buddhism för idag - Stockholms Buddhistcenter

odhi 

buddhism för idag 

NR 17 november 2006 - 30 KR

3 

4 

8 

11 

Stora möjligheter till fördjupning 

Viryabodhi 

Drömmen kan nu bli verklighet 

Viryabodhi 

7 Under Vimalakirtis påverkan i Mörsil 

Helena Treiberg Claeson 

Att se på världen med vänliga ögon 

Satyaprabha möter dokumentärfotografen Alokavira 

10 50-årsjubileum för B.R. Ambedkar 

Maud Lennep 

13 uppmuntrande tankar 

Padmacandra 

12 Om medkänsla i skuggan av Kina 

Malin Rosén och Joakim Eneroth möter buddhistmunken 

Palden Gyatso 

17 Widening Circles – Joanna Macy 

Karolina Jerkebring 

18 Al Gores obekväma sanning 

Satyabrabha 

bodhi Textansvar 

NUMMER 17 

nov 2006 

ges ut av 

VÄSTERLÄNDSKA BUDDHISTORDENS VÄNNER, 

STOCKHOLMS BUDDHISTCENTER 

adress 

C/O VBV 

SÖDERMANNAG 58 NB ÖG 

116 65 STOCKHOLM 

telefon 08-641 88 49 

e-post info@vbv.se 

ISSN 1403-2260 

redaktörer Maud Lennep & Viryabodhi 

layout Maud Lennep 

ansvarig utgivare Viryabodhi 

19 

27 

En mandala i dataåldern 

Maud Lennep 

innehåll 

20 Buddhistisk begravningsplats i Stockholm 

Viryabodhi 

21 Namn i den buddhistiska traditionen 

Viryabodhi 

22 

Tidningen Buddhism-nu återuppstår 

Ordensmedlemmars namn i Norden och 

Baltikum, del 1 

Charlotte Karlsdotter förklarar namnens betydelse och 

uppbyggnad 

25 Sanningen står framför dig 

Viryabodhi 

26 Lotusblomman – ren inspiration för miljön 

Maud Lennep 

Etisk konsumtion - i grupp eller ensam 

Maud Lennep 

& copyright 

Skribenterna ansvarar för sitt eget material 

och det speglar inte nödvändigtvis hur vi ser 

på Dharma och saker i VBV. 

Vänligen respektera copyright och använd 

inte texterna eller bilderna utan författarens 

och VBVs tillstånd. 

Omslagsbild 1:a sidan: 

Lärarbostaden i Väster Bännbäck. 

Omslagsbild sista sidan: 

Skolbyggnaden i Väster Bännbäck. 

Foto: Viryabodhi

Stora möjligheter till fördjupning 

Under en ordenshelg i oktober sa min finske ordensbroder Nagashila 

något som slog an en sanningens ton. Han menade att vi inte har 

en egen oberoende praktik. Något sådant finns inte. Att tala om min 

praktik är en motsägelse. ”Min praktik” är så beroende av andra 

och yttre omständigheter att den egentligen inte kan sägas vara min. 

Det ligger en djup och lockande sanning förborgad i detta, 

men det är också en sanning som utmanar. Den exponerar 

våra egocentriska tendenser: mina behov, min praktik, mitt 

tillflyktstagande, mina saker, min ensamretreat o.s.v. 

Givetvis har vi egna behov och givetvis har vi en egen praktik, 

men det ligger i praktikens natur att inse hur beroende och 

sammanvävd den är med andra och med traditionen. Det vore 

kanske mer hjälpsamt att säga att det finns två poler i vårt 

dharmautövande: den personliga och den altruistiska. För att nå 

framgång på vägen, för att ”utvecklas” måste vi ge båda polerna 

uppmärksamhet – både omsorgen om själv och omsorgen om 

andra. 

Sangharakshita har beskrivit detta som en spänning, nästan en 

konflikt, mellan å ena sidan en längtan, ett behov att gå djupare i 

sig själv och å den andra det naturliga behovet att svara på andra 

människors behov och lidande. Den första yttrar sig ofta för en 

buddhist som ett starkt behov av stillhet, egentid, mer än något 

av retreat. Den andra polen yttrar sig som ett behov att göra något 

för andra och världen i stort, att känna att vårt liv har mening och 

en betydelse i ett större sammanhang. 

Denna spänning är den motor som driver en bodhisattva – den 

som strävar mot upplysningen för alla varelsers skull – framåt i 

sin utveckling. Det är den spänning som till slut gör att bodhichitta 

uppstår, som på sätt och vis spränger och lyfter individen in i en 

större dimension, där mitt är ditt, vårt är allas, där strävan blir en 

lek och glädjen lyser på allt. 

Det slår mig att den första polen representerar tillflykten till 

Buddha, medan den andra representerar tillflykten till Sangha 

och hur de förenas genom vår praktik och sanningens yttersta 

perspektiv – allting är samberoende. 

När vi nu är i stånd att forma ett retreatcenter är det viktigt att 

reflektera över detta. Vi är många som så längtat efter detta, att 

kunna vara mer på retreat, att ge näring åt behovet av stillhet 

och fördjupning. Retreatcentret ger oss denna chans, samtidigt 

som centret i Stockholm eller vår vardag, var vi än befinner oss, 

ger oss möjligheten att ta tillbaka detta och dela det med världen 

och andra. 

Och vi är beroende av båda. Om den ena polen får för lite 

energi, kommer den andra att lida. Om vi ger för mycket energi åt 

endera, kommer vi inte att lyckas. Vi har därför en stor utmaning 

framför oss, som alltid, att arbeta på denna balans och att göra 

det tillsammans. 

Jag hoppas då att vi bättre kan möta det lidande och de orättvisor, 

som finns i vår värld, och att göra något för att förändra det. I detta 

nummer av BODHI möter du Palden Gyatso och hans tibetanska 

bröder och systrar, som Jocke och Malin mötte förra året. Du kan 

även läsa om många andra exempel på hur vi praktiserar idag. 

Jag vill tacka för alla era bidrag och önska oss alla framgång och 

lycka i nästa viktiga steg i vår utveckling som sangha. 

Viryabodhi 

3

Drömmen kan nu bli verklighet 

04 

Fredagen den 29 september 2006 är ett 

historiskt datum för VBV. Då skrevs alla 

papper under på tre fastigheter i Väster 

Bännbäck, några hundra meter söder om 

Dalälven och 3 mil norr om Sala. Den långa 

sökprocessen kan vi nu lugnt lägga bakom 

oss och gå in i nästa fas för att förverkliga 

drömmen om vårt eget Retreatcenter. 

För knappt fyra år sedan startade vi en kampanj med insamling 

och olika evenemang för att finna och iordningställa 

ett retreatcenter. Under det senaste halvåret har vi varit mer 

aktiva i själva sökandet och haft några objekt mer i fokus 

och t.o.m varit väldigt nära med en fastighet i Österfärnebo. 

Nu är vi där. Det som ska bli vårt retreatacenter är Väster 

Bännbäcks gamla skola och lärarbostad samt en stor 

verkstad, ett fårhus, ett grillhus och en vacker tomt på drygt 

9.000 kvm. 

I många avseenden känns det som ett mycket bra läge. 

Vägen, som ligger precis nedanför, är litet trafikerad 

och fälten öppnar sig utåt med några närbelägna gårdar 

och jordbruk. Bakom husen finns en vacker blandskog, 

som sträcker sig långa vägar. Det finns potential för flera 

friggebodar för ensamretreater (beroende av tillstånd) och 

dessutom odlingsmöjligheter för hågade att sätta fötter och 

händer i. 

Dalälven ligger bara tio minuters promenad bort och den 

är ovanligt vacker och vild i detta avsnitt. Över stenar och 

runt öar virvlar kaskader av vatten. Dessbättre finns det också 

några lugna vikar i närheten, som lämpar sig för bad. 

En del av det underbara landskapet 

precis utanför dörren.

Möjligheter till expansion 

Det finns även möjlighet att expandera i de 

hus som finns (inreda rum i en stor vind i 

skolhuset, bygga om fårhuset och verkstaden) 

så att vi borde kunna ta emot 20 - 35 

personer på sikt, fler på somrarna. Till en 

början ska vi bekvämt kunna ha retreater 

med upp till 25 personer. Dessutom hoppas 

vi kunna ha retreater där ganska snart efter 

tillträdet, utan alltför stora ansträngningar. 

Jag vill gärna utbrista ÄNTLIGEN och 

det här är FANTASTISKT. Samtidigt vet 

jag och alla andra också, förmodar jag, att 

nu börjar nästa utmaning – verkligheten, 

Och den är inte heller liten. Det är många 

saker som ska pratas ihop. Hur vill vi ha 

det? Hur ska det fungera? Hur ska visionen 

se ut, som ska förena våra olika behov? 

Smakhelger 

Den första tiden kommer vi att ha flera helger, 

till en början helgerna 18 - 19 och 25 

- 26 november, då vi bjuder in sanghan att 

smaka på stället, att börja känna på omgivningarna, 

meditera och inviga det så smått. 

Det är mycket viktigt att alla känner sig 

delaktiga i projektet från början. Vi kommer 

därför att ge ordentligt med tid åt att 

dela våra idéer, behov och drömmar. Redan 

nu kan vi se att det finns olika behov som 

behöver få utrymme, samtidigt som det är 

en praktik att kommunicera väl runt detta. 

Sedan kommer arbetsretreater och de 

första retreaterna. Förhoppningsvis blir 

vinterretreaten den första stora. Innan 

dess måste vi ta tag i några jobb, som att 

bygga en skiljevägg och ta ut en dörr, börja 

installera en bra ventilation, fixa några 

småsaker utomhus innan vintern kommer. 

Till våren måste taken läggas om på båda 

husen och det är stora jobb. Litet senare får 

vi hålla en mer formell invigning, kanske 

i maj/juni 2007, då vi bjuder in alla våra 

vänner. 

Vision 

Hela tiden har det funnits med en vision om 

retreatcentret, fast nu behöver den konkretiseras 

och förverkligas. Den övergripande 

visionen är givetvis att ha retreater, längre 

och kortare och av olika slag. Så småningom 

vill vi även kunna erbjuda mer anpassade 

retereater och kombinationer som yoga och 

meditation; kreatitivet och meditation etc. 

Utöver retreaterna finns det även en 

önskan hos många att bo på retreatcentret, 

längre eller kortare tider. En del vill t.o.m. 

ha en bas där och bygga upp en sorts 

vihara (på sikt ett kollektiv), dit man kan 

komma och delta i ett pågående program 

av dharmapraktik och arbete. Dessa behov 

behöver förenas. 

Överst på motstående sida syns delar 

av skolan och verkstaden. 

Överst: Skolan är rymlig. 

Bl a finns här en stor matsal. 

Grillhuset. 

Senare kan vi kanske också erbjuda 

mer utåtriktad verksamhet i form av 

teambaserad Right Livelihood, d.v.s. erbjuda 

kurser och retreater i t ex stresshantering, 

smärthantering och andra områden, som mer 

riktar sig till icke-buddhistiska deltagare. 

Dessutom måste vi – inte minst – se till att 

ge mycket energi åt centret i Stockholm och 

binda ihop verksamheterna. Personligen 

har jag en stor tilltro att vi löser detta, 

men det kommer att vara en process. Vi 

kommer att behöva både tålamod, mod och 

uthållighet. Framför allt att se hela detta 

som vår praktik. Vi får pröva oss fram. 

Saker 

Redan har vi fått ett stort gensvar på vår 

förfrågan om saker som kommer att behövas. 

Det kommer att ta tid att bygga 

upp ett fullfjädrat och effektivt retreatcenter, 

dels praktiskt med alla saker som 

behövs och dels med byggnaderna. Vi 

kommer att behöva mycket hjälp och 

många generösa händer. Om du kan bidra 

på något vis, kontakta oss och berätta! 

Tack! 

Till sist vill vi tacka alla som bidragit på 

många vis, så att vi kommit till denna 

plats: hjälp med pengar, sökandet eller 

tips och inspiration. Inte minst ett tack 

till Retreatcentergruppen som drivit kampanjen 

framåt under knappt 4 år: Birgitta 

Beckman, Gunadhara, Ratnasara, Mikael 

Skifte, Jan Smith och till sist Vanamoksha, 

som tillsammans med Viryabodhi 

fungerat som ”spindlar i nätet”. Och sökargruppen. 

Och Vanamoksha återigen, 

som varit så cool och framgångsrik i 

förhandlingarna. Och Padmachitta och 

Aryaka med kalkylerna. Och Aryaka 

som så troget och hjärtligt håller i spakarna 

på centret. Till alla – ett varmt tack! 

Viryabodhi 

Foto: Viryabodhi 

Maud Lennep 

05

06 

Shantideva om bohichitta, 

ur En bodhisattvas liv 

För en karavan som är mänskligheten, 

som färdas på livets väg, 

hungriga efter lyckans 

glädje, 

är det en lyckans fest som ger 

näring åt alla som kommer. 

Idag bjuder jag in hela världen 

till buddhaskapet, 

och till världslig lycka likaså. 

I alla vägledares sällskap, må 

alla glädjas... 

Ett litet fårhus - vad kan man göra av det? 

Malin studerar forsens 

vilda lopp. 

På sina ställen lugnar 

sig älven och bildar 

stilla vikar.

