QX juni 2020

-22-
KRÖNIKA: MIAN LODALEN
”kåseri
i coronatid”
FOTO: ANNA-LENA AHLSTRÖM
En kompis ringer. ”Jag har en sån dag idag.
Kan vi dra till skogen?” Själv har jag en bra dag.
Kvittrar mellan träden. Säger förnumstiga saker
som ”man måste få vara låg när det är som det
är…”, fast jag lovat att så länge jag inte ligger
på intensiven ska här icke klagas. Håller social
distansering även till ågren, minst två meter.
Bor ju i världens mest fria land. Här får
en själv välja att vara eller inte vara sin egen
lyckas polis och solidariska samarit. Åtta och
en halv miljon svenskar ges förtroende att
ströva fritt. Resten, i likhet med kor, höns
och grisar, befinner sig i verklig karantän.
De årsrika. De vars boende var viktigast
att skydda men där det råder mest brist på
skyddsutrustning. Ett ex, ja förlåt att jag
inte kan öppna truten utan att referera
till nåt gammalt ex, men de är ju så
många och den här är sjuksyrra, specialiserad
på demensvård, messar i natten.
”Hemsk dag på jobbet. 14-timmarspass.
Ensam syrra för 50 patienter, varav minst
fem är smittade. Den första ligger för
döden nu. Lilla K. 97 år.”
Kompisen i skogen tittar på mig. ”Jag
borde inte känna så här, jag som har jobbet
kvar och inte ens är ensam.”
När vi går tillbaka till bilen faller snön och
hon fortsätter ”…det är som det är, men inte
som det ska, inte ens vädret.”
På vägen hem stannar vi vid macken och
unnar oss en vegankorv med bröd. Och en
glass fast det snöar. Så försöker vi trösta
oss med alla upptänkliga medel. Jag med
böckerna. Mitt bibliotek har stängt,
men min lokala bokhandlare cyklar ut
med beställningar. Läsning är inte alltid,
men överraskande ofta en tröst.
Med bra böcker blir det aldrig
tråkigt eller riktigt ensamt. Slukar
Johan Hiltons nya ”Vi är alla
Orlando” och berörs av vårt
communities snabba förmåga
till handling och solidaritet
när katastrofen drabbar oss.
Hinner förresten
någon läsa för gamlingarna
som inte längre
ser? Sånt kan hålla
mig vaken om nätterna
och på skärmen
flimrar bilder
på en 90-åring
som försöker
hålla gnistan vid liv
”Nu läser jag att viruset
tagit Anna och tänker att
vi har ett viktigt arv att
förvalta efter de pionjärer
som lojalt och djärvt gick
före och bidrog till att
göra våra liv mindre
ensliga”
fast han inte längre får träffa de andra på boendet
eller krama sina barnbarnsbarn.
Tänker på såna som oss som varken har barn
eller barnbarn att sakna kramar från. Hur går
det för alla gamla homon i coronatider? Klarar
vi oss bättre? Är vi mer luttrade? Går det att
ensamhärdas, bli immun? Minns när Elisabeth
Ohlson och jag träffade pensionären Abbe
som drömde om kärlek men var övertygad om
att tåget hade gått och hur oförställd hon var i
sin ödsliga lilla lägenhet. Ohlson och jag gjorde
många intervjuer men det var bara efter den här
som tårarna rann när vi sagt hejdå och satt oss
i bilen. Några år senare fann Abbe kärleken i
Ellen och de blev första flatparet att ingå partnerskap
i Sverige. Samma dag i Stadshuset fick
Britt sin Anna och jag följde dem hela dagen
för tidningen Reporters räkning. Nu läser jag att
viruset tagit Anna och tänker att vi har ett viktigt
arv att förvalta efter de pionjärer som lojalt
och djärvt gick före och bidrog till att göra våra
liv mindre ensliga.
I radion hör jag om Khalid som tillverkar
munskydd, ungarna på Alby fritidsgård som
förvandlade biljardrummet till visirverkstad,
Ali Reza som avlastar ambulansen och kör
covid-19-patienter till sjukhus och Al Mocika
som öppnar mobil barberarsalong utanför SÖS
och erbjuder gratis skäggtrim så att personalens
skyddsmasker ska sitta bättre. Gick det just en
chockvåg genom Moderaternas förbundskansli?
Jo, det kan finnas ett värde att göra något
för andra utan att få betalt. Åkte själv ut och
körde ett pass på förklädesfabrik som producerar
skyddsutrustning till just äldrevården. Det var
inte bara skönt att få göra lite nytta utan också
riktigt roligt och när jag hejat på den tredje
bekanta flatan insåg jag att det inte var en slump
att så många i familjen var just där. I likhet med
många utrikesfödda kavlar vi upp när det gäller.
När jag klev av mitt pass sken solen. Kände mig
mindre ensam än på väldigt länge.