groove 8 s01 rgb

DimbodiusTorpardrömmarI ett torp på den halländskalandsbygden fann MarcusDimbodius ro. Ro att arbetamed sina tankar och sin musik.Musik som han nu presenterarpå debutalbumet While We Fall.– Perioden i torpet gav mig mer fokus. Detvar folktomt och tyst och jag var ensammed tankarna. Det var lite skrämmande ibörjan. Men jag insåg att det faktiskt gåratt umgås med sig själv. Och det är ju inteså himla dumt egentligen.Storstadens störande moment hämmadeDimbodius. I det ensligt belägna torpetkunde han fokusera på sin konstnärligavision.– Jag stängde bildörren i stan. Och jagvisste att nästa gång jag öppnade den såskulle jag vara på landet. Det kändes somatt vara på en helt annan planet. Jag hördeljud och kände lukter och såg alla färgertydligt. Och jag kunde få vara så där omöjligsom jag behöver vara när jag skapar.Efter att ha ploppat upp som en fixstjärnaför fyra år sen med en EP och enspelning på Popstad Göteborg följde tystnad.Först nu har Dimbodius sin förstafullängdare färdig, trots att han arbetatmed den konstant i tre år. Han trodde förstatt skivan bara skulle ta ett halvår att göra.– Det var en korkad kalkyl. Jag gick inmed ett tempo som var omöjligt att hålla.Dimbodius har själv skrivit, framförtoch mixat nästan allt på While We Fall.Han beskriver sig som en perfektionist.– Jag tror det handlar om att jag är dentypen av konstnär. Jag har en bild i huvudeteller musik som det är i mitt fall, ochdet är så jag vill att det ska låta när detkommer ur högtalarna. Men man vet attdet gått lite långt när man börjar hitta felpå sina favoritskivor. Det är destruktivt.Du släpper skivan i egen regi. Hur fungerarkombinationen av skapande och råttfärgatpappersarbete?– Att behöva göra det samtidigt är ingenhöjdare. Men jag har ett intresse för denadministrativa sidan också och jag villgärna lära mig mer. Jag trivs med att varaspindeln i nätet med full insyn. Det är nogsvårt att få den insynen med ett traditionelltskivbolag. Man skulle kunna tro att det ärännu ett uttryck för mitt kontrollbehovmen det är det inte, säger han och skrattar.Maktlöshet och desperation beskriverDimbodius som den genomgående tankenpå While We Fall. Och insikten om attsaker och ting tar slut.– Det är en jobbig insikt som driver enatt göra desperata saker, som att försökaändra sånt som inte går att ändra.Skivans kolonner bär upp ett tak avstorslagna och känslosamma låtar somspränger alla treminutersgränser medråge. Dimbodius har funderat på begreppetpretentiös.– Jag slog upp det i en ordlista och blevlite förvånad. Det lät ganska negativt, iJohannes Giotasalla fall i min ordlista. Som att man har förstora krav på sin omgivning och så. Jag hardistans till mig själv. Men jag tar musikenpå väldigt stort allvar. Det är en njutningför mig. Men att vara konstnär är nog igrunden väldigt pretentiöst. Det handlarju om att vilja att människor ska betala förnågonting som jag skapat med mina egnakänslor och behov i fokus. Men jag troratt den typen av uttryck också behövs imediebruset. Ibland kan jag känna att detfinns en brist på allvar.Johan JoelssonNew Yorks eget HultsfredSå då var årets CMJ över och jag behöversova. Vad är då detta, frågar ni? Jo, CMJ ärindie-världens lilla firmafest. Det betyder attså många indie-bolag som möjligt bokar ettrum, en lokal, en källare eller vad som helstoch klämmer in sina fem bästa band medanbranschen springer runt i alla dessa källareför att hitta nästa ”grej”.CMJ inträffar varje höst i New York ochi år så spelade lite drygt 1 000 band på 56olika ställen i stan under fyra väldigt, väldigtintensiva dagar. Genom åren har band somNirvana, Red Hot Chili Peppers och Strokesspelat. Jag försökte se så mycket jag kundemen även om jag vunnit på Lotto och haftråd med allt och aldrig sov så skulle jagändå bara kunna skrapa lite på ytan. Så vadman gör är att man skriver ut programmetpå datorn, tar fram sin gula, gröna eller blåpenna och börjar ringa in, stryka över, drapilar, kolla kartor, klockor och busstabelleroch sen hoppas att man lyckas se en tredjedelav vad man ringade in.Det är alltid nåt band som går på 15 minuterefter utsatt tid, när man 20 minuter senarebehöver vara i andra änden av stan för atthinna med det tredje bandet vid midnatt iBrooklyn. Det tar på krafterna, men är väldigtroligt. Man ser band man aldrig hört talasom, man ser ”stora” band spela i extremtsmå källare, man ser sanslöst usla band införfulla hus när de hemma i Oklahoma inte enskan fylla ett vardagsrum, medan alla i publikenser ut som klonade Strokes-medlemmaroch Yeah Yeah Yeahs hänger i baren och seroberörda ut. Jag har kompisar som tar utsemester för att kunna se så många bandsom möjligt under denna tillställning.Vad stack då ut i år? En kille från Minnesotasom kallar sig Kid Dakota och spelarnågon slags elektrifierad alt-country medattityd. Han ligger på Lows bolag ChairKickers Music och hans spelning var riktigtbra. Matt Sharp, gammal Weezer-basist, somockså spelar sin egen form av alt-countryvar också bra, men med lite väl svag röst förmaterialet.Annars var det väldigt mycket hype kringvåra egna The Concretes, Trail Of Dead ochde återförenade Camper Van Beethoven ochett kanadensiskt band som heter The Dears,men som inte var värst roliga. Vad som däremotvar sanslöst bra var när Greg Dullis TheTwilight Singers som sista band under CMJgick på scen klockan 02.00 på lördagskvällenoch spelade skiten ur hela grejen.Men nu är det över och sängen väntar,öronpropparna får vila, kläderna kan tvättasoch man kan börja äta vanligt igen. Bara 361dagar kvar, dags att börja planera…MathiasSkeppstedtmas@groove.se8 Groove 8 • 2004