Under Vimalakirtis 

påverkan i Mörsil 

Under några härliga dagar i början av augusti samlades vi, 

Padmachitta, Maya, Jenny, Kristina, jag själv och Bente 

(som tog bilden) för mitrastudier i Jämtland, närmare bestämt 

hos Padmachitta i Mörsil. Den undersköna, dramatiska 

omgivningen fick oss i rätt stämning att studera Vimalakirti 

Nirdesa, en magisk och mycket inspirerande mahayanatext. 

Kristina och Padmachitta hade iordningställt ett vackert 

meditationsrum åt oss i en av gårdens byggnader, som vi delade 

med ett par svalor. Studerade och intog våra måltider gjorde vi 

utomhus och solnedgången avnjöt vi under tystnad i ett inglasat 

lusthus på höjden. 

Vi vandrade tillsammans i naturen, inte enbart i den närmasta 

omgivningen utan även på fjället vid Storulvån. Badade gjorde 

vi både i sjön Litens klara svala vatten och i badtunnan på 

tomten. Vi avslutade med en puja, som vi själva satte ihop 

inspirerade av Vimalakirti. 

Jag tror att vi alla for därifrån berikade och inspirerade att 

fortsätta vår strävan mot den ofattbara befrielsen. Dikten om 

Vimalakirtis påverkan skrev jag under retreaten. 

Helena Treiberg Claeson 

Under Vimalakirtis påverkan 

i solnedgången i Mörsil 

Strålar av milt gyllene ljus, 

av Dharmas fast lysande sken – 

ett sken som är allt genomträngande, 

samtidigt så milt att det knappt kan uppfattas. 

En ständig källa att ösa ur, 

en aldrig sinande bägare, 

av klart uppfriskande vatten, 

som släcker all törst. 

En ljuvligt doftande parfym, 

som uppfyller hela universum 

med sin underbara, ändock knappt skönjbara doft, 

som stillar all oro. 

En mild, aldrig upphörande vind, 

som sveper bort all okunskap 

och renar allt det som är oklart – 

en orkan, helt utan vindstyrka. 

I Ditt sken, 

i Ditt djup, 

av Din doft, 

av Din smekning, 

blir jag fri – 

äntligen helt fri. 

07

Jag befinner mig i södra Birmingham, i ett kvarter som inofficiellt 

skulle kunna kallas Pakistan Town. Förutom alla asiatiska influenser 

är det värmebölja och jag känner mig smått desorienterad där jag 

sitter i Alokaviras rikt dekorerade meditationsrum. 

Alokavira betyder ’ljusets hjälte’. Vem är bättre på att svara på 

mina frågor kring fotokonst och det andliga livet? 

När jag funderar över min väns namn och hans jobb som fotograf 

är det nämligen litet som med hönan och ägget. Det går inte att säga 

vad som kommer först. 

Satyaprabha: Om vi börjar med att hålla oss till konst i allmänhet, 

har du några egna hjältar? 

Alokavira: Först om främst måste jag nämna Sangharakshita. Hans 

öppenhet… klarhet… och egna kamp, mellan munkens och poetens 

visioner, har betytt mycket för min förståelse av konsten som en 

andlig väg. Annars influeras jag mest av visuell konst. 

Ett namn som sticker ut är Arnold Böcklin. Fascinationen av hans 

symboliska målningar har hängt med mig sedan tonåren. Inom 

buddhistiska kretsar har jag stor respekt för Aloka (engelsk ordensmedlem) 

och hans ikonografiska arbete. Han tycks verkligen kunna 

förena – och fördjupa – konst och andlig praktik. 

S: Ditt eget skapande arbete, faller det inom någon speciell ram? 

A: Jag fotograferar huvudsakligen människor utifrån ett journalistiskt- 

eller dokumentärt perspektiv. En stor del av mitt arbete handlar 

om att bygga upp en bra kontakt och skapa en trygg atmosfär. 

De senaste åren har jag mött personer från en mängd olika grupper, 

bl a kinesiska åldringar, besättningsmän på en tysk livräddningsbåt, 

invandrararbetare från Östeuropa och medlemmar i ett rastafari 

medborgargarde! 

S: Det påminner mig om en fotograf som tillbringade flera år tillsammans 

med en engelsk arbetarklassfamilj. Vi tittade tillsammans på 

hans bilder för några år sedan. I viss mening skildrar de en ganska 

grov och torftig värld. Ser du något positivt och upplyftande i den 

här fotografens arbete? 

A: Ja, verkligen. Det hade kanske varit lätt att framställa dessa människor 

som djur. Men i stället för att fokusera på det negativa väljer 

han att visa spontanitet och lekfullhet. Jag tycker särskilt mycket om 

en bild där några av barnen dammsuger familjens gräsmatta! För mig 

är det metta som lyser igenom, att se på världen med vänliga ögon. 

S: Är metta något som du själv vill kommunicera med dina bilder? 

A: Ja, för mig är det särskilt viktigt att kunna uttrycka en vardaglig 

uppskattning och omtanke…en sund mänsklighet. Jag vill också 

stödja sociala projekt i samhället. Om jag lyckas med detta är det 

bra. Om jag dessutom lyckas förmedla någon slags djupare mening 

och få människor att se att det är möjligt att förändras, då är det en 

08 

Att se på världen med vänliga ögon 

Satyaprabha reste till Birmingham i England och träffade sin vän 

Alokavira, en buddhistisk dokumentärfotograf. 

stor bonus. Men det är svårt, väldigt svårt. För att förmedla djup 

måste man själv ha djup. 

S: Jag vill knyta an till den tidigare frågan kring samhällsrealism. 

När kameraobjektivet vänds mot krig, svält och katastrofer, 

kan du se något positivt värde i detta? 

A: Jag tänker direkt på bilden som vann världspressens pris 

2005. Den är tagen efter tsunamins framfart i Sydostasien. Från 

ovan ser man en kvinna som ligger på knä, fullständigt tröstlös 

(hu, jag får gåshud på armarna!). Vid sidan om henne syns en 

arm, lilablågrön, uppsvälld och täckt av flugor. Inga ansikten 

visas, men bilden kommunicerar ändå mänskligt lidande på ett 

sätt som är oerhört starkt, personligt och respektfullt. 

S: Men kan du inte hålla med om att det finns en överbetoning 

på ’hemskheter’ inom dokumentärfotot? 

A: Generellt sett, ja, men då är det ju så att många nyhetsbilder är 

så detaljerat konstruerande att de inte kan få oss att känna annat 

än fasa och avsmak. De lämnar ingenting åt vår föreställningsförmåga. 

För att kunna bli positivt berörd av ett människoöde 

så tror jag att man måste kunna se sig själv i bilden. Tänk t.ex. 

på Caspar David Friedrichs landskapsmålningar där det ofta står 

en figur med ryggen vänd mot åskådaren. Det är en inbjudan att 

ta dennes plats och se det han ser, känna det han känner. 

S: Du vidhåller alltså att det inte är ’objektet’ utan det subjektiva 

perspektivet som avgör om det finns ett humanistiskt eller 

andligt värde i en bild? 

A: Absolut! Det andliga livet innebär att möta livets tre kännetecken 

– otillfredställelse, föränderlighet och att vi saknar en 

fast kärna – med större och större medvetenhet och medkänsla. 

Ta t. ex. mitt projekt med de kinesiska åldringarna. Flera av dem 

dog några månader efter det att bilderna togs. Man behöver 

inte åka långt för att möta verkligheten, den finns hos grannen. 

Hursomhelst, när en god vän till mig fick se bilderna utbrast hon; 

”det här är en hyllning till ålderdomen!”. Det gladde mig för 

jag ville också skapa en kontrast till den ytliga åldersfixeringen 

i vårt samhälle. 

S. Hur vill du då själv åldras och utvecklas inom ditt arbete 

och din praktik? 

A: Viktigast tror jag är att bibehålla och stärka mitt intresse 

för andra människor. Att bli fotograferad av en främling är 

för många en ganska känslig sak. Därför finns det alltid en 

utmaning att skapa genuin kontakt och få till en avslappnad, 

öppen atmosfär. Ofta krävs det mycket tid och tålamod. 

Men att vara lyhörd är inte samma sak som att vara passiv. 

Jag hoppas att jag ska kunna bli bättre på att ta initiativ.

Alokavira har mött personer från en mängd olika grupper. Bl a har han skildrat kinesiska åldringars liv. Flera av dem dog bara några månader efter det att 

bilderna togs. © Sonnenschein 

09

10 

S: Är det en fråga om självtillit och mod? 

A: Ja, delvis. Jag har nog mer att jobba på när 

det gäller andra delen av mitt namn (skratt). Det 

handlar om att utveckla en slags djärvhet och 

säkerhet. Jag vill kunna vara medveten om mig 

själv och andra och samtidigt ha beslutsamhet 

nog att fullfölja mina egna idéer och spontana 

infall. 

Om du vill följa Alokaviras framtid (eller dåtid) 

som fotograf, ta en titt på hans hemsida www. 

timmsonnenschein.com 

Timm Sonnenschein. 

© Fuji Sonnenschein 

Timm Sonnenschein ordinerades i Alicante i Spanien år 2004. Av Sona fick han namnet 

Alokavira, som betyder ”hero of light”, ljusets hjälte. © Sonnenschein 

Satyaprabha 

50-årsjubileum 

för 

B. R. 

Ambedkar 

Inom VBV internationellt och 

särskilt i Indien firar man i 

höst att Dr Bhimrao Ambedkar 

fär 50 år sedan konverterade 

till buddhismen tillsammans 

med flera hundratusen, som likt 

honom kommit från kastlösa 

förhållanden. 

Inför jubiléet höll Kulanandi ett föredrag 

på Stockholms Buddhistcenter 

om denne enastående förkämpe för 

mänskliga rättigheter. 

Ambedkar, född 1891 och död 1956, 

gjorde en för indiska förhållanden 

exceptionell karriär. Som första kastlösa 

student genomgick han högskoleutbild-, 

ning – en insats som senare följdes 

av flera doktorsavhandlingar i politisk 

och ekonomisk vetenskap i USA och 

England. 

Ambedkar bildade organisationen 

Bahishkrit Hitkarini Sabha i syfte att 

avskaffa kastväsendet och öka välståndet 

för de socialt sämst ställda grupperna 

i Indien. 

Kort innan Ambedkar avled övergick 

han till buddhismen tillsammans med ca 

400 000 av sina följeslagare. Ambedkar 

har postumt tilldelats Indiens högsta 

hederutmärkelse Bharat Ratna år 

1990. 

Den som är intresserad av vad som 

händer i Indien och annorstädes kan följa 

händelserna via FWBO:s nyhetssida: 

fwbo-news.org/ 

Och den som vill läsa mer om 

Bahishkrit Hitkarine Sabha i Indien kan 

gå till www.fwbo.org/reading/andindia. 

html eller den indiska hemsidan http:// 

www.tbmsg.org/index1.html 

Maud Lennep

Råd för att övervinna tvivel 

1) Om jag kommit i kontakt med Dharma eller dharmautövare, 

på något vis, är det troligtvis beroende av mina förtjänster från 

det förflutna. 

2) Om jag har tillgång till en människas kropp (som i grunden 

fungerar bra, om mitt medvetande är sunt och jag är fri från 

några alltför stora yttre hinder) kan jag göra andliga framsteg. 

3) Oavsett var jag befinner mig vid en särskild tidpunkt, finns 

det alltid något jag kan göra som gör att jag närmar mig visdom 

och medkänsla – oavsett hur litet det än är. 

4) Varje litet steg räknas. Vägen består av små steg. Ta ett 

steg i taget. 

5) Vi är alltid mycket närmare insikt än vi tror (eller kan 

föreställa oss). 

6) Även om det känns som om jag brister i vänlighet 

och medvetenhet, kan jag alltid sträva efter att odla dessa 

egenskaper. Om jag inte känner för att sträva, kan jag uppmuntra 

mig att närma mig dem. 

Om jag inte ens känner för detta, kan jag försöka ha medkänsla 

med att ha kört fast eller kanske le mot mitt envisa sinne. Jag 

kan reflektera att detta lidande förenar mig med miljontals andra 

varelser, som också lider av att vara låsta eller blockerade på 

detta vis – i detta ögonblick. Hur är det för mig att känna så 

här och hur är det för dem? Hur är det att ha dessa mänskliga 

svagheter? 

7) Att bara inse att jag är medveten, vaken och andas i denna 

stund är något att förundras och glädjas över. Och ger mycket 

förtjänster. 

8) Alla de som nu för mig framstår som att de förkroppsligar 

Dharma – att vara autentiska utövare – och som tycks ha uppnått 

en grad av insikt, alla började de med att möta svårigheter och 

hinder. Till och med buddhorna och bodhisattvorna har gått 

igenom denna process över oräkneliga liv. Det finns många 

exempel på folk som återkommande irrat bort från vägen och 

Från Padmacandras Shabda brev juli 2006 

Hej alla bröder och systrar i den svenska sanghan! 

Jag blev glad när Viryabodhi frågade om han kunde översätta dessa tretton uppmuntrande tankar, för att publicera dem i 

BODHI. Viryabodhi och jag tillhörde (för några år sedan) samma lokala sangha när han bodde i Croydon, södra London. 

I själva verket bidrog han en hel del till centret och de right livelihood projekt som fanns där. Han var en av dem som 

undervisade i Dharma och hjälpte mig att fördjupa min egen praktik. Så, tack Viryabodhi! 

