VÅRen 2012 - Kullaliv

handlade det inte om några båttransporterlängre, till Pakistan är det flygsom gäller. Specialbyggda plan som pååtta timmar flyger korna från Amsterdamtill Lahore, till ett totalt pris avnärmare trettiofem tusen kronor perdjur. Alla pengar ska finnas på Karinskonto innan lastbilarna till Hollandlämnar Sverige och utan total tillit frånköparens sida kan det omöjligt bli någonaffär. Steget från den gamla bildenav opålitliga kreaturshandlare är stort.– Ibland kommer köparna inte enshit för att vara med när vi väljer utkvigorna, de litar till hundra procent påoss och att vi står för vårt ord. Sverigeär känt för att vara ett ärligt land där vihåller vad vi lovar och inte ägnar oss åtolagligheter, här skriver inte veterinärerintyg bara för intygets skull och helamitt arbete bygger på förtroende mellanalla parter.För Karin är det en hederssak att böndernahär hemma ska få betalt för sinadjur så snabbt som möjligt och därför ärdet alltid det första hon gör när pengarnakommit.Ibland går det bara jämnt ut och detär delvis därför hon valt att inte ha ettstort företag med anställda.– De dagar jag inte har något jobbkan jag göra vad jag vill och om jag intehar lust att fortsätta med det här längrekan jag lägga av när som helst, det är enstor frihet.Men att sluta arbeta verkar intevara på snart 70-åriga Karins agenda.Trots att tanken på att flyga hundratalskvigor till Pakistan först kändes heltomöjlig, dröjde det inte många dagarförrän hon kollat upp vad som krävdesoch bestämde sig för att genomföraförsäljningen.– Att lyckas få till en stor affär så attalla blir nöjda är en fantastisk känslaoch då glömmer man snabbt alla svårigheteroch problem.För några år sedan var Karin ute påen omfattande besiktning tillsammansmed tre köpare från Turkiet. Det varsommar och dessutom den muslimskafastemånaden ramadan.– Hungriga karlar som inte får mat irätt tid är inte lätta att tas med, så justdet vill jag aldrig göra om igen. Men annarsär det mötena med andra människorsom är det bästa med mitt jobb, efterflera veckor ute på vägarna tillsammanslär man verkligen känna varandra ochdet är fantastiskt spännande.Karin reste till både Pakistan ochTurkiet för att inspektera stallarna ochsjälv se att djuren från Sverige verkligenfick ett bra andra hem. Alla kvigor somexporteras säljs dräktiga, de ska vara itredje till sjunde månaden och det äri stort sett bara svartvita låglandskorsom är aktuella, även om Karin gärnaäven hade exporterat betydligt flerSRB-kvigor.– Jag är säker på att Svensk röd ochvit hade passat jättebra i Pakistan, menman får skynda långsamt. Ingen kännertill dem där ännu och de mjölkar litemindre, men mjölken har å andra sidanbåde högre fett- och proteinhalt.En dryg månad efter att Karin sålt enbesättning på fyrtioåtta kvigor till gårdenSolkällan i Bessinge utanför Hörbyåker hon dit igen för att se hur de nyadjuren anpassat sig. Hennes egen favoritär en de tre fjällkor som även charmatfamiljen Cohen-Persson och som mer ängärna låter sig klias på pannan.– Hon följer efter oss som en tillgivenhund och barnen älskar henne, berättarPer Persson, som investerat över tiomiljoner i den nya anläggningen.Och efter några timmar i det stora,nybyggda stallet är det uppenbart att enko inte bara är en ko, utan att de olikaraserna skiljer sig åt och att det är ensamling individer som rör sig fritt i denhelt automatiserade hallen. De släpps intill mjölkroboten när datorn bestämt attde borde vara redo att mjölkas, om intefår de gå ett varv till, äta lite mer, vila enstund och sen försöka igen.Karin säljer alltså inte bara kvigor påexport, hon förmedlar även köp inomSverige och då handlar det ofta om attpara ihop rätt sorts djur med rätt sortsköpare. Alla bönder vill inte ha sammakor, det är mycket som måste fungera föratt det ska bli rätt och för Karin är detviktigt att prata med köparen och verkligenförsöka förstå vad som är viktigt förjust honom – kvalitet, härstamning, priseller något annat?– Jag kan vakna om nätterna och funderaöver vilka kvigor som passar bästför den ena eller andra gården. Vissabönder är väldigt bestämda och vill baraha samma ras som de är vana vid sentidigare.Men ibland räcker det inte att vetahur de olika korna skiljer sig åt, det ärminst lika viktigt att känna in vad somrör sig i hjärtat och hjärnan hos densom ska sälja sina djur. Efter ett heltliv som mjölkbonde kan det vara bådesvårt och smärtsamt att göra sig av medsina kor.– Det är ett stort steg för en bonde attsälja sin besättning och mycket som rörsig i huvudet. Man måste vara försiktigoch väldigt inkännande och kan intebara klampa in i någons stall utan attförstå att det kan vara ett helt liv somhåller på att avslutas.24