Dorothy Andersson – DÖMD UTAN RÄTTEGÅNG - SRSF

Dorothy Andersson – DÖMD UTAN RÄTTEGÅNG
tistiska Centralbyråns kvadratmeterpris, när han gjorde snabbkalkyler. Men
här behövdes varken ytor eller kvadratmeterpris, innan vinsten fastställdes och
påståenden om vinningshäleri framkastades.
Vad i all världen, var det som pågick?
Det började koka av ilska inom henne. Hon krävde, att det skulle utredas,
varför Erik stoppats, varför Eva Grundberg inte betalade hela köpeskillingen
för Positivet 2 i Täby, och varför man inte krävde Sesemann på de pengar,
som han lurat Erik på. Det var ju bara att kontakta polisen i Stockholm, så
framgick det, vad han gjort. Utred konkursen i Egendomsförmedling i Norrort
AB, så skall du få se, hur galen den är!" krävde hon.
"Se till att Wahlberg betalar sina 65.000 kr till Lena! Växeln förföll till betalning
den 20 augusti i år, och hon har minsann inte fått ett öre! Här anklagas
jag för att undanhålla påhittade vinster, och vi beskylls för att inte betala
våra skulder. Samtidigt undanhålles våra pengar, men då gör ni minsann
inget!" Hon var uppriven och kränkt.
Det hörde inte till saken. "Nu är det ni, som skall utredas".
Hur kunde det bara vara så här vansinnigt?
"Nu skall jag göra dig ledsen", sade förhörsledaren till Dorothy Andersson på
tredje förhörsdagens eftermiddag.
"Lena har talat om att kristallkronan ni nu har i Danderyd, tidigare fanns på
Björkvägen i Sollentuna".
Dorothy Andersson tappade besinningen, slog näven i bordet och skrek:
"Har ni hjärntvättat flickan? Insinuerar du, att vi anlagt branden? Skulle vi
gömt undan kristallkronan från Sollentuna och sedan satt upp den i Danderyd?"
frågade hon upprört.
"Ja, vi har misstänkt, att ni anlagt branden", sade förhörsledaren.
"Lampan i Danderyd var min mammas och pappas kristallkrona, som jag
fick, sedan de omkommit den 18 juli 1980, fyra månader efter branden i Sollentuna!"
Hon var helt uppskakad.
"Vad har ni gjort med Lena? Hon har ju blivit så sjuk, att hon inte vet, vad
hon säger.” Polisen sprang sin väg. Efter en stund kom han tillbaka och talade
om att hon och flickorna skulle släppas fria.
"Nej", väste hon.
"Jag går in i cellen och lägger mig, tills ni har utrett, varför Erik förföljts,
varför vi inte får ut pengar från personer, som försöker lura oss, varför flickorna
slängts in i arresten, och varför vi alla hamnat här. Vi hindras att få våra
pengar, myndigheterna sätter Eriks bolag i konkurs, trots att det inte finns
några skulder, och sedan beskyller ni oss för brott!"
Hon var uppriven, kränkt och mer uppretad än hon någonsin varit i hela sitt
22