Dessa tretton punkter kom till som resultatet av min egen reflektion vid början av en retreat med ”pure awareness” som 

tema. Jag lade märke till hindret tvivel – som för mig vanligtvis visar sig som självtvivel – och att det gav upphov till en del 

ohjälpsamma cirkulära tankar som kom i vägen för min meditation. Samtidigt visste jag av erfarenhet att dessa tvivel inte 

stämmer, inte är sanna från ett dharmiskt perspektiv. Jag började därför att skriva ned de dharmiska motargument och 

principer som jag själv funnit hjälpsamma, och resultatet blev dessa tretton punkter. 

Det var en värdefull övning för mig och jag känner väl att listan kan göras längre, troligtvis i all oändlighet. När jag 

förändras kanske också listan förändras. Du kanske skulle göra upp din egen lista över ”hjälpsamma tankar”, för din egen 

praktik, utifrån det du hitintills funnit hjälpsamt i ditt liv och din praktik. 

13 uppmuntrande tankar 

begått oskickliga gärningar och som sedan återvänt för att göra 

nya andliga framsteg tills dess de uppnått en nivå varifrån de inte 

kan falla tillbaks. 

9) De vanor och tendenser som vi säger leder oss bort från vägen 

- genom att bli medvetna om dem – är vi tillbaks på vägen. Vi är 

inte på något vis dåliga för att vi har dessa hinder – de är istället det 

stoff som vår väg består av. Det finns ingen annan väg någonstans 

som vi leds bort ifrån. 

10) Buddha sa att det inte finns något ont som inte kan renas. 

11) En Buddha har medkänsla, inte så mycket för att han/hon 

anstränger sig för att ha det, utan för att han/hon så tydligt ser 

varelsers (människors) natur. Han/hon ser att människor i grunden 

är goda, men också tydligt vad som hindrar dem att inse sin 

inneboende renhet. 

12) Vi är i grunden rena, i grunden medkännande, i grunden visa 

och i grunden underbart ordinära. Om vi kan relatera till tanken på 

den inneboende godheten och det oförstörbara hos stenar och träd 

– hos elementen – då kan vi se att detta också gäller oss. 

13) Att verkligen se – och att vid varje stund kunna släppa 

- tendensen att pendla mellan idéerna att a) vi är hopplösa och 

omöjligen kan göra framsteg på grund av orubbliga mentala 

vanor och b) vi är egentligen unika – som när vi blir bundna 

vid meditationsupplevelser vi har – DET är att göra andliga 

framsteg. 

Att inse att vi är både dåliga och i grunden goda och att det 

egentligen inte är så viktigt. Det enda viktiga är att vara medveten 

om det som sker. (Tack till Ruchiraketu för denna sista punkt.) 

Padmacandra är poet och har redigerat flera antologier med 

buddhistisk poesi. Hon blev ordinerad 1999 och bor utanför 

Brighton, södra England. 

Översättning Viryabodhi 

11

Om medkänsla i skuggan av Kina 

Under 33 år var buddhistmunken 

Palden Gyatso politisk fånge i 

de kinesiska fängelserna i Tibet. 

Mellan 26 och 59 års ålder var 

svält, tortyr och förnedring en 

del av hans vardag, en verklighet 

omöjlig för de flesta av oss att 

föreställa sig. Malin Rosén och 

Joakim Eneroth fick en intervju 

med honom i Dharamsala under 

våren 2005. 

Tibets samtidshistoria har lämnat sina spår 

i den nu 72-årige munkens kropp. Hans ben 

är deformerade av fotbojorna han tvingades 

bära under två och ett halvt år. Han har inga 

tänder kvar efter att en fängelsevakt pressat 

in en elbatong i hans mun. Han visar på 

ärren efter tatueringarna, som skrapades 

bort med kniv. Resterna av brännskadorna. 

Den ärrade tungan. Förlusten av hörseln 

på ena örat. 

Det är tyst i rummet när Palden Gyatso 

redogör för hur han behandlades i de 

kinesiska fängelserna. Det enda som hörs är 

hans hesa röst och tunga andhämtning. En 

obehandlad, punkterad lunga följer honom 

genom livet som en ständig påminnelse 

om de många gånger han misshandlades 

i fängelset. 

Tolkens ansiktsuttryck och fotografens 

suckar är de enda kommentarer som ges. 

När tolken översätter försvinner Palden 

Gyatsos blick stilla ut genom fönstret. 

För en stund anas det mörker som är lätt 

att förvänta sig hos en man med hans 

livshistoria. Men så skiftar det fårade 

ansiktet igen, han ler och skrattar och vill 

plötsligt kramas, bjuda på te och envisas 

med att få slå in tolkens fötter i en varm 

filt. En krukväxt blommar i en plåtburk 

på bordet och från altarskåpet vinkar 

Dalai Lama ut över rummet från färgglada 

vykort. 

”Jag anser mig vara en mycket lycklig 

människa just nu”, säger Palden Gyatso 

en stund senare. Men hur det är möjligt? 

Vad förväntar vi oss av en människa med 

hans historia som tortyroffer och politisk 

flykting? Är medkänsla och lycka det vi 

associerar till? 

Tibetfrågan hamnar allt mer i skuggan 

av Kinas blomstrande marknad. Den ki- 

nesiska regeringen kränker konsekvent 

de mänskliga rättigheterna och med världens 

starkast växande ekonomi framför 

ögonen tystnar västvärldens kritik allt 

mer. Enligt Amnesty avrättar Kina årligen 

12 

Palden Gyatso visar hur hans mun förstördes av en elektrisk batong under ett förhör. Tungan är sprucken och 

gommen ärrad. Elchockerna skadade också hans närminne och fick alla hans tänder att falla ut. 

fler människor än hela den övriga världen 

tillsammans och vittnesmål från före 

detta politiska fångar visar på brutala för- 

hållanden i fängelserna. Sedan 50-talet har 

det tibetanska folket kämpat för rätten till 

sitt land, sin kultur och sin religion. 1,2 

miljoner tibetaner beräknas ha dött till följd 

av den kinesiska invasionen och än idag 

är det många politiska fångar som delar 

Palden Gyatsos öde. 

Trots att Kina undertecknat alla FN:s 

konventioner rörande mänskliga rättigheter 

rapporterar Amnesty om en tvivelaktig 

ambition att efterleva dem. Detta är någon- 

ting som västvärlden måste ta ställning till 

i sina relationer med Kina. 

I oktober 1950 korsade den kinesiska 

armén Yangtzefloden för att ”befria” 

det tibetanska folket. Det feodala styret 

skulle krossas, landet moderniseras 

och befolkningen återförenas med det 

kommunistiska moderlandet Kina. 

Retoriken bakom invasionen och det 

kommande vanstyret handlade om frihet och 

materiell utveckling. Den kommunistiska 

ideologin skulle skapa ett harmoniskt och 

rättvist samhälle. Resultatet blev någonting 

helt annat. Det skulle dröja fem år innan 

kineserna kom till Palden Gyatsos kloster. 

Det var samma år han fyllde 22. Soldater 

omringade klostret medan munkarna förberedde 

kinesernas besök genom att bära 

fram blommor och tillreda te. Men de 

kinesiska tjänstemännen tackade nej, de 

hade inte kommit för att dricka te. Deras 

uppgift var att reformera munkarnas tän- 

kande. 

I den Tibetanska traditionen försörjs 

munkarna av sina familjer utanför klostret, 

vilket gjorde dem alla till förtryckare och 

exploatörer av den arbetande klassen, 

enligt kineserna. I Palden Gyatsos fall, 

eftersom han kom från en välbärgad familj, 

var domen extra hård. Han klassificerades 

som ”son till rik godsherre”, vilket innebar 

lägsta status i den nya hierarkin. Senare 

skulle han också komma att tillhöra klassen 

”oren”, eftersom han deltagit i ”antikinesisk 

verksamhet”. 

Det första mötet med den kommunistiska 

tankereformen och de fostrande studiesessionerna 

skulle kunna framstå som lustiga 

om det inte var för att de kantades av våld 

och förödmjukelser. 

Palden Gyatso berättar i sin självbiografi, 

Elden under snön (Amaryllis Media,

När Palden flydde till Indien lyckades han 

smuggla med sig tortyrinstrument som kineserna 

använder. Pistolkniven ovan används ofta under 

demonstrationer, då ett gift styrks mot eggen 

tillräckligt för att döda en människa. Kniven kan 

sedan, i trånga folksamlingar, obemärkt tryckas in 

i människor och väcker mindre uppmärksamhet än 

ett pistolskott. 

Elbatonger används ofta under förhör med 

buddhistnunnor som ett våldtäktsinstrument. I 

Paldens fall blev hans mun förstörd av en sådan 

elbatong. ”Det kändes som om min kropp slets i 

bitar.” 

2000), om hur frågande de alla stod inför 

de kinesiska tjänstemännens budskap. Han 

beskriver hur en äldre munk från en rik 

familj fick alla sina ägodelar utsläpade på 

gårdsplanen i syfte att upplysa munkarna. 

En kinesisk officer lyfte upp en tjock 

vinröd rock av ylle från den gamle mannens 

hög. 

”Var kom den här ifrån?” frågade han 

bistert. 

”Ull”, svarade munken. 

Den kinesiske officeren blev paff över 

hans enkla svar. Han antog att någonting 

måste ha gått förlorat i översättningen och 

såg mot tolken. Tolken upprepade frågan. 

”Var kom den här ifrån?” 

”Ett får”, sa munken, som började gråta. 

Vi tyckte alla att han klarade sig mycket 

bra genom att ha besvarat frågorna på ett 

så korrekt och intelligent sätt. Men hans 

svar var inte korrekta. Han hade inte tagit 

hänsyn till de livegnas arbete. Enligt den 

dialektiska materialismen och teorin om 

klassbetingade orsakssammanhang borde 

munken ha svarat att rocken kom från de 

exploaterade klassernas arbete. 

När Palden Gyatso arresteras första 

gången 1961 är det för att han vägrar att 

Handfängslena skiljer sig mot vanliga handklovar 

genom att ha en vass kant på insidan, som dras åt 

ju mer man rör sig. De används för att fästa fången 

med ena handen mot taket så att personen kan 

misshandlas utan att göra motstånd. Den värsta 

smärta Palden mottog hängande på det sättet var 

när vakterna kastade kokande vatten över honom. 

Den runda gasbomben har innehållit giftig tårgas, 

som kan leda till medvetslöshet för den som andas 

in röken. 

på falska grunder anklaga sin lärare för 

spioneri. I den tibetanska buddhistiska 

traditionen är läraren den människa som 

står dig närmast i världen. Det är en re- 

lation som bygger på tillit och respekt och 

därför var det en omöjlighet för Palden 

Gyatso att baktala sin lärare. 

Förhören och misshandeln pågick i flera 

dagar. Kinesernas noggrannhet var rigorös. 

Om och om igen under fängelsetiden 

fick han berätta sin livshistoria från 8 års 

ålder. 

”Myndigheterna kontrollerade och jäm- 

förde min bekännelse med den från andra 

munkar och bybor. Kineserna gjorde så 

med alla. De jämförde varje påstående man 

gjorde med vittnesmål från ens syskon och 

alla som hade även det svagaste samband 

med en själv. De byggde upp detaljerade 

akter om var och en. Och de såg till att man 

visste om hur noggranna de var.” 

”Men din bror sa så här”, kunde förhörs- 

ledaren säga. ”Varför kommer du inte ihåg 

det?” 

Så tankarna började jaga varandra: Vet de 

verkligen allt? Sa min bror verkligen det 

där? Hur mycket bör jag avslöja?” 

Under de första åren i fängelset svalt 

många av medfångarna ihjäl. Den dagliga 

matransonen bestod av en kopp te, en 

mugg svag kålsoppa och ett hekto rågmjöl. 

Palden Gyatso berättar att när de somnade 

på kvällen visste de aldrig vilka som skulle 

vakna upp igen dagen efter. Fångarna var 

desperata, de kokade lädret i sina stövlar 

och några försökte till och med att äta gräs, 

vilket gjorde dem allvarligt sjuka. 

1962 försökte Palden Gyatso och ett antal 

andra fångar fly från fängelset. Flykten 

misslyckades. Med den buthanska gränsen 

inom synhåll upptäcktes flyktingarna av 

kinesiska soldater. Palden Gyatsos resa 

in i den politiska fångens helvete tog där- 

efter en ny vändning. Under sex månader 

tvingades han bära både hand- och fotbojor 

dygnet runt. Han var fullständigt beroende 

av sina medfångar, som hjälpte honom 

att äta, tvätta sig och gå på toaletthinken. 

Hjälpsamheten lindrade 

”Hjälpsamheten och omtanken från de andra 

fångarna lindrade situationen. Det finns 

faktiskt saker jag saknar från fängelsetiden. 

Framför allt är det mina vänner. När jag skrev 

min självbiografi och återvände till fängelsetiden 

i tankarna grät jag ofta när jag såg 

alla de som hjälpt mig träda fram ur minnet. 

Jag fick många nära vänner i fängelset, 

många av dem dog också där. Jag tänker 

fortfarande ofta på dem, speciellt när jag 

tillreder eller njuter av en god måltid… och 

alla som är fängslade just nu. När jag äter 

ensam finns mina tankar ständigt hos dem.” 

Efter sex månader togs handbojorna 

bort för att han skulle kunna arbeta bättre. 

Men fotbojorna skulle han tvingas bära 

ytterligare två år. De var sammanlänkade 

med en mycket kort kedja och under två 

och ett halvt år kunde Palden Gyatso endast 

hasa sig fram. 

”Men bojorna kunde inte kontrollera 

mina tankar, det var min fysiska kropp som 

var fängslad. Jag kände mig ofta mentalt 

fri. Fast under den mest extrema tortyren 

kände jag mig som en fånge. Under sådana 

perioder var jag en fånge även i sömnen, 

i drömmarna.” 

