II Spelplatserna

II SPELPLATsERNA -------------------------------------------
krati, men parlamentarismen har under långa perioder satts ur spel genom
militärkupper eller förbud mot politisk opposition.
En snabb befolkningsökning efter andra världskriget (folkmängden
uppgick i slutet av 1980-talet till ca 51 miljoner) ledde till ökad arbetslöshet
i byarna och därmed till en accelererande urbanisering och proletarisering
enligt ett mönster som är välkänt från många s k utvecklingsländer. En
omfattande migration till Västeuropa blev följden; där hade 1960-talets
högkonjunktur lett till en brist på arbetskraft. Den turkiska staten såg
migrationen som en utväg att minska arbetslösheten. Samtidigt kunde
utvandrarna förväntas skicka hem utländsk valuta och genom investeringar
bidra tilllandets utveckling. De turkiska regeringarna drev därför
en politik som gick ut på att uppmuntra arbetskraftsmigrationen. Man slöt
avtal med mottagarländerna, och utländska företag drev värvnings- och
förmedlingsverksamhet i Turkiet. Kring mitten av 70-talet skedde en
konjunkturbetingad strypning av arbetskraftsflödet, men antalet turkiska
medborgare i Västeuropa hade då redan passerat miljonstrecket.
Musiken i republiken
I den kemalistiska kulturpolitik som ingick i nationsbyggandet hade
musiken en framskjuten position. Kemal Atattirk insåg uppenbarligen
musikens stora användbarhet som symbolredskap och vidtog tidigt åtgärder
för att befordra skapandet av en nationell turkisk musik. Härvid var det
dock inte fråga om att ta det osmanska elitskiktets musik i anspråk. Nej,
musik för sekulariserade, moderna och framstegsvänliga människor var
t ex Beethoven, Verdi, Wagner och Smetana, och möjligen också Bart6k,
som ju forskat fram sin nations genuina och ursprungliga musik och låtit
den bli utgångspunkt för ett nytt musikspråk. Den inhemska konstmusiken
och dessutövare motarbetades systematiskt; nu var det symfonier
och operor som gällde, dessa framstegets och sekularismens symboler.
I det nya skolväsen som organiserades på 1920-talet var läroplanerna
utformade med västeuropeiska forebilder, och följaktligen fanns på schemat
ett obligatoriskt ämne, betitlat musik. Ett institut för utbildning av
musiklärare inrättades i Ankara (Okyay 1982:28).
1935 inkallades Paul Hindemith som konsult av den turkiska regeringen
(Okyay 1982:28f, Skelton 1975:128ff). De forsök som dittills hade
gjorts att stampa fram en ny, nationell musik hade gett föga entusiasmerande
resultat, och man insåg att detta projekt inte skulle kunna
genomforas om man inte byggde upp en musikpedagogisk infrastruktur.
Hindemith reste runt i landet och studerade musikforhållandena. 1936
lade han fram en organisationsplan för ett musikutbildningssystem. Hu-
46