buddhism för idag - Stockholms Buddhistcenter

Den
obekväma
sanningen
Ska vi vara glada åt att George
W Bush vann över Al Gore i det
amerikanska presidentvalet? Det
är en av många frågor som seglar
upp efter att ha sett ”Den obekväma
sanningen”. I filmen får vi sitta med
på Al Gores världsomspännande
föreläsningsturné på temat
växthuseffekten och jordens framtid.
Huvudbudskapet är glasklart:
Människans livsvillkor kommer
att försämras drastiskt, om inga
förändringar görs inom en snar,
mycket snar framtid.
Gores argumentation är späckad med
vetenskapliga fakta och han utnyttjar sina
PowerPoint-presentationer till max. Vid ett
tillfälle åker han t. ex. upp i en lift för att
följa den stigande kurvan för koldioxidökningen
i atmosfären.
Föreläsningarna blandas med sekvenser
från Gores uppväxt, studietid och politiska
karriär. Mest fängslande är berättelsen om
hur hans egen son undkom döden med en
hårsmån. Den tidigare vicepresidenten
beskriver här hur hela hans värld vändes
upp och ner. Allt som tidigare var viktigt
blev plötsligt meningslöst.
Kan man då inte låta denna personliga
rädsla, att mista det man tar för givet, också
gälla för vår sårbara globala miljö? Min
varningslampa för sentimentalitet börjar
blinka frenetiskt, men den slocknar faktiskt
då jag känner att det finns en trovärdighet
i hans röst.
Nära till humorn
Som föreläsare är Al Gore briljant. Han
har alltid nära till humorn, vilket är ganska
sällsynt i liknande sammanhang. Gång på
gång påminns vi också om att klimatfrågan
är moralisk, inte politisk. Detta kan jag
hålla med om, i övergripande drag.
Etiskt sett förefaller dock Gore företräda
skaran av antropocentriska miljöaktivister,
d.v.s. de som ser miljöproblemen främst
som ett hot mot människans art (även om
sådant som biologisk mångfald poängte-
18
ras). Det är också intressant att följa Gores
tankegångar kring de mentala spärrar som
hindrar oss från att handla mer miljöklokt.
Hans retorik – sök upp och förgör – gör mig
fundersam. Det står inte klart på vilket sätt
detta ska gå till.
Begränsad uppmaning
Trots en viss insikt och trots mängder
av goda föresatser och energi hittar jag
ingen riktigt välutvecklad värdegrund.
Uppmaningen att förvalta världen på ett
bättre sätt är alldeles för begränsad för att
motivera människor att förändra sin livsstil.
Den saknar en mycket viktig dimension
– samhörigheten.
Man kan kanske tycka att det är hårklyveri,
men i praktiken tror jag att effekten är
påtaglig. Är det inte en stor skillnad mellan
att äga klokt och samspela harmoniskt? Det
finns t.ex. alltid någon annan som äger mer
och borde ta större ansvar först.
Ägande är oundvikligen förenat med
tid – tid att glömma och tid att gömma
sig. Samhörighet däremot börjar i den här
sekunden och sträcker sig in i evigheten
Någon invänder kanske att det viktigaste
är väl att vi får bukt med miljöproblemen,
oavsett filosofisk bakgrund?
Ja …och nej.
Ja, om vi bara tänker på målet. Nej, om vi
tänker på hur vi ska kunna komma dit. Det
slår mig att miljödebatten ibland är alldeles
för resultatinriktad! Det är resultat som
återspeglas i aktivistens lockande löften
och (vanligare) hemska hot.
Var hamnade då attityden, kan man undra?
När är det dags att prata lika ingående om
etik som om mätvärden?
Bäst som miljöupplysare
Trots mina invändningar är Al Gores film
varmt välkommen och mycket sevärd.
Den visuella kraften är kompromisslös
samtidigt som den undviker att slå allt för
onyanserat på domedagstrumman. Och
trots att Al Gores värdegrund lämnar en
del övrigt att önska, känner jag att det är
bättre att han blev miljöupplysningsman än
USA:s president!
Satyaprabha