Garpenbergsbladet nr1-2022

fara illa var vi tre orienterare, Gunnar, Ingvar Ek och jag. Vi hade haft förstånd om att äta ordentligt i
tid och hade väl bättre grundkondition kan jag tänka.
Det måste ha varit på våren 1950 som vi tre åkte ned till Stockholm för att delta i Skogiskavlen. Moppe
såg detta med lite blandade känslor eftersom kursen skulle ha orientering den lördagen och då skulle
han demonstrera den kända eller ökända kontrollen från SM 1938 eller var det 1937. Det var ett litet
kärr som hade vållat stort bekymmer och man pratade om att kontrollen var felställd. Men Moppe
visade att där fanns ett ynka litet backstreck som indikerade att kontrollen låg några meter högre upp
än vad som allmänt väntades. Förmodligen finns närmare uppgifter om denna händelse i orienterarnas
årsbok ”Skärmen” från det året. Alltnog, jag, Gunnar och Ingvar Ek åkte till Stockholm för att vara med
på Skogiskavlen. Vi förstod att vi hade ganska goda chanser till en bra placering. På den tiden var
budkavle en tävling som startade på ett ställe och hade målet på ett helt annat ställe. Vad jag minns
for vi ut med tåg utefter Rimbobanan till någonstans i trakten av Vallentuna och målet var vid Veda
friluftsgård om det nu heter så.
Jag sprang första sträckan och var först vid växlingen tillsammans med ett annat lag och övriga lag var
distanserade. Gunnar gick sedan loss och lämnade kavlen till Ingvar Ek med en säker ledning på en
kvart eller så. Som väntat kom Ingvar först i mål men han var arg som ett bi eftersom en kontroll stod
uppenbart fel och tävlingen skulle komma att ogiltigförklaras. Vilket den också blev. Vi var ganska
molokna och tysta när vi kom gående på Vasagatan på väg mellan Östra station och Centralen. Då kom
Ingvar med den förlösande kommentaren så smålänning han var: ”Om jag inte vore så förbannade snål
ändå!” Jag skall inte gräva ned mig i idrottsminnen och skriver därför inte något om när vi deltog i DM
i skidbudkavle någonstans i trakten av Djurås och då Gunnar och jag kunde hänga med i täten tack vare
ett förråd av syltindränkta kalla pannkakor tillverkade av husmor och inte heller skall jag skriva något
om vår flottningsresa när vi sysslade med bäckflottning i Mångån i trakten av Gesundaberget.
Vi var tre eller fyra på kursen som var eller blev förlovade, som var gifta eller gifte sig under studietiden.
Några av kurskamraterna fick ledigt för att fira kursordföranden Erik Falks bröllop i Sunne. När de skulle
tillbaka till Garpenberg beslöt de att tävla om vem som kunde lifta snabbast tillbaka. Bengt Ager som
alltid har varit en fixare när det gäller att förena teori och praktik vann denna gång överlägset enbart
på tur. Han sprang på en bil på torget i Sunne eller var det Karlstad och bilens ägare var kantor, klockare
eller liknande i Dala - Finnhyttan. Han vann tävlingen med drygt ett dygn. Detta för in mig på våra
ganska fåtaliga kontakter med folket på orten.
Skogisvästen utgör en sådan anknytning. Den förste läraren i Garpenberg, vars namn jag skulle kunna
plocka fram en annan gång, gick alltid i en grön-röd väst av hembygdstyp. Efter diverse hemliga
överläggningar bland studenterna kom man överens om att man ställa läraren inför en överraskning.
Man kontaktade en skräddare i Dala-Finnhyttan som åtog sig att sy västar till alla eleverna och en
morgon när läraren kom in för att börja dagens arbete satt alla eleverna där iförda prydliga röda västar
med ljusgröna ryggar. Det blev sedan en tradition och de olika kursernas västar skiljer sig bara genom
olika kragmönster.
Vår kurs hämtade mönstret från takbården i matsalen där Pelle Hargeby stod för designen. Sedan
tillkom en annan sedvänja efterhand. De studenter som var förlovade lät sina flickor brodera på ryggen
på västen som ett tecken på att ingen annan göre sig besvär. På min västrygg har Kerstin broderat
veteax och blåklint inom ramen för konturen av en karta över Östergötland för att klargöra att vår
hemort var belägen i Östergötland.
Gammeldans blev en annan anknytning till bygden. Där fanns en lärare eller var han kantor som hade
gjort det till tradition att lära skogseleverna att dansa gammeldans. Han kom ett antal kvällar till
herrgården medförande grammofon och ett antal danssugna flickor. Och så dansades det schottis,
hambo, vals och polka, allt i den allra största anständighet. Jag hade dansat lite folkdans förut inom
NTO så det var inte precis nytt för mig men det var det för många av de andra. Jag minns att Ljunglövs