Dodillet - Myweb.dal.ca

abstract 

Ph.D. dissertation at Göteborg University, Sweden 2009. 

Title: Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet 

English title: Is sex work? Swedish and German prostitution policy since the 1970s 

Author: Susanne Dodillet 

Language: Swedish, with a German summary 

Department: Department of Literature, History of ideas and Religion, 

Box 200, se-405 30 Göteborg 

isbn 978-91-85000-59-3 

Towards the end of the twentieth century, both Germany and Sweden engaged in 

extensive discussions on prostitution – discussions that resulted in two very different 

prostitution policies. Whereas the purchase (but not the selling) of sexual favours 

was forbidden in Sweden, prostitution was made a legal profession in Germany. This 

thesis examines the political debates that preceded these legislations and analyses 

their ideological backgrounds. 

Previously the Swedish policy of criminalizing clients has been explained with 

reference to the high percentage of women members in the Riksdag, compared to 

parliaments in countries with liberal prostitution policies such as Germany and the 

Netherlands. Researchers like political scientist Maud Eduards and historian Yvonne 

Svanström have described client criminalization as a clear feminist legislation. Comparison 

of Swedish and the German policies undertaken in this thesis reveals that 

also the approval of prostitution builds on feminist analyses, and that other explanations 

can be found for the Swedish approach of client criminalisation than the actual 

success of the Swedish women’s movement. In this thesis the ideas of prostitution that 

emerge in tandem with the Swedish client criminalization and the German approval 

of prostitution are traced back to different theories of civil society, differing welfare 

state ideologies, religious traditions and feminist ideas that have influenced the political 

strategies of both countries. 

Especially transnational forms of prostitution are the subject of discussions on 

joint legislations in the European Union. The fact that the prostitution policies of 

the European countries widely differ, even between parties that belong to the same 

political group in the European Parliament, may possibly be regarded as a problem 

for this collaboration. However in the present thesis the finial discussion culminates 

with a draft for a prostitution policy that suggests a means of considering conflicting 

standpoints and consequently might be a way to bridge the gap between the current 

Swedish and German legislation. 

Keywords: prostitution, sex work, legislation, Germany, Sweden, feminism, comparative 

history

Susanne Dodillet 

är sex arbete? 

svensk och tysk prostitutionspolitik 

sedan 1970-talet 

vertigo akademika 002 

VERTIGO FÖRLAG 

stockholm/sala 2009

errata, maj 2009 

Utifrån den intensiva granskningen av avhandlingen av bl a Brian Palmer, 

Sven-Axel Månsson, Kajsa Ekis Ekman och Jenny Westerstrand 

sedan den publicerades i februari 2009, skall följande ändringar i Är sex 

arbete? göras: 

S 115: ”’Avsiktligt eller oavsiktligt valde en del kvinnor att hålla oss utanför 

sina privatliv’, skriver även Månsson, och enbart ’[i] några fall’ berättade 

kvinnorna om sina privata relationer. Inte heller han diskuterar kvinnornas 

ovilja att samarbeta…” borde ändras till ”’Avsiktligt eller oavsiktligt 

valde en del kvinnor att hålla oss utanför sina privatliv’, skriver även 

Månsson. Inte heller han diskuterar dessa kvinnors ovilja att samarbeta…” 

S 116: ”mindre än 1 procent” borde ändras till ”1,05 procent”. 

S 155: ”några kortare citat” borde ändras till ”många kortare citat”. 

S 207: ”Nobels fredspris” borde ändras till ”Nobelpris” 

S 389: ”Varifrån kom inspirationen till denna nya tolkning?” borde ändras 

till ”Denna tolkning förstärktes under 1990-talet genom framväxten 

av ett nytt kunskapsområde.” 

© Susanne Dodillet 2009 

Formgivning: Carl Johansson, V.A.&P. 

Korrektur: Anna Holmström 

Omslagsfoto: C-M Edenborg 

Modell: Loka Kanarp 

isbn tryckt utgåva: 978-91-85000-59-3 

isbn e-bok: 978-91-85000-67-8

förord 

Många människor har på olika sätt bidragit till att jag har kunnat skriva 

denna avhandling. Jag vill börja med att tacka mina handledare Ingemar 

Nilsson och Cecilia Rosengren på Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori 

vid Göteborgs universitet. Båda har stöttat mig från vårt första 

handledningsmöte i januari 2003 till den sista korrekturläsningen sex år 

senare. Deras hjälp har alltid varit konstruktiv. Tillsammans har de sett till 

att jag har kunnat skriva den avhandling jag ville skriva. Tusen tack! 

Rangnar Nilsson har jag delat rum med under hela forskarutbildningen. 

Hon blev min första vän när jag var ny i Göteborg och gjorde att jag trivdes 

här från starten. Rangnars generositet och enorma minne gör henne 

till ett fantastiskt bollplank. Utan henne hade många idéer inte fallit mig 

in och andra inte blivit förverkligade. Tack Rangnar! 

En annan person som har bidragit till att jag aldrig tappat arbetsglädjen 

är Petra Östergren. Vårt arbete liknar varandra så mycket att vi hade 

kunnat bli konkurrenter, men det blev tvärtom. Petras generositet är inte 

förenlig med konkurrenstänkande. Istället har hon delat med sig av sina 

idéer och kontakter och skapat nya forum för feministisk debatt. En bättre 

energikälla hade jag inte kunnat önska mig. Tack Petra! 

Andra vänner och kollegor som har diskuterat med mig och hjälpt mig 

att ordna mina tankar är bland andra Erika Alm, Henrik Björk, Mattias 

Bäckström, Helena Dahlberg, Karolina Enquist Källgren, Christopher 

Kullenberg, Katarina Leppänen, Patrik Möller, Julia Nordblad, Esbjörn 

Nyström, Louise Persson, Christina Sackmann, Andrej Slávik, David 

Stockelberg, Per Widén och Martin Wiklund. 

Doktorandseminariet i idéhistoria har varit en plats där jag har kunnat 

5

6 

pröva nya idéer och fått granskning av utvecklade tankegångar. Seminariet 

har letts av Eva-Lena Dahl och Bo Lindberg som båda har skapat ett 

stimulerande diskussionsklimat. På mitt slutseminarium var stora delar 

av institutionen samlad och visade sitt stöd. Det var underbart! Helena 

Dahlberg, Claes Ekenstam och Patrik Möller har granskat mitt slutmanus. 

Mats Andrén har kommenterat som grönläsare. Tack! Och ett extratack 

för alla extratimmar som du har lagt på detta uppdrag, Helena. 

Under min forskarutbildning tillbringade jag en termin i Berlin där 

jag var gäst vid Berliner Kolleg für Vergleichende Geschichte Europas på 

Freie Universität och besökte dess doktorandseminarium som leddes av 

Jürgen Kocka och Hartmut Kaelble. I Berlin deltog jag även i Christina 

von Brauns doktorandseminarium på Kulturwissenschaftliches Seminar 

vid Humboldt Universität. På båda institutionerna presenterade jag mitt 

avhandlingsprojekt och fick stor glädje av talrika diskussioner. Mina viktigaste 

diskussionspartners under vistelsen i Berlin var Heinrich Hartmann, 

Roberto Sala och Gabor Eross som jag träffade på FU och Sabine Grenz 

och Martin Lücke från Humboldtuniversitetet. I Berlin träffade jag också 

Pieke Biermann. Utan hennes förtroende hade det varit omöjligt att skriva 

viktiga delar av denna avhandling. 

Ett år tillbringade jag som visiting scholar vid Center for European and 

Mediterranean Studies vid New York University. Där besökte jag bland 

annat forskningsseminariet som leddes av Katherine Fleming. Seminariets 

deltagare kommenterade ett av mina avhandlingsavsnitt. Även föreläsningar 

vid andra institutioner på NYU har inspirerat mitt arbete. Viktigast 

bland dem är Center for the Study of Gender and Sexuality. 

May-Len Skilbrei ledde Nettverk for prostitusjonsforskning i Norden 

där jag ingick och varifrån jag fick mycket motivation och inspiration till 

mitt arbete. I Sverige bjöd Gregg Bucken-Knapp in mig till sitt doktorandseminarium 

vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 

där Johan Karlsson opponerade på ett avhandlingsavsnitt. 

Min familj består av många nyfikna diskussionspartners. En detaljrik 

berättelse om prostitutionspolitikens alla aspekter har under många år varit 

en fast beståndsdel av deras liv. Nu efteråt förvånas jag över familjens 

oändliga intresse, eller skådespelarkonst, ty aldrig har någon klagat. Lars 

har ofta vaknat till berättelsen, han har ätit till berättelsen, promenerat till

7 

berättelsen och varit på semester med berättelsen. Tack för att du är så 

outtröttlig, Lars! Mina föräldrar Marianne och Jürgen Dodillet har också 

lyssnat, precis som min syster Helga och mina svärföräldrar Marie-Louise 

och Owe Westberg. 

Jag tackar också Ola Björklund och Kristina Svensson som behärskar 

konsten att lösa administrativa problem innan de dyker upp. Susanne 

Gaebler vid FU:s Rechtswissenschaftliche Bibliothek i Berlin har också 

underlättat mitt arbete. 

De som har finansierat denna avhandling är förutom Humanistiska 

fakulteten vid Göteborgs universitet, Helge Ax:son Johnsons stiftelse, 

Adlerbertska Stipendiestiftelsen, Stiftelsen Paul och Marie Berghaus donationsfond, 

Wilhelm och Martina Lundgrens Vetenskapsfond, STINT, 

Göteborgs universitets forskningsfond, Gunvor och Josef Anérs stiftelse, 

Wilhelm och Martina Lundgrens Vetenskapsfond samt Knut och Alice 

Wallenbergs Stiftelse. Utan deras pengar hade det inte gått. 

Teresa Kulawik och Joyce Outshoorn har mildrat min framtidsångest. 

Tack! 

Susanne Dodillet 

Göteborg, den 8 oktober 2008

förord – 5 

innehåll – 9 

innehåll 

inledning – 15 

Utgångspunkter – 17 

Fler än två falanger – 19 

Vad är prostitution? – Idéhistoriska reflektioner – 26 

Jämförande historieskrivning – 30 

Material – 35 

Avgränsning – 37 

Tidigare forskning – 39 

Disposition – 44 

kapitel 1: Hur liberala argument ifrågasattes på bred front och en 

paternalistisk prostitutionspolitik utvecklades i Sverige – 48 

Sten Sjöholms bordellmotion – 52 

Allmänhetens och riksdagens reaktioner. – 55 

Lagändringar – 65 

1976 års sexualbrottsutredning – 66 

Tidigare reception och en alternativ läsning – 66 

Sexualbrottsutredningens tillkomst, arbete och förslag – 70 

Prostitution och koppleri – 75 

Allmänhetens reaktioner på Sexualbrottsutredningen – 79 

Svarta affärer – 85 

1977 års prostitutionsutredning – 92 

Malmöprojektet – 95 

Aktionsforskning och socialt arbete – 97 

Aktionsforskning i Malmöprojektet – 102 

9

Undersökningspopulationen och Malmöprojektets forskningsresultat 

– 114 

Mottagandet av Malmöprojektets arbete – 121 

Utredningens publikationer – 124 

Prostitutionsutredningens analys och förslag – 127 

Definitioner – 129 

Kvinnlig och manlig sexualitet – 133 

Explorativa analyser – 138 

Metoddiskussionen – 142 

De prostituerades situation – 152 

Förslag till åtgärder – 161 

Mot varje form av kriminalisering – 164 

Allmänhetens och riksdagens reaktioner – 165 

Lagstiftningens normbildande verkan – 168 

Åtgärder mot kriminalitet och lidandets empiri – 173 

Lagändringar – 184 

Diskussion: Prostitutionen och välfärdsstaten – 185 

Förhållandet mellan staten och medborgarna – 188 

Prostitution enligt den kommunitära principen – 194 

Den kommunitära principens svenska tradition – 201 

kapitel 2: Hur parollen ”Lön för hushållsarbete” och motståndet mot 

den kapitalistiska staten bidrog till den tyska prostitueraderörelsens 

genomslag – 211 

Kampanjen ”Lohn für Hausarbeit” – 214 

Den antiauktoritära kvinnorörelsen – 218 

LfH:s teser – 222 

LfH och prostitution – 227 

Förvärvsinkomstfeminister kontra LfH – 232 

LfH:s pamflett i Sverige – 235 

Prostitueraderörelsen – 239 

”Wir sind Frauen wie andere auch!” – 239 

Den franska prostitueradestrejken – 241 

COYOTE & Co – 245 

Kvinnor som andra – 247 

10

För pengarnas skull – 250 

Sex som arbete – 253 

Misär och möjlighet – 256 

Kvinnorörelsens ledstjärnor – 258 

Reaktionen i media och bland feminister – 260 

Hydra – 265 

Hydra och aids – 273 

Samarbetet mellan Pieke Biermann, Hydra och andra 

prostitueradeprojekt – 278 

Prostitueraderörelsens opinionsbildande kraft – 284 

Samarbetet mellan Hydra och Die Grünen – 289 

Ett första lagförslag – 291 

Feministisk analys – 293 

”Friare” och ”horor” – 298 

Reaktionen i media – 299 

Reaktionen i Bundestag – 301 

Diskussion: Prostitutionen och välfärdsstaten II – 302 

Anarkism – 304 

Ett anarkistiskt förhållningssätt till prostitutionen – 307 

Prostitution enligt autonomiprincipen – 312 

Autonomiprincipens tyska tradition – 314 

kapitel 3: Hur radikalfeminismens och könsmaktsteorins intåg i den 

svenska prostitutionsdebatten möjliggjorde sexköpslagen – 

323 

Feministisk prostitutionsdebatt i riksdagen under 1980-talet – 325 

Kvinnor som offer – 325 

Offerbegreppens idéhistoria – 327 

Det passiva offerbegreppet i riksdagens prostitutionsdebatt – 331 

Prostitution som kvinnoförnedring – 337 

Män som förövare – 342 

Sverige blir jämställdhetens land – 346 

Debatten om EU-medlemskapet – 348 

Feministiska reaktioner på 1991 års riksdagsval – 355 

Prisbelönt som världens mest jämställda land – 355 

11

En ny prostitutionsutredning – 362 

Utredningens skrifter – 363 

Utredningens förslag – 364 

Metoddiskussionen – 365 

Definitioner – 365 

Säljare och köpare i könshandeln – 377 

Reaktionen i riksdagen och hos allmänheten – 381 

Kvinnofrid och prostitution som könsrelaterat våld – 388 

Könsrelaterat våld – ett nytt kunskapsområde – 389 

Feministisk våldsforskning – 394 

Våldsforskningens empiri – 399 

Feministisk våldsforskning om prostitution – 412 

Kritiska röster – 418 

Sexköpslagen – 421 

Diskussion: Prostitution, sexualitet och feminismer – 427 

Sexualitet i den feministiska debatten – 428 

Radikalfeminismens svenska tradition – 437 

kapitel 4: Hur tyska miljöpartister och socialdemokrater omformulerade 

prostitueraderörelsens feministiska krav och skapade en 

liberal prostitutionslagstiftning i opposition mot kristdemokratisk 

sedlighetspolitik – 446 

Sedlighet i det tyska rättssystemet – 447 

Sedlighetsbegreppet enligt domstolarna – 450 

Kristdemokraternas argument mot erkännandet av 

prostitutionen – 452 

Parallellerna mellan kristdemokraters och radikalfeministers 

argument – 456 

Debatten om trafficking – 462 

Tvångsprostitution och sexturism – 463 

Vem ska upplysa folket? – 464 

Prostitution enligt utlänningslagen och migrerande 

prostituerade – 469 

Vad är människohandel? – 476 

Kritiken mot Europas människohandelspolitik – 481 

12

1990-talets lagförslag mot prostituerades diskriminering – 489 

Avkriminaliseringsförslag – 490 

Avsked från den feministiska analysen – 493 

Prostitutionsutredningen – 495 

Legaliseringsreform – 500 

Felicitas Weigmanns Café Pssst! och dess sedlighet – 501 

Prostitutionen blev sedligare men inget yrke – 509 

Prostitutionslagen – 514 

En prostitutionslag för vem? – 519 

Diskussion: Prostitutionen och sedligheten – 523 

Sedlighetens idéhistoria – 524 

Kants sedlighetsbegrepp – 525 

Kritiken mot den universella etiken – 530 

De filosofiska sedlighetsbegreppen och prostitutionsdebatten 

– 532 

avslutning: För en ny prostitutionspolitik – 539 

Maktstrukturer – 540 

Sexualiteten – 543 

Prostitutionen – 547 

Lagstiftning – 550 

zusammenfassung – 555 

appendix – 561 

Prostitutionspolitik i DDR – 561 

litteratur och källor – 564 

Otryckta källor – 564 

Brev, utlåtanden och remissvar – 564 

Arkiv Verwaltungsgericht Berlin – 564 

Pieke Biermanns privatarkiv – 564 

Riksarkivet – 564 

Uppsala universitet – 564 

Uppsatser – 564 

Tv-program – 565 

Parlamentstryck – 565 

13

Riksdagen (kronologiskt) – 565 

Debatter – 565 

Interpellationer/svar på skriftliga frågor – 566 

Motioner – 566 

Propositioner och skrivelser – 567 

Betänkanden m.m. – 567 

Bundestag (kronologiskt) – 568 

Debatter – 568 

Lagförslag och andra ställningstaganden – 569 

Protokoll från utskott i Bundestag – 572 

Utlåtanden till lagförslag – 572 

Bundesrat – 572 

Internationella överenskommelser – 572 

Lagar – 572 

Svenska lagar (kronologiskt) – 572 

Tyska lagar (kronologiskt) – 573 

Domslut – 573 

Tidningsartiklar och artiklar ur veckomagasin – 574 

Böcker och uppsatser – 577 

Internetkällor – 595 

personregister – 596

inledning 

”Jag har mycket svårt att förstå dem, och de har mycket svårt att förstå 

oss”, konstaterade Margareta Winberg under sin tid som jämställdhetsminister. 

1 Den ömsesidiga oförståelsen hon talade om gällde svenskar, tyskar 

och deras respektive prostitutionspolitik. 

Kring millennieskiftet var det få frågor som splittrade Europa så mycket 

som prostitutionen. Den 1 januari 1999 trädde Lagen om förbud mot köp 

av sexuella tjänster i kraft i Sverige. Sedan dess bestraffas ”den som mot ersättning 

skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse” med böter eller fängelse 

i upp till sex månader. 2 Sverige blev det första land i Europa, kanske till och 

med det första i världen, som kriminaliserade enbart köparna – och inte 

säljarna – av sexuella tjänster. Koppleri hade redan tidigare varit förbjudet 

i Sverige. För att kunna dömas för detta brott räcker det att gärningsmannen 

genom sitt handlande underlättar för någon annan att ägna sig åt prostitution. 

Hyresvärdar som är medvetna om att en lägenhet som de hyr 

ut används för prostitution samt människor som är samboende eller gifta 

med en sexsäljare och lever på kvinnans eller mannens bekostnad kan 

i Sverige dömas för koppleri. 3 Sexköpslagen stiftades för att än tydligare 

manifestera att prostitution inte accepteras i Sverige. Politikerna som förespråkade 

lagen menade att riksdagen bar ansvaret för normbildningen i 

1. Margareta Winberg (S) i RD-protokoll 2000/01:67, anf. 4. 

2. Se SFS 1998:408. Lagen flyttades i lätt förändrad form till brottsbalken den 1 april 2005. 

Se SFS 2005:90. 

3. SOU 2001:14, Sexualbrotten, s 60 f. 

15

16 

samhället. Befolkningen förväntades så småningom forma sin inställning 

efter den nya lagen – ett mål som i mångt och mycket var uppnått redan 

när lagen trädde i kraft. I början av 2000-talet höll de flesta svenskar med 

om att prostitution är kvinnoförtryck, strider mot jämställdhet och måste 

avskaffas. 4 I Tyskland däremot var många övertygade om raka motsatsen. 

I oktober 2001 antog det tyska parlamentet en lag som skulle integrera 

prostitutionen i samhället. Lagen för regleringen av de prostituerades 

rättsförhållanden trädde i kraft den 1 januari 2002. 5 Genom denna lag 

fick sexsäljare möjlighet att lagsöka för uteblivna löner och rätt att ta del 

av arbetslöshets-, hälsovårds- och pensionssystemet. Paragraferna som tidigare 

hade förbjudit främjandet av prostitution ströks och förmedlingen 

av kunder till sexsäljare är sedan dess enbart förbjuden om den inskränker 

individens personliga eller ekonomiska rörelsefrihet. 6 Genom den 

nya prostitutionslagen skulle stigmatiseringen och diskrimineringen av 

sexsäljare motverkas. Medan de tyska lagstiftarna firade sin nya lag som 

ett slag mot dubbelmoral och för sexsäljarnas rättigheter beskrevs den av 

svenska politiker som en katastrof. Margareta Winberg betonade att hon 

”skarpt ogillar det som håller på att ske i Tyskland. Det strider mot jämställdhet. 

Det strider mot medmänsklighet. […] Och det är ett bakslag för 

jämställdheten i Tyskland.” 7 Winberg poängterade också 

4. Aftonbladet genomförde i oktober 2002 telefonintervjuer med 500 kvinnor och 500 

män och kom fram till att ”8 av 10 svenskar tycker att det ska vara olagligt att köpa sex”. 

(Neeka Amu & Christina Larsson, ”Sex – ett jobb som andra?”, i Aftonbladet, den 29 

oktober 2002.) 

5. ”Gesetz zur Regelung der Rechtsverhältnisse der Prostituierten (Prostitutionsgesetz – 

ProstG)”, i BGBl I, 2001, s 3983. 

6. Se ibid. § 180a i den tyska brottsbalken (Strafgesetzbuch). Förr hette paragrafen ”Förderung 

der Prostitution” (främjande av prostitution) och förbjöd bland annat drift av 

bordeller. Det var dock tillåtet att ge prostituerade bostad, vilket möjliggjorde viss bordellverksamhet. 

Paragrafen heter nu ”Ausbeutung von Prostituierten” (exploatering av 

prostituerade) och omfattar enbart människor som tvingar andra att prostituera sig eller 

gör prostituerade ekonomiskt eller socialt beroende. Även § 181 ”Zuhälterei” (hallickverksamhet) 

ändrades något. Avsnitt 2 i paragrafen förbjöd tidigare all förmedling av sexuella 

tjänster. Nu är det enbart förbjudet att förmedla prostitutionskontakter när den prostituerades 

rörelsefrihet inskränks av detta. 

7. Margareta Winberg (S) i RD-protokoll 2000/01:67, anf. 4.

17 

att ett samhälle som accepterar prostitution som ett yrke eller 

som en näringsverksamhet är ett cyniskt samhälle som har gett 

upp kampen för de mest utsatta och sårbara kvinnorna och 

barnen. Legalisering av prostitution, såsom har skett i Holland 

och Tyskland, är ett tydligt exempel på en sådan uppgivenhet. 8 

Kristdemokraten Ulla-Britt Hagström föreslog att ”vi tillsammans, hela 

riksdagen, skulle kunna gå ut och tala om att vi är emot den legalisering av 

prostitutionen som Tyskland förespråkar” och visade därmed sitt stöd för 

en idé som kom från moderaten Lars Elinderson. 9 Förslaget förfinades av 

Miljöpartiets Ewa Larsson som rekommenderade att Sveriges ”goda rykte 

när det gäller jämställdhetsfrågor” skulle användas för att motverka den 

tyska politiken. 10 Den svenska sexköpslagen har inte kommenterats lika 

utförligt i det tyska parlamentet Bundestag. 

Hur kommer det sig att två länder vars politiska klimat vid första ögonkastet 

liknar varandra i stora delar, har så olika handlingsprogram när det 

kommer till prostitution? Den föreliggande avhandlingen besvarar denna 

fråga genom en undersökning av den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningens 

idéhistoria sedan 1970-talet. 

utgångspunkter 

Olika intentioner har styrt mitt arbete under skrivprocessen. Inledningsvis 

var mitt intresse för kulturella skillnader den viktigaste drivkraften. 

Jag har vuxit upp i Tyskland och lever i Sverige. Ganska snart efter det 

att jag lämnade Tyskland för att bo i Sverige – det var 2001 – upptäckte 

jag att ett flertal frågor av samhällspolitisk relevans uppfattas och diskuteras 

olika i de båda länderna. Jag bestämde mig för att undersöka dessa 

skillnader. Särskilt intresserad var jag av mer övergripande olikheter. Till 

exempel undrade jag hur välfärdsteorier, feministiska idéer och kristna 

traditioner hade påverkat båda ländernas politiska och kulturella klimat. 

8. Margareta Winberg (S), Svar på skriftlig fråga 2001/02:435. 

9. Ulla-Britt Hagström (KD) i RD-protokoll 2000/01:67, anf. 6. Se även Lars Elinderson 

(M), Interpellation 2000/01:229. 

10. Ewa Larsson (MP), i RD-protokoll 2001:78, anf. 106.

18 

Min beskrivning av den tyska och den svenska prostitutionspolitiken 

och dess ideologiska förutsättningar kan läsas som en fallstudie av dessa 

mer övergripande frågor. Jämförelsen mellan den svenska och den tyska 

politiken ska tydliggöra det specifika för respektive tradition. Det är de 

olika huvudlinjerna i den svenska och den tyska debatten som fokuseras 

på bekostnad av mångfalden inom, samt likheterna mellan, länderna. Jag 

valde prostitution som fallexempel eftersom det är ett ämne där det råder 

mycket tydliga meningsskiljaktigheter länderna emellan, samtidigt som 

det tycks finnas en stark konsensus om frågan bland människorna inom 

respektive land. Dessutom berör ämnet flera av de mer övergripande frågorna 

som jag var intresserad av. 

När jag läste vad som hade sagts om prostitution i den svenska riksdagen 

och i det tyska parlamentet Bundestag, märkte jag att få politiker formulerade 

förutsättningarna för sina egna argument samt att många hade 

fördomar om alternativa synsätt. Jag föreställde mig hur svenska och tyska 

politiker i Bryssel försökte hitta en gemensam europeisk linje för att hjälpa 

sexsäljare och bekämpa trafficking och kom fram till att de behöver känna 

till historien bakom sina egna och andras handlingsprogram. Enbart på så 

sätt är det möjligt att hitta en gemensam utgångspunkt och gemensamma 

vägar att samarbeta mot förtryck av prostituerade och mot trafficking. Till 

mitt intresse att kartlägga debatterna kom alltså förhoppningen om att 

kunna underlätta en ömsesidig förståelse hos debattörerna. I förmedlarrollen 

blev det viktigt för mig att förstå såväl svenska som tyska debattörer 

på deras egna villkor. Följande frågor ledde mitt fortsatta arbete: 

Hur argumenterar båda sidor och inom vilka sammanhang och utifrån 

vilka perspektiv är deras resonemang logiska? Vilka argument betonas 

och vilka osynliggörs av de olika sätten att argumentera? Frågorna hjälpte 

mig att inte bara sammanfatta politikernas argument utan att även kritiskt 

granska dem. Jag undersökte om resonemangen som har lett till de nya 

lagarna var stringenta och var det fanns motsägelser. Jag läste också de 

forskningsrapporter, avhandlingar, utredningar och andra inspirationskällor 

som lagstiftarna knöt an till. Hur väl var politikernas argumentation 

underbyggd? Utan empiri kan man inte beskriva verkligheten adekvat och 

därmed inte heller hitta lösningar på samhällets problem. Lagarnas förankring 

i väl genomförda undersökningar är därför ett viktigt mått för

19 

lagstiftningens kvalitet. Syftet med min granskning var dock inte, och är 

inte, att underkänna någon av lagarna utan att förstå hur ländernas lagstiftare 

kommit fram till så olika tolkningar. Båda debatterna genomgick i 

möjligaste mån samma kritiska granskning. Jag undvek att ta ställning för 

eller emot något av de båda synsätten och ville inte heller utveckla en egen 

uppfattning om prostitution. Mitt intresse gällde debatternas idéhistoria. 

Politiken skulle vara politikernas uppgift. 

Under åren jag har arbetat med denna avhandling har jag naturligtvis 

utvecklat en egen syn på prostitutionspolitik. När boken nästan var 

färdig beslöt jag mig för att sammanfatta dessa slutsatser i några förslag 

till en ny feministisk prostitutionspolitik och att presentera dessa förslag 

i avslutningskapitlet. Bokens slutkapitel har därigenom fått en mer politisk 

och därmed annorlunda karaktär än avhandlingens andra delar som 

tjänar mina egentliga syften: att med en kritisk blick undersöka, förstå 

och förmedla idéhistoriska perspektiv för att öka kunskapen om förutsättningarna 

för egna och andras tankar. 

Fler än två falanger 

Debatten om prostitution beskrivs ofta som en kamp mellan två läger. 

Historikern Yvonne Svanström menar till exempel att ”[d]e som hörs i 

debatten intar extremt motsatta ståndpunkter: man är emot eller för 

prostitution”. 11 ”Prostitutionsförespråkare”, förklarar Svanström, betonar 

kvinnors rätt att arbeta som sexarbetare, kräver en legalisering av prostitutionen 

och fackföreningar för sexsäljare. Dessutom fokuserar ”prostitutionsförespråkare” 

inte bara på heterosexuell utan också på homosexuell 

prostitution och argumenterar för att det är samhället och inte sexköparna 

som förtrycker sexsäljare. ”Prostitutionsmotståndarna” däremot för fram 

”[ä]mnen som förtyck [sic] av kvinnor, kommersialisering och exploatering 

av kvinnors kroppar samt sexualiserat våld”. Dessutom talar de ”i 

11. Yvonne Svanström, ”En självklar efterfrågan? Om torskar och sexköpare under hundra 

år”, i Yvonne Svanström & Kjell Östberg (red.), Än män då? Kön och feminism i Sverige 

under 150 år, Stockholm 2004, s 215. Jfr även Gunilla Ekberg, ”The Swedish Law that 

Prohibits the Purchase of Sexual Services”, i Violence Against Women, 2004/10, s 1208. Jag 

tar upp fler exempel på detta retoriska knep i kapitel tre.

20 

första hand om ’mäns ansvar’ för prostitution”. ”Motståndarna mot prostitution 

stöder också [sexköps]lagen”, sammanfattar Svanström som dessutom 

påpekar att ”prostitutionsmotståndarna” har ett feministiskt förhållningssätt 

som saknas hos ”prostitutionsförespråkarna”. 12 

Skiljelinjerna i debatten, vilka argument som används och på 

vilken nivå debatten förs handlar främst om huruvida debattörerna 

har ett feministiskt maktperspektiv på frågan eller inte. 13 

Enligt min bedömning är såväl den tyska som den svenska debatten mer 

komplicerad än så. De är inte uppdelade i en antiprostitutions- och en 

proprostitutionsfalang, utan det finns också en stor grupp debattörer som 

kritiserar ”prostitutionsmotståndare” utan att för den skull förespråka 

prostitution. Det är sant att en stor del av sexköpslagens kritiker menar 

att prostitution borde avkriminaliseras och att sexsäljare borde integreras 

i fackföreningsrörelsen och allmänna socialförsäkringssystem, men långt 

ifrån alla ”prostitutionsförespråkare” hävdar att prostitution är ett frivilligt 

val och att sexsäljare är ”lyckliga horor”. På samma sätt som de flesta 

människor som förespråkar ”fri abort” inte tycker att abort är någonting 

positivt utan ett beslut som kvinnor fattar i en nödsituation, föreställer sig 

många som förespråkar ”fri prostitution” (dvs. en avreglering av prostitutionen) 

att prostitution är ett beslut snarare än ett fritt val. 14 Detta gäller 

inte tvångsprostitution där en människa tvingas till prostitution av en eller 

flera andra personer. När en människa är inspärrad, omyndig eller hålls i 

psykiskt beroende av en annan människa kan hon inte fatta självständiga 

beslut. De flesta andra människor däremot, och där ingår såväl rika som 

fattiga, välutbildade som lågutbildade osv., kan besluta att sälja sex även 

om de inte skulle välja det om de hade bättre alternativ, menar många 

”prostitutionsförespråkare”. Jag ska ge ett exempel. 

The International Committee for Prostitutes’ Rights (ICPR) är inte aktivt 

just nu, men var en sammanslutning av sexsäljare, före detta sexsäljare och 

deras organisationer från Europa, Nordamerika och Asien. Den 14 febru- 

12. Svanström, ”En självklar efterfrågan”, s 215 f. 

13. Ibid., s 233. 

14. Susanne Dodillet, ”Utspel. Om kriminalisering av män”, i Arena, 2007/6, s 20–21.

21 

ari 1985 organiserade ICPR prostitueraderörelsens första världskonferens 

i Amsterdam. Kommitténs medlemmar tillhörde den falang som svenska 

forskare och debattörer har beskrivit som ”prostitutionsförespråkare” eller 

”pro-prostitutionslobby”. 15 Diskussionerna som fördes i Amsterdam skiljer 

sig emellertid på väsentliga punkter från Svanströms beskrivning av 

”prostitutionsförespråkarnas” ståndpunkt. Resolutionen som antogs under 

konferensen inleds med ett krav på avkriminalisering av ”all aspects of 

adult prostitution resulting from individual decision”. 16 Kommittén uttalade 

sig med andra ord för fri prostitution, men undvek medvetet begreppet 

”frivillig prostitution”. Kommitténs ledamöter talade om ”individuella 

beslut” samtidigt som de betonade att ”truly voluntary choices for women 

were uncommon at best and that especially poor women in poor countries 

had few or no alternatives”. 17 Kommittén visste att sexsäljare drabbas av 

våld och förtryck i olika former och betonade att lagarna mot ”fraud, coercion, 

violence, child sexual abuse, child labor, rape and racism” borde stärkas 

för att skydda alla människor ”everywhere and across national boundaries, 

whether or not in the context of prostitution”. 18 Dessutom krävde 

ICPR omskolningsprogram för sexsäljare som ville lämna prostitutionen 

och letade efter andra försörjningsmöjligheter. Inte heller kunderna glömdes 

bort. Under rubriken ”Public Opinion” krävde kommittén 

education programs which help the public to understand that 

the customer plays a crucial role in the prostitution phenomenon, 

this role being generally ignored. The customer, like the 

prostitute, should not, however, be criminalized or condemned 

on a moral basis. 19 

15. T.ex. Sven-Axel Månsson, ”Organiserad könshandel”, i Susanne Backman & Sven-Axel 

Månsson, Bordell Europa, Stockholm 1993, s 5. 

16. ”World Charter for Prostitutes´ Rights, International Committee for Prostitutes´ 

Rights, Amsterdam, February 1985”, i Gail Pheterson (red.), A Vindication of the Rights of 

Whores, Seattle 1989, s 40. Min kursivering. 

17. Gail Pheterson, ”Turning out the Charter at the First World Whores´ Congress Amsterdam, 

February 14, 1985”, i Gail Pheterson (red.), A Vindication of the Rights of Whores, 

Seattle 1989, s 33. 

18. ”World Charter for Prostitutes´ Rights”, s 40. 

19. Ibid., s 41.

22 

ICPR:s resolution är bara ett av många exempel på att det är en stark förenkling 

när man som Svanström skriver att ”[d]et pågår en kamp om tolkningsutrymmet 

när det gäller frågor om prostitution och kvinnohandel: 

är det en fråga om fria val eller om ett strukturellt förtryck?” 20 Inte bara 

”prostitutionsmotståndarna” utan också de påstådda ”prostitutionsförespråkarna” 

kan föra fram ämnen som kvinnoförtryck och exploatering 

samt sexualiserat våld och kritisera att kunderna glöms bort i diskussionen 

om prostitution. Även ”prostitutionsförespråkarna” kan ha ett feministiskt 

maktperspektiv som synliggör att kvinnor kan vara så utsatta 

att prostitutionen framstår som enda utvägen för dem att överleva i ett 

patriarkalt, kapitalistiskt, rasistiskt och imperialistiskt samhälle. 21 ”Prostitutionsmotståndare” 

behöver å andra sidan inte nödvändigtvis föra fram 

ämnen som förtryck av kvinnor, kommersialisering och exploatering av 

kvinnors kroppar samt sexualiserat våld, såsom Svanström hävdar att de 

gör. Det finns även religiösa och andra moraliska anledningar till att människor 

uttalar sig för en kriminalisering, vilket Svanström utelämnar när 

hon beskriver diskussionerna kring ämnet. Alla dessa röster hörs i varierande 

utsträckning såväl i Sverige som i Tyskland. 

Jag skulle vilja kalla den i Sverige spridda föreställningen om ”prostitutionsförespråkare” 

för ett retoriskt knep. I ett land som har förbjudit 

köpet av sexuella tjänster eftersom lagstiftarna och en majoritet av befolkningen 

anser att prostitution är kvinnoförtryck innebär utpekandet av 

”prostitutionsförespråkare” att vissa positioner misstänkliggörs. Att vara 

”prostitutionsförespråkare” innebär i Sverige underförstått att man förespråkar 

kvinnoförtryck. Denna förenkling drabbar inte enbart politiker, 

debattörer och aktivister utan leder även till en förvanskad beskrivning 

av forskningspositioner. Jag tar återigen Yvonne Svanström som exempel 

eftersom hon är den historiker som har beskrivit den samtida svenska 

prostitutionspolitiken och dess historia mest ingående och dessutom jämfört 

den svenska och den nederländska politiken. Hennes forskningsämne 

ligger med andra ord nära mitt även om våra utgångspunkter skiljer sig 

20. Yvonne Svanström, ”Handel med kvinnor. Debatten i Sverige och Nederländerna om 

prostitution och trafficking”, i Christina Bergqvist & Christina Florin (red.), Framtiden i 

samtiden. Könsrelationer i förändring i Sverige och omvärlden, Stockholm 2004, s 315. 

21. Jfr Lenore Kuo, Prostitution Policy. Revolutionizing Practice through a Gendered Perspective, 

New York & London 2002, s 25.

23 

från varandra. Jämförelsen mellan Svanströms och mitt arbete visar hur 

min forskning kompletterar hennes. 

Enligt Svanström kan inte bara den allmänna prostitutionsdebatten utan 

även prostitutionsforskningen delas in i två läger. Hon skriver: ”Whereas 

some have a more radical feminist perspective and discuss prostitution 

as an exploitation of women […], others focus their research on prostitution 

as a sexual service and a possible trade”. 22 Svanström räknar sin egen 

forskning till den radikalfeministiska falangen som betraktar prostitution 

som kvinnoförtryck medan hon nämner en av mina tidigare texter som 

exempel på forskning som fokuserar på prostitution som ett serviceyrke. 

23 Jag har ingenting att invända mot Svanströms beskrivning av sina 

egna utgångspunkter som radikalfeministiska, men håller inte med om 

hennes kategorisering av min forskning. I uppsatsen Svanström hänvisar 

till sammanfattar jag – liksom i denna avhandling – argumenten som 

sexköpslagens förespråkare anförde under diskussionerna om den nya 

prostitutionslagstiftningen i riksdagen och försöker hitta ett möjligt svar 

på frågan varför Sverige valde att kriminalisera prostitutionens kunder. I 

den åberopade artikeln argumenterar jag för en tolkning av sexköpslagen 

i ljuset av den svenska modellen. Frågan om huruvida prostitution borde 

betraktas som ett yrke berörs överhuvudtaget inte. Hur kommer det sig att 

Svanström trots det har intrycket att mitt arbete fokuserar på prostitution 

som ett serviceyrke? 

Det är möjligt att Svanström skulle förklara sin beskrivning av min 

forskning och av forskningsläget i allmänhet annorlunda själv, men jag 

tror att svaret på min fråga finns inbyggt i hennes beskrivning av prostitutionsforskningens 

läger: det finns forskare som utgår från ett radikalfeministiskt 

perspektiv och det finns andra. 

22. Yvonne Svanström, ”Prostitution in Sweden. Debates and Policies 1980–2004”, i 

Geetanjali Gangoli & Nicole Westmarland (red.), International Approaches to Prostitution. 

Law and Policy in Europe and Asia, Bristol 2006, s 70. 

23. Svanström hänvisar till sina texter ”Handel med kvinnor”, s 290–323; samt ”Criminalizing 

the John. A Swedish Gender Model?”, i Joyce Outshoorn (red.), The Politics of Prostitution: 

Women’s Movements, Democratic States, and the Globalisation of Sex Commerce, 

Cambridge 2004, s 225–244; samt till min uppsats ”Visionen av det prostitutionsfria samhället. 

Om tankarna bakom sexköpslagen”, i Vision och verklighet. Humanistdagboken nr 

17, utg. av Göteborgs universitet, Göteborg 2004, s 99–104.

24 

Svanström definierar inte mer ingående vad hon avser med ett radikalfeministiskt 

perspektiv och det är också svårt att fylla denna kategori 

med ett entydigt innehåll. Många olika feministiska riktningar har fått 

detta epitet. I kapitel tre ger jag några exempel på feministiska tänkare 

som har beskrivits som radikalfeminister. När Svanström skriver in sig i 

en radikalfeministisk tradition verkar hon avse forskning som utgår från 

att prostitution är ett uttryck för mäns makt och deras förtryck av kvinnor 

i det patriarkala samhället samt från att sexsäljande kvinnor är offer för 

sexköpande män. Ett viktigt syfte med denna forskning är att kartlägga 

och i förlängningen bekämpa patriarkalt förtryck. Då radikalfeministiska 

forskare som Svanström betraktar prostitution som ett av de värsta exemplen 

på detta förtryck försöker de mer konkret att bidra till minskningen 

av prostitutionen. 24 Sådan radikalfeministisk forskning om olika länders 

och olika tiders prostitutionspolitik kan belysa huruvida olika aktörer och 

politiska beslut tar hänsyn till radikalfeministiska tolkningar. När det gäller 

att förstå ansatser som inte följer radikalfeministiska kriterier däremot, 

kan denna utgångspunkt enligt min mening vara ett hinder. Detta då perspektivets 

rigorösa bedömningskriterier tenderar att främja en svart-vit 

bild av verkligheten. Den förenklade framställningen av ”prostitutionsmotståndare” 

och ”prostitutionsförespråkare” som jag har presenterat 

ovan är ett exempel på denna problematik. Enligt min tolkning föranleddes 

denna förenkling av att Svanström använder ett radikalfeministiskt fil- 

24. Denna beskrivning passar inte bara på Svanströms forskning utan också på juristen 

Jenny Westerstrands undersökning av sexköpslagen och i viss utsträckning på Sven-Axel 

Månssons och Peder Söderlinds mediesociologiska studie av Sexindustrin på nätet som 

Svanström också hänvisar till som exempel på radikalfeministisk forskning. (Jenny Westerstrand, 

En främmande fågel? Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster ur ett feministiskt 

rättsligt perspektiv, examensarbete i rättshistoria, Uppsala universitet 2000; samt 

Sven-Axel Månsson & Peder Söderlind, Sexindustrin på nätet. Aktörer, innehåll, relationer 

och ekonomiska flöden, Stockholm 2004.) Kriminologerna Tove Pettersson och Eva Tiby 

vars analys av sociala och rättsvårdande myndigheters syn på prostitution också anförs 

som exempel på radikalfeministisk forskning av Svanström skulle jag inte karakterisera på 

detta sätt. Enligt min uppfattning problematiserar Pettersson och Tiby beskrivningen av 

prostituerade som hjälplösa offer, uppmanar till en mer mångfasetterad bild av prostitutionen 

och företräder därmed ingen radikalfeministisk ståndpunkt. (Tove Pettersson & Eva 

Tiby, ”The production and reproduction of prostitution”, i Journal of Scandinavian Studies 

in Criminology and Crime Prevention, 2003/3, s 154–172.)

25 

ter när hon analyserar prostitutionsdebatter. Positioner som fastnar i detta 

raster beskriver hon som ”prostitutionsmotståndare”. Positioner som inte 

följer den radikalfeministiska argumentationen däremot sammanfattas 

och betecknas som ”prostitutionsförespråkare”. Svanström särskiljer inte 

rösterna inom den icke-radikalfeministiska gruppen och undersöker inte 

deras ståndpunkter mer ingående. Till exempel påstås ”prostitutionsförespråkare” 

sakna ”ett feministiskt maktperspektiv” då de inte följer den 

radikalfeministiska tolkningen av patriarkatets strukturella förtryck. 25 

Feministiska ”prostitutionsförespråkare” som ifrågasätter att det kvinnoförtryck 

som prostituerade drabbas av skiljer sig från andra kvinnors 

förtryck och kräver en avkriminalisering av prostitutionen, framstår ur 

Svanströms perspektiv inte som feministiska. Debatten förenklas och 

”prostitutionsförespråkare” definieras som de radikalfeministiska ”prostitutionsmotståndarnas” 

motsats. Jag tror att även Svanströms dikotoma 

forskningsöversikt bygger just på detta tillvägagångssätt: enligt Svanström 

finns det radikalfeministiska forskare och forskare som betraktar prostitution 

som ett yrke. De som varken propagerar för eller mot en av dessa 

tolkningar utan vill förstå och beskriva olika uppfattningar om prostitution 

så förutsättningslöst som möjligt har ingen egen plats i denna beskrivning. 

Förmodligen är denna förenkling orsaken till att hon räknar 

mitt arbete till ”prostitution som yrke”-falangen. 

