VÅRen 2012 - Kullaliv

– Jag kom till Mölle första gången en vackerfebruaridag. Solen glittrade i vattnet och när jagtittade bort mot berget som går rakt ner i havetsa det bara pang i magen. Då visste jag att detvar här jag ville bo och sen dess har jag känt mighemma.När Karin inte är ute och reser går hon varjemorgon en lång promenad med parets två hundar,ofta uppåt berget eller söderut på fäladenmot Lerhamn. Och oavsett årstid eller väderavslutas turen med ett dopp ute vid Dambadet.– Ett underbart sätt att vakna och börja dagen!Efter alla år med kor som måste mjölkas varjemorgon och kväll, 365 dagar om året, var det påmånga sätt en befrielse att sälja och börja ett nytt,friare liv. Men att Karin skulle bli kreaturshandlarevar långt ifrån planerat.– Jag kände mycket folk och fick ibland fråganom jag kunde hjälpa till att hitta kor till böndersom ville köpa nya djur. Det gjorde jag gratis iflera år, bara för att det var kul och spännande.Men i början av 90-talet förändrades kreatursmarknadendramatiskt i Europa. När BSE, galnako-sjukan, på allvar började spridas i Storbritannientvingades de brittiska bönderna nödslaktatusentals djur och behovet av att köpa friska korfrån utlandet växte snabbt. Karin fick en förfråganom hon kunde ordna en svensk besättningoch sedan dess har hon etablerat sig som Sverigesenda kvigexportör att räkna med – och dessutomlärt sig ta betalt för sitt arbete. Som mest har honexporterat närmare två tusen mjölkkor om åretoch till sammanlagt femton länder, mest inomEU, men även till Turkiet, Jordanien och nu ocksåPakistan.Efter några år då BSE i stort sett bara drabbadebrittiska kor, spreds sjukdomen från England tillresten av Europa i slutet av 90-talet. Men Sverigevar ett av få länder utan några sjukdomsfall.– Då brakade det loss på riktigt. Alla ville köpavåra kvigor och folk trodde att jag var expert, baraför att jag exporterat ett par besättningar tidigare,men det var jag ju inte alls egentligen.Karin, som aldrig planerat för en storskaligkreaturshandel, kunde inte ta emot alla22