika föräldrar, popularitetbland jämnåriga, intelligens eller annat som kanhöja en killes sociala status.Man kan därför fråga sig om de killar som användervåld verkligen har så mycket status ochmakt eller om de snarare agerar utifrån en känslaav maktlöshet när de tar till våld. Den frågantar Nils Hammarén upp i sin avhandling (2008)där han studerade killar från etniska minoriteteri Göteborgs förorter. Killarna från förorten kundeanvända bilden av sig själva som farliga tillatt driva med ungdomar från innerstaden, medsvensk medelklassbakgrund, men också till attsätta sig i respekt bland dessa. Men enligt Hammarénär den makt som killarna från förorten dåupplever högst tillfällig och att den mer sannabilden är att de har en marginaliserad positionjämfört med innerstadsungdomarna. Den tillfälligamakten bygger på de föreställningar somfinns om ”killar med invandrarbakgrund”, ochsom är tydligt kopplade till föreställningar omvåld (Bäcklin et al. 2013).Våld kan alltså fungera som en statushöjandemarkör och en inkluderande handling i vissasammanhang, till exempel bland killarna somHammarén har studerat. Våldet eller hotet omvåld uppfattas med andra ord som en positivhandling av killarna som sätter sig i respekt hosinnerstadsungdomarna. Men samma handlinguppfattas i de allra flesta fall som negativ av devåldsbrukande killarnas övriga sociala nätverksom familjen, flickvännen, lärarna i skolan, fritidsledarenoch lagledaren inom idrottsklubben.Det betyder att dessa killar bär på en mer ellermindre medveten inre konflikt där det våld deutövar fungerar inkluderande i deras kamratkretsoch för stunden är statushöjande, samtidigtsom våldet på längre sikt riskerar att exkluderadem i en mer generell samhällskontext.Det är möjligt att det är insikten om att våldinte är socialt accepterat, och att det är kontraproduktivtför den som vill tillhöra majoritetssamhället,som gör att de allra flesta killarnalägger det våldsamma och normbrytande beteendetbakom sig när de väl etablerar sig vuxenlivet.Enligt Brottsförebyggande rådets statistiköver misstänkta för brott begick 15–19-årigakillar drygt 5 000 misshandelsbrott 2011, jämförtmed cirka 3 600 misshandelsbrott bland20–24-åringar och 2 300 bland 25–29-åringar. 2Även om de allra flesta våldsbrotten begås avkillar och män så finns det även tjejer och kvinnorsom utövar våld. Om tjejers och kvinnors användandeav våld ska förstås som ett maskulinteller feminint agerande har diskuterats av en delforskare. Med utgångspunkt i att maskuliniteteller femininitet inte behöver vara förknippademed det biologiska könet så kan män uttryckafemininitet, och kvinnor maskulinitet, genomsina värderingar, föreställningar och handlingar.Vilka handlingar och värderingar som betraktassom maskulina eller feminina är beroende av derådande villkoren: den historiska epoken, dengeografiska platsen och det sociala sammanhanget.25