Under den kinesiska kulturrevolutionen 

1967-76 intensifierades våldet och för- 

hören. Fångarna hetsades till att ange 

och bestraffa varandra. Deltog man inte 

aktivt i misshandeln och fördömandet 

av en utpekad medfånge, blev man själv 

misstänkt för att ”stödja reaktionärerna” 

och näst på tur att utsättas för en thamzing, 

som de kollektiva bestraffningsmötena 

kallades. 

Under våren 1968 utsattes Palden Gyatso 

för en två veckor lång thamzing. Varje 

dag, efter arbetets slut, misshandlades han 

av sina cellkamrater under övervakning 

13

av fängelsepersonalen. Orsaken var att 

en man hade sett honom skaka bort 

vatten från fingrarna när han druckit. 

Mannen anklagade Palden Gyatso för att 

ha utfört en traditionell buddhistisk ritual 

där man stänker vatten i luften. Det var 

inte ovanligt att fångar dog under dessa 

bestraffningar och flera tog självmant sina 

liv efter långa perioder av thamzing. Vid 

det årliga ”bedömningsmötet” belönades 

sedan de ”flitiga” fångarna medan de som 

misslyckats med att ”reformera sig” fick 

förlängda straff eller till och med dömdes 

till döden. 

Fångarna tvingades på liv och död att 

hålla hela sitt känsloliv under ytan och visa 

vad kineserna kallade en ”korrekt attityd”. 

Detta innebar att hylla partiet och fördöma 

”reaktionärerna”. Partiföreträdarna var 

obegripligt noggranna med att kontrollera 

och värdera fångarnas känsloyttringar. 

Palden Gyatso berättar hur fångarnas 

låtsades svimma och skrek ut sin sorg när 

Mao, ”den store rorsmannen”, gick bort 

1976. De äkta känslorna gömdes undan 

och kontrollerades medan de ideologiskt 

godkända visades utåt. Att Palden Gyatso 

lyckats överleva 33 år under dessa fysiska 

och psykiska påfrestningar framstår som en 

allt större gåta ju mer han berättar. 

”Överlevnaden”, säger han, ”handlar om 

ett fritt eller fängslat sinne. Hade jag låtit 

dem knäcka mig psykiskt hade det varit 

över, då hade jag gått under.” 

Förkämpe för fångarna 

Med tiden blev Palden Gyatso en förkämpe 

för fångarnas rättigheter inne i fängelset. 

1983 adopterades han som samvetsfånge av 

en italiensk Amnestygrupp. Tack vare den 

uppmärksamhet som fanns kring honom 

utanför Tibet, riskerade han inte längre 

att bli avrättad. Den kinesiska regeringen 

visste att de hade ögonen på sig i hans fall. 

Han blev en av de ”oförbätterliga” och 

placerades tillsammans med andra politiska 

fångar, som inte heller slutat hävda 

sin yttrandefrihet och sitt folks rättigheter. 

Palden Gyatso tror själv att det var hans 

träning som munk och hans buddhistiska 

praktik som gjorde att han klarade sig 

igenom den långa tiden i fängelset. Han 

mediterade ständigt, oavsett om han ar- 

betade, deltog i studiesessioner eller blev 

torterad. Sin formella praktik, med böner, 

ritualer och sittande meditationer kunde 

han givetvis inte utföra. Men tanken på 

Dalai Lama fanns ständigt hos honom. 

Vetskapen om att ledaren för hans land 

och religion fanns i trygghet i Indien gav 

honom styrka och energi att överleva. 

För att förstå den politiska situationen 

i Tibet måste man också förstå landets 

14 

religiösa tradition. I Tibet går det inte 

att särskilja buddhistiskt och politiskt 

tänkande. Dalai Lama är både den högste 

religiöse och politiske ledaren. Att förneka 

Dalai Lama skulle vara detsamma som att 

förneka sin religiösa övertygelse för de 

flesta tibetaner. Det skulle till och med 

vara att förneka en levande Buddha. Inom 

den tibetanska traditionen betraktas Dalai 

Lama nämligen som en inkarnation av 

Chenrezig, medkänslans Buddha. Detta är 

en av förklaringarna till att så många av de 

politiska fångarna är munkar och nunnor. 

I den buddhistiska praktikens kärna finns 

också medkänslans budskap och insikten 

om att våld och hat endast kan resultera i 

lidande. Att hata eller förgripa sig på en 

annan levande varelse föder endast nytt 

lidande, även om man anser sig ha rätt 

till det (som Palden Gyatso skulle kunna 

hävda) och även om man gör det i syfte 

att uppnå någonting gott (som kanske var 

fallet hos många av de kommunistiskt 

övertygade kineserna). 

Klosterträningen hjälpte 

”Om jag inte varit munk hade jag nog 

varit mer fylld av hat mot vakterna. Jag 

tror också att min klosterträning hjälpte 

mig under de första åren, då vi svalt. I 

klostret lärde jag mig självdisciplin och i 

fängelset tvingade jag mig att dela upp min 

ranson av rågmjöl i minimala portioner, 

som jag åt då och då. De flesta fångarna 

kunde inte motstå att äta allt på en gång 

och sedan hade de ingenting till nästa dag.” 

Men hatet och hämndbegäret måste väl 

Buddhistmunken Tenzin 

Dondup, 37 år, visar ärren 

från en svår misshandel. 

Hans kloster tvingades delta 

i en religiös ceremoni för 

att visa utländsk media att 

religionsfrihet existerar 

i landet. När munkarna 

började ropa slagord för ett 

fritt Tibet omringades de 

av militär. Tenzin blev blev 

medvetslös av giftig tårgas 

och misshandlades sedan 

med en spikförsedd påk. 

Han förblödde nästan men 

lyckades hålla sig gömd 

när alla med synliga skador 

skulle arresteras och flydde 

dagarna efter ut ur landet. 

ändå ha funnits där? Jo, visst! Stundtals 

under tortyr förlorade han all sin medkänsla 

och kunde känna hat mot kineserna. Men 

Palden Gyatso kommer genast med en 

motfråga, ”Varför skulle jag hata idag?” 

Han förklarar att ilska och hat är grund- 

orsaken till alla problem och svårigheter. 

”Vad som har hänt hör till det förflutna, 

det är inte nu. Jag har jobbat med att inte 

generera mer ilska i nuet, att hata skulle inte 

hjälpa mig eller någon annan.” 

Ur ett västerländskt perspektiv, med vår 

bild av det mänskliga psyket kan det låta 

förenklat. Men vi måste ta hänsyn till att det 

buddhistiska perspektivet på människans 

inre liv bygger på helt andra premisser. 

Som praktiserande buddhist har man också 

en teknik att träna sinnet, meditationen. 

På ett plan kan man säga att meditationen 

syftar till att integrera enkla och rationella 

sanningar, lätta att förstå intellektuellt, men 

mycket svåra att förverkliga i praktiken. 

Integrationen sker på en djupare nivå i 

medvetandet, en nivå där den intellektuella 

förståelsen omvandlas till insikt. Detta är i 

alla avseenden en logisk och allmängiltig 

process, inget som är exklusivt för personer 

med en buddhistisk världsbild. 

Kanske är det här man måste söka för- 

klaringen till Palden Gyatsos fridfulla 

ansikte och det faktum att han inte 

ens är bitter över de år som försvann i 

fångenskapen. Palden Gyatso har tvärtom 

ett stort lugn och en genuin värme omkring 

sig. Han har integrerat och förverkligat 

sin övertygelse om att medkänsla är det 

enda möjliga förhållningssättet till andra

Buddhistnunnan 

Tenzin Choedon, 28 år, 

greps under en fredlig 

demonstration i Lhasa. 

Under förhöret om vem som 

initierat demonstrationen 

blev hon först misshandlad 

och biten av en hund. 

Hon kläddes sedan av 

och fördes in i ett rum där 

fyra personer med täckta 

ansikten åter började 

misshandla henne innan de 

slutligen våldtog henne med 

en elektrisk batong. Efter 

det kunde hon inte röra sig 

utan bars till sin cell. Efter 

två månader i fängelset 

släpptes hon. 

människor, oavsett hur de behandlar dig, 

och har på så vis övervunnit sina impulser 

att hata. 

”Den mest smärtsamma fysiska tortyren, 

för man måste skilja på fysisk och psykisk 

tortyr, var när de kastade kokande vatten 

på våra nakna kroppar. De brukade kedja 

våra händer kring en bjälke i taket, så vi 

hängde ovanför golvet när de skållade oss. 

Att sedan tvingas utföra hårt kroppsarbete 

med de obehandlade brännskadorna var 

fruktansvärt smärtsamt. Men det absolut 

värsta fängelsevakterna gjorde mot mig, 

det var att de tog min medkänsla för dem 

ifrån mig. 

Men idag har jag inget hat kvar. Det 

finns ingen vrede gentemot de personer 

som orsakade mig och mina medfångar 

så mycket lidande. Och eftersom jag 

fortfarande är vid liv och kan berätta min 

historia hoppas jag att de kunde ta del av 

den och förstå att jag varken hyser vrede 

eller illvilja mot dem. Kanske skulle det 

kunna lära dem något.” 

Trots att Palden Gyatso har någonting 

oerhört storslaget över sin personlighet 

får man akta sig för att romantisera hans 

historia. Han är inte en exotisk budd- 

histmunk, som med hjälp av mystiska 

tekniker övervunnit sina plågsamma käns- 

lomässiga erfarenheter för alltid. Han är 

en människa som lidit fruktansvärt och 

fortfarande gör det. 

Mardrömmarna har avtagit i styrka under 

de senaste åren, men det händer ändå ofta att 

han vaknar av att han skriker. I drömmarna 

kan han återuppleva tortyren, om och om 

igen. Han har också sina fysiska smärtor 

och förlusten av familjen, lärarna och vän- 

nerna bakom sig. Det ovanliga kanske är 

att han har lärt sig något av sitt lidande, att 

han har använt det för att utvecklas i stället 

för att låta sig krossas av det. 

Förnöjsamhetens innebörd 

”När jag förstod att jag var fri, när jag hade 

flytt till Indien och befann mig i trygghet, 

då förstod jag förnöjsamhetens innebörd. 

Fängelsetiden gav mig en oersättlig undervisning 

om förnöjsamhet, det vill säga 

tillfredsställelse med det man har. Hur 

rik en människa än är och hur bekväma 

omständigheter hon än lever under, så 

betyder det ingenting om hon inte förstår 

att uppskatta det. Utan uppskattning finns 

ingen glädje och ingen tillfredsställelse i 

livet. Utan förnöjsamhet är det omöjligt 

att uppleva genuin lycka. 

Fängelsetiden har också lärt mig bety- 

delsen av frihet, inte bara som individ, utan 

frihetens betydelse för ett land, en kultur 

och dess folk. Trots att jag nu är 72 år är 

det fortfarande tanken på Tibets frihet som 

driver mig. Jag har inte ägnat mitt liv i frihet 

åt att leva bekvämt. Utan har dedikerat det 

till att väcka uppmärksamhet kring Tibets 

sak och hur den kinesiska regeringen har 

behandlat personer som mig och hur de 

fortfarande behandlar de som vågar hävda 

rätten till självständighet.” 

Med sig ut ur Tibet smugglade Palden 

Gyatso en väska med begagnade tortyrinstrument 

för att visa omvärlden vad som 

pågår bakom fängelsemurarna. Sedan 

1992, då han kom som flykting till Indien 

över Himalaya, har han arbetat för mänskliga 

rättigheter i Tibet och hållit föredrag i 

många delar av världen. Samma år som han 

flydde vittnade han om sina upplevelser 

inför FN:s kommission för de mänskliga 

rättigheterna. 

Den kinesiska delegationen svarade aldrig 

på hans vittnesmål, men en tid senare 

kom han att läsa ett publicerat brev av en 

kinesisk ambassadör, Mr. Ma Yuhens, som 

skrev: ”Palden Gyatso är en brottsling 

som framhärdade i aktiviteter riktade mot 

regeringen. De brott han begick inbegriper 

verksamhet med syfte att störta regeringen, 

flykt från fängelset samt stöld. Palden 

Gyatsos historia om hur han blev torterad av 

fängelsevakter är osann. Tortyr är förbjudet 

i kinesiska fängelser.” 

Minoritet i eget land 

Idag lever dubbelt så många kineser som 

tibetaner på den tibetanska högplatån. 

Tibetanerna är en minoritet och en andra 

klassens medborgare i det som en gång var 

deras eget land. De diskrimineras på alla 

områden i samhället, sjukvård, utbildning, 

arbete, handel och religionsfrihet. 

Att hävda sin yttrandefrihet eller Tibet som 

en egen nation är brott som kan leda till långa 

fängelsestraff. Fortfarande är bilder av Dalai 

Lama förbjudna och att ens tala om ledaren 

kan vara orsak till arrestering. 

Att Dalai Lama nu dragit tillbaka kravet 

på självständighet och erkänner Tibet som 

en del av folkrepubliken Kina måste ses 

mot bakgrund av de föga framgångsrika 

förhandlingarna om självständighet, som 

pågått under de senaste femtio åren. Palden 

Gyatsos kommenterar ledarens uttalande 

med att han själv står fast vid sitt krav på 

fullständig självständighet. Trots detta kom- 

mer han att ställa sig bakom de beslut som 

Dalai Lamas fattar, eftersom han tror att det 

ligger diplomatiska förhandlingar bakom 

uttalandet som han själv inte kan tolka. Men 

så fort den kinesiska regeringen bryter sitt 

ord eller inte uppfyller sina löften kommer 

han direkt att vända sig till Internationella 

juristkommissionen och fortsätta sin kamp 

för Tibets folk. 

