Jag befinner mig i södra Birmingham, i ett kvarter som inofficiellt skulle kunna kallas Pakistan Town. Förutom alla asiatiska influenser är det värmebölja och jag känner mig smått desorienterad där jag sitter i Alokaviras rikt dekorerade meditationsrum. Alokavira betyder ’ljusets hjälte’. Vem är bättre på att svara på mina frågor kring fotokonst och det andliga livet? När jag funderar över min väns namn och hans jobb som fotograf är det nämligen litet som med hönan och ägget. Det går inte att säga vad som kommer <strong>för</strong>st. Satyaprabha: Om vi börjar med att hålla oss till konst i allmänhet, har du några egna hjältar? Alokavira: Först om främst måste jag nämna Sangharakshita. Hans öppenhet… klarhet… och egna kamp, mellan munkens och poetens visioner, har betytt mycket <strong>för</strong> min <strong>för</strong>ståelse av konsten som en andlig väg. Annars influeras jag mest av visuell konst. Ett namn som sticker ut är Arnold Böcklin. Fascinationen av hans symboliska målningar har hängt med mig sedan tonåren. Inom buddhistiska kretsar har jag stor respekt <strong>för</strong> Aloka (engelsk ordensmedlem) och hans ikonografiska arbete. Han tycks verkligen kunna <strong>för</strong>ena – och <strong>för</strong>djupa – konst och andlig praktik. S: Ditt eget skapande arbete, faller det inom någon speciell ram? A: Jag fotograferar huvudsakligen människor utifrån ett journalistiskt- eller dokumentärt perspektiv. En stor del av mitt arbete handlar om att bygga upp en bra kontakt och skapa en trygg atmosfär. De senaste åren har jag mött personer från en mängd olika grupper, bl a kinesiska åldringar, besättningsmän på en tysk livräddningsbåt, invandrararbetare från Östeuropa och medlemmar i ett rastafari medborgargarde! S: Det påminner mig om en fotograf som tillbringade flera år tillsammans med en engelsk arbetarklassfamilj. Vi tittade tillsammans på hans bilder <strong>för</strong> några år sedan. I viss mening skildrar de en ganska grov och torftig värld. Ser du något positivt och upplyftande i den här fotografens arbete? A: Ja, verkligen. Det hade kanske varit lätt att framställa dessa människor som djur. Men i stället <strong>för</strong> att fokusera på det negativa väljer han att visa spontanitet och lekfullhet. Jag tycker särskilt mycket om en bild där några av barnen dammsuger familjens gräsmatta! För mig är det metta som lyser igenom, att se på världen med vänliga ögon. S: Är metta något som du själv vill kommunicera med dina bilder? A: Ja, <strong>för</strong> mig är det särskilt viktigt att kunna uttrycka en vardaglig uppskattning och omtanke…en sund mänsklighet. Jag vill också stödja sociala projekt i samhället. Om jag lyckas med detta är det bra. Om jag dessutom lyckas <strong>för</strong>medla någon slags djupare mening och få människor att se att det är möjligt att <strong>för</strong>ändras, då är det en 08 Att se på världen med vänliga ögon Satyaprabha reste till Birmingham i England och träffade sin vän Alokavira, en buddhistisk dokumentärfotograf. stor bonus. Men det är svårt, väldigt svårt. För att <strong>för</strong>medla djup måste man själv ha djup. S: Jag vill knyta an till den tidigare frågan kring samhällsrealism. När kameraobjektivet vänds mot krig, svält och katastrofer, kan du se något positivt värde i detta? A: Jag tänker direkt på bilden som vann världspressens pris 2005. Den är tagen efter tsunamins framfart i Sydostasien. Från ovan ser man en kvinna som ligger på knä, fullständigt tröstlös (hu, jag får gåshud på armarna!). Vid sidan om henne syns en arm, lilablågrön, uppsvälld och täckt av flugor. Inga ansikten visas, men bilden kommunicerar ändå mänskligt lidande på ett sätt som är oerhört starkt, personligt och respektfullt. S: Men kan du inte hålla med om att det finns en överbetoning på ’hemskheter’ inom dokumentärfotot? A: Generellt sett, ja, men då är det ju så att många nyhetsbilder är så detaljerat konstruerande att de inte kan få oss att känna annat än fasa och avsmak. De lämnar ingenting åt vår <strong>för</strong>eställnings<strong>för</strong>måga. För att kunna bli positivt berörd av ett människoöde så tror jag att man måste kunna se sig själv i bilden. Tänk t.ex. på Caspar David Friedrichs landskapsmålningar där det ofta står en figur med ryggen vänd mot åskådaren. Det är en inbjudan att ta dennes plats och se det han ser, känna det han känner. S: Du vidhåller alltså att det inte är ’objektet’ utan det subjektiva perspektivet som avgör om det finns ett humanistiskt eller andligt värde i en bild? A: Absolut! Det andliga livet innebär att möta livets tre kännetecken – otillfredställelse, <strong>för</strong>änderlighet och att vi saknar en fast kärna – med större och större medvetenhet och medkänsla. Ta t. ex. mitt projekt med de kinesiska åldringarna. Flera av dem dog några månader efter det att bilderna togs. Man behöver inte åka långt <strong>för</strong> att möta verkligheten, den finns hos grannen. Hursomhelst, när en god vän till mig fick se bilderna utbrast hon; ”det här är en hyllning till ålderdomen!”. Det gladde mig <strong>för</strong> jag ville också skapa en kontrast till den ytliga åldersfixeringen i vårt samhälle. S. Hur vill du då själv åldras och utvecklas inom ditt arbete och din praktik? A: Viktigast tror jag är att bibehålla och stärka mitt intresse <strong>för</strong> andra människor. Att bli fotograferad av en främling är <strong>för</strong> många en ganska känslig sak. Där<strong>för</strong> finns det alltid en utmaning att skapa genuin kontakt och få till en avslappnad, öppen atmosfär. Ofta krävs det mycket tid och tålamod. Men att vara lyhörd är inte samma sak som att vara passiv. Jag hoppas att jag ska kunna bli bättre på att ta initiativ.
Alokavira har mött personer från en mängd olika grupper. Bl a har han skildrat kinesiska åldringars liv. Flera av dem dog bara några månader efter det att bilderna togs. © Sonnenschein 09
Change language