Personligt ombud - välfärdsentreprenörer utan gränser - En ...

villkor kan det vara på sin plats att sätta den svenska modellen för personligaombud i ett större komparativt sammanhang.Personliga ombud – ”case management”på svenskaDen psykiatrireform som infördes år 1995 innebar ökade samhällsinsatserför psykiskt sjuka och funktionshindrade inom områden som boende, sysselsättning,rehabilitering och fritid. Den övergripande målsättningen var attförbättra livssituationen för personer med ”psykisk störning” och öka dennaheterogena grupps möjligheter till gemenskap och delaktighet i samhället.Socialtjänsten inom kommunerna skulle svara för boende och sysselsättning,medan landstingen framför allt skulle ge medicinska behandlingsinsatser(prop 1993/94:218).Psykiatrireformen fick karaktär av policyreform med relativt låg grad avcentral styrning. Få nya lagregler infördes. I stället infördes statliga stimulansmedelsom kommunerna kunde söka för att under en treårsperiod utvecklanya former för boende, sysselsättning och rehabilitering – ofta utveckladesdessa i projektform (Markström 2003). En sådan innovation varden försöksverksamhet med personliga ombud som startades på tio platser ilandet. Utvärderingen av försöksverksamheten visade på flera positiva effekterför de klienter som ingick i verksamheten, bland annat minskad slutenvårdskonsumtion,ökad stabilitet i boendet och beviljade LSS-insatser(Socialstyrelsen 1999; Björkman 2000).Regeringen har därefter (i maj 2000) beslutat ge finansiellt stöd till kommunernaför att bygga upp och driva PO-verksamhet, samt att ge Socialstyrelseni uppdrag att utveckla och följa verksamheter med personliga ombudför personer med psykiska funktionshinder (Socialstyrelsen 2000). År 2003fanns cirka 90 PO-verksamheter lokalt med totalt 272 anställda ombud.Antalet aktuella klienter var cirka 2 600, vilket innebär att varje ombud igenomsnitt ansvarade för ungefär tio klienter (Socialstyrelsen 2003a).Den modell för PO som utvecklas i Sverige har hämtat inspiration från decase management-modeller som tillämpats i bland annat USA (Björkman2000). Enligt en tidig variant, den så kallade standard- eller generalistmodellenär syftet att case managern ska hjälpa klienten att hitta rätt i vårdsystemetoch inrikta sig på behovsbedömning, planering och förmedling avkontakter. Andra modeller är mer rehabiliteringsinriktade och utgår frånklientens egna resurser och mål och söker sig aktivt fram till mer anpassadestödinsatser – eller så involveras managern i en social färdighetsträning somkompletteras med att mobilisera stöd från omgivningen. Det finns också ettantal intensiva eller heltäckande modeller som söker uppfylla ett relativtbrett spektrum av klientens behov och som då innebär att ett mindre antalklienter ”skrivs in” jämfört med den förstnämnda modellen.I så kallade Assertive Community Treatment-program (ACT) arbetar casemanagern i ett tvärdisciplinärt sammansatt team som bland annat tillhandahållerbehandlings- och stödinsatser. De intensiva, integrerade och heltäckandemodellerna har allmänt sett visat sig vara mer framgångsrika än bådetraditionell vård och andra CM-modeller när det gäller att minska inlägg-11