TVBH-5054 - Byggnadsfysik - Lunds tekniska högskola

3 Försök
3.2 Bestämning av sorptionsisotermer
För att bestämma sorptionsisotermer för våtrumsgips används den så kallade burkmetoden.
Burkmetoden innebär att sorptionskurvorna bestäms genom vägning av provkroppar
inneslutna i täta glasburkar med olika mättade saltlösningar vid konstant omgivande
temperatur och relativ fuktighet, se burkuppställning i figur 3.25 nedan. Beroende av vilken
saltlösning som används får luften i burken olika relativa fuktigheter. För att torka ut
materialproverna används en molekylsikt. Molekylsikten består av små kulor som absorberar
fukten i den omgivande luften. Provet sätts i en glasburk där det sedan sakta avger den fukt
det innehåller till luften. Fukten absorberas därefter av kulorna i molekylsikten och materialet
blir med tiden helt torrt. Materialets sorptionsisotermer bestäms genom att provkroppar vägs
regelbundet över olika saltlösningar där de uppnår ett jämviktstillstånd. Då jämviktstillståndet
är uppnått flyttas provkropparna mellan burkar med olika saltlösningar och processen
upprepas. Finessen med den här metoden är att provet aldrig behöver lämna sin burk vid
vägning. Ur viktkurvorna kan sedan sorptionsisotermerna bestämmas. (Svennberg, 2003)
Figur 3.25: Burkuppställning med provkropp
Materialet torkas ner till en relativ fuktighet av 0 %. Beroende på vilken torkningsmetod som
används kan stora skillnader visas i materialets sorptionsisoterm. I tidigare metoder har
torkning av gips skett i torkugnar vid en temperatur av 50 ºC. Nya rön visar dock på att
temperaturen inte får vara för hög då det kemiskt bundna vattnet i materialet riskerar att
avges. För torkning av prover används istället en molekylsikt, torkning sker vid 23 ºC (Wilkes
et al., 2004).
Burkmetoden är ännu inte validerad men för gips anses den fungera väl. Försöket görs med
fyra mätpunkter samt torkning. Använda saltlösningar motsvarar relativa luftfuktigheter på
33 %, 44 %, 76 % samt 93 %.
40