Performing Recalcitrance 24–30 mars/March 2012 Kungl ...

Performing Recalcitrance
Ett epostsamtal mellan
Valeria Graziano och Olav Westphalen
Vg: Du har bjudit in mig för att bidra till den akademiska kursen
”Performing Recalcitrance” vid Kungl. Konsthögskolan. Jag
är nyfiken på att få höra hur ni kom att tänka på motsträvighet
som ämne.
oW: I stora drag tänkte vi på konstnärliga praktiker som kan ha
en social eller kritisk potential utan att vara illustrativa, morali-
serande eller helt enkelt konventionella. Begreppet motsträvig-
het (recalcitrance) verkade lämpligare och mindre slitet än det
mer uppenbara begreppet motstånd (resistance). Motstånd är
vanligtvis ett svar på ett tydligt uppfattat angrepp. Man vet vad
man gör motstånd mot. Motsträvighet kräver inte samma nivå
av medvetenhet. Det jag finner särskilt intressant med mot-
strävighet är dess konnotation av envis oförbätterlighet, av att
svara dåligt på behandling och utbildning. I en akademisk miljö
är det här en utmanande tanke. Sedan 60-talet har lärare klagat
på studenternas brist på engagemang och kritiskhet. Jag fick
höra det av mina lärare på 80- och 90-talen och dagens studen-
ter får höra det av oss. I stället för att återigen klaga på bristande
politiskt engagemang så tänkte vi ta en titt på motsträvighet,
även om det må vara passiv-aggressivt, elakt och slött, och se
om det kan vara en genuin respons på villkoren inom den
akademiska världen, konstvärlden, våra liv – och om det kan
vara ett användbart verktyg.
Vg: Jag har tittat på etymologin för det engelska ordet recalci-
trance: 1823, från franskans récalcitrant, bokstavligt talat ”bakåt-
sparkande” (17–1800), presens particip av recalcitrare ”att sparka
bakåt”, från re- ”bakåt” + L. calcitrare ”att sparka”, från calx (gen.
calcis) ”häl”. Används sedan 1797 som ett franskt ord i engelskan.
Verbet recalcitrate ”att sparka ut” finns belagt sedan 1620-talet;
i betydelsen ”göra envist motstånd” från 1759.
Det här fick mig att tänka på hästen eller mulåsnan vars
enda alternativ är att sparka bakåt mot kusken, och ofta missa
målet. Följaktligen kan man kanske föreställa sig att motsträvighet
innebär mer än bara en ”lat praktik” eller en praktik
präglad av ”passivt-aggressivt motstånd”. Sparken missar
kanske målet och resultatet blir kanske en ineffektiv eller till
och med kontraproduktiv handling, men handlingen i sig är
energisk och full av potential! Motsträvighet kan alltså tänkas
driva olika former av vägran, en impuls som kan ge upphov till
olika strategier (motstånd, revolt, uppror, passiv-aggression,
etc). Det tycks handla om en instinktiv handling av vägran
(även om jag är osäker när det gäller ”instinkter” hos människor...),
en conatus, en effekt som kommer från våra djuriska
betingelser, innan vägran övergår från att vara känsla till att
bli en position med sin egen moral eller etik. Jag tycker alltså
att det vore intressant att reflektera lite mer över motsträvighet
som ett särskilt kroppsligt tillstånd, en härva av känslor,
positioner som kan resultera i en spark i luften eller en spark
som slår sönder staketet. Det här leder till frågor om målet
för sparken och karaktären på förhållandet mellan hästen
och kusken.
oW: Jag gillar bilden med den sparkande mulåsnan. Men jag
är inte säker på att sparka tillbaka nödvändigtvis innebär att
sparka bakåt. Kan det inte bara vara en spark som en reaktion
mot vad som helst, oavsett om det är framåt eller bakåt, åt sidan
eller uppåt? Ett uttryck jag kommer att tänka på, även om det
inte passar in helt och hållet, är det tyska ordet ”Nachtreten”.
Det är en idrottsterm som betyder en ojust, feg och oväntad
spark, ofta som en respons på en tidigare frustration eller attack
– någonting man gör för att man känner sig utsatt. Det är i
grunden en svag hämnd. Det kan vara en spelare som attackerar
ojuste bakifrån när bollen inte ens är i närheten. I de flesta fall
är Nachtreten inte en uttänkt handling och inte heller en produk-
tiv sådan, för den bestraffas hårt. Men det finns trots allt en
minimal chans att den inte upptäcks och på något vis förändrar
matchbilden.