Även jag hoppas att min forskning kan bidra till att minska kvinnors 

förtryck, men till skillnad från radikalfeministiska forskare har jag försökt 

att inte ta ställning i frågan om minskningen av prostitutionen är en 

väg att uppnå detta mål när jag har undersökt den svenska och den tyska 

debatten. På samma sätt har jag undvikit att ta ställning i frågan om prostitution 

är ett yrke. Till skillnad från radikalfeministiska forskare som utgår 

från ett politiskt ställningstagande mot prostitution när de analyserar 

fenomenet har mitt mål varit att förstå olika synsätt på deras egna villkor. 

Där jag ändå har valt att göra ställningstaganden – till exempel i avhandlingens 

slutkapitel – handlar det snarare om slutsatser jag har dragit av 

min forskning än om premisser för undersökningen. 

Radikalfeminister har anklagat forskning som utger sig för att vara 

opartisk för att i själva verket stödja patriarkala intressen. Jag förstår den- 

25. Svanström, ”En självklar efterfrågan”, s 233.

26 

na kritik. Förment neutral forskning ligger ofta i linje med dominerande 

ideologier och främjar på så sätt de härskande i samhället. För att inte 

trampa i denna fälla har även jag utgått från ett maktperspektiv. Ett viktigt 

mål med min forskning är att kartlägga vem som haft tolkningsföreträdet 

och vilka röster som har tystats ned när det gäller att formulera prostitutionspolitiken 

i Sverige och Tyskland. 

vad är prostitution? 

– idéhistoriska reflektioner 

I Sverige diskuteras prostitution huvudsakligen som tvång, förnedring och 

våld mot kvinnor, medan tyskar snarare diskuterar en företeelse som kan 

– men inte nödvändigtvis behöver – ha negativa effekter. Uppenbarligen 

handlar diskussionerna i de båda länderna inte om samma sak. De handlar 

om olika idéer om prostitution och det är dessa idéers historia som 

jag har försökt att skriva. Denna avhandling handlar med andra ord inte 

främst om människorna som säljer, köper eller förmedlar sexuella tjänster 

utan framför allt om kategoriseringarna prostitution, prostituerad, sexköpare 

och hallick samt om tankarna som förknippas med dessa kategorier. 

Jag har inte undersökt sexsäljares sociala situation i Sverige och i Tyskland 

utan hur politiker och debattörer i båda länderna resonerar kring handeln 

med sexuella tjänster. Detta betyder inte att jag menar att våra idéer om 

och vår bedömning av prostitutionen är helt oberoende av sexsäljarnas 

sociala situation och prostitutionens konsekvenser. Jag är tvärtom övertygad 

om att våra föreställningar om ett visst fenomen, vårt sätt att hantera 

och bemöta detta fenomen och det konkreta fenomenet självt påverkar 

varandra. Denna påverkan går i två riktningar: samhällets idé om prostitution 

påverkas av sexsäljarnas sociala situation och sexsäljarnas sociala 

situation och deras självbild påverkas av idén om prostitution som dominerar 

i samhället. 

Framträdandet av de olika definitionerna av och synsätten och uppfattningarna 

om prostitution är betingat av en komplex bunt av relationer 

mellan institutioner, ekonomiska, sociala och historiska processer, beteendeformer 

och normsystem. Hur man ser på prostitution är med andra

27 

ord inte resultatet av ens oberoende bedömning, utan knutet till kulturen 

man lever i och inspireras av. Idén prostitution påverkas av forskningen 

som finns tillgänglig om ämnet, av aktivistgruppers lobbyarbete, av lagstiftningen 

och mediarapporteringen. Även dessa samhälleliga förutsättningar 

för den svenska och den tyska prostitutionsdebatten undersöks i 

denna avhandling. 

När jag skriver att vi inte kan betrakta världen helt objektivt, utan alltid 

är präglade av vår omgivning, menar jag inte att vi är fångna i en enda 

världsbild. Genom att medvetandegöra våra utgångspunkter kan vi förbättra 

våra möjligheter att dra självständiga slutsatser. Tesen är inte särskilt 

uppseendeväckande, men dess konsekvenser har enligt min mening 

hittills inte tagits tillräckligt i beaktande vare sig inom prostitutionsforskningen 

eller politiken. Såväl svenska som tyska politiker har vänt sig till 

främst socialvetenskaplig expertis för underlag till sin prostitutionslagstiftning. 

De konsulterade sociologerna skulle i utredningar och rapporter 

undersöka prostitutionen som ett socialt fenomen och föreslå lagförslag 

och andra sociala åtgärder. Analysen av idéerna och deras förankring i 

samhället, kulturen och det politiska klimatet har därvid fallit under bordet. 

Detta är allvarligt då idéer växelverkar med den sociala situationen 

och påverkar inte bara politiska beslut utan även forskningen om prostitutionen. 

Jag ska ge två exempel. 

Debattörerna och forskarnas ordval är ett första exempel på hur idéer påverkar 

såväl iakttagelsen av den sociala verkligheten som aktörerna själva. 

Svenska debattörer och forskare använder ord som könshandel, sexslavhandel 

och människohandel för att beskriva prostitutionen, medan beteckningen 

sexarbete (Sexarbeit) är vanlig i den tyska debatten. Prostitutionens 

kunder kallas torskar i den svenska litteraturen, medan ordet Freier (friare) 

används av tyska forskare och debattörer. Liksom på svenska är begreppet 

”friare” på tyska också ett gammaldags uttryck för en man som uppvaktar 

(friar till) en kvinna. Ordet konnoterar alltså något positivt. Ett nedvärderande 

ord för sexköpare finns inte på tyska. Begreppet Freier impli cerar att 

köparna inte kan vara säkra på att de får vad de vill ha, utan att de måste 

anstränga sig för att vinna de prostituerades gunst. Beteckningen Freier 

väcker dessutom associationer till kärleksförhållanden och bidrar på så 

sätt till en romantiserande bild av prostitutionen. Språket sätter kulturella

28 

ramar som kan inskränka forskarnas blick och påverka självbilden hos de 

betraktade aktörerna. Själv använder jag mig av orden sexsäljare och sexköpare 

samt prostitution när jag analyserar debatterna. 26 Mer landspecifika 

ord som torsk respektive Freier använder jag enbart när jag refererar till 

den svenska respektive tyska debatten, eftersom jag vill återge debattörernas 

vokabulär men inte ansluta mig till något av dessa tolkningssätt. 

Ett annat exempel på idéernas inflytande på forskningsresultaten är 

statistiken om prostitutionen i de båda länderna. Motiven bakom människors 

beslut att börja sälja sexuella tjänster tillhör aspekterna som beskrivs 

mycket olika i svenska och i tyska undersökningar. Den tyska kriminalpolisen 

informerar i sin tidskrift Der Kriminalist om följande orsaker 

till varför människor prostituerar sig: pengar (45 procent), andra orsaker 

(18,5 procent), pengar och andra orsaker (15,6 procent), skulder (11,8 

procent), tjäna pengar och betala skulder (8,1 procent), förledd av bekanta 

(0,9 procent). 27 Den svenska socionomen Stig Larsson, som undersökte 

prostituerades villkor i Malmö i början av 1980-talet kom fram till att 82 

av 95 prostituerade (86,1 procent) började sälja sex efter att ha blivit uppmuntrade 

av andra. 28 Andra orsaker till prostitution som Larsson nämner 

är brister i de prostituerades sociala bakgrund, sexuella övergrepp under 

barndomen, narkotikamissbruk och negativ socialisering (t.ex. kontakter 

med andra prostituerade). Jämför man dessa undersökningsresultat med 

varandra är det uppenbart att ”fakta” påverkas av idéer och förväntningar: 

”[S]cholars who research prostitution often begin with a fixed viewpoint, 

a perspective that appears to influence their methodology as well as the 

focus of their inquiries”, menar den amerikanska filosofen Lenore Kuo, 

och jag instämmer med henne. 29 Svensk forskning handlar framför allt 

26. Socialantropologen Petra Östergren påpekar att ordet ”prostituerad” har kritiserats av 

såväl forskare som aktivister och sexsäljare som ”menar att termen prostituerad antyder 

passivitet, att något görs med kvinnan, inte att hon gör något själv.” Ingen skulle säga att 

en gruvarbetare är ”gruvarbetad” eller en advokat ”advokatad”, förtydligar hon. Termen 

”sexarbetare” är problematisk ”eftersom inte alla som själva säljer sex tycker att vad de gör 

är ett arbete.” Termen ”sexsäljare” möjliggör en mer neutral beskrivning av verksamheten. 

(Petra Östergren, Porr, horor och feminister, Stockholm 2006, s 48 f.) 

27. Werner Märkert, ”Prostitution und Zuhälterei – Verteufeln oder legalisieren?”, i Der 

Kriminalist 2000/4. 

28. Stig Larsson, Könshandeln – om prostituerades villkor, Stockholm 1983, s 93. 

29. Kuo, Prostitution Policy, s 67.

29 

om gatuprostitution, tysk forskning snarare om eskorter. 30 Amerikansk 

forskning handlar också mest om gatuprostitution. Detta trots att bara 

10–20 procent av all prostitution är gatuprostitution, i alla fall om man vill 

tro Kuo och den amerikanska organisationen The Prostitutes’ Education 

Network (PENet). 31 Andra organisationer kommer självfallet till andra resultat 

även i denna fråga. 32 Politiker kan välja att förlita sig på forskningen 

från det egna landet och missar då outforskade prostitutionsformer, eller 

de kan ta till sig forskningen från andra länder vilket är problematiskt då 

såväl prostitutionen som sexsäljarnas självbild påverkas av det omgivande 

samhället. Det är med andra ord inte möjligt att undersöka verksamheten 

30. Det finns självfallet en variation även inom forskningen i respektive land. Den 6 april 

1972 kunde man i Aftonbladet läsa om en undersökning, gjord vid Socialmedicinska 

institutionen på Göteborgs universitet som visade att ”porrbruden är en misslyckad människa” 

med alkoholproblem, dålig utbildning och svåra kontaktsvårigheter. (Lars Holmström, 

”Sådan är flickan som hamnar på porrklubben”, i Aftonbladet, den 6 april 1972.) 

Mindre än två månader senare refererade samma tidning till en undersökning från Sociologiska 

institutionen vid Stockholms universitet som visade att ”av alla poseringsflickor 

är ca 15 procent studerande, 12 procent är utbildade sjuksköterskor, 13 procent är lärare, 

tjänstemän och ingenjörer!” Aftonbladet kallade resultatet för ”sensationellt” och menade 

nu: ”Bilden av den olyckliga och känslolösa poseringsflickan stämmer inte alls. Tvärtom 

är hon rätt lycklig med sitt jobb!” (Sivert Sidemo, ”Poseringsflickans yrke i det ’civila’”, i 

Aftonbladet, den 30 maj 1972.) 

31. Kuo, Prostitution Policy, s 179 f. 

32. Ett annat exempel på idéers inflytande på samhällsvetenskapliga forskningsresultat 

är siffrorna om antalet sexsäljare som i Tyskland varierar mellan 400.000 och 50.000 

beroende på vilka experter som tillfrågas. De höga beräkningarna kommer från prostitueradeorganisationer 

som har ett intresse av att visa att fenomenet är utbrett och förtjänar 

att uppmärksammas. Låga siffror kommer ofta från hälsovårdsnämnder som registrerar 

av myndigheterna kända sexsäljare. (Jfr Beate Leopold & Elfriede Steffan & Nikola Paul 

(red.), Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation von Prostituierten in der 

Bundesrepublik Deutschland, utg. av Bundesministerium für Familie, Senioren, Frauen 

und Jugend, Stuttgart & Berlin & Köln 1997, s 7–12 & s 257–260.) Även utvärderingen 

av sexköpslagen i början av 2000-talet har påverkats av idéer. De svenska kriminologerna 

Tove Pettersson och Eva Tiby har visat att de sociala och rättsvårdande myndigheterna 

som valdes ut som informanter för utvärderingen utgick från ”prostitution as consisting 

in sexual acts which socially marginalised women with health difficulties initiate/conduct 

on the street with men who give them money in return.” Pettersson och Tiby uppmanar 

vetenskapssamhället ”to employ methods which reach and capture a wider range of phenomena 

than those that have been employed to date.” (Pettersson & Tiby, ”The production 

and reproduction of prostitution”, s 168 f.)

30 

utan att idéerna uppmärksammas och synliggörs. Det är därför denna avhandling 

är ett viktigt komplement till den socialvetenskapliga prostitutionsforskningen 

som hittills har dominerat i Sverige. 

Jag menar att idéhistoria, filosofi och vetenskapsteori är discipliner som 

kan ge viktiga bidrag när det gäller att förstå vad prostitution är och när 

det gäller att utveckla en medveten och genomtänkt prostitutionspolitik. 

Idéhistoriker, filosofer och vetenskapsteoretiker är utbildade i att blottlägga 

dolda antaganden i olika discipliners sätt att kartlägga och beskriva 

verkligheten, de kan jämföra olika forskningstraditioners grundförutsättningar 

och på detta sätt fördjupa dessa discipliners insikt om egna och 

andras förhållningssätt. Dessutom kan idéhistoriker och filosofer hitta 

gemensamma drag mellan olika synsätt och medla mellan olika värden 

och normer. 

jämförande historieskrivning 

Inte bara socialvetenskapen utan även historiker, idéhistoriker och filosofer 

måste hantera problemet att deras forskning styrs av inrotade föreställningar, 

särskilt när det gäller så laddade ämnen som prostitution 

och sexualitet. Idéhistorikern Claes Ekenstam har uppmärksammat detta 

problem. Han skriver: ”Vid genomläsningen av en tämligen omfattande 

internationell sekundärlitteratur [om sexualitetens historia] har det gång 

på gång slagit mig att vad historikerna lägger märke till och hur de värderar 

det de ser, är uppenbart präglat av deras förutfattade meningar.” 33 Även 

mitt sätt att närma mig prostitutionsdebatten är bestämt av mina erfarenheter 

samt av utgångspunkterna jag redogör för i denna inledning. Jag är 

medveten om att det inte finns någon ”neutral frizon varifrån historikern 

med oförvillad blick kan skåda bakåt i det förflutna för att se hur det verkligen 

var”. 34 Inte heller för beskrivningen av samtiden finns en sådan neutral 

utgångspunkt. Idéer styr vår verklighetsuppfattning utan att vi alltid 

är medvetna om det. Ändå har mitt mål varit att komma en förbehållslös 

position så nära som möjligt. Det jämförande perspektivet som prövas i 

33. Claes Ekenstam, Kroppens idéhistoria. Disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 

1700–1950, Stockholm 2006, s 174. 

34. Ibid.

31 

denna avhandling innebär enligt min mening en metodologisk fördel när 

det gäller att avslöja sina egna och andras förutfattade meningar samt att 

fördjupa förståelsen av såväl egna som andras förhållningssätt. Det är lättare 

att upptäcka idéer för den som kan lämna dessa idéers tolkningsram. 

Genom jämförelsen får historikern en ”större distans till sin egen identitet 

[…], eftersom han erfar konstruktionen av andra nationella identiteter”, 

som den tyska historikern Hartmut Kaelble skriver. 35 

En central frågeställning för denna bok är som nämnts hur det kommer 

sig att Sverige valde att införa en lag som kriminaliserar sexköp och varför 

Tyskland försökte integrera prostitution i samhället. Vilka idéer ligger 

bakom dessa lagar? Även när det gäller att besvara denna fråga har den 

jämförande historieskrivningen fördelar. Jämförelser synliggör mentaliteter 

och särdrag som förblir osynliga om man enbart tittar på ett land och 

de kan visa på gemensamheter och skillnader mellan olika förhållningssätt. 

”[K]nappast någon annan historisk metod skiljer goda och dåliga 

förklaringar från varandra lika precist som den historiska jämförelsen”, 

menar Kaelble. ”En rätt upplagd historisk jämförelse är en utmärkt prövosten 

för förklaringen av omvälvningar och förändringar”, vilket följande 

exempel belyser. 36 

Hittills har svenska historiker och statsvetare lyft fram den stora kvinnorepresentationen 

i riksdagen när de har försökt att förklara sexköpslagens 

tillkomst. Sexköpslagen har framställts som resultatet av en politik som 

tack vare kvinnorörelsens påtryckningar har blivit allt mer feministisk och 

lett till att Sverige fått en ledande position när det gäller jämställdhetsfrågor: 

”Den nya lagstiftningen kan […] ses som ett resultat av utomparlamentariska 

feministers och kvinnliga riksdagspolitikers gemensamma 

arbete mot konservativa krafter”, kommenterade statsvetaren Maud Eduards 

några år efter det att sexköpslagen fastställdes. 37 Även psykoterapeu- 

35. ”Der Historiker kann dabei durch den Vergleich mehr Distanz zur eigenen Identität 

gewinnen, weil er Erfahrungen mit der Konstruktion anderer nationaler Identitäten 

macht.” (Hartmut Kaelble, Der historische Vergleich. Eine Einführung zum 19. und 20. 

Jahrhundert, Frankfurt am Main & New York 1999, s 75.) 

36. ”kaum eine andere historische Methode so präzise gute und schlechte Erklärungen 

voneinander trennt wie der historische Vergleich.” & ”Ein richtig angelegter historischer 

Vergleich ist ein exzellenter Prüfstein für die Erklärung von Umbrüchen und Wandlungen.” 

(Ibid., s 41 & 50.) Min kursivering. 

37. Eduards, Kroppspolitik, Stockholm 2007, s 152.

32 

ten Hanna Olsson, som mellan 1977 och 1980 var huvudsekreterare i en 

statlig prostitutionsutredning, räknar den höga andelen kvinnliga ledamöter 

i riksdagen till sexköpslagens förutsättningar. 

I maj 1998 diskuterades prostitutionsfrågan i riksdagen. Dagen 

därpå skulle man votera kring […] förslaget att kriminalisera 

könsköpet. 1978 var andelen kvinnor i riksdagen 23 procent 

och 1998 43 procent. Förslaget vann bifall. 38 

Historikern Yvonne Svanström som har jämfört den svenska och den nederländska 

politiken menar att sexköpslagen ”kan ses i ljuset av den allt 

större närvaron av kvinnor i den svenska riksdagen, där den nederländska 

riksdagen inte alls har lika många riksdagskvinnor”. 39 

Det tyska parlamentet Bundestag har hittills också haft en lägre andel 

kvinnliga ledamöter än det svenska, vilket skulle kunna tyda på att kvinnorepresentationen 

kan förklara sexköpslagens tillkomst. Den föreliggande 

jämförelsen av idéerna bakom den tyska och den svenska prostitutionspolitiken 

visar emellertid att inte bara den svenska lagstiftningen utan också 

den tyska till stor del är formad av feministiska ideal. Samma sak gäller 

den nederländska lagstiftningen, vilket den nederländska genusvetaren 

Joyce Outshoorn har visat. 40 Såväl den tyska som den nederländska politiken 

har initierats och drivits igenom av kvinnor och prisats av feminister 

och har med andra ord inte kommit till stånd på grund av utan snarare 

trots den svagare kvinnorepresentationen i Bundestag och i det nederländska 

parlamentet. Inte bara sexköpslagen utan även den tyska och den 

nederländska prostitutionspolitiken kan ”ses som ett resultat av utomparlamentariska 

feministers och kvinnliga riksdagspolitikers gemensamma 

arbete”. Varken kvinnornas engagemang eller den jämförelsevis starka 

kvinnorepresentationen i riksdagen förklarar med andra ord varför sex- 

38. Hanna Olsson, ”Från manlig rättighet till lagbrott: Prostitutionsfrågan i Sverige under 

30 år”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2006/4, s 68. Journalisten och debattören Maria-Pia 

Boëthius formulerar samma tes i Maria-Pia Boëthius, ”Das Ende der Prostitution in 

Schweden?”, i Streit 2001/1, s 7. 

39. Svanström, ”Handel med kvinnor”, s 314. 

40. Joyce Outshoorn, ”The ’realistic approach’ of the Netherlands”, i Joyce Outshoorn 

(red.), The Politics of Prostitution, Cambridge 2004, s 185–204.

33 

köpslagen har varit framgångsrik just i Sverige. I linje med Kaelbles ord att 

en rätt upplagd historisk jämförelse inbegriper undersökningen av idéer, 

fokuserar denna avhandling mer på prostitutionspolitikens argument och 

mindre på parlamentens sammansättning och sexsäljarnas livssituation 

än tidigare undersökningar. 

Exemplet ovan visar att valet av teoretiska utgångspunkter påverkar 

forskningsmetoder och resultat. För att den jämförande historieskrivningen 

ska utveckla sina positiva potentialer är det viktigt att analysera 

ländernas olika tolknings- och handlingsmönster utifrån deras egen logik 

och historiska utveckling. Den radikalfeministiska positionen som 

jag anser har präglat stora delar av den tidigare svenska forskningen om 

sexköpslagens historia bortser i stort sett från detta faktum och kommer 

därför fram till en mindre nyanserad framställning av prostitutionslagarnas 

historia än den som presenteras i denna avhandling. 

Historiesynen som hittills har dominerat i den svenska forskningen 

om sexköpslagen kan beskrivas som en feministisk evolutionsteori som 

inte intresserar sig för särskilda kulturella sammanhang utan utgår från 

en abs trakt modell av patriarkatet. En hög kvinnorepresentation i parlamentet 

och sexköpslagen framställs som delmål i en framstegshistoria 

där radikalfeminismen är motorn och ett jämställt samhälle det slutgiltiga 

målet. Sverige lyfts fram som exempel på ett land som har kommit långt 

på vägen mot jämställdhet, medan andra länder – bland dem Nederländerna 

och Tyskland – haltar efter. Frågan varför svenska riksdagskvinnor 

engagerade sig just i sexköpslagen när de ville föra en feministisk prostitutionspolitik 

upplevs utifrån denna tolkningsram som lätt besvarad. 

Många svenska forskare och debattörer har hittills utgått från att sexköpslagen 

ligger i alla kvinnors intresse och är det naturliga valet för alla upplysta 

kvinnor på väg mot jämställdhet. Det har framställts som otänkbart 

att kvinnor gör andra val i andra länder om de har lika mycket insikt och 

makt som sina svenska systrar. Sällan hävdar någon att jämställdhetsmålen 

är uppfyllda i Sverige men riksdagskvinnornas engagemang för sexköpslagen 

har beskrivits som tecken på att svenska politiker är på rätt väg. 

Ett citat från Hanna Olsson angående den svenska prostitutionspolitiken 

får exemplifiera denna hållning:

34 

Problemen kring våld mot kvinnor, prostitution och människohandel 

är […] inte lösta för att man skapat adekvata lagar 

och placerat kvinnor i centrala maktpositioner. Detta är dock 

viktiga förutsättningar för samhällsförändring. Förtrycket, 

exploateringen och våldet mot kvinnor har fått ett politiskt 

språk. Dit har vi hunnit på 30 år. 41 

Utvecklingslinjen kvinnorepresentation-sexköpslag-jämställdhet har använts 

som måttstock för Sveriges och andra länders jämställdhetsnivå. Jag 

tror det är på detta sätt Yvonne Svanström har kommit fram till att sexköpslagen 

”kan ses i ljuset av den allt större närvaron av kvinnor i den 

svenska riksdagen, där den nederländska riksdagen inte alls har lika många 

riksdagskvinnor”. 42 På ett liknande sätt som radikalfeministiska kriterier 

bildar utgångspunkten när Svanström definierar icke-radikalfeministiska 

ståndpunkter som ”prostitutionsförespråkare” bildar kedjan kvinnorepresentation-sexköpslag-jämställdhet 

utgångspunkten för Svanströms analys 

av den nederländska politiken. En hög andel kvinnor i parlamentet 

betraktas som förutsättning för utvecklingen av en sexköpslag och det 

slutliga jämställda idealsamhället. Avvikelser från denna utvecklingslinje 

framstår som förklaringar till att andra länder har valt en annan prostitutionspolitik 

än Sverige. 

Tolkningsmallen kvinnorepresentation-sexköpslag-jämställdhet lämpar 

sig inte när det gäller att förklara varför kvinnorna i det nederländska 

och det tyska parlamentet valde ett annat sätt att se på prostitution än 

sina svenska kollegor. Enbart om man fjärmar sig från Olssons premiss 

att kvinnorepresentation och sexköpslagen är ”viktiga förutsättningar för 

samhällsförändring” kan man upptäcka att kvinnor utvecklar olika sätt att 

driva en feministisk prostitutionspolitik i olika kulturella sammanhang. 

Min version av prostitutionspolitikens historia bryter mot den hittills 

dominerande radikalfeministiska tolkningen. Detta betyder inte att jag 

betraktar den radialfeministiska forskningen som värdelös. Tvärtom är 

jag övertygad om vikten av att tolka historia ur olika perspektiv. Vi ser 

olika ting när vi betraktar historiska skeden ur olika synvinklar, och kan 

på så sätt öka vår sensibilitet, skapa ny kunskap och komma fram till en 

djupare förståelse av vad som hänt och händer. 

41. Olsson, ”Från manlig rättighet till lagbrott”, s 70. 

42. Svanström, ”Handel med kvinnor”, s 314.

35 

material 

I denna avhandling behandlas diskussionerna som ledde till att svenskar 

och tyskar stiftade så olika prostitutionslagar åren kring millennieskiftet. 

Beslutsfattarnas diskussioner i riksdagen och i det tyska parlamentet behandlas 

mest ingående. Det viktigaste källmaterialet för denna kartläggning 

är riksdagsprotokoll och protokoll från debatterna om prostitution i 

Bundestag, motioner, propositioner och lagförslag. I Sverige tillsattes två 

statliga prostitutionsutredningar under min undersökningsperiod. 43 Dessutom 

behandlades prostitution i Sexualbrottsutredningen från 1976. 44 

Som förarbeten till sexköpslagen ingår även deras betänkanden samt 

forskningen som dessa betänkanden bygger på i mitt källmaterial. Utredningarnas 

förslag kommenterades inom remissförfaranden av statliga institutioner 

och allmänheten. Också dessa remissbrev har undersökts. 

Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek har 

under hela min undersökningsperiod samlat tidningsartiklar om prostitution. 

Denna samling är inte komplett men består av flera hundra artiklar 

ur alla stora svenska dagstidningar. I klippen kommenteras inte bara riksdagsbeslut 

och utredningar utan här belyses också den utomparlamentariska 

debatten. Jag har främst använt mig av artikelsamlingen för att skaffa 

mig en överblick över debattläget vid olika tider. 

Tyskland har inget utredningsväsende som är jämförbart med det 

svenska. Lagförslag föregås där istället av offentliga hearings dit berörda 

institutioner och människor bjuds för att bidra med synpunkter. Protokollen 

från dessa workshops samt deltagarnas tidigare publikationer utgör 

en del av källorna för min beskrivning av den tyska debatten. 1993 gav 

det tyska familjeministeriet (Bundesministerium für Familie, Senioren, 

Frauen und Jugend) ut en utförlig rapport om sexsäljarnas rättsliga och 

sociala situation i Tyskland som avslutas med förslag till åtgärder. 45 Även 

denna rapport ingår i min undersökning. 

43. SOU 1981:71, Prostitution i Sverige. Bakgrund och åtgärder; samt SOU 1995:15, Könshandeln. 

44. SOU 1976:9, Sexuella övergrepp. Förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om 

sedlighetsbrott. 

45. Beate Leopold m.fl. (red.), Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation von 

Prostituierten in der Bundesrepublik.

36 

Politiker är ofta lekmän som intresserar sig för en viss sakfråga. När det 

gäller forskare, experter och lobbygrupper har jag koncentrerat mig på 

de debattörer och idéer som vunnit gehör i lagstiftningsprocessen. Sociologen 

och professorn i socialt arbete Sven-Axel Månsson har dominerat 

den socialvetenskapliga prostitutionsforskningen i Sverige under hela min 

undersökningsperiod. Som student författade han 1976 tillsammans med 

kollegan Stig Larsson rapporten Svarta affärer om prostitution och annan 

kriminalitet på Malmös restauranger. Rapporten fick stor uppmärksamhet 

och Månsson och Larsson uppmuntrades att forska vidare och doktorera 

om prostitutionen i Malmö. Det sociala projekt som de byggde upp i staden 

för att minska prostitutionen blev en modell som kopierades av andra 

svenska städer. Månssons forskning gav honom dessutom en given plats 

som sakkunnig i statens prostitutionsutredningar och han fick därmed ett 

direkt inflytande på lagstiftningsprocessen. Månssons och Larssons forskning 

och deras Malmöprojekt granskas i kapitel ett. 

En annan viktig forskare i sexköpslagens tillkomsthistoria är den radikalfeministiska 

teologen och professorn i sociologi och kvinnoforskning 

Eva Lundgren. Till skillnad från Månsson har Lundgren inte forskat om 

prostitution, men hon har varit viktig för den feministiska teoribildning 

som har påverkat riksdagens syn på prostitution. Lundgrens teoretiska 

överväganden och hennes inflytande på den svenska politiken diskuteras 

i kapitel tre. 

I Tyskland har föreningar och aktivistgrupper varit prostitutionspolitikens 

viktigaste inspirationskällor. Prostitueradegruppen Hydra som grundades 

i Berlin 1980 har spelat en nyckelroll när det gällde att påverka den 

tyska politiken. Eftersom prostitueraderörelsens arbete inte är publicerat 

i samma utsträckning som den svenska prostitutionsforskningen har jag 

tagit del av mötesanteckningar, brevväxlingar samt artiklar ur dagspressen 

i Hydras arkiv i Berlin. I Berlin har jag dessutom träffat Pieke Biermann 

som under 1970- och 1980-talet var den tyska prostitueraderörelsens 

frontfigur. Biermann har gett mig tillgång till sitt privata arkiv där hon har 

dokumenterat protestaktioner, planeringsmöten och brevväxlingar. Detta 

material presenteras i kapitel två. 

År 2000 pågick vid förvaltningsdomstolen i Berlin rättegången mot den 

före detta sexsäljaren och dåvarande ägaren för Café Pssst!, Felicitas Weig-

37 

mann. Myndigheterna hotade att dra in koncessionen för Weigmanns bar 

då kvinnorna som arbetade för henne sålde sexuella tjänster till caféets 

gäster i rum som Weigmann hyrde ut i anslutning till baren. Domstolen 

skulle avgöra om Weigmanns verksamhet var sedlig och bedöma hennes 

lämplighet som restaurangägare. Weigmann fick stöd av Hydra som hade 

samlat in ställningstaganden från myndigheter och föreningar som uttalade 

sig för ett samhälleligt erkännande av prostitution. Domstolen kom 

slutligen fram till att prostitutionen skulle accepteras, vilket påverkade de 

tyska lagstiftarna. Materialet som producerades i samband med Weigmannfallet 

presenteras i kapitel fyra. 

Det förekommer olika textsorter i mitt källmaterial. Där finns mer uppenbart 

politiskt motiverade texter som politikernas debattinlägg samt 

pamfletter och informationsmaterial från lobbygrupper, där finns utredningar 

och rapporter som är mindre uppenbart ideologiska men skrivna 

av politiskt tillsatta forskare och tjänstemän i enlighet med av statsråd 

författade utredningsdirektiv, och där finns texter som gör anspråk på 

vetenskaplighet. I min undersökning behandlas dessa texter som likvärdiga 

delar av den nya svenska och den tyska prostitutionslagstiftningens 

idéhistoria. Detta då de bara gemensamt kan förklara hur det kom sig att 

Sverige fick en sexköpslag och Tyskland legaliserade prostitutionen. 

avgränsning 

Vissa fenomen som skulle kunna definieras som prostitution berörs nästan 

inte alls i denna avhandling. Vilka aspekter av prostitution som tas upp beror 

på vad som diskuterats i prostitutionslagarnas förarbeten. Homosexuell 

prostitution och pojkar som säljer sex har till exempel börjat uppmärksammas 

i Sverige på senare år, efter att flera enkätundersökningar bland ungdomar 

visat att erfarenheten att sälja sex är vanligare bland pojkar än bland 

flickor. 46 I diskussionerna som föregick införandet av sexköpsförbudet och 

den tyska prostitutionslagen spelade homosexuell prostitution emellertid 

en underordnad roll, vilket är anledningen till att detta fenomen enbart 

46. T.ex. Jonna Abelsson & Anna Hulusjö, I sexualitetens gränstrakter – en studie av ungdomar 

i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster, Göteborg 2008; samt 

Erik Sidenbladh, ”Fler pojkar än flickor säljer sex”, i Svenska Dagbladet, den 3 juli 2005.

38 

berörs i mycket liten utsträckning också i denna avhandling. 

En hypotes som visade sig vara felaktig har påverkat mitt val av undersökningsperioden. 

I början av mitt arbete utgick jag från att Sverige hade 

ett liberalt debattklimat när det gällde prostitution i början av 1970-talet. 

Detta intryck hade jag fått efter att ha läst tidigare forskning om den 

sexualbrottsutredning som avslutade sitt arbete 1976. 47 Utredningens 

betänkande anses vara en av de mest sexualliberala texter som har producerats 

på uppdrag av riksdagen. Jag hade läst att utredningen föreslog 

att avdramatisera våldtäktsbrottet och dessutom fått intrycket av att den 

hade en accepterande hållning mot prostitution. 1971 fick utredningen 

sitt uppdrag att föreslå en politik och rättslig ordning som var i samklang 

med den förändrade synen på sexuallivet som hade uppkommit genom 

1960-talets sexualdebatt, men när betänkandet slutligen var klart hade 

klimatet vänt och utredningens resultat ledde till protester. Jag drog slutsatsen 

att riksdagens prostitutionsdebatt i början av 1970-talet var influerad 

av 1960-talets sexualliberalism. Med stöd i denna slutsats ville jag 

undersöka varför svenska politiker i den följande debatten avlägsnade sig 

från en sexualliberal syn, medan tyska politiker verkade bygga vidare på 

sexualliberala tankar. När jag läste Sexualbrottsutredningens betänkande 

fick jag emellertid ett delvis annat intryck än det som hade förmedlats av 

forskningen. Jag presenterar min tolkning av Sexualbrottsutredningen i 

kapitel ett. Här räcker det att nämna att utredarna inte ville avdramatisera 

prostitutionen utan beskrev den som ett problem som hade förvärrats 

med 1960-talets sexualdebatt. Under 1960-talet fanns det enskilda 

sexualliberala debattörer som ville integrera prostitutionen i samhället, 

men deras förslag fick inget genomslag. Riksdagens bestämda avståndstagande 

från folkpartisten Sten Sjöholms förslag att inrätta statliga bordeller 

1972, vilket jag också diskuterar i kapitel ett, är ett tydligt exempel på 

ledamöternas syn vid denna tid. Riksdagen har aldrig haft en sexualliberal 

hållning gentemot prostitutionen. På så sätt hade min avhandling kunnat 

47. T.ex. Eva Lundgren & Jenny Westerstrand, ”Prostitutionen ’i sig’ – åtskillnadens förföriska 

diskurs”, i Gudrun Nordborg & Anna Sigfridsson (red.), Våldets offer vårt ansvar, 

Umeå 2003, s 97 f; Ulrika Thomsson, ”Rätten till våra kroppar. Kvinnorörelsen och våldtäktsdebatten”, 

i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2000/4; samt Maud Eduards, Kroppspolitik, 

Stockholm 2007, s 144. Utredningens betänkande heter SOU 1976:9, Sexuella övergrepp.

39 

börja i en helt annan tid. Såväl i Tyskland som i Sverige bidrog 1960-talets 

sexualdebatt emellertid till att prostitutionen blev mer synlig i samhället 

än den hade varit tidigare. Pornografi såldes öppet och sexklubbarna lystes 

upp med neonskyltar. Parlamenten, myndigheterna och människorna 

som var verksamma i sexbranschen reagerade på denna utveckling både i 

Sverige och i Tyskland även om de gjorde det på olika sätt. Dessa diskussioner 

inleddes under 1970-talet, vilket gör detta årtionde, trots allt, till en 

lämplig utgångspunkt för denna undersökning. Med undantag av ett fåtal 

senare debattinlägg slutar undersökningen med parlamentens beslut om 

nya prostitutionslagar 1998 respektive 2001. 

Fram till 1990 fanns det två tyska stater med två olika sätt att hantera 

prostitution. Min undersökning begränsar sig till diskussionerna som fördes 

i Västtyskland. Denna avgränsning har jag varit nödd att göra på grund 

av tidsbrist och jag tycker det är beklagligt att jag inte haft möjlighet att 

fördjupa mig i den östtyska debatten. Undersökningen av synen på prostitution 

i DDR hade inte bara möjliggjort en granskning av återföreningens 

effekter på den tyska debatten. Jämförelsen mellan DDR och Sverige hade 

dessutom kunnat fördjupa förståelsen av det socialistiska inflytandet som 

präglade den svenska debatten under 1970-talet. Den östtyska sociologen 

Uta Falck har beskrivit såväl den politiska diskussionen kring prostitution 

som sexsäljarnas sociala situation i DDR. 48 I avhandlingens appendix ger 

jag en kort översikt över hennes viktigaste resultat. 

tidigare forskning 

Jag har redan nämnt Yvonne Svanström vid flera tillfällen. Hon är den 

forskare som har publicerat mest om den svenska prostitutionspolitiken. 

Hennes doktorsavhandling i ekonomisk historia som kom ut år 2000 handlar 

om kontrollen och registreringen av prostituerade i Stockholm under 

1800-talet. 49 Efter sin disputation har Svanström undersökt 1900-talets 

48. Uta Falck, VEB Bordell. Geschichte der Prostitution in der DDR, Berlin 1998. 

49. Yvonne Svanström, Policing Public Women. The Regulation of Prostitution in Stockholm 

1812–1880, Stockholm 2000. Boken har även kommit ut i en utökad version på svenska. 

(Yvonne Svanström, Offentliga kvinnor. Prostitution i Sverige 1812–1918, Stockholm 2006.) 

Andra aktuella avhandlingar om prostitution under 1800-talet är Rebecka Lennartsson,

40 

prostitutionspolitik och publicerat sina resultat i flera vetenskapliga artiklar. 

50 Jag har redan nämnt Svanströms radikalfeministiska utgångspunkt. 

Forskare som har skrivit om den svenska prostitutionspolitiken utifrån ett 

liknande perspektiv som Svanström är statsvetaren Maud Eduards, teologen 

och sociologen Eva Lundgren, juristerna Jenny Westerstrand och 

Gunilla Ekberg samt psykoterapeuten Hanna Olsson. 51 

Socialantropologerna Don Kulick och Petra Östergren har undersökt 

idéerna bakom den svenska sexköpslagen utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. 

52 Även de utgår från ett maktperspektiv, men till skillnad från den 

radikalfeministiska traditionen tolkar de prostitution inte huvudsakligen 

som uttryck för mäns makt över kvinnor utan intresserar sig för hur sexualitet 

konstrueras och normeras av samhället i allmänhet. I sin artikel 

”400000 tusen [sic] perversa svenskar” analyserar Kulick till exempel vad 

sexköpslagen och bilden av sexköpare som perversa män säger om lagstiftarnas 

föreställning om hur människor bör förhålla sig till sex. Kulick 

kommer fram till att sexköpslagen bidrar till föreställningen om en god 

sexualitet som inbegriper ”socialt godkända, ömsesidigt tillfredsställande 

sexuella relationer mellan två (bara två) vuxna eller unga vuxna som är 

Malaria urbana. Om byråflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockholm kring 

1900, Eslöv 2001; samt Anna Jansdotter, Ansikte mot ansikte. Räddningsarbete bland prostituerade 

kvinnor i Sverige 1850–1920, Stockholm 2004. 

50. T.ex. Svanström, ”Criminalizing the John”; Svanström, ”Handel med kvinnor”; 

Svanström, ”En självklar efterfrågan”; Svanström, ”Prostitution in Sweden”; Yvonne 

Svanström, ”Through the Prism of Prostitution. Conceptions of Women and Sexuality in 

Sweden at Two Fins-de-Siècle”, i Nordic Journal of Women’s Studies, 2005/1, s 48–58; samt 

Yvonne Svanström, ”Prostitution as Vagrancy. Sweden 1923–1964”, i Journal of Scandinavian 

Studies in Criminology and Crime Prevention, 2006/7, s 142–163. 

51. Eduards, Kroppspolitik, s 135–186; Lundgren & Westerstrand, ”Prostitutionen ’i sig’”; 

Ekberg, ”The Swedish Law That Prohibits the Purchase of Sexual Services”; samt Olsson, 

”Från manlig rättighet till lagbrott”. 

52. Östergren, Porr, horor och feminister; Petra Östergren, Västerländska tankedrag som 

påverkat den svenska sexköpslagens förarbeten, C-uppsats i socialantropologi, Stockholms 

universitet 2000; Petra Östergren, Synden ideologiserad. Modern svensk prostitutionspolicy 

som identitets- och trygghetsskapare, magisteruppsats i socialantropologi, Stockholms 

universitet 2003; Don Kulick, ”Sex in the new Europe. The criminalization of clients and 

Swedish fear of penetration”, i Anthropological Theory, 2003/3, s 199–218; samt Don Kulick, 

”Four Hundred Thousand Swedish Perverts”, i GLQ: A Journal of Lesbian and Gay 

Studies, 2005/2, s 205–235. Artikeln finns även i en svensk version. Don Kulick, ”400000 

tusen [sic] perversa svenskar”, i Don Kulick, Queersverige, Stockholm 2005, s 72–108.

41 

mer eller mindre exakt socialt jämlika”. 53 Sexuella praktiker som avviker 

från denna norm – t.ex. ordlösa sexuella möten mellan homosexuella 

män, gruppsex eller sadomasochistiskt rollspel – misstänkliggörs. På så 

sätt påverkar sexköpslagen inte bara sexsäljare och deras kunder utan normerar 

alla människors sexualitet, argumenterar Kulick. Varken han eller 

Östergren bagatelliserar problemen som kan vara knutna till prostitutionen 

– Kulick betonar att radikalfeministiska argument mot prostitutionen 

”onekligen [innehåller] en del sanning” medan Östergren skriver att hon 

kan ”förstå, och sympatisera med, den feministiska kampen mot kommersiellt 

sex och de sätt den förs på” – men för dem är prostitution inte 

väsenskild från andra sexuella praktiker. 54 Med denna utgångspunkt visar 

Östergrens analyser av den svenska prostitutionsdebatten och hennes 

intervjuer med sexsäljare i Porr, horor och feminister, att sexsäljare i Sverige 

tvingas underordna sig ett traditionellt sexualitetsideal där kvinnors 

sexualitet är kopplad till kärlek trots att deras kunskaper och erfarenheter 

skulle kunna bidra till alternativa vägar till alla kvinnors frigörelse. 55 

Både Kulick och Östergren har tagit avstånd från sexköpslagen. Queerteorin 

ifrågasätter all normering av sexuella beteenden, vilket förklarar att 

det skulle ”vara problematiskt att i queerteorins namn försvara […] den 

svenska sexköpslagen”. 56 

Det finns flera paralleller mellan Kulicks och Östergrens texter och min 

egen forskning. Mitt perspektiv är queerteoretiskt så till vida att jag försöker 

att blottlägga normer och värderingar som är knutna till samhällets 

syn på prostitution och sexualitet. I slutkapitlet där jag presenterar ett 

förslag till en ny feministisk prostitutionspolitik ansluter jag mig också 

till den queerteoretiska kritiken av sexualitetens normering. Även om jag 

sympatiserar med denna utgångspunkt är emellertid varken ifrågasättandet 

av den samtida politiken och dess syn på sexualitet eller kampen mot 

sexsäljarnas stigmatisering mitt huvudsakliga syfte. 

Arbetet med denna avhandling har drivits av mitt intresse för kulturella 

skillnader och min önskan att förstå den svenska och den tyska prostitu- 

53. Kulick, ”400000 tusen [sic] perversa svenskar”, s 76. 

54. Ibid., s 80; samt Östergren, Porr, horor och feminister, s 300. 

55. Östergren, Porr, horor och feminister, s 308. 

56. Kulick, ”Inledning”, i Don Kulick, Queersverige, Stockholm 2005, s 19.

42 

tionspolitiken utifrån deras specifika kulturella sammanhang. Samma motiv 

driver den brittiske samhällsvetaren Arthur Goulds forskning om den 

svenska prostitutionspolitiken. 57 Gould som är expert på välfärdsteorier 

och som tidigare har undersökt den svenska narkotikapolitiken beskriver 

sexköpslagen som ett sent uttryck för folkhemmets sociala ingenjörskonst 

och dess tradition av ”att lägga livet till rätta” för individerna. 58 

Kriminologerna Tove Pettersson och Eva Tiby har granskat faktaunderlaget 

för den svenska prostitutionspolitiken. 59 Deras analys av den svenska 

prostitutionsforskningens syn på prostitution liknar min analys av Sven- 

Axel Månssons, Stig Larssons och Eva Lundgrens forskning samt av prostitueradeföreningen 

Hydras skrifter i denna avhandling. 

I Makten, männen, mörkläggningen granskar journalisterna Deanne 

Rauscher och Janne Mattsson riksdagens agerande i samband med bordellhärvan 

från 1976. 60 Härvan hade avslöjats efter Stockholmspolisens 

gripande av Doris Hopp som misstänktes för att leda en stor callgirlverksamhet. 

