Prisad psykologstudent - Ergo

Ergo #5 / 2009 RECENSIONER / 25Betygen sätts i skala 0–5“Spel”är en kort och komprimerad berättelse om spelmissbrukets konsekvenser.Tankvärd kortfilmSpelRegi: Amanda KernellPremiär 3 april på Fyrisbiografen.Under våren premiärsätter Folkets bio åtta nya svenskakortfilmer på Fyrisbiografen och 14 andra biografer iSverige. Den 3 april har den 13 minuter långa kortfilmen”Spel” av Amanda Kernell premiär. Filmen handlar om14-åriga Emma, hennes bror Viktor och deras spelmissbrukandepappa. Emma är på väg in i vuxenlivet och fårgå en komplicerad balansgång för att handskas med sitteget liv, föräldrarna och kompisar.”Spel” är berättad på ett effektivt och komprimeratsätt. Karaktären Emma finns ständigt närvarande ochdriver på historien redan från första scen. Gabriella Örmingör en mycket trovärdig skådespelarinsats i rollensom Emma och ger liv till berättelsen. Regissören AmandaKernell bygger med hjälp av vackert svartvitt foto uppen tät stämning.Även om det är en tankeväckande historia så har filmenbetydande brister, bland annat en svacka i mittenoch ett något avhugget slut. Själva titeln ”Spel” är docknästan den största bristen på grund av att den förminskarproblematiken till att i princip enbart handla omspelmissbruk. För en ung flicka på väg att bli vuxen ärdet ett betydligt större problem att gång på gång bli svikenav sin pappa och att hon ständigt får inta en vuxensposition och agera förälder åt sin bror.Amanda Kernell är en ung regissör men har redan visatupp en stor bredd i sitt skapande. Till exempel i kortfilmen”Att dela allt” behandlar hon på ett nyanserat sättfrågor om sexualitet och relationer. ”Spel” känns som enmer mogen film men de båda tillsammans visar prov påen stor mångsidighet. ”Spel” är utan tvekan en av de bästafilmerna som presenteras under våren i satsningenmed det passande namnet ”Svensk kortfilm”.Senare i vår kan vi se fram emot några riktiga guldkornbland kortfilmspremiärerna. Den 8 maj har den stiliseradedansfilmen ”Fish” av Åsa Johannisson premiär. Detär en lekfull blandning av nycirkus och dans som framförspå ett mycket underhållande och uppfinningsriktsätt. En vecka senare visas Maja Lindströms animeradenovellfilm ”Lidingöligan”. Lindström har tidigare Guldbaggebelönatsför filmen ”En nattsaga”. Här berättarhon historien om den omvälvande klassresan när hennesvänstervridna familj flyttade till Lidingö.Skamlöst uppriktigtSjunde himlenRegi: Andreas DresenPremiär: 3 april på FyrisFoto: Folkets bioInge är en sömmerska i 60-års åldern som numera extrajobbarhemifrån. En dag ska hon leverera ett par upp-Att karaktärerna“Sjunde himlens“ är i pensionsåldern förändrar ingenting.sydda byxor till Karl, som är tiotalet år äldre. Besöketslutar med sex på vardagsrumsgolvet. Inge överraskas avförälskelsens dragningskraft, inte minst eftersom honär lyckligt gift med Werner sedan 30 år.“Sjunde himlen” är en skamlöst uppriktig film om relationer.De många sexscenerna mellan människor påålderns höst har redan uppmärksammats, något sombåde är förståeligt och lite missvisande. Visst är sakersom naken hud med rynkor och åldersfläckar tämligenunika i filmsammanhang, men det är långtifrån detmärkvärdigaste med Andreas Dresens film. Sällan harsexualitet skildrats så varsamt och verklighetsnära påfilm, oavsett ålderskategori.Filmen är en rak och saklig berättelse som i sin vardaglighetberättar om något av det största som kanhända mellan människor. Det faktum att de inblandadehar nått pensionsåldern är kanske inte huvudsaken,men det drar onekligen vissa saker till sin spets.Inges, Karls och Werners situation understryker tidensobönhörlighet och det själviska i att bli kär. NärInge beslutar sig för att berätta om kärleksaffären försin make hårdnar situationen. Det är svårt att lämnaoch att bli lämnad och Inge ställer sig frågan om detrör sig om en tillfällig förbindelse eller ett nytt skedei livet.Filmens enkelhet ska inte förväxlas med det banala.Dresens osminkade minimalism är hypnotisk och draross effektivt in i situationen. I de intima ögonblicken– här avses inte bara de avklädda – kommer kameranvibrerande nära, men de långa tagningarna med avståndsbilderär minst lika påträngande. Närvaron ger enförhöjd intensitet som gagnar filmens många fnittriga,bubblande stunder lika mycket som dess känslomässigaavgrundsdjup.Mycket är förstås skådespelarnas förtjänst. HorstWestphal och Horst Rehberg är gripande som de bådamännen, men framför allt är det Ursula Werner som förmedlarkärlekens smärta och glädje. Hon gör det meden sådan självklar trovärdighet som ser så enkel ut attman undrar varför det är så sällsynt på film. Fast, somAndreas Dresens orädda och känsligt gestaltade film visar,är det enkla långtifrån simpelt.CHRISTOFFER OLOFSSONFoto: Folkets bioNICLAS GILLBERG