I stora drag håller jag med om att det finns två konnotativa
tendenser för ”motsträvighet”, den mer obstinata, envisa
aspekten och den impulsiva, explosiva aspekten. De tycks båda
ha gemensamt att de är reagerande och inte beroende av en
position eller en medvetenhet. Båda typerna av motsträvighet
tycks ha att göra med underlägsenhet och maktlöshet, verklig
eller inbillad.
En annan intressant aspekt är denna: handlingar som kan
definieras som motstånd av dem som utför dem kan troligen
kallas motsträvigt beteende av dem som blir måltavlor för det.
Begreppet inbegriper alltså en form av riktning – det tenderar
att appliceras nedåt i termer av makt – och det finns en under-
förstådd talare: någon i en maktposition.
Vg: Jag har lekt med tanken att motsträvighet är en spark inåt,
men mer om det senare. Jag var inte i London under upploppen
i somras men följde dem fascinerad. Det slår mig hur Storbri-
tannien tycks vara en plats där konflikter ofta antar formen
av revolt (eller uppror för att tala med Bifo), och det kan gå så
fort och bli mycket våldsammare än andra typer av konflikter,
som organiserade protester, strejker eller ockupationer (som
den spanska acampadas, som vi nyligen bevittnat i Madrid,
eller Occupy Wall Street-rörelsen i USA). Jag har läst olika
kommentarer om det inträffade och många av dem innehåller
någon form av retorisk uppmaning om att göra en distinktion
mellan revolution/revolt, förståeligt nog. Problemet är att det
inte är så lätt att prata om upprorsmakarna i termer av behärs-
kade, rationella subjekt som är medvetna om följderna av sitt
agerande. Ordet ”politisering” förekommer flera gånger. Den
här debatten är begriplig men jag misstänker att den handlar
mer om föreställningarna hos dem som skriver om och organi-
serar politik än om föreställningarna hos den större gruppen
som påverkas av politiken. För mig känns det alltmer miss-
tänksamt att använda sig av idén om ”politisering”. Den tycks
implicera att det subjekt som är kapabelt till politisk handling
är ett subjekt som är individuellt, i det avseendet att han känner
och behärskar sig själv, är rationell, kunnig – det vill säga:
modern. Feminismen och den postkoloniala teorin har länge
varnat för implikationerna av detta tänkta politiska subjekt,
men poängen har kanske inte tagits in av en stor del av de
kritiska tänkarna och görarna.
Jag återvände alltså till idén om motsträvighet för att tänka
igenom det här. Om vi, som du föreslår, förstår det här begreppet
som en beskrivning av konflikter som är ”passiv-aggressiva,
elaka och lata”, och som inbegriper en ”obstinat, envis aspekt
eller en impulsiv, explosiv aspekt” då de ”har att göra med
underlägsenhet och maktlöshet, verklig eller inbillad”, då kan
motsträvighet tolkas som en användbar kusin till revolten.
Revolt är en reaktion på den form av makt som Foucault
beskrev som disciplin. Disciplin formar liv genom att ge order
via hierarkiska kedjor och etablerar normer och procedurer
och utmäter straff. Det som revolten då strävar efter är att
bryta sönder maskineriet, störa flödet (det logistiska, kommu-
nikationsmässiga) och kämpa emot eller fly undan bestraffningen.
Motsträvighet å andra sidan är en reaktion på den
form av makt som Foucault beskriver som regeringsmakten.
Regeringsmakten formar liv genom att hantera och förutbestämma
möjligheterna till frihet. Regeringsmakten säger inte
”du måste” utan ”du kan”. Den erbjuder möjligheter till längtan
och individualisering, men priset man måste betala är att
anpassa sig till vissa givna förutsättningar och egenskaper.