Utredarna kom snabbt fram till att många högt uppsatta 

politiker verkade tillhöra Hopps kunder, vilket ledde till att statsminister 

Olof Palme försökte tysta ner ärendet. Härvan har också blivit känd 

som DN-affären då tidningen tvingades att betala skadestånd efter att ha 

publicerat sina avslöjanden om härvan som Geijeraffären, då justitieministern 

Lennart Geijer tillhörde männen som misstänktes ha köpt sex av 

minderåriga. Jag tolkar riksdagens agerande i samband med bordellhärvan 

som ett exempel på en regerings auktoritära maktutövande som kan 

jämföras med ”Spiegel-affären” i Tyskland 1962, vilket jag återkommer till 

i kapitel ett. Men enligt min bedömning har bordellhärvan inte påverkat 

den svenska prostitutionspolitiken nämnvärt även om riksdagsdebatten i 

samband med händelsen avslöjar mycket av den dubbelmoral beträffande 

57. Arthur Gould, ”The Criminalisation of Buying Sex: the Politics of Prostitution in 

Sweden”, i Journal of Social Policy, 2001/3, 437–456; samt Arthur Gould, ”Sweden´s Law 

on Prostitution: Feminism, Drugs and the Foreign Threat”, i Bandana Pattanaik & Susanne 

Thorbek (red.), Transnational Prostitution: Changing Patterns in a Global Context, London 

& New York 2002, s 201–215. 

58. Jfr Yvonne Hirdman, Att lägga livet tillrätta, Stockholm 1989. 

59. Pettersson & Tiby, ”The Production and Reproduction of Prostitution”. 

60. Deanne Rauscher & Janne Mattsson, Makten, männen, mörkläggningen. Historien om 

bordellhärvan 1976, Stockholm 2004.

43 

prostitutionen som rådde i riksdagen vid denna tid. Den som är intresserad 

av händelserna kring bordellhärvan hänvisar jag till Rauschers och 

Mattssons noggranna genomgång. 

Jämförande undersökningar av prostitutionspolitiken i olika länder 

är sällsynta. Visserligen finns det några antologier som behandlar synen 

på prostitution i olika länder, men dessa böcker innehåller snarare fristående 

avsnitt om politiken i enskilda länder än egentliga jämförelser. 61 

Den svenska juristen Claes Lernestedt och hans tyska kollega Kai Hamdorf 

kontrasterar i sin analys av sexköpslagen den svenska debatten mot 

den tyska politiken för att kartlägga den svenska lagens logik. 62 Inte heller 

deras artikel kan emellertid beskrivas som en regelrätt jämförelse då den 

tyska debatten spelar en mycket underordnad roll i juristernas text. 

Statsvetarna Gregg Bucken Knapp och Johan Karlsson står i början av 

ett forskningsprojekt om implementeringen av nya prostitutionslagar i de 

skandinaviska länderna. 63 

Själv har jag publicerat några artiklar som kan beskrivas som förstudier 

till denna avhandling, där jag har jämfört den svenska och den tyska lagstiftningen. 

64 

När det gäller den tyska prostitutionspolitikens historia är forskningsläget 

betydligt sämre än när det gäller forskningen om den svenska sexköpslagen. 

Juristen Ilya Hartmann har skrivit en avhandling om lagstiftningen 

61. T.ex. Joyce Outshoorn (red.), The Politics of Prostitution. Women’s Movements, Democratic 

States and the Globalisation of Sex Commerce, Cambridge 2004; samt Geetanjali 

Gangoli & Nicole Westmarland (red.), International Approaches to Prostitution. Law and 

policy in Europe and Asia, Bristol 2006. 

62. Claes Lernestedt & Kai Hamdorf, ”Sexköpskriminaliseringen – till skydd av vad? – del 

I”, i Juridisk Tidskrift, 1999–2000/4, s 846–858; samt Claes Lernestedt & Kai Hamdorf, 

”Sexköpskriminaliseringen – till skydd av vad? – del II”, i Juridisk Tidskrift, 2000–01/1, 

s 111–131. 

63. Johan Karlsson & Gregg Bucken Knapp, ”Prostitution policy reform and the causal 

role of ideas. A comparative study of policymaking in the Nordic countries”, i Statsvetenskaplig 

tidskrift, 2008/1. 

64. T.ex. Susanne Dodillet, ”Cultural Clash on Prostitution”, i Margaret Sönser Breen & 

Fiona Peters (red.), Genealogies of Identity. Interdisciplinary Readings on Sex and Sexuality, 

Amsterdam & New York 2005, s 39–56; samt Susanne Dodillet, ”Ideologiska förutsättningar 

för den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningen”, i Kvinnovetenskaplig 

tidskrift, 2006/4, s 74–89.

44 

kring prostitution och koppleri i Tyskland mellan 1870–2001. 65 Hartmann 

presenterar de viktigaste parlamentsdokumenten om prostitution under 

sin undersökningsperiod och ger på så sätt en bra överblick över lagstiftningsprocessens 

olika stationer. Han koncentrerar sig emellertid på den 

lagtekniska debatten i parlamentet. Inspirationskällor och lagstiftningens 

samhälleliga förutsättningar diskuteras inte. 

Prostitutionslagens ideologiska förutsättningar har undersökts av rättsfilosofen 

Joachim Renzikowski på uppdrag av det tyska familjeministeriet 

när detta skulle utvärdera prostitutionslagen. 66 Renzikowski presenterar 

olika lagstiftningsalternativ och deras underliggande tolkningar av prostitutionen 

samt möjliga invändningar mot dessa synsätt. Genom att visa 

på normers och värderingars betydelse för politikers policybeslut delar 

Renzikowski ett av syftena med denna avhandling. De samhälleliga förutsättningarna 

för Bundestags prostitutionspolitik ligger emellertid utanför 

Renzikowskis analys. 

Synen på prostitution i DDR har som nämnts beskrivits av sociologen 

Uta Falck. 67 

disposition 

Avhandlingen består av fyra huvudkapitel och en slutdiskussion. Kapitlen 

beskriver i kronologisk ordning diskussionerna om prostitution i riksdagen 

och i Bundestag under decennierna 1970–2000. I varje kapitel står ett 

land i fokus. Kapitlen om 1970- och 1990-talet handlar huvudsakligen om 

Sverige, kapitlen om 1980-talet och åren kring millennieskiftet om Tyskland. 

Denna uppdelning motiveras av att debatterna var olika intensiva 

under olika decennier i de båda länderna. Inget av kapitlen handlar emellertid 

enbart om ett land. I det första kapitlet förekommer relativt få jämförelser, 

men så snart jag har presenterat 1970-talets svenska debatt och på 

65. Ilya Hartmann, Prostitution, Kupplerei, Zuhälterei. Reformdiskussion und Gesetzgebung 

seit 1870, Berlin 2006. 

66. Joachim Renzikowski, Reglementierung von Prostitution: Ziele und Probleme – eine 

kritische Betrachtung des Prostitutionsgesetzes, utg. av Bundesministerium für Familie, 

Senioren, Frauen und Jugend, Berlin 2007. 

67. Falck, VEB Bordell.

45 

så sätt skapat en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen, jämför jag 

mer och mer. I min framställning står debatterna inte bredvid varandra 

utan de kommenterar varandra för att synliggöra ett alternativ till de synsätt 

som upplevs som naturliga och självklara i respektive land. 

Räknat i antal sidor är min jämförelse inte helt jämn. Jag har skrivit 

denna avhandling på svenska och för svenska läsare och därför varit mer 

utförlig när det gäller att belysa den svenska debatten. Även om det kan 

verka paradoxalt är det inte konstigt att det krävs fler sidor för att tydliggöra 

tänkesätten bakom den svenska sexköpslagen för svenska läsare 

än vad det krävs för att visa på tankarna bakom den tyska lagstiftningen. 

Tänkesätten vi är vana vid upplever vi ofta som naturliga och objektiva, 

medan det är enklare att se att främmande tankar bygger på särskilda försanthållanden, 

förbigåenden och värderingar. Det är därför synliggörandet 

av sexköpslagens grundantaganden har tagit mer utrymme i anspråk 

än diskussionen av den tyska prostitutionspolitikens utgångspunkter. 

Kapitel ett, ”Hur liberala argument ifrågasattes på bred front och en 

paternalistisk prostitutionspolitik utvecklades i Sverige”, inleds med en 

beskrivning av de sexualliberala röster som hördes i början av 1970-talet 

och av kritiken de mötte. I kapitlets andra del kartläggs forskningen 

om prostitution som kom i gång i Sverige i mitten av årtiondet och som 

levererade det empiriska materialet som riksdagens prostitutionslagstiftning 

senare skulle bygga på. Jag visar att denna forskning präglades av 

forskarnas ofta marxistiskt inspirerade, samhällskritiska övertygelser och 

att även många riksdagsledamöter argumenterade utifrån liknande ideologiska 

ställningstaganden. 

Kapitel två, ”Hur parollen ’Lön för hushållsarbete’ och motståndet mot 

den kapitalistiska staten bidrog till den tyska prostitueraderörelsens frihetskamp”, 

handlar om den tyska debatten under åren kring 1980. Kapitlet 

inleds med en beskrivning av den feministiska rörelsen ”Lohn für 

Hausarbeit” som inte bara kämpade mot mäns exploatering av kvinnors 

arbetskraft utan också för ett erkännande av prostitutionen. I kapitlets 

andra del beskriver jag grundandet av intresseföreningar för sexsäljare 

som tidsmässigt sammanföll med ”Lohn für Hausarbeit”, samt hur dessa 

föreningar i sin tur påverkade det tyska miljöpartiet Die Grünen att ta 

upp deras krav i Bundestag. Jag visar att prostitueraderörelsens kampanjer

46 

snarare än forskningsrapporter bildade utgångspunkten för en ny prostitutionspolitik 

i Tyskland. 

Kapitel tre, ”Hur radikalfeminismens och könsmaktsteorins intåg i 

den svenska prostitutionsdebatten möjliggjorde sexköpslagen”, visar hur 

de marxistiskt inspirerade argumenten som tidigare hade dominerat 

pros titutionsmotståndet i Sverige, ersattes med en allt tydligare feministisk 

kritik mot verksamheten under 1990-talet. Sveriges inträde i EU, utgången 

av riksdagsvalet 1991 samt en utmärkelse från FN som världens 

mest jämställda land föreslås som bidragande orsaker till denna perspektivförskjutning. 

Den statliga utredningen Kvinnofrid och den feministiska 

våldsforskningen som levererade det teoretiska fundamentet för sexköpslagen 

presenteras också i detta kapitel som avslutas med riksdagsdebatten 

om lagen som trädde i kraft 1999. 

Medan prostitutionspolitikens empiri och feministiska ideologi står i 

centrum för kapitlen ett till tre visar kapitel fyra, ”Hur tyska miljöpartister 

och socialdemokrater omformulerade prostitueraderörelsens feministiska 

krav och skapade en liberal prostitutionslagstiftning i opposition mot 

kristdemokratisk sedlighetspolitik”, att prostitutionen också diskuterades 

som en moralfråga. Sedlighetsbegreppet, som har en fast plats i den tyska 

civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch) och var anledningen till att prostitutionen 

inte var erkänd som yrke i Tyskland innan prostitutionslagen 

trädde i kraft 2002, står i centrum för detta kapitel. Genom en jämförelse 

av den tyska och den svenska politiken visar jag att den moraliska hållningen 

hos tyska kristdemokrater i många avseenden liknar argumenten 

hos förespråkarna för den svenska sexköpslagen. Eftersom debatten om 

människohandel tillhör den tyska prostitutionslagens förhistoria innehåller 

kapitel fyra dessutom en diskussion av traffickingpolitiken. I samband 

med denna diskussion beskriver jag även hur debatten om människohandel 

har förts i Sverige. 

Varje kapitel avslutas med ett diskussionsavsnitt där jag väljer ut en 

fråga som har varit central för debattörerna och belyser den mer ingående. 

På så sätt vill jag förtydliga att meningsskiljaktigheterna när det 

gäller prostitution kan förklaras med att debattörerna utgick från olika 

världsbilder, tänkesätt och kulturella sammanhang. I anslutning till kapitlet 

om 1970-talet diskuteras kommunitaristisk ideologi och Sveriges

47 

välfärdsideologi, i slutet av kapitlet om 1980-talet diskuteras anarkism, 

liberal individualism och parallellerna mellan dessa teorier och den tyska 

prostitutionsdebatten. Kapitlet om 1990-talet avslutas med en diskussion 

av olika feministiska teorier och deras betydelse för den svenska debatten, 

och i slutet av kapitlet om tiden kring millennieskiftet står olika moralbegrepp 

i centrum för att synliggöra tänkesätten som ligger bakom den tyska 

sedlighetsdebatten men även bakom prostitutionsdebatten i Sverige. 

I slutdiskussionen ”För en ny prostitutionspolitik” visar jag på ett sätt 

att kombinera den svenska och den tyska debatten till en ny feministisk 

prostitutionspolitik.

kapitel 1 

Hur liberala argument ifrågasattes på bred front och en 

paternalistisk prostitutionspolitik utvecklades i Sverige 

Detta kapitel inleds med en beskrivning av den lagstiftning som reglerade 

prostitutionen i Sverige i början av 1970-talet samt av prostitutionens plats 

i samhället vid denna tid. Det var detta sammanhang politiker förhöll sig 

till när de formulerade sin politik. Efter denna presentation följer en genomgång 

av 1970-talets prostitutionsdebatt, dess aktörer samt deras argument, 

innan jag i ett avslutande diskussionsavsnitt beskriver debattens 

ideologiska bakgrund samt dess kulturella och politiska förutsättningar. 

Reglementeringen, det vill säga registreringen av prostituerade och obligatoriska 

hälsoundersökningar för prostituerade, avskaffades i Sverige 1918. 

Sexsäljare kontrollerades emellertid även efter det. Fram till 1964 skedde 

det med hjälp av lösdrivarlagen som syftade till att förebygga brottslighet 

och annan ”asocialitet” genom att bemöta lösdrivande människor med 

tvångsåtgärder av olika slag. Inte bara landstrykare föll under lagens definition 

av lösdrivare, utan alla människor som hade ”ett sådant levnadssätt 

att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet”. 1 De 

flesta kvinnor som anhölls enligt lösdrivarlagen hade sålt sexuella tjänster. 

1964 ersattes lösdrivarlagen med lagen om åtgärder vid samhällsfarlig 

1. Cit. enligt Arne Borg, Folke Elwien, Michael Frühling, Lars Grönwall, Rita Liljeström, 

Sven-Axel Månsson, Anders Nelin, Hanna Olsson & Tage Sjöberg, Prostitution. Beskrivning. 

Analys. Förslag till åtgärder, Stockholm 1981, s 87 f. 

48

49 

asocialitet (LSA). LSA gällde personer över 20 år som underlät att efter 

förmåga försörja sig hederligt och förde ett sådant asocialt liv att uppenbar 

fara förelåg för allmän ordning eller säkerhet. 2 Främst gatuprostituerade 

kontrollerades med hjälp av LSA, bl.a. eftersom dessa kvinnor befarades 

komma i kontakt och liera sig med män ur kretsen av samhällets mest 

hänsynslösa förbrytare. 3 Så kallade ”halvyrkesprostituerade” som hade 

prostitution som extrainkomst fick inte omhändertas enligt lagen. LSA 

utsattes för hård kritik från första början. För det första tycktes ”samhällsfarlighet” 

vara ett alldeles för diffust kriterium för att välja ut vilka 

sexsäljare som skulle tvångsinterneras. För det andra kritiserades lagen 

för att enbart gälla prostituerade men inte deras hallickar och profitörer. 

Redan 1969 uttalade sig även riksdagen för ett upphävande av lagen som 

slutade användas samma år. 4 År 1981 ströks lagen helt. Personer under 20 

år kunde enligt barnavårdslagens § 25 fortfarande omhändertas av barnavårdsnämnden 

om de sålde sexuella tjänster eller levde ”sedeslöst” på 

andra sätt. 5 Utlänningar utan permanent uppehållstillstånd kunde och 

kan fortfarande visas ut ur landet enligt utlänningslagen om de ägnar sig 

åt prostitution. 6 

Förutom i dessa lagar reglerades prostitution i brottsbalkens sjätte kapitel 

om sedlighetsbrott. Enligt brottsbalken var det förbjudet att köpa 

eller försöka köpa sexuella tjänster av personer under 18 år. Vid homosexuella 

relationer gällde en 20-årsgräns. För koppleri straffades den som 

”vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans 

otuktiga levnadssätt” samt den som ”förleder den som är under 20 år till 

sådant levnadssätt”. 7 Lagen var riktad mot hallickar och andra profitörer, 

till exempel fastighetsägare, som hyrde ut bostäder åt prostituerade till 

2. SFS 1964:450, Om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. 

3. Britt-Inger Lind & Torsten Fredriksson, Kärlek för pengar? En bok om prostitutionsprojektet 

i Malmö 1976–80, Stockholm 1980, s 14. 

4. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige. Bakgrund och åtgärder, s 54. 

5. SFS 1960:97, Barnavårdslagen. 

6. Enligt utlänningslagen får en utlänning avvisas ”om det kan antas att han eller hon 

under vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på 

ett ärligt sätt”. Prostitution tolkas som en oärlig försörjningsform. SFS 2005:716, Utlänningslag, 

8 kap. § 2 2 p. Se även nedan s 461–462. 

7. SFS 1962:700, Brottsbalk; samt SFS 1969:162, Om ändring i brottsbalken, 6 kap. § 7.

50 

överpris. Syftet med dessa paragrafer var att motverka prostitution. 

Även om samhället fortsatte att vaka över prostitutionen hade kontrollen 

av sexsäljare luckrats upp under sextiotalet. Den allt öppnare sexualdebatten 

hade inte lett till att samhället accepterade prostitution, men få 

politiker engagerade sig aktivt för dess begränsning. Försäljningsställen 

för pornografi och caféer där de serverande kvinnorna uppträdde med 

blottade bröst öppnades under andra delen av sextiotalet i flera svenska 

städer. Verksamheten på kaféerna utökades och övergick så småningom 

till att bli mer renodlade sexklubbar med filmvisningar och levande nakenframträdanden. 

Programinnehållet utvidgades till ”pettingshows”, 

”lesbian shows” och samlag på scenen. På flera av sexklubbarna kunde 

kunderna betala för ”privat posering” med poseringsflickor i särskilda 

rum inom eller i anslutning till klubblokalerna. I många fall innebar sexklubbarnas 

poseringserbjudanden en förtäckt bordellverksamhet. Samma 

sak gällde för de så kallade poseringsateljéerna, som kvinnor (och män) 

inredde i lägenheter och andra lokaler för att ta emot sina kunder. Det var 

tillåtet att sälja och köpa sex, men det var förbjudet att organisera verksamheten, 

vilket innebar att verksamheten ofta var illegal. Sexklubbar och 

poseringsateljéer blev allmänt kända när klubbarna började annonsera i 

flera stora dagstidningar. I till exempel Dagens Nyheter förekom den första 

annonsen med en s.k. yrkesmodell den 7 december 1965. 8 

När brottsbalkens straffbestämmelser om tukt- och sedlighetssårande 

handling upphävdes 1971 ökade antalet sexklubbar ytterligare. Brottsbalken 

hade fram till dess kriminaliserat företeelser som ansågs sårande för 

tukt och sedlighet. I praktiken hade lagen främst gällt pornografi. I följd 

av 1960-talets allt öppnare syn på sexualitet ansågs det dock att statens 

uppfattning borde kännetecknas av en större vidsynthet gällande vad som 

skulle bedömas som stötande. När riksdagen upphävde bestämmelsen om 

sårande av tukt och sedlighet betonade den att den enskilde själv borde 

få bedöma vilka framställningar han eller hon vill ta del av. Efter lagändringen 

var det inte längre straffbart att visa pornografi vid till exempel 

teater- och varietéföreställningar. 

År 1972 kände polisen till 69 sexklubbar i hela landet. Malmö hade med 

8. Borg m.fl., Prostitution, s 513 f.

51 

25 det största antalet, medan Göteborg hade 13 och Stockholm 10. De resterande 

21 klubbarna låg fördelade på 13 landsortsstäder. 9 Trots att verksamheten 

i princip var tillåten, försökte polisen att motverka klubbarna. 

Genom att visa att det förekom något som stred mot lagen kunde polisen 

upplösa tillställningarna eller meddela förbud mot deras förnyande. Bakom 

dessa ingripanden låg ofta visningen av filmer som inte var godkända 

av Statens biografbyrå samt överträdelser av utskänkningsbestämmelserna. 

Även brister vad gäller hygienen och säkerheten samt överträdelser av 

bestämmelserna i byggnadslagstiftningen möjliggjorde myndigheternas 

ingripande. Effekterna av polisens åtgärder var dock oftast kortvariga. Genom 

att låta klubben byta namn och formellt ansvarig anordnare kunde 

klubbägaren efter skriftlig anmälan öppna igen redan dagen efter polisens 

ingripande. På grund av bevissvårigheter ledde prostitutionen vid sexklubbarna 

inte heller i alla fall till åtal eller domar för koppleri. 10 

Prostitution var alltså tillåtet när sexklubbsverksamheten expanderade 

i början av 1970-talet. Ändå var utvecklingen oönskad. Det befarades att 

brottsligheten skulle stiga genom utbredningen av sexklubbarna. Sutenörerna 

tycktes syssla med annan olaglig verksamhet som langning av alkohol 

och narkotika, och man var rädd att klubbarnas okontrollerade tillväxt 

skulle leda till en organiserad brottsmaffia. En annan farhåga var att prostitutionen 

och beroendet av sutenörer kunde få allvarliga sociala följder 

för de inblandade kvinnorna. Som en ytterligare anledning för ett ingripande 

tillkom att kringboende hade börjat beklaga sig över tilltagande 

buller och ökad biltrafik till och från etablissemangen. 11 

9. Borg m.fl., Prostitution, s 520. Två år tidigare kände polisen enbart till 24 sexklubbar i 

landet. Antalet kända klubbar ökade kontinuerligt fram till 1975, där det fanns 91 klubbar 

fördelade på 35 orter i Sverige. Sedan gick antalet sexklubbar kontinuerligt ner. Antalet 

poseringsateljéer uppskattades 1973 i Stockholm till 200, i Göteborg till 100 och i Malmö 

till 25. (Ds Ju 1973:5, Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna 

ordningen, s 105.) 

10. Borg m.fl., Prostitution, s 514 f. 

11. De beskrivna farhågorna uttrycktes i samband med diskussionen om Sjöholms bordellmotion 

i riksdagen. Se debatten nedan.

52 

sten sjöholms bordellmotion 

Folkpartisten Sten Sjöholm var en av de första politikerna i riksdagen som 

lade märke till ökningen av antalet sexklubbar och poseringsateljéer och 

bekymrade sig över kvinnorna som sålde sex på dessa ställen. Den 11 januari 

1972 krävde han i en motion till riksdagen att regeringen skulle ta 

sitt ansvar och bemöta denna utveckling. Genom inrättandet av statliga 

bordeller, det var Sjöholms förslag, skulle verksamheten kunna bedrivas 

under mer kontrollerade former, vilket skulle minska den kriminalitet 

som hade börjat utbreda sig i och med prostitutionen. 12 Folkpartistens 

initiativ gav riksdagen anledning att för första gången efter 1960-talets 

sexualdebatt explicit diskutera prostitution. Debatten kring Sjöholms bordellmotion 

är intressant då den visar var gränserna gick för den svenska 

sexualliberalismen i början av 1970-talet. 

För Sjöholm var prostitution ingenting dåligt i sig. Han betonade att 

han inte moraliskt ville förkasta denna verksamhet som han betraktade 

som resultatet av den allt friare sexualsynen som han själv förespråkade. 

Det hastigt växande utbudet av porrbutiker och poseringsateljéer hade 

dock skapat ”otrivsel, sanitära problem och miljömässigt icke tolererbara 

förhållanden” menade han, och han krävde av regeringen att den skulle 

utreda möjligheten att inrätta ”ett system med statlig bordellverksamhet”. 13 

Förhållandena under vilka prostitutionen ägde rum i början av 1970-talet 

var för Sjöholm varken ”ur allmän samhällelig synpunkt tillfredsställande 

eller ens acceptabla”, samtidigt som han betvivlade att man kunde ”lagstifta 

bort prostitutionen eller med andra medel få den att upphöra”. 14 

Prostitutionen har väl funnits sedan mänsklighetens födelse, 

och den har snarast allt mer tilltagit. […] Som alla vet är prostitutionen 

inte lagstridig. Den är accepterad av samhället, och 

min utgångspunkt är att prostitutionen såsom accepterad av 

samhället kommer att fortbestå, i vårt land liksom i andra län- 

12. Sten Sjöholm (FP), Motion 1972:59; samt Sten Sjöholm (FP), Motion 1973:27, i vilken 

Sjöholm upprepade sina krav. 

13. Sten Sjöholm (FP), Motion 1972:59. 

14. Sten Sjöholm (FP), i RD-protokoll 1972:117, s 99.

53 

der. Frågan är bara i vilka former. Det är alltså frågeställningen. 

Att de förhållanden som nu finns inte kan vara acceptabla 

tror jag också att vi alla kan enas om, och det är det som har 

inspirerat mig till att väcka denna motion. 15 

Sjöholm ansåg att det existerade ett behov av ”en verksamhet av det här 

slaget”, vilket gjorde det nödvändigt att den ”så snart som möjligt inordnas 

under vettigare yttre former” och ställdes ”under samhällets administration 

och kontroll”. 16 Om prostitutionen bedrevs i samhällets regi, menade 

Sjöholm, skulle hallickar och sutenörer förlora sitt inflytande över verksamheten, 

vilket i sin tur skulle leda till att prostitutionen skulle kunna 

präglas av ”samhällets ansvar och mänskligt förankrad omtanke” istället 

för av hot och tvång. Läkarkontroller skulle dessutom bidra till hygieniskt 

godtagbara förhållanden och minska frekvensen av smittosamma könssjukdomar. 

17 

Det som komplicerade frågan enligt Sjöholm var att prostitutionen omgavs 

av tabuföreställningar som hindrade människorna från att ”verkligen 

angripa det onda vid roten”. 

Man vågar inte göra det därför att det föreligger risk för att 

man då kan anses acceptera de förhållanden som finns och 

sanktionera en verksamhet som man djupast sett och av full 

övertygelse ogillar. 18 

Sjöholm menade att riksdagskollegornas moraliserande hållning fjärmade 

dem från möjligheten att angripa problemet så att det verkligen kunde få 

en hyfsad lösning. ”Att saluföra den form av kärlek det här gäller är måhända 

djupare sett inte mera moraliskt förkastligt än mycken annan köpenskap 

som samhället accepterar”, menade han i sin motion. 19 Sjöholm 

jämförde prostitutionen med alkoholkonsumtion samt spel och dobbel 

15. Ibid. 

16. Sten Sjöholm (FP), Motion 1972:59. 

17. Ibid. 

18. Sten Sjöholm (FP) i RD-protokoll 1972:117, s 99. 

19. Sten Sjöholm (FP), Motion 1972:59.

54 

och påminde om att staten i dessa branscher engagerar sig just med motiveringen 

att man behöver utöva kontroll för att förhindra missbruk. 

Det är möjligt att Sjöholms förslag inspirerades av två sexualliberala 

debattörer som i mitten av 1960-talet hade föreslagit inrättandet av offentliga 

bordeller i var sin debattbok. Läkaren Lars Ullerstams bidrag till sexualdebatten, 

De erotiska minoriteterna, kom 1964. Ullerstam föreslog en 

rad olika reformer som skulle hjälpa sexuellt avvikande och öka den sexuella 

lyckan. Till förslagen hörde inrättandet av byråer som skulle förmedla 

sexuella kontakter, klubbar där exhibitionister kunde få blotta sig inför 

publik och statliga bordeller. Förmedlingsbyråerna skulle drivas av läkare, 

psykologer och annan skolad personal som skulle hjälpa människor med 

ovanliga driftsprofiler att hitta lämpliga partners. Kriminaliseringen av 

bordeller betraktade Ullerstam som ”en av de största dumheter, som har 

begåtts i modern tid”. Genom att inrätta bordeller kunde man enligt honom 

lösa ett flertal problem: den sexuella nöden i samhället skulle lindras, 

antalet utomäktenskapliga graviditeter minska, kontrollen över könssjukdomar 

förbättras och den avancerade kriminalitet som gatuprostitutionen 

hade i släptåg upphöra. Dessutom trodde Ullerstam att sutenörerna genom 

konkurrens från statliga bordeller skulle förlora sin marknad, vilket i 

sin tur skulle leda till lägre priser för ”könsnjutningar”. Bordellerna skulle 

stå under Medicinalstyrelsens överseende, och här skulle råda ordnade 

arbetsförhållanden och anställningsvillkor. ”Många unga människor av 

bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande 

yrke”, trodde Ullerstam. 20 Han betonade vidare att såväl kvinnor som män 

hade behovet och borde ha möjligheten att köpa sexuella tjänster. 

Journalisten Jörgen Eriksson uttryckte sin sympati för inrättandet av 

statliga bordeller och ett erkännande av prostitutionen 1965 i debattboken 

Svenska botten. Fördömandet av prostitutionen drabbade framför allt prostituerade, 

dvs. de mest utsatta, menade Eriksson. Det huvudsakliga syftet 

med statliga bordeller skulle enligt honom vara att sexsäljare fick bättre levnadsförhållanden. 

Eriksson jämförde prostitution med andra yrkesverksamheter 

och kom till slutsatsen att dessa inte skilde sig avsevärt från varandra: 

”Det är vedertaget socialt beteende att sälja hand och hjärna, men 

20. Lars Ullerstam, De erotiska minoriteterna, Uddevalla 1964, s 122.

55 

vid några minuters utbud av vagina höjs ett moralskri. En sådan inställning 

kan endast förklaras av kvardröjande fördomar. Det finns inget skäl för 

påståendet att den prostituerade ensam bland förvärvsarbetande våldför 

sig på sin personliga integritet”, ansåg Eriksson. 21 Likt Ullerstam föreslog 

Eriksson arbetstidsreglering, fasta löner, tjänstepension och andra sociala 

förmåner såsom hobbyklubbar och bildningsverksamhet för sexsäljare. 

Även om Ullerstam och Eriksson i mångt och mycket var eniga tog 

många andra avstånd från deras sexualliberala förslag redan under 

1960-talet. Talrika kritiker betraktade utspelen som ett sätt att stimulera 

till debatt och inte allvarligt menade. Idéhistorikern Lena Lennerhed har 

i sin bok om 1960-talets sexualdebatt sammanställt pressens reaktioner 

på Ullerstams idéer och konstaterar: ”Ullerstams reformprogram vann 

inget gehör hos recensenterna.” 22 Upplösningen av sexualmoralen tycktes 

ha gått för långt. Den feministiska kritiken, som under 1990-talet kom att 

dominera prostitutionsdebatten i Sverige, uteblev emellertid i mitten av 

1960-talet. Lennerhed visar att sexualdebatten i sin helhet kännetecknades 

av försiktighet och avvaktan hos kvinnoorganisationerna. Kvinnorörelsen 

krävde under 1960-talet främst reformer för att förbättra kvinnors ställning 

på arbetsmarknaden, såsom lika lön för lika arbete, särbeskattning 

och daghemsutbyggnad. ”Man deltog inte nämnvärt i debatten, och i de 

artiklar som påträffas syns varken skarpa avståndstaganden eller liberala 

bejakanden”, skriver Lennerhed angående kvinnorörelsens engagemang i 

sexualdebatten. 23 Hur mottogs då Sten Sjöholm när han presenterade sitt 

förslag i början av 1970-talet? 

Allmänhetens och riksdagens reaktioner 

”Riksdagsmannen och kronofogden Sten Sjöholm (FP) i Helsingborg 

väckte idag en motion som garanterat kommer att ge eko” förutspådde Expressens 

Curt Rådström den 12 januari 1972 och han hade rätt: Sjöholms 

21. Jörgen Eriksson, Svenska botten. En debattbok om de asociala minoriteterna, Stockholm 

1965, s 48. 

22. Lena Lennerhed, Frihet att njuta. Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet, Stockholm 

1994, s 158. 

23. Lennerhed, Frihet att njuta, s 118.

56 

förslag väckte stor debatt i hela landet. 24 Dagarna efter det att Sjöholm 

hade lämnat in sin motion diskuterades idén att införa ett statligt bordellmonopol 

i alla stora dagstidningar. Artikelförfattarna var mer eller mindre 

överens om att Sjöholms förslag var förkastligt. 25 Sjöholm själv framställdes 

som en outsider som kollegorna skakade på huvudet åt. Göteborgs 

Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT) påminde om Sjöholms tidigare 

motioner ”om bl.a. förbud mot boxning och andra udda ämnen” medan 

Expressen citerade en av Sjöholms ”tveksamt förvånade” riksdagskollegor 

som menade att Sjöholm hade ”blivit alldeles galen”. 26 Göteborgs-Posten 

(GP) kallade Sjöholms initiativ ett ”stolligt förslag” och menade att 

[e]nda förklaringen till att ett sådant på allvar läggs fram måste 

vara ett besynnerligt behov av att skapa sensation. En person, 

som vill göra anspråk på att representera en del av svenska 

folket, borde nog tänka sig för, innan han faller för den frestelsen. 

27 

Efter en rundringning till i frågan bevandrade specialister kom både Dagens 

Nyheter (DN) och Expressen fram till att få i samhället ställde sig 

bakom bordellmotionen. Båda tidningarna hade frågat bland annat författaren 

Barbro Werkmäster, som var aktuell med boken Frihet, jämlikhet, 

systerskap och fått till svar att 

[s]tatliga bordeller löser inga problem. Det här är ju bara en 

del av den ekonomiska och sexuella exploatering av kvinnan 

som finns i samhället. 28 

Werkmäster menade att 

24. Curt Rådström, ”Svensk riksdagsman motionerar om statliga bordeller”, i Expressen, 

den 12 januari 1972. 

25. ”Hr Sjöholm får bister kritik i tidningarna”, i GHT, den 15 januari 1972. 

26. ”Motion mot koppleri”, i GHT, den 13 januari 1972; samt Thomas Bergström, ”Bäst 

med arvodesanställda flickor på statens bordeller”, i Expressen, den 13 januari 1972. 

27. ”Sexträsket”, i GP, den 14 januari 1972. 

28. Cit. enligt ”Protester mot statliga bordeller”, i Expressen, den 13 januari 1972.

57 

[i]dealet skulle vara en helt annan sexualmoral i ett samhälle 

som var så öppet att vem som helst skulle kunna ligga med 

vem som helst när som helst. Det är kanske en utopi, men alla 

reformer som företas måste ju vara en del i den stora reformen 

i riktning mot ett framtida socialistiskt samhälle. Statliga bordeller 

har ingen plats i ett sådant samhälle. 29 

Sexologen och professorn i socialmedicin Gunnar Inghe hävdade i DN att 

[s]tatliga bordeller skulle innebära att man sanktionerade en 

kvarleva från klassamhället av värsta slag. 

Vi ska inte glömma bort att det finns länder där man fått 

bukt med hela problemet, där det inte finns någon prostitution 

alls. Jag var i Shanghai strax efter det kommunistiska maktövertagandet 

och frågade bl.a. om prostituerade. Man svarade 

att det inte fanns några. De hade införlivats i samhället igen 

och behövde inte sälja sig. Naturligtvis ligger folk med varandra 

i Kina i alla fall. Men inte mot betalning. 30 

Uppfattningen att prostitutionen saknar grogrund i socialismen propagerades 

inte bara i Kina utan även i Östtyskland. 31 I den svenska debatten 

var synen på prostitution som ett uttryck för kapitalismen utbredd fram 

till mitten av 1980-talet. Som jag ska visa i kapitel tre ersattes denna föreställning 

om det prostitutionsfria socialistiska samhället under 1990-talet 

med visionen om det prostitutionsfria jämställda samhället. Då var 

det inte kapitalismen utan framför allt patriarkatet som ansågs förorsaka 

pros titutionen. 

Jämfört med debatten om prostitution 20 år senare då sexsäljare kom 

att betraktas som offer som behövde skyddas från offentliga uppträdanden 

fick kvinnor med prostitutionserfarenheter stort utrymme som specialister 

i media i början av 1970-talet. Sexsäljare och ”poseringsflickor” 

29. Cit. enligt Kerstin Vinterhed, ”Ett rungande nej till statliga bordeller”, i Dagens Nyheter, 


30. Kerstin Vinterhed, ”Ett rungande nej till statliga bordeller”. 

31. Se appendix.

58 

intervjuades och skrev debattartiklar om sin arbetssituation. Ibland framträdde 

kvinnorna med bild och nämndes med för- och efternamn, ibland 

uttalade de sig anonymt. 32 Även sexköpare och sexklubbsägare sågs som 

legitima röster i debatten. 

Sjöholms bordellförslag mottogs med blandade känslor också bland de 

direkt berörda, även om deras invändningar skilde sig från den socialistiska 

vänsterns. Expressen citerade ”Lena, 26, före detta damfrisör, med 

ateljé i Gamla Stan i Stockholm” som tyckte att 

det här jobbet är förnedrande. Det är enbart för pengarna som 

jag håller på. Ska jag hamna i den vanliga löneplanen lägger 

jag av. Någon statlig byråsekreterare i kärlek vill jag inte bli. 33 

Aftonbladets reporter Berit Nilsson hade talat med ”Mia, 21 år, poseringsbrud 

i Stockholm” samt ”Birgitte, 23” som likt Lena i Expressen visade sig 

vara rädda om sina löner om Sjöholms förslag skulle bli verklighet. ”Enda 

fördelen vore obligatorisk hälsokontroll och ordentliga vakter”, menade 

kvinnorna. Leif Illernäs, 26 år och ägare till en nyöppnad nattklubb med poseringsverksamhet, 

betvivlade att staten skulle lyckas med att driva bordeller. 

”Jag tror inte det går att få många att jobba om det ska vara statligt. Alla 

håller ju på för att tjäna stora pengar. Det går inte om Sträng ska vara med 

och kolla”, menade Illernäs. Nattklubbsägaren fick medhåll från en handelsresande 

från Värmland som berättade att han aldrig skulle sätta sin fot 

på en statlig bordell. ”Tänk om man mötte chefen i bordelldörren! Eller om 

en läkare skulle godkänna en innan man fick komma in till flickorna.” 34 

Rösterna som försvarade Sjöholms motion var få. Några fanns i GHT 

där en debattartikel av Karl Erik Lagerlöf om ”Bordellen i välfärdsstaten” 

hade inlett en diskussion om statliga bordeller redan några dagar innan 

32. Berit Nilsson, ”Nej, varken flickor eller kunder vill ha statliga bordeller”, i Aftonbladet, 

den 13 januari 1972; samt Karin Andersson, ”Strippan och riksdagsmannen eniga. Löjligt 

att låtsas som kontaktlösheten ej finns”, i ArbT, den 17 januari 1972; samt ”Statliga bordeller 

– vad är det för tok?”, i GT, den 19 januari 1972; samt Björn Eiwe, ”Sjöholm och porrflickan”, 

i GT, den 23 januari 1972. 

33. Cit. enligt ”Protester mot statliga bordeller”, i Expressen, den 13 januari 1972. 

34. Cit. enligt Berit Nilsson, ”Nej, varken flickor eller kunder vill ha statliga bordeller”, i 

Aftonbladet, den 13 januari 1972.

59 

Sjöholm hade lämnat in sin motion. Lagerlöf efterfrågade anställningstrygghet, 

utbildning, skydd mot yrkesskador och yrkessjukdomar samt en 

rimligt tidig pensionering för landets prostituerade. 35 Inlägget berömdes 

den 18 januari av Lars Ullerstam, läkaren som 1964 hade lanserat idén om 

statliga bordeller. 36 Ullerstam betonade inte enbart nyttan av bordellverksamheten 

för ”mentalhygienen”, utan efterfrågade även intensivare samhällsforskning 

och en socialpolitisk utredning som kunde ”belysa de goda 

ting som uträttas på bordellerna”. ”Vi är i skriande avsaknad av faktisk 

kunskap om dessa ting och rör oss mest med hypoteser”, menade Ullerstam 

och rekommenderade att uppmuntra personalen på bordellerna att 

yttra sig som sakkunniga i diskussionen. Till dem som stödde Lagerlöfs 

synpunkter hörde även Klas Lénberg, doktorand i rättssociologi i Lund. 

Han argumenterade att ”större delen av de skador som prostitutionen ger 

upphov till inte beror på prostitutionen som sådan utan på det omgivande 

samhällets moraliska fördömande av beteendet i fråga”. 37 

Till förespråkarna för statliga bordeller hörde också advokaten Leif 

Silbersky som i Expressen hade sagt att ”[d]et är ett utomordentligt bra 

förslag. Vi får in skattepengar som nu går statens näsa förbi och vi får 

en bättre hygien på bordellerna om de blir statligt kontrollerade”. 38 ArbT 

hade fått tag på ”24-åriga Marie som strippar och poserar på en av Mal- 

35. Karl Erik Lagerlöf, ”Bordellen i välfärdsstaten”, i GHT, den 8 januari 1972. Artikeln 

kommenterades dagarna därpå i GT, GP, Aftonbladet och DN där man var överens om 

att bordellverksamheten måste motarbetas då prostitution är skadlig och förnedrande, 

både för individen och för samhället. (Se faksimiltryck av artiklarna i GHT, den 15 januari 

1972.) 

36. Lars Ullerstam, ”Vilken nytta gör bordellerna?”, i GHT, den 18 januari 1972. 

37. Klas Lénberg, ”Brott utan offer”, i GHT, den 11 februari 1972. Även Sten Sjöholm själv 

skrev ett debattinlägg i GHT. (Sten Sjöholm, ”Bordellen och människovärdet”, i GHT, 

den 27 januari 1972.) Lagerlöfs artikel kritiserades även och det bl.a. av kyrkoherden 

Einar Lundberg samt av feministerna Carin Mannheimer och Helena Streijffert. (Einar 

Lundberg, ”Legalisera det onda?”, i GHT, den 20 januari 1972; samt Carin Mannheimer, 

”Manssamhällets myter prostitutionens orsak”, i GHT, den 22 januari 1972; samt Helena 

Streijffert, ”Den prostituerade är förloraren i en konkurrens”, i GHT, den 25 januari 1972; 

samt Helena Streijffert, ”Toleransens villkor”, i GHT, den 9 februari 1972.) Jag återkommer 

till Streijfferts argumentation längre ner. (Se nedan s 194–195.) Mannheimer och Streijffert 

har i sin tur kritiserats av Lagerlöf. (Karl Erik Lagerlöf, ”Långsiktig idealism kan vara 

ett sätt att överge”, i GHT, den 29 januari 1972.) 

38. ”Protester mot statliga bordeller”, i Expressen, den 13 januari 1972.

60 

mös mest välbesökta porrklubbar.” Hon berättade att statliga bordeller 

ofta diskuterades på hennes klubb: 

[D]et går inte att sanera bort människors kontaktlöshet och 

ömhetsbehov. Och så länge staten står utanför verksamheten 

så finns det alltså plats för samvetslösa hajar som kan utnyttja 

både flickorna och kunderna på ett osmakligt sätt. […] Dessutom 

skulle det – kanske – betyda att strippor och ”posöser” 

äntligen skulle accepteras som fullvärdiga samhällsmedborgare. 

Och vi skulle veta att det vi gör är sanktionerad lag och 

slippa brottas med frågan om man gör rätt eller fel. 39 

Sjöholms partikamrater värjde sig i en egen motion mot kollegans initiativ. 

Bordellverksamheten hade ökat kraftigt och okontrollerat, där hade kollegan 

rätt, det var man överens om, men att samhället nu skulle acceptera 

eller till och med aktivt medverka till existensen av denna verksamhet, det 

opponerade man sig mot. Folkpartisterna påminde om att det ”[o]avsett 

skiftande lagtexter kring detta problem har […] funnits en bred uppslutning 

kring den underförstådda målsättningen att så långt möjligt söka 

förhindra att människor av ena eller andra skälet prostituerar sig”. Som 

viktigaste orsak till denna hållning angav motionärerna ”vetskapen om de 

allvarliga sociala följder som i regel drabbar de kvinnor som blivit beroende 

av inkomster från prostitution och mycket ofta också av sutenörer, 

som utnyttjar dem och förmår dem att fortsätta med verksamheten”. Alkoholism, 

narkotikaberoende och andra fysiska och psykiska skador räknades 

upp som problem som tycktes vara förknippade med prostitutionen. 

”Vi betraktar prostitutionen som en från socialmedicinsk och humanitär 

synpunkt skadlig verksamhet för individen och icke som ett av samhället 

sanktionerat yrke”, slog folkpartisterna fast och föreslog att 

[s]ocialbyråerna i samtliga berörda kommuner uppmanas vidtaga 

åtgärder för att anskaffa arbete, alternativt ge socialhjälp 

och förmå vederbörande att övergå till annan för såväl individen 

som samhället nyttig verksamhet. 

39. Andersson, ”Strippan och riksdagsmannen eniga”.

61 

Ett samhälle som präglas av aktivt intresse för varje enskild 

medborgares välfärd kan inte underlåta att motarbeta det 

mänskligt förnedrande i den senaste tidens svenska bordellverksamhet. 