Upprinnelsen till Palden Gyatsos 33 år 

långa fängelsestraff var att han vägrade att 

på falska grunder ange sin lärare som spion 

och att han under upproret 1959 satte upp 

affischer med slagord om ett fritt Tibet. Men 

hans öde hör inte historien till. Fängelserna 

är fortfarande fyllda och en strid ström av 

flyktingar gör varje år den svåra vandringen 

över Himalaya för att nå friheten i Indien. 

En av de mest uppmärksammad politiska 

fångarna under de senaste åren är Laman 

Tenzin Delek Rimpoche. Den 26 januari 

15

Kushow Migmer, 39 år, förlorade båda sina ben och tre fingrar under sin flykt från Tibet. Innan han flydde 

hade han anklagats för upprorisk aktivitet och beordrats till regelbundna propagandamöten för att förneka 

Dalai Lama som landets ledare och hylla Kina som sin befriare. Under flykten blev flera av hans vänner 

tillbakaskickade av indisk polis. 

2005 omvandlades hans dödsstraff till 

livstids fängelse. 

Efter internationell uppmärksamhet och 

högljudda kampanjer bland exiltibetanerna 

tvingades den kinesiska regeringen att dra 

tillbaka dödsdomen. Men den politiske 

fångens villkor, som så grymt har präglat 

Palden Gyatsos livshistoria, är nu den 

framtid som väntar Tenzin Delek. Palden 

Gyatso är övertygad om att han är utsatt 

för tortyr i fängelset. 

”Kanske har han det lite bättre, eftersom 

hans fall redan från början har varit inter- 

nationellt uppmärksammat, men den men- 

tala och fysiska smärtan undgår man inte i 

de kinesiska fängelserna.” 

Vad som inte får glömmas är de tusentals 

människor som varje år fängslas, torteras 

och avrättas i tysthet av den kinesiska 

regimen. 

Palden Gyatso värdesätter högt det arbete 

16 

som görs av internationella människorättsorganisationer, 

som t ex Amnesty. Att bli 

adopterad som samvetsfånge kan innebära 

att man får behålla livet eller att vardagen 

i fängelset blir mer uthärdlig. 

”Men det viktigaste människor i fria 

länder kan göra för de som nu sitter fängs- 

lade i Tibet, och för hela vårt folk, är att 

verkligen förstå hur situationen ser ut. Att 

Kina med våld har ockuperat Tibet och 

att folket lider i snöns rike (tibetanernas 

eget namn på sitt land). Den känsla av 

indignation över hur det tibetanska folket 

behandlas kommer automatiskt att verka 

för Tibets sak. Människorna i de fria 

länderna kommer att tala för Tibet utifrån 

sin egen känsla för Tibets folk och detta är 

vad som till slut kommer att hjälpa oss.” 

Idag är väst närmare Kina än någonsin. 

Den enorma marknaden, den billiga arbets- 

kraften och de få restriktionerna lockar 

västvärldens företag. Investeringarna 

har resulterat i ett komplext ekonomiskt 

beroende av ett land som motarbetar 

demokratisk utveckling och ignorerar de 

mänskliga rättigheterna. 

OS 2008 i Kina 

De Olympiska Spelen som 2008 går av 

stapeln i Beijing är ytterligare en inkörsport 

för västvärldens ekonomiska intressen, 

men framför allt innebär det ett återupprättande 

av Kinas internationella anseende. 

När Kina tilldelades spelen 2001 talade 

både kinesiska delegater och företrädare 

för internationella olympiska kommitten 

varmt om hur de mänskliga rättigheterna 

skulle förbättras när Kina blev värdland för 

OS. Men ingenting tyder på att kineserna 

är engagerade i att ändra sin attityd i frågan 

och Amnesty påpekar att ingen utveckling 

skett sedan 2001. Medan västvärldens 

storföretag tävlar om lukrativa avtal 

och diplomater om goda relationer med 

den kinesiska regeringen ligger Tibet på 

entreprenad. Västerländska företag etablerar 

sig där, deltar i utvinningen av de rika 

naturtillgångarna och delar sina vinster 

med Kina. 

I norra Indien sitter den tibetanska exilregeringen 

och är maktlös inför utvecklingen 

inne i Tibet. Och på en av de många 

byggnader som Beijing nu uppför inför 

OS, hänger en banderoll med texten ”New 

Beijing, New Olympics – The Opportunity 

for China and the World”. Byggnaden 

rymmer en avrättningskammare där injektioner 

skall utdelas till dödsdömda fångar. 

”Visst kan det vara nedstämmande att 

se de diplomatiska ansträngningarna 

från väst för att förbättra relationerna 

med Kina medan Tibetfrågan och de 

mänskliga rättigheterna helt hamnar i 

skymundan.” säger Palden Gyatso mellan 

sina tunga andetag. ”Men Tibets sak är 

en angelägenhet för mänskligheten och 

det mänskliga kollektivet kommer att 

reagera.” 

Han ler och nickar övertygat. 

Text: Malin Rosén Foto: Joakim Eneroth 

Malin efterlyser en översättare till 

artikeln om Palden Gyatso! 

Vi har samarbetat med en tibetansk 

organisation som arbetar för politiska 

fångar för att göra denna artikel och 

bildserie möjlig. Det vore jätteroligt 

om de kunde få läsa resultatet. Kanske 

kan de också ha användning för artikeln 

på engelska. Kan du hjälpa till? 

Kontakta Malin Rosén: 08-6417174, 

malinochjerker@hotmail.com

Widening Circles 

– en memoar av och 

om Joanna Macy 

När jag nu vänt sista bladet i boken känner jag 

mig djupt fascinerad av denna starka och andliga 

kvinna som rest genom världens kontinenter, tagit 

del av så många kulturer, inspirerats av möten med 

människor och hanterat så många svåra avsked. 

Denna kvinna som är så oerhört aktiv och får 

saker att hända runt omkring sig. 

I boken Widening Circles berättar Joanna bland annat om sin långa vänskap 

med Choegyal Rinpoche, den tålmodige tibetanska munken och landskapsmålaren 

som under många år var på landsflykt i norra Indien. Och om åren 

i Tunisien och Nigeria. Familjen bodde nämligen på 60-talet i ett flertal 

olika länder då hennes man arbetade för de så kallade Peace Corps i USA. 

Vidare får vi ta del av hennes liv på Sri Lanka i shamadanas, som 

avslutades med att hon utvisades av presidenten. Shamadanas är en 

självhjälpsrörelse för att minska fattigdomen initierad av buddhisten 

Ariyaratne. 

Joanna berättar också om sitt avslappnade möte med Dalai Lama, då 30 år 

gammal. Och om munken Pannasagara, Ocean of Wisdom, som hon bland 

annat blev djupt förälskad i. Under alla dessa möten verkar hon suga i sig 

inspiration och kunskap, som hon sedan för vidare genom otaliga workshops 

och seminarier för fred, mot kärnkraft, mot fattigdom, om djupekologi, 

buddhism och mycket annat. 

Joanna kombinerar buddhismen med familjeliv. Hon är gift med sin man 

Bran och tillsammans har de tre barn – Chris, Jack och Peggy. Men visst 

inte problemfritt. Flera förälskelser i andra män har följt henne genom 

livet – som gett henne glädje och liv – och samtidigt ett samvete och svåra 

avsked. 

Sitt första möte med den åttafaldiga vägen och symbolen av hjulet fick 

Joanna i samband med födelsen av hennes andra son Jack. Efter en dåligt 

stöttad förlossning med mycket smärta blev hon sövd med eter, innan hon 

skulle sys. Hon lyftes upp i luften, högt över världen samtidigt som hon 

var mitt inne i världen. Mitt inne i ett snurrande hjul. Och att styra hjulet 

var den stora hemligheten hos livet självt. 

När hjulets ekrar gick genom hennes kropp infriades olika sinnestillstånd. 

Varje känsla förstärktes och gav sedan upphov till dess motsats. Först 

en välkomnande lättnad, sedan en sakta men stadigt djupnande smärta. 

Varje motpol hon upplevde var annorlunda de föregående men samtidigt 

välbekant. Så fort hon band sig vid ett behagligt sinnestillstånd, började 

hjulet åter att snurra. 

Jag ska erkänna att det tog mig drygt 100 sidor att komma in i boken. 

Handlingen grep mig helt enkelt inte. Men nu när jag vänt sista bladet och 

också gett boken en mer sammanhängande tid läser jag gärna ännu en bok 

av Joanna Macy. 

Karolina Jerkebring 

Vilans hemvist 

Söker porten 

men porten är portlös 

Det finns ingen dörr 

Det finns inget handtag 

Vilopunkten 

viloplatsen 

vilans hemvist 

är före alla tag 

efter alla släppanden 

inom 

bortom före och efter 

Porten är portlöshet 

Vilans hemvist är 

bakom portlöshetens port 

Charlotte Karlsdotter 

17

Den 

obekväma 

sanningen 

Ska vi vara glada åt att George 

W Bush vann över Al Gore i det 

amerikanska presidentvalet? Det 

är en av många frågor som seglar 

upp efter att ha sett ”Den obekväma 

sanningen”. I filmen får vi sitta med 

på Al Gores världsomspännande 

föreläsningsturné på temat 

växthuseffekten och jordens framtid. 

Huvudbudskapet är glasklart: 

Människans livsvillkor kommer 

att försämras drastiskt, om inga 

förändringar görs inom en snar, 

mycket snar framtid. 

Gores argumentation är späckad med 

vetenskapliga fakta och han utnyttjar sina 

PowerPoint-presentationer till max. Vid ett 

tillfälle åker han t. ex. upp i en lift för att 

följa den stigande kurvan för koldioxidökningen 

i atmosfären. 

Föreläsningarna blandas med sekvenser 

från Gores uppväxt, studietid och politiska 

karriär. Mest fängslande är berättelsen om 

hur hans egen son undkom döden med en 

hårsmån. Den tidigare vicepresidenten 

beskriver här hur hela hans värld vändes 

upp och ner. Allt som tidigare var viktigt 

blev plötsligt meningslöst. 

Kan man då inte låta denna personliga 

rädsla, att mista det man tar för givet, också 

gälla för vår sårbara globala miljö? Min 

varningslampa för sentimentalitet börjar 

blinka frenetiskt, men den slocknar faktiskt 

då jag känner att det finns en trovärdighet 

i hans röst. 

Nära till humorn 

Som föreläsare är Al Gore briljant. Han 

har alltid nära till humorn, vilket är ganska 

sällsynt i liknande sammanhang. Gång på 

gång påminns vi också om att klimatfrågan 

är moralisk, inte politisk. Detta kan jag 

hålla med om, i övergripande drag. 

Etiskt sett förefaller dock Gore företräda 

skaran av antropocentriska miljöaktivister, 

d.v.s. de som ser miljöproblemen främst 

som ett hot mot människans art (även om 

sådant som biologisk mångfald poängte- 

18 

ras). Det är också intressant att följa Gores 

tankegångar kring de mentala spärrar som 

hindrar oss från att handla mer miljöklokt. 

Hans retorik – sök upp och förgör – gör mig 

fundersam. Det står inte klart på vilket sätt 

detta ska gå till. 

Begränsad uppmaning 

Trots en viss insikt och trots mängder 

av goda föresatser och energi hittar jag 

ingen riktigt välutvecklad värdegrund. 

Uppmaningen att förvalta världen på ett 

bättre sätt är alldeles för begränsad för att 

motivera människor att förändra sin livsstil. 

Den saknar en mycket viktig dimension 

– samhörigheten. 

Man kan kanske tycka att det är hårklyveri, 

men i praktiken tror jag att effekten är 

påtaglig. Är det inte en stor skillnad mellan 

att äga klokt och samspela harmoniskt? Det 

finns t.ex. alltid någon annan som äger mer 

och borde ta större ansvar först. 

Ägande är oundvikligen förenat med 

tid – tid att glömma och tid att gömma 

sig. Samhörighet däremot börjar i den här 

sekunden och sträcker sig in i evigheten 

Någon invänder kanske att det viktigaste 

är väl att vi får bukt med miljöproblemen, 

oavsett filosofisk bakgrund? 

Ja …och nej. 

Ja, om vi bara tänker på målet. Nej, om vi 

tänker på hur vi ska kunna komma dit. Det 

slår mig att miljödebatten ibland är alldeles 

för resultatinriktad! Det är resultat som 

återspeglas i aktivistens lockande löften 

och (vanligare) hemska hot. 

Var hamnade då attityden, kan man undra? 

När är det dags att prata lika ingående om 

etik som om mätvärden? 

Bäst som miljöupplysare 

Trots mina invändningar är Al Gores film 

varmt välkommen och mycket sevärd. 

Den visuella kraften är kompromisslös 

samtidigt som den undviker att slå allt för 

onyanserat på domedagstrumman. Och 

trots att Al Gores värdegrund lämnar en 

del övrigt att önska, känner jag att det är 

bättre att han blev miljöupplysningsman än 

USA:s president! 

Satyaprabha

En mandala 

i dataåldern! 

En mandala i dataåldern! 

En mandala i sand, 

som förintas var tredje timme 

för att nästa dag 

ersättas av en ny. 

