Dorothy Andersson – DÖMD UTAN RÄTTEGÅNG - SRSF

Dorothy Andersson – DÖMD UTAN RÄTTEGÅNG
KAPITEL 2
"BEKÄNNELSEN" PÅBÖRJAS
De fem fritidshusen i Sälen
Dorothy Andersson visste precis, hur hon skulle börja sin "bekännelse", och
hon lade sig ner på britsen. I sina tankar flyttade hon sig tillbaka till en av
mellandagarna julen 1976. Familjen hade varit på middag hos bästa vännerna
Ingrid och Jorg Sesemann. De hade just flyttat in i sitt nya fritidshus uppe i
Sälens fjällvärld. Det låg nästan granne med deras eget. Hon mindes exakt
Jorg Sesemanns replik efter kaffet:
"Jag är ju skyldig er så mycket pengar, att jag väl aldrig kommmer att kunna
betala igen".
Sportstugan på 120 kvadratmeter i yppersta klass hade uppförts av Andersson
& Sesemann AB, de båda vännernas lilla bolag, samtidigt med uppförandet
av ytterligare fyra fritidshus. Materialet till de fem husen rekvirerades
i klump, och entreprenadarbetena utfördes samtidigt på alla fem husen.
Det var Erik Andersson, som kontrollerade det mesta av bolagets verksamhet
rörande produktionen. Sesemann reste mycket i sitt ordinarie arbete som
elektronikingenjör på Stansab i Järfälla, så han kunde inte engagera sig särskilt
mycket i bolagets verksamhet. Erik Andersson, som hade en ordinarie
adjunktstjänst i kemi vid gymnasiet i Sollentuna, använde helger och de
flesta av sina lediga dagar till resor upp till Sälen för att kontrollera arbetet.
Tre av husen såldes. Det fjärde skulle köpas av huvudentreprenören och
det femte av Sesemann.
Varken huvudentreprenören eller Sesemann betalade bolaget något för sina
hus. Sesemann försäkrade sin kompanjon upprepade gånger, att han skulle
betala, och han berättade, att han snart skulle få gott om likvida medel. Men
dessa dröjde, och betalningen till bolaget dröjde. Erik Andersson hade lagt
ned ett omfattande kapital i verksamheten och ville ha tillbaka pengarna.
Hösten 1977 fick han magsår. Sesemann kom att under en längre tid handha
bolagets bokföringshandlingar på egen hand.
6