40 

Avslutningsvis krävde motionärerna av regeringen att den skulle skärpa 

brottsbalkens koppleriparagraf så att ”den blir tillämplig på var och en 

som ägnar sig åt att främja, underlätta, förmedla eller marknadsföra tillfällig 

könsförbindelse mot betalning”. 41 

Sjöholm lät sig inte tystas ner av partikamraterna utan fortsatte att argumentera 

för sin idé. När Aftonbladet frågade om en kommentar svarade 

han: 

Jag är realpolitiker. Det innebär att jag tar hänsyn till den 

verklighet jag lever i, när jag tar politisk ställning. Levde vi i 

ett idealsamhälle, skulle jag givetvis inte motionera om bordeller. 

Nu gör vi inte det utan i ett samhälle, där de prostituerade 

utnyttjas och förnedras. Och det kommer att fortsätta på precis 

samma sätt hur många motioner Källstad och hans gäng än 

skriver. 42 

Både Sjöholms motion och partikamraternas reaktion behandlades av socialutskottet 

vars ställningstagande diskuterades i riksdagen den 15 november 

1972. Socialutskottet tolkade idén att inrätta statliga bordeller som 

ett resultat av 1960-talets sexualdebatt och ”attitydförändringar som ägt 

rum i samhället”. Sexualitet diskuterades nu ”i de flesta samhällsgrupper 

med stor öppenhet, och människor i gemen visar stor tolerans mot företeelser 

på sexuallivets område, som tidigare varit omgärdade med fördomar 

och tabuföreställningar”, sammanfattade socialutskottets ordförande 

Göran Karlsson. ”Även om denna utveckling som helhet måste betraktas 

som positiv”, kunde det enligt utskottets bedömning ”inte bestridas att 

40. Thorvald Källstad m.fl. (FP) i Motion 1972:310. 

41. Ibid. 

42. Sten Sjöholm cit. enligt Maria Stålnacke, ”Sten Sjöholm inbjuden att bli första kunden 

på statliga bordellen”, i Aftonbladet, den 23 januari 1972.

62 

den också medfört nackdelar.” Ökningen av antalet poseringsateljéer och 

sexklubbar räknades i betänkandet snarare till utvecklingens avigsidor. 

Utskottet menade att utvecklingen innebar en tydlig fara för att prostitutionen 

skulle bli svårare att bekämpa, men påpekade även att sexklubbarna 

å andra sidan hade haft den positiva effekten att gatuprostitutionen 

hade reducerats kraftigt. 43 Socialutskottet var inte helt emot sexklubbarnas 

verksamhet. ”Privat företagsamhet på detta område” skulle enligt ordföranden 

”möjligen få förekomma”. 44 Ett statligt godkännande av verksamheten 

däremot ville man inte vara med om. I sitt betänkande framhåller 

socialutskottet att 

upprättandet av bordeller, som drivs eller godkänts av samhället, 

skulle innebära att samhället aktivt medverkade till att ett 

antal människor utnyttjades för en verksamhet som erfarenhetsmässigt 

ofta leder till både allvarliga psykiska skador och 

till livsvarig social missanpassning för dem. 45 

De flesta riksdagsledamöter höll med om denna bedömning. Prostitution 

tycktes leda till beroende och social misär, ansågs därmed icke önskvärd 

och skulle bekämpas och om möjligt undanröjas. Ett annat viktigt argument 

mot prostitution var ”förnedringen” som verksamheten tycktes 

innebära för de involverade. Den moderate riksdagsledamoten Nils Carlshamre 

uttryckte sig på följande sätt: 

Jag tror visst att det skulle gå att få det så att säga litet snyggare 

i fasaden. Man kanske rent av skulle kunna nå bra och riktiga 

sociala resultat – men, herr Sjöholm, det hjälper liksom inte. 

Det finns områden som samhället inte kan ge sig in på, nästan 

oavsett vilka vinster som lockar. Och dit hör enligt mitt sätt att 

se definitivt en verksamhet som ändå ytterst handlar om djup 

43. SOU 1972:36, Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om bordellverksamhet, 

m.m., s 7. 

44. Göran Karlsson (S) i RD-protokoll 1972:117, s 103. 


m.m., s 6.

63 

mänsklig förnedring. T.o.m. om man tror sig kunna vinna 

många goda saker finns det en gräns som samhället inte kan 

överskrida. Samhället kan inte engagera sig i direkt förnedrande 

verksamhet. 46 

Sjöholm underströk i sin kommentar till Carlshamres inlägg att syftet 

med bordellförslaget just var att ”komma ifrån de mänskligt förnedrande 

former under vilka prostitutionen nu försiggår”. Och vidare: 

[N]är jag menar att man ska ta bort de mänsklig förnedrande 

formerna för prostitutionen, så ligger i det att jag anser, som 

jag många gånger har sagt, att man inte kommer ifrån prostitutionen. 

Den kan inte lagstiftas bort, och det finns inte heller 

något intresse av att göra det. Det är de mänskligt förnedrande 

formerna man måste komma bort ifrån, och det är därför jag 

har ställt mitt yrkande. 47 

Medan de flesta riksdagsledamöterna var överens om att prostitution är 

förnedrande i alla dess former, menade Sjöholm att prostitution kunde 

bli en nyttig sysselsättning om den frikopplades från kriminalitet och 

sanitära olägenheter. Det är tydligt att Sjöholm och hans kritiker syftade 

på olika saker, när de talade om prostitutionens förnedrande effekt. 

Bordellmotionens motståndare delade inte Sjöholms uppfattning att det 

var sexklubbarnas utformning som gjorde prostitutionen till en skadlig 

verksamhet. I januari 1972 hade Folkpartiets Ingegärd Frænkel förklarat 

prostitutionens förnedrande konsekvenser genom att beteckna verksamheten 

som ett ekonomiskt och sexuellt utnyttjande av kvinnan. Hennes 

formulering löd så här: 

Att staten […] skulle legalisera det ekonomiska och sexuella 

utnyttjandet av kvinnan vore för henne så förnedrande att 

dylika tankar för mig är helt absurda. 48 

46. Nils Carlshamre (M) i RD-protokoll 1972:117, s 120 f. (Kursivering i originalet. Där 

inget annat anges är orginaltextens kursiveringar återgivna även i de följande citaten.) 

47. Sten Sjöholm (FP) i RD-protokoll 1972:117, s 122. 

48. Ingegärd Frænkel (FP) i RD-protokoll 1972:8, § 6.

64 

Denna uppfattning delades tio månader senare av flera ledamöter. En av 

dem var Nancy Eriksson som ännu tydligare än Frænkel betonade att det 

var just kvinnorna som drabbades av prostitutionens skadeverkningar. 

Hon menade i sitt riksdagstal att poseringsateljéer och sexklubbar hade 

det gemensamt med bordellerna att det huvudsakligen är 

kvinnor som förnedras och genom det liv som de tvingas föra 

kommer allt längre bort från möjligheten att bli vanliga människor 

igen. 49 

Även socialutskottets ordförande Göran Karlsson instämde med denna 

bedömning när han i sitt riksdagstal menade: 

[V]i har försökt att se detta problem sådant det är, men vi 

vill inte ge ens en lillfingernagel åt herr Sjöholms förslag om 

statliga bordeller. Vi vill inte vara med om att diskriminera 

kvinnorna! 50 

För Sjöholms kritiker innebar prostitution alltså förtryck samt ekonomisk 

och sexuell exploatering, medan den för honom själv inte behövde vara 

förnedrande. 51 

Oenigheten mellan Sjöholm och hans kollegor berodde inte på att den 

ena sidan hade tillgång till vetenskapliga utredningar och analyser som var 

otillgängliga för den andra. Faktum är att det fanns mycket lite forskning 

om prostitution överhuvudtaget vid den här tiden. Beskrivningar av sexsäljarnas 

sociala situation byggde på förutfattade meningar och spekulationer 

snarare än på empiriska undersökningar. Meningsskiljaktigheterna 

ledamöterna emellan berodde på att de etiska överväganden som de flesta 

ledamöter utgick från skilde sig från Sjöholms värderingar när det gällde 

att bedöma bordellverksamheten. Värderingarnas övertag över empirin i 

prostitutionsdebatten är en tes som löper genom denna avhandling. 

49. Nancy Eriksson (S) i RD-protokoll 1972:117, s 119. 

50. Göran Karlsson (S) i RD-protokoll 1972:117, s 106. 

51. Att det inte är självklart att prostitution beskrivs som dåligt i sig blir även tydligt när 

man tittar på den tyska debatten.

65 

Sten Sjöholms förslag att utreda möjligheten att inrätta statliga bordeller 

röstades slutligen ner av riksdagen med stor majoritet tillsammans 

med ett kompromissförslag som Sjöholm hade delat ut under mötet. 52 I 

omröstningen var 303 ledamöter mot dessa förslag, 4 röstade med Sjöholm 

och 2 avstod från att rösta. 

Lagändringar 

Toleransen som 1960-talets sexualdebatt hade fört med sig, och som välkomnades 

av både socialutskottet och riksdagens ledamöter, hade tydliga 

gränser. Prostitutionen hade ingen plats i det sexualupplysta Sverige. Sjöholms 

försök att integrera prostitutionen i välfärdsstaten bemöttes med 

krav på lagar som istället skulle motverka verksamheten. I januari 1973 

tillsatte Justitiedepartementet en kommission med uppgiften att utreda åtgärder 

för att förebygga brott och ”social missanpassning” i samband med 

sexklubbarnas verksamhet. Den så kallade Brottskommissionen skulle 

bl.a. pröva i vilka fall polisen kunde ges befogenhet att förbjuda pornografiska 

föreställningar. 53 

Brottskommissionens betänkande Åtgärder för att bekämpa brottsligheten 

och förbättra den allmänna ordningen blev färdigt efter två månaders 

arbete. Kommissionen var mot ett totalförbud av prostitution och pornografisk 

verksamhet men förordade anmälningsplikt för offentliga pornografiska 

föreställningar. Regeringen anslöt sig till detta förslag. 54 Den 

1 juli 1973 infördes tillståndsplikt för den som ville öppna sexklubb och 

anordna pornografisk show. 

52. Sten Sjöholm (FP) i RD-protokoll 1972:117, s 102. Där yrkade han på att ”en kartläggning 

av prostitutionens omfattning och karaktär och av de prostituerades bakgrund, 

utbildning, levnadsförhållanden m.m.” skulle genomföras och ”förslag till åtgärder för att 

bekämpa de mänskligt förnedrande former under vilka prostitutionen för närvarande 

bedrivs” läggas fram. 

53. Brottskommissionens direktiv i DsJu 1973:5, Åtgärder för att bekämpa brottsligheten 

och förbättra den allmänna ordningen, s 60 f. 

54. Proposition 1973:115, Förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra 

den allmänna ordningen, s 2.

66 

1976 års sexualbrottsutredning 

Ungefär samtidigt som Sten Sjöholm motionerade om statliga bordeller 

tillsatte den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer en utredning 

som skulle föreslå ändringar av sexualstraffrätten. Geijer gjorde 

bedömningen att sexualfrågor diskuterades mer öppet i såväl den offentliga 

debatten som människor emellan än tidigare och ville anpassa lagstiftningen 

efter denna nya öppenhet. 55 Utredningens betänkande som 

blev färdigt 1976 är inte bara en av de mest sexualliberala texter som har 

producerats på uppdrag av en svensk regering. Den är också en av de mest 

kontroversiella. 

Tidigare reception och en alternativ läsning 

Kritiken mot utredningen inleddes med protesterna som utredningsresultaten 

utlöste hos kvinnorörelsen. En av kvinnorörelsens viktigaste aktörer 

var Grupp 8 som hade bildats 1970. Sexualbrottsutredningen verkade som 

en katalysator för uppmärksamheten kring gruppen. Det tog inte lång tid 

innan privatpersoner, enskilda opinionsbildare, olika gräsrotsorganisationer 

och de politiska kvinnoförbunden var förenade i gemensamma 

protester. Enligt Grupp 8:s egen uppskattning engagerade sig uppemot 

500.000 kvinnor i kampen mot Sexualbrottsutredningen under våren 

1976. 56 Kvinnorörelsen ansåg att det fanns ett ”underliggande budskap 

[…] i utredningen som framställde kvinnor som sexualobjekt, ständigt 

tillgängliga för män”, skriver statsvetaren Ulrika Thomsson och citerar ur 

Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen: ”I motiveringarna till lagförslaget 

möter man en utpräglat manlig kvinnofientlig och ’sexualliberal’ syn på 

sexualitet och på förhållandet mellan könen.” 57 För 1970-talets kvinnorörelse 

var främst utredningens syn på våldtäkt ett exempel på ”samma 

fördomar om manlig och kvinnlig sexualitet […] som låg till grund för 

den ’sexuella revolutionen’ som de kommersiella krafterna i samhället 

55. SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, s 25. 

56. Thomsson, ”Rätten till våra kroppar”, s 53. 

57. ”Sexualbrottsutredningen: ett hot mot kvinnans frigörelse!”, i Kvinnobulletinen 

1976/2–3, s 5. Jfr Thomsson, ”Rätten till våra kroppar”, s 53.

67 

[…] uppmuntrat till genom pornografi, porrklubbar, porrfilm osv.” 58 Även 

utredningens syn på prostitution har beskrivits som sexualliberal. Statsvetaren 

Maud Eduards hävdar i sin bok om svensk Kroppspolitik att Sexualbrottsutredningen 

”i princip ville avkriminalisera koppleri – och därmed 

underblåsa prostitution”. 59 Själv tolkar jag 1976 års sexualbrottsutredning 

precis tvärtom, nämligen som ett dokument som ger uttryck för utredarnas 

avståndstagande från prostitution. 

Ingenting i utredningsdirektiven från november 1971 tyder på att Lennart 

Geijer menade att prostitutionen hade börjat accepteras av befolkningen. 

60 Däremot försvarade justitieministern åtminstone inledningsvis 

en liberal lagstiftning kring sexklubbarnas legala verksamhet. Prostitution 

kunde inte räknas till denna legala verksamhet då det var förbjudet att 

organisera prostitution och att förmedla kunder. I samband med en förfrågan 

av folkpartisten Ingegärd Frænkel menade Geijer i januari 1972 

att det var svårt att bedöma i vad mån poseringsverksamhet förde med 

sig skadeverkningar så länge klubbarna organiserades inom ramen för 

lagstiftningen. Då var han enbart ”medveten om att företeelser av detta 

slag kan ge upphov till olägenheter och sociala skadeverkningar” och 

avsåg därmed ”nattligt oljud och liknande” som kan vara ”störande för 

omgivningen”. 61 När justitieministern tio månader senare fick svara på en 

fråga av folkpartisten Gunnar Hyltander angående sexklubbarnas verksamhet 

och reklam för pornografi betonade Geijer att han var medveten 

om att ”[d]e förhållanden under vilka kvinnorna medverkar i den aktuella 

verksamheten ofta utgör risk för deras psykiska välbefinnande och sociala 

trygghet”. 62 I inget av fallen uttalade sig ministern för prostitution. Skillnaderna 

i Geijers svar skulle kunna tydas som en attitydförändring som 

föranleddes av debatten kring Sjöholms bordellmotion. Det är troligt att 

Geijer genom debatten blev än mer medveten om samhällets avstånds- 

58. ”Sexualbrottsutredningen: ett hot mot kvinnans frigörelse!”, i Kvinnobulletinen 

1976/2–3, s 5. 

59. Eduards, Kroppspolitik, s 144. 

60. Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 19 november 

1971), i Riksdagsberättelsen år 1973, s 60–64. Ett utdrag ur direktiven är publicerat i SOU 

1976:9, Sexuella övergrepp, s 25 f. 

61. Lennart Geijer (S) i RD-protokoll 1972:8, § 6. 

62. Lennart Geijer (S) i RD-protokoll 1972:108, § 6.

68 

tagande från prostitution. Vad som var inlärd retorik i Geijers uttalanden 

och vad som var övertygelse spekulerades det i några år senare, när socialdemokraten 

blev huvudpersonen i 1976 års bordellaffär som senare blev 

uppkallad efter justitieministern. Även om det är Geijers yttranden och 

inte hans eventuella sexvanor som ska undersökas här ska några ord sägas 

om denna skandal. 

Geijeraffären utlöstes av en promemoria om ett förmodat samröre mellan 

ledande politiker och den organiserade prostitutionen, vilken rikspolischefen 

Carl Persson överlämnade till statsminister Olof Palme i augusti 

1976. Där väcktes misstanken att bl.a. Geijer hade varit kund hos den så 

kallade bordellmamman i Stockholm och köpt sexuella tjänster av polska 

sexsäljare och av barn. Barnprostitution var förbjudet även vid denna tid 

och ministerns eventuella kontakt med östeuropeiska prostituerade betraktades 

under det kalla kriget som en säkerhetsrisk. 63 Ärendet aktualiserades 

omedelbart före regeringsskiftet 1976 och Palme anklagades senare 

för att ha tystat ner misstankarna på grund av detta. Affären utreddes aldrig, 

vilket enligt min mening måste bedömas som en av de största politiska 

skandalerna i Sverige i modern tid. 64 

Geijeraffären har fått stort utrymme när sexköpslagens historia har beskrivits 

tidigare. Hanna Olsson lyfter fram bordellskandalen för att visa 

att samhället under 1970-talet ignorerade könshandelns ”verklighet av 

utnyttjande och våld”. 65 Enligt Olsson har klimatet förändrats sedan dess 

tack vare kvinnorörelsens kamp och inrättandet av sexköpslagen. ”Med en 

lagstiftning följer en tvingande öppenhet”, argumenterar Olsson, ”[d]ärför 

har vi nu också en ny medial öppenhet kring män i högre samhällsskikt 

som begår brott mot kvinnor.” 66 Olsson lyfter fram Geijeraffären som exempel 

när hon hävdar att riksdagen var tolerant mot prostitution under 

1970-talet medan hon framställer sexköpslagen som bevis på riksdagens 

avståndstagande från prostitution 30 år senare. Min tolkning av såväl Gei- 

63. De polska sexsäljarna betraktades inte som offer för människohandel på 1970-talet, 

vilket utifrån dagens traffickingdebatt hade kunnat vara ytterligare en försvårande omständighet. 

Se nedan s 480 & 486. 

64. Affären har diskuterades i riksdagen. Se RD-protokoll 1978:137, § 7. Se även Rauscher 

& Mattsson, Makten, männen, mörkläggningen. 

65. Olsson, ”Från manlig rättighet till lagbrott”, s 58. 

66. Ibid., s 70.

69 

jeraffären som sexköpslagens effekter är en annan. Även under 1970-talet 

var det förbjudet att köpa sex av minderåriga. Geijeraffären visar att 

brottsbalkens § 8 om förförelse av ungdom inte ledde till ”en tvingande 

öppenhet” såsom den borde ha gjort enligt Olssons beskrivning av lagars 

effekter. Lagen medförde inte att riksdagsmännen i polisens promemoria 

ställdes inför rätta. Inte heller ledde lagen till en utredning av skandalen. 

Hotet mot riksdagens anseende och ledamöternas position omöjliggjorde 

en undersökning av politikernas inblandning i bordellhärvan och 

förhindrade att barnen som förekom i polisens spaningsmaterial hördes. 

Sexköpslagen har inte kunnat förändra denna situation, vilket blev tydligt 

när två av kvinnorna som hade drabbats som barn sökte upprättelse och 

skadestånd av regeringen under vintern 2007/08. Justitiekanslern Göran 

Lambertz hänvisade till preskriptionstiden när han nekade de nu vuxna 

kvinnorna ekonomisk kompensation och en ursäkt. Riksdagen avstod 

från att begära skadestånd ex gratia, dvs. av nåd. Socialdemokraternas 

tidigare justitieminister Thomas Bodström som tillhör sexköpslagens förespråkare, 

beskrev kvinnornas utpekanden som förtal när han intervjuades 

i programmet Nyhetsmorgon på TV4 den 6 december 2007: ”Man 

ska vara försiktig med att peka ut människor utan grund. […] Det här 

gränsar naturligtvis också till förtal – förtal är det ju, det är fruktansvärda 

utpekanden.” 67 Enligt min bedömning tystades bordellhärvan ner just 

på grund av att så många människor tog avstånd från prostitution och 

barnmisshandel redan 1976. Tvärtemot vad Olsson skriver doldes prostitutionsfrågan 

inte ”bakom fraser som ’världens äldsta yrke’”, utan beskrevs 

som ett uttryck för samhällets kommersialisering och exempel på förtryck 

som det gällde att motarbeta. 68 Avståndstagandet från prostitutionen kommer 

med största tydlighet till uttryck i debatten kring Sten Sjöholms bordellmotion. 

Motståndet mot bordellmotionen och omröstningens tydliga 

utgång har hittills åsidosatts i historieskrivningen om 1900-talets svenska 

prostitutionspolitik, men är enligt min bedömning ett tydligt tecken på 

att avståndstagandet från prostitution som också ligger bakom sexköpslagen 

har en lång tradition i Sverige. Med min tolkning ifrågasätter jag te- 

67. Thomas Bodström i Nyhetsmorgon, på TV4, den 6 december 2007, kl 6.45. Se även 

(sett den 11 mars 2008). 

68. Olsson, ”Från manlig rättighet till lagbrott”, s 58.

70 

sen om att kvinnorörelsen har haft en avgörande betydelse för samhällets 

prostitutionsmotstånd – en tes som har utvecklats av bland annat Hanna 

Olsson, Maud Eduards och Yvonne Svanström. Angående Sexualbrottsutredningen 

håller jag med dessa forskare om att flera av utredningens 

förslag var radikala och problematiska, men det fanns även gränser som 

utredarna inte ville överskrida. Dessa gränser har inte uppmärksammats 

av Olsson, Eduards och Svanström, men är viktiga att frilägga om man ska 

kunna ge en rimlig bild av prostitutionsdebatten och lagstiftningen kring 

prostitution i Sverige. I följande avsnitt kommer jag därför att fokusera på 

dessa gränser. 

Sexualbrottsutredningens tillkomst, arbete och förslag 

Den 4 januari 1972 – alltså vid samma tid som Sjöholm motionerade om 

statliga bordeller – tillsattes Sexualbrottsutredningen som lade fram sitt 

betänkande Sexuella övergrepp fyra år senare. 69 

Betänkandet inleds med en beskrivning av samhällets utveckling från 

en moraliserande till en allt mer tolerant och upplyst gemenskap. Läsaren 

erfar att det fanns en tid då lagen präglades av uppfattningen att sexualitet 

endast hör hemma i äktenskapet eller till och med borde vara begränsad 

till barnalstring. Enligt straffbestämmelserna i 1734 års lag var allt utomäktenskapligt 

könsumgänge straffbart och straffades som ”lönskaläge”. 

Sexualitet betraktades som någonting ociviliserat och ovärdigt, vanföreställningar 

i sexuella frågor var utbredda och hemlighetsmakeri, ångest 

och skuldkänslor präglade många människors inställning. 70 Utvecklingen 

verkade emellertid gå mot en allt större avspändhet, saklighet och ökad 

öppenhet, vilket välkomnades av de sakkunniga: ”Sexualitetens positiva 

sidor, dess betydelse för upplevelser av gemenskap och lust, framhålls allt 

69. SOU 1976:9, Sexuella övergrepp. Hovrättspresidenten Björn Kjellin tillkallades som 

sakkunnig. Experterna var t.f. professor Yngve Holmstedt, professor Knut Sveri, professor 

Per-Edwin Wallén, kuratorn Birgitta Gustavii, bitr. överläkaren Bertil Hansson, f.d. 

skolöverläkaren Gösta Rodhe samt professor emeritius Carl-Henry Alström. Det faktum 

att enbart en kvinnlig sakkunnig ingick i expertgruppen kritiserades när utredningen lade 

fram sitt betänkande. 

70. Ibid., s 28 & 52.

71 

oftare.” 71 Som tecken på denna ökade öppenhet och kunskap nämndes en 

minskad benägenhet hos allmänheten att fördöma människor på grund 

av sexuella handlingar. Även toleransen mot sexuellt avvikande hade enligt 

utredarna blivit större. 

I utredningen presenteras två sätt att lagstifta kring sexualitet. Förr 

präglades lagstiftningen av långtgående ambitioner att styra människors 

sexuella handlande: ”Straffbestämmelserna riktade sig mot människor 

som ’övat synd’ och hade till syfte att värna om sedligheten.” 72 Som exempel 

nämndes 1864 års strafflag som stadgade straff för bland annat ”otukt 

med avvita [dvs. sinnessjuk] kvinna, för lönskaläge i vissa fall, för otukt 

emot naturen [dvs. homosexuell otukt] och tidelag”. 73 Modern lag däremot 

skulle inte straffa handlingar som utförts av fri vilja mellan vuxna 

människor. Istället borde den ”värna om människors integritet genom 

bestraffning av sexuella övergrepp.” 74 Utredningsgruppen konstaterade 

att en modernisering av lagstiftningen hade påbörjats men inte fullföljts 

ännu, vilket utredningen skulle förändra. 

De sakkunniga försökte blottlägga kvarlevorna av den gamla synen 

på ”sedlighetsbrott” i brottsbalken. De antydde att själva uppdelningen 

av övergrepp i sexualbrott och andra former av misshandel har sitt ursprung 

i Sveriges kristna tradition. I utredningen kan man läsa att det inte 

är självklart att sexualbrott utgör en särskild kategori bland våldsbrotten 

då detta ger ”intryck av att det finns en speciell sexuell integritet som är 

väsensskild från annan integritet.” 75 

Ett annat exempel på resterna av den kristna moralen i den svenska 

lagstiftningen, och kanske det mest tydliga, var enligt de sakkunniga incestbrottet. 

Enligt utredarna motiverades straffet för incest mellan vuxna 

människor huvudsakligen av två skäl: etiska och arvsbiologiska. Som exempel 

på de etiska argumenten citeras i Sexualbrottsutredningen 1953 

års straffrättskommitté som fann incest straffbart främst för ”att kunna 

ingripa mot förhållanden som förhindra ett sunt familjeliv eller som el- 

71. Ibid., s 52. 

72. Ibid., s 53. 

73. Ibid., s 29. 

74. Ibid., s 54. 

75. Ibid., s 55.

72 

jest enligt allmän uppfattning äro grovt stötande”. 76 Departementschefen 

som också citeras menade att incestbrottet borde ”bibehållas såsom en 

särskild brottstyp för att giva uttryck åt samhällets ogillande av förfarandet 

även när det sker fullt frivilligt mellan vuxna rättskapabla personer”. 77 

Utredarna kritiserade dessa argument som moraliserande. I sitt kapitel 

om ”Behövs särskilda bestämmelser om incest?” skrev de så här: 

Att vissa sexuella relationer uppfattas som stötande är inte idag 

ett bärkraftigt argument för kriminalisering. Många andra 

beteenden uppfattas som stötande utan att för den skull vara 

straffbelagda. Det är sålunda svårt att inse varför just heterosexuella 

handlingar i form av samlag mellan nära släktingar 

ska drabbas av straff. Samma argument kan framföras mot 

homosexuella relationer och sexuella handlingar i form av 

exempelvis petting. 78 

Som redan nämnts menade utredarna att tonvikten vid bedömningen av 

det skadliga och alltså förbjudna hos olika sexuella handlingar skulle förskjutas 

från synd till övergrepp. De underkände därför de etiska argumenten 

för bibehållandet av incestbrottet. 

De arvsbiologiska skälen till att kriminalisera incest avfärdades i Sexualbrottsutredningen 

med hänvisning till undersökningar av kusinäktenskap 

som visade att risken för allvarliga genetiska defekter endast är obetydligt 

större hos barn med besläktade föräldrar än hos barn till icke-släktingar. 

Denna lätt förhöjda sjukdomsfrekvens borde inte medföra en ökning av 

sjukdomsfrekvensen inom befolkningen som helhet, menade de sakkunniga 

vidare. ”Förhållandet är att den överväldigande majoriteten av dem 

som får barn med ärftliga sjukdomar inte är släkt” påminde utredarna 

och argumenterade att inte heller föräldrar med latenta sjukdomsanlag 

förbjuds att fortplanta sig. 79 Sexualbrottsutredningens sakkunniga kritiserade 

såväl etiska som arvsbiologiska argument som efterrationaliseringar 

76. SOU 1953:14, Förslag till brottsbalk, s 263. 

77. Cit. enligt SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, s 106. 


79. Ibid., s 107.

73 

vilka skulle motivera ett inte längre försvarbart lagförande och de såg ingen 

anledning till att även i fortsättningen straffbelägga frivilliga sexualförbindelser 

mellan vuxna släktingar. Sexuellt umgänge med minderåriga i 

beroendeställning däremot – och då såväl med egna barn som med andras 

– skulle bestraffas även i framtiden. Det är alltså en spekulativ tolkning 

när Eva Lundgren och Jenny Westerstrand hävdar att utredningen var ”på 

väg att föreslå en avkriminalisering av incest, dvs. en avkriminalisering 

av det vi idag skulle kalla sexuella övergrepp från föräldrar mot barn”. 80 

Lika missvisande är Åsa Bergenheims formulering: ”Utredningen föreslår 

vidare att incest avkriminaliseras, även mellan barn och föräldrar.” 81 

Särbestämmelserna för homosexuellt umgänge var enligt Sexualbrottsutredningen 

ett tredje exempel på regler med ursprung i normföreställningar 

som tycktes oförenliga med en modern rättssyn. De sakkunniga 

kritiserade att lagen tillät heterosexuella handlingar med personer från 

15 år medan en 18-årsgräns gällde för homosexuella relationer. Det vanligaste 

argumentet för att behandla homosexuella handlingar annorlunda 

än heterosexuella var enligt utredarna förförelseteorin som baseras på föreställningen 

att homosexuella upplevelser i puberteten kan leda till permanent 

homosexualitet. Enligt de sakkunniga fanns det dock inga vetenskapliga 

belägg för denna teori som dessutom traderade uppfattningen att 

det är dåligt att vara homosexuell. 82 

Brottsbalkens uppdelning av misshandelsbrott i sexualbrott och andra 

våldshandlingar, straffbestämmelserna mot incest samt särbestämmelserna 

för homosexuella handlingar kritiserades alltså av Sexualbrottsutredningen 

såsom kvarlevor av en kristen sexualmoral och ansågs inte ha 

att göra med modern juridik. Om och om igen betonade utredarna att 

målet med reformeringen av sexualstraffrätten måste vara att ”begränsa 

straffrättens betydelse som medel för social kontroll och koncentrera de 

80. Lundgren & Westerstrand, ”Prostitutionen ’i sig’”, s 98. 

81. Åsa Bergenheim, Brottet, offret och förövaren, Stockholm 2005, s 344. 

82. SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, s 95–102 & 213–217. Inte enbart särbestämmelserna 

för homosexuella handlingar gentemot heterosexuella kritiserades av Sexualbrottsutredningen 

utan även att flera paragrafer var könsdiskriminerande. Enligt § 1 i Brottsbalkens 

6 kap. till exempel omfattade våldtäktsbrottet enbart heterosexuella övergrepp med kvinnan 

som offer och mannen som förövare, vilket enligt utredningens sakkunniga behövde 

ändras.

74 

rättsvårdande myndigheternas insatser på allvarlig brottslighet”. 83 Inte alla 

förslag till lagändringar som betänkandet innehåller bottnade emellertid i 

utredarnas intention att radera ut vad de betraktade som kristna moralföreställningar 

ur de svenska lagtexterna. Även de sakkunnigas vilja att anpassa 

lagen efter befolkningens förändrade sexualmoral spelade stor roll 

för formuleringen av utredningens krav. På centrala ställen i betänkandet 

hänvisas till undersökningar som pekar på att människorna hade börjat 

acceptera vad som betraktades som brott bara några decennier tidigare. 

Till förslagen som motiverades med den förändrade rättsuppfattningen 

hör avdramatiseringen av våldtäktsbrottet och sänkningen av åldersgränsen 

för sexuellt umgänge med barn. Att utredningsgruppens bedömning 

av befolkningens rättsuppfattning saknade grund visade sig med all tydlighet 

när betänkandet var färdigt. Förslagen som motiverades på detta 

sätt ledde till störst uppståndelse. 

Särskilt hårt kritiserades förslaget om mildare straffskalor för olika sexuella 

övergrepp. Enbart ”fall då gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet 

eller råhet” skulle enligt utredningsgruppen betecknas som våldtäkt. 

Andra typer av övergrepp skulle istället betraktas som sexuellt tvång 

och bara bestraffas med böter. Offrets handlande innan det sexuella övergreppet 

föreslogs spela in vid bedömningen av våldtäktens svårighetsgrad. 

Ett annat förslag som framkallade protester var avkriminaliseringen av 

fall där någon förmår en annan vuxen person till sexuellt umgänge genom 

att missbruka dennes beroendeställning. 

Till utredningens förslag hörde dessutom upphävandet av bestämmelsen 

om blottande och annat sedlighetssårande handlande som skulle bedömas 

som förargelseväckande beteende eller ofredande istället. Åldersgränsen 

för sexuellt umgänge med barn skulle sänkas från 15 till 14 år. 

Kriminaliseringen skulle dock inte omfatta fall som bedömdes som ringa. 

När den unge befann sig i den vuxnes vård ansåg utredningen däremot 

att gränsen för sexuellt umgänge borde gå vid 18 år. Även här kunde de 

sakkunniga dock tänka sig ”att underlåta att döma till ansvar i ringa fall”. 

Åldersgränsen för sexuellt ofredande, där någon utan att det anses som 

sexuellt umgänge berör barn sexuellt, skulle sänkas från 15 till 10 år. För- 

83. Ibid., s 54.

75 

utom med den ändrade rättsuppfattningen hos befolkningen, motiverades 

dessa förslag med medicinska och utvecklingsbiologiska skäl. 84 Inte i alla 

frågor var utredningen emellertid lika tillåtande. 

Prostitution och koppleri 

Särskilt intressant för denna avhandling är naturligtvis att Sexualbrottsutredningens 

sakkunniga även befattade sig med prostitution. Vad skrev de 

om prostitution, koppleri och bordeller? Efter allt som kunnat läsas om 

utredningen så här långt borde svaret vara givet. Utredarna betonade på 

många ställen att moraliska överväganden inte fick spela någon roll i den 

moderna sexualrätten och att enbart sexuella övergrepp skulle bestraffas. 

Den närliggande slutsatsen borde alltså vara att utredningsgruppen även 

bejakade frivilligt utförd prostitution mellan vuxna människor på välorganiserade 

sexklubbar. Statsvetaren Maud Eduards drar denna slutsats när 

hon skriver att utredningen ”i princip ville avkriminalisera koppleri – och 

därmed underblåsa prostitution”. 85 Men så var inte fallet. Tvärtemot betonade 

de sakkunniga redan på utredningens första sidor att de ”har utgått 

från att det alltjämt ska vara förbjudet med bordeller och annat yrkesmässigt 

främjande av prostitution”. 86 Hur motiverade de denna ståndpunkt? 

I inledningen till betänkandet beskrev utredarna som nämnts utvecklingen 

från det moraliserande 1700-talet fram till 1970-talets ökade öppenhet 

i sexualfrågor. Det var en utveckling som bedömdes som övervägande 

positiv. Liberaliseringen hade enligt utredarna ”emellertid inte 

lett till att de samhällsproblem som hänger samman med sexualiteten och 

dess yttringar undanröjts. Det stora antalet aborter och prostitutionen utgör 

exempel på sådana allvarliga problem”, och vidare: 

Öppenheten har även inneburit att pornografin med dess ensidiga 

inriktning på människors sexuella relationer och ofta 

djupt reaktionära syn på mannens och kvinnans roller kommit 

att tolereras i större omfattning än tidigare. 87 

84. Ibid., s 17–19. 



87. Ibid., s 52 f.

76 

När de sakkunniga betecknade prostitution och pornografi som samhällsproblem 

motiverade de detta till en början inte genom att likställa prostitutionen 

med sexuella övergrepp. Kommersiellt sex bedömdes vara av 

ondo eftersom det var ett uttryck för en olämplig människosyn. 

Mest utförligt behandlades prostitution i argumentationen för en reform 

av bestämmelserna mot koppleri. Som nämnts utgick utredarna från 

att bordelldrift och annat yrkesmässigt främjande av prostitution alltjämt 

borde vara straffbelagt. Argumenten för denna kriminalisering hämtade 

utredarna från reglementeringskommittén som i början av 1900-talet 

reformerade de svenska koppleribestämmelserna. Ingripanden mot 

främjande av otukt motiverades då som nu med att koppleri ledde till att 

många personer fördes in på avvägar. Dessutom ansågs det vara viktigt att 

”bereda den enskilde ett nödigt värn mot förledande till otukt med annan 

och att skydda den som förleddes mot att exploateras”. 88 Koppleri betraktades 

som ägnat att befordra promiskuitet och tycktes ha betydelse för 

utbredningen av könssjukdomar. ”Även ur samhällsmoralens synpunkt 

var det angeläget att motverka koppleri”, menade de sakkunniga 1976 och 

citerade reglementeringskommittén: 

Av alla med osedligheten förknippade företeelser är ingen 

för den allmänna sedlighetskänslan mera upprörande än den 

hantering, som i ockrande på andras sedeslöshet söker en förvärvskälla. 

89 

Moralföreställningar och inte skyddet mot sexuella övergrepp anfördes 

alltså av Sexualbrottsutredningen som de främsta grunderna för koppleriförbudet. 

Men i detta fall ledde paragrafens ursprung i den kristna rättstraditionen 

inte till att de sakkunniga ifrågasatte kriminaliseringen. De gjorde 

bedömningen att ”[f]örbudet mot bordeller och annan organiserad prostitution 

är vedertaget”. En omprövning av detta förbud förutsatte ”att samhällets 

attityd till prostitutionen i sin helhet tas upp till behandling” och en sådan 

undersökning omfattades inte av Sexualbrottsutredningens uppdrag. 90 

88. Ibid., s 112. 

89. Reglementeringskommittén, Underdånigt betänkande angående åtgärder för motarbetande 

af de smittosamma könssjukdomarnas spridning, band 1–4, Stockholm 1910, cit. 

enligt SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, s 112. 

90. SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, s 123.

77 

Trots det generella avståndstagandet från prostitutionen föreslås i utredningen 

en avkriminalisering av vissa former av koppleri, vilket å ena 

sidan kan förklaras med att det ingick i utredningsdirektiven att överväga 

en sänkning av minimistraffet för koppleri. Å andra sidan försökte utredningsgruppen 

att hålla fast vid sin utgångspunkt att koncentrera lagstiftningen 

på sexuella övergrepp. Utredarna betonade att allt främjande av 

prostitution skulle vara förbjudet även i framtiden, men de var samtidigt 

kritiska mot att brottet i nuläget omfattade långt fler handlingstyper än 

organiserande av prostitution och övergrepp mot prostituerade. 

Enligt lagen som gällde i mitten av 1970-talet kunde alla dömas för 

koppleri som vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjade eller 

utnyttjade annans otuktiga levnadssätt. 91 Med uttrycket ”otuktiga levnadssätt” 

åsyftades inte bara ”den mer eller mindre yrkesmässiga kvinnliga eller 

manliga prostitutionen” utan också andra ”vanemässiga utomäktenskapliga 

förbindelser av tillfällig natur”. 92 Sexualbrottsutredningen ansåg det 

vara olämpligt ”att även andra än prostituerade kan uppfylla kravet på att 

föra ett otuktigt levnadssätt”. 93 Bestämmelsen betraktades som en kvarleva 

från tiden då lagen skulle motarbeta tillfälliga sexuella förbindelser. 

När det gällde prostitution behövde gärningsmannen varken utöva 

våld, hot eller påtryckningar och inte heller profitera på prostitutionen 

för att kunna bli dömd för koppleri. I utredningen nämns ett fall där en 

man och en kvinna i samförstånd har ”kommit överens om att det bästa 

sättet att lösa en för dem svår ekonomisk situation är att kvinnan ägnar sig 

åt prostitution”. Med inkomsterna från prostitutionen ville paret avbetala 

ett hus som de annars inte hade fått behålla. I ett annat fall som utredarna 

tar upp har kvinnan prostituerat sig redan innan hon träffade sin partner. 

Mannen var taxichaufför och hade därmed egna inkomster. Han dömdes 

dock för främjande av prostitution då han hade skjutsat sin fru till platsen 

där hon träffade sina kunder. Även en make som profiterade av ”den allmänna 

standardhöjning i form av bl.a. möbel- och bilinköp” som finansierades 

av partnerns prostitutionsinkomster gjorde sig skyldig till koppleri. 

Utredarna gjorde bedömningen att det praktiskt taget var omöjligt att leva 

91. SFS 1969:162, Om ändring i brottsbalken, 6 kap. § 7. 

92. SOU 1953:14, Förslag till brottsbalk, s 251. 

93. SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, s 113. Jfr ibid., s 126 f.

78 

ihop med en prostituerad utan att löpa risk att bli dömd som kopplare. 94 

Som nämnts betonade Sexualbrottsutredningens sakkunniga att främjandet 

av prostitution även i framtiden borde betraktas som brott. Lagförandet 

av ”passiva sutenörer” ville utredarna däremot åtminstone diskutera. 

Framför allt problem som kunde uppstå när någon ville leva ihop 

med en prostituerad motiverade enligt de sakkunniga denna diskussion. 

Vid övervägande i vilken omfattning dessa personer [passiva 

sutenörer] ska anses göra sig skyldiga till handlingar som bör 

bestraffas går det inte att bortse från att vuxna kan påföljdslöst 

ägna sig åt prostitution. Det är inkonsekvent att låta en kvinna 

fritt få välja om hon vill vara prostituerad men anse att hon är 

utsatt för ett övergrepp så snart hon gör av med sina pengar 

eller får den minsta lilla hjälp i sin verksamhet. 95 

Koppleri behövde inte ha övergreppsliknande former för att utgöra en 

tvångssituation, betonade utredningsgruppen. Parternas livsstil kunde till 

exempel vara ”uppbyggd kring att den prostituerade dagligen överlämnar 

stora summor pengar till sin sutenör” och på så sätt känner sig tvungen 

att ”fortsätta med en verksamhet som ofta är psykiskt nedbrytande och 

ägnad att leda till social missanpassning”. 96 Precis som driften av bordeller 

skulle denna form av koppleri vara förbjuden också i framtiden. 

Samtidigt kritiserade utredarna att man för att lättare komma åt koppleriet 

även hade straffbelagt handlingar som inte hade med hot, våld och 

tvång att göra. Trots det var utredarna inte konsekventa i sin strävan att 

enbart straffbelägga sexuella övergrepp när det gällde prostitution. Även 

i Sexualbrottsutredningen beskrevs försäljningen av sexuella tjänster som 

en oacceptabel försörjningsform. Prostitutionens förespråkare ansågs tillhöra 

fallen där ”reaktionen mot äldre synsätt lett till överdrifter. Inslag i 

94. Ibid., s 119 f. 

95. Ibid., s 124. En annan form av koppleri som Sexualbrottsutredningen ville upphäva 

var förbudet att förleda någon under 20 år till prostitution. Detta förslag motiverades av 

svårigheten att bevisa detta brott. Tillsammans med förslaget om sänkta åldersgränser för 

sexuellt umgänge innebar det att det skulle bli lagligt att köpa sexuella tjänster av barn 

över 14 år. Ibid., s 126. 

96. Ibid., s 124.

79 

den allmänna debatten har vittnat om en övertro på sexuell utlevelse som 

medel för personlig lycka”, skrev de sakkunniga. Sexualiteten skulle levas 

ut, dock med måtta. ”Hos vissa människor är en till synes starkt frigjord 

inställning tecken på en inre kluvenhet i förhållande till det sexuella”, kan 

man också läsa i utredningen. 97 

Allmänhetens reaktioner på Sexualbrottsutredningen 

Utredningens förslag utlöste, som nämnts, enorma protester. Flera remissinstanser 

hänvisade explicit till kvinnorörelsens kritik när de argumenterade 

för ett nedläggande av Sexualbrottsutredningens förslag. 98 Protesterna 

var också framgångsrika. Utredningen diskuterades aldrig i riksdagen 

som istället tillsatte en ny sexualbrottsutredning samt en utredning 

av prostitution och sexklubbarnas verksamhet. Men mer om det senare. 

Vissa aspekter i betänkandet välkomnades i remissvaren. Sexualbrottsutredningens 

förslag att slopa särlagstiftningen av homosexualitet och 

incest var inte kontroversiella. Av 59 remissvar var enbart 7 tveksamma 

till att anpassa åldersgränsen för homosexuellt umgänge till gränserna för 

heterosexuella kontakter och även mot avkriminaliseringen av incest mellan 

vuxna hade enbart sju remissinstanser invändningar. 99 

Remissinstansernas kritik gällde främst utredningens bedömning av 

samhällsklimatet. Betänkandets beskrivning av samhället som kännetecknat 

av ”en gemenskap mellan likar” kritiserades som verklighetsfrämman- 

97. Ibid., s 53. 

98. T.ex. Husmodersförbundet, Brå, Folkpartiets kvinnoförbund, RFSL, Socialstyrelsen, 

Sociala centralnämnden och Lidköpings kommuns socialbyrå. 

