groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 14att tänka på denna motsägelse när jag nulyssnar på Son of Clays andra album. Ochdet är inte så konstigt, för The Bird WhoNever Were tar vid där Face Takes Shapeslutade. Precis som på debuten är musikenirriterande och vilsam på samma gång. Detär som om Andreas Bertilsson rastlöst sitteroch skrapar fram och tillbaka med stolensamtidigt som han skapar avslappnadeharmonier och vackra melodiskisser. Dettarastlösa beteende får en betydande inverkanpå musiken och ger den en neurotiskbismak. Det intressanta är att detta inteleder till någon störning i lyssnandet, snarareskärps hörseln för det som händer i deolika styckena. Örat stöder sig på de ideligenåterkommande avbrotten, ansatserna,klippen och avbrotten. En postmodern estetik?Möjligtvis.Till skillnad från Face Takes Shape ärdock The Bird Who Never Were mer öppeni sin sättning. Debuten ägnade mycket tid åtextrema ”närbilder” av små, små dataprocessadeljud, som om någon tagit enelektronisk impuls och blåst upp den tillgigantiska proportioner för att ställa ut denpå en hel gallerivägg. Detta resulterade iatt jag stundtals kunde känna mig instängdi datorns kretsar på debutskivan, men påThe Bird Who Never Were har Bertilssonöppnat upp mot musikhistorien.Trä- ochmetalljud dominerar nu ljudbilden mer, liksomprocessade gitarrer och klarinetter.Sättet han använder dessa ljud på för tankarnatill storheter som Karlheinz Stockhausen,John Cage eller de mest elektrisktladdade kompositionerna av Bruno Maderna.Bertilsson har tagit ett steg mot konstmusikenmen behåller ändå electronicansom viktig beståndsdel. Ett lysande beslut.Mats AlmegårdSTATUS QUO”The Greatest Hits XS All Areas”UniversalAtt ett band som Status Quo kan vara såomtyckt. Fattar inte riktigt det. Vet inte hurmånga plattor och greatest hits de släppt.Boogierock med traditionell bluestolva igrunden blir olidligt tråkig i längden. Slåsav att låtarna är så långa. I snitt drygt fyraminuter. När det gäller boogie tycker jagpersonligen att det räcker med max två ochen halv minut. Att det är en dubbel gör juinte saken direkt angenämare. En rolig sakär att Fireside-Pelle mixat You’ll ComeAround som är en ny låt. Bandet ville förnyaoch ruffa till sitt sound. Genidragetlyckades. Det låter tuffare. You’ll ComeAround är en av höjdpunkterna tillsammansmed Pictures of Matchstick Men ochIce the Sun, båda från 1968. Fast då lät dei och för sig mer psykedelia än boogie.Per Lundberg GBSTELLA ROCKET”Stella Rocket”Planekonomi/BorderJag vill inte att Stella Rocket ska bli ensommarkatt med brottarsingeln Animals.För när jag nu i novemberrusket sitter medderas debutskiva, finns det egentligen ingetbättre än att försvagas av detta förtjusandepopband. Jag vill att många skall bli det.Stella Rocket har en oskyldighet och vinglighetsom kanske är en ärlighet som i vilketfall som helst är så fruktansvärt viktigoch bra för alla att ta del av. Jari Haapalainenhar producerat en hel näve poplåtarsom alla är förtjusande emotionella omskakare.Det finns alltid en värme och omtankei hans produktioner som är oefterhärmlig(The Concretes förde han till stordåd).Stella Rocket är en sådan skiva som jaglängtat efter hela hösten. Jag kan i ettsvagt ögonblick sakna den lätt kaotiskakänslan som jag fick första gången jag sågdem live, som ett tidigt Shonen Knife likaförvirrat vänligt. Kanske hade kristallklarheternasom nu uppenbara sig försvunnit dåoch jag hade suttit med en hyfsad plattapoppunk istället. Nu är skivan den injektionpopmusik jag behöver för att leva. Justsådär enkelt, klart och tydligt är det. Jaghar känt på mig att jag kommer att älskadess ytligt sett slafsiga popmusik och desssmåstökigheter. Vilket förstås är enunderdrift. Stella Rocket har fått min dagatt se annorlunda ut. Signaturmelodin (isann Monkees-anda) är första steget in i envärld där saker och ting lyser så starkt ochbländar en massa skitsaker med sitt klarasken av sanningar. Det tvingar mig att fokuserapå att sätta mig på bussar och åkasöderut. Kärlek. Det är så tydligt, enkelt,rättframt och supercharmigt fast väldigtallvarligt på något sätt. Som något slags liv.Fredrik ErikssonRACHEL STEVENS”Funky Dory”UniversalRachel Stevens började sin karriär i S Club7, sju brittiska ungdomar som lanserades isin egen tv-serie på BBC och nådde storaframgångar i hemlandet – tills de tre killarnai bandet arresterades för cannabisinnehavoch deras präktiga image raserades.Numera har hon hunnit bli 26 och kan därförporra loss lite när hon känner för detutan att riskera karriären.Funky Dory släpptes redan förra året iStorbritannien. Men först nu får svenskaskivköpare ta del av Rachels opersonligaoch fega reklamradiopop. Materialet ärskrivet av bland annat Cathy Dennis – somlåg bakom Kylies Can’t Get You Out Off MyHead och S Club 7:s Never Had a DreamCome True – och svenske hitkompositörenAnders Bagge. Ingen av dem