Indholdsfortegnelse - Scandinavian Research Council for Criminology

2.5. 1965 års Brottsbalk
I 1965 års brottsbalk finns inte längre brottet barnamord kvar. I enlighet med de nya definitionerna av
mord och dråp - där mord är normalfallet och dråp ett mindre grovt mord - behölls det privilegierade
brottet från Strafflagen i Brottsbalken, kapitel 3 § 3 men kallas nu barnadråp och lyder: 50
”Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten
befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål, dömes för barnadråp till
fängelse i högst sex år.”
Barnadråpsbestämmelsen omfattar alla kvinnor, oavsett civilstånd, och dråpet behöver inte ske i direkt
anslutning till nedkomsten, men orsakerna till sinnestillståndet skall ha samband med födseln eller
amning. Straffmaximum för barnadråp är straffminimum för vanligt dråp. 51
3. Jämförelse av de tre perioderna
I Stockholm var en barnamörderska på 1500- och 1700-talen vanligtvis en ogift tjänsteflicka i övre 20årsåldern
som blev gravid med en medtjänare, en tjänare ur ett annat hushåll eller i enstaka fall med
husbonden. Vanligtvis dolde hon havandeskapet och födde i enslighet. I de flesta fall föddes och
dödades barnet i eller i närheten av moderns hem. Kvinnan brukade hävda att barnet varit dödfött eller
dött i samband med förlossningen, sällan erkände hon med en gång att hon haft ihjäl sitt barn.
Likbesiktningarna var viktiga när det gällde att avgöra dödsorsaken och den vanligaste var att barnet
kvävts. Avrättning var den vanligaste påföljden på 1500- och 1700-talen, men det är inte säkert hur
många av dessa dödsdomar som verkställdes.
En intressant iakttagelse är att rätten nästan aldrig frågade en kvinna varför hon dödade sitt barn, den
var huvudsakligen intresserad av att se om de fem rekvisiten för barnamord uppfyllts. Detta medför att
det är svårt att utifrån det rättsliga materialet sluta sig till kvinnornas motiv och orsaker. När materialet
har tolkats framförs förklaringar som rädsla för skam och fattigdom - som det inte finns exempel på i
materialet från Stockholm eller hos Lövkrona 52 - överlagda dåd, indirekta självmord, olyckor och att
kvinnorna var okunniga om att de i själva verket var gravida.
Barnamordsfallen under mellankrigstiden var sällsynta, men till sin karaktär var de relativt likartade.
Det var fortfarande i huvudsak ogifta kvinnor ur arbetarklassen som fick ett oäkta barn. Till skillnad
från tidigare århundraden frågade rätten kvinnan om orsaken till hennes handlande under
mellankrigstiden, men svaren var i princip desamma som tidigare: nöd, skam och psykologiska
förklaringar. Vad som skilde mellankrigstiden från tidigare perioder var dock att dessa förklaringar
sågs som förmildrande omständigheter. I hälften av fallen fick kvinnan en frihetsberövande påföljd,
resten dömdes till psykiatrisk vård eller friades.
4. Varför uppmärksammades barnamorden på 1700-talet?
Varför fick barnamorden sådan uppmärksamhet på 1700-talet? Var de vanligare än tidigare eller
uppmärksammades de av andra anledningar? I Sverige avrättades 134 kvinnor och fyra män för
barnamord och 132 personer för mord mellan åren 1751-1765. Samtidigt utgjorde inte barnamorden
mer än 28 procent av det dödliga våldet i Stockholm åren 1720-1765, eller 41 procent av det dödliga
våld som kunde leda till dödsstraff. 53
Enligt Meumann vaknade det offentliga intresset för barnamord mot slutet av 1700-talet. Lövkrona
visar hur maktförskjutning och judiciell revolution ledde till skärpt sexuallagstiftning. Jackson
förklarar att barnamorden uppmärksammades för att myndigheter oroades av ogifta kvinnors
uppförande, av utomäktenskaplig sexualitet samt av det finansiella problemet att underhålla oäkta
barn. Andelen och antalet oäkta barn ökade under 1700-talet vilket medförde ökade utgifter för
50 Brottsbalken ... 1968, s 102f.
51 Brottsbalken ... 1968, s 112-114.
52 Lövkrona 1999, s 129.
53 Persson 1972, s 125; von Hofer 1990, s 29.
37