99. Kristen Demokratisk Ungdom, Riksförbundet Hem och Skola, ärkebiskopen i Uppsala, 

Föreningen Sveriges Åklagare, Svensk sjuksköterskeförening, Uppsala universitets 

medicinska fakultet och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund var emot att anpassa 

åldersgränsen för homosexuellt umgänge till gränserna för heterosexuella kontakter. Anledningen 

till att dessa institutioner avböjde utredningens förslag var oftast att man ville 

motverka homosexuell prostitution samt att tidiga homosexuella kontakter befarades leda 

till psykiska och sociala besvär. Kristen Demokratisk Ungdom, Moderata ungdomsförbundet, 

ärkebiskopen i Uppsala, Svenska Kuratorsföreningen, länsåklagarmyndigheten i 

Västernorrlands och Jämtlands län, överåklagaren i Stockholm och åklagarmyndigheten 

i Malmö motsatte sig en avkriminalisering av incest. Kritikerna i denna fråga menade att 

allmänhetens attityd till incest stred mot en avkriminalisering.

80 

de och betraktades som orealistisk som utgångspunkt för lagstiftningsarbetet. 

100 Kritikerna menade att samhället istället var präglat av privata 

vinstintressen och kommersialism som behövde motarbetas innan jämlikhet 

och en jämställd sexualitet kunde skapas. Just detta – skapandet av 

den goda sexualiteten – menade många var statens uppgift. Utredningens 

tillit till att människorna själva visste vad som var bra för dem, beskrevs 

som naiv. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) argumenterade 

att jämlikheten mellan man och kvinna krävde ”oerhört kraftiga 

ingrepp mot sådana förhållanden som förorsakar den idag rådande ojämlikheten. 

Ett av dessa förhållanden är sexualitetens utnyttjande av privata 

profitintressen”. Kapitalistiska organ som ”massmedia, veckopress, herr- 

och damtidningar, porrindustrin, modeindustrin, reklamen osv.” styrde 

enligt SSU samhällets värderingar och ledde till sexualbrott. 101 Även Socialstyrelsen 

varnade för ett misslyckande av samhällets strävan att uppnå 

likställdhet mellan könen om kommersialiseringen skulle bli ”det påtagligaste 

uttrycket för den liberala sexualsynen”. 102 

Flera remissinstanser menade att ändringar i lagstiftningen om sexualbrott 

borde föregås av en noggrann analys av samhällets grundsyn i 

sexualfrågor. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF) ansåg 

att riksdagen borde ”formulera en samhällssyn på sexualiteten, vad den 

bör vara och inte enbart vad den inte får vara som en bakgrund till bedömningen 

av lagstiftningens roll”. Man önskade sig en beskrivning av 

den ideala sexualiteten som man ville ”göra avvägningar mot” och som 

skulle tas in i alla ”formuleringar om jämlikhet och social välfärd”. Enligt 

SSKF:s egen uppfattning var ”en kontakt mellan jämlika människor” den 

viktigaste förutsättningen för god sexualitet. 103 Även Sveriges frikyrkoråd 

hade en idé om hur den ideala sexualiteten skulle kunna se ut. Enligt rådet 

100. FPU, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”. 

101. SSU, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”. 

102. Socialstyrelsen, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 

1976:9)”. Även Folkpartiets ungdomsförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Grupp 8, 

Kristen Demokratisk Ungdom, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Socialstyrelsen, 

Socialutredningen och Sveriges frikyrkoråd beskrev kommersialismen som tecken 

på ”väsentliga missförhållanden”. (Fredrika-Bremer-Förbundet, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens 

betänkande (SOU 1976:9)”.) 

103. SSKF, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”.

81 

skulle ”[d]en alldeles avgörande målsättningen för all lagstiftning om sexuella 

förhållanden […] vara att skapa den trygghet för enskilda och den 

positiva syn på sexualiteten som bidrar till harmoniska relationer mellan 

könen”. 104 Även Kristen Demokratisk Ungdom (KDU) saknade en ”förankring 

i någon bestämd etik” hos Sexualbrottsutredningen. Enligt KDU 

motverkade en ”liberal sexualsyn och avsaknaden av normer på sexuallivets 

område” målet att minska sexuella övergrepp. ”Den allt mer förhärskande 

sexualsynen strider också mot demokratins principer om att väcka 

respekt för sanning och rätt, för människans egenvärde, för människolivets 

okränkbarhet och därmed rätt till personlig integritet”, skriver man i 

sitt remissvar. KDU förespråkade ”en normbildande sexualundervisning i 

skolorna” samt ”en radikal förändring av människans livsstil från att som 

idag ensidigt värdera det materiellt goda till att skapa öppna relationer till 

sina medmänniskor utifrån den kristna synen på människan”. 105 

Remissvarens diskussion av lagstiftningens normbildande funktion var 

ofta motsägelsefull. Remissinstanser som lovordade Sexualbrottsutredningens 

försök att begränsa lagstiftningen på övergreppssituationer, kunde 

samtidigt argumentera för en reglering av vuxna samtyckande människors 

sexualitet. Moderata ungdomsförbundet (MUF) som tydligt tog ställning 

mot en normerande lagstiftning och betonade att enbart sexuella övergrepp 

borde vara straffbara, tillhörde till exempel en av få instanser som 

argumenterade mot en legalisering av incest mellan vuxna samtyckande 

människor. En avkriminalisering av incest skulle enligt ungdomsförbundet 

innebära en ”missriktad liberalism”. 106 En annan remissinstans som 

argumenterade starkt för Sexualbrottsutredningens syn på lagstiftningen 

var Brottsförebyggande rådet (Brå). Brå menade att det skulle innebära ”ett 

104. Sveriges frikyrkoråd, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 

1976:9)”. 

105. KDU, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”. 

106. I remissvaret uttalar sig MUF dessutom emot utredningens förslag angående våldtäkt 

som kritiseras för sin ”man-får-skylla-sig-själv-filosofi”. Utredningens förslag att sänka 

åldersgränsen för sexuellt umgänge från 15 till 14 år ansåg MUF däremot inte tillräckligt 

och föreslog istället att slopa åldersgränsen helt. ”En generell skyddsregel bör reserveras 

för de fall där någon tveksamhet knappast kan uppstå om huruvida det rör sig om ett 

otillbörligt utnyttjande”, skrev de i sitt ställningstagande. Angående avkriminaliseringen 

av blottande, avskaffandet av särregler för homosexuella och avkriminaliseringen av vissa 

former av koppleri följde MUF Sexualbrottsutredningens linje och tillstyrkte dess förslag.

82 

återfall till den äldre metoden att lagstifta om sedligheten istället för den 

sexuella integriteten” om man skulle ”använda strafflagstiftningen till att 

framtvinga en viss syn på sexualiteten i samhället”. Rådet kritiserade dock 

även att utredningen ”inte tillräckligt har beaktat de värderingar som senare 

konkretiserats genom de opinioner som främst från kvinnor kommit 

till uttryck rörande tvång till sexuellt umgänge och rörande prostitution 

och koppleri”. 107 Brå menade alltså att kvinnorörelsens protester visade att 

det finns normer och värden som var så starkt förankrade i samhället att 

de borde ingå i lagstiftningsarbetet. Frågan huruvida lagstiftningen borde 

baseras på allmänhetens uppfattning om vad som är etiskt riktigt eller begränsas 

till vad som uppfattas som särskilt skadligt var central även i den 

tyska prostitutionsdebatten. Det finns alltså anledning att återkomma till 

denna fråga längre fram. 108 

Det förslag som tycktes starkast genomsyrat av Sexualbrottsutredningens 

kvinnoföraktande människosyn och som väckte mest kritik var avdramatiseringen 

av våldtäktsbrottet. 109 Den andra stora stötestenen var utredningens 

förslag att avkriminalisera vissa former av koppleri. Några år 

senare skrev den nytillsatta sexualbrottskommittén i sitt betänkande Våldtäkt 

och andra sexuella övergrepp att ”så gott som samtliga remissinstanser” 

till 1976 års utredning hade avstyrkt utredningens förslag beträffande 

koppleri. 110 Det är dock inte riktigt. Ungefär hälften av remissinstanserna 

uttalade sig mot Sexualbrottsutredningens avkriminalisering av ”passivt 

sutenörskap”. De andra uttalade sig antingen inte alls i denna fråga – vilket 

skulle kunna tydas som ett godkännande av utredningens förslag – eller 

godkände utredningens förslag aktivt. 111 

107. Brå, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”. 

108. Se nedan s 447–452 & 501–509. 

109. Enbart 13 av 59 remissinstanser riktade inte uttryckligen kritik mot utredningens 

förslag att ta hänsyn till offrets agerande före övergreppet vid bedömning av straffmåttet 

för brottet. Av dessa 13 har 5 inte överhuvudtaget yttrat sig till förslag som beträffar andra 

än barn: Riksförbundet Hem och Skola, Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Rädda 

Barnen, Skövdes sociala centralnämnd och Pedofila Arbetsgruppen inom RFSL. De resterande 

8 instanserna har antingen inte uttalat sig om våldtäktsbestämmelserna och därmed 

indirekt tillstyrkt utredningens förslag eller aktivt välkomnat det. Dessa instanser är Hovrätten 

för Västra Sverige, Kungl. Skolöverstyrelsen (med reservationer), Föreningen Sveriges 

Åklagare, Kriminalvårdsstyrelsen (med reservationer), Uppsala universitets juridiska 

fakultet (med en reservation), länsåklagarmyndigheten i Värmlands län, överåklagaren i 

Stockholm och åklagarmyndigheten i Malmö. 

110. SOU 1982:61, Våldtäkt och andra sexuella övergrepp, s. 119. 

111. Till de instanser som aktivt tillstyrkte koppleriförslagen hör bl.a. Moderata ungdoms-

83 

En viktig anledning till att många remissinstanser var kritiska mot 

kopplerilagens uppluckring var att kommersialiseringen som ju betraktades 

som ett hot mot den goda sexualiteten, var särskilt påtaglig när det 

gällde prostitutionen. ”Herrtidningarnas snabba skjut, porrklubbar, prostitution, 

koppleri och givetvis de sexuella övergreppen är inte uttryck för 

en frihet i synen på sexualitet”, ansåg till exempel SSKF. ”Snarare är de 

grava uttryck för den sexuella nöd som förekommer i samhället där allt, 

t.o.m. intima kontaktbehov, blivit en handelsvara.” 112 Enligt Socialstyrelsen 

borde ”samhället verka för att avlägsna företeelser som porrklubbar, 

pornografiska tidskrifter, pornografiska filmer och prostitution” då 

dessa gav uttryck för ”en reaktionär och fördomsfull syn på kvinnan som 

sexualobjekt”. 

Samhällets öppna syn på sexualiteten har effekter som direkt 

motverkar vad man egentliga [sic] vill åstadkomma. Öppenhet 

och vidsynthet är inte detsamma som ett ohämmat exploaterande 

av människors sexualdrift eller ett villkorslöst accepterande 

av alla former av sexualitet utan inslag av tvång eller 

otillbörlighet. 113 

Flera remissinstanser kritiserade utredningens resonemang om att koppleri 

skulle vara mindre allvarligt om de prostituerade ”varit nöjda med 

sättet varpå verksamheten bedrivits”. 114 Utredningens beskrivning tycktes 

förmedla intrycket av att prostitutionen är ett arbete som andra, vilket 

man vände sig emot. ”Den slutsatsen ligger nära till hands, att utredningen 

betraktar s.k. lyxprostitution som mindre skadlig än annan prostitution, 

ja, till och med tolerabel”, varnade Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). 

”Verkligheten är ju istället den, att de flesta prostituerade kvinnor lever ett 

mycket farligt liv, där de ofta utsätts för våld av skilda slag både av kunder 

förbundet, Kriminalvårdsstyrelsen, ärkebiskopen i Uppsala, Föreningen Sveriges Åklagare, 

Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Hovrätten i Västra Sverige, överåklagaren 

i Göteborg och länsåklagarmyndigheten i Örebro län. 

112. SSKF, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”. 


1976:9)”. 

114. FPU, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”.

84 

och hallickar och där många bryts ner av alkohol och narkotika”, försökte 

man att upplysa riksdagen. 115 Även Sveriges Frikyrkoråd avböjde utredningens 

åsikt att förhållandet mellan gärningsmannen och den prostituerade 

skulle vägas in i bestämmandet av straffmåttet för koppleri. ”Allt 

slags prostitution innebär en sådan kränkning av kvinnans värdighet att 

det är orimligt att bedöma förhållandet mellan mannen och en eller flera 

kvinnor […] i sådana kategorier”, skrev rådet. 116 En liknande linje följde 

även Socialstyrelsen som underströk att den dåliga behandlingen och ”de 

eventuella fysiska och psykiska övergreppen från kopplarens sida” inte var 

det viktigaste motivet till att koppleri var straffbelagt. 

Det straffvärda ligger framför allt däri att kopplaren utnyttjar 

den prostituerades situation oavsett hur han personligen behandlar 

den prostituerade. Härtill kommer en på olika motiv 

grundad uppfattning att prostitution överhuvudtaget utgör en 

icke acceptabel företeelse i ett samhälle baserat på likställdhet 

mellan könen och ett allas ansvar för samhällets utveckling i 

positiv riktning. 

Även prostitutionens ”följdverkningar i form av vålds- och egendomskriminalitet 

samt alkohol- och narkotikamissbruk” anfördes av Socialstyrelsen 

som skäl till att koppleri borde betraktas som ett brott mot allmän 

ordning snarare än som ett brott mot person. 117 RFSU betonade att Sexualbrottsutredningens 

förslag innebar ”ett alldeles oförtjänt stöd från samhället” 

för ”rationellt kalkylerande organiserade brottslingar” vars verksamhet 

inte fyllde något ”som helst vettigt samhälleligt syfte”. 118 

Ytterligare en tung invändning mot en begränsning av koppleribestäm- 

115. Ibid. Samma formulering förekommer även hos Folkpartiets kvinnoförbund (FPK, 

”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”.) 

116. Sveriges Frikyrkoråd, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 

1976:9)”. Se även Sveriges kristna socialdemokraters förbunds remissvar där man kan läsa 

att ”[v]arje form av koppleri är helt oacceptabel eftersom det är en form av exploatering av 

kvinnan”. (SKSF, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”.) 


1976:9)”. 

118. RFSU, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”.

85 

melserna var att utredningens förslag baserades på ett alldeles för litet 

underlag. Rikspolisstyrelsen krävde ett principiellt ställningstagande om i 

vilka former och i vilken utsträckning prostitutionen skulle godtas, innan 

man ville yttra sig om möjliga lagändringar. Liknande synpunkter framfördes 

av Brå och Socialutredningen. Även RFSU, Yrkeskvinnors klubbars 

riksförbund, Husmodersförbundet, Fredrika-Bremer-Förbundet och 

FPU motsatte sig ändringar av koppleribestämmelserna innan det fanns 

”en seriös vetenskaplig och ideologisk granskning” av prostitutionen. 119 En 

sådan kartläggning skulle visa prostitutionens ”effekter på jämställdheten 

mellan kvinnor och män samt prostitutionens och koppleriets roll i förhållande 

till annan brottslig verksamhet”, öka kunskapen om ”de inblandades 

upplevelser och villkor och de psykiska och sociala följderna för dem” och 

”ge underlag för en diskussion av mål och värderingar i dessa frågor”. 120 

Svarta affärer 

Som jag nämnt tidigare fanns det så gott som inga empiriska undersökningar 

av prostitutionen i Sverige i början av 1970-talet, men under 

diskussionerna kring Sexualbrottsutredningen presenterade två unga 

vetenskapsmän, sociologen Sven-Axel Månsson och socionomen Stig 

Larsson, den första svenska kartläggningen av prostitutionen efter det 

att sexklubbarna hade öppnats under 1960-talet. Studien Svarta affärer 

kommenterade också Sexualbrottsutredningens förslag och förtydligade 

kritiken som riktats mot den i remissvaren. Studien som beställdes av 

Malmös socialförvaltning i maj 1975 skulle behandla sexklubbarnas och 

andra restaurangers sociala struktur och betydelse för brottsligheten. 121 I 

Svarta affärer beskrivs därför främst olika kriminella handlingar på och 

kring restauranger, barer och sexklubbar. Fokuseringen på just kriminaliteten 

på klubbarna var som författarna själva antydde inte självklar. En 

119. Ibid. 

120. FPU, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”. 

121. Förutom sociologen Sven-Axel Månsson och socionomen Stig Larsson ingick även 

en tjänsteman från socialförvaltningen, lokala skattemyndigheten, åklagarmyndigheten, 

skyddskonsulenten och länsstyrelsen i projektgruppen. Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt 

ingick med tre representanter.

86 

annan möjlighet att disponera arbetet hade varit att ”efter en inventering 

av de olika sociala funktioner, som näringsställen och likartade lokaler 

har” studera ”deras sätt att fullgöra de[ssa] samhälleliga uppgifter”. Istället 

för att även undersöka restaurangers och sexklubbars positiva verkningar 

och ”sociala funktioner” koncentrerade man sig alltså på dess skadeverkningar, 

”kriminaliteten”. Som anledning till detta val angav författarna 

tidsbrist. Studien skulle vara färdig efter sex månader och rymde därför 

inte de metodologiska förutsättningarna för en analys av klubbarnas sociala 

funktion. Man inskränkte därför fältstudierna och utnyttjade istället 

tillgången till polisens spaningsmaterial, som bedömdes som ”ett unikt 

tillfälle att särskilt studera näringsställens kriminella följdverkningar”. 122 

Även länsstyrelsens utskänkningsenhet hade ställt sina noteringar om 

missförhållanden på vissa serveringslokaler till förfogande. Tillsammans 

med polisens spaningsmaterial styrde dessa anteckningar undersökningens 

uppläggning. Materialurvalet innebar bland annat att tillgången till 

studieobjekten blev starkt varierande för olika ämnesområden. Beträffande 

prostitutionen beskrevs materialet som ”tämligen rikt och ofta lätttillgängligt”, 

vilket förklarar det relativt stora utrymme sexklubbarnas poseringsverksamhet 

fick i relation till annan kriminalitet på krogarna som 

illegalt spel och illegal rusdrycksförsäljning. 123 

Svarta affärer inleds med att författarna redogör för sin samhällssyn. 124 

Månsson och Larsson utgick från att människor är sociala varelser med 

djupt grundlagda behov att umgås med varandra. Samvaron med andra 

människor där det mänskliga umgänget är målet i sig fyller flera funktioner, 

förklarar författarna. 125 De nämner det sociala umgängets ”reproduktiva 

funktion” när samvaron möjliggör för män och kvinnor att lära känna 

varandra för att kunna bilda par, ”en allmänt kontaktskapande funktion”, 

den ”samhörighetsskapande funktionen”, ”den ångestdämpande” funktionen 

när ”[b]erusningen dämpar inre psykiska spänningar och gör oss min- 

122. Sven-Axel Månsson & Stig Larsson, Svarta affärer, Malmö 1976, s 8. 

123. Ibid., s 9. Prostitutionen beskrivs på 60 sidor, rusdrycksförsäljningen på 24 och illegalt 

spel på 26. 

124. Ibid., s 10–20. 

125. Författarna kallar denna samvaro för samvarons skull även för ”icke-produktivt umgänge”. 

(Ibid., s 10 f.)

87 

dre hämmade” så att vi lättare kan ta kontakt med andra och slutligen ”förlustelsefunktionen” 

som tillfredsställer människans behov av förströelse. 

Dessa funktioner av samvaron med andra människor ansågs vara viktiga 

för att människor ska kunna leva ett lyckligt liv, och i ett idealt samhälle 

blev dessa behov också tillgodosedda. Problemet var, menade Månsson 

och Larsson, att dessa funktioner inte rymdes i de umgängesformer som 

stod till människors förfogande i 1970-talets samhälle. ”Tvärtom kan besök 

på ett danshak och en pub bli den direkta anledningen till besvikelse, 

ensamhetskänslor och allmän ångest.” 126 Den ökade arbetsdelningen och 

kommersialiseringen, den höga mobiliteten och segregeringen fick exemplifiera 

samhällsförändringar som hade lett till förlusten av mer värdefulla 

sätt att umgås. 

Teorin om det mänskliga umgängesbehovet och förlusten av naturliga 

umgängesformer utgjorde tolkningsramen för analysen av polismaterialet 

och beskrivningen av vad som pågick på Malmös kontaktställen. Så uttalar 

sig Månsson och Larsson i kapitlet om spel på krogar mot enarmade 

banditer, flipper- och andra automatspel eftersom dessa inte fyller någon 

positiv funktion i den mänskliga samvaron utan utgör ett ”substitut för 

mellanmänsklig kontakt”. Alkoholkonsumtion däremot betraktas som 

positiv eftersom berusningen hade en ångestdämpande funktion som verkade 

minska ”inre psykiska spänningar och gör[a] oss mindre hämmade”. 

En liberalare alkoholpolitik skulle enligt Månsson och Larsson underlätta 

för människor att ha ”trevligt tillsammans för en billig slant”. 127 

Studiens utgångsmaterial när det gäller beskrivningen av sexklubbsverksamheten 

bestod av polisens förundersökningar till en upprensningsaktion 

som inleddes våren 1975. Även de därpå följande rättegångarna 

försörjde författarna med material. Dessutom förde de samtal med poliser, 

sexsäljare och porrklubbsägare. Materialet ger en utförlig överblick 

över hur prostitutionen organiserades på Malmös sexklubbar. Läsaren får 

veta hur de prostituerade organiserade ”kundservicen” i omklädningsrum 

och lägenheter i anslutning till klubbarna, vad en stripteasedansös tjänade 

per kväll och hur mycket olika massage- och samlagstjänster kostade. De 

prostituerade själva fick stort utrymme i framställningen. Även om för- 

126. Ibid., s 12 f. 

127. Ibid., s 13, 22, 30 & 186.

88 

fattarna upprepade att kvinnornas berättelser hade tillkommit i samband 

med polisförhör – vilket skulle kunna ha styrt kvinnornas uttalanden – 

ifrågasatte inte Månsson och Larsson sanningshalten i deras utsagor explicit. 

I Svarta affärer uppträder sexsäljare som betydelsefulla källor. I kapitlet 

om ”löner och priser” refereras till exempel de prostituerades uppgifter 

på följande sätt: 

Den vid polisförhören uppgivna veckoförtjänsten för flickorna 

varierade mycket. En del flickor uppgav att de tjänat omkring 

en tusenlapp på sin prostitution. Andra berättade att de tjänat 

ca 2.000 kronor i veckan. Och ytterligare någon påstod sig ha 

tjänat upp till ca 5.000 kronor per vecka. En flicka uppgav vid 

ett polisförhör att hon tjänat uppskattningsvis 5–700.000 kronor 

skattefritt på sin klubbprostitution under tre och ett halvt år. 

Både i polisförhören och under rättegångarna förnekade 

samtliga flickor, att porrklubbsägarna skulle fått ta del av deras 

samlagsinkomster. Alla var överens om [att] porrklubbsägarnas 

vinning av prostitutionens verksamhet enbart låg i de omfattande 

entréintäkterna från den stora kundtillströmningen. 128 

Situationen för de prostituerade beskrevs inte i enbart negativa termer. 

Flickorna framställdes som ganska självmedvetna, välbetalda och självständiga. 

Månsson och Larsson skrev inte huvudsakligen om narkotikaberoende 

kvinnor med missbrukserfarenhet. Istället omtalas ”en stor 

grupp som extraknäcker, dvs. sådana vars huvudsakliga sysselsättning är 

inom ett vanligt civilt yrke eller som studerar”. 129 

Några av flickorna som kom till tals i Svarta affärer berättar att de hade 

fattat beslutet att börja arbeta på porrklubb efter påtryckningar från någon 

man i deras närhet. Dessa fall framställdes dock inte som typiska av 

Månsson och Larsson som bedömde det som svårt att säga vad som var 

den vanligaste vägen in i prostitutionen. 

128. Ibid., s 87. 

129. Ibid.

Längre fram: 

89 

Om man studerar förhörsprotokollen från förundersökningarna 

finner man att de flesta flickorna uppger sig ha sökt upp 

klubbarna på eget initiativ och bett om arbete. I endast några 

få fall kan man skönja en man bakom som pådrivare. 130 

De flesta flickorna säger i förhören att det var den goda ekonomiska 

förtjänsten på klubbarna som var den direkta orsaken 

till att de började. En flicka vi talade med, menade att hon inte 

behövde ”någon hallick för att fatta ett sådant beslut”. En annan 

menade att det var ytterst ovanligt att en hallick låg bakom 

en flickas beslut att börja som prostituerad. 131 

Dessa referat av förhörsprotokoll om självmedvetna kvinnor som mer eller 

mindre frivilligt har bestämt sig för att börja sälja sexuella tjänster ledde 

inte till en omvärdering av vad som tidigare hade sagts om prostitution, 

bl.a. i debatten om Sexualbrottsutredningen. Sven-Axel Månsson och Stig 

Larsson nämnde inte de refererade uppgifterna ur polis- och domstolsmaterialet 

när de drog sina slutsatser om prostitutionens konsekvenser 

för samhället. Studiens redovisande del slutade inte med en diskussion av 

det sammanställda underlaget. Istället knöt författarna an till sin teori om 

människans umgängesbehov och kom fram till att prostitutionen måste 

betraktas som ett uttryck för samhällets kommersialisering. ”Saluförandet 

av könsorganen på bild, på scen och in natura är bara ett ytterligare bevis 

på den kommersiella exploateringens triumf över människan i det kapitalistiska 

samhället.” 132 

Månsson och Larsson kritiserade lagstiftarna som ”på mer eller mindre 

genomtänkta grunder öppnat dörrarna på vid gavel för frigjordhetens exploatörer 

och profitörer”. Sexualbrottsutredningen utpekades som exempel 

på denna politik. Även Högsta domstolen som under våren 1976 hade 

sänkt straffet för koppleri från två till ett år för en sexklubbsägare från 

130. Ibid., s 95. 

131. Ibid., s 96. 

132. Ibid., s 130.

90 

Malmö kritiserades i Svarta affärer. Domstolen hade konstaterat att prostitutionen 

bedrevs ”under förhållanden som i betydligt mindre mån än 

äldre tiders gatuprostitution är ägnade att skapa sociala missförhållanden”. 

Kvinnorna på sexklubbarna, det var domarnas intryck, sålde sina tjänster 

”av ekonomiska skäl – för att inte säga vinningslystnad – frivilligt och med 

klar medvetenhet om vad de ger sig in på”, vilket betraktades som anledning 

till att sänka straffet. Månsson och Larsson ställde sig tveksamma till 

domstolens beskrivning av en utveckling som enligt domarna hade lett till 

att människorna accepterade prostitutionen. 

Domstolens ledamöter undviker att analysera denna ”utvecklings” 

orsaker. Man undviker att reflektera över motsättningen 

mellan en friare sexualsyn, som bl.a. bygger på likställdhet 

mellan parterna, och en ökad tolerans mot prostitution, som 

bygger på en egoistisk exploatering av samlivet. 133 

Prostitution var för Månsson och Larsson ”ovärdig ett demokratiskt samhälle” 

då den ger köpstarka konsumenter möjligheten att ”fly undan en 

öppen diskussion om hur de vill ha sitt sexualliv”. Författarna menade att 

prostitutionen gav männen möjlighet att köpa sig en omväxling i sexuallivet, 

medan hustrun eller den samboende var fast i samlivets eventuella 

tristess och slentrian som gjorde det svårt att uppleva sexuell tillfredsställelse. 

Männen kunde fortsätta att leva ”i ett socialt acceptabelt äktenskapsförhållande 

utan att behöva ta ställning till den konflikt som skulle uppstå, 

om de bara hade sitt prenumerationsförhållande att tillgå”. 134 Detta skapade 

enligt Månsson och Larsson två problem eller missförhållanden: 

133. Ibid., s 131. 

134. Ibid., s 132 f. 

135. Ibid., s 133. 

för det första förhindras eller försenas en öppen diskussion, 

på båda könens villkor, om hur vi vill ha våra samlevnadsformer 

i det svenska samhället. En diskussion om äktenskapet 

och monogamin kontra en friare, kanske mer kollektiv samlevnadsform 

med större sexuell frihet. För det andra främjas 

prostitutionen. 135

91 

Avslutningsvis föreslog Månsson och Larsson ett förbud mot prostitution 

och en kriminalisering även av de prostituerades kunder. Förslaget motiverades 

med tre argument. För det första råkade ”odiskutabelt alla de 

som prostituerar sig illa ut – från bråd död till allvarliga känslomässiga 

störningar”. 136 För det andra bar ”prostitutionen med sig grav kriminalitet”. 

Författarna påminde om att 

[k]oppleri, misshandel, narkotikabrott och andra brott följer i 

kölvattnet på denna hantering, som präglas av ett kallhamrat 

köpslående om det som vi helst av allt vill hålla fritt från kommersialism 

– kärleken och dess känslomässiga uttryck. 137 

Med det tredje och ”kanske viktigaste” argumentet knöt författarna an 

till sin analys av samhällsutvecklingen från bokens början. Prostitutionen 

beskrevs nu som ”ett uttryck för legalisering av kommersialisering och 

känslomässig avtrubbning av våra mellanmänskliga relationer”. Månsson 

och Larsson menade att prostitutionen ökade då det hade blivit svårare 

att finna naturliga umgängesformer och uppmanade lagstiftarna att ta sitt 

ansvar för att lösa detta problem. 

Det gäller i första hand att skapa mänskliga miljöer, där våra 

behov av värme, närhet, kamratskap och sexuellt umgänge 

kan tillfredsställas utan kommersiella förtecken. Den i många 

avseenden förträngda puritanska sexualmoralen ska inte ersättas 

av en pseudoliberal hållning, där rätten till samlag heter 

pengar och där tusentals kvinnor förnedras och förstörs i den 

kommersiella sexualhanteringen. Rätten att fritt få umgås 

med andra människor av motsatt kön på jämställd fot måste 

förverkligas genom politiska insatser. Våra mellanmänskliga 

relationer får inte bli ett fält fritt fram för den fria företagsamheten, 

när den är som värst. 138 

136. Ibid., s 134. Det ska nämnas att författarna inte anger några belägg för denna kategoriska 

utsaga. 

137. Ibid. Stödet för detta argument hittar författarna i sitt källmaterial – polis- och domstolsprotokoll 

som dokumenterar just missförhållanden på sexklubbarna. 

138. Ibid., s 135.

92 

Svarta affärer fick mycket uppmärksamhet när den publicerades 1976 och 

fick stora konsekvenser för sexklubbar och prostituerade först i Malmö 

och senare i hela landet. När studiens resultat blev kända upphörde Malmö 

att ge nya tillstånd för pornografiska föreställningar och den 1 april 

1977 fanns ingen tillåten sexklubb kvar i stan. 

1977 års prostitutionsutredning 

Även i riksdagen fortsatte diskussionen om nya sätt att minska sexklubbar 

och prostitution. Bredvid uppdraget för en prostitutionsutredning diskuterades 

vad som skulle göras i avvaktan på utredningsresultaten. Ofta var 

debattörernas förslag influerade av Svarta affärer. Justitieminister Sven 

Romanus förutsatte att landets större städer tog Malmös framgångar som 

exempel och började organisera samarbeten mellan olika myndigheter för 

att motverka prostitutionen. Också ”annan brottslighet som har samband 

med prostitutionen” skulle åtgärdas i enlighet med förebilden. 139 Beskrivningen 

av prostitutionen i Svarta affärer var utgångspunkten för folkpartisten 

Rolf Sellgrens bedömning att ”[p]olisens främsta uppgift måste bli 

att bekämpa brottsligheten kring prostitutionen” samt moderaten Astrid 

Kristenssons uppmaning att investera i ett långvarigt spaningsarbete. 140 

Även Vänsterpartiet refererade till Svarta affärer. 141 

Med hänsyn till den kritik som hade riktats mot Sexualbrottsutredningen 

samt mot bakgrund av Malmörapportens synpunkter förordade 

socialministern och centerpartisten Rune Gustavsson 1977 både en ny 

sexualkommitté och en utredning av prostitutionen. Utredningen var den 

första om prostitution i Sverige på 70 år, och den producerade den mest 

omfattande kartläggningen av prostitution i Sverige som finns tillgänglig 

än idag. 142 

139. Sven Romanus, opolitisk, i RD-protokoll 1976:43, s 39. 

140. Astrid Kristensson (M) i RD-protokoll 1976:43, s 42 & 53. 

141. Inga Lantz (V) i RD-protokoll 1976:43, s 56; samt Barbro Backberger m.fl. (V), Motion 

1976/77:953. 

142. Prostitution hade tidigare behandlats av den så kallade Reglementeringsutredningen 

som blev klar 1910. Denna utredning hade dock huvudsyftet att föreslå åtgärder mot 

könssjukdomar. Reglementeringskommittén, Underdånigt betänkande angående åtgärder 

för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning, band 1–4, Stockholm

93 

I kommittédirektiven till utredningen betecknades prostitution som 

”ett allvarligt samhällsproblem”. 143 Som särskilt oroväckande beskrevs gatuprostitutionens 

utbredning, den prostitution som utvecklats i samband 

med porrklubbsverksamhet samt uppgifterna om prostitution bland barn 

och ungdom. Utredningen skulle kartlägga problemen kring prostitutionen, 

den skulle ta upp prostitutionens orsaker och bedöma den i samband 

med samhällsstrukturen och samhällsutvecklingen i stort. Inte bara 

de prostituerades problem utan även förhållanden som rör deras kunder 

skulle belysas. Vidare fick utredaren uppdraget att ”belysa de risker som 

de prostituerade löper för en framtida social missanpassning och vilka 

åtgärder som kan sättas in för att minska en sådan utveckling”. I direktiven 

betonades att ”[u]tredaren bör vara oförhindrad att föreslå de åtgärder 

som kartläggningen av prostitutionen ger anledning till”. Det framgår 

dock också att socialministern huvudsakligen förväntade sig förslag på 

”sociala insatser av mera allmänt förebyggande natur” samt nya idéer för 

ett ”effektivare fältarbete” som kunde hjälpa prostituerade att lämna prostitutionen, 

snarare än åtgärder som förbättrade situationen för dem som 

förblev prostituerade. 

Den moderata riksdagsledamoten och juristen Inger Lindquist utsågs 

till utredare för Prostitutionsutredningen. Hanna Olsson, vänsterpartist, 

terapeut och byrådirektör på Socialstyrelsen tillsattes som sekreterare och 

sociologen Michael Frühling som biträdande sekreterare. Expertgruppen 

sammansattes av sociologer och socialarbetare, representanter från polisen 

samt tjänstemän från Socialdepartementet, vilket vid slutet av 1970-talet 

utgjorde standardbesättningen för utredningar som skulle handlägga sociala 

problem. 144 Så hade det inte alltid varit. När det gäller prostitution 

1910. Jfr Svanström, Offentliga kvinnor, s 272 f. 

143. Detta och de följande citaten är hämtade från ”Kommittédirektiv (Dir 1977:11)”, cit. 

enligt Borg m.fl., Prostitution, s 625–628. 

144. Sakkunniggruppen bestod av socialdirektören Arne Borg, polisintendenten Folke 

Elwien, juristen och departementsrådet i Socialdepartementet Lars Grönwall, docenten i 

sociologi Rita Liljeström, doktoranden i sociologi Sven-Axel Månsson, polisintendenten 

Anders Nelin, kriminologen Leif G W Persson samt departementssekreteraren i Socialdepartementet 

Tage Sjöberg. Hovrättsassessorn Ann-Christine Lindblom förordnades 

den 1 december 1980 som ny sekreterare efter att Olsson och Frühling hade lämnat sina 

uppdrag.

94 

hade de samhällsorienterade ämnena sociologi, socialpsykologi och socialhistoria 

precis lyckats beröva äldre och snarare individinriktade discipliner 

som medicin, psykiatri och genetik på deras tolkningsföreträde och 

monopol på expertkunskap. 145 

Till Prostitutionsutredningens sakkunniga hörde Sven-Axel Månsson, 

den ene av författarna till Malmöstudien Svarta affärer. Malmö hade vid 

det här laget blivit Sveriges modellstad för prostitutionsbekämpning. Efter 

att stadens sexklubbar hade stängts beslutade Malmös socialförvaltning 

i början av 1977 att pröva intensiva fältinsatser med social personal i de 

områden som fortfarande frekventerades av prostituerade och deras kunder 

för att minska prostitutionen även där. Till denna sociala och kurativa 

verksamhet kopplades ett forskningsprojekt som författarna till Svarta 

affärer skulle leda. Arbetet inom detta så kallade Malmöprojekt kom i 

gång ungefär samtidigt som Prostitutionsutredningen. Genom Månsson 

fick Malmöprojektet och den statliga utredningen tydliga personella, men 

även ideologiska kopplingar. Prostitutionsprojektet blev också en av utredningens 

viktigaste källor, vilket gör det svårt att förstå Prostitutionsutredningen 

utan Malmöprojektet. Detta intryck bekräftas även av Prostitutionsutredningens 

sekreterare Hanna Olsson som 30 år efter utredningen 

betonade att ”[d]en kunskap om kvinnor i prostitutionen som växte fram 

i Malmö skulle komma att prägla alla senare rapporter i frågan”. I sin genomgång 

av den svenska prostitutionspolitiken sedan 1970-talet skriver 

Olsson dessutom att ”arbetet i Malmö på 1970-talet kan fortfarande stå 

som förebild för hur prostitutionen bör bekämpas – inte bara där och då 

utan som en generell modell”. 146 På grund av dess inflytande beskriver jag 

Malmöprojektet och dess arbetssätt mycket ingående innan jag kommer 

tillbaka till Prostitutionsutredningen. 

Den följande beskrivningen består av fem avsnitt. Först presenterar jag 

Malmöprojektets syn på prostitution, sedan forskningstraditionen projektet 

utgick från. Det tredje avsnittet handlar om hur forskarnas teoretiska 

utgångspunkter påverkade Malmöprojektets arbetssätt, det fjärde om projektets 

resultat och det femte om mottagandet av dess arbete i media och 

i riksdagen. 

145. Leif G W Persson, Horor, hallickar och torskar – en bok om prostitutionen i Sverige, 

Stockholm 1981, s 15 & 30 f. 

146. Olsson, ”Från manlig rättighet till lagbrott”, s 55.

95 

Malmöprojektet 

I slutet av 1970-talet var Malmö känt i hela Sverige för sina aktioner mot 

prostitution. Efter finansieringen av rapporten Svarta affärer och efter att 

ha varit den första storstaden i Sverige som gjort sig av med sina sexklubbar, 

stärktes stadens förebildsstatus genom inrättandet av ett prostitutionsprojekt 

som kombinerade forskning och hjälparbete i syftet att ”kartlägga 

könshandeln i Malmö och […] finna strategier för att aktivt motverka 

könshandelns utbredning och negativa sociala följdverkningar”. 147 

Malmöprojektet verkade från september 1977 till slutet av 1981 och leddes 

av Sven-Axel Månsson och Stig Larsson som båda skrev sina doktorsavhandlingar 

inom projektet. De fick hjälp av socialarbetarna Torsten 

Fredriksson och Britt-Inger Lind. 148 

Likt majoriteten av den svenska prostitutionsforskningen som har bedrivits 

sedan dess, utgick Malmöprojektet från att prostitutionen, eller 

könshandeln som man började kalla den inom projektet, var en skadlig 

verksamhet som måste bekämpas. 149 Så här beskrev Stig Larsson fenomenet 

i inledningskapitlet till sin avhandling: 

147. Sven-Axel Månsson, Könshandelns främjare och profitörer – om förhållandet mellan 

hallick och prostituerad, Karlshamn 1981, s 14 & 31. 

148. Arbetet inom Malmöprojektet har dokumenterats i flera böcker. Projektets socialarbetare 

var först ute med sin dokumentation. (Fredriksson & Lind, Kärlek för pengar.) 

Likt Fredriksson och Lind beskrev Sven-Axel Månsson i sin avhandling projektarbetet i 

stort, men han gick dessutom djupare in på förhållandet mellan hallick och prostituerad. 

(Månsson, Könshandelns främjare.) Larsson koncentrerade sig i sin avhandling på projektets 

erfarenheter av de prostituerades situation och villkor. (Stig Larsson, Könshandeln – 

om prostituerades villkor, Stockholm 1983.) Efter sin avhandling skrev Sven-Axel Månsson 

i samarbete med Annulla Linders om Malmöprojektets erfarenheter av ”könsköparna”. 

(Sven-Axel Månsson & Annulla Linders, Sexualitet utan ansikte. Könsköparna, Malmö 

1984.) 

149. Månsson påminde att termen prostitution i den tidigare forskningen ofta har betraktats 

som liktydig med de prostituerade kvinnorna, vilket har inneburit en ensidig 

fokusering. Istället för att motverka denna tendens föreslog han att ordet även i fortsättningen 

”begränsas till att beteckna den prostituerades handlingar”, och introducerade det 

nya begreppet ”könshandel” som skulle ”beteckna själva samhällsföreteelsen”. (Månsson, 

Könshandelns främjare, s 19 & s 77.) Orden har emellertid inte använts konsekvent i den 

följande debatten, där könshandel och prostitution förekommer som synonymer.

96 

Könshandeln är […] ett uttryck för hur samhället inte lyckats 

med att solidariskt hjälpa misshandlade barn, splittrade familjer, 

ungdomar på avvägar, arbetslösa kvinnor, fattiga ensamstående 

mödrar, flickor i början av missbrukskarriären eller föräldrar 

i vanmakt. Det är om könshandeln ur detta perspektiv, 

som jag i första hand kommer att uppehålla mig vid [sic]. 150 

Av citatet framgår att Larsson definierade prostitution som ett uttryck för 

sociala problem som enligt honom främst berörde kvinnor. Månsson betonade 

i sin avhandling, likt tidigare i Svarta affärer, att könshandeln var 

problematisk då den inte handlade ”om en ömsesidig eller känslomässig 

kontakt utan om en ensidig sexuell förbindelse”. 151 

I forskningsprogrammet för Malmöprojektet som doktoranderna skrev 

på uppdrag från stadens socialförvaltning betonade Larsson och Månsson 

att deras forskning skulle ”ligga till grund för både allmänt förebyggande 

sociala åtgärder och systematiserat socialt behandlingsarbete” mot prostitution. 

152 ”För oss har det viktigaste varit”, förklarade Larsson senare i 

sin avhandling, ”att förstå hur vi i varje enskilt fall skulle kunna agera för 

att bidra till att få de prostituerade att överge könshandeln.” 153 För att understryka 

vikten av integration mellan forskning och socialt arbete ville 

doktoranderna delta i hjälparbetet på samma villkor som projektets socialarbetare. 

Med sin kombination av forskning och socialarbete valde Sven-Axel 

Månsson och Stig Larsson en forskningsmetod som kallas för aktionsforskning. 

Innan jag mer konkret går in på Malmöprojektets arbete sammanfattar 

jag de viktigaste kännetecknen för aktionsforskningen såsom 

den beskrivs i de sociologiska metodböcker som Månsson och Larsson 

har använt sig av i sina avhandlingar. Till skillnad från forskningsduon 

koncentrerar jag mig därvid inte enbart på aktionsforskningens fördelar 

gentemot traditionell sociologisk forskning, utan beskriver även metodens 

brister och begränsningar. Uppkomsten av universitetsdisciplinen 

150. Larsson, Könshandeln, s 10. 

151. Månsson, Könshandelns främjare, s 79. 

152. Cit. enligt Månsson, Könshandelns främjare, s 32. 

153. Larsson, Könshandeln, s 11.

97 

socialt arbete, genom vilken aktionsforskningen fick större legitimitet och 

en hemort, ska också beskrivas. Detta för att ge en tydligare bild av forskningstrenden 

som kom att prägla stora delar av den svenska prostitutionsforskningen. 

Aktionsforskning och socialt arbete 

Både Månsson och Larsson hänvisar i sina avhandlingar till den norske 

sociologen Yngvar Løchen. Løchen hade uppmärksammat en frustration 

som många sociologer delade; att de var låsta vid den traditionella sociologins 

krav att beskriva utan att ingripa. Han ställde den gamla vetenskapsorienterade 

sociologin mot yngre, mer samhällsinriktade varianter 

där forskaren kunde tillgodose sitt behov att mer konkret och aktivt bidra 

till lösningen av sociala problem. Den mest radikala av dessa samhällsinriktade 

arbetsmetoder var enligt Løchen aktionsforskningen. Där den 

traditionella sociologen intog en tillbakadragen roll och höll avstånd från 

det studerade området för att utan känslomässig involvering kunna beskriva 

det undersökta fältet så neutralt som möjligt, skulle aktionsforskaren 

engagera sig i människornas problem och delta i det sociala livet 

han eller hon försökte förstå. Aktionsforskaren skulle inte vara rädd för 

en politisering av vetenskapen, utan ha ambitionen att genom konkret 

hjälpverksamhet, som gärna skulle bedrivas utöver vad forskningens syfte 

krävde, försöka lösa problemen han kom i kontakt med. 154 Så här lyder en 

av Løchens definitioner av den nya sociologiska arbetsmetoden: 

Ett klart exempel på aktionsforskning är forskarens försök i 

mer eller mindre intimt samarbete med nödställda grupper, 

att med utgångspunkt både från observationer av konkret nöd 

och från kunskaper i ämnet genomföra sociala åtgärder vilka 

han sedan mäter verkningarna av. Aktionsforskning är […] en 

metod som försöker säkerställa att svaga grupper får dra nytta 

av forskarens kunskaper och resultat. 155 

154. Yngvar Løchen, Sociologens dilemma. Vetenskaplig distans eller samhällsförändring, 

Lund 1972, s 41–45. Hos Løchen är aktionsforskaren alltid en han. 

