Annons - SWEA International

Då blev det
annat ljud i skällan
Det var en av dessa första sommardagar i stan, när man hör ljudet av
en gräsklippare, ett flygplan i luften, känner doften av magnolia och
den ljumma vinden i kjolen.
Jag var på väg in till city och hade klätt mig i
en färggrann topp och en vit volangkjol som
nådde ner över vaden, och nya sandaler som
jag visste skulle ge mig skavsår innan kvällen
var slut, men vad gjorde väl det? Äntligen
var det varmt och ljust och det var så skönt!
Jag var hjältinnan i min egen film där jag
svischade nerför trapporna och ut ur mitt
hyreshus, sneddade över den varma asfalten
och ställde mig vid hållplatsen för att vänta
på nästa spårvagn. Före mig stod där två
män som nästan genast närmade sig för att
tilltala mig.
– Åh nej! Jag kände genast mitt goda humör
sjunka, men jag stirrade rakt fram och
låtsades inget märka. Den ene sa något som
jag inte förstod, och jag ville heller inte förstå
utan visade upp mitt mest nonchalanta
ansikte. Dom verkade ge sig, backade en bit
och vi väntade alla på spårvagnen. Efter ett
par minuter kom den ene av killarna mot
mig igen och jag blickade mörkt någonstans
i riktning mot hans hårfäste. Man vet ju
att man inte ska titta utlänningar direkt i
ögonen. Det tar de bara som uppmuntran
och sen kommer: - Tu es belle, tu es très
belle, on va boire un café? osv., det där har
man ju varit med om hundra gånger! Jag tittade
demonstrativt åt motsatt håll och killen
verkade tveka men vände sen tillbaka mot
sin kompis. – Geht doch! tänkte jag för mig
själv och slappnade av, för nu kom spårvagnen.
Då hände något otroligt! Killen gör
ett tredje utfall mot mig – jag kan inte kalla
det annat, för han kom helt nära och gjorde
en rörelse som för att klappa mig på baken.
(Såg jag ur ögonvrån.) Nu kunde jag inte
låtsas ignorera honom längre utan ropade
argt: – Was soll das eigentlich?!
– Men, men, sa han förskräckt. – Madame,
Madame, votre jupe, elle est coincée. Ni har
kjolen i kläm! – Was??? Jag ser mig omkring
38 SWEA-bladet Schweiz 2010 nr 1
och inser genast med en kall ilning genom
kroppen vad han menar. Jag har kjolfållen
instoppad i troslinningen så att jag generöst
ger insyn över hela min baksida, men detta
syns däremot inte alls framifrån, för så vid
är kjolen. Jag sliter desperat tills den faller
som den ska igen och sedan vänder jag mig
mot min räddare – min hjälte! – och tackar
honom översvallande på alla språk som faller
mig in under de korta sekunder vi har på oss
innan spårvagnen gällt gnisslande bromsar
in. Nu är det killens tur att med avvärjande
gester visa att jag inte behöver tacka mer och
han ilar med en generad min längst bort till
andra änden av spårvagnen.
Jag tittar efter honom med brännande
kinder, ett rov för stridiga känslor. Jag ser
ju nu hur sympatisk han ser ut, och ung!
Frågar mig tyst: - Vilket gott hjärta och
kurage måste man inte ha för att fortsätta
söka kontakten till en sådan missanpassad
bitch som jag? Och detta för att rädda mig,
en främling vars öde inte angår honom ett
dugg, från en situation som han insåg skulle
kunna urarta till en mindre katastrof. Ja, hur
gott måste inte detta hjärta vara! Och jag?
Jag var en fallen hjält-
inna i min egen film.
Text: Elisabet Steiner