Och om du inte anpassar dig, så blir du inte bestraffad, utan
helt enkelt utesluten. Och poängen är att du alltid kommer
att vara en aning utesluten och aldrig riktigt hålla måttet för
att släppas in i VIP-loungen. Även om du blir insläppt så kan
du när som helst bli ombedd att lämna festen. Det som mot-
strävighet då syftar till är att avlägsna sig från dessa förutbestämda
stigar av frihet som alltid kommer med en uppsättning
regler för hur man ska uppföra sig. Och det här är ett farligt
spel, i likhet med revoltens handling. Revolt kan leda till fysisk
skada och fängelse, medan motsträvighet kan leda till avvis-
ning, depression och uteslutning. Risken är att man imploderar
snarare än exploderar – att man misslyckas med att omkonfigurera
sig och blir en utböling (på det ocoola sättet), och för-
vägras tillträde till det sociala sammanhanget. Ofta pratar man
om försöken att vägra självstyre som om de var en förberedande
fas inför en större och mer värdefull gest. Låt mig ge
ett exempel. Alberto Toscano citerar Furio Jesi i en artikel jag
läste nyligen:
”Till strax före sammandrabbningen […] bor den potentielle
rebellen i sitt hus eller i sin tillflyktsort, ofta med sina släktingar;
och trots att denna bostad och miljö må vara provisorisk,
osäker och avhängig den annalkande revolten, så är den tills
dess att revolten börjar platsen för en individuell strid, mer eller
mindre avskild. […] Du kan älska en stad, du kan känna igen
dess hus och gator i dina mest avlägsna och hemliga minnen;
men endast när revolten äger rum upplevs staden som en haut-
lieu [upphöjd plats] och samtidigt som din egen stad; din egen
eftersom den tillhör dig men samtidigt också andra; din egen
eftersom den är ett slagfält som du och kollektivet har valt; din
egen eftersom det är en kringgärdad plats i vilken historisk tid
är upphävd och i vilken varje handling har sitt eget värde, med
omedelbara konsekvenser.” (Furio Jesi, Lettura del ”Bateau
ivre” di Rimbaud (1972), Macerata: Quodlibet, 1996, s. 23-4.
Mina kursiveringar).
Notera hur brytpunkten är att väga revoltens förtjänster
mot begränsningarna i den ensamma kampen som utkämpas
av en frustrerad individ som sitter hemma och grubblar över sin
miserabla tillvaro. Den mentala bilden av motsträvighet som
revoltens kulminering, eller försoning, är en bild ur ett linjärt
tidsflöde som borde leda till en linjär revolution. Och i det av-
seendet har kanske plundrarna i Storbritannien hittat på en
betvingande politisk praktik som konfigurerar revolutionen
mer som en svärm som kortsluter alla ritualer hos ett kollektiviserat
kollektiv (församlingen, väljarna …) för att få det de
vill ha och sätta käppar i storstadens hjul.
I det perspektivet stämmer det inte att säga att upploppen
i Storbritannien inte var politiska. För att tala med Guattari kan
vi tänka på dem som om politiken skrivits in i en ny yta, som
ett uttryck för det sociala längs en ny konfiguration av krafter
som inkluderar motsträvighet som en impuls av motstånd mot
”behandling och utbildning” som du säger, men också mot
otaliga andra företeelser som används för att förprogrammera
existensen. Det är också viktigt att återställa partiskheten och
fascinationen bland konstnärer och akademiker inför ”kontroll-
samhället” som om det var någonting som ersatt andra former
av makt, som disciplin och bestraffning. Återigen lurar det
linjära tänkandet i bakgrunden. Det förefaller istället produk-
tivt att tänka på dem som två beståndsdelar av samtida makter,
med sina egna logistiska och taktiska system.
Revolten misslyckas när den måste konfrontera regeringsmakten
(upprorsmakarna som stjäl åtråvärda märkesvaror); mot-
strävigheten misslyckas när den måste konfrontera disciplinen.
Performing Recalcitrance
An emailed conversation between
Valeria Graziano and Olav Westphalen
Vg: You invited me to contribute to this academic program at
the Royal Institute of Art in Stockholm, titled “Performing
Recalcitrance.” I am curious to hear how you came to think
of recalcitrance as a topic.
oW: We were quite broadly thinking about artistic practices that
might yield social or critical potential without being illustrative,
moralizing or plain conventional. The term recalcitrance
seemed at the same time more fitting and less worn-out than
the more immediately obvious term resistance. Resistance is
usually a response to a clearly perceived attack. You know what
you are resisting against. Recalcitrance doesn’t require that level
of awareness. It can be a vague attitude. What I find especially
interesting about recalcitrance is its connotation of stubborn
incorrigibility, of poor response to therapy and education. In
an academic setting this is a challenging proposition. Since the
60s every single generation of teachers has been complaining
about their students’ lack of engagement and criticality. I got
to hear it from my teachers in the 80s and 90s and today’s students
get to hear it from us. Instead of lamenting, once again,
a lack of political activism, we thought let’s look at recalcitrance,
passive-aggressive, mean-spirited and lazy as it may be, and
see if it isn’t a genuine response to the conditions of the academy,
the art world, our lives - and if it could be a useful tool.