155. Ibid., s 106 f.

98 

Sociologen Harald Swedner, som det också refereras till i Månssons och 

Larssons böcker, betonade vikten av att de ”resursfattiga och underprivilegierade 

grupper och individer” som aktionsforskningen riktade sig 

till under alla stadier av forskningen, eller ”förändringsarbetet”, deltog i 

beslutsprocessen. 156 De skulle medverka i målformuleringsarbetet, i valet 

av åtgärder som användes för att uppnå målet samt i genomförandet av 

aktionerna. ”Participationsresonemanget” skulle, förklarade Swedner vidare, 

garantera klienternas rätt till inflytande över sin egen livssituation. 

I förlängningen ledde participationen hos Swedner till ”mobiliseringsresonemanget” 

som enklast sammanfattas med uttrycket ”hjälp till självhjälp”. 

Bakom denna idé ligger […] föreställningen att de förfördelade 

och drabbade individerna vet mer om de sociala problem, 

som ska bearbetas och att de därför bättre än andra kan bedöma 

vilka åtgärder som behövs. 157 

Mobiliseringen krävde enligt Swedner att de underprivilegierade gjordes 

medvetna om samhällets struktur, om bakgrunden till den egna resursbristen 

och bristen på inflytande, om möjliga alternativ och mål samt vägar 

att förverkliga dessa mål. 158 Aktionsforskningen framstår hos honom 

som en mycket ödmjuk forskningsmetod som ställer underprivilegierade 

grupper i centrum och ger dem möjligheter att förbättra sin situation efter 

egna förutsättningar. 

Medan Swedner var en tydlig förespråkare för aktionsforskningen, 

var Løchens entusiasm mer försiktig. Norrmannen kallade aktionsforskningen 

för en ”problematisk” och ”vansklig” riktning som ”[u]r ren forskningssynpunkt 

tillför […] fältarbetet en del problem som det inte är lätt 

156. Bengt Abrahamsson & Harald Swedner, ”Organisationsteori och aktionsforskning”, 

i Åke Sandberg (red.): Utredning och förändring i förvaltningen, Stockholm 1979, s 95 & 

113. Det var främst Harald Swedners forskningsprogram som Sven-Axel Månsson och 

Stig Larsson kom att följa. (Jfr Sune Sunesson, ”Socialt arbete – en bakgrund till ett forskningsämne”, 

i Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet, utg. av Högskoleverket, 

Stockholm 2003, s 109.) 

157. Abrahamsson & Swedner, ”Organisationsteori och aktionsforskning”, s 116. 

158. Ibid., s 120 f.

99 

att utan vidare se en lösning på” och menade att det var svårt att bedöma 

aktionsforskningens värde som forskningsmetod. 159 En central fråga för 

Løchen var om forskaren fortfarande är forskare när han engagerar sig 

aktivt i aktionsforskningen. Enligt honom fanns det stor risk att forskaren 

genom sitt engagemang i hjälpaktioner och social rådgivning blev 

”en praktiskt arbetande person som prutar av på de vetenskapliga målsättningarna 

till förmån för konkreta åtgärder som kan komma enskilda 

grupper till godo”. 160 Løchen beskrev dessutom i faran att en sociolog som 

har planerat en aktion vill att den fungerar och därför är mindre benägen 

att bevara en kritisk attityd. 

Han måste försvara åtgärderna och inta en pragmatisk hållning. 

Sociologen kan bli lik dem han har kritiserat som enligt 

hans mening blir alltför sentimentalt upptagna av att bevara 

sin sociala fasad och skydda sig mot kritik. Inom aktionsforskningen 

blir sociologen själv partisk, det kan vara för mycket 

begärt att han ska vara i stånd att beskriva sina egna fatala 

misstag. 161 

Såväl Swedner som Løchen beskrev aktionsforskningen som en sociologisk 

metod och det var också på sociologiska institutioner som Sven-Axel 

Månsson och Stig Larsson skrev sina avhandlingar. I slutet av 1970-talet 

utvecklades dock en ny disciplin vid de svenska universiteten som blev 

starkt inspirerad av aktionsforskningen: socialt arbete. Då stora delar av 

den svenska prostitutionsforskningen sedan 1980-talet har bedrivits just 

inom detta nya ämne, som inte enbart Harald Swedner utan även Sven- 

Axel Månsson så småningom förflyttade sig till, är det bra att veta mer 

även om dess bakgrund. 

Göteborg var det första universitetet i Sverige som tillsatte en professor 

i socialt arbete. Året var 1979 och professorn hette Harald Swedner. Ämnet 

hade utvecklats vid socialhögskolorna, som samma år inlemmades i 

159. Løchen, Sociologens dilemma, s 45 & 122. Dessa problem tas inte upp i Månssons och 

Larssons böcker. 

160. Ibid., s 129. 

161. Ibid., s 116.

100 

universiteten. Lärarna och studenterna vid dessa högskolor hade länge efterlängtat 

möjligheten att ”skaffa sig en forskarutbildning med inriktning 

på de sociala problemen i ett industrialiserat och urbaniserat samhälle”, 

skriver professorn. Nu fick de chansen att göra just detta. I ämnesbeskrivningen 

för Swedners professur förklarades att forskningen skulle vara ”inriktad 

på studiet av sociala problem och åtgärder för lösning av dessa”. 162 

Ämnet beskrevs som tvärvetenskapligt och baserat på tillämpad forskning. 

Bland annat skulle ”samhällsplanering, social service för särskilda 

grupper, samhälls- och grannskapsarbete samt behandlingsarbete” ingå i 

institutionens verksamhet. 163 I det sociala arbetet i vid mening skulle enligt 

Swedner ”uppgiften att stödja människor i deras personliga utveckling 

och att ge dem de kunskaper och insikter som de behöver för att kunna 

leva ett aktivt och meningsfullt liv” ingå. 164 Thomas Brante, som har intervjuat 

disciplinens fyra första professorer om deras syn på ämnet, menar att 

Swedners beskrivning snarast är av ”missionerande karaktär”. 165 I samtalen 

med Brante drar Swedner själv historiska paralleller mellan präster 

och nunnor och den moderne socialarbetaren. När Swedner beskriver vilken 

grundsyn som skulle prägla arbetet vid hans institution, förespråkar 

han en ”humanistisk människosyn” och ett ”aktörsperspektiv” som han 

ställer mot ”hållningen hos en rätlinjig och principfast representant för en 

teknologisk, hårdpositivistisk och åskådarinriktad vetenskapssyn”. 166 

Ämnet såsom det beskrevs av Swedner kritiserades från traditionellt 

akademiskt håll där man betonade ”att vetenskapen till sin natur inte är 

av det praktiskt-problemlösande slaget” och ansåg socialt arbete snarare 

vara uppdragsforskning än genuin vetenskap. 167 Till ämnets kritiker hörde 

Bengt Börjesson, Umeå universitets första professor i just socialt arbete, 

162. Harald Swedner, Forskning i socialt arbete – dess historiska bakgrund och utvecklingsmöjligheter, 

Göteborg 1985, s 6. 

163. Ibid., s 7. 

164. Ibid., s 32. 

165. Thomas Brante, ”Om konstitueringen av nya vetenskapliga fält – exemplet forskning 

om socialt arbete”, i Sociologisk Forskning, 1987/4, s 40. 

166. Swedner, Forskning i socialt arbete, s 44. 

167. Brante, ”Om konstitueringen av nya vetenskapliga fält”, s 30 f. Av Brantes text framgår 

att universitetsämnet socialt arbete definierades på många olika och ofta motsägelsefulla 

sätt vid de svenska lärosätena i mitten av 1980-talet.

101 

som hade försökt att bekämpa ämnets uppkomst och planerade att ”hålla 

ett föredrag om att avskaffa disciplinen socialt arbete som kunskapsområde” 

den dagen han skulle gå i pension. Börjesson påpekade att ”[d]et 

fanns väldigt få inomvetenskapliga krav som backade upp att det [socialt 

arbete] blev ett ämne”. Vad som fanns var externa krav från politiker samt 

socialarbetare som strävade efter professionalisering. Dessa krav varnade 

Börjesson för då ”det skulle innebära att många av problemformuleringarna 

blir väldigt snäva, tillrättalagda, konsensuspräglade och så vidare” 

om man skulle följa praktikernas anspråk. 168 En liknande hållning intog 

Sune Sunesson, Lunds första professor i ämnet, som menade att man inte 

får ”formulera forskningsproblem utifrån den officiellt sanktionerade föreställningen 

om sociala problem” då det vore ”att gå etablissemangets 

ärenden”. Sunesson hade ett mycket pessimistiskt perspektiv på disciplinens 

historia och funktion. Han såg tydliga paralleller mellan fattighus, 

fattigvård samt kriminaliseringen av lösdriveri å ena och det moderna 

sociala arbetet och forskningen i ämnet å andra sidan – alla fenomen som 

tycktes stå för en ”önskan att kontrollera och behärska fattiga”. 169 Sunesson 

vände sig mot disciplinens officiella ämnesbeskrivning, enligt vilken 

socialt arbete skulle syssla med ”sociala problem och åtgärder för lösning 

av dessa.” Beskrivningen var enligt Sunesson ”aningslös” och ”i princip 

oanvändbar” då den ”överhuvudtaget inte reflekterar över vad som händer 

när man utnämner något till problem”. Forskning i socialt arbete behövde 

enligt Sunesson innehålla en kritisk analys av olika former av välfärdsstatens 

socialarbete. 

Vad är det folk gör när de säger att de kan något och vet något 

och säger hur man ska göra med andra människor. Det behövs 

ett reflekterande över de här sociala ingenjörskonstsstrategierna. 

170 

Att denna reflektion var långt ifrån självklar är Malmöprojektet ett bra 

exempel på. Men innan det är dags att titta närmare på det vill jag be- 

168. Ibid., s 41. 

169. Ibid., s 43. 

170. Ibid., s 42.

102 

tona att partitagandet för de socialt svaga och viljan till förändring inte 

begränsade sig till aktionsforskningen utan kännetecknade långt fler kunskapsområden 

under 1970-talet. I sin bok om den svenska välfärdsstaten 

förklarar Bernd Henningsen för sina tyska läsare att 1970-talets svenska 

välfärdsforskning ”rörde sig inom den samhällelig-historiskt givna förförståelsen, 

enligt vilken ’välfärd’ har lycka och välbefinnande som mål”. 171 

Som exempel citerar han från en studie från 1981 som några framstående 

och internationellt erkända sociologer från Uppsala universitet hade gett 

ut under titeln Beyond Welfare Capitalism. I inledningen till denna bok 

klargör författarna att deras ”research would be carried out not from an 

elevated ’value-free’ stand point, but from the perspective of the labour 

movement”. Dessutom betonade de, med en tydlig anspelning på Karl 

Marx, att ”it is not enough to understand the world, we must also change 

it”. 172 I mångt och mycket sammanfaller aktionsforskningen och 1970-talets 

välfärdsforskning med direktiven som finns för statens offentliga utredningar: 

det gäller att hitta praktiska lösningar på sociala problem. Socialteoretiska 

analyser av välfärden var däremot sällsynta i Sverige under 

1970-talet. 173 

Aktionsforskning i Malmöprojektet 

Med aktionsforskningen som utgångspunkt var Malmöprojektet inget 

traditionellt sociologiskt forskningsprojekt. Det var inte dess syfte att med 

vetenskaplig stringens och utan känslomässig involvering så värdeneutralt 

som möjligt kartlägga prostitutionen och de involverades liv, deras strategier 

och önskningar. Malmöprojektet hade tydliga politiska mål. För det 

första skulle projektet minska prostitutionen som upplevdes som en entydigt 

negativ verksamhet av såväl politiker som projektets medarbetare. 

För det andra skulle de prostituerade, som definierades som en resurssvag 

och underprivilegierad grupp, ledas ”till ett annat och bättre liv”. 174 Så här 

171. ”sie bewegte sich innerhalb des gesellschaftlich-historisch gegebenen Vorverständnisses, 

wonach ’Wohlfahrt’ Glück und Wohlbefinden zum Ziel hat” (Bernd Henningsen, Der 

Wohlfahrtsstaat Schweden, Baden-Baden 1986, s 42). 

172. Ulf Himmelstrand m.fl., Beyond Welfare Capitalism. Issues, Actors and Forces in Societal 

Change, London 1981, s x & xvii, cit. enligt Henningsen, Der Wohlfahrtsstaat Schweden, 

s 36. 

173. Henningsen, Der Wohlfahrtsstaat Schweden, s 37. 

174. Månsson, Könshandelns främjare, s 33.

103 

uttalade sig Stig Larsson om konsekvenserna som valet av aktionsforskningen 

som arbetsmetod hade för Malmöprojektet: 

Eftersom vi arbetade både som forskare och socialarbetare 

kunde vi inte enbart verka som objektiva iakttagare. Det krävdes, 

att vi bidrog till förändringar hos både enskilda klienter 

och gruppen i stort under den tid vi bedrev forskningsarbetet. 

Vi hade från början en negativ inställning till könshandeln. 

Forskningsmässigt innebar detta ett ställningstagande. […] Vi 

har alltså inte varit neutrala forskare, opåverkade av vårt ämne. 

Tvärtom var det vår skyldighet som socialarbetare att hjälpa de 

prostituerade. 175 

Enligt Harald Swedner definieras sociala problem inom aktionsforskningen 

som diskrepanser mellan situationen ”just nu” och forskarens framtidsvision. 

Swedner menar att det är en fördel när en diskrepans upplevs av 

flera personer samtidigt, men betonar också att detta inte är ett krav och 

framför allt inte befriar den enskilde forskaren från ”att försöka övertyga 

sin omgivning om det riktiga i sin verklighetsuppfattning”. 176 Enligt Swedners 

definition behöver människorna som drabbas av ett socialt problem 

inte själva uppleva sig som en utsatt grupp, utan kan medvetandegöras om 

sin resursbrist och brist på inflytande av forskaren. Malmöprojektets definition 

av prostitution som ett fenomen utan positiva aspekter och gruppens 

syn på sexsäljare som offer som ska vägledas ”till ett annat och bättre 

liv” bygger på detta sätt att peka ut sociala problem. 

Redan i projektets pilotstudie Svarta affärer hade Månsson och Larsson 

angett hur det framtida samhället skulle se ut som de ville bidra till med 

sitt arbete. Forskarna strävade efter ett postkapitalistiskt samhälle där människorna 

kunde umgås med varandra på ett ”naturligt” sätt. Prostitutionen 


176. Abrahamsson & Swedner, ”Organisationsteori och aktionsforskning”, s 101. Enligt 

Swedner förekommer det även att aktionsforskare anklagas för verklighetsförfalskning 

eller ohållbara värderingar av anhängare för en annan verklighetssyn än den som ligger till 

grund för forskarnas förändringsarbete. Denna kritik behöver inte ge anledning till oro, 

menar Swedner och betonar att en aktionsforskares sätt att definiera och åtgärda problem 

är det som är bäst för just honom. (Ibid.)

104 

betraktades som en kommersialisering av människors känslor och som ett 

”bevis på den kommersiella exploateringens triumf över människan i det 

kapitalistiska samhället”. 177 Könshandeln utgjorde med andra ord ett exempel 

på diskrepansen mellan forskarnas samhällsideal och nuläget och 

betraktades därför som ett socialt problem. Då prostitutionen ansågs innebära 

en exploatering framför allt av de sexsäljande kvinnorna blev dessa 

huvudmålen för Malmögruppens hjälpaktioner och inte deras kunder eller 

hallickar. 178 I detta skilde sig Malmöprojektet från de flesta tyska prostitueradeprojekt, 

där sexsäljare själva tog initiativet, började skapa uppmärksamhet 

kring sin situation och på så sätt definierade ett socialt problem, 

som forskare sedan kunde ta sig an. Men mer om Tyskland senare. 

Sven-Axel Månssons och Stig Larssons syn på sexsäljare som offer som 

inte vet sitt eget bästa, förklarar varför sexsäljare som Lilian och hennes 

kollegor i föreningen Sexualpolitisk Front inte togs på orden när de förklarade 

för Malmöprojektet att de ville fortsätta att sälja sina sexuella tjänster. 

Sexualpolitisk Front grundades i slutet av 1970-talet av en grupp sexsäljare 

som försökte ”att få bort skamstämpeln kring prostitutionen, ändra lagarna 

som slog mot prostituerade, stödja varandra och göra andra ’flickor’ 

medvetna om sin situation”. Föreningen ville samarbeta med kvinnoförbund, 

forskare och journalister och tog även kontakt med Prostitutionsutredningen, 

men kände inte att deras perspektiv togs på allvar. Frustrerade 

och besvikna lade kvinnorna snart ner sin förening. 179 Samhällets ifrågasättande 

attityd mot sexsäljare som säger sig vilja sälja tjänster bidrog med 

all säkerhet till att intresseföreningar som Sexualpolitisk Front har varit 

jämförelsevis osynliga i Sverige allt sedan dess. 

För att göra sig bekant med de prostituerades verksamhet inledde Malmöprojektet 

sitt arbete med att observera gatumiljön. I inledningsskedet 

177. Månsson & Larsson, Svarta affärer, s 130. Att prostitution även har funnits i t.ex. 

feodala samhällen brydde sig Månsson och Larsson inte om. 

178. Att denna ordning inte var självklar framgår av forskarnas berättelser. Sven-Axel 

Månsson nämner till exempel att projektgruppen kom i kontakt med köpare som sökte 

sig till projektet för ”att erhålla hjälp för eget vidkommande” samt att ”[d]et hände […] 

att hallickar som hade dömts för koppleri sökte vår hjälp, när de hade avtjänat sina straff, 

trots att de kände till att våra insatser för kvinnorna direkt hade bidragit till att de hade 

dömts”. (Månsson, Könshandelns främjare, s 48 & 50.) 

179. Östergren, Porr, horor och feminister, s 161 f.

105 

hade gruppen föga kunskap om de prostituerades villkor, vilket Månsson 

förklarar med att det varken i Sverige eller i dess grannländer fanns någon 

social verksamhet vars erfarenheter man kunde bygga på. 180 Alltså 

lärde man från en bil men även gående på gatan ”känna prostituerade 

till utseendet och gjorde preliminära kategoriseringar av dem och deras 

uppehållsplatser”. 181 Först i projektarbetets andra fas fördjupades kontakten. 

En nära relation till kvinnorna betraktades av projektgruppen som 

grundläggande av minst två anledningar. För det första utgick forskarna 

från att en stor personlig närhet till kvinnorna skulle leda till djupare kunskaper 

om prostitution. För det andra var en förtroendefull relation mellan 

projektet och de prostituerade en förutsättning för att ”behandlingsarbetet” 

som så småningom skulle leda kvinnorna bort från prostitutionen 

skulle bli framgångsrikt. 182 Som tidigare nämnts betonade Swedner att 

aktionsforskare ska lägga stor vikt vid att ”underprivilegierade individer” 

blir delaktiga i forskningsprocessens alla skeden. Även Malmögruppen 

var noga med att betona att projektets hjälparbete utgick från att de prostituerade, 

som man kallade för ”klienter”, var ”handlande subjekt”. Larsson 

tar i sin avhandling avstånd från det ”vi och de”-perspektiv som han 

menar finns hos vissa socialvårdare. 

En grundläggande förutsättning för såväl det sociala arbetet 

som för min forskning har varit att våra klienter är handlande 

subjekt. Det vi kunnat bistå med har på sin höjd varit medel 


181. Fredriksson & Lind, Kärlek för pengar, s 43. 

182. Begreppet ”behandlingsarbete” och ”behandlingspopulation” används av Larsson. 

(Larsson, Könshandeln, s 58.) Fredriksson och Lind däremot är kritiska mot dessa begrepp 

som enligt de ”innehåller ett avståndstagande till klienter och är i grunden odemokratiskt”. 

Socialarbetarna förespråkar därför termen ”åtgärdsarbete”. (Fredriksson & Lind, 

Kärlek för pengar, s 63.) Även om han menar att ett nära förhållande till klienterna hjälper 

sociologen att ”bättre sätta sig in i hur försökspersonerna upplever sin värld” är Løchen 

inte enhälligt positiv till personlig närhet mellan forskaren och hans informanter. Han 

skriver: ”Om forskaren väljer att hålla sig på avstånd, ger detta honom vissa fördelar med 

avseende på översikt och kontroll över egna emotioner. Samtidigt mister han den positiva 

möjligheten till fördjupning och mänskligt engagemang. Problemet att växla effektivt 

mellan närhet och distans utgör en av de stora utmaningarna inom sociologin.” (Løchen, 

Sociologens dilemma, s 35.)

106 

i deras egna emancipatoriska strävanden i förhållande till 

könshandeln. Det betyder att vi klart tog avstånd från försök 

att från ett von oben-perspektiv manipulera med klienternas 

sociala verklighet. 183 

Även aktionsforskarnas demokratikrav nödvändiggjorde alltså täta kontakter 

mellan projektgruppen och de prostituerade. 184 

Självfallet var det inte alltid lätt att bygga upp denna närhet. Med socialförvaltningen 

representerade projektet ”en myndighet, som flera av de 

prostituerade sannolikt hade haft negativa erfarenheter och upplevelser 

av”. 185 Dessutom behövde projektet utgå från att de prostituerade skulle 

vara misstänksamma mot gruppens samarbete med polisen. Då ett stort 

antal prostituerade hade barn var vissa kvinnor ”rädda för att ett avslöjande 

av dem som prostituerade skulle leda till ett omhändertagande av deras 

barn enligt barnavårdslagen”. 186 Ungefär samma sak gällde kvinnorna som 


184. Medan Swedner håller fast vid sitt demokratikrav, ifrågasätter Løchen att fullständig 

jämlikhet mellan forskaren och hans informanter verkligen skulle gynna forskningen. 

Løchen betonar att det är sociologens uppgift att ge förhållandet mellan sig själv och 

”försökspersonerna” en struktur. Enligt honom är det inte självklart att informanterna ska 

vara med vid diskussioner av forskningens upplägg och genomförande. ”Knappast någon 

anser på fullt allvar att förhållandet mellan forskaren och andra bör vara grundat på full 

likställighet så att forskaren i tekniska frågor och på de områden där han otvivelaktigt 

sitter inne med kompetensen, tvingas att rätta sig efter försökspersonens mer eller mindre 

välgrundade förslag.” (Løchen, Sociologens dilemma, s 33.) Enligt Løchen hänger även 

sociologins val av resurssvaga och underprivilegierade grupper som försökspersoner ihop 

med att deras lägre status är en viktig förutsättning för att forskaren ska kunna dra upp 

”riktlinjerna för hur andra ska uppföra sig”. Løchen menar att ”[d]et är svårt att bedriva 

sociologisk forskning kring eliter och människor med god utbildning” då dessa människor 

”ställer frågor och vill inte finna sig i allt”. (Ibid.) Ett problem som den annars så positive 

Swedner tar upp när det gäller jämlikheten mellan forskaren och hans/hennes klienter är 

att huvudmannaskapet för ett aktionsforskningsprojekt i praktiken sällan ligger hos de 

underprivilegierade grupper som drabbas av de missförhållanden som ska elimineras utan 

snarare hos beslutsfattare inom olika organisationer och myndigheter. (Abrahamsson & 

Swedner, ”Organisationsteori och aktionsforskning”, s 127.) Så var även fallet hos Malmöprojektet 

där Malmö kommun och inte de prostituerade var finansiär och uppdragsgivare, 

och definierade arbetets syfte. 


186. Fredriksson & Lind, Kärlek för pengar, s 40.

107 

var gifta, hade pojkvän eller levde ihop med anhöriga. Även om det inte 

fanns belägg för att kvinnan varit föremål för påtryckningar kunde personer 

i hennes närhet dömas som kopplare så snart hennes prostitutionsinkomster 

bidrog till den gemensamma hushållskassan. 187 Fredriksson och 

Lind skriver att projektgruppen därtill ”visste” att de prostituerade ”hade 

stora inkomster från sin prostitution” och ”därför ingen anledning att utnyttja 

samhällets bidragssystem eller service.” 188 Efter ett studiebesök hos 

polis och socialarbetare i Köpenhamn utgick projektmedlemmarna dessutom 

från att de prostituerade bildade 

en grupp med egna livsmönster, värderingar och normer, oftast 

klart avgränsade från andra grupper i samhället. Genom 

att de skapat sig sina egna levnadsvillkor, hade de få beröringspunkter 

utom med andra som levde på liknande sätt, t.ex. 

kriminella och narkomaner, det vill säga andra grupper som 

utvecklat vad man brukar kalla en subkultur med karakteristiska 

kännetecken. 189 

”Vi kunde därför förvänta oss att mötas av misstänksamhet”, konstaterade 

projektets socialarbetare. 190 

Månsson och Larsson antyder i sina avhandlingar ytterligare en potentiell 

konflikt mellan projektet och de prostituerade. Männen berättar att 

de under fältarbetets inledningsfas befarade att de hade ett dåligt rykte 

bland de prostituerade. Framför allt var doktoranderna rädda att bli avslöjade 

som författare till Svarta affärer som hade tagits emot ”med blandade 

känslor” av sexklubbsägare och sexsäljare ”p.g.a. ett klart avståndstagande 

från prostitutionen”. 191 ”Som en effekt av rapportens publicering 

hade samhällets sökarljus riktats mot miljön, vilket hade inneburit att 

marknaden åtminstone tillfälligt hade störts.” 192 Som en försiktighetsåt- 

187. Månsson, Könshandelns främjare, s 120. Jfr även SOU 1976:9, s 37. 


189. Ibid., s 39. 

190. Ibid. 

191. Månsson, Könshandelns främjare, s 42; samt Larsson, Könshandeln, s 53. 


108 

gärd höll sig forskarna därför till en början i bakgrunden och skickade 

ut projektets socialarbetare för att känna av klimatet på fältet. Till gruppens 

förvåning skulle det snabbt visa sig att de prostituerade inte kände till 

rapporten lika väl som man hade trott. ”Farhågorna angående forskarnas 

’dåliga rykte’ bland de prostituerade” visade sig därmed ”vara överdrivna”, 

skriver Månsson. 193 Både han och hans kollega nöjde sig med det. Den 

ovan antydda intressekonflikten mellan forskarna och den grupp bland de 

prostituerade som kände sig störda av Malmöprojektets arbete mot könshandeln, 

behandlas inte närmare i projektets publikationer. 

För att minska misstänksamheten mot projektet delade Malmögruppen 

ut en informationsfolder där de hävdade att deras uppgift var ”att stödja 

prostituerade i sociala, juridiska och andra sammanhang”. 194 Inledningsvis 

inriktades hjälparbetet gruppen berättar om huvudsakligen på prostituerade 

med en ledande roll i miljön, som sedan skulle berätta om sin 

erfarenhet för andra prostituerade så att fler kvinnor skulle få förtroende 

för projektet. Så här beskriver projektets socialarbetare denna taktik: 

Vi träffade en kvinna, som hade mycket lång erfarenhet som 

prostituerad och även hade förekommit i kopplerirättegångar. 

Hon framställdes av andra prostituerade som den som bestämde 

villkoren för alla de andra. Hon fick så ett stort ekonomiskt 

problem. Hon hade skönstaxerats av taxeringsmyndigheten 

till ett högt belopp och skulle betala en stor kvarskatt. 

[… D]ärför sökte hon upp oss. Samma dag skrev vi en besvärsskrivelse 

och en överklagan till länsrätten på en skönstaxerad 

inkomst från ett tidigare år. En månad därefter fick hon beslut 

från taxeringsnämnden att hennes besvär bifallits. […] Det här 

lyckade resultatet ledde till att vi accepterades i hela hennes 

bekantskapskrets av prostituerade. 195 

193. Ibid., s 43. 

194. Foldern är återgiven i Fredriksson & Lind, Kärlek för pengar, s 214 f. Den informerade 

inte om att Malmöprojektets medlemmar tog avstånd från prostitutionen och ville 

påverka kvinnorna att lämna könshandeln. Istället betonade gruppen att inte vara ”moralister”, 

som enbart vänder sig ”till flickor, som vill lägga av med prostitutionen”. Även 

när man ville fortsätta att prostituera sig var man enligt foldern välkommen till projektet. 

(Ibid., s 215.) 

195. Ibid., s 50.

109 

När Malmögruppen hade lyckats att bygga upp en mer stabil och förtroendefull 

relation till prostitutionsmiljön utökade gruppen sina ”åtgärder 

för att förbättra enskilda prostituerade kvinnors situation”. 196 Kvinnorna 

fick hjälp med skuldsanering och läkarbesök, man förmedlade bostäder, 

sökte arbetsplatser åt dem och organiserade miljöombyten eller 

”rekreationsvistelser”. 197 Fredriksson och Lind skildrar ett fall där en prostituerad 

hamnade i ekonomiska svårigheter efter att ha köpt dyra möbler. 

Kronofogdemyndigheten hade anmält sig när kvinnan sökte hjälp hos projektet. 

”Vi erbjöd oss att hjälpa henne med ekonomin om hon slutade prostituera 

sig samma kväll”, berättar socialarbetarna. 198 Malmögruppen fick 

även befogenhet att utbetala socialhjälp till kvinnor som inte ville gå till en 

socialbyrå. Kvinnorna som samarbetade med Malmögruppen kunde med 

andra ord räkna med omfattande finansiellt stöd från projektet. Hjälpinsatserna 

betraktades som nödvändiga för att ”påverkan på de prostituerade 

till att sluta med prostitutionen […] skulle kunna ge några resultat”. 199 

Fredriksson och Lind beskriver att många kvinnor som Malmögruppen 

mötte identifierade sig starkt med rollen som prostituerad. Samma erfarenhet 

hade även Larsson gjort då han vittnar om att de prostituerade 

kunde ha stor självkänsla. 

För många av de prostituerade innebar prostitutionen ett 

verkligt ”lyft” från att ha varit ringaktad som fattig, arbetslös 

tonåring. Efter debuten tog de plötsligt ett socialt språng. […] 

Denna upplevelse av framgång gör att en del prostituerade – i 

synnerhet de som varit verksamma i könshandeln under en 

längre tid – i vissa avseenden har stor självkänsla. 200 

196. Ibid., s 41. 



199. Ibid., 50 & s 108 f. Följer man Harald Swedners beskrivning av aktionsforskningen 

framstår Malmöprojektets hjälpåtgärder som otypiska för forskningsmetoden. Swedner 

betonar att aktionsforskningen inte stödjer och hjälper till på individnivå utan syftar till 

att bemästra sociala problem genom att attackera strukturella förhållanden. (Abrahamsson 

& Swedner, ”Organisationsteori och aktionsforskning”, s 111 & 114.) 

200. Larsson, Könshandeln, s 129–130.

110 

Projektgruppen var dock kritisk mot dessa känslor som tolkades som ”ett 

försvar för att kunna fungera som prostituerad”. 201 Uppenbarligen fanns 

det prostituerade som inte var medvetna om de skador könshandeln 

kunde föra med sig enligt Malmögruppen. Dessa kvinnor efterfrågade 

ofta inte projektets tjänster eller vägrade att diskutera närmare kring sin 

situation. 202 Medvetandegörandet som Swedner beskriver som en viktig 

förutsättning för resurssvaga gruppers participation och mobilisering blev 

därför en viktig uppgift även för Malmögruppen. 

Ett problem som projektmedlemmarna hade identifierat som en 

faktor som håller prostituerade kvar i könshandeln kallade de för 

”konsumtionsberoende”. 203 Begreppet omfattade inte enbart avbetalningsskulder 

och annan ekonomisk nöd som även av de prostituerade själva 

upplevdes som problem, utan också regelbundna restaurangbesök eller 

dyra klädesinköp som verkade tvinga kvinnorna att fortsätta med prostitutionen. 

Fredriksson och Lind beskriver det som en av sina svåraste men 

samtidigt viktigaste uppgifter ”att genom påverkan försöka få den prostituerade 

att ändra livsföring och inställning till materiella ting”. 204 Det 

gällde framför allt yngre prostituerade med stora inkomster från prostitutionen 

som liksom levde ”i en fantasivärld”. Så här skildrar socialarbetarna 

sitt tillvägagångssätt: 

Vi försöker bryta ner deras föreställningsvärld och fylla den 

med ett mera realistiskt innehåll. Det är dock inte våra egna 

värderingar som vi vill överföra på de prostituerade, eftersom 

vi är medvetna om att vi lever utifrån olika förutsättningar. Vi 

försöker återföra dem till vad som är realistiskt och stämmer 

med deras klassmässiga och kulturella bakgrund. Vi försöker 

få dem att inse att ett ”Svenssonliv” kan vara något att sträva 

efter, att livet inte tar slut för man måste stiga upp klockan sex 

på morgonen och arbeta en hel dag för att kanske vara trött på 

kvällen och inte orka med något uteliv. 205 



203. Ibid., s 76. 


205. Ibid., s 139.

111 

Socialarbetarna ifrågasatte om kvinnorna verkligen behövde dyra stövlar, 

möbler och andra ”kapitalvaror” och försökte ”göra dem medvetna om att 

den materiella välfärden ofta tjänar som funktion att dölja en torftig och 

innehållslös tillvaro”. 206 

Upplysningsarbetet var inte Malmögruppens enda sätt att medvetandegöra 

kvinnorna. I sitt kapitel ”Hur påverkar man kvinnor att upphöra med 

prosti tutionen?” beskriver Fredriksson och Lind ”konfrontationstekniken”, 

som var en annan metod som användes av Malmögruppen under 

fältarbetet. 

För att påverka den aktiva prostituerade kvinnan att upphöra 

med verksamheten försökte vi att göra henne osäker i sin roll 

som prostituerad. Vi ökade successivt hennes osäkerhet genom 

att, som av en händelse berätta för henne att en bekant 

till henne var på väg att sluta. […] Vi var då inte övertygade 

om att kamraten skulle sluta, men använde oss av det i alla fall. 

[…] Vi ville i det läget enbart väcka tankar hos de prostituerade 

och väntade tills ett eget beslut började mogna fram. 207 

Även massmedia, som visade stort intresse för projektets arbete utnyttjades 

för att påverka de prostituerade. 

I intervjuer, som journalister gjorde med oss, gav vi sådan 

information som vi visste skulle gå hem hos de prostituerade. 

Efter att vissa av dessa artiklar publicerats, fick vi bistra kommentarer 

från andra myndigheter, i synnerhet från polisen, 

som var insatt i branschen och som tyckte att vi var fel ute. Vi 

märkte i alla fall en positiv reaktion från de prostituerade kvinnornas 

sida och det var det vi ville åstadkomma. 208 

Malmögruppen förmedlade även kontinuerligt kontakter med utvalda 

prostituerade till journalister. På så sätt publicerades snart ett stort antal 

206. Ibid. Med ”torftig och innehållslös” menade socialarbetarna inte ”Svenssonlivet” utan 

livet som prostituerad. 

207. Ibid., s 53. 

208. Ibid., s 53 f.

112 

tidningsartiklar ”där före detta prostituerade berättade i positiva ordalag 

om vår verksamhet” skriver Fredriksson och Lind som går in på flera artiklar 

som varit till nytta ”när det gällde att påverka prostituerade”. 209 Till 

utsagorna som Malmögruppen lanserade i tidningarna för att komma i 

kontakt med prostitution, men som de senare tog avstånd från hör påståendet 

att ateljéprostitutionen är att föredra framför den mer oskyddade 

gatuprostitutionen. Bedömningen stämde överens med vad olika prostituerade 

berättade för Larsson. I hans avhandling citeras en kvinna som 

tycker att gatuprostitutionen ”är klart sämre än att jobba i ateljén, när det 

var som bäst och man i stort sett fick kunder hela dagen”. 210 En annan 

kvinna menar att ”det är mycket värre på alla sätt” att ta en torsk i bilen 

än i en lägenhet. 211 Larsson själv ifrågasatte denna bedömning: ”Det har 

ibland gjorts gällande att ateljéprostituerade skulle leva under betydligt 

bättre betingelser än sina medsystrar på gatan. Det är svårt att hitta rimliga 

kriterier på vad som är ett ’bra liv’ för en prostituerad.” 212 

En annan taktik som Malmöprojektet använde sig av för att påverka de 

prostituerade var vad socialarbetarna kallade för ”överrumplingstaktiken”: 

Vi överrumplade dem genom att ha ordnat träff med en yrkesförmedlare 

eller genom att ha utverkat anstånd hos Kronofogdemyndigheten. 

Även om den prostituerade i det läget kanske 

inte var helt motiverad för att sluta med sin verksamhet, så 

hade hon i alla fall blivit hjälpt över en tröskel och sedan var 

det bara att fortsätta. 213 

Larsson berättar om gruppens goda erfarenheter av att upplysa prostituerade 

mödrar om konsekvenserna deras verksamhet kunde få för deras 

barn. 

209. Ibid., s 54. 


211. Ibid., s 159. 

212. Ibid., s 166. Jfr Fredriksson & Lind, Kärlek för pengar, s 54 f. för fler exempel på citat 

ur ”nyttiga” tidningsartiklar. 

213. Fredriksson & Lind, Kärlek för pengar, s 107 f.

113 

[Vi] framhöll […] ofta för våra klienter, att de riskerade att 

få sina barn omhändertagna mot sin vilja, om de fortsatte 

med prostitution. En del uppfattade detta som ett hot varför 

de slutade prostituera sig. Vi ville dock inte hota utan istället 

redogöra för de faror, som barnen riskerade att utsättas för 

då mödrarna prostituerade sig. […] I de flesta fall var det inte 

svårt att övertyga de prostituerade mödrarna om att sluta prostituera 

sig med hänsyn till sina barn. 214 

För att förstå Malmögruppens arbetsmetoder måste man komma ihåg att 

det inte var projektets mål att förbättra kvinnornas villkor inom prostitutionen. 

Projektmedlemmarna utgick från att ett liv som prostituerad är ett 

ovärdigt liv och försökte öppna de prostituerades ögon ”för att det finns 

andra möjligheter till försörjning än könshandeln”. 215 Som nämnts förklarade 

[e]n del flickor […], att de i sin lagliga verksamhet som prostituerade 

klarade sig väl och därför inte behövde några socialarbetares 

råd eller stöd. En del sa sig vilja värna om sin integritet 

som fria företagare. 216 

Larsson förklarar denna attityd mot projektet med att många prostituerade 

ville skydda sina hallickar. Även kvinnor som inte förstod eller ville 

erkänna att de levde i en beroendesituation skulle hjälpas till ett bättre liv. 

Projektmedlemmarna tyckte sig ha kunskapen om och ansvaret att titta 

bakom den prostituerades fasad och tolka hennes verkliga situation. Eller 

som Torsten Fredriksson vid projektets slut förklarade i Expressen: 

Tjejerna vill egentligen inte gå på gatan. Men de behöver någon 

som talar om vad de kan göra istället. 217 


215. Ibid., s 181. 

216. Ibid., s 137. 

217. ”400 prostituerade har minskat till 40”, i Expressen, den 28 maj 1981.

114 

Det ska också betonas att såväl konfrontationstekniken som överrumplingsmetoden 

upplevdes av Malmögruppen som i enlighet med försöken att 

undvika en ensidig manipulation från vår sida av kvinnan och 

hennes situation. […] Vårt betraktelsesätt var att mänsklig förändring 

består i att individen väljer att utföra nya handlingar, 

inte att individen genom ensidig påverkan beter sig på ett nytt 

sätt. 218 

Undersökningspopulationen och Malmöprojektets 

forskningsresultat 

Malmögruppens första arbetskväll i prostitutionsmiljön var den 21 oktober 

1977. Ungefär samtidigt började massmedia skriva om projektet och 

efter en månad började gruppen få respons från anhöriga till prostituerade, 

socialassistenter och kuratorer som efterfrågade projektets tjänster. 

Svårare var det att knyta kontakt med de prostituerade själva, men så 

småningom lyckades man även med detta. Projektmedlemmarna började 

skriva minnesanteckningar över möten med sina klienter och träffades på 

regelbundna ”behandlingskonferenser” för att diskutera sina fall. Efter 20 

månader, i juni 1979, hade projektet etablerat kontakt med och börjat ”behandla” 

100 prostituerade. ”Dessa hundra första behandlingsärenden på 

prostitutionsprojektet kom att utgöra en av populationerna för vår forskning”, 

förklarar Larsson. 219 De 95 kvinnor och den prostituerade mannen 

som efter ett bortfall på 4 individer slutligen ingick i denna så kallade 

”projektpopulation” intervjuades systematiskt om familjeförhållanden, 

arbetserfarenheter, omständigheter som bidrog till prostitutionsdebuten, 

hälsotillstånd samt upplevelser från könshandeln. 

Projektets andra undersökningsgrupp som Larsson döpte till ”behandlingspopulation” 

omfattade samtliga 224 klienter som gruppen behandlade 

under sina verksamhetsår 1977–1981. 220 De ”åtskilligt flera” prostituerade 

däremot som projektet också mötte, men som inte efterfrågade 

dess ”tjänster eller vägra[de] att diskutera närmare kring sin person och 



220. Ibid., s 58.

115 

situation”, uteslöts enligt Larsson ur undersökningen. 221 Vilka konsekvenser 

detta beslut kan ha haft för projektets beskrivning av de prostituerades 

situation och av behandlingsarbetets genomslag kommenterades inte. 

”Avsiktligt eller oavsiktligt valde en del kvinnor att hålla oss utanför sina 

privatliv”, skriver även Månsson, och enbart ”[i] några fall” berättade kvinnorna 

om sina privata relationer. Inte heller han diskuterar kvinnornas 

ovilja att samarbeta närmare utan lugnar sina läsare: ”Sammanfattningsvis 

fick vi helt enkelt på olika sätt kunskap om de skilda relationer som kan 

förekomma mellan män och kvinnor i könshandeln.” 222 

Förutom projekt- och behandlingspopulationen byggde forskarna sina 

analyser på en ”totalpopulation” på 502 kvinnor som hade prostituerat sig 

i Malmö mellan 1973–1977, alltså åren innan Malmöprojektet kom i gång, 

och som gruppen fick kännedom om genom polisens spaningsmaterial. 223 

Trots att prostitution inte var förbjudet hade polisen under hela 1970-talet 

”fört en kontinuerlig spaningsverksamhet i könshandelsmiljön”, förklarar 

Larsson. 224 Polisens spaningsrapporter innehöll såväl folkbokföringsnummer 

samt namn och nationalitet på samtliga prostituerade som polisen 

hade observerat, samt sammandrag av samtal med kvinnorna. Forskarna 

kompletterade dessa anteckningar med uppgifter från socialbyråerna, förundersökningsprotokoll 

och tingsrättens förhör med prostituerade kvinnor 

från rättegångar mot kopplare och andra profitörer. Larsson påpekar 

att denna ”totalpopulation” inte var total i ordets sanna betydelse och bedömer 

det som sannolikt att kvinnor som bara prostituerat sig vid enstaka 

tillfällen inte kom med i materialet. En annan grupp som inte omnämns 

av forskarna och som förmodligen har undgått projektet är tvångsprostituerade 

som har varit inspärrade och inte kunnat ta kontakt med polis 

och andra myndigheter. Enligt Larssons uppskattning borde det inte vara 

överdrivet att påstå att uppemot tusen kvinnor prostituerat sig i Malmö 

under femårsperioden som omfattades av spaningsmaterialet. 225 Vad ga- 

221. Ibid., s 55. 


223. Ursprunglingen omfattade polisens anteckningar 601 kvinnor. Enligt Larsson kunde 

99 personer inte tas med i undersökningsmaterialet p.g.a. ofullständiga eller felaktiga 

folkbokföringsnummer. (Larsson, Könshandeln, s 60.) 

224. Ibid., s 58. 

225. Ibid., s 60.

116 

pet mellan ”totalpopulationen” och det verkliga antalet prostituerade i 

Malmö kan ha betytt för projektets forskning diskuteras inte mer ingående 

i projektets publikationer. Låt oss ändå stanna något vid undersökningspopulationernas 

representativitet. 

Månsson skriver att minst fem olika former av könshandel förekom i 

Sverige på 1970-talet: gatuprostitutionen, ateljéprostitutionen, sexklubbsprostitutionen, 

hotellprostitutionen samt callgirl- eller lyxprostitutionen. 

226 Tittar man på tabellerna om undersökningspopulationernas erfarenheter 

av olika könshandelsmiljöer visar det sig att ett relativt stort 

antal kvinnor i totalpopulationen (20,8 procent) hade erfarenheter enbart 

från sexklubbsprostitutionen medan denna grupp utgjorde mindre än 1 

procent i den av forskarna mest noggrant undersökta projektpopulationen. 