har haftnågon av sina mer inspirerade stunder. OchAndrea True Connections More MoreMore? Det är klart att man spelar in denom man desperat vill ha en hit.Thomas NilsonROD STEWART”Stardust – The Great American Songbook,Vol.3”J/BMGSå han fortsätter, Rod. Han fortsätter attge sig på amerikanska standards, han fortsätterdet som ser ut som en dröm att engång bli en del av salig Frank Sinatrasskugga. Suck. Jag menar, visst, det går inteatt klaga på låtmaterialet, högklassigt raktigenom. Det går inte att klaga på gästartister;Dolly Parton, Eric Clapton, StevieWonder. Nej, det som gör det hela så urbotalikgiltigt, på gränsen till upprörande likgiltigtfaktiskt, är Rod själv. Med en röst somtidigare kunnat sätta prägel på och magigöraibland rätt slätstruken rock, blir det härbara tunt och meningslöst. Många av dehär låtarna har gjorts på så många andraoch bättre, personligare, sätt än vad Rodmäktar med. Han får gärna fortsätta stå ochblekt hesa sig igenom crooner-repertoaren,bara jag inte behöver konfronteras med den.Magnus SjöbergGEORGE STRAIT”50 Number Ones”MCA Nashville/UniversalGeorge Strait är en ikon. George Strait ären av de största. Åtminstone om man bararäknar den där balladdominerade grenen avde milsvida slätternas och de ensammabarernas country.Titeln är faktiskt heltsann om än missvisande. George Strait fickför två år sedan sin femtionde förstaplatspå countryns singellista. Den första kom1982. Här är alla samlade i kronologiskordning. Och om man söker en mer scenisk,en ibland varande mer Las Vegask variantav Dolly Partonska låtar till tajt komp medsteel guitar, piano och gitarr så finns ingetbättre. Men det blir lite väl tradigt i längden.Brukar inte det vara grejen med listettoroch singlar generellt. Att de fungerarbra för sig själv men drunknar gärna närden omges av annat? Kanske inte likadominerande företeelse i countryvärlden,men visst finns lite av det här. Det missvisande,då? Jo, här finns 51 låtar, inte 50.Naturligtvis finns här också en extra låt, enhelt ny låt, som det plägar göra på samlingar.Det lustiga i det här fallet är att denfaktiskt nyligen släpptes som singel, och:ta-daaa… Gick upp på förstaplatsen i börjanav oktober 2004. Förutsägbart?Magnus SjöbergSTRAYLIGHT RUN”Straylight Run”Victory/BorderBlev lite förvånad av den avskalade ljudbildenbestående av klockspel och piano påförstalåten The Perfect Ending. Den låtersom något som Azure Ray hade kunnatspotta ur sig på sin senaste platta.Jag förknippar annars Victory Recordsartister med superskrikig hardcore. Men iStraylight Runs fall är det nästan heltuppåt väggarna. Men det blir lite hårdare julängre debutskivan lider. I The Tension andthe Terror bjuder New York-bandet på enportion refrängstark emocollegerock.Men överlag tycker jag att StraylightRun glimmar starkast när man håller sigborta från distpedalerna som i den pianobaseradeExistentialism On Prom Nightvars luftiga pianokomp sveper in skivan iett melankoliskt och gulblekt skimmer. Detkänns som Straylight Run vill vara både ettavskalat popband och ett köttigt emocoreband.Och i det uppstår en del komplikationer.Men i refränger som den till AnotherWord for Desperate funkar kontrasternahårt och lugnt. Det tunga strålar sammamed det finstämda och formar en tilltalandeenhet.John Nolan får tyvärr för sig att geifrån sig skrikattacker lite för ofta. Och detär inte så bra. För Nolans röst är så där.Den är varken bra eller dålig. Och det ärlikadant med Straylight Run. I sina sämstastunder som i Dignity and Money låter detsom ett soundtrack till en billig amerikanskungdomsserie. Men när bandet håller sigborta från collegerocken upptäcker man attdet finns potential i låtskrivandet.Och det blir schysst variation när Johnssyrra Michelle Nolan tar över sångmickenoch sjunger Two Sheds and Hot Tubs.Johan JoelssonSVARTEPAN”Nattvandring”Ant Nest/Record HeavenSvartepan lirar riffbaserad, gungig rockmed svenska texter. På pappret låter detintressant, men väl i stereon är det dessvärreinte särskilt bra. Bandets andra album,Nattvandring, innehåller den ena styltigatexten efter den andra – framförda av tvåunisona, skrålande röster – och då hjälperdet inte att musiken i sig stundtals engagerar.Ibland låter det lite Velvet Revolver,ibland Black Sabbath, på någon låt engnutta Alice in Chains – men det går heltenkelt inte att ta på allvar när resten avframförandet mest irriterar. Pastishen påAllan Edwalls gamla visa Möss och människorfår troligtvis den gamle estradören attrotera i sin grav.Mattias FalkTALPA CAECA”Odes to the Postmodern Century”Solid SendersAtt svensk hiphop inte behöver vara Petter,Latin Kings, Ken, Looptroop eller Timbuktuär skönt. Att det finns en undergroundhiphopsom lutar sig mer åt sjuka ljudcollageoch skruvade beats är också skönt. Det ärhär det skulle vara så lätt att skriva att detär skönt att Talpa Caecas debutalbum Odesto the Postmodern Century finns. Och delvis