buddhism för idag - Stockholms Buddhistcenter

Jag befinner mig i södra Birmingham, i ett kvarter som inofficiellt
skulle kunna kallas Pakistan Town. Förutom alla asiatiska influenser
är det värmebölja och jag känner mig smått desorienterad där jag
sitter i Alokaviras rikt dekorerade meditationsrum.
Alokavira betyder ’ljusets hjälte’. Vem är bättre på att svara på
mina frågor kring fotokonst och det andliga livet?
När jag funderar över min väns namn och hans jobb som fotograf
är det nämligen litet som med hönan och ägget. Det går inte att säga
vad som kommer först.
Satyaprabha: Om vi börjar med att hålla oss till konst i allmänhet,
har du några egna hjältar?
Alokavira: Först om främst måste jag nämna Sangharakshita. Hans
öppenhet… klarhet… och egna kamp, mellan munkens och poetens
visioner, har betytt mycket för min förståelse av konsten som en
andlig väg. Annars influeras jag mest av visuell konst.
Ett namn som sticker ut är Arnold Böcklin. Fascinationen av hans
symboliska målningar har hängt med mig sedan tonåren. Inom
buddhistiska kretsar har jag stor respekt för Aloka (engelsk ordensmedlem)
och hans ikonografiska arbete. Han tycks verkligen kunna
förena – och fördjupa – konst och andlig praktik.
S: Ditt eget skapande arbete, faller det inom någon speciell ram?
A: Jag fotograferar huvudsakligen människor utifrån ett journalistiskt-
eller dokumentärt perspektiv. En stor del av mitt arbete handlar
om att bygga upp en bra kontakt och skapa en trygg atmosfär.
De senaste åren har jag mött personer från en mängd olika grupper,
bl a kinesiska åldringar, besättningsmän på en tysk livräddningsbåt,
invandrararbetare från Östeuropa och medlemmar i ett rastafari
medborgargarde!
S: Det påminner mig om en fotograf som tillbringade flera år tillsammans
med en engelsk arbetarklassfamilj. Vi tittade tillsammans på
hans bilder för några år sedan. I viss mening skildrar de en ganska
grov och torftig värld. Ser du något positivt och upplyftande i den
här fotografens arbete?
A: Ja, verkligen. Det hade kanske varit lätt att framställa dessa människor
som djur. Men i stället för att fokusera på det negativa väljer
han att visa spontanitet och lekfullhet. Jag tycker särskilt mycket om
en bild där några av barnen dammsuger familjens gräsmatta! För mig
är det metta som lyser igenom, att se på världen med vänliga ögon.
S: Är metta något som du själv vill kommunicera med dina bilder?
A: Ja, för mig är det särskilt viktigt att kunna uttrycka en vardaglig
uppskattning och omtanke…en sund mänsklighet. Jag vill också
stödja sociala projekt i samhället. Om jag lyckas med detta är det
bra. Om jag dessutom lyckas förmedla någon slags djupare mening
och få människor att se att det är möjligt att förändras, då är det en
08
Att se på världen med vänliga ögon
Satyaprabha reste till Birmingham i England och träffade sin vän
Alokavira, en buddhistisk dokumentärfotograf.
stor bonus. Men det är svårt, väldigt svårt. För att förmedla djup
måste man själv ha djup.
S: Jag vill knyta an till den tidigare frågan kring samhällsrealism.
När kameraobjektivet vänds mot krig, svält och katastrofer,
kan du se något positivt värde i detta?
A: Jag tänker direkt på bilden som vann världspressens pris
2005. Den är tagen efter tsunamins framfart i Sydostasien. Från
ovan ser man en kvinna som ligger på knä, fullständigt tröstlös
(hu, jag får gåshud på armarna!). Vid sidan om henne syns en
arm, lilablågrön, uppsvälld och täckt av flugor. Inga ansikten
visas, men bilden kommunicerar ändå mänskligt lidande på ett
sätt som är oerhört starkt, personligt och respektfullt.
S: Men kan du inte hålla med om att det finns en överbetoning
på ’hemskheter’ inom dokumentärfotot?
A: Generellt sett, ja, men då är det ju så att många nyhetsbilder är
så detaljerat konstruerande att de inte kan få oss att känna annat
än fasa och avsmak. De lämnar ingenting åt vår föreställningsförmåga.
För att kunna bli positivt berörd av ett människoöde
så tror jag att man måste kunna se sig själv i bilden. Tänk t.ex.
på Caspar David Friedrichs landskapsmålningar där det ofta står
en figur med ryggen vänd mot åskådaren. Det är en inbjudan att
ta dennes plats och se det han ser, känna det han känner.
S: Du vidhåller alltså att det inte är ’objektet’ utan det subjektiva
perspektivet som avgör om det finns ett humanistiskt eller
andligt värde i en bild?
A: Absolut! Det andliga livet innebär att möta livets tre kännetecken
– otillfredställelse, föränderlighet och att vi saknar en
fast kärna – med större och större medvetenhet och medkänsla.
Ta t. ex. mitt projekt med de kinesiska åldringarna. Flera av dem
dog några månader efter det att bilderna togs. Man behöver
inte åka långt för att möta verkligheten, den finns hos grannen.
Hursomhelst, när en god vän till mig fick se bilderna utbrast hon;
”det här är en hyllning till ålderdomen!”. Det gladde mig för
jag ville också skapa en kontrast till den ytliga åldersfixeringen
i vårt samhälle.
S. Hur vill du då själv åldras och utvecklas inom ditt arbete
och din praktik?
A: Viktigast tror jag är att bibehålla och stärka mitt intresse
för andra människor. Att bli fotograferad av en främling är
för många en ganska känslig sak. Därför finns det alltid en
utmaning att skapa genuin kontakt och få till en avslappnad,
öppen atmosfär. Ofta krävs det mycket tid och tålamod.
Men att vara lyhörd är inte samma sak som att vara passiv.
Jag hoppas att jag ska kunna bli bättre på att ta initiativ.