227 Hur situationen såg ut för behandlingspopulationen redovisas inte 

i projektets publikationer. Inte heller om gruppen hade träffat några av 

kvinnorna som huvudsakligen var verksamma som callgirls eller inom 

hotellprostitutionen framgår ur tabellerna. Diskussionen om huruvida 

Malmögruppens klientel och de hjälpsökandes bakgrund är representativ 

även för en större grupp prostituerade kringgår Larsson genom att ifrågasätta 

hierarkin mellan olika former av prostitution där den problemdrabbade 

gatuprostitutionen ligger i botten, följd av sexklubbsprostituerade 

och med lyxprostitutionen i toppen. 228 Istället utgår Larsson från en indelning 

som tar ”sin utgångspunkt i de problem, som knyter kvinnorna 

till könshandeln”. Larsson skriver om minderåriga prostituerade, om alkoholberoende, 

drogberoende, hallickberoende och konsumtionsberoende 

kvinnor samt personer med särskilda psykiska problem. 229 Gruppen med 

”särskilda psykiska problem” karakteriseras av att dessa personer inte bara 

prostituerade sig för pengarnas skull utan ”huvudsakligen för att få sexuell 

njutning” samt för att få bekräftelse som kvinna. I Malmö bestod gruppen 

av två transsexuella. 230 Dessa sex ”problemkategorier” har Larsson mött i 


227. Larsson, Könshandeln, s 161 f. 

228. En sådan hierarki beskrivs i Prostitutionsutredningens publikationer som ”prostitutionspyramiden”. 

(Borg m.fl. 1980, s 528; samt Borg m.fl., Prostitution, s 455; samt SOU 

1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 62.) 

229. Larsson, Könshandeln, s 75 f. 

230. Ibid., s 76 & 202.

117 

det socialvårdande arbetet, förklarar han i avhandlingen. Larsson betonar 

att hans indelning inte har skarpa gränser utan att en kvinna kan hållas 

kvar i prostitution av flera av dessa faktorer. Bland de prostituerade 

som sökte sig till Malmöprojektet och som Larsson hade kommit i kontakt 

med tycks samtliga ha drabbats av något av de nämnda problemen. 

En svårighet som också ska nämnas beträffande undersökningspopulationernas 

tillförlitlighet är det redan nämnda faktumet att de prostituerade 

som samarbetade med projektet kunde räkna med ekonomisk hjälp. 

Larsson redovisar att 60,8 procent av behandlingspopulationen hade fått 

socialbidrag utbetalt av projektgruppen. I de flesta fallen rörde det sig enligt 

forskaren ”om kontinuerlig ekonomisk hjälp under flera månader eller 

ännu längre tid”. 231 Pengar och andra förmåner kan vara en anledning till 

att projektets socialarbetare ”ofta [hade] en känsla av att de prostituerade 

ställde upp mer för vår skull än för sin egen”. Fredriksson och Lind själva 

upplevde inte denna situation som problematisk. ”[P]rocessen hade kommit 

i gång” och det var det viktigaste. 232 Inte heller Månsson och Larsson 

diskuterar huruvida utbetalningar till de prostituerade kan ha påverkat 

forskningen. 

Var situationen i Malmö i slutet av 1970-talet representativ även för 

pros titutionen i andra svenska städer? Leif G W Persson till exempel, kände 

inte igen det stora antalet missbrukande kvinnor som dominerade bilden 

av gatuprostitutionen i Malmö från sina egna studier i Stockholm. ”Den 

grupp av ’välanpassade proffs’” som Persson hade träffat i huvudstaden 

förekom inte i studierna från Skåne. ”Inslaget av tillfällesprostituerade är 

också väsentligt mindre i Malmö”, skrev kriminologen och han betonade: 

Dessa fakta påverkar självfallet verksamhetens utformning på 

många sätt. Bl.a. tycks priserna på de prostituerades tjänster 

ligga lägre i Malmö än t.ex. Stockholm. Genom sitt missbruk 

har narkomanerna inte samma valmöjligheter som det icke 

missbrukande ”proffset”. De är tvungna att ta fler kunder och 

att gå ner i pris. 233 

231. Ibid., s 200. 


233. Persson, Horor, hallickar och torskar, s 63.

118 

Malmögruppen strukturerade informationen den fick från sina undersökningspopulationer 

med hjälp av ett formulär, för att i siffror kunna skildra 

kvinnornas erfarenheter av könshandeln. Larsson skriver bland annat att 

82 av de 96 klienterna som ingick i projektpopulationen var under 25 år 

när de började med prostitutionen, att 73 hade samlat sina första prostitutionserfarenheter 

på gatan, att 20 hade påverkats att börja prostituera 

sig av en hallick och 57 av en prostituerad, att hälften av de 96 hade blivit 

misshandlade som barn, oftast av sina mammor samt att 38 hade placerats 

på barnavårdsinstitutioner eller fosterhem. 234 De prostituerades samtal 

med polisen och uttalanden från rättegångar återges likt Malmögruppens 

egna intervjuer i längre citat som illustrerar de prostituerades syn på sin 

verksamhet. 235 

När det gäller redovisningen av Malmöprojektets hjälparbete och dess 

resultat uttryckte Larsson sin skepsis mot ”ensidiga statistiska mått”. 236 Likt 

Månsson betonade han att det inte finns enkla indicier på framgång eller 

misslyckande i socialt arbete, varnade för kausalanalyser och underströk 

att det är omöjligt att i varje enskilt fall avgöra vad som ligger bakom när 

en prostituerad lyckas förändra sin livsföring. 237 Projektgruppen ville inte 

ta åt sig allt beröm för den starka tillbakagången av prostitutionen på Malmös 

gator utan framhävde att även polisens hårdnande attityd till könshandeln, 

sexklubbarnas försvinnande i stan samt annonseringsförbudet 

mot prostitution i tidningar hade bidragit till minskningen. 238 Trots att utvärderingen 

skulle innebära vissa osäkerheter, försökte sig forskarna dock 

på en resumé av projektets förändringsarbete. 

Hur forskarna gick till väga när det gällde att följa upp projektets resultat 

och att bedöma vad som hade hänt med kvinnorna efter kontakten till 

gruppen framgår inte entydigt ur dess publikationer. Forskarna berättar 

varken om uppföljningsmöten eller om intervjuer med före detta klienter. 

Däremot anges ”olika informationskanaler (polisen, socialarbetare, andra 

234. Larsson, Könshandeln, s 82, 89, 91, 101 & 105. 

235. I citaten berättar kvinnorna om allt från erfarenheter med hjälpsamma kunder som 

de utvecklade vänskapsrelationer till, till situationer som de upplevde som livshotande. 

(Ibid., s 151 f.) 

236. Ibid., s 180. 

237. Månsson, Könshandelns främjare, s 251f; samt Larsson, Könshandeln, s 189. 


119 

prostituerade, journalister etc)” som källor som gjorde ”det tämligen svårt 

för de prostituerade att vara verksamma utan vår kännedom”. Med hjälp 

av dessa informanter vågade sig Larsson på en uppskattning av förekomsten 

av prostitution bland den delen av behandlingspopulationens 224 

individer som vid Malmöprojektets slut fortfarande vistades i Skåne. Av 

dessa 153 personer hade 111 ”med stor sannolikhet” upphört med könshandeln, 

33 hade fortsatt att prostituera sig medan kunskaper saknades 

om 9 i gruppen. De resterande 71 personerna i den ursprungliga behandlingspopulationen 

togs inte med i statistiken över klienternas prostitutionsverksamhet 

efter förändringsarbetet då de antingen hade försvunnit 

(1), avlidit (8), intagits på någon behandlings- eller kriminalvårdsinstitution 

(21) eller flyttat från Skåne (41). 239 Larsson konstaterar att de 42 

procent av behandlingspopulationen som var missbrukare hade sämre 

förutsättningar att lämna prostitutionen än andra prostituerade. Enligt 

Månsson var prostitutionen inte huvudproblemet för dessa personer utan 

en följdföreteelse till missbruket. 240 Det var beroendet och inte prostitutionen 

som de behövde hjälp med. Med dessa fakta till stöd konstaterade 

Larsson: ”Bortser man från de prostituerade med missbruksproblem, är 

det endast 16 personer, som fortsatt med prostitution.” 241 

När man har avgjort om prostitutionen hade minskat och hur många 

kvinnor som övergivit könshandeln är nästa fråga hur långvarig förändringen 

kan ha varit. Larsson behandlar denna fråga i slutet av sin avhandling 

där han redovisar resultaten av polisens spaningsarbete i projektets 

sista år och åren efter att det hade lagts ner. Enligt detta material kunde 

polisen under juli 1981, då projektarbetet fortfarande var i full gång, bara 

identifiera tio verksamma prostituerade på Malmös gator. Ett halvt år efter 

att Malmöprojektet hade avslutats, i juni 1982, kontrollerade och identifierade 

polisen 48 kvinnor och misstänkte ett tiotal som prostituerade på 

gatan. I juli 1982, hade antalet prostituerade som polisen under en månad 

239. Ibid., s 194 f. Larsson redovisar att projektet hade fått kännedom om fall där flytten 

från Malmö berodde på att det var enklare att prostituera sig i andra städer. En annan 

anledning till att några kvinnor lämnade staden kan ha varit att de inte ville bli igenkända 

som horor efter att ha lämnat prostitutionen. (Ibid., s 194 & 203.) 



120 

talat med på gatan stigit till 63 och man bedömde att ytterligare 10–15 

kvinnor ägnade sig åt gatuprostitution i det aktuella området. 242 Om polisen 

hade kunskaper även om utbredningen av andra prostitutionsformer 

framgår inte av projektets publikationer. 

Återstår att se vad som hände med kvinnorna efter att de lämnade prostitutionen. 

Att hitta alternativa försörjningsmöjligheter för de prostituerade 

var enligt Larsson en av de viktigaste åtgärder som Malmögruppen 

sysslade med. 243 ”Projektets hjälp med sysselsättning till behandlingspopulationen” 

behandlas också i en tabell där Larsson uppger att 60 av projektets 

224 klienter ”[h]ar fått hjälp med lyckat resultat” medan hjälpen 

inte ledde till alternativa sysselsättningar i 25 fall. De resterande 139 personerna 

i behandlingspopulationen, bland dem de flesta drogmissbrukare 

som projektet hade kommit i kontakt med, fick ingen hjälp med att hitta 

en annan sysselsättning. Hur forskarna bedömde resultaten för sitt hjälparbete, 

förklarar Larsson några sidor längre fram. Där erfar läsaren att ett 

”lyckat resultat” inte behövde innebära att ett arbete eller en utbildning 

skapade långvarig sysselsättning. Även lösningar som endast var tillfälliga 

till sin karaktär betraktades som positiva, så länge de innebar ”ett uppbrott 

från könshandeln och därmed en ändrad livsföring”. 244 En annan tabell 

ger upplysning om ”[s]ysselsättningssituationen för behandlingspopulationen 

hösten 1981”, alltså vid projektets slut. Ur tabellen framgår att 43 

av projektets 224 klienter hade fast anställning, 28 ett vikariat eller beredskapsarbete, 

12 genomgick en utbildning, 45 var arbetslösa, 17 sjukskrivna 

eller uppbar föräldrapenning, 21 var intagna på någon behandlings- 

eller kriminalvårdsinstitution, 6 var förtidspensionerade eller uppbar 

sjukbidrag eller änkepension, 8 hade avlidit och för de resterande 44 

var situationen okänd. 245 Med undantag för en mening i brödtexten några 

sidor längre fram som upplyser om att ett 20-tal i behandlingspopulationen 

arbetade i olika yrken såväl innan som under tiden de prostituerade 

sig, står ingenting om hur situationen för dessa personer såg ut innan de 

kom i kontakt med Malmöprojektet. 246 Siffrorna är svårtolkade. Larsson 

242. Ibid., s 208 f. 

243. Ibid., s 132. 

244. Ibid., s 129 & 132 f. 

245. Ibid., s 128. 

246. Ibid., s 133.

121 

själv bedömer projektets försök att leta alternativa försörjningsformer för 

de prostituerade snarast som lyckad. ”I vårt arbete kunde vi hjälpa relativt 

många flickor till utbildning eller arbete”, sammanfattar han i slutet av sin 

avhandling. 247 

Mottagandet av Malmöprojektets arbete 

Mottagandet av Malmöprojektets arbete hade knappast kunnat vara mer 

positivt. Såväl riksdagen som myndigheter och media intresserade sig huvudsakligen 

för projektets framgångar. Man rycktes med av projektgruppens 

berättelser och övertygades av dess publikationer. Dagens Nyheter 

beskrev Malmöprojektet som ”ett av de mest lyckade sociala projekt som 

någonsin genomförts i Sverige”. ”När projektet började fanns 400 aktiva 

prostituerade i Malmö”, rapporterade tidningens Kerstin Vinterhed. ”Genom 

projektet har denna siffra kunnat nedbringas till 17 (!), av vilka de 

allra flesta är missbrukare.” 248 I augusti 1980 publicerade tidningen en 

artikelserie om kvinnohandeln i Sverige som innehöll ett reportage ”om 

Malmöprojektet, som stoppat prostitutionen i Malmö”. 249 Även Expressen 

var euforisk: 

Socialarbetarna mottogs med öppna armar. Åtminstone när 

den värsta misstänksamheten hade lagt sig och många vägar 

hade prövats. Nu finns det inga prostituerade kvar på gatan 

som projektet träffade när de började jobba. 250 

En av de få kritiska rösterna som hördes om Malmögruppens arbete kom 

från utlandet. I Göteborgs-Posten i maj 1982 intervjuades den danska 

journalisten Kirsten Jacobsen som själv hade arbetat på sexklubbar för 

att samla material för sina artiklar. Tillfrågad om Malmömodellen kunde 

vara en lösning för prostituerade menade hon att ”[d]et är betänkligt att 

247. Ibid., s 214. 

248. Kerstin Vinterhed, ”Malmöprojektet i bokform. Skakande om prostituerade”, i DN, 

den 8 juli 1980. 

249. Gun Leander, ”Jag kan ännu se på männens ögon vem som är torsk”, i DN, den 2 

augusti 1980. 

250. ”400 prostituerade har minskat till 40”, i Expressen, den 28 maj 1981.

122 

socialarbetarna intar en slags polisroll och griper folk med stöd av någon 

slags ’moralisk grundlag’”. 251 

I riksdagen tillhörde moderaten Mårten Werner de mest entusiastiska: 

Jag får säga, herr talman, att jag inte har mött maken till socialarbetare 

som dem vi har i Malmö och som har sysslat med 

detta Malmöprojekt, och ingen politiker i världen ska kunna 

ta äran av dem! Framgången i Malmö beror helt på en handfull 

engagerade människor – de är idealister, som inte ser på 

klockan för att notera om de arbetar på övertid, utan de vill 

rädda människoliv. Ett sådant engagemang är en nåd för en 

politiker att bedja om – därav framgången. Dessa människor 

är sannerligen värda allt stöd. 252 

Regeringen med Thorbjörn Fälldin i spetsen och Karin Söder som socialminister 

instämde i en proposition ”om vissa åtgärder mot prostitutionen” 

i Werners lovord. Malmöprojektet skulle bli modellen för det framtida arbetet 

mot prostitution. Statsministern skrev: 

Det är min förhoppning att erfarenheter och kunskaper som 

har inhämtats om prostitutionen genom Malmöprojektet ska 

föras ut till berörda myndigheter och organ och bilda underlag 

för en vidareutveckling av det framtida arbetet med prostituerade. 

De kvinnor som prostituerar sig bör sålunda kunna 

få ett förbättrat socialt stöd med utgångspunkt från bl.a. den 

kunskap som har kommit fram genom den forskning som har 

bedrivits inom ramen för Malmö-projektet. Enligt min bedömning 

bör resultaten från Malmö-projektet också utnyttjas 

som hjälpmedel i undervisningen och som basmaterial i samband 

med opinionsbildande verksamhet. 253 

251. Kirsten Jacobsen cit. enligt Dagrun Lindvåg, ”Prostitutionen i Norden”, i GP, den 11 

maj 1982. 

252. Mårten Werner (M), i RD-protokoll 1980/81:117, anf. 84. 

253. Proposition 1981/82:187, Vissa åtgärder mot prostitutionen, s 18.

123 

Karin Söder såg i Malmöprojektet ett bevis på ”att det finns framkomliga 

vägar i kampen mot prostitution”. 254 Vänsterns Eva Hjelmström gladde sig 

åt det ”faktum […] att Malmöprojektet har varit mycket effektivt i fråga 

om att hjälpa och stödja kvinnorna” och socialdemokraten Göran Karlsson 

fascinerades över att man trots ”små resurser kunde […] notera ett 

gott resultat av aktionen”. 255 

Till de övriga instanserna som yttrade sig positivt om Malmömodellen 

hörde Brottsförebyggande rådet som tyckte att projektets framgångsskildring 

nästan lät för bra för att vara sann. ”Om omsvängningen är reell 

innebär det en nära nog unik framgång för myndigheternas insatser 

mot ett allvarligt socialt problem.” 256 JämO och Jämställdhetskommittén 

rekommenderade ”att de sociala myndigheterna får medel att bygga ut 

denna verksamhet”. 257 RFSU kallade Malmöprojektet ”föredömligt som 

arbetsmodell” och även SSU och Folkpartiets ungdomsförbund ville se 

mer av ”den typ av åtgärder som Malmöprojektet representerar”. 258 

Det tog 26 år tills någon ifrågasatte Malmöprojektets arbete. Petra Östergren 

har ägnat ett kapitel i sin bok Porr, horor och feminister åt att granska 

Månssons och Larssons forskning. 259 Hon kritiserar bl.a. att projektets 

undersökningspopulation bara omfattade en viss kategori prostitution 

och sexsäljare, att sexsäljares egna åsikter exkluderades ur undersökningsresultaten 

och att besvärlig empiri ignorerades, samt att forskarna hade 

en negativ förförståelse av prostitution. När uppmärksamheten kring Östergrens 

bok hade avtagit ett år efter dess publicering konstaterade hon 

254. Karin Söder (C) i RD-protokoll 1981/82:159, anf. 130. 

255. Eva Hjelmström (V) i RD-protokoll 1981/82:159, anf. 132; samt Göran Karlsson (S) i 

RD-protokoll 1981/82:159, anf. 131. 

256. Brå, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”. 

257. JämO, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”; jfr 

Jämställdhetskommittén, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 

1981:71)”. 

258. RFSU, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”; 

SSU, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”; jfr FPU, 

”Remiss var över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”. Andra remissinstanser 

som uttalade sig för Malmöprojektet var Riksaktionen mot porr och prostitution, 

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kyrkans diakoninämnd och Kristen 

Demokratisk Samling. Enbart RFSL och Svenska kommunförbundet var skeptiska. 

259. Östergren, Porr, horor och feminister, s 269–294.

124 

besviken att just granskningen av Malmöprojektets empiriska underlag 

hade förbigåtts utan kommentarer. 260 

Utredningens publikationer 

Parallellt med Malmöprojektet pågick Prostitutionsutredningens arbete. 

När de första resultaten utkristalliserades efter några månader började 

det gnissla i samarbetet mellan utredaren och hennes medarbetare, vilket 

snart även uppmärksammades i media. Om bakgrunden till denna konflikt 

finns det två olika historier: 

Den ena har berättats av utredningens sekreterare Hanna Olsson och 

Michael Frühling samt dess sakkunniga Folke Elwien och Sven-Axel 

Månsson som beklagade att utredaren Inger Lindquist varken hade visat 

tillräckligt stort intresse för prostitutionsfrågan eller tagit sig tid för inläsning 

och sammanträdesförberedelser. I en debattartikel i GP förklarade 

gruppen att ”utredarens bristande intresse för arbetet och oförmåga att 

sätta sig in i och leda detsamma” hade lett till samarbetsproblem. 261 

Den andra historien har kriminologen Leif G W Persson berättat. Persson, 

som också tillhörde Prostitutionsutredningens sakkunniga, menade 

att urvalet av personer i utredningen, vars sakkunniga i flertalet fall hade 

”en helt annan politisk hemvist än den politiskt tillsatta enmansutredaren”, 

hade bäddat för motsättningarna. Han påminde om att ”[d]en högre 

hierarkin på den sociala sidan är ett starkt socialdemokratiskt fäste” 

och att ”[f]orskare och praktiker på det sociala området [nästan alltid] 

är socialister till vänster om socialdemokratin”. 262 Konflikten inom utredningen 

berodde enligt Persson till stora delar på att de sakkunniga inte 

delade Lindquists liberala syn på människan, som bl.a. kom till uttryck i 

att Lindquist menade att de prostituerade som säger att de själva har valt 

att prostituera sig måste tas på orden. Denna inställning accepterades inte 

av de sakkunniga, vilka intresserade sig inte enbart för dem som direkt 

hade att göra med prostitutionen utan även ville understryka prostitu- 

260. Petra Östergren, ”Obekväma rön ignoreras”, i Axess 2007/7. Texten ingår också i 

bonusmaterialet i pocketutgåvan av Porr, horor och feminister. 

261. Folke Elwien, Michael Frühling, Sven-Axel Månsson & Hanna Olsson, ”En massa om 

prostitutionsutredningens felaktigheter”, i GP, den 1 december 1980. 

262. Leif G W Persson, ”I sanningens namn…”, i GP, den 30 september 1980.

125 

tionens konsekvenser för samhället i dess helhet. Enligt dem förmedlade 

prostitutionen en kvinnosyn som reducerar kvinnor till könsobjekt, till 

en vara bland andra varor, vilket i sin tur motverkar utvecklingen mot ett 

jämställt samhälle. Förståelsen för ”de synpunkter som framfördes från de 

professionella prostituerade” var, skriver Persson, ”mycket ringa” bland de 

sakkunniga. Han betonar själv att han ”ansåg att den typen av individuellt 

förverkligande [dvs. prostitution] direkt stred mot grundvalarna för ett 

demokratiskt och rättvist samhälle”. 263 

Olsson, Frühling, Elwien och Månsson var kritiska mot Persons återgivning 

av utredningsarbetet. ”[D]en självutnämnde sanningssägarens krönikeförsök” 

tolkades som en del av Perssons försök att öka sin ”publicitet 

i presskarusellen” och bli kändis. ”Detta ligger Persson varmt om hjärtat”, 

skrev gruppen. ”Det har det alltid gjort. Medlen växlar, målet består. I 

osanningars namn, om så behövs.” 264 

Diskussionen i media mellan de sakkunniga visar framför allt att det 

fanns konflikter inte enbart mellan experterna och utredaren utan även 

mellan experterna. 265 Hur det än förhåller sig med dess bakgrund, så blev 

tvisten slutligen så stor att samtliga sakkunniga avsade sig uppdraget 

och sammanställde två egna rapporter: Prostitutionen i Sverige av Borg 

m.fl., som publicerades inom Socialdepartementets utredningsserie, samt 

Horor, hallickar och torskar, en Nordstedts-fackbok där Leif G W Persson 

själv redovisade sina erfarenheter från utredningen. Båda böckerna publi- 

263. Leif G W Persson, Horor, hallickar och torskar – en bok om prostitutionen i Sverige, 

Stockholm 1981, s 216. 

264. Elwien m.fl., ”En massa om prostitutionsutredningens felaktigheter”. 

265. Vems historia om dessa tvister som är den mest trovärdiga är svårt att säga. Det finns 

stöd för Perssons version i några tidningsartiklar där Lindquist ger uttryck för en hållning 

som skiljer sig från de sakkunnigas samhällsperspektiv. T.ex. Claes von Hofsten, ”Utredning 

kartlägger prostitution”, i SvD, den 8 januari 1978 där Lindquist citeras med orden 

”Flickorna ser prostiutionen som ett vanligt jobb. De är trötta på alla sensationsskriverier”; 

samt Karin Månsson, ”Utredaren Lindquist besökte sexklubb”, i Ny Dag, den 14 november 

1980. Månsson har inte själv intervjuat Lindquist utan hänvisar till en artikel i tidskriften 

Femina från sommaren 1979 där det tycktes framgå att utredaren ”tog flickornas utsagor 

för gott”. Oenigheten mellan utredaren och hennes sakkunniga speglas även i Claes von 

Hofsten, ”Enig utredning föreslår: Förbud för sexklubbar ska hindra prostitution”, i SvD, 

den 25 juni 1979; Lennart Rosquist, ”Prostitutionsutredare dementerar: Sexklubbsförbud 

inte diskuterat”, i GP, den 26 juni 1979; samt Magdalena Ribbing, ”Prostitutionsutredaren: 

Ny attityd nödvändig”, i DN, den 27 juni 1979.

126 

cerades innan Inger Lindquist blev färdig med det officiella betänkandet 

som också det fick titeln Prostitutionen i Sverige. 266 

Intresset för sakkunniggruppens version av Prostitutionen i Sverige, som 

publicerades allra först, var mycket stort, men på grund av dess begränsade 

upplaga var den till en början svårtillgänglig. Efter påtryckningar 

från bl.a. en rad kvinnoorganisationer trycktes slutligen en andra, lätt bearbetad 

upplaga på Liber förlag, Prostitution. Beskrivning. Analys. Förslag 

till åtgärder. 267 Boken som kan beskrivas som den svenska prostitutionsforskningens 

huvudverk, innehåller en bred analys inte enbart av prostitutionen 

utan även av sexuella mönster mer generellt sett. Till dess mest 

centrala kapitel hör en ingående beskrivning av könsrollernas utveckling 

och struktur i det patriarkala samhället. Denna analys var skriven av sociologen 

Rita Liljeström som senare gav ut en bearbetad version av texten 

i sin bok Det erotiska kriget. 268 Trots att han inte nämns bland författarna, 

har även Leif G W Persson bidragit med material till studien. Bokens mest 

empiriska kapitel, det om ”Den heterosexuella prostitutionens struktur, 

omfattning och tidsmässiga förändringar”, är en delvis ordagrann version 

av texten som Persson senare publicerade som Horor, hallickar och torskar. 

Många likheter finns även mellan de sakkunnigas böcker och det officiella 

betänkandet. Lindquists text är i princip en sammanfattning av de sakkunnigas 

skrifter. 269 

266. Arne Borg, Folke Elwien, Michael Frühling, Lars Grönwall, Rita Liljeström, Sven-Axel 

Månsson, Anders Nelin, Hanna Olsson & Tage Sjöberg, Prostitutionen i Sverige Del I. En 

rapport utarbetad inom prostitutionsutredningen (S 1977:01), DsS 1980:9; Arne Borg, Folke 

Elwien, Michael Frühling, Lars Grönwall, Rita Liljeström, Sven-Axel Månsson, Anders 

Nelin, Hanna Olsson & Tage Sjöberg, Prostitutionen i Sverige Del II. En rapport utarbetad 

inom prostitutionsutredningen (S 1977:01), DsS 1980:9; Persson, Horor, hallickar och torskar; 

samt SOU 1981:71 Prostitution i Sverige. 

267. Arne Borg, Folke Elwien, Michael Frühling, Lars Grönwall, Rita Liljeström, Sven- 

Axel Månsson, Anders Nelin, Hanna Olsson & Tage Sjöberg, Prostitution. Beskrivning. 

Analys. Förslag till åtgärder, Stockholm 1981. 

268. Rita Liljeström, Det erotiska kriget, Stockholm 1981. 

269. Jag betraktar Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I och Del 2 som orginaltext till 

utredningens senare publikationer. I den ursprungliga rapporten beskrivs gruppens arbetssätt 

som ett ”lagarbete” och det framhävs att man gemensamt står för bokens innehåll. 

(Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s I.) Trots att olika sakkunniga hade huvudansvaret 

för olika kapitel, vilket också redovisas i bokens förord, refererar jag i det följande 

huvudsakligen till hela gruppen Borg m.fl. och inte till enskilda kapitelförfattare.

127 

I det följande ska jag mer utförligt gå in på vad Prostitutionsutredningens 

ursprungliga medlemmar hade att säga om fenomenet. Då den 

ursprungliga rapporten Prostitutionen i Sverige som Borg m.fl. har sammanställt 

för Socialdepartementets serie är den mest omfångsrika (820 

sidor), och i mångt och mycket grunden för alla senare skrifter, står den i 

centrum för min genomgång. Rapportens andra upplaga (656 sidor), Leif 

G W Perssons framställning (236 sidor) och Lindquists officiella betänkande 

(187 sidor) nämner jag främst så vida de skiljer sig från Borg m.fl. 

från 1980. Samtliga böcker som producerades inom utredningen har använts 

som källmaterial även när prostitutionen utreddes i Sverige under 

senare år. 270 

Prostitutionsutredningens analys och förslag 

Sakkunniggruppens bok Prostitutionen i Sverige består av fem block. Den 

inleds med vad författarna själva kallade en ”levande beskrivning av en 

f.d. prostituerad” och definitioner av begreppen kring prostitution. Block 

två behandlar prostitutionens historia inte enbart i Sverige utan även i 

”västerlandet i allmänhet”. Författarna utgick från ”att prostitutionen har 

mycket djupa samhälleliga rötter” som det är viktigt att känna till för att 

kunna förstå den nutida prostitutionen. 271 I block tre beskrivs mer allmänna 

samhällsförhållanden i Sverige i slutet av 1970-talet och deras historia. 

Författarna försökte visa att det svenska samhället och dess syn på sexualitet 

var präglade av patriarkatets och konsumtionssamhällets normer. 

Förekomsten av prostitution var för Borg m.fl. ett exempel på detta, vilket 

beskrivs i block fyra som handlar om den samtida prostitutionen i Sverige. 

Sakkunniggruppen betonade att prostitution är någonting dåligt eftersom 

den är ett uttryck för patriarkala och kapitalistiska intressen och strider 

mot ett jämställt samhälle. På denna bedömning fotas riktlinjerna för 

ett handlingsprogram i block fem. Borg m.fl. underströk att prostitution 

måste motverkas och föreslog åtgärder som skulle förhindra att männi- 

270. T.ex. SOU 1995:15, Könshandeln, där samtliga skrifter åberopas och Socialstyrelsen, 

Kännedom om prostitution 2003, Stockholm 2004 som stöder sig på Borg m.fl., Prostitution. 

271. Borg m.fl., Prostitution, s 17.

128 

skor prostituerar sig samt hjälpa kvinnor och män att komma ifrån denna 

verksamhet. 

Det officiella betänkandet är mer avskalat än sakkunniggruppens rapport. 

Berättelsen av den före detta prostituerade som Borg m.fl. inledde sin 

bok med saknas hos Lindquist som, efter en historisk översikt över prostitutionen 

och ett kapitel om gällande rätt, gick in på den samtida svenska 

prostitutionen. Lindquist koncentrerade sig på olika prostitutionsformer 

samt statistik över antalet kvinnor i dessa prostitutionsformer snarare än 

på analyser av prostitutionens kulturella innebörd, vilket dominerar hos 

Borg m.fl. Dessutom skrev Lindquist också om prostitutionen i Danmark, 

Finland och Norge. Till skillnad från Persson, som koncentrerade sig på 

heterosexuell prostitution med män som köpare, men i likhet med Borg 

m.fl., behandlade Lindquist även homosexuell prostitution mellan män. 272 

När Lindquist kom till prostitutionens orsaker beskrev hon – likt Borg 

m.fl. och med referenser till Liljeströms analys i rapporten – prostitutionen 

som en effekt av samhällets patriarkala och kapitalistiska strukturer. 

Även Lindquist kom fram till ”att prostitutionen är ett samhällsont som 

ska bekämpas” och ”[s]om ett sammanfattande svar på om prostitutionen 

är berättigad” skrev hon ”att den strider mot den fundamentala uppfattningen 

om varje människas lika värde”. 273 

Persson fokuserade i sin bok på utformningen, strukturen och omfånget 

av prostitutionen i 1970-talets Sverige. Sitt empiriska material hade 

Persson inte bara samlat in inom ramen för Prostitutionsutredningen 

utan också under undersökningar för Rikspolisstyrelsen och Stockholms 

kommun mellan 1974–1980. Materialet återges i sammanfattad version 

även hos Borg m.fl. och Lindquist. Perssons bok inleds med en utförlig 

översikt över föregående diskussioner samt tidigare forskning om prostitution. 

En lika utförlig genomgång saknas hos Borg m.fl. och Lindquist. 

Dessutom lade Persson jämförelsevis stor vikt på att tydliggöra vetenskapliga 

problem när man försöker kartlägga prostitutionen, val av data 

samt datas tillförlitlighet. 274 I överensstämmelse med de andra sakkunniga 

272. Former av prostitution där kvinnor uppträder som köpare förekommer inte i någon 

av böckerna, vilket förklaras med att dessa former var ovanliga i Sverige. 

273. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 136 & 137 f. 


129 

och utredaren betonade Persson att det inte fanns ”något gott att säga om 

prostitutionen”. 275 Även Persson avslutade sin bok med förslag till åtgärder 

mot prostitutionen. 

Definitioner 

Borg m.fl. betonade det viktiga faktum att definitionen av prostitution är 

ett analyskriterium som styr vad som blir synligt och vad som mörkläggs 

när fenomenet undersöks. 276 Därför ägnade de ett helt kapitel åt denna 

fråga i början av sin rapport. Borg m.fl. uppmärksammade begreppets 

etymologi och påminde om att prostitution förr bara omfattade och var 

liktydigt med de prostituerade kvinnorna. Fokuseringen på kvinnorna 

medförde enligt författarna stort kvinnoförakt och förhindrade en problematisering 

av männens roll i prostitutionen. Även de sociala och mänskliga 

problem som uppstår i samband med prostitutionen osynliggjordes, 

vilket förklarar varför Borg m.fl. tog avstånd från definitioner där enbart 

de prostituerade kvinnorna avses med beteckningen prostitution. 

Istället för att betona kvinnornas handlande ställde Borg m.fl. ”den 

passiva hållningen hos den prostituerade” i centrum för sin definition. 

Betoningen av kvinnans passivitet skulle synliggöra prostitutionen som 

ett uttryck för könsstrukturen i ett patriarkalt samhälle. Antagandet att 

prostituerade intar en ”passiv hållning” var inte resultatet av författarnas 

empiriska undersökningar utan inspirerat av definitioner som författarna 

stötte på i sin genomgång av tidigare beskrivningar av fenomenet och utgångspunkten 

för deras egna analyser. 

I flera av definitionerna framhålls den passiva hållningen hos 

den prostituerade. Som objekt tillhandahåller/bjuder hon ut 

sin kropp för någon annans ”behov”. Det handlar följdriktigt 

inte om kvinnans egen behovstillfredsställelse, känslomässigt 

eller sexuellt. 

Man skulle kunna se den heterosexuella prostitutionen med 

mannen som köpare och kvinnan som säljare som den yttersta 

formen för de traditionella könsrollernas sexuella innebörd, 

275. Ibid., s 207. 

276. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s 29.

130 

mannen är subjekt och kvinnan objekt. Hon finns till för mannens 

lust. 277 

Sakkunniggruppens utgångspunkt var att prostituerade är mer eller mindre 

viljelösa. Enligt Borg m.fl. utför en prostituerad inga tjänster utan säljer 

”fysiskt tillträde till sin kropp eller förfoganderätten över vissa berörande 

handlingar för köparens sexuella syften”. 278 Köparen har makten över den 

prostituerade som därmed saknar medbestämmanderätt. Författarna 

undvek alla aspekter som kunde peka på att de prostituerades verksamhet 

hade ”att göra med arbetsförmåga eller kunskap i vanlig mening”. 279 Aktiva 

kvinnor som säljer sexuella tjänster och kvinnor som tycker att prostitution 

är ett tillfredsställande yrke – om de nu finns – ingick inte i sakkunniggruppens 

definition av prostituerade. Dessa kvinnor behandlas därför 

inte i Prostitutionen i Sverige. 

En viktig aspekt av prostitutionen var enligt Borg m.fl. också att den ”till 

innehåll och form präglas av de existerande samhällsförhållandena”. Genom 

hela rapporten betonade sakkunniggruppen ”att prostitution är ett 

samhälleligt fenomen med samhälleliga orsaker”. 280 Mer konkret betraktade 

de prostitutionen som ett uttryck för patriarkala och kapitalistiska 

samhällsstrukturer. 

277. Ibid., s 37. Borg m.fl. hänvisar bland annat till befolkningskommissionens Betänkande 

i sexualfrågan från 1936. Där betraktas prostitution som ”könsförbindelser, ingångna 

för tillfället, utan egentligt personval, åtminstone från den prostituerade partens sida, och 

mot betalning från den andra, så gott som alltid manliga partens sida.” (SOU 1936:59, 

Betänkande i sexualfrågan, s 103, cit. enligt Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s 33 f.) 

278. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s 38. I avsnittet ”Vår definition av prostitution” 

sammanfattar författarna sin definition av fenomenet på följande sätt: ”Prostitution 

– som till innehåll och former präglas av de existerande samhällsförhållandena – föreligger 

när minst två handlande parter under marknadsmässiga betingelser köper respektive 

säljer fysiskt tillträde till kropp eller andra sexuella handlingar. 

Den ena parten, köparen, köper sig således fysiskt tillträde till den andra partens kropp 

eller förfoganderätt över vissa av den andra partens fysiska beröringar för egna sexuella 

syften under viss tid. Den andra parten, den prostituerade, säljer fysiskt tillträde till sin 

kropp eller förfoganderätten över vissa fysiskt berörande handlingar för köparens sexuella 

syften under en viss tid.Den transaktion som prostitutionen innefattar betalas vanligen 

i pengar, men även andra betalningsmedel kan förekomma.” (Borg m.fl., Prostitutionen i 

Sverige Del I, s 38.) 

279. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 654. 


131 

Leif G W Persson reserverade sig mot kollegornas definition. Han kritiserade 

just den starka kopplingen mellan prostitution och samhällsordningen 

hos Borg m.fl. ”Prostitutionen präglas förvisso av en massa 

saker, bl.a. både historiska och faktiska, existerande, samhällsförhållanden”, 

skrev Persson, men kollegornas starka betoning av samhällsfaktorer 

verkade ”både empiriskt tveksamt och utslätat till gränsen för det 

innehållslösa”. 281 

Persson ville i sin definition ge plats åt fenomenets många sidor. Samtidigt 

som även han betonade att prostitution alltid är någonting negativt, 

underströk han att alla kvinnor inte är passiva eller offer för patriarkala 

strukturer. Enligt Persson fanns det framför allt tre problem som komplicerade 

bilden av prostitutionen: verksamhetens frekvens, dess kvalitativa 

egenskaper och dess ”speciella undantag”. Persson betonade att det fanns 

kvinnor som bedrev prostitutionen under lång tid och vid många tillfällen, 

medan andra prostituerade sig mer sporadiskt. Dessutom skilde han mellan 

lyxprostituerade ”i ekonomiskt lysande omständigheter” och ”utslagna 

gatuprostituerade som är i farten praktiskt taget dygnet runt”. 282 Det var 

relativt lätt att få kännedom om de utslagna kvinnorna som tvingades till 

regelbunden prostitution medan det var svårare att få fram data om tillfälles- 

och lyxprostitutionen. Även om delar av prostitutionen var mindre 

synliga eller vanliga än andra måste de enligt Persson dock rymmas i definitionen 

av fenomenet. Möjligtvis fick de prostituerade därför en mer aktiv 

position och den köpande mannen en mer passiv position än hos de andra 

sakkunniga när Persson definierade fenomenet. I Horor, hallickar och torskar 

är det kvinnor som erbjuder eller utför sexuella tjänster åt män och inte 

kvinnor som säljer tillträdet till sina kroppar som hos Borg m.fl. 283 

281. Persson, Horor, hallickar och torskar, s 230. 

282. Ibid., s 19 f. 

283. Perssons definition omfattar ”de (a) sammanhang (förhållanden, situationer, relationer, 

händelser) där (b) kvinnor (eller män som utgett sig för att vara kvinnor) har (c) 

erbjudit och/eller utfört (d) sexuella tjänster (olika varianter av samlag, s.k. toppmassage, 

eller andra former av handlingar som haft en sexuell innebörd eller ett sådant syfte) åt (e) 

män och mot (f) ekonomisk ersättning (som i regel erlagts kontant och förskottvis, och i 

vart fall utgjort en förutsättning för den sexuella tjänsten)”. (Persson, Horor, hallickar och 

torskar, s 23.) Som nämnt behandlar Persson enbart heterosexuell prostitution där kvinnor 

(eller män som uppträder som kvinnor) säljer sexuella tjänster till män.

132 

Även Perssons avsnitt om ”de speciella undantagen” kan läsas som en 

kritik mot de andra sakkunnigas beskrivning av den prostituerade kvinnan 

som passiv samt deras tolkning av prostitutionen som ett uttryck för 

traditionella könsroller. När Persson tog upp undantagen nöjde han sig 

”med två exempel av många på sådant som måste med för att helheten ska 

kunna beskrivas”: transsexuella prostituerade som är utklädda till kvinnor 

(eller mediciniskt behandlade för att bli kvinnor) med manliga kunder 

som tror att de kontaktat en kvinna, samt härskarinnor som tar betalt av 

män som vill bli förnedrade. Fenomen som dessa krävde en vidare definition 

av prostitutionen. 284 

Perssons betoning av ”de speciella undantagen” utgör en stor skillnad 

från de andra sakkunnigas rapport. Enligt Persson var dessa undantag 

tillsammans ”så pass många att bilden av prostitutionen skulle bli missvisande 

om man uteslöt dem från början”. 285 I första utgåvan av de andra 

sakkunnigas rapport finns det en diskussion som liknar Perssons text om 

de speciella undantagen delvis ordagrant. Borg m.fl. drog dock en helt annan 

slutsats: ”De speciella undantagen är samtidigt så relativt sett få att de 

inte behöver vålla större problem”, heter det där. 286 Att Borg m.fl. inte var 

lika intresserade som Persson av att diskutera fenomen som komplicerade 

bilden av prostitutionen blir än tydligare i andra upplagan av rapporten 

där avsnittet om de speciella undantagen har strukits helt. 

I Perssons kapitel om kundernas sexuella mönster finns det också ett 

längre avsnitt om män som efterfrågar slavsex. Kunder som vill bli förnedrade 

utgör enligt honom ”en stor grupp”. Borg m.fl. skrev också om 

köparnas sexuella önskemål. Hos dem är dock avsnittet om män som vill 

vara sexslavar kortare och intrycket är att gruppen män med masochistiska 

önskemål inte är stor. 287 I andra upplagan av rapporten saknas även 

detta avsnitt. Bara en kort notis om att vissa massageinstitut hade ”inriktat 

sin verksamhet på masochistiskt intresserade manliga köpare” är här kvar, 


285. Ibid., s 21. 

286. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 522. Kapitlet ”Den heterosexuella prostitutionens 

struktur och omfattning” bygger på Perssons material. I andra upplagan har det 

bearbetats av Michael Frühling. 

287. Ibid., s 573.

133 

men denna kundkrets beskrivs inte närmare. 288 Som det kommer att visa 

sig längre ner finns det fler exempel där Persson problematiserade källor, 

differentierade utsagor och försökte framställa vad han upplevde som prostitutionens 

komplexitet medan de övriga sakkunniga framhävde generella 

strukturer för att tydliggöra prostitutionens övergripande sammanhang. 

Lindquist utgick i Prostitutionsutredningens officiella betänkande från 

följande definition: 

Prostitution föreligger när minst två parter köper resp. säljer 

sexuella tjänster mot (vanligen) ekonomisk ersättning, som 

utgör en förutsättning för den sexuella tjänsten. 289 

Till skillnad från Borg m.fl. men i likhet med Persson var samhällsförhållandena 

inget viktigt karakteristikum när Lindquist definierade prostitutionen. 

Lindquists definition liknar Perssons även i det att den utgår från 

en aktivt handlande prostituerad som utför tjänster och som inte passivt 

överlåter sin kropp enligt kundens önskemål. Dessutom betonade Lindquist 

starkare än hennes före detta sakkunniga det ekonomiska incitamentet 

som förutsättning för prostitutionen. 

Att kvinnorna i prostitutionen är sexualobjekt, underordnade männen, 

var inte den enda invändningen mot prostitution som Borg m.fl. anförde i 

sin rapport. Prostitution tycktes dessutom vara ett uttryck för en destruktiv 

form av sexualitet. 

Kvinnlig och manlig sexualitet 

Borg m.fl. utgick från att det finns stora skillnader mellan hur kvinnor och 

män ser på sexualitet. De menade bland annat att kvinnor inte skiljer mel- 

288. Borg m.fl., Prostitution, s 475. Trots att Persson inledningsvis nämner speciella undantag, 

spelar de även hos honom i den följande texten enbart en mycket liten roll. Masochistiska 

inslag i prostitutionen nämns på några ställen, medan transsexuell prostitution 

enbart förekommer i en fotnot där Persson anmärker att han inte tror ”att de svarar för 

något egentligt prostitutionsarbete (annat än undantagsvis)” och att han därför ”tagit bort 

dem ur underlaget så fort [han] blev klar över deras tänkbara marginella betydelse”. (Persson, 

Horor, hallickar och torskar, s 233.) 

289. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 33. Kursivering borttagen.

134 

lan sexualitet och kärlek på samma sätt som män. Författarna betonade att 

varken den ”manliga” eller den ”kvinnliga” synen är perfekt, men de värderade 

kvinnans kärleksideal betydligt högre än mannens sexualfixering. 

Den kvinnliga ”kärleksdrömmen” har enligt Borg m.fl. ett ”romantiskt 

tema” som ”träder fram i samtal med kvinnor i olika åldrar och i olika 

situationer, det genomströmmar många av kvinnorörelsens bekännelseböcker 

och det finns givetvis i de populära novelltidningarna för unga 

flickor”. Bilden av kvinnlighet har formats under en lång patriarkalisk tradition. 