Konstnären Olov Tällströms verk 

Zen-Sandblomma, som visas vid 

nyöppnade Bonniers konsthall 

i Stockholm, 

berör mig starkt. 

Olov Tällströms installation 

”Zen (111)”. 

Foto: Olov Tällström. 

För min syn framkom en tidigare uppmärksammad 

installation av några munkar i Göteborg. Munkarna 

lät en buddhistisk mandala växa fram i ett detaljerat 

mönster. Med hjälp av ett tunt järnrör ströddes sandkorn 

ut ett efter ett ända tills en fullt utformad mandala 

skapats. Därefter sopade munkarna ihop sanden 

och strödde ut den i ett vattendrag. En sinnebild för 

buddhismens tro på alltings förgänglighet. Mandalabygget 

åtföljdes av tibetansk musik, sång och böner. 

I konsthallen vid Bonnierskrapan accompanjeras 

inte Zen-Sandblomma av några ceremonier. I tystnad 

ramlar sandkorn för sandkornen ner på en plan yta. 

Konstverkets konstruktion bygger på datateknik. 

En travers förflyttar utifrån kodade koordinater en 

konformad behållare med sand över en underliggande 

yta. Olika mönster träder fram under en tre timmar 

lång process. När ett mönster är klart, sopas sanden 

upp och samlas i en behållare, varefter en ny teckning 

tar form nästa dag, sandkorn för sandkorn. 

Av presentationer och recensioner kan jag 

konstatera att verket blivit föremål för många tolk- 

ningar. Någon koncentrerar sig på den sinnrika 

tekniken, en annan på meditationsmöjligheten i det 

långsamma skeendet. För mig framstår konstverket 

som en mandala, en sublim sinnebild för alltings 

förgänglighet enligt den buddhistiska läran. Intrycket 

är starkt trots att, eller kanske för att, modern teknik 

fått en så framträdande plats. 

Buddhism i dataåldern, tänker jag för mig själv. 

Maud Lennep 

Bilderna t h är tagna under IM, Individuell 

Människohjälps Mandalaturné hösten 2005. 

Foto: Erik Törner. 

Mandalan i 

Göteborg 

Omsorgsfullt och tidsödande byggde 

munkarna en mandala i strålande 

färger under ett besök förra året. 

När mandalan var 

helt klar, 

förstördes den. 

Av det vackra mönstret återstod 

endast en hög sand, 

som hälldes ut i havet. 

19

Buddhistisk gravplats invigd i Stockholm 

20 

Buddhistisk begravningsplats 

i Stockholm 

Stockholms buddhister har fått en egen begravnings- 

plats intill Strandkyrkogården, Skrubba i Farsta. Platsen 

består idag av en ceremoniell cirkel inramad av stenar. 

Med tiden kommer här att byggas en stupa. 

Ovan syns gravplatsen utan 

besökare. 

Foto: Javier Beltran 

T v. Munkar som reciterar. 

Längst ned t v: Trudy 

Fredriksson hjälper Lama 

Tsultrim med megafonen. 

Nedan: Viryabodhi under 

ett anförande. 

Foto: 

Jöran Briding 

Omkring 50 personer deltog i den högtidliga 

invigningsceremonin den 3 september i år: 

Representanter från theravadatraditionen 

(från Sri Lanka och Thailand), från VBV 

och två tibetanska grupper, en zengrupp 

och en vipassana meditationsgrupp. 

Ceremonien introducerades av Trudy 

Fredriksson från Karma Tenpe Gyaltsen, 

varefter följde anföranden av bl a VBVs 

ordförande Viryabodhi. 

Det rådde en fin och harmonisk atmosfär 

under den stämningsfulla ceremonin, som 

bjöd på både regn och solsken. 

Lama Tsultrim betonade att vi alla tillhör 

samma stora buddhistfamilj och att vår 

praktik bygger på samma grund. Det 

innebär också att vem som helst som vill 

ha en buddhistisk gravplats, kan begravas 

här. 

Projektet med gravplatsen är den senaste 

manifestationen av det samarbete som 

pågår mellan buddhistena inom Sveriges 

Buddhistiska Samarbetsråd. 

För mer information om samarbetsrådet 

se www. buddhism-sbs.se 

För fler bilder från invigningen se 

http://flickr.com/photos/viryabodhi/sets

Buddhism-nu 

återuppstår 

Tidskriften Buddhism-nu kommer 

tillbaka tillbaka nästa år med första 

numret i mars vecka 10. 

Buddhism-nu genomförde sitt första år 

2005 med fyra nummer. Under 2006 tog 

redaktionen time-out, utvärderade alla 

erfarenheter och finslipade uppläggningen 

av projektet. Med alla lärdomar i bagaget 

ger man sig nu ut på banan igen. 

Buddhism-nu har ett brett innehåll med 

fokus på hur läran kan tillämpas i vardagen. 

En skrift för vanligt, praktiskt liv. 

Buddhism-nu är inte kopplat till någon 

organisation eller specifik buddhistisk 

tradition, redaktionsgruppen består av 

representanter från de största traditionerna 

etablerade i Sverige. 

Under 2007 kommer tidningen ut med 4 

nummer om 32 sidor. 

Pris per helår: 250 kr. 

(Den som vill stödja tidskriften kan göra 

en sponsorprenumeration på 350 kr.) 

Betalning: plusgiro 445 06 80-6 eller 

bankgiro 5210-4767. 

Betalningsmottagare är Lisbeth Larsson 

Info & Utveckling. 

Kontakt: Tel: 0504-300 11. 

e-post: info@buddhism-nu.se 

hemsida: www.buddhism-nu.se 

Du vet väl att du också kan 

prenumera på BODHI! 

Om du vill teckna en prenume- 

ration på BODHI anmäler 

du ditt intresse till VBV 

och får då hem tidningen i 

brevlådan tillsammans med ett 

inbetalningskort (25 - 30 kr + 

porto). 

Skriv till info@ vbv.se eller ring 

08-641 88 49. 

Du kan naturligtvis också köpa ett ex av 

tidningen på Stockholms Buddhistcenter, 

där också äldre nummer av tidningen finns 

till försäljning. 

En del gamla nummer ligger på hemsidan 

och vi hoppas få upp fler allt eftersom. 

Namn i den 

buddhistiska traditionen 

© Sonnenschein 

Namn är en viktig och central sak i våra liv. Namnet blir en bärare av 

vår identitet och något som andra kan känna igen oss med. 

Tagande av nytt namn är vanligt i de flesta religiösa traditioner och markerar på ett 

påtagligt vis personens åtagande. En av mina ordensvänner i England är Ratnaghosha, 

som ordinerar män in i Västerländska Buddhistorden. Han har ordinerat fem män, givit 

dem nya buddhistiska namn och tänker sig att namnet ska fånga positiva egenskaper 

som personen till viss del redan har eller behöver utveckla. 

Hur går det till när man väljer namn? 

Ratnaghosha berättar att det för honom är en process som startar ett eller två år innan 

han ska ordinera personen. Han tänker på dem, på deras egenskaper och vad de kan behöva 

utveckla. Han tänker på deras intressen och förmågor. Sedan fokuserar han på en egenskap 

och frågar sig om en buddhistisk term kan fånga den. Därefter ser Ratnaghosha hur namnet 

låter i relation till samhället och personens familj och vänner. Han tar hänsyn till personens 

bakgrund. Ibland slår han i ett pali- eller sanskritlexikon, för att se om något ord fångar 

det han söker. Alla namn kontrolleras sedan av några buddhistiska akademiker, så att man 

med säkerhet vet att de går att använda och har en accepterad betydelse. 

En påminnelse om åtagandet 

Det är viktigt att tänka på att personen ska ha detta namn för resten av livet och att det kommer 

att vara en viktig och passande påminnelse om åtagandet och ordinationen. Särskilt den privata 

ordinationen är en mycket känslostark och avgörande händelse i en människas liv, berättar 

Ratnaghosha. Att få ett nytt namn har en stark effekt på en och symboliserar ens nya identitet. 

Ratnaghoshas eget namn betyder ”värdefullt tal eller röst”, som han är mycket nöjd med. 

Ratnaghosha ser namnet inte blott som personernas buddhistiska namn utan deras verkliga 

namn. När man söker ett nytt namn finns det en sida som inte är så rationell utan mer intuitiv. 

För en del är den sidan mer avgörande. De män han ordinerat har alla varit nöjda med sina 

nya namn. En av dem såg en orm precis innan han kom till ordinationshyddan och trodde 

att han skulle få ett namn med naga (= orm, drake) i sig, vilket han fick. Nagasiddhi blev 

hans namn, ”en som äger nagornas förmågor”, d.v.s. djup och visdom. 

Ibland kan det nya namnet till en början kännas konstigt och främmande, men de allra 

flesta växer in i sina namn. De flesta behåller sina civila namn, för enkelhetens skull, men 

en del byter namn. Min norska ordensbroder Gunaketu behöll sitt efternamn men bytte de 

andra och heter nu Gunaketu Kjönstad. 

Att namnen är tvådelade kan bero på att man inte vill uttömma möjligheterna, 

men inte enbart. Det ger en större frihet att kombinera eller komplettera egenskaper. 

Viryabodhi 

(Texten är ett sammandrag av en längre artikel som 

publicerats i Buddhism-nu.) 

På följande sidor presenterar Charlotte Karlsdotter ett antal av våra ordensmedlemmars 

namn i Norden och Baltikum och deras betydelse. Listan är inte komplett utan kommer 

att byggas på i kommande nummer av BODHI. 

21

Ordensmedlemmars namn i Norden och 

Baltikum – del 1 

När man först möter ordensmedlemmars buddhistiska namn tycker man nog ofta att de är lite svåra 

att lägga på minnet. Efter ett tag brukar man lära sig att uttala dessa “exotiska” namn och även att 

känna igen återkom man de bestånds delar i namnen. Vad en ordensmed lem har för namn är viktigt 

för hur hon/han uppfattar sig själv och kan uppfattas av andra; därför är det bra att känna till vad 

namnet betyder. Tanken med nedanstående framställning är att lista alla nordiska och baltiska 

ordensmedlemmars namn och förklara deras betydelse och uppbyggnad; listan är tänkt att omfatta 

även icke-nordiska ordensmedlem mar med anknytning till Sverige. 

Ordensmedlemsnamnen är uppbyggda av sanskrit- (i 

vissa fall pāli-) ord och ordde lar som har en lång och 

ibland skiftande historia. 

Det som är viktigast i vårt sammanhang är vilken 

betydelse namnet i fråga har för den som bär det, 

beroende på hur det förklarats i samband med ordinatio 

nen och på hur ordensmedlemmen personligen 

uppfattar och upplever det. Sådan information 

är den centrala i vår namn lista; för den särskilt 

språkintresserade kompletteras den med några närmare 

språkliga förklaringar i en språkkommentardel. 

Informationen om namnens personliga betydelser 

för ordensmedlemmarna har i huvudsak samlats in 

genom att undertecknad med Viryabodhis hjälp epostat 

en rundskrivelse till alla ifrågakommande 

ordensmedlemmar. Responsen har i många fall blivit 

en mycket personlig och inspirerande namnförklaring: 

riktiga “ljusglim tar”, som undertecknad är tacksam för 

att ha fått ta del av! 

När ett svar varit mycket utförligt har informationen 

oftast behövt kortas ned; ambitionen har dock varit 

att bibehålla det väsentliga i ordensmedlem mens 

redogörelse. 

Då det rör sig om ca 40 ordensmedlemmar totalt, 

och då alla inte hunnit svara på rundskrivelsen än, ska 

namnlistan kompletteras i nästa nummer av Bodhi. 

Sanskrit- och pāli-ord innehåller, när de skrivs med 

latinska bokstäver, en del diakritiska tecken, d.v.s. 

tecken som anger en bokstavs exakta uttal. Många 

ordensmedlemmar väljer att alltid utelämna sådana 

tecken, eller på annat sätt anpassa sitt namn till vanlig 

stavning. En sådan naturaliserad for m bör betraktas 

Akashapushpa (Finland) 

“Blomma av strålande rymd”. Namnets förled avser en rymd 

som är öppen och tom med en aktiv kvalitet förknippad 

med rörelse, vibration, strålning. Blomman i efterledet står 

för skönhet som “bara är”, men även växt, renhet och en 

särskild parfym. 

Ākāśapuṣpā (f.), av ākāśa- ‘rymd, luftrymd; eter’ och puṣpa- 

‘blomma’. 

22 

som gällande namnform för ordensmedlemmen i 

fråga och utgör därför uppslagsformen i vår lista. I 

språkkom mentardelen används diakritiska tecken. 

Uttal av vissa bokstäver/bokstavsföljder i den latinska 

translitterationen av sanskrit/pā li: 

ś sj-ljud som i eng. sh (norrbottniskt 

eller “östermalmskt” sj-ljud) 

ḍ, ṇ, ṣ, ṭ som [r]d, [r]n, [r]s, [r]t i uppsvenskans 

gård, barn, fors, svart 

h anger aspiration (tonande/tonlöst hljud): 

ex. Dharma, Tathāga ta; saknas htecken 

efter en konsonant är den alltid 

oaspirerad 

c ung. som i eng. check, dock utan 

aspiration (närmar sig j i Jack) 

ch ung. som i eng. check, med tydlig 

aspiration 

ṁ olika nasalljud beroende på vad som 

följer 

ṅ ng-ljud som i sv. ängen 

ṛ r som är stavelsebärande, dvs. fungerar 

som en vokal (stavas ibl. ri) 

ˉ anger att en vokal är lång 

Dubbelstavade konsonanter uttalas långa, 

enkelstavade korta, oavsett position. 

