Ladda hem (2 MB) - Länsstyrelserna

INVENTERING AV VEDLEVANDE SKALBAGGAR PÅ LINDAR I SÖDERMANLANDS, UPPSALA OCH VÄSTMANLANDS LÄN.
Sammanfattning
27 lokaler med gamla lindar i Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län
inventerades på vedlevande skalbaggar. Det primära målet var att inventera
skalbaggar som omfattas av åtgärdsprogrammet (ÅGP) för skalbaggar på
skogslind. Inventeringen genomfördes med fönsterfällor och fallfällor i fyra träd
på varje lokal. Vid de totala analyserna togs även data från 13 lokaler publicerade
i andra inventeringar med. Sju arter i åtgärdsprogrammet hittades; enfärgad
brandsvampbagge Diplocoeolus fagi var den mest frekventa med fynd på 30 av 40
lokaler. Denna art liksom lindplattbagge Laemophloeus monilis (24 lokaler) och
lindmögelbagge Enicmus brevicornis (14 lokaler) var utbredda inom hela det
inventerade området. Övriga arter som hittades är bara utbredda i centrala
Mälaren: lindbarkbagge Synchita separanda (hittades på 11 lokaler),
lindgrengnagare Pseudoptilinus fissicollis (2 lokaler) och ögonfläckbock Mesosa
curculionoides (1 lokal). Lindfläckbock Chlorophus herbsti hittades aldrig i
någon fälla men kläcktes ur ved som togs hem från en lokal.
Bland övriga vedskalbaggar hittades totalt 89 rödlistade arter enligt rödlistan
2000. Några av lokalerna, främst Ek- & Lindholmen vid Strömsholm och
Kronängen (båda i Västmanlands län) hade extremt höga antal av sådana arter.
Generellt hade lokalerna runt centrala Mälaren, och speciellt de i västra delen,
höga antal rödlistade arter. Speciellt anmärkningsvärda arter var fynden av
Allecula rhenana (mörkbent kamklobagge) vid Ängsö och på S. Björnön och
Rhagium sycophanta (ekträdslöpare) på Kalvholmen. De arterna har aldrig hittas i
Västmanland förut och A. rhenana är ny för Mälardalen.
Fyra av de lindlevande arterna som tagits med i Åtgärdsprogrammet är knutna till
svampen linddyna (Biscogniauxia cinereoliliacina). Dessa fyra arter hade ett
starkt nestat förkomstmönster. Det betyder att lokaler, med den art som finns på
minst antal ställen i stort sett alltid innehåller de vanligare arterna. Denna art kan
då användas som en indikator på de andra. Däremot kunde antalet ÅGP arter inte
användas för att indikera ett stort antal arter av rödlistade vedskalbaggar generellt.
På igenväxta lokaler fångades i medeltal klart lägre antal rödlistade
vedskalbaggsarter än på de som hållits öppna med bete. Men specifikt för ÅGP
arterna på lind fanns ingen skillnad. Slottsparkerna visade sig, tvärtemot förväntat,
vara nästan lika artrika som de betade lokalerna. Slottsparkerna har alltså ett stort
värde för vedlevande skalbaggar trots att de skötts intensivt med bortplockning av
nedfallande ved osv.
Många av de lokaler som inventerades har lindar som är kulturprodukter. Dvs de
gamla träden är antingen del av parker vid slott eller så är de en rest av
gammaldags jordbruk med lövtäkt. Detta innebär att de hamlats. När de, som skett
på flera av dessa platser, lämnas utan skötsel under lång tid riskerar de att falla
sönder av sin egen tyngd då grenarna ovan det gamla hamlingsstället blivit alltför
tunga. Igenväxning runt träden med sly förstärker detta hot. Om dessa gamla träd
ska kunna fortsätta åldras är det därför akut att göra åtgärder på några av
lokalerna. Alternativt får man hoppas att de yngre träden hinner bli tillräckligt
gamla för att härbärgera dessa arter innan hamlingsträden försvinner.
5