här - Ergo

18 /NYHETER Ergo #10 / 2009
Ovan: Cordobaskolan i Hebron är omringad av en två meter hög mur, fönstren täckta av metallnät. Överst till höger: Renad Qubbaj, Tamerinstitutets generaldirektör. Nederst till
höger: Muhamad Abdelhamid, chef för det palestinska kulturministeriet. Foto: Sofi a Olsson Djerf
Pippi Långstrump i Palestina
I ett land där säkerhetsfrågorna
överskuggar allt annat blir det
inte mycket pengar över till
barnlitteratur. Men det fi nns
palestinska organisationer som
arbetar för ungas läsning. En
av dem är Tamerinstitutet, som
nyligen mottog Astrid Lindgrenpriset
Alma.
ERGO I VÄRLDEN
Sofi a Olsson Djerf
De palestinska barnen hoppar
över sin barndom. Istället
för att tänka på vad de
önskar sig i födelsedagspresent
eller vilken klubba
de ska välja så tänker de på konfl ikten
när de äter frukost eller leker.
Det säger Muhamad Abdelhamid, chef
för det palestinska kulturministeriet.
Han talar om litteraturens plats i konfl
ikten, och i de palestinska barnens liv.
– Den är livsnödvändig, den ger barnen
en plats att vara barn på, den ger världen
till barnen när barnen inte kan komma
till världen. Barnlitteraturen lär barnen
läsa, skriva och knyta an till sin kulturhistoria
och utveckla fantasin.
Muhamad Abdelhamid menar att det
svåra är att fi nansiera denna litteratur.
Idag äter säkerheten upp den palestinska
budgeten: mindre än en procent
ägnas det kulturella livet. Men det fi nns
ideella organisationer som arbetar för
litteraturens plats i Palestina.
TAMERINSTITUTET är en ideell förening
som vill främja barns och ungdomars
läsande i Palestina. Nyligen mottog Tamerinstitutet
Astrid Lindgren-priset,
Alma. Juryns motivering löd: “I Astrid
Lindgrens anda ser Tamerinstitutet ordets
makt och bokens, berättelsens och
fantasins kraft som viktiga nycklar till
livsmod, självkänsla och tolerans”. Prissumman
är fem miljoner kronor.
– Det sågs som en framgång för det palestinska
civila samhället, säger generaldirektören
Renad Qubbaj.
Förra veckan besökte hon Göteborgs
bok- och biblioteksmässa för att prata
om Tamerinstitutets arbete. Hon berättar
stolt om läskampanjer, skrivtävlingar,
skrivkurser. Förra året nådde läskampanjen
52 000 barn i avlägsna byar och
fl yktingläger.
– Man ser barnens lidande i deras illustrationer
och berättelser, de skriver om
muren, om vägspärrar, om bosättare.
Renad Qubbaj sätter mjukt ner den
silvriga kaffekoppen – hon struntar i Ramadan,
den muslimska fastemånaden –
och tar ytterligare en kaka. Organisationen
har just fl yttat och fl yttlådorna står
staplade på varandra och stenväggarna
är än så länge tomma, hon ursäktar sig
leende. Sedan slutet av nittiotalet har
Tamerinstitutet tillsammans med Sida
och det palestinska kulturministeriet
grundat 78 barnbibliotek.
Vilka svårigheter möter ni?
– Muren och vägspärrarna har fragmenterat
vårt land. Det är svårt, ibland omöjligt,
att arbeta i en organisation som har
kontor både på Västbanken och i Gaza.
Hon suckar och berättar om några av
kollegorna i Gaza som de mötte för första
gången under prisceremonin i Stockholm.
– En kollega kom till Sverige men fi ck
sedan vänta 27 dagar i Egypten innan
han tilläts åka tillbaka till Gaza. Det var
hans semester.
– Människor utanför Gaza förstår inte
hur dålig situationen är. Det fi nns inget
papper att skriva på, inga pennor att
skriva med. För att frakta dessa saker
genom tunnlarna måste man betala
väldigt mycket. Dessutom får paketen
inte väga över två kilo. Vet du hur många
böcker det är?
DET VET JAG INTE, jag vet inte heller hur
det är att leva i Gaza, eller hur det är att
som barn tänka på vägspärrar istället för
godis. Men jag vet något om hur det är
att leva på Västbanken. Sedan två månader
tillbaka är jag följeslagare i Hebron.
Varje morgon och eftermiddag går jag
med de palestinska skolbarnen till och
från Cordobaskolan. Jag går med skoluniformsklädda
barn, grön- och vitrandiga
klänningar för fl ickorna och blåa
tröjor för pojkarna, genom vägspärren,
förbi bosättningen och upp för trappstegen
som leder till skolingången. Skolan
är omringad av en två meter hög mur,
fönstren täckta av metallnät, huvudingången
stängd med taggtråd. Jag ser det
barnen ser: soldater med vapen, poliser
med vapen, bosättare med vapen. Beit
Hadassah-bosättningen ligger mitt emot
skolan, Tel Rumeida strax bakom, Beit
Romano och Avraham Avinu lite längre
bort. Inga palestinier är tillåtna att köra
här; en trappavsats upp till skolan markerar
var palestinierna inte längre är
välkomna. Jag går för att barnen ibland
utsätts för stenkastning, spottande och
glåpord från bosättarna. Häromdagen
blockerade en bosättarbil trappstegen,
inuti satt fyra fullvuxna män med stenansikten.
De skrattade inte ens åt min
osmidighet när jag klättrade över motorhuven.
Tamerinstitutet har för denna utsatta
skola, där fyrtio procent av bosättarvåldet
på Västbanken sker, anordnat sommarkurser
i illustration, kreativt skrivande,
animation, drama. På skolans
bibliotek fi nns numera “Totte går till
doktorn”, “Pippi Långstrump på Kurrekurreduttön”,
“Vem spökar, Alfons
Åberg?” och “Mio, min Mio”. Barnen
nickar blygt när jag frågar om de läst
böckerna, sedan pratar de i munnen på
varandra, snubblar över orden, för att
berätta vilken som är favoritboken. Kan
man inte ta barnet till världen så får man
alltså ta världen till barnet.
Sofi a Olsson Djerf kommer från Uppsala och
studerar till vardags journalistik vid Journalisthögskolan
(JMK) i Stockholm. Hon deltar
under tre månader i det Ekumeniska Följeslagarprogrammet
i Palestina och Israel
(EAPPI), som drivs på uppdrag av Sveriges
Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd och fi -
nansieras av SIDA. De refl ektioner som hon
uttrycker i texten är personliga och delas
inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.