TVBH-5054 - Byggnadsfysik - Lunds tekniska högskola

2 Teori
2.1 Byggnadsfysik
Uttorkning av fukt i våtrumsytterväggar
Nedan beskrivs de byggnadsfysikaliska fenomen som är centrala för de resonemang som förs
i studien.
2.1.1 Fuktig luft
All luft innehåller vattenånga, som vanligen mäts som ånghalt, v [kg/m 3 ]. Luftens maximala
fuktinnehåll benämns mättnadsånghalt, vs [kg/m 3 ], vilken är temperaturberoende och ökar
med ökad temperatur. Den relativa fuktigheten, RF [%], beskriver förhållandet mellan ånghalt
och mättnadsånghalt. Då RF når 100 % kondenserar vatten ur luften. (Burström, 2001)
2.1.2 Fukt i material
Allt material innehåller vatten, både vatten som är kemiskt bundet i materialens struktur och
absorberat vatten som räknas som fukt i materialet (Burström, 2001)
Ett byggnadsmaterials fuktegenskaper beror på porositet, porstorleksfördelning, struktur och
kemisk uppbyggnad. Den hygroskopiska fukthalten beror främst på andelen små porer i
materialet. Den relativa fuktigheten i materialet överstiger normalt inte 98 % då materialet
står i kontakt med fuktig luft. För högre relativa fuktigheter, 98 – 100 %, måste materialet
antingen stå i direkt kontakt med fritt vatten eller måste vattnet i materialet kondensera med
anledning av skillnader i temperatur. (Nevander & Elmarsson, 1994)
Kritiska fuktinnehåll
Kritisk fukthalt kan användas i två betydelser, dels med avseende på beständighet och
funktion, wkrit, och dels som gränsvärde mellan olika fukttransportmekanismer, wk (Nevander
& Elmarsson, 1994). Den kritiska fukthalten, wkrit, är beroende av exponeringstid och
temperatur, till exempel ökar mögelrisk med ökad temperatur (Burström, 2001).
Uttorkningsmekanismer
Uttorkning av ett byggnadsmaterial definieras som ”den avgivning av fukt som måste ske för
att ett material ska komma i långsiktig fuktjämvikt med sin omgivning”. Uttorkningsförlopp
kan delas in i tre skeden, där det under det första skedet sker en avdunstning från en fri
vattenyta på materialets yta. Fuktavgivningen per tidsenhet är under detta skede i stort sett
konstant. Under det första skedet är fukthalten i materialet större än den kritiska fukthalten,
w>wk. Vid skede två och tre är materialets yta torr. Nära ytan kommer materialet vara i
fuktjämvikt med den omgivande luften eller det omgivande materialet. Längre in i materialet
kan fukthalten fortsätta vara så hög att fukttransporten kan ske delvis i vätskefas. Nära ytan
måste dock transporten ske genom diffusion, vilket ger en långsam uttorkning. Uttorkningen
är inte stationär varför materialets fuktlagrande förmåga måste uppmärksammas. Under det
andra skedet är ånghalten i materialet någonstans lika med mättnadsånghalten, v = vs(T).
Under det tredje skedet är materialets ånghalt mindre än mättnadsånghalten, v