II Spelplatserna

II SPELPLATsERNA
ses som en mekanism som genom s k social ingenjörskonst kan göras
alltmer välfungerande, dvs i mindre utsträckning beroende av "irrationella"
faktorer som etnicitet och börd. Trygghet ochjämlikhet blev centrala
begrepp i denna välfärdsideologi, begrepp som blev föremål för ett slags
konsensus som spände över den konventionella politiska uppdelningen i
socialister och borgerliga. Tryggheten skulle administreras opersonligt,
distribueras individuellt och fördelas jämlikt.
Kännetecknande för den svenska situationen var alltså den starka
institutionaliseringen. I Turkiet utövade staten stor makt, men så att säga
på distans, genom politiska påbud och ideologisk censur och genom militärens
rent fysiska maktutövning. Det nationella blev där så viktigt just
därför att det i ovanligt hög grad var en symbolisk samlingspunkt utan reell
bas i den etniska verkligheten. Men för den sociala tryggheten kunde den
turkiska staten endast sörja i begränsad utsträckning. Familjen, släkten
och släktskapsgruppen är i Turkiet fortfarande betydelsefulla sociala
entiteter med högst påtagliga ekonomiska, politiska och sociala funktioner.
I Sverige tillkommer vid sidan av de statliga och kommunala institutionerna
de s k folkrörelserna, som inte har några motsvarigheter i Turkiet:
fackliga organisationer, enfrågeorganisationer som nykterhetsrörelsen,
intresseorganisationer som Hyresgästförbundet etc. 24
Migranternas bild av Sverige har kommit att präglas av institutionernas
avkönade fasader, av blankettmottagande funktionärer och av förortsmiljöernas
traditionslösa rekordårsarkitektur. Jag har många gånger
bland dessa människor mött vad som skulle kunna kallas enahistorisk bild
av Sverige: Sverige är för dem folkhemsdecenniernas modernitet och
rationalism. Det bondska Gammelsverige existerar inte i deras föreställningsvärld.
25
66
24 l Turkiet var fackföreningsverksamhet förbjuden fram till 1947. Strejkrätt
infördes först 1963 (Shaw & Shaw 1988). ·
25 Jag minns den utvandrade bonden som en sommardag 1976 visade mig runt i sin
kappadokiska hemby. För honom var Sverige bostadsområdet i Botkyrka och
arbetsplatsen hos Ericsson. Ur det perspektivet tolkade han mina frågor om byliv
och jordbruksmetoder som ett utslag av ett fullständigt främlingsskap inför den
förindustriella bondetillvaron. För en svensk måste ju alla hans redskap vara
obegripliga tingestar.
"Det här är min fruktträdgård, och där bakom ligger min veteåker" sade min värd
när vi närmade os slutet av bygatan. "Vet du hur vi gör när säden är mogen? Då
tar vi den här grejen. På det långa skaftet sitter det en stor kniv som är mycket
vass. Man håller i skaftet så här, och så kan man skära av stråna."
Han gick ut i veteåkern och svingade lien.