Störst på Österlen - IQ Pager

Jeff Bridges
Han fick en välförtjäntOscarstatyett,
Jeff Bridges,
när han excellent
gestaltade
mänskligt förfall
som försupne
countryartisten Bad Blake i filmen Crazy
Heart, som är en alldeles utmärkt film om
hur en vacker kvinna kan blåsa nytt liv i glöder
som nästan blivit till aska. I filmen sjöng
Bridges själv, ledd och producerad av T Bone
Burnett på mästerligt sätt. Weary wind satt
som en smäck i filmen och här kommer en
platta, som modigt nog INTE innehåller den
hiten, men väl en samling spräcklig americana
med lap steel, Nashvillestomp och träskcountry.
Låtarna är genomgående bra och
bl.a. gästar Roseanne Cash. Han sjunger enkelt,
innerligt och aningen enahanda, men
produktionen är god. T Bone Burnett? Javisst.
Bengt Johansson: Genom vargarnas land
Den 15 september besökte rutinerade lovsångaren
Bengt Johansson med band Skillinge
och det blev säkert en bra kväll. Med sig
i turnébagaget har Johansson sin sprillans nya
platta Genom vargarnas land och det är inte
fy skam. Han har gjort en trad plattor förr
och nya cd:n Sånger för vägen kom 2008.
Genom vargarnas land är en fortsättning.
Raka, enkla texter om ofta svåra ting sjungs
trovärdigt över ett mycket omväxlande musiklandskap
där dock folkton och countryrock
samsas för det mesta. Ibland ringer de
tolvsträngade gitarrerna nästan lite Byrdslikt.
Personligen gillar jag de lite rockigare inslagen
där gitarrspelet får en skärpa och ett bett
som inte skäms för sig. Jo, jag missade konserten
i Skillinge, men Bengt Johansson lär
komma tillbaka. Välspelad kristen rock med
direkta textrader som lågmält vill ge oss mod,
tro och hopp har väl aldrig skadat och gör det
sannerligen inte nu heller.
Ladytron: Gravity the seducer
Brittiska hitmaskinen pinnar på och nu ligger
gruppens femte fullängdare att avlyssna.
Denna gång handlar det, glädjande nog, om
en sammanhållen produkt där man inte störs
av känslan av en spretig hitkatalog. Här finns
en röd tråd. Marnie och Aroyo sjunger sinnligt
tillsammans och i de mångbottnade tilltalar
en romantisk varp. Ace of Hz sitter som
en smäck. Jo, de kan. Än.
Chris Rea: Santo spirito Blues
Gammal sägs vara äldst, men nu börjar i alla
fall övertecknad tvivla. Gamle gitarrhjälten
Chris Rea har gått i väggen med gitarren i
handen. Kan han ha åkt vilse och valt den
definitiva Road to hellmotorvägen? Nya sats-
ningen hotar(?) med att bli ännu en lätt svulstig
produktion med flera plattor och dvd:er.
Trötte man, pausa och ladda batterierna, för
vi trogna fans finns kvar och vi kan väl vara
värda mer än denna sega gubbröra?
Das Pop: The game
Här bjuds det minsann på både det ena och
det andra, lite gitarrpop, lite melodifestival ,
lite loungejazzartat sväng och det mesta är
acceptabelt, men knappast mer.’
Stephen Malkmus & The Jicks:
Mirror, traffic
Jodå, ränderna lär inte gå ur och älskare av
Pavement känner igen sin mästare. Men lite
annorlunda är det dock, mera avskalat, enklare
och med en omisskännligt charmig tafflighet
i både spel och produktion. Det känns
nästan inspelat INNAN repan och äktheten
sprudlar.
Lindsey Buckingham: Seeds we sow
Raden av studior i vilka Lindsey Buckingham
förädlat gitarrslingor och sound att använda
på Fleetwood Macs plattor är lång.
Här kommer ett soloprojekt och det är definitivt
inspelat i en carport eller kanske en
tvättstuga väldigt långt ifrån soundfabriken.
Det är påfallande enkelt, lågmält, men lite
nära berättelser blir det i allt det förenklade,
plinkande-plonkandet.
9