Vg: I have been looking at the ethymos of recalcitrance: 1823,
from Fr. récalcitrant, lit. “kicking back” (17c.-18c.), pp. of recalci-
trare “to kick back,” from re- “back” + L. calcitrare “to kick,” from
calx (gen. calcis) “heel.” Used from 1797 as a French word in English.
Verb recalcitrate “to kick out” is attested from 1620s; sense of “resist
obstinately” is from 1759.
This made me think of the horse or the mule whose only
option is to kick back towards his conductor, often missing
the target. Hence, perhaps recalcitrance can be imagined as
containing more potential than a ‘lazy practice’ or a practice
of ‘passive aggressive resistance’. The kick could miss the target
and result in an ineffective or even counterproductive action,
but the act in itself is very energetic and full of potential! So
recalcitrance could be imagined as an affective motor of differ-
ent forms of refusal, an impulse that can take on different
strategies (resistance, revolt, insurrection, passive-aggression,
etc.). It seems to address an instinctive act of refusal (although
I am not sure about ‘instincts’ in mankind …), a conatus, an
affect that comes out from our animal condition, before the
refusal passes from being emotion to becoming a position that
has its own morals or ethics. So, one thing that sounds interest-
ing to me is to reflect a bit more around recalcitrance as a particular
state of the body, bundle of emotions, positions that can
result in a kick in the air or a kick that smashes through the
fence! Now, this take begs questions regarding the target of
the kick and the nature of the relationship between the horse
and the conductor.
oW: I like the image of the kicking mule. But I am not sure
that kicking back necessarily needs to be kicking backwards.
Couldn’t it just be a kick in reaction to whatever, be it forward
or backwards, sideways, upwards? One expression that comes
to mind, and it may even be a slightly skewed application of
the term, is the German word “Nachtreten.” It’s a sports term
that implies an unfair and cowardish, unsuspected kick usually
in response to an earlier frustration or attack. So, it comes from
a position of perceived victimhood, it’s basically a weak revenge.
It can describe a player attacking unfairly from behind when
the ball isn’t even anywhere near. Now, in most cases Nacht-
reten isn’t a very well thought-out course of action and not
productive either, because it is punished severely. But there
is still a minute probability that it might go unpunished and
somehow change the outcome of the contest.
Generally speaking, I agree that there are two connotative
tendencies to “Recalcitrance:” the more obstinate, stubborn
aspect and the impulsive, explosive aspect. What they both
seem to have in common is that they are reactive and aren’t
contingent on a position or awareness. Both types of recalcitrance
seem to go along with inferiority and powerlessness,
whether real or imagined.
Another interesting aspect is this: actions that would be
defined as acts of resistance by the actors, could probably be
called recalcitrant behavior by those they are targeting. So there
is a directional quality to the term - it tends to be applied down-
ward in terms of power - and there’s an implied speaker: someone
in the position of power.
Vg: I have been toying with the idea of recalcitrance being a kick
inwards, but more about that in a sec. I have not been in London
these days, but followed what has been happening there with
fascination. It strikes me how the UK seem to be a place where
often conflict takes the form of a revolt (or insurrection in Bifo’s
terminology), and this can happen so quickly and forcefully,
much more so then the speed and intensity of other forms of
conflict, such as organised protests, strikes or occupations (such
as the recent Spanish acampadas that we witnessed in Madrid,
or the Occupy Wall Street movement in the US). I read various
commentaries to what has been happening, and a lot of them
involved some sort of rhetorical appeal to the distinction revolu-
tion/revolt, understandably. The issue is often that the insurgents
are not easily talked about in terms of self-possessed,
rational subjects, aware of the implications of their own actions.
I read the word ‘politicization’ a number of times. This debate
makes sense, but I suspect speaks more about the imaginary
of those who write and organize politics rather than of the
imaginary of the larger group of those affected by Politics. For
me, to make use of the idea of ‘politicization’ is increasingly
suspicious. It seems to imply that the subject capable of political
action is a subject who is individual, in the sense that he
knows and possesses himself, is rational, knowledgeable – in
a word, modern. Much feminism and postcolonial theory has
been warning about the implications of this imagined subject
of politics for a long time, but perhaps the point has not been
processed by a large part of critical thinkers and doers.
