SDS-master 4.0.7 - Sydsvenskan

SYDSVENSKANh
Söndag 26 augusti 2012
Bokhyllan
Hellre generösa klipp
■ Robert Gustafsson brukar tydligen få pikar
för att han är girig. Han gillar att tjäna
pengar på sitt komiska geni, helt enkelt.
Det kan jag inte tycka är det minsta belastande,
inte förrän det sätter sig på de
konstnärliga slutresultaten, så som det oftast
gör i den nya ”intervjuboken” i vilken
Robert Gustafsson med viss hjälp av Stefan
Wiik intervjuar sina olika rollfigurer.
I den klurigt och rikt illustrerade ”Herrarna
i hagen” (Bonnier Fakta) publiceras
en fråga/svar-intervju med ”Weiron i ottan”,
den mörkröde fackföreningsmannen
från Göteborg som säger sig inte vara född
på BB utan på ABB, och som märkligt nog
är rätt rolig fortfarande. Det går att fnissa
sig igenom den texten. Med det övriga är
det sämre ställt. Sida upp och sida ner om
en imitation av en speedwayförare? Sida
upp och sida ner om en karaktär som är
rolig för att han ska vara ... gammal?
Inte rikt, utan fattigt. Inte generöst,
utan gnidet. Jag rekommenderar några
slumpvisa Youtube-klipp i stället, om din
håg nu ohjälpligt står till Robert Gustafsson.
ANDREAS EKSTRÖM
liv i solskenet
är lika självklart hemmastadd i båda
rollerna; Per den brådmogne och Pelle
den förskräcklige.
När man nu läser ”Ute i livet” slås man
av att i det avseendet verkar inget
egentligen ha förändrats. Det är 80-tal
och tidigt 90-tal. En man i övre medelåldern
porträtteras av en man som går
mot de 80. Men oavsett biologisk ålder,
vid alla stadier på livets väg, framstår
Per Wästberg som ett söndagsbarn, en
evig läroverksgrabb vars enda verkliga
bekymmer är att sommarlovet går mot
sitt slut. På ett ställe i boken beskriver
han sig själv som ”en åldrad pojke som
tiden kastat i luften och låtit falla ned
på samma plats”.
Ett sådant gosselynne kan verka avväpnande.
”Hans pojkaktiga flyktighet
gör att ingen kräver att han ska
berätta något om sitt eget inre”, konstaterar
Per Wästbergs dotter Johanna
Ekström torrt i sin uppmärksammade
självbiografiska roman från i
våras, ”Om man håller sig i solen”.
Men bekymmerslösheten kan också
provocera.
Studerar man hans cv framstår Per
Wästberg som en av den svenska litteraturens
flitigaste företrädare. Sedan
han debuterade som 15-åring
med ”Pojke med såpbubblor” har han
skrivit eller redigerat ett åttiotal titlar
i en rad olika genrer. Han har varit
kulturchef och chefredaktör på Dagens
Nyheter, ordförande i internationella
PEN, ständig konferens- och
BOKEN
Per Wästberg
Ute i livet. En memoar.
Wahlström
& Widstrand.
kongressdeltagare, lika ständig litterär
festtalare och så vidare… Inget av
detta tycks ha tärt på honom. Inget
verkar ha varit jobbigt.
Den nya memoardelen spänner över
några av hans mest verksamma år.
Men av kulturjournalistikens och författarverksamhetens
tröttande rutiner
och trista trivialiteter finns inga
spår. Allt är kalas: spännande möten,
nya intressanta vänskaper, härliga
middagar, roliga resor, underhållande
skvaller, nostalgisk lingondricka
på Sigtunastiftelsen. Också Wästbergs
beundransvärt handfasta, långvariga
och intensiva engagemang i frihetskampen
i södra Afrika, ett av bokens
huvudspår, låter sig problemfritt fogas
in i äventyrsberättelsen.
”Jag har lätt att beundra”, skriver
han på ett ställe. Och så är det. Boken
rymmer en hård uppgörelse med den
tidigare vännen Robert Mugabe, men
annars är så gott som alla människor
han umgås med, och de är oräkneliga,
beundransvärda i stort eller smått, till
och med författarna. Detta trots att
han återger det gamla talesättet att
den som gillar en bok och därför vill
träffa författaren liknar den som älskar
gåslever och därför vill träffa gåsen.
Och detta trots att litteraturhistorien
bjuder på inte så få skäl till en
variation på formuleringen: Att gilla
ett författarskap och vilja träffa författarna
är som att gilla fläskfilé och vilja
träffa svinet. Wästberg låter faktiskt
också Susan Sontag, på mycket goda
grunder, klassificera Norman Mailer
som ”a male super swine”. Men tvåhundra
sidor längre fram i memoarerna
ser Wästberg det härliga också
i galten och förvandlar Mailer till ”ett
gemytligt egocentriskt troll”.
Inga människor är Per Wästberg främmande,
utom möjligen de alltför vardagliga
och trista. Han umgås lika
självklart med Stockholms diplomatiska
och politiska societet – Sverker
Åström och Carl Tham är här centralgestalterna
– som med alla diktare
som fått eller skulle kunna tänkas
få Nobelpriset. På den svenska litteraturens
släktgård är Werner Aspenström
och Gerard Bonnier hans
favorit onklar och Olof Lagercrantz familjespöket
på vinden.
Pengar är aldrig en fråga. Man talar
inte om dem. Skriver inte om dem.
Istället skaffar man sig lägenheter, tar
in på hotell, bär hem läckerheter och
flanerar i antikbodar.
Per Wästbergs liv är en smakfullt
renoverad Gotlandsgård. Han gråter
inte, han känner inte ens leda. Ett
klart etikettsbrott.
Till detta kommer att han skriver sina
memoarer på en metafortät och i ordets
bokstavliga mening utsökt men
ändå skenbart impressionistisk prosa,
en elegant färgkoordinerad rosenrabatt.
Man drar sig för att sparka
upp rötterna.
B7
Gör det något? Måste allt vara en
enda stor betåker?
Svaret skulle kunna vara att prunkande
rosor kräver sol och solsken
kan både värma och bränna.
”Ute i livet” och ”Om man håller
sig i solen” berättar delvis om samma
händelser, samma sammanhang,
samma miljöer. Men dottern vänder
ut och in på sin fars solvarma berättelse
och pekar på det undangömda,
det outsagda, såren efter solsvedan.
Medan Pär Wästberg minns att ”vi
betraktade henne som ett köksgeni
som åt för lite själv”, skriver Johanna
Ekström om sina ätstörningar. Och
medan pappans uppbrott från familjen
för en ny kärleks skull blir ett urtrauma
hos Johanna Ekström en på
svart pedagogik baserad lektion i
hyckleri och hemlighållande, lyckas
Wästberg själv snarast få skilsmässan
att framstå som en bitterljuv Hjalmar
Söderberg-historia.
Vem har rätt? Litteraturen är ingen
tingssal.
Den fråga man bär med sig efter
att ha läst ”Ute i livet” är: Om vi är
beredda att förstå att människor
kan tillfoga sin omgivning livslång
smärta därför att de själva är djupt
olyckliga, måste vi inte då också vara
redo att acceptera att somliga av oss
kan göra detsamma av rakt motsatta
skäl?
PER SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen
ARKIVFOTO: OLA TORKELSSON 2008