Vård & Vetenskap nr 3 2011 - Örebro läns landsting

En fröpåse kan innehålla
framtidens vaccin
Två tredjedelar av kroppens samlade immunsystem
finns längs slemhinnorna och
i mag-tarmkanalen. Det är en till stor del
outnyttjad nisch för att vaccinera. Här
finns möjligheten att gå rakt in i en immunologiskt
väldigt tät vävnad, säger Sören
Andersson som är forskare, docent och
verksamhetschef vid laboratoriemedicinska
länskliniken vid Universitetssjukhuset Örebro
och forskar om ätbara växtvacciner.
Sören Andersson, som är immunolog och mikrobiolog,
har jobbat mycket med infektionssjukdomar både
nationellt och internationellt.
– I Afrika, där omständigheterna är helt annorlunda
än de vi har här, arbetade jag tidigare med vaccinationsprogram
bland annat för WHO, Världshälsoorganisationen.
Då insåg jag att det är svårt att möta
upp med både den produktion och den logistik som
behövs om man ska nå ut med vacciner till alla som
behöver det, säger Sören Andersson.
– Barnvaccinationsprogrammen fungerar rätt väl.
De når också ut till de allra flesta, även i fattiga länder.
En rad infektionssjukdomar och andra sjukdomar
skulle man kunna vaccinera mot, men att ta fram vacciner
är enorma processer förenade med stora kostnader.
Det gör det svårt att inom överskådlig tid kunna
tillfredställa de behov som finns.
– Växtvacciner kan bli en kostnadseffektiv intervention,
då man med förhållandevis liten insats kan få
stor effekt och förhindra att sjukdom uppstår. Grunden,
och en viktig bärande tanke för mig, har redan
från början varit att kunna odla ätbara vaccinväxter
lokalt. Istället för läkemedelsfabriker med global distribution
och obrutna kylkedjor skulle det räcka med
att skicka en fröpåse.
vaccin i växTer Fungerar
– Vår forskning om växtvacciner startade med stapplande
steg för sex – sju år sedan. Professor Åke Strid,
som är biokemist och växtforskare, hade då nyss kommit
till Örebro universitet. Med sig hade han en teknik
för att kunna uttrycka främmande proteiner i växter.
Sören Andersson och Åke Strid leder tillsammans
forskningsprojektet om växtvacciner vid Centrum för
livsvetenskap på Örebro universitet. Projektet har fått
stort internationellt intresse. Forskningsgruppen i övrigt
är en liten konstellation med Irina Kalbina som är
forskare och sköter mycket av växtarbetet och proteinproduktionen
och Ingrid Lindh som är doktorand och
inom kort disputerar.
12 Vård&Vetenskap 3/2011
Forskningen om växtvacciner handlar om att hämta
proteiner från den bakterie eller det virus som orsakar
sjukdomen och sedan producera proteinet i växter
eller bakterier.
– Med Ingrid Lindhs disputation tar vi det första
tydliga akademiska steget. Hennes avhandling beskriver
HIV-proteiner och klamydiakonstruktioner uttryckt
i växter och de första försöken i möss som visar
att växtvacciner kan fungera. Vi har för det första visat
att det går att sätta in proteiner från både HIV och
klamydia i växter och att vi får bra uttryck, en produktion
av antigener som är mätbar. När vi gett växterna
till möss som äter dem färska har vi fått ett mätbart
immunsvar i blodet.
kan geS på många SäTT
Forskningen som sådan handlar om nya alternativa
sätt att vaccinera.
Ett alternativ handlar om använda växterna som
produktionssystem och att man sedan äter dem. Ett
annat alternativ är att använda växten som produktionsplattform
för att sedan rena fram proteinerna och
göra en vaccinberedning.
När det gäller klamydia arbetar de med ett utvecklingsspår
där vaccinproteinet uttrycks på traditionellt
sätt i bakterier. Syftet är dels att ha en mängd framrenat
kontrollprotein för att se att det ger samma effekt
som av växten. Av proteinet har de också, i samarbete
med en forskargrupp i Göteborg, utvecklat ett
nässpray mot klamydia. Försök på möss har visat att
man får en skyddseffekt mot infektionen.
