Pingstkyrkan 100 år

Spela trummor, elgitarr och elbas är Emanuels
primära uppgifter i kyrkan. Musiken har alltid
varit en stor del av hans liv.
EMANUEL LINDBERG:
»Att se folk bli
berörda av musiken
betyder allt«
TEXT: Linnéa Malmborg
FOTO: Johannes Ardenfors
FÖR EN DEL ÄR vägen
in i kyrkan spikrak, för
andra krokig. För vissa
krävs en tid av ökenvandring
innan hemmet åter
är i sikte. Emanuel Lindberg
vandrade runt i en ökenliknande
tillvaro under flera år efter
att han hade lämnat sin tidigare
församling. En stormig period
bland personer han hade
förtroende för i församlingen
påverkade honom djupt.
– Jag hade nästan sagt upp
min tro. Flera människor som
jag hade sett upp till i många
år, föll på något sätt, säger
Emanuel.
Plötsligt var det trygga
hemmet, fristaden, inte längre
så trygg. Efter åratal av engagemang
som lovsångsledare,
cellgruppsledare och ungdomsledare
kände han sig
rotlös och maktlös över vad
som hänt i församlingen.
Tanken på en ny församling
var som bortblåst när vägen
ledde till Södertälje och företaget
BST där han fick jobb
som lastbilschaufför. En inbjudan
av Jonathan Berge om att
vara med och spela trummor i
lovsången vände på allt.
–’Varför ska jag göra det,
det är ju inte så att det kan bli
bättre för att man byter församling’,
tänkte jag först. Men
samtidigt var det en knuff till
kyrkan som behövdes. Jag
klev in med noll förväntningar
om att det skulle bli något
bra.
Så kom dagen då Emanuel
spelade på en gudstjänst för
första gången på väldigt lång
tid. Efter några sånger, mitt
under förbönsstunden, var det
som att Gud lade händerna
på hans axlar och viskade
välkommen hem.
– Ibland måste man helt
enkelt starta om, renovera,
konstaterar Emanuel. När jag
och min fru Eva flyttade till
Södertälje så renoverade vi
vårt hus på insidan. Det är
samma med vårt hjärta som
också kan behöva renovering.
Det gamla ersätts med något
nytt och fräscht.
FÖR EMANUEL BLEV det
snabbt naturligt att ”Gud fick
sköta rodret” och styra vart
han skulle ta vägen. Känslan
och längtan var stark. Det
var lovsångledarens högra
hand han ville bli för att bistå
med de gåvor han har – att
vara med och stötta oavsett
instrument. Oavsett om det
var trummor, elgitarr eller
elbas skulle han fokusera på
musiken och våga säga nej
till annat. Att vara någon som
stöttar och skapar relation i
hela teamet och bygger relationer
mellan lovsångsledare,
musiker och ljudtekniker.
– När man kommer upp i
åldern måste man lära sig
att säga nej. Det går inte att
vara med överallt, då blir det
inte hundraprocentigt från
hjärtat. Jag kände starkt att
jag ville ha musiken i fokus,
sedan får vi se vad som
händer efter det. Kallelsen
ser olika ut genom livet, till
exempel att vara småbarnsförälder,
säger Emanuel och
parerar samtidigt en jollrande
liten ettårig Robin som är
med i samtalet.
LOVSÅNGEN i församlingen
beskriver han som ”en
ganska stor apparat” som
kräver helhjärtat engagemang.
Fyra lovsångsledare,
Jonathan Berge, Emma
Thörn, Alicia Wedin och
Amanda Hallström, och de
sju musikerna skapar ett
unikt team inför varje tillfälle.
– Det hör inte till vanligheten
att man kör så flytande
men på så vis får alla en
chans att sjunga och spela
med varandra. Det skapar
enklare förutsättningar för
lovsångsledaren att man inte
behöver vara så begränsad.
Hur ofta är du med själv?
– Ja, det blir väl 80
procent av alla söndagar,
säger Emanuel och skrattar.
– Det är mycket, jag vet,
men jag har levt i en sådan
kultur i hela mitt liv. Att vara
med hela tiden.
HAN BERÄTTAR om sina
morföräldrar som var kyrkvaktmästarpar.
Mormor, 91
år, går fortfarande ned och
släcker i kyrkan om kvällarna
och bär ut soporna.
– Jag är väl lite likadan.
Jag kan inte bara släppa
allting utan jag har en
uppgift att utföra. Att vara
med på ett eller annat sätt
betyder mycket för mig men
främst för andra människor.
Då inte bara mitt spelande
utan också min närvaro som
20-
TALET
Forts. Andreas Ardenfors från 2020–
2020
354
medlemmar
2020
72
På paus. Från pandemins
start 2020 har vi enbart
digitala gudstjänster – en
spännande utmaning!
Coronapandemin drabbar världen
vårvintern 2020 och ställer allting på
ända. Föreståndaren Andreas: ”Onormalt
läge för församlingen, men vi ska vara
uthålliga och kreativa. Viktigt att coronaregler
följs. Ta hand om
varandra och andra som
har kontaktbehov. Tipsa
gärna församlingen om någon
har speciella behov.”
En bönevandring går från Torekäll berget till
sjukhuset och till centrum för att bedja för
staden och det svåra läget.
Anställda under 20-talet:
Andreas Ardenfors: föreståndare
Jakob Freiman: pastor musik/gudstjänst (–2021)
Maria Agirman: pastor ungdom
Petra Rönnbäck: barn- och familj
Emelie Eriksson: administration/ekonomi