Förkortningar: 

A adjektiv; f. femininum; m. maskulinum; S substantiv. 

Namn/ord/orddelar är på sanskrit om inget annat 

anges. 

Aryaka (Sverige) 

Ordstammen i detta namn används i betydelsen ‘ädel’ 

inom så centrala for mu le ringar av läran som “de fyra 

ädla sanningarna” och “den ädla åttafaldiga vägen” och 

förknippas med det goda, det högsta, det ideala; den har en 

stark koppling till både etik och det transcendentala. Ārya- 

syftade ursprungligen till ett folkslag och en härskande 

klass i Indien (där ordet fortfarande har positiv klang). 

Āryaka (m.), av ārya- ‘ärevördig, ädel’ med suffixet -ka- (här 

namn bildande).

Bodhishri (Finland) 

Förledet står för “uppvaknande till upplysning”. 

Efterledet är här namnet på gudinnan som stöder en 

munk som lär ut Dharma i Det gyllene ljusets sutra: en 

ymnighetssgudinna vars rikedom består i att ta vara 

på Dharma. För Bodhishri innebär bodhi- att träna 

på att förena inre och yttre och ersätta reaktivt med 

kreativt. Śrī är givmildhet med bl.a. tid och energi för 

att sprida Dharma. 

Bodhiśrī (f.), av bodhi- ‘uppvaknande, upplysning, insikt’ och 

Śrī, ett gudinnenamn härlett av śrī ‘prakt, skönhet; lycka; rikedom, 

härlighet’; -śrī läggs ofta till vanliga efternamn i bet. ‘fru/herr’. 

Dhirananda (Sverige) 

Förledet har två huvudbetydelser som kan kombineras 

till “fast/beslutsam på grund av vishet’ och efterledet 

kompletterar med “glädje, sällhet, salighet”. Visheten 

kan vara såväl världslig som transcendental. Namnet 

har burits och bärs av framståen de hinduiska lärare. 

Dhīrānanda (m.), av dhīra- 1 ‘klok, vis’ och dhīra- 2 ‘fast, 

beslutsam, ståndak tig’ samt ānanda- ‘vällust, fröjd, lycksalighet’. 

Guhyaprabha (England) 

“The Lady of Esoteric Radiance” med Sangharakshitas 

formulering. Strålglansen (efterledet) uppstår som 

en följd av esoterisk, “hemlig”, praktik (förledet). 

Som exempel för sådan praktik nämner Guhyaprabha 

“guru-, yiddam- och dakini-tillflykterna”. 

Guhyaprabhā (f.), av guhya- ‘hemlig; hemlighet’ och prabhā 

‘glans, ljus’. 

Gunadhara (Sverige) 

“Bärare av goda egenskaper”. Tanken med namnet är 

att de goda egenskaper som namnbäraren redan äger 

kan utvecklas allt mer — ända till upplysningen. 

Guṇadhāra (m.), av guṇa- ‘egenskap; dygd, förtjänst’ och 

dhāra-’bärande’. 

Gunaketu (Norge) 

“Kostbar flamma”. Förledet betyder här främst ‘god, 

etisk, ypperlig’; efterledet associeras till fenomen 

som stjärnskott och kometer men kan också tolkas 

som “ledare”, “en ypperlig person” och “intellekt/ 

omdöme”. Gunaketu ser mest en flamma som lyser 

upp i mörkret — gärna som lyser upp en Buddhastaty 

på ett altare — och är fascinerad av ljuset, som 

försvinner när vaxet är utbrunnet och förvandlat. 

Guṇaketu (m.), av guṇa- (se föreg.) och ketu ‘starkt ljus, strålar; 

bild; baner’. 

Hridayacandra (Sverige) 

“Hjärta och måne”: hjärtat som skiner på både glädje 

och sorg, som bringar ljus, skönhet och fyllighet i 

världen. För Hridayacandra är det viktigt att tänka, 

tala och agera ur hjärtat, där det finns ett djup med 

känslighet, medkänsla, passion och något magiskt 

och hemlighetsfullt. Månsymbolen har många olika 

aspekter; viktigt är bl.a. att månskenet — ett återsken 

av solljuset — är starkt men samtidigt mjukt; också 

månens faser, som innebär förändring och rörelse. 

Hṛdayacandrā (f.), av hṛdaya- ‘hjärta; sinne; kärna, det inre’ 

och candra- ‘måne’. 

Kalyanaprabha (England) 

Namnbärerskans namnförklaring är “the radiance 

of spiritual loveliness”. 

Kalyāṇaprabhā (f.), av kalyāṇa- A ‘vacker, lyckobådande, 

gynnsam, välgörande, förträfflig’ S ‘det goda, dygd, lycka, 

välsignelse’ och prabhā ‘glans, ljus’. 

Kulanandi (Tyskland, Indien; fr. England) 

“Hon som fröjdas åt den andliga familjen”. Kulanandi 

säger att namnets betydelse och hennes upplevelse 

av namnet är en och samma sak ... och fortsätter 

vara det på allt djupare nivåer. 

Kulānandī (f.), av kula- ‘hjord, svärm, mängd; släkt, 

familj, förbund; hushåll, bostad’ och ānanda- ‘vällust, fröjd, 

lycksalighet’. 

Manjudaaka (Finland) 

“Sanghans vänlige, vise och lekfulle beskyddare”. 

Mañju-vänligheten är förknippad med visdom som 

finns i både hjärta och sinne och uttrycks i mjukt tal, 

som hos bodhisattvan Mañjuśrī. En dāka (f. dākinī) 

är en gestalt i buddhistisk mytologi som skyddar 

Sanghan och gärna vistas vid begravnings platser; 

inte olik en ängel men mer lekfull och oförutsägbar. 

Att utveckla dessa kvaliteter ser Manjudaaka som 

sin praktik. 

Mañjudāka (m.), av mañju- ‘ljuv, ljuvlig (ofta om tal)’ och 

dāka-, se ovan. 

Priyadarsin (Sverige) 

“Som ser på alla/allt med vänlighet”. 

Priyadarśin, av priya- A ‘kär, älskad; älsklig; välvillig, vänlig’ 

S ‘vän; älskling; make’ och darśin- ‘seende, skådande, betraktande’ 

(fr. roten drś ‘att se, skåda, betrakta’). 

Ratnaprabha (England) 

“Juvelens strålglans”, främst med tanke på 

bodhicittans juvel, som bodhisattvan Avalokit eśvara 

håller vid sitt hjärta. I vissa bilder av den fyrarmade 

Avalokit eśvara syns ljuset från juvelen som strålar 

ut mellan fingrarna. Ratnaprabha associerar också 

till andra betydelser av “juvel” inom buddhismen, 

särskilt De Tre Juvelerna. Preceptorn Sangharakshita 

såg en “lysande” kvalitet hos den blivande 

ordensmedlemmen och gav den uttryck genom sitt 

val av efterled. 

Ratnaprabha (m.), av ratna- ‘gåva, ägodel; juvel, pärla, 

ädelsten’ och prabhā ‘glans, ljus’. 

Ratnasara (Sverige) 

“Hon vars essens är som en juvel” eller “Juvelessens”. 

För Ratnasara innebär namnet att inte glömma bort 

sin potential utan utforska, lära känna, använda och 

vara generös med den; också skönheten inom en 

själv, som kan utvecklas. 

Ratnasārā (f.), av ratna- (se föreg.) och sāra- ‘fast kärna; 

märg; substans; essens’. 

23

Sarvamitra (Finland) 

“Allas vän”. Vid S.arvamitras ordination för 30 år 

sedan sade Sangharakshita: “Det räcker inte att vara 

vän med hela världen, man måste vara vän med 

varenda varelse”. Märk väl: ordinationsretreaten 

leddes av Lokamitra, vars namn betyder “Världens 

vän” ... 

Sarvamitra (m.), av sarva- ‘all’ och mitra- ‘vän; solen’. 

Satyaprabha (Sverige) 

“Sanningens ljus”. “Sanning” står ytterst för 

transcendental sanning, men namnbäraren inklu- 

derar helst även andlig eller dhyanisk sådan (jfr 

Sangha rakshitas distinktion mellan psykologisk, 

andlig och transcendental medvetande nivå). Efter- 

ledet står för “ljus” eller “utstrålning”. Satyabrabha 

föredrar en översätt ning utan pronomen, som för 

honom pekar bort från andlig materialism och mot 

icke-motstånd, självuppgivelse (rätt förstått) och 

uppvaknandet av bodhicitta. 

Satyaprabha (m.), av satya- A ‘verklig, sann, äkta; giltig; 

tillförlitlig, trogen’ S ‘verklighet, sanning; ed’ och prabhā ‘glans, 

ljus’. 

Satyarāja (England) 

“Sanningens kung” eller “Han som är herre över 

Sanningen inom sig själv”. 

Satyarāja (m.), av satya- (se föreg.) och rāja- ‘furste, kung’. 

Sridevi (England; fr. Finland) 

Vid namngivningen sades att śrī- kan betyda 

“lyckobådande, härlig, strålande”; även åsyfta “en 

energi som är bortom alla hinder, värdsliga såväl som 

andliga”. En devī (m. deva-) är en förfinad, änglalik 

varelse; syftar också till meditativa tillstånd. Śrīdevī 

är sanskritnamnet på en dharmapāla (Dharmabeskyddare) 

som heter Palden Lhamo på tibetanska. 

Śrīdevī (f.), av śrī- ‘prakt, skönhet; lycka; rikedom, härlighet’ 

och devī ‘gudinna; titel f. drottning, prinsessa’. 

Tārakā (Sverige; fr. England) 

Tārakās privata preceptor Ratnasuri på retreatcentret 

Tāraloka förklarade namnets betydelse som “stjärna, 

Morgonstjärnan, och ett namn för Tārā”, och 

nämnde en stjärnlik kvalitet hos Tārakā . Buddha 

nådde upplysningen under Morgonstjärnan, som 

blivit en symbol för andlig strävan och för själva 

upplysningen. Bodhisattvan Tārā stiger ned i 

världen för att hjälpa levande varelser som lider. 

Det är viktigt med tecknet för lång vokal i slutet 

av namnet: Tāraka med kort -a (m.) är nämligen en 

stygg nisse eller dämon! 

Tārakā (f.), av tārā (varav namnet Tārā) ‘fixstjärna; stjärnbild; 

ögonsten’ med suffixet -ka- (jfr Āryaka). 

24 

Vidyamala (England; fr. Nya Zeeland) 

“Krans av visdom”. Efterledet fick Vidyamala på grund 

av sin kärlek till ritualer och sin nära kontakt med 

kalyāṇamitran Punyamala. Bland förledets många 

betydelser är ‘visdom’ den mest centrala här; vidya- 

kan också tolkas som “inneboende medvetenhet” 

och associeras ibland med ett förhållningssätt till 

världen i termer av skönhet snarare än av nyttovärde. 

Den tibetanska motsvarigheten rigpa förknippas med 

sinnets klara blå himmel. 

Vidyamālā (f.), av vidyā ‘kunskap, vetenskap, lärdom; filosofi; 

vis dom’ och mālā ‘krans, girlang; radband’. 

Viddasu (Finland) 

“Den skicklige / Den kloke/vise”. 

Ett pāli-namn. Ordstammen motsvarar sanskrit vidyā, se 

föregående (med viss reservation p.g.a. artikelförfattarens be- 

gränsade pāli-kunskaper). 

Viryabodhi (Sverige) 

“Energi i strävan mot upplysningen” eller “Den som 

strävar med energi mot upplysningen”; i förläng- 

ningen också “upplysande energi”. Namnets förled 

betyder i buddhistiska sammanhang ‘energi i strävan 

mot det goda’, och det högsta goda är bodhi, upplysningen. 

Subhuti, som ordinerade Viryabodhi, sade att 

namnet hade helt enkelt kommit till honom, och att 

han tänkte på energi när han tänkte på den blivande 

ordensmedlemmen. Han drog också en parallell till 

bodhicitta. 

Vīryabodhi (m.), av vīrya- ‘manlighet; kraft; tapperhet, 

hjältemod; mannakraft, säd’ och bodhi- ‘uppvaknande, upplysning, 

insikt’. 

Huvudkällor: 

e-postväxling med ordensmedlemmar; 

Michael Coulson, Sanskrit, Teach Yourself Books, 

Hodder and Stoughton 1976; 

Carl Cappeller, Sanskrit-Wörterbuch, 1887 

(nytr. Walter De Gruyter & Co. 1966). 

Charlotte Karlsdotter

Sanningen står framför dig 

I förra numret av BODHI hade vi en artikel av Viryabodhi om ensamretreat och tips inför en sådan. 

Här en artikel från hans egen ensamretreat i mars i år. 

Så är jag nu här ännu en gång, på ensamretreat. 

Alldeles självvalt. Varför gör jag 

detta? Ibland undrar jag själv och vid flera 

tillfällen har jag sagt mig: Nästa gång ska 

jag åka till ett varmare klimat eller åka 

med en vän eller varför inte åka på semester 

för en gångs skull. Särskilt denna 

gång, då jag varit så trött på vintern en 

tid, som min kropp verkligen inte tycker 

om. Den skriker på vår och värme. Ändå 

åker jag ensam ut hit till Aryakas underbara 

stuga på södra Ornö, gång på gång. 

På något vis måste jag behöva det, även 

om det inte alltid är lätt eller självklart. 

Det är en blandad upplevelse, men oerhört 

lärorik och vacker. 