– Den växt vi arbetar mest med är backtrav. Det är
ett litet ogräs med snabb växtcykel som reproducerar
sig på några veckor, vilket innebär att vi inte behöver
vänta så länge för att se resultaten. Det har visat sig
att möss inte har några problem att äta färsk backtrav.
– I avhandlingen har vi visat på motsvarande resultat
med morot. Det var en viktig händelse när vi
tog klivet till morot och det visade sig fungera att göra
proteiner för HIV. Morot är gångbar som människoföda
i de flesta kulturer. Den kan lagras och den kan
ätas rå, vilket är väsentligt. Om man tillagar en växt så
förstörs en del av de aktiva proteinerna.
ännu på FÖrSÖkSTadieT
Växtvaccin är inte ännu definierat av läkemedelsmyndigheterna
som möjligt läkemedel. Myndigheterna är
noga med att dos, toxicitet etc. ska kunna anges precis
på milligrammet
– För att vaccinera är det sannolikt att det behövs
en miniminivå för att kunna få ett immunsvar, men
myndigheterna kan just nu inte hantera det på det
viset. För att konceptet ska kunna komma framåt är
det nödvändigt att regelverket förändras. Vi behöver
också ta fram grundläggande information kring hur
distributionen på bästa sätt ska fungera, hur många
doser som behövs och hur tätt de ska tas. Än så länge
är vi på musförsöksstadiet och det kan ta tid innan
växtsystemet blir kliniskt användbart.
– När vi mer i detalj började fundera kring forskningen
om växtvacciner visade det sig att det finns
några fler grupper som är inne på samma spår. Först
var en forskargrupp i Arizona som nu har de första patenten.
De har gjort försök med bland annat Hepatit-
B i potatis och fick tillstånd att ge den transgena potatisen
till tidigare vaccinerade personer som åt den rå.
Det var sedan möjligt att mäta ett stigande immunsvar
och de kunde visa på en förstärkning, av den tidigare
vaccinationen. Det är ett principiellt viktigt fynd.
Inom veterinärmedicinsk forskning kan man troligen
komma fram fortare såväl regulatoriskt som praktiskt.
– Vi har ett par utvecklingsspår där vi arbetar tillsammans
med veterinärer. Bland annat arbetar vi med
ett SIDA-stött projekt där vi försöker göra en vaccinkonstruktion
för nötkreatur mot ett virus som finns
i tropikerna, Rift Valley Fever Virus. Gruppen ligger
rätt långt fram forskningsmässigt. Det gör att man kan
skapa ett positivt exempel som kan bana väg för andra.
SamarbeTSparTner behÖvS
– Forskning handlar mycket om att hitta samarbetspartners
och att få externa forskningsmedel. Yttre omständigheter
styr vad man kan göra. Till en början var
det många som inte trodde på att det kan fungera att
ta fram vaccin via växter. Nu har vi visat att det går.
– Det här med att ha ett djurhus lokalt är en annan
viktig fråga för oss. Med ett lokalt etablerat djurhus
skulle vi vinna kraft och tid. Det skulle underlätta
oerhört för oss och andra grupper där djurförsök är
viktiga.
– Forskare är inte alltid så duktiga på att vara entreprenörer.
Vi har fått hjälp av Chalmers i Göteborg
som tycker att vår forskning om klamydiavaccin är
intressant. I en så kallad företagsinkubator arbetar
de med kommersialisering av forskningsresultat. Jag
vet att också Örebro universitet har startat processer
för att hjälpa till så att forskningsprojekt kan ta
klivet från akademi till kommersiellt projekt. Det är
väldigt bra. Vi och andra som forskar om sådant som
kan leda till en produkt som måste tillverkas ser fram
emot en sådan utveckling. Den skulle gagna såväl
Örebro universitetet som näringslivet och den lokala
forskningen.