Pingstkyrkan 100 år

EVA MYRÉN
Tron har
burit Eva
genom livet
Livet har kantats av
svårigheter men tron
på Jesus har gett Eva
Myrén kraft att fortsätta.
Allt tack vare ett tältmöte
där tårarna rann.
TEXT & FOTO: Bengt Jägerskog
Du är en kämpe Eva!
– Det har inte alltid varit
enkelt för mig. Jag blev utsatt
redan som ung tjej. Blev mamma
när jag var nitton och det var upp och
ner i äktenskapet. Många kämpiga år!
Jag fick fem barn. Jag blev lämnad ensam
då jag kom hem från BB med yngsta
dottern. Nu är de två yngsta tjejerna 24
och 31 och ska snart få sina första barn
samma dag faktiskt.
Men du har haft mycket stöd och
glädje av barnen! Ni är ju en riktig
idrottsfamilj.
– Ja, Patric har simmat i landslaget,
Bert var hockeyproffs i USA och spelade
i NHL. Kom hem och spelade i SSK, blev
sedan tränare i Skellefteå och Linköping.
Nu är han tränare i Schweiz. Anna-
Karin var duktig sprinter. Och småtjejerna
spelade fotboll…
Är det dina gener de ärvt?
– Jag var faktiskt duktig som ung!
En dag körde ni förbi en skylt om
tältmöten. Berätta!
– Det var tältmöten vid Telgegymnasiet
och där fanns en skylt med texten
’JESUS LEVER!’ Jag visste då inte vad
tältmöte var.
Du var en sökare?
– Jag bad i min ensamhet för jag trodde
på Gud. Men jag talade aldrig om det.
Du såg sedan en annons om tältmöten
i Länstidningen.
– Jag skulle skjutsa Bert på hockeyträning
och medan han tränade gick jag
på tältmöte och blev frälst. Redan då
jag klev in mellan tältdukarna slog en
märklig värme emot mig, tårarna bara
rann! Då jag satt på bänken hände något,
jag liksom svävade på moln. Där träffade
jag sedan min granne Ulla. Sen hämtade
jag Bert och vi åkte hem. Snart hittade
jag till Pingstkyrkan där jag sjöng med
i sången ”Du är den högste … ” Då hade
jag hittat hem!
Min man blev rädd, jag hade funnit
något som han inte riktigt förstod, något
som han inte hade. Senare åkte han ändå
med på flera församlingsläger och han
kände flera i församlingen. På mitt jobb
på Astra såg de att något hänt. De frågade:
’har du gått och blivit frälst?’ Jag var
glad och såg allt med nya ögon!
Det blev ändå svårt att hålla ihop
familjen?
– Jag försökte förlåta och vi började
om gång på gång men till sist separerade
vi och sålde vår villa i Nykvarn. Men jag
har alltid kämpat för att barnen skulle
hålla kontakt med sin pappa.
Sen blev du sjuk!
– Jag fick en tumör mellan lungorna
som sedan opererades bort. Ena lungan
skadades och jag fick problem med andningen.
Ett halvår senare fick jag TBE,
blev medvetslös och låg länge nedsövd
i koma med nervskador som följd och
hjärninflammation.
Gav du aldrig upp?
– Jag vaknade upp med sången:
’I Herrens händer…’ Den sjöng jag
mycket den här svåra tiden.
Din tro måste ha burit dig i allt
detta!
– Ja den har betytt mycket, utan den
hade jag inte klarat mig.
Du har alltid varit aktiv i kyrkan,
både före och efter sjuk domarna.
– Jag har alltid sjungit, på Gågatan,
i Stadsparken, i kören. Jag var med i
söndagsskolan och närradion och gick
sedan på Bibelskola och Lärjungaskola i
S:ta Clara.
Nu sitter du i rullstol.
– Ja sedan 2012 efter TBE:n. Jag är
dessutom tvungen att ha assistenter
dygnet runt. Trots allt känner jag att jag
har en uppgift. Det är nästan lättare att
få kontakt med folk nu med det lilla jag
har. Barnen säger: ’hur kan du tro efter
allt som har drabbat dig?’ ’Det är tron
som ger mig styrka och som hjälper mig
i vardagen’, svarar jag.
Svåra saker hände i ditt liv.
– Ja, min bror dog, mamma blev sjuk
och hamnade på psyket. Det var svåra
år. Sedan pappa dog flyttade mamma
till Södertälje och blev sedan frälst och
döpte sig 84 år gammal.
Man får aldrig ge upp. Bert var med
på dopet.
Du har en bönegrupp hemma
ibland.
– Varannan torsdag här och varannan
i Nykvarns kyrkan. Då får assistenterna
vara med. En granne var med som
senare dog i cancer, en afghansk kille var
med ett tag men flyttade sedan.
Det är en mening med allt, man vet
aldrig med Guds vägar!
74