Blå Bandet nr 3: 2020 juni-augusti
Medlemstidning utgiven av Sveriges Blåbandsförbund. Intevjuer, reportage, debatt
Medlemstidning utgiven av Sveriges Blåbandsförbund. Intevjuer, reportage, debatt
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
3-2019 BLÅ BANDET NR: 3-2020
5
NINA ERIKSSON
Fick lyckorus när hon
drack alkohol första gången
När Nina Eriksson drack alkohol första gången som 14-åring fastnade
hon direkt. Vid 17 år var hon sprutnarkoman. Räddningen kom
när Nina var nära att drunkna och hon ”skrek på Gud”, tog kontakt
med socialtjänsten och fick komma på behandling. Idag arbetar hon
för LP-verksamheten som enhetschef med ansvar för flera arbetsområden.
Ingår även i projektgruppen för Blå Bandets kommande
satsning ”Jag ser”.
TEXT & FOTO:
Per-Olof Svensson
Uppväxten i Skellefteå beskriver
Nina som bra fram till en tragisk
olycka där hennes pappa körde ihjäl
sin brorson med skoter. Det innebar
mycket skuld och skam för hennes
pappa, samtidigt som Nina hade
kommit in i den känsliga inledningen
av tonårsperioden.
När hon drack alkohol första
gången, beskriver Nina som att det
var som att slå en strike med bowlingklot,
alla käglor flög. Det blev ett
lyckorus, en känsla som visar hur
stark alkoholens påverkan kan vara.
- När jag drack trodde jag att jag
hittat den saknade pusselbiten, berättar
Nina.
Det gjorde att Nina drack allt mer,
snabbt blev beroende och hamnade i
situationer som skapade problem och
även narkotika kom in i livet. Redan
som 17-åring var hon sprutnarkoman.
På bara tre år hade beroendet
tagit över mycket av Ninas liv. Samtidigt
fanns kärlek, hon gifte sig när
Nina var 19 år.
- I tio år fungerade det trots allt
ganska bra och vi flyttade runt till
olika platser, berättar Nina och fortsätter:
- Men sedan tog ångest över, drack
så mycket att jag fick minnesluckor
och kunde bli våldsam.
VÄNDNING
Vändningen kom i total närkontakt
med Skellefteälven där Nina var
nära att drunkna. När hon försökte
komma upp ”skrek hon på Gud”,
människor kom och hjälpte henne
upp och även polisen. Hon trodde
själv att hon hade ramlat i älven men
en kompis som hade sett situationen,
berättade: ”du ramlade inte, du gick ner
i älven”.
- Då insåg jag att så här kan jag
inte leva, nu lägger jag av.
Då hade Nina hunnit bli 34 år och
tog kontakt med socialtjänsten. Där
berättade de om möjligheten att få
behandling för sitt missbruk genom
LP-stiftelsen som det hette på den
tiden. Nina kände själv att hon behövde
få miljöombyte och att det var
riktat endast till kvinnor.
- Där någon kunde se mig och ge
mig en kram.
NU SKULLE DET ORDNA SIG
Hon fick möjligheten att byta norrländska
Skellefteå till Lillvik, sydväst
om småländska Nässjö. Nina beskriver
sig själv som ”en risten eka med
hål i botten” vid denna tid. Samtidigt
med en förvissning om att nu skulle
det ordna sig.
- Det kändes som att någon tagit
upp mig på stranden, Jesus hjälpte
mig att inte längre ha något sug efter
alkohol, cigaretter och narkotika.
Nina beviljades månad för månad
att få stanna kvar på Lillvik och det
blev sju månader. Idag är det svårt
att få längre behandlingsperioder
finansierade av socialtjänsten. Samtidigt
finns kunskap om att det behövs
långsiktighet för att kunna bryta
missbruk som har pågått i många år.
Därefter började Nina arbeta på
en fabrik i Vetlanda och packade
garderober till IKEA. Här gällde det
att hålla tiden med stämpelklocka vid
arbetsdagens början och slut.
- Det var nyttigt, jag kände att jag
var med i ett sammanhang, en kugge
för att det skulle fungera.
UTBILDNING
Nina lämnade Småland och flyttade
ännu längre söderut till Skåne där
hon arbetade på en second handbutik.
Hon gick också en utbildning
i behandlingspedagogik. Därefter
gjorde Nina comeback till Lillvik, nu
som behandlingsassistent.
- Nu jobbade jag tillsammans med
dem som tidigare hade tagit hand
om mig.
Efter tre år på Lillvik blev hemlängtan
till Norrland stor. Det blev
samtidigt tufft att återse platser och
träffa människor från sitt tidigare liv
i hemstaden Skellefteå. Under missbruksåren
beskriver Nina att hon var
otroligt bottenlös ensam i sig själv.
Att det var därför som hon var på
väg att ta livet av sig i Skellefteälven.
- Efter det gav Jesus mig modet att
vara rebell!
Sedan förra hösten bor Nina i
Arvika tillsammans med sin make
Peppe Eriksson som är pastor i
pingstförsamlingen. Nina är anställd
av LP-verksamheten som enhetschef
för flera olika verksamhetsområden:
LP-kvinna, LP-Grow (ungdom), utbildning
och barnstöd.