Att en upplevelse kan vara som en lök som 

man gradvis skalar av, lager efter lager, har 

ofta synts mig vara en plattityd. Men faktum 

är att den ändå fångar min upplevelse 

av ensamretreat på ett slående vis. 

Varje morgon tycks ett lager ha försvunnit, 

som jag var omedveten att det kunde 

ske. Varje lager kan kännas lika självklart 

som om man inte anar nästa, utom stundtals. 

I meditationen till exempel, där djupen 

tydligare kan anas och förnimmas. Men 

resten av ens väsen måste följa med och 

gör det gradvis. 

Det finns många anledningar till varför 

jag värdesätter ensamretreater och vill 

trumma för dem. 

Den främsta är kanske att man får en så 

odelad och intensiv upplevelse av sig själv 

och sina vanemönster. Det är både befriande 

och frustrerande, ibland skrattretande 

löjligt. Det finns ju ingen man kan skylla 

sitt dåliga sinnestillstånd på, allt faller 

tillbaka på en själv. Allt man upplever blir 

en spegling av var man befinner sig, vad 

man faktiskt väljer att uppehålla sig vid och 

ge energi. Hur jag väljer att reagera på t.ex. 

vädret eller maten. 

Mina vanliga distraktioner blir så tydliga 

och själva motorn i dem, oviljan att stanna 

i min upplevelse – den vaga eller starkare 

oron som hela tiden driver på. 

Samtidigt blir det så tydligt hur det kan 

förändras, om jag stannar upp och blir 

medveten och verkligen möter vad som 

sker. Och tar tag i det, på ett vänligt och 

ödmjukt sätt. Helt plötsligt kan hjärtat 

öppna sig och en tillit och tacksamhet välla 

fram. Då står allt i en helt annan dager. Är 

jag samma person? Hur är det möjligt? 

En dröm om kvällen – allt verkade vara 

en illusion; 

jag kan inte ens förklara en bråkdel av 

det jag såg. 

Ändå verkade det som om sanningen 

stod 

framför mina ögon i den drömmen. 

När jag vaknar denna morgon, är det inte 

samma dröm? 

(Ryokan, från One robe, one bowl.) 

Det här är en fantastisk möjlighet, att tydligare 

kunna se, nosa och smaka på gamla 

ingrodda mönster, som mest orsakar mig lidande 

och smärta, både mentalt och fysiskt. 

Och sedan börja släppa taget om dem för att 

se vad som händer. En ny förståelse växer 

fram, kopplingar lyser fram och ibland 

visar sig ett särskilt tema vara en magisk 

röd tråd som leder in till labyrintens mitt, 

eller är det ut. 

En tråd har lyst starkare än andra denna 

gång och det är tillit, en grundläggande tillit 

till mig själv, till livet och andra. 

Det är som om jag har svårt att helt och 

hållet landa i mig själv och slappna av. 

Det här har jag varit medveten om länge 

och känt effekterna av, t.ex. under perioder 

av dålig sömn, i rädslan att vara med 

människor, rädslan att släppa taget och i en 

mängd andra situationer. Det är som om jag 

inte riktigt sjunker in på meditationspallen 

utan svävar ett par centimeter upp i luften 

och håller vakt. Av någon anledning 

spänner jag mig och försöker hålla kontroll 

på – ja, på vad? 

Och när detta blir tydligt och jag kan 

omfatta det med medvetenhet, omtanke 

och förståelse, ser jag hur glädjen, friheten 

och tilliten bubblar fram . När jag väl sett 

detta mönster, kan jag också släppa taget, 

om än bara lite åt gången. Jag kan närma 

mig bristen på tillit, det som ligger under 

ytan. Jag lyssnar inåt mitt hjärta, mycket 

25

varsamt: Hur känns det? Är jag spänd där? 

Kan jag andas med det? Kan jag släppa? 

Meditationen är intuitiv och varsam. 

Det är ett ömtåligt område och det är 

viktigt att röra sig med omtanke. Jag vet 

hur snabbt en öppning kan sluta sig och 

försvarsmekanismerna slå på. 

Då börjar jag kommentera och analysera 

det som händer och förr eller senare 

är jag långt ifrån ett öppet hjärta. Men 

reflektionen kan också hjälpa till. Den kan 

vägleda mig när både hjärta, tanke och 

intuition får vara med. Meditationen har 

blivit en allt subtilare konst, en konst att 

kommunicera med hjärtat, med det innersta 

och viktigaste. 

För mig är även ensamretreaten en 

efterlängtad tid, då jag får tid att reflektera 

över mitt liv och minnas alla personer som 

korsat mina spår. Det är som att återknyta 

bekantskapen. Efter en tid ser jag plötsligt 

att det jag en tid upplevt som nästan 

outhärdligt med en viss person är som 

bortblåst. En låsning har släppt och metta 

Den vackra lotusblomman, som växer upp genom vatten och dy utan att 

förlora i skönhet är en djup andlig symbol inom buddhismen. I dagarna har 

blommans egenskaper även fått en profan betydelse. Forskare inom den 

holländsk-svenska kemikoncernen Akzo Nobel har imiterat lotusblommans 

egenskaper när de skapat helt nya färger, som skonar miljön. 

26 

kan åter flöda. Åh, vilken lättnad. 

Jag får också möjlighet att reflektera 

över Dharma, ofta med hjälp av någon 

dharmabok. Eller så vecklar en reflektion 

naturligt ut sig som en respons på min 

nuvarande upplevelse. Dharma är då 

som ett stort bibliotek av kunskap eller 

ett förråd med alla slags underfundiga 

redskap och verktyg. Jag har en chans att 

sjunka in i Dharmas levande väsen och i 

min upplevelse. 

Denna retreat har inte utmärkts av 

”sensuella tankar”, som det så prydligt 

heter i palikanon. De har faktiskt varit 

väldigt stillsamma, både dagtid och i 

drömmarna. Nej, den stora distraktionen 

har varit min nya lilla handdator, en 

skatt faktiskt. Allvarligt, på den här lilla 

manicken har jag en stor del av palikanon 

och många artiklar av dharmalärare.Dessa 

texter kan jag läsa och inspireras av. Jag har 

också seminarier med Sangharakshita på 

olika Dharmatexter, olika pujor m.m. 

Sedan har den också två små obeskedliga 

spel (och det går inte att fuska). När därför 

ledan slagit till eller energin varit för låg för 

läsning eller meditation eller jag helt enkelt 

haft det tråkigt, då har det varit så lätt att 

handen far ut och startar ett spel. Och går 

inte det så bra, kan man ju pröva en gång 

till, och bara en gång till. Oj, vart tog den 

timmen vägen? Vad hände? Pinsamt, men 

så talande, som en metafor för samsara. Inte 

bara metafor, rena rama samsara. 

En annan distraktion kan vara en över- 

sättning. Lusten att översätta en puja 

griper mig och så fastnar jag i den snärjiga 

språkprocessen. Och den kastar upp mycket 

ord och tankar, som virvlar runt. Bäst är om 

verser spontant uppstår under meditation, 

men hur lätt slinker de inte genom 

fingrarna och är helt plötsligt ”borta”. 

Det som var så klart och starkt. Om jag 

bara haft lite mer tid – veckor, månader 

– hade de säkert mognat. Fast det kanske 

de fortfarande gör. 

Viryabodhi 

Lotusblomman – ren inspiration för miljön 

Foto: Sven Fasth 

Forskarna har konstaterat att orsaken till att lotusblomman aldrig blir 

smutsig är att bladen är superhydrofoba*. Små stavar av hydrofobt 

ludd i nanostorlek hindrar t ex en vattendroppe att nå ytan och krossas. 

Droppen rullar bara av blombladet och tar med sig all smuts. 

Efter denna princip har forskarna tagit fram en ny, giftfri färg med 

en mycket hal, hydrofob yta med låg friktion och täthet. Denna färg 

kan användas inom många områden, berättar Dagens Nyheter. 

Målning av båtskrov t ex gör att växtligheten har svårt att få fäste 

och växter, som ändå bitit sig fast, sköjs bort av fartygets fart. Båten 

behöver alltså inte belastas med ovälkomna tyngder, som plussar 

på behovet av drivmedel. För en supertanker, som målats med den 

nya färgen, minskar användningen av diesel under en femårsperiod 

med 7 000 ton till ett värde av 250 000 dollar. Dessutom minskar 

utsläppen av koldioxid med 20 000 ton och utsläppen av svaveldioxid 

med 400 ton. 

Också flygplan kan på detta sätt minska sin bränsinförbrukning. 

En annan intressant användning av den nya färgen är vid målning av 

stålkonstruktioner. Stål mjuknar vid 570 graders hetta. Tvillingtornen 

i Woorlds Trade Center t ex kollapasade efter ca 20 minuter. Med 

den nya färgen skulle det ha tagit tre gånger så lång tid. Vid hetta 

bildar nämligen färgen en kladdig hinna som skyddar konstruktionen 

från att ta eld och binder dessutom rökgaserna. 

Maud Lennep 

*En hydrofob är en molekyl eller molekyldel som tenderar 

att inte komma i kontakt med vatten. 

Detta kan yttra sig som att den inte löses i vatten.

Först måste dock sägas: Det är inte lätt att 

hitta de rättvisemärkta varorna, särskilt inte 

om man är jäktad. Där sådana varor finns, 

ligger de genomgående i sina respektive 

varugrupper. Rättvisemärkta bananer bland 

frukten, rättvisemärkt kaffe bland annat 

kaffe, te osv. Ofta är också de Rättvisemärkta 

produkterna så begränsade att de 

drunknar i den kraftfulla exponeringen av 

andra varor inom samma varugrupp. ”Köp 

3 för x kr!” skriker röda skyltar. 

Hos Coop Järntorget i Gamla stan 

har man emellertid samlat ett antal rätt- 

visemärkta varor i en egen hylla invid 

entrén. Tyvärr talar inga stora skyltar om 

att det handlar om sådana varor utan man 

får själv kolla den pyttelilla märkningen 

på paketen. Här säljs också rättvisemärkta 

äpplen och bananer, som dessbättre på- 

annonseras med en kraftig pil. 

Gryningen Hälsobod, Folkungagatan 

68 i Stockholm (i bekväm närhet till VBV) 

finns alla livsmedel på marknaden som 

hittills har rättvisemärkts. 

-Det är framför allt kaffe, choklad och 

bananer som efterfrågas, berättar Mikey 

Vujicic, Gryningen. 

-Att vi säljer så mycket choklad beror 

kanske inte bara på att den är rättvisemärkt. 

Kunderna tycker också att den är god. Vår 

försäljning av Rättvisemärkt ökar långsamt 

men stadigt. 

Niklas Åberg på Rättvisemärkts huvudkontor 

uppger att bananer och kaffe 

fortfarande är de största produkterna, men 

Konsumera 

etiskt! 

I förra numret berättade vi 

att Mathilda Zotterman ville 

få ihop en stödgrupp för etisk 

konsumtion. Nu är gruppen 

bildad och deltagarna diskuterar 

hur de skall gå vidare. Den 

som vill vara med i gruppen är 

hjärtligt välkommen. Annars går 

det bra att på egen hand sträva 

efter ett etiskt handlande. Ett sätt 

är att söka efter rättvisemärkta 

varor i butikerna. 

I Stockholm kan man bl a hitta 

Rättvisemärkt hos Coop på 

Järntorget (t v) och Gryningen på 

Folkungagatan (t h). 

Hos Coop på Järntorget i Stockholm visar en pil 

vägen till den Rättvisemärkta frukten. 

att te har potential att öka framöver. Försäljningsökningen 

ligger mellan 30 – 50 

procent på aktuella varor. Inom respektive 

varugrupp tar emellertid inte någon rättvisemärkt 

produkt mer än 1 procent av 

varugruppen. 

Socker och rosor 

Successivt kommer nya produkter in och 

snart komer rättvisemärkt socker från 

Malavi att finnas i butikerna. I Finland 

har man börjat importera rättvisemärkta 

rosor. Bara att hoppas på att blommorna 

också kommer hit. Det ligger liksom 

i sakens natur att rosor man ger bort 

som kärleksgåva inte ska ha producerats 

under hutlösa arbetsförhållanden. 

År 2006 fick Rättvisemärkt mottaga 

Sveriges Konsumentråds pris Blåslampan. 

Den symboliserar att pristagaren är en aktör 

som sätter fart på, ställer krav på och ökar 

kraften i konsumentarbetet. 

Reglerna för 

Rättvisemärkt 

Kriterierna för Rättvisemärkt 

baserar sig på FNs deklaration 

om de mänskliga rättigheterna 

samt de grundläggande ILOkonventionerna 

rörande 

barnarbete, diskriminering, lika 

lön och förbud mot tvång och 

slavarbete. 

Den som vill veta mer om Rättvisemärkt – 

kolla vilka varor som märkts och var de finns 

till försäljning över landet – kan gå in på Rättvisemärkts 

hemsida www.rattvisemarkt.se. 

Här finns också förteckning över vilka lunchrestauranger 

som serverar Rättvisemärkt 

kaffe. Mathilda jobbar på att hennes arbetsplats 

skall gå över till Rättvisemärkt kaffe. 

-Jag tror att det är på gång nu, fler än jag 

har börjat driva på frågan, säger hon. 

Vill du gå med i Mathildas 

grupp kan du kontakta henne 

på tel 08-658 35 98 eller 

mathilda.zotterman@swipnet.se 

Maud Lennep 

27

buddhism för idag - Stockholms Buddhistcenter

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?