Pingstkyrkan 100 år

Emma längst till höger tillsammans med
Petra Carlenarson (fd Carlén) och Sofia
Royson (fd Westlund).
År 1997 anställdes hon på
deltid i församlingen som
musik ansvarig. Med sina 25
procents anställning hade
Emma ansvar för musikskolan
där hon undervisade
i sång, gitarr och piano och
planerade och ansvarade
för församlingens övriga
musikliv. När det började bli
svårt att samla människor
till kontinuerliga övningar så
började hon tänka i projektform
med Melodifestival, körprojekt,
Hela Humlan sjunger
och Allsång på Viksängen.
HON MINNS INTE
exakt när den kom
men hon minns
att den blev mer
och mer populär i början av
90-talet – lovsången. Alla
församlingar påverkades.
Körsången minskade och små
konstellationer av sångare
tog plats på scenen för att leda
församlingen i lovsång av
modernare snitt. En förändring
som påverkade många.
– Plötsligt blev det bara de
som verkligen brann för att
lovsjunga som var med och
sjöng, säger Emma. Om man
tyckte om att sjunga men
inte kände sig bekväm med
genren lovsång, fanns det
inte så många tillfällen. Där
kan jag tycka att vi har missat
något. Jag förstår om alla inte
vill stå framför församlingen
och leda lovsång. Man blottar
sig ganska mycket eftersom
det ligger så nära ens hjärta.
– ALLT HANDLAR om att
ta vara på de människor som
finns i församlingen och göra
det bästa som går. Det får inte
vara ”top notch” som gäller
i församlingen, det måste
finnas möjlighet för alla att
bidra och medverka på sin
nivå. Man behöver inte kunna
spela eller sjunga jättevackert
för att ”kunna musik”. Det
räcker med att tycka om att
sjunga, eller gilla att lyssna
när någon annan sjunger.
Hur man ser på musiken i
församlingen har förändrats
då lovsången har blivit mer
och mer central.
– Församlingens musikliv
borde vara mer än lovsång.
De berättande sångerna,
variation i instrumentering
och vilka människor som
medverkar gör musiklivet
levande, tycker Emma.
Hon är tydlig med att hon
vill förvalta ett musikarv och
inte glömma de berättande
sångerna, sånger som berättar
om Gud och kristen tro.
Själv spelar hon orgel och
älskar variationen mellan
lugn orgelmusik, full kompgrupp
och blåsmusik.
– Det är viktigt att vi
minns vår gamla musik som
är en skatt med fantastiska
sånger och texter. I pingströrelsens
sångbok Segertoner
finns mängder med
lovsånger, men den är också
begränsad. Där samlade man
sånger som var omtyckta
på den tiden när den skrevs
och har faktiskt inte fyllts på
sedan 80-talet. Musik utvecklas
precis som allting annat!
ETT TAG HADE HON alltid
med en eller ett par sånger ur
Segertoner på gudstjänsten.
Numera fokuserar hon hellre
på vilket budskap och vad
som passar respektive gudstjänst
i stället för att välja ur
en särskild sångbok.
Emma har haft många
samtal med människor som
varit djupt sårade för att
deras sånger inte längre spelas.
”Jag förstår inte den nya
musiken”, har de sagt i tårar.
Emma känner en förståelse
för sorgen men kan samtidigt
tycka att vi borde kunna
bortse från vårt eget. Hon
bemöter kritiken genom att
belysa den viktiga anledningen
till musikvalet – de unga.
– Ungdomar måste vara det
centrala oavsett vad man
själv tycker. Min önskan är
att vi som församling ska
göra allt för att ungdomarna
ska stanna kvar och att de
ska få blomma ut. Att de ska
ha en uppgift där de känner
sig behövda. Då är chansen
större att de är kvar även
efter ungdomsåren.
EMMA BETONAR
vikten av att möta
ungdomarna med den
musik de tilltalas av.
– Man måste bestämma
sig som församling: är det
viktigare att vi som har blivit
lite äldre får ha våra sånger
i gudstjänsterna eller är det
viktigare att ha de yngres
sånger med?
Hon återberättar något
som Andreas Ardenfors sa på
en samling. ”Vi måste tänka
på att när vi som nu är runt
50-60 år växte upp så hade
församlingen flera gudstjänster
i veckan med olika
inriktningar. Då fick vi med
flera olika typer av musik i
våra olika samlingar. Idag
samlas vi som församling en
gång i veckan. Då är det svårt
att få med allting.”
Hur man ska tänka kring
det dilemmat är Emma inte
säker på, men en sak vet hon:
– Livet förändras och man
måste hänga med i förändringarna
så gott man kan.
”Lovsången ligger väldigt nära en själv där
man står framför hela församlingen och
ska leda alla i lovsång”, säger Emma, längst
till vänster i bild.
Jag tycker att vi som blivit lite
äldre borde vara så pass trygga
i vår tro att vi kan acceptera
förändringar för de ungas
skull och ta till hjälpmedel
om vi behöver, säger Emma.
– Decibelnivån har mätts i
kyrksalen under gudstjänster
och andra samlingar vid ett
flertal tillfällen. Då är det
orgeln som har varit absolut
starkast i ljudnivå!
TRUMBÅSET SOM står
på scenen är ett bevis på
att hjälpmedel kan vara en
jämkande lösning. Idén
uppkom när Emmas man
Micke och deras son Albin
pratade om svårigheten i att
spela svängigt på trummorna
när flera upplevde ljudet
som för högt. En annan
lösning är basvibrator plattan
som basisterna står på när
de spelar, för att uppleva
basens vibrationer i kroppen
utan att det blir för starkt i
lokalen.
– Ingen har klagat på
trummorna sedan trumbåset
kom, säger Emma.
Man ser verkligen glädjen
hos musikerna nu. Ingen
behöver hålla igen utan alla
kan spela så att det svänger
och låter bra!
OAVSETT SKILLNADER i
musiksmak, oavsett musikens
utveckling, drömmer
Emma om en lovsjungande
församling. Att göra det vi är
skapta för – att tillbe Gud.
– Om vi är en lovsjungande
församling lockar vi
människor. Där finns något
äkta som inte finns någon
annanstans. Musiken kan ta
sig i olika uttryck och det behöver
inte alltid låta perfekt,
men huvudsaken är att den
kommer från hjärtat!
15