And so I went back to the idea of recalcitrance to think
through this. If we understand this term, as you suggest, to
describe those forms of conflict that are “passive-aggressive,
mean-spirited and lazy”, involving an “obstinate, stubborn aspect
or an impulsive, explosive aspect” as they “go along with
inferiority, powerlessness, whether real or imagined”, then recal-
citrance can be read as a useful cousin of revolt.
Revolt is the reaction to the form of power that Foucault
described as discipline. Discipline shapes forms of life through
giving orders through hierarchical chains, establishing norms
and procedures, delivering punishments. What revolt wants
then is to break the machineries, interrupt the flows (logistical,
communicational) and fight back or flee from punishment.
Recalcitrance on the other hand is the reaction to the form of
power that Foucault describes as government. Government
shapes forms of life through the management and pre-formatting
of the possibilities of freedom. Government does not say ‘you
must’ but ‘ you may’. It offers opportunities for desire and individuation,
but the price to pay is to conform to certain given
pre-requisites and characteristics. And if you don’t comply, it
does not punish you, but it simply excludes you. And the point
is that you are always going to be somewhat excluded, somehow
not fit enough for gaining entrance into the VIP-Lounge. Even
if you get in there, you may be asked to leave the party at any
minute. What recalcitrance wants then is to subtract itself from
these pre-formatted paths of freedom that always come with
a set of appropriate manners to the occasion. And this is a
dangerous game, as much as the gesture of revolt. Revolt could
lead to physical harm and imprisonment, while recalcitrance
may lead to rejection, depression and exclusion. The danger is
to implode rather than explode, to fail to reconfigure oneself
successfully and become an outsider (in the un-cool way), to
be denied access to sociability. Often the attempts to refuse
self-management are talked about as if they were a preparatory
phase for some bigger, more valuable gesture. Let me give you
an example. In a recent article Alberto Toscano quoted a passage
by Furio Jesi:
“Until a moment before the clash […] the potential rebel lives
in his house or his refuge, often with his relatives; and as much
as that residence and that environment may be provisional,
precarious, conditioned by the imminent revolt, until the revolt
begins they are the site of an individual battle, more or less solitary.
[…] You can love a city, you can recognize its houses and its
streets in your most remote and secret memories; but only in
the hour of revolt is the city really felt like an haut-lieu [a high
place] and at the same time your own city: your own because
it belongs to you but at the same time also to others; your own
because it is a battlefield you and the collectivity have chosen;
your own, because it is a circumscribed space in which historical
time is suspended and in which every act has its own value,
in its immediate consequences.” (Furio Jesi, Lettura del “Bateau
ivre” di Rimbaud (1972), Macerata: Quodlibet, 1996, p. 23–4.
The italics are mine).
See how the point of the passage is to single out the merits
of revolt against the limits of the solitary individual battle of
a frustrated singularity sitting at home, brooding over the misery
of her condition. However, the mental image of recalcitrance
as culminating, or being redeemed by, revolt is truly a still from
a linear time flow that should lead to a linear revolution. And
maybe in this respect the looters in the UK have come up with
a compelling political practice that configures revolution more
like a swarm that short-circuits all the rituals of a collectivized
collectivity (the assembly, the vote …) to get what it wants and
sabotage the cogs of the metropolis.
Under this perspective, it does not make sense to speak of
a ‘lack of politics’ of the recent riots in the UK. After Guattari,
we may think of it as an instance of the reinscription of politics
onto a new surface, as an expression of the social along a new
configuration of forces that includes recalcitrance as an impulse
of resistance to “therapy and education” as you say, but also
to numerous other devices out there that are deployed for the
preprogramming of existence. This is important also to readdress
the bias and fascination of artists and academics alike
towards the ‘society of control’ as being somehow something
that replaced other kinds of power, such as discipline and punishment.
Again, linear thinking is lurking in the background.
Instead, it appears useful to think of them as two ingredients
of contemporary powers, each with its own logistical and tactical
systems.
The failure of revolt is the moment when it has to confront
government (the rioters who loot desirable, branded goods);
the failure of recalcitrance is notoriously the moment when it
has to confront discipline.
12 13