Garpenbergsbladet nr1-2022

Garpenbergsåret 1949 - 1950
Av Nils Erik Nilsson
Del 2
Ortsbefolkningen lär sedermera ha klagat på att den tama älgkon som de vant sig vid hade avlivats.
Alltnog, vi sköt ytterligare en fullvuxen älg den hösten och husmor lyckades byta älgkött mot fläskkött
vilket gjorde att hon kunde tillverka stora mängder älgpölsa som vi faktiskt aldrig blev trötta på. Jag
längtar fortfarande efter pölsa som jag inte kan äta nuförtiden eftersom den innehåller korngrynen.
Men när jag läser Torgny Lindgrens bok ”Pölsa” vattnas det i munnen.
Nu har jag kommit bort från begreppet ”lunch i skogen”. Den börjar egentligen vid frukosten där vi
varje dag serverades sill och potatis. Vanligen var det stekt sill men någon gång fick vi gömd sill –
spickensill gömd under hårdkokta ägg och majonnäs-sås. Till frukosten hörde också att göra i ordning
en matlåda till lunchen. Den var vanligen baserad på stekt potatis, fläsk, korv eller liknande. Vi förde
med oss mat två om två. Maten skulle värmas i stekpanna över öppen eld. Den ene eleven åt ur
matlådan och den andre ur matlådans lock. Enligt praktiska råd av Moppe var det lämpligt att linda in
den varma stekpannan i en tidning och sitta på den Det var bra mot hemorrojder påstod han och vad
jag minns kunde aldrig någon vederlägga det påståendet.
Paraplyet har sin särskilda, men korta historia. Ett huvudämne var skogs- och fältmätning. Man hade
ett stativ med en träplatta på vilken man satte på ett ritpapper som blöttes som ett akvarellpapper för
att krympas fast på underlaget. Med teodolit mättes och syftade vinklar och sträckor om det var öppet
fält och i skogen fanns det baslinjer som utgjorde stomme till skogskartorna. Och paraplyet då? I den
ogynnsamma situationen av regn skulle vi kunna skydda vår karta från att bli våt. Jag minns aldrig att
paraplyet kom till användning. När det var dagsregn hade vi lunch i skogen i källarvåningen i
herrgården. Jag minns dock inte att vi eldade där.
En institution som besparade oss mycket arbete var instrumentkassan. De verktyg och
förbrukningsmaterial vi behövde beställdes och tillhandahölls genom instrumentkassan. Sven-Erik
Pettersson, Seppe, hade ansvaret för att sköta instrumentkassan, om han var arvoderad vet jag inte
men ett stort arbete stod han i alla fall för. Det skämtades en del om en del prylar. Där fanns en
krithållare för tjocka märkkritor som nog de flesta klarat sig utan. Seppe förklarade i alla fall att det var
en kvistdiameterindikator. Vi apterade Morgongåva-timmer, som var grantimmer av god kvalitet där
det endast fick finnas pärlkvistar. Om kvistarnas diameter var så liten att den rymdes innanför
kvistdiameterindikatorn var timret OK. Jag minns inte om någon gick på skämtet men än idag tänker
jag detta när jag beundrar grantimmmer av god kvalitet och erinrar mig begreppet pärlkvistar. När året
var slut gjordes det en redovisning av våra konton i instrumentkassan.
Jag minns att ammunition hade blivit en mycket stor post för pojkar
som hållit till ofta på jaktskyttebanan och Anders Ågren som var näst
intill rumskamrat på Malmen hade det största vallakontot. Anders sa
att det var en naturlig följd av att han var en medioker skidåkare och
följaktligen behövde lägga stor omsorg på vallningen.
Ingvar Ek
I den praktiska undervisningen ingick också skidåkning, vanligen på
lördagar. Det fanns många norrlänningar med på kursen så jag hade
svårt att göra mig gällande. Det var egentligen bara en gång jag kom på
pallen och det var ett tremilslopp i ett vidunderligt klabbföre. Det var
flera av de bästa som kollapsade och de tre som orkade runt utan att