Pingstkyrkan 100 år

Ingrid
Svanell
1987–1990
2000–2006
Vad minns du bäst från dina
år som pastor?
– Från mina 16 år i
Södertälje minns jag främst
alla möten med människor.
Orden bordsgemenskap,
eller måltidsgemenskap,
beskriver nog bäst det jag
tänker tillbaka på med glädje.
Gemen skapen vid fikaborden
i Humlan efter gudstjänster.
Alla härliga och livliga
fikastunder i öppna förskolan
då vi vuxna inte alltid kunde
avsluta meningarna innan
något barn krävde full uppmärksamhet.
Fikastunder
med församlingsledningen
då vi med gemensam klokskap
försökte leda församlingen
på ett vist sätt. Det var
gott om skratt, bön, tårar och
te runt styrelsebordet.
Så tacksam för allas köksbord
jag fick sitta vid, när
någon fyllde år, då någon
älskad anhörig hade lämnat
jordelivet, i samtal med
någon när livet var svårt, när
två hade hittat kärleken och
vi möttes till vigselsamtal.
Dessa köksbordssamtal var
stora, svåra och vackra stunder
som jag bär i hjärtat.
Oräkneliga fika och
middagsstunder på läger,
oj så roligt vi hade det!
Studentfester, bröllopsmiddagar
och minnesstunder,
det är vackert att få
ha varit med!
Kan du nämna en viktig
händelse?
– Två saker tänker jag på.
Rikskonferensen 2003 med
temat ”Jag planterade,
Apollos vattnade men Gud
gav växten”. Ett par hundra
barn- och ungdomsledare
från hela Sverige var på
konferens i vår församling i
tre dagar. Det var en fantastisk
arbetsgemenskap!
Arbetsgrupper med alla
åldrar bildades, sjuksköterskor,
värdar, matservering,
nattvardsbetjänare. Församlingens
barn stod på trappan
och tog emot varje deltagare
med ett bibelord och sedan
startade lovsången i kyrksalen.
Jag vet att konferensen
betydde mycket för många
deltagare. Viktigast tror jag
ändå att den var för oss i församlingen
då arbetsgemenskapen
skapade fina band oss
emellan.
Det andra jag tänker på
är öppna förskolan som
samlade många föräldrar
och barn under flera år. Jag
tror då som nu på vikten av
att samla vuxna som just
upplevt gåvan att få ett barn.
Detta stora, omvälvande och
svåra att bli förälder! När
man lever med små barn
behöver man få mötas och
stödja varandra.
Hur förbereder du en
predikan?
– Andra perioden i församlingen
började jag predika
mer regelbundet än vad jag
någonsin hade gjort innan.
Jag påbörjade f örberedelsen
av predikan många dagar
innan söndagen. Jag bad och
beslutade ämnet. Ofta hade vi
ämnesserier som var bestämda
i församlingsledningen
och pastorsteamet. Därefter
läste jag in mig på olika bibelöversättningar
och försökte
leva mig in i bibeltextens
personer. Vad kände de? Hur
levde de? Hur mötte Jesus
människorna?
I inlevelsefasen av predikan
promenerade jag. Lät mig
beröras av texten och ta
emot innehållet i mitt eget
liv. Sedan skrev jag, ord för
ord. Läste det jag skrivit och
omformulerade gång på
gång. På söndagen gick jag
på lite skakiga ben ner till
kyrkan med bönen om att
det som var från Gud skulle
höras.
På måndagen p romenerade
jag igen, långt, och bearbetade
eftersmaken av predikan.
Ibland hände det att jag gick
med lätta steg men ganska
ofta var det tunga promenader.
På tisdagen börjande
jag med nästa predikans
förberedelse...
Stefan
Claar
1982–1987
Kan du berätta om ett fint
minne från församlingen?
– Först och främst det goda
samarbetet med Sten-Gunnar
Hedin som föreståndare!
Sen fick vi ju vår son Simon
i Södertälje. Vi hade ju en
dotter Sandra tidigare. Men
också väldigt starka och
trevliga minnen av den stora
ungdomsskaran. Ja det var
fullt tryck kan man säga!
Vi åkte på arbetsveckor och
sjöng och spelade och evangeliserade
till Helsingborg,
Västervik och Gotland minns
jag. Intensiva veckor! Det var
stora gäng och vi byggde en
fin sammanhållning tillsammans.
Många hyss hann vi
med dessutom! Micke Holmgren
och jag tävlade om det
läskigaste man kunde göra
med en råttfälla. Då det var
min tur lät jag den slå igen
om näsan men den träffade
med full kraft på näsbenet så
tårarna sprutade!
Kan du nämna en viktig
händelse?
– Vi hade vad vi kallade
Täljepuls för ungdomarna
på lördagskvällarna. Bland
annat kom en kille som då
hette Eric Hansson (idag
Eric Cedig). Han sa: ’jag har
kristna tjejer i klassen och de
är schyssta men jag blir nog
inte en kristen. Jag kanske
skulle kunna tro på Gud om
det fanns något att ta på.’ Då
läste jag Joh 1:12: ’Åt alla dem
som tog emot Jesus gav han
rätten att bli Guds barn…’
Där har du Guds ord på det!
’Okej, då gör jag väl det då!’
'Bra, då kan vi be.’ ’Jag kan
inte!’ Jag bad före, så bad vi
tillsammans. Då vi sagt amen
frågade jag Eric: ’känner du
att du är kristen nu?’ ’Det
måste jag väl vara då Gud
själv säger det!’ svarade han.
Sedan blev Eric vår skolevangelist
tillsammans med
Maria Holmgren. Ja det där
var en viktig händelse!
Senare fick jag be även med
hans pappa Weine. Han
ringde mig mitt i natten när
jag skulle sova. Jag försökte
skjuta på mötet till nästa
dag men det gick inte! 'Det
är dags nu!' Jag klädde på
mig och cyklade dit. Där satt
Weine nervös med uppslagen
Bibel och väntade. ’Det gick
ju bra med Eric men med mig
blir det säkert jobbigare’ sa
han. Vi bad där mitt i natten.
Weine hade många år av
alkoholproblem bakom sig
men där hände något stort i
hans liv!
Hur förbereder du en
predikan?
– Redan från början av
veckan börjar jag samla
tankar som jag skriver ner.
Letar i mitt bibliotek bland
mina böcker och skrifter
efter citat och stycken jag kan
använda. Jag samlar brett för
att sedan sortera och hitta en
linje. Det som inte passar in
lägger jag åt sidan. Bibeln är
grunden naturligtvis! Jag var
bara 20 år då jag kom till församlingen
i Västra Frölunda.
En man sa på sin göteborska:
’här har jag jobbat hårt hela
veckan, då förväntar jag mig
att du är väl förberedd!’ Det
där har jag burit med mig!
65