Genom föreställningen om romantisk kärlek har kvinnan gjorts till 

”den i parförhållandet som är psykiskt mest beroende av den andre”, hävdade 

Borg m.fl. 290 De menade att kärleken är kvinnans ”svaga punkt”. Den 

traditionella kvinnorollens uppoffrande kärlek uppfattas i det patriarkala 

samhället som en dygd, menade Borg m.fl. vidare. 

För kvinnor får denna dygd djupt självdestruktiva inslag. Att 

ge upp sig själv och bli en del av en annan människa innebär 

att kvinnan ger upp sin frihet i utbyte mot en ”trygghet” som 

kännetecknas av underkastelse. […] Den romantiska kärleksdrömmen 

är följaktligen en ideologi för att hålla kvinnor kvar 

i underkastelse. Det handlar med ett annat uttryck om den 

anpassade kärleken. Det gäller kvinnors anpassning till en patriarkal 

kulturs värderingar. Hon är, enkelt uttryckt, till lags för 

att få honom. Det är motsatsen till en jämlik och självständig 

kärlek där hennes självkänsla utgör grunden för hennes förhållande 

till män. 291 

Männen däremot verkar inte ha lika mycket till övers för romantisk tvåsamhet 

och tycks inte heller förknippa sexualitet med kärlek på samma sätt 

som kvinnorna. Författarna kallade mannens kärlekslösa sexualitet för en 

”utsidessexualitet” då den inte når hela människans innersta kärna, utan 

bara berör dess utsida. En viktig del av denna utsidessexualitet var enligt 

Borg m.fl. föreställningen att man utför samlag för ”att minska spänningar”. 

Mannens sexualitet verkade ha förvandlats till ”kåthet” istället för att vara 

290. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s 219. 

291. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 453 f.

135 

”uttryck för bejakelse och livsglädje”. 292 Förståelsen av ”sexualiteten som en 

situation där det gäller att tillämpa en viss teknik” betraktades också som 

en aspekt av utsidessexualiteten. Enligt Borg m.fl. betraktade många män 

ett rikt sexliv på samma sätt som ett bra slag i golf: ”För att maximera utdelningen 

tillämpar man de vanor man tillägnat sig i en manlig prestationsvärld; 

det gäller att pröva olika metoder, att mäta prestationer och utvärdera 

resultaten.” 293 Välmenande sexualupplysare ansågs ha bidragit till att 

förstärka denna syn, genom att sprida den tvivelaktiga uppfattningen att 

”man kan uppnå en hög nivå av ömsesidig njutning genom båda parters 

kunskap och skicklighet”. 294 Det ökande intresset för sexuella förspel nämns 

som ett annat exempel på mannens kärlekslösa, mekaniska syn på sexualitet: 

”I den manliga sexualsyn som betonar mätning, manipulation och 

utvärdering och ser på sexualitet som en tillämpning av teknik ingår kvinnan 

nu som en viktig del av pjäsen – men framför allt då som ett objekt för 

manipulering.” 295 

När författarna längre fram i boken beskrev homosexuella prostitutionskontakter 

mellan män, betecknade de den hos mannen dominerande 

sexualiteten också som ”opersonlig sexualitetsinriktning”. Med detta menade 

Borg m.fl. mer konkret att män 

betonar och värderar snabba och tillfälliga sexuella kontakter 

som gärna får bli eller faktiskt blir många. Den [opersonliga 

sexualitetsinriktningen] är starkt visuellt kroppsinriktad och 

genitaliefokuserad och jämförelsevis opersonlig. Man är ständigt 

beredd på och letar efter sexuella kontakter. Inriktningen 

på kropp och kroppsformer hos ens partner blir viktigare än 

att närmare lära känna en annan människa. 296 

Männens ”opersonliga sexualitetsinriktning” är också anledningen till att 

prostitution beskrevs som mindre skadligt för män som säljer sex än för 

292. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s 290 f. 

293. Ibid., s 292. 

294. RFSU-manual från 1960-talet, cit. enligt Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s 

292. 


296. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 589.

136 

kvinnor. Till skillnad från sina kvinnliga kollegor känner homosexuella 

manliga prostituerade enligt Borg m.fl. attraktion gentemot sina köpare. 

Männen uppfattar prostitution som något spännande. Tonårskillar som är 

osäkra på sin sexuella identitet kan ingå prostitutionsförbindelser för att 

lära känna sin sexualitet eller ”som en protest mot etablerade värderingar 

och moralbegrepp”, menade Borg m.fl. Att prostituera sig utgör för killarna 

”ett inslag i tonårsupproret”, skrev de vidare. Genom prostitu tionen 

tycktes killarna dessutom kunna känna sig attraktiva och få en bättre 

självuppfattning. 297 

[M]an uppfattar betalningen som ett uttryck för att man är 

attraktiv. Pengarna blir ett bevis på ens egen attraktivitet på 

denna del av könsmarknaden. Nära sammanhängande med en 

sådan syn är en mer eller mindre narcissistisk inställning. Genom 

den egna prostitutionen förstärks den (bristande) självuppfattningen, 

man skaffar sig en rang och ett värde. 298 

Prostitution mellan män betraktades av sakkunniggruppen som betydligt 

mindre problematisk än den mellan kvinnor och män. Den viktigaste anledningen 

till denna skillnad angavs vara att ”[d]et könsförakt och förtryck 

som i stort mått finns i den heterosexuella prostitutionen med män som 

köpare och kvinnor som prostituerade saknas i allmänhet eller nästan helt 

i den homosexuella prostitutionen”. 299 Men prostitutionen mellan män beskrevs 

också som en del av konsumtionsamhället, vilket är anledningen 

till att Borg m.fl. tog avstånd även från denna form av sexhandel. 300 

Samhällets kommersialism beskrevs av Borg m.fl. som ett av de stora 

hoten mot ett sunt sexliv. Samhällsomvandlingsprocessen under mitten 

av 1900-talet tycktes ha lett till ”en rad mindre goda följder för de 

297. Ibid., s 603 f. 

298. Ibid., s 604. 

299. Ibid., s 603. 

300. Ibid., s 605. Synen på man till man-prostitution under 2000-talet i Sverige skiljer sig 

på samma sätt från diskussionen om heterosexuell prostitution med kvinnor som säljare. 

Ett tydligt exempel är Socialstyrelsens rapport om konsekvenserna av den svenska sexköpslagen, 

Kännedom om prostitution 2003. Se även Susanne Dodillet, ”Prostituerade män 

njuter – kvinnorna är offer” i GP, den 15 augusti 2004.

137 

mänskliga relationerna i det svenska samhället”. Avhopparna skrev om 

bristfälliga sociala relationer, ensamhet, isolering och anonymitet. ”Relationerna 

mellan människor har kommit att präglas av en tendens till förtingligande, 

dvs. människor är inte alltid eller främst människor utan blir 

objekt, faktorer, ting.” Förtingligandet sammanhänger enligt författarna 

med samhällets ekonomiska utveckling. ”Ett moment i denna är att det 

mesta, snart sagt allt, går att köpa och sälja eller värderas i pengar. Också 

mänskliga relationer.” Borg m.fl. betonade att detta förhållande inte var 

nytt, men de gjorde bedömningen att tendenserna var mer påtagliga och 

genomträngande än tidigare. Konsumismen hade lett till att ”[m]änniskor 

’värderas’ utifrån sin förmåga att konsumera. Nya produkter eller tjänster, 

som knappast kan sägas ha med människors grundläggande försörjning 

eller behov att göra, marknadsförs och pockar på konsumenternas uppmärksamhet”. 

Kommersialiseringen drabbade även sexualiteten och den 

gynnade prostitutionen: 

Det som nämnts leder fram till att många människor blir 

otillfredsställda – på flera sätt. Kontaktytorna för mänsklig 

samvaro utanför arbetsplatserna och familjerna har många 

gånger kommersialiserats hårdare än förr. Konsumismen sätter 

sin prägel också här. Det går att tjäna pengar på människors 

ensamhet. 

De företeelser i det moderna samhället som vi mycket kortfattat 

summerat, är faktorer som på de mänskliga relationernas 

nivå kan verka prostitutionsbefrämjande. 301 

Borg m.fl. talade om ”den kommersiella sexualiteten”, där sex har blivit till 

vilken vara som helst. Den kommersiella ideologin beskrevs som tydligt 

sexualfientlig, som en som ”exploaterar och förflackar, inte sällan i ’upplysthetens 

och toleransens’ namn” och ”motverkar en öppen, fri, ömsesidig 

och jämlik sexualitet”. 302 

Borg m.fl. var medvetna om att deras ”bild av påflugna och sexualfixerade 

män samt ’snälla’ och besvikna kvinnor” kunde uppfattas som ”en 

301. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 689 f. 

302. Ibid., s 690.

138 

alltför mörk bild av de sexuella mönstren”. 303 De försvarade dock sin beskrivning 

genom att påminna om sin intention ”att identifiera sådana drag 

vars förlängning leder till prostitution och sexuella övergrepp”. Bilden som 

tecknas är med andra ord medvetet ensidig för att passa med de sakkunnigas 

tes om prostitutionens orsaker. Författarnas förhoppning var att vi 

som läsare ”skall kunna identifiera vad som är direkt prostitutionsfrämjande 

och vad som bidrar till att fientligheten mellan könen accelererar i 

övergrepp”. 304 

Explorativa analyser 

Redan av vad som har refererats ur Prostitutionen i Sverige så här långt, 

framgår att stora delar av denna studie består av omfattande tolkningar av 

samhället generellt, könsroller och sexualitet. Analysen bygger på texter 

av feministiska tänkare, kulturkritiska filosofer och vänsteraktivister och 

är inspirerad av psykoanalytiska och marxistiska teorier. Borg m.fl. själva 

talade om en ”explorativ analys” och betonade att de inte byggde på en 

”systematisk kunskapsöversikt” när de tecknade sin bild av samhället: 

Vi gör en explorativ analys. Vi bevisar ingenting. Vi bygger 

inte ens på en systematisk kunskapsöversikt. Trovärdigheten 

i vår analys vilar på läsarens förmåga att igenkänna den verklighet 

vi skildrar, på argumentationens inre konsistens och 

framför allt på dess fruktbarhet i att göra prostitutionen och 

det sexuella våldet begripligt. 305 

Borg m.fl. förklarade inte mer konkret vad de menade när de kallade sin 

analys för ”explorativ”, men Rita Liljeström gick in på det i förordet till 

sin redigerade utgåva av rapportens kapitel om ”Samhället, könsroller och 

sexualitet”. Vad som hos Borg m.fl. betecknas som ”en explorativ analys” 

kallas hos Liljeström för ”en utforskande sociologisk beskrivning”. Liljeström 

förklarar att hon har försökt att ”binda ihop historiska, kulturella, 

ekonomiska och socialpsykologiska meningssammanhang” till ”en hel- 

303. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s 268 & 312. 

304. Ibid., s 312. 

305. Ibid., s 190.

139 

hetsanalys där sexualiteten blir inordnad i ett brett socialt sammanhang”. 

Hon erkänner också att ”[e]n sådan övergripande analys måste bitvis bli 

spekulativ och den kan i delar inte förankras i konkreta undersökningar”. 306 

Hur ser det ut mer praktiskt när sakkunniggruppen utforskar samhället 

och prostitutionen? 

Materialet Liljeström samt Borg m.fl. går igenom för sin explorativa 

analys utgörs till stora delar av texter från filosofer och tänkare samt berättelser 

om prostitution, könsroller och sexualitet i romaner och dikter. 

Ett exempel på hur författarna kombinerade dessa källor är kapitlet om 

”Könsroller och sexualitet”, som ägnas åt tesen att prostitution och våldtäkter 

är förlängningar och uppförstoringar av en allmän utbredd fientlighet 

mellan könen. 

Borg m.fl. menade att den manliga könsrollen innebär att män ”tillgriper 

våld vid blotta tanken” på kvinnan. Inledningsvis bygger denna tes 

på två intervjuer med sexualupplysaren och författaren Erik Centerwall 

och sociologiprofessorn Edmund Dahlström. 307 För att visa tydligare ”hur 

hans [mannens] destruktivitet blir provocerad i mötet med hennes [kvinnans] 

blinda dröm om att bli till genom honom” citerar de i anslutning 

därtill några verser ur en dikt av Oscar Wilde, ”The Ballad of Reading 

Goal”. Balladen återberättar avrättningen av en fånge som har mördat sin 

hustru. Med orden ”Yet each man kills the thing he loves” sätter Wilde 

hustrumordet i relation till kränkningar som tycks förekomma även i 

306. Liljeström, Det erotiska kriget, s 7. ”Explorativa analyser” ska inte förväxlas med de 

”explorativa undersökningar” man stöter på när man bläddrar i sociologiska metodböcker 

från tiden för Prostitutionsutredningen. Harald Swedner till exempel förklarar i sin Sociologisk 

metod, en lärobok vars fjärde reviderade upplaga publicerades 1978, att ”explorativa 

undersökningar” syftar till ”att kartlägga ett otillräckligt känt undersökningsområde och 

att finna intressanta frågor som kan studeras med vetenskapliga metoder”. (Harald Swedner, 

Sociologisk metod. En bok om kunskapsproduktion och förändringsarbete, Lund 1978, 

s 64.) Enligt Swedner är explorativa studier oftast förarbeten som ska hjälpa till att utveckla 

eller precisera de hypoteser som sedan prövas i den egentliga undersökningen. De kan 

utgöras av litteraturstudier, expertintervjuer, deltagarobservationer och pilotstudier, som 

tolkas och ”översätts” till vetenskapliga resonemang och hypoteser. Svarta affärer till exempel, 

utgör en explorativ studie till forskningen som sedan bedrevs inom Malmöprojektet. 

(Jfr Månsson, Könshandelns främjare, s 32.) Liljestöm och Borg m.fl. däremot presenterar 

inte sina resonemang som hypoteser som ska bilda utgångspunkten för vidare studier utan 

som resultat av ett avslutat forskningsprojekt. 


140 

”vanliga” parrelationer. Några män ”dödar” med ”en giftig blick”, andra 

med ”ett svekfullt ord”. ”Den fege dräper med en kyss, den tappre med 

blodigt mord”, heter det i Oscar Wildes dikt. ”Varje man dödar det han 

älskar”, konstaterar Borg m.fl. efter att ha presenterat Wildes ballad, ”[m] 

en han gör det på olika sätt.” 308 Ur dikten härleds sedan ett verkligt sakförhållande: 

män dödar kvinnor. I den följande analysen besvaras frågan 

varför så är fallet. Svaret verkar finnas i västerländska könskoder som nu 

ska friläggas med hjälp av myterna. Författarna menade nämligen att man 

måste gå bortom förnuftet om man vill förstå mekanismerna som påverkar 

män att döda. 

Vi väljer sagans suggestiva förenkling för att vädja till fantasin, 

för att ta oss bakom det sterila förnuft som skiljer oss från personlighetens 

drifts- och känslonivåer. 309 

Fantasin ska tjäna till att tydliggöra någonting som enligt Borg m.fl. inte är 

begripligt förnuftsmässigt. I skönlitteraturen kan känslor som annars inte 

är synbara bli reala. Författarna har ambitionen att inte enbart beskriva 

känslor utan även väcka och återskapa känslor hos läsaren. 

Poesi och skönlitterär prosa kan ha ett språk som väl förmedlar 

människokunskap, möjliggör förståelse för människors 

villkor. Känslor av skräck, vanmakt och rädsla blir sociala realiteter, 

som kan göras fattbara. 310 

Borg m.fl. lämnar Oscar Wildes dikt för att med hjälp av och i romanen 

Skammen förbi av Anja Meulenbelt ”söka dess [mytens] spegling i 

verkligheten”. 311 Meulenbelts roman är inte den enda som författarna använder 

som inspiration för sina analyser. I kapitlet om ”Kvinnan och hallicken” 

hänvisar de till kvinnoskildringen i Herdis Møllehaves roman Le 

– Ett kvinnoöde som ”ett exempel på den irrationella kraft som kärleken 

308. Ibid., s 301. 

309. Ibid., s 300 f. 


311. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del I, s 302; jfr Anja Meulenbelt, Skammen förbi, 

Stockholm 1977.

141 

kan ha i kvinnors liv”. Tillståndet av den extrema utsatthet en prostituerad 

kvinna befinner sig i när hon hotas med våld eller är utsatt för faktiskt 

våld, fångas med några rader ur en dikt av Märta Tikkanen. 312 

Kapitlet avslutas med ett avsnitt där ”verkligheten” från romanen överförs 

tillbaka till mytens språk. Så här formulerar författarna kapitlets facit: 

Eftersom fäderna inte tog sig an sina döttrar, blev de unga 

männen tvungna att döda kvinnan eller sin kärlek till kvinnan. 

Ty hon, dottern/kvinnan, såg inte honom för sin dröm. Han 

var dömd att komma till korta mot idealmannen. Hur skulle 

Törnrosa eller Snövit – eller ens Askungen – kunna förstå att 

han ville bli älskad både som man och som barn. Men om hon 

inte kan uppfatta vem han är, så omvandlas Prinsen till Jägare. 

Så där ligger hon den Faderlösa och belägras av Jägaren, samtidigt 

som hon har skuldkänslor för sin mor, Drottningen. 313 

I en fotnot i slutet av avsnittet hänvisas till psykoanalytikern Bruno Bettelheim. 

Bettelheims tolkning ”av hur den psykosexuella utvecklingen 

avspeglar sig i folksagans förvecklingar över århundraden” anförs som 

tecken på att giltigheten hos den egna analysen ”sträcker sig vida utöver 

västerländsk medelklass”. 314 

Sakkunniggruppens förhållningssätt kan förstås som uttryck för kritiken 

mot industrisamhällets tillit till vetenskap. Filosofen och vetenskapsteoretikern 

Herbert Marcuse, vars bok Den endimensionella människan 

Borg m.fl. hänvisar till i sin rapport, hävdade att fokuseringen på empiri 

och kvantitativt tänkande reproducerar och upprätthåller kapitalismens 

maktstrukturer och ojämlikheter. 315 I enlighet med detta kan man tolka 

sakkunniggruppens berättarteknik och analyser som ett avståndstagande 

312. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 474 & 423; jfr Herdis Møllehave, Le – Ett 

kvinnoöde, Stockholm 1978; samt Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga, Stockholm 

1978. 


314. Ibid. Boken som refereras till är Bruno Bettelheim, Sagans förtrollade värld. Folksagornas 

innebörd och betydelse, Stockholm 1979. 

315. Herbert Marcuse, Den endimensionella människan. Studier i det avancerade industrisamhällets 

ideologi, Stockholm 1968.

142 

från en vetenskaplighet som reproducerar gamla försanthållanden. Borg et 

al. var inte rädda för tydliga värderingar. De ville testa nya tolkningar som 

alternativ till normerna av det patriarkala och kapitalistiska samhället och 

fick då hjälp från skönlitteratur och annat okonventionellt källmaterial. 

I utredningens officiella slutbetänkande sammanfattar Inger Lindquist 

resultaten av sakkunniggruppens explorativa analys. 316 Vägen som har lett 

Borg m.fl. till sina slutsatser presenteras däremot inte av Lindquist, vilket 

är problematiskt då det är omöjligt att bedöma en samhällsskildring om 

man inte får veta vad den bygger på. 

Metoddiskussionen 

Hittills har jag framför allt beskrivit vad utredaren och de sakkunniga 

hade att säga om de föreställningar och strukturer som tycktes utgöra förutsättningen 

för att kvinnor blir prostituerade. Men naturligtvis ägnade 

man sig också åt en kartläggning av själva prostitutionen. Borg m.fl. förklarar 

att man har försökt att ”fläta samman” beskrivningen med analysen 

av prostitutionen när det gällde att ”klarlägga” fenomenet: 

Beskrivningen syftar till att ge läsaren en ingående bild av hur 

prostitutionen ser ut i dagens Sverige. Analysen syftar till att 

klarlägga vad prostitutionen som ett socialt fenomen egentligen 

innebär. För att göra det måste den gå under ytan av det 

enkelt observerbara. Det handlar om vad som är skeenden eller 

innebörder under det som synes ske. En sådan innebördsanalys 

är enligt vår mening nödvändig för att man ska kunna 

förklara och förstå några av prostitutionens orsaker. 317 

Sammanflätningen av beskrivande och analyserande delar påverkar utredningens 

resultat på ett sätt som blir tydligt när man reder ut denna 

förbindelse. 

316. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 95–110. 

317. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 321. Hos Borg m.fl. syftar denna metodbeskrivning 

till angreppssättet som Olsson, Frühling och Månsson har valt för sitt kapitel om 

”Det kärlekslösa patriarkatet” som innehåller en beskrivning och analys av den heterosexuella 

prostitutionen i 1970-talets Sverige. Angreppssättet i detta kapitel skiljer sig dock 

inte avsevärt från det i andra delar av utredningens publikationer.

143 

Först till författarnas beskrivning av prostitutionen som alltså ”syftar 

till att ge läsaren en ingående bild av hur prostitutionen ser ut i dagens 

Sverige”. 318 Förutom tidigare forskning, skönlitteratur och marxistiska och 

psykologiska texter, bygger Borg m.fl. denna del av undersökningen på intervjuer, 

egna iakttagelser från prostitutionsmiljön samt registerdata från 

polis- och socialmyndigheter i hela landet. Trots denna mångfald av källmaterial 

måste det ha varit svårt för utredningsgruppen att sammanställa 

en heltäckande bild av prostitutionen. 

Prostitution är till väsentliga delar ett dolt fenomen, vilket leder till 

problem när dess omfattning och struktur ska kartläggas och analyseras. 

Iakttagelser från prostitutionsmiljön kan bli ensidiga då vissa prostitutionsformer 

är mer synliga och lättare att observera än andra. Registerdata 

är inte alltid ett tillförlitligt instrument för att analysera prostitutionen 

eftersom den oftast tillkommer i andra syften än en kartläggning av 

just prostitution och därför enbart ger upplysning om vissa aspekter av 

fenomenet. Prostitution betraktas dessutom som känsligt eller skamligt 

av stora delar av befolkningen, vilket gör det troligt att människor som är 

involverade i prostitution drar sig för att bli intervjuade. Den tyska genusforskaren 

Sabine Grenz, som har intervjuat tyska sexköpare om deras syn 

på sexualitet, beskriver detta problem i sin avhandling. 319 Trots att köpet 

av sexuella tjänster inte hade några rättsliga konsekvenser i Tyskland när 

Grenz genomförde sina intervjuer, utan betraktades som ”typiskt manligt” 

av stora delar av befolkningen, ville många män inte tala om sina 

erfarenheter, eller var angelägna om att vara anonyma. Även den svenska 

utredaren och hennes sakkunniga borde ha stött på problem av denna art. 

Diskuteras detta i deras publikationer? 

I förlagsutgåvan av Borg m.fl. finns ingen metoddiskussion och inte heller 

i Lindquists officiella betänkande, men båda hänvisar ”[d]en intresserade 

läsaren” till en bilaga om metodiska frågor i sakkunniggruppens 

ursprungliga rapport. 320 Den intresserade läsaren blir dock besviken när 

318. Ibid. 

319. Sabine Grenz, (Un)heimliche Lust. Über den Konsum sexueller Dienstleistungen, Wiesbaden 

2005, s 50. Se även Sabine Grenz, ”Intersections of sex and power in research on 

prostitution. A female researcher interviewing male heterosexual clients”, i Signs, 2005/4, 

s 2091–2113. 

320. Borg m.fl., Prostitution, s 455 & SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 59. Båda hän-

144 

det visar sig att enbart ett av bilagans fyra underkapitel innehåller en problematisering 

av undersökningsmaterialet. 

Bilagans första del innehåller argument för tillförlitligheten hos materialet 

som har använts för den kvalitativa beskrivningen av prostitutionen 

i ”Det kärlekslösa patriarkatet”, kapitlet där Hanna Olsson och Michael 

Frühling skulle visa ”vad prostitutionen som ett socialt fenomen egentligen 

innebär”. 321 De beskriver att det ”har genomförts” intervjuer med 

25 kvinnor, vilket betraktas som ett ”adekvat” antal. 322 I urvalet ingår 17 

gatuprostituerade, 5 kvinnor med prostitutionserfarenheter från massageinstitut, 

1 sexklubbsprostituerad, 1 hotellprostituerad och 1 callgirl. 323 

Olsson och Frühling betonar att urvalet inte kan generaliseras till att 

gälla hela populationen ”i traditionell statistisk mening” och påpekar att 

”callgirl-formen är företrädd litet i underkant”, men skriver också att detta 

har kompenserats ”genom utformningen av vissa explorativa samtal”. 324 

Interv jusituationen karakteriseras ”av en lugn och avspänd atmosfär”. 

Sannfärdigheten i intervjuerna bedöms som ”mycket hög”. Detta då 

visar till Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 521 f. & s 751–792. Lindquist hänvisar 

dessutom till metoddiskussionen hos Persson, Horor, hallickar och torskar. 

321. Borg m.fl., Prostitution, s 282. 

322. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 754. Om personen som har genomfört 

dessa intervjuer erfar läsaren att det handlade om ”en kvinna”. Petra Östergren har letat 

upp intervjuerna som visade sig vara gjorda av Hanna Olsson samt Olssons dagboksanteckningar 

från denna tid i Riksarkivet. I sin analys av detta material visar Östergren bl.a. 

hur Olssons starka känslomässiga engagemang har styrt hennes tolkning. Se Östergren, 

Porr, horor och feminister, s 278–283. 

323. Flera av dessa kvinnor hade dock erfarenheter från olika prostitutionsformer. Så 

kunde sjutton kvinnor uttala sig om gatuprostitutionen, sex om massageinstitut, fem om 

sexklubbar, fem om hotellprostitution och en om callgirlverksamheten. Av kvinnorna 

var tio fortfarande aktiva i prostitutionen medan femton hade slutat prostituera sig. Den 

norska prostitutionsforskaren Liv Finstad uttyckte i en recension av Borg m.fl. sin förvåning 

över ”att intervjuandet har inkluderat få aktiva prostituerade”. Dessutom saknade 

hon beskrivningar av ”hur intervjukontakten har tagits och hur miljöobservationerna har 

gjorts”. (Liv Finstad, ”Den svenska prostitutionsutredningen”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 

1981/3, s 37.) 

324. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 756. Vad som avses konkret med ”utformningen 

av vissa explorativa samtal” framgår inte av texten och inte heller med vem dessa 

samtal har förts blir tydligt.

145 

en stor del av intervjuerna utgörs av varje individs subjektiva 

uppfattningar om och känslor kring prostitutionserfarenheten. 

Sådana uppfattningar och känslor måste i sig förutsättas vara 

sannfärdiga uttryck för resp. intervjuperson. 325 

Inte heller förväntanseffekten, som inträffar när den intervjuade svarar 

efter vad hon tror intervjuaren vill höra, verkade ”på något betydelsefullt 

sätt ha […] påverkat den intervjuades svar”. 326 Möjliga orsaker till varför 

man lyckades så väl med att undvika intervjueffekter anges däremot inte. 

Bilagans andra del handlar om de metodiska förutsättningarna för 

Malmöprojektet vars forskning utgjorde det empiriska underlaget för 

sakkunniggruppens framställning av relationen mellan ”Hallicken och 

kvinnan”. 327 Frühling och Månsson som hade huvudansvaret för detta metodavsnitt 

koncentrerar sig huvudsakligen på att lista upp källmaterialet 

för detta kapitel. För läsaren presenteras två datakällor: material som har 

samlats in ”genom social fältverksamhet i stadens olika prostitutionsmiljöer 

samt genom socialt behandlingsarbete i fasta lokaler” och ”systematiskt 

genomförda undersökningar” av registerdata, ”strukturerad information” 

och intervjuer. 328 Intervjuerna har samtidigt varit ”ett väsentligt 

inslag i det löpande terapeutiska arbetet” som socialarbetarna i Malmö 

erbjöd stadens prostituerade, skriver Frühling och Månsson. Materialet 

om hallic karna utgörs av Malmöpolisens spaningsanteckningar samt 

domstolsakter från Malmös tingsrätt. 

Materialpresentationen väcker frågor som skulle kunna diskuteras i ett 

metodavsnitt. Hur har man kontaktat intervjupersonerna och vilka konsekvenser 

har det haft för urvalet av intervjupersoner? Vem har intervjuat 

och hur såg frågekatalogen som man har arbetat efter ut? Vad innebär det 

för representativiteten hos materialet när intervjuer har tillkommit under 

”terapeutiskt arbete”? Utgörs intervjupersonerna då av prostituerade som 

325. Ibid., s 757. 

326. Ibid. 

327. ”Hallicken och kvinnan” är ett underkapitel till ”Det kärlekslösa patriarkatet”. Borg 

m.fl., Prostitution, s 423–453. 

328. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 761 f. ”Strukturerad information” omfattar 

bland annat uppgifter om uppväxtvillkor, prostitutionserfarenheter och levnadsbetingelser.

146 

var beredda att sluta med prostitution och hur stor är denna grupp i jämförelse 

med kvinnor som av olika anledningar inte var beredda att delta 

i ”rehabiliteringsprogram”? Frågor som dessa skulle kunna hjälpa till att 

uppmärksamma möjliga luckor eller svagheter i materialet. Den norska 

prostitutionsforskaren Liv Finstad som skrev en recension av de sakkunnigas 

rapport saknade dessutom ”en diskussion av kopplingen mellan socialarbetare- 

och forskarrollen”. Finstad funderade över vilken information 

en intervjuare som samtidigt utbetalar socialhjälp kan få. Av egen 

erfarenhet visste hon 

att resultatet påverkas av ett oklart ”bytesförhållande” i form av 

en risk för taktiska svar och den intervjuades önskan att vara 

intervjuaren till lags. Detta kan också bli resultatet om intervjuaren 

har tagit ställning mot prostitution – som man nödvändigtvis 

måste göra i ett projekt med målsättningen att bekämpa 

prostitutionen. […R]ollkoppling medför så klara komplikationer 

att en säregen metoddiskussion är nödvändig. 329 

En sådan diskussion sker dock inte i metodbilagans första delar som snarare 

läses som en garanti för studiens sanningshalt. En problematisering 

av materialet förekommer inte heller i bilagans fjärde del som består av 

tabeller om brott som har begåtts i samband med prostitutionen. Återstår 

metodbilagans tredje del. 

Bilagans avsnitt tre stod Leif G W Persson för. Här tas de metodiska 

problem upp, som uppstod i samband med sakkunnigrapportens mest 

kvantitativa kapitel om ”Den heterosexuella prostitutionens struktur och 

omfattning”, som till stora delar är identiskt med Perssons egen bok om 

utredningen, Horor, hallickar och torskar. 330 Perssons bidrag är den enda 

329. Liv Finstad, ”Den svenska prostitutionsutredningen”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 

1981/3, s 37. 

330. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 521-586; samt Persson, Horor, hallickar 

och torskar. Perssons version av texten skiljer sig dock från Borg m.fl. i användningen av 

vissa uttryck. Medan Borg m.fl. skriver om ”prostitutionsvolym” använder Persson termen 

”prostitutionsarbete”. ”Heltidsverksamma” i Borg m.fl. blir ”yrkesprostituerade” hos Persson, 

”de heltidsverksamma (och icke narkotikamissbrukandes) prostitution” hos Borg m.fl. 

blir ”proffsen” hos Persson, ”männen” blir ”kunden” och ”verksamhet” som Borg m.fl. 

använder som synonym till prostitution blir hos Persson ”jobbet”.

147 

kritiska diskussionen om materialets tillförlitlighet och utredningens arbetssätt. 

331 Där Olsson och Frühling argumenterar för att de prostituerades 

känslor och subjektiva erfarenheter av prostitutionen i sig är en garant 

för kvinnornas tillförlitlighet, menar Persson att sanningshalten hos intervjudata 

– åtminstone när det gäller hans kapitel – är ”mycket varierande” 

beroende på vem som har intervjuats och vad man har frågat om. 332 

Persson diskuterar registerdatas begränsningar och uppmärksammar att 

tillförlitligheten hos data om den ”fina” callgirlverksamheten är lägre än 

hos den mer synbara gatuprostitutionen. Även svårigheten som uppstår 

då personer som är inblandade i prostitution vill vara anonyma och inte 

samarbeta med forskare uppmärksammas av Persson. ”I regel har vi fått 

lösa dessa hinder på sätt som etiskt kan te sig tveksamma, t.ex. genom att 

inte ’be om lov’ utan arbeta med dolda observationer”, erkänner Persson. 

Kriminologen tycker att det var plågsamt att arbeta på fältet och ”kräva 

informationer”. 

Nästan alltid är man […] utlämnad till att använda löften, 

smicker och falska förespeglingar. ”Skär det sig” får forskaren 

slå dövörat till. Bäst är att göra sig osynlig. I längden kan detta 

bli ganska påfrestande. Att köpare eller prostituerade – som 

tyckt att man har visat ett alltför närgånget intresse för dem 

– ber en ”fara åt helvete” är överkomligt. Att en kvinna som 

pros tituerat sig tillfälligt – och varit ytterst mån om att skydda 

sin identitet – kan reagera med närmast panik när hon upptäcker 

att forskaren känner till hennes prostitution, och vill 

tala med henne, är åtskilligt svårare. 333 

Ett sådant erkännande av och förståelse för de prostituerades motvilja att 

samarbeta, men också en liknande ångest inför fältarbetet, ger inte nå- 

331. I andra upplagan av sakkunniggruppens rapport har Perssons kapitel kortats ner och 

metoddiskussionen byts ut mot en hänvisning till den första upplagan. (Borg m.fl., Prostitution, 

s 454.) 

332. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 773. När det gäller frågor om köparna och 

vilka sexuella handlingar som kvinnorna har utfört åt dessa betraktar Persson tillförlitligheten 

hos de prostituerades svar som i genomsnitt rimlig medan sanningshalten hos 

uppgifter om kvinnornas relationer till hallickarna verkade vara liten. 


148 

gon annan i Prostitutionsutredningen uttryck för. När Inger Lindquist 

beskriver prostitutionsgruppen i Stockholm som hade Malmöprojektet 

som förebild, framgår tydligt att hon inte tyckte att det fanns större samarbetsproblem 

eller etiska konflikter i samband med gruppens arbete. När 

socialarbetarna upptäckte en okänd kvinna på prostitutionsstråket kring 

Malmskillnadsgatan tog de kontakt med henne och försökte ”motivera 

flickan att sluta prostituera sig”. Detta arbete fortsatte enligt Lindquist vid 

alla följande kontakter ”helt öppet och på flickornas villkor”. Läser man 

Lindquists beskrivning av prostitutionsgruppens arbetsmetoder kan man 

emellertid få intrycket av att gruppen använde sig av utpressningsmetoder 

för att hjälpa flickorna ur prostitutionen. Så här beskriver utredaren 

Stockholmgruppens praktik: 

I de fall de t.ex. upptäcker att en prostituerad har barn, informeras 

hon om att gruppen kommer att göra barnavårdsanmälan 

om hon inte lämnar prostitutionen. I arbetet att förmå 

flickorna att sluta med prostitutionen använder de verbal 

övertalning. De försöker tala dem till rätta, ”för gerillakrig mot 

dem”. Ekonomisk hjälp ställs inte i utsikt förrän den prostituerade 

bestämt sig för att sluta. 334 

Prostitutionsgruppens arbetsmetoder ifrågasätts inte av Lindquist som istället 

framhäver att ”[d]en sociala verksamheten har visat sig effektiv när 

det gäller att motivera de kvinnor som prostituerar sig att sluta”. 335 

En anledning till att Persson till skillnad från kollegorna kände sig osäker 

under fältarbetet kan vara att han inte var lika van vid aktionsforskningen 

som till exempel Månsson, som under arbetet med Malmöprojektet 

hade lärt sig att kombinera forskning och socialt hjälparbete. 336 Persson 

delade inte heller aktionsforskarnas ambition att hjälpa utsatta människor 

till ett bättre liv, vilket kan ha lett till fler oenigheter mellan honom och 

delar av sakkunniggruppen. Jag har tidigare nämnt att Persson inte höll 

med Borg m.fl. när de utgick från att prostituerade per definition intar en 

334. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 112. 

335. Ibid., s 151. 

336. Se ovan s 97–114.

149 

passiv hållning. För Persson var prostituerade inte nödvändigtvis offer i 

behov av hjälp, utan kunde även vara aktiva och självständiga människor 

som motsätter sig socialarbetares räddningsförsök. För aktionsforskarna 

däremot var sexsäljare som inte ville få hjälp ett problem. Forskarnas arbete 

gick ut på att hitta fungerande sätt att hjälpa utsatta människor till ett 

bättre liv och bedömdes delvis utifrån hur denna hjälp togs emot. 337 

Efter denna genomgång av datainsamlingen ska någonting sägas även 

om hur detta material presenterades i utredningens skrifter. Som utredningens 

medarbetare själva skrev skulle beskrivningen av prostitutionen 

flätas samman med en analys. Hur såg denna analys ut och på vilka sätt 

har den påverkat presentationen av datamaterialet? 

Det är självklart att utredaren och hennes sakkunniga inte kunde beskriva 

samtliga aspekter av prostitutionen. Gruppen behövde välja perspektiv 

och bestämde sig för att undersöka prostitutionen som ett samhälleligt 

fenomen (1) utan positivt värde (2). Att detta val inte var självklart 

visar sig när det kontrasteras mot den tyska prostitutionspolitiken, men 

mer om den längre fram. 

Fokuseringen på just prostitutionens samhälleliga innebörder är gemensam 

för utredningens fyra publikationer. Persson nämner i sin bok en 

av aspekterna som därmed har valts bort: individuella bakgrunder till att 

en kvinna (eller en man) prostituerar sig. Han menar att en förklaring till 

prostitutionen som ett samhälleligt fenomen inte behöver grunda sig på 

individuella orsaker. Ett hänsynstagande till de enskilda individerna kan 

enligt honom till och med skada analysen av fenomenet. 

Samhällsfaktorerna kan vara andra än individfaktorerna och 

det är inte med nödvändighet så att prostitutionen som en 

samhällsföreteelse måste betraktas som summan av de enskilda 

inblandade individerna och deras beteende. Tvärtom kan 

det vara en fördel att inte se problemet på det viset. 338 

Ett motiv till att välja bort individperspektivet som inte nämns explicit 

men som ändå går att utläsa av utredningens texter är att det betrakta- 

337. Jfr Løchen, Sociologens dilemma, s 116. 


150 

des som omodernt. Intresset för de prostituerades individuella bakgrund 

tycktes höra hemma i en svunnen tid då individorienterade vetenskaper 

som medicin, psykiatri och genetik hade tolkningsföreträde när det gällde 

att analysera sexualiteten. ”[U]nder de allra senaste åren” däremot hade 

”’nya’ vetenskapliga discipliner som sociologi, socialpsykologi och socialhistoria” 

fått en mer framträdande roll och forskningen kring kvinno- och 

jämställdhetsfrågor tog nu utgångspunkt i sociala, ekonomiska och politiska 

aspekter. 339 Denna utveckling ville man bidra till. 

I Borg m.fl:s båda upplagor förs ingen diskussion om varför man har 

valt bort individperspektivet, men både Lindquist och Persson nämner 

ytterligare ett argument mot individuella orsaksförklaringar: den plötsliga 

uppgången av prostitutionen i Sverige i slutet av 1960- och början 

av 1970-talet. Båda exemplifierar sina invändningar med en hänvisning 

till Torsten Fredrikssons och Britt-Inger Linds beskrivning av Malmöprojektet. 

340 I Kärlek för pengar nämner Fredriksson och Lind en rad individuella 

faktorer som anledningar till att kvinnor hamnar i prostitution: 

1) brister i de prostituerades sociala bakgrund (t.ex. ofullständiga hem, 

institutionsvistelser, dålig utbildning, ensamhet), 2) sexuella övergrepp 

under barndomen och tidig sexualdebut, 3) negativ socialisering (t.ex. 

kontakter med andra prostituerade eller förälskelse i en hallick), 4) akut 

ekonomisk kris, 5) missbruk av narkotika och 6) önskan ”att skaffa sig 

alla de ’prylar’ med vilka man kan kompensera sin bristande självkänsla 

och skapa en slags trygghet i tillvaron”. 341 Lindquist och Persson menar att 

dessa bakgrundsbeskrivningar verkar rimliga, men tycker samtidigt att de 

är ointressanta då de inte kan förklara variationen av antalet prostituerade 

339. Ibid., s 29 f. Persson skriver det inte explicit, men man kan tänka sig att han befarade 

att en beskrivning av individuella faktorer skulle fokusera på de prostituerades bakgrund 

snarare än på kundernas. Så hade det varit i den traditionella prostitutionsforskningen som 

Persson tydligt tar avstånd från. Exempel på ”traditionell forskning” som Persson tar upp är 

Lombrosos och Ferreros klassiska teorier om att vissa kvinnor ”föds” till prostituerade men 

även utslagningsteorin om socialt handikappade kvinnor hos den då aktuella socialmedicinaren 

Gustav Jonsson (eller: Skå-Jonsson) är Persson kritisk till. (Persson, Horor, hallickar 

och torskar, s 190; Cesare Lombroso & William Ferrero, The Female Offender, London 1893; 

samt Gustav Jonsson, Flickor på glid. En studie i kvinnoförakt, Stockholm 1980.) 

340. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 107 f; Persson, Horor, hallickar och torskar, 

s 191 f. 

341. Lind & Fredriksson, Kärlek för pengar, s 72–86; jfr SOU 1981:71, Prostitutionen i 

Sverige, s 107 f; samt Persson, Horor, hallickar och torskar, s 191.

151 

över tid. 342 Båda kommer slutligen fram till att samhällsutvecklingen under 

1960-talet och den människosyn som följde med den är den viktigaste 

aspekten för att kunna förstå den samtida prostitutionen. Borg m.fl. gör 

samma bedömning. 343 Liv Finstad kritiserade senare utredningens starka 

betoning av samhällsperspektivet och avsaknaden av en systematisk analys 

av de prostituerades bakgrund: ”Viktiga frågor lämnas […] obesvarade 

just därför att individnivån inte träder fram tillräckligt klart. […] Den 

enskildes förhistoria blir avlägsen.” 344 

En annan aspekt som ligger till grund för analysen, och genom dess 

sammanflätning med beskrivningen av prostitutionen även för den, är de 

sakkunnigas och utredarens uppfattning att prostitution är en företeelse 

utan någon som helst positiv aspekt. Utredningens medarbetare undersöker 

prostitutionen inte enbart som ett samhälleligt fenomen utan som ett 

negativt sådant. ”Det fanns ingen i Prostitutionsutredningen som tyckte 

att det fanns något gott att säga om prostitutionen. Åtminstone var det 

ingen som uttryckte en sådan uppfattning”, skriver Persson i sin bok. 345 

342. Persson påpekar dessutom att man måste känna till hur vanliga samma erfarenheter 

är hos kvinnor som inte prostituerar sig samt hur stor andel prostituerade som inte har 

respektive faktor i sin bakgrund för att kunna värdera de olika faktorernas värde som 

orsaksförklaring. (Persson, Horor, hallickar och torskar, s 193.) 

343. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 108; samt Persson, Horor, hallickar och torskar, 

s 198 f. Jfr kapitlet ”Samhälle, könsroller och sexualitet” i Borg m.fl. 1980, s 127–309. Det är 

lätt att känna igen samhällsanalysen i Svarta affärer när Prostitutionsutredningens medarbetare 

skriver att Sveriges utveckling till ett industrialiserat och kapitalistiskt samhälle hade 

tvingat människorna att lämna sina hemorter och vana sociala miljöer i större utsträckning 

än tidigare, med ”[b]ristfällig social förankring med ensamhet och anonymitet” som följd. 

(SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 108. Jfr även Persson, Horor, hallickar och torskar, 

s 200 f.) ”Den sociala kontroll som människor själva brukar utöva både inom den grupp 

de själva tillhör och i den närmaste omgivningen, blev efter hand mycket låg. Det uppstod 

tendenser att betrakta människor som ting. Även människor och mänskliga relationer går 

att köpa och sälja, eller värdera i pengar.” (SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 108.) Inte 

minst prostitutionens kunder verkar vara påverkade av denna ”allmänna ideologi”, menar 

Lindquist. ”Varför kan man inte köpa sig en kvinna när man kan köpa sig allting annat?”, 

verkar männen fråga sig. (SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 110.) Även i Lindquists 

betänkande finns det alltså en inbyggd kritik av kapitalismen. En annan samhällsförändring 

som tas upp är ”vad som i dagligt tal brukar kallas den sexuella liberaliseringen”. 

Denna utveckling beskrivs som ”i stort sett välgörande”, men tycks också ha jämnat vägen 

för en ökning av prostitutionen. (SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 109.) 

344. Finstad, ”Den svenska prostitutionsutredningen”, s 35. 


152 

De prostituerades situation 

Med ett sista exempel på sakkunniggruppens metod vill jag leda över till 

deras beskrivning av de prostituerades situation. Sakkunniggruppens rapport 

inleds i båda utgåvorna med en lång berättelse om Gunilla, som under 

1950- och 1960-talen hade levt som gatuprostituerad i Stockholm. Berättelsen 

bygger på fyra inspelade intervjuer och ett flertal samtal med den 

före detta sexsäljaren. Den är skriven i jagform och författarna betonar att 

den är ”till alla delar dokumentär”. Efter det att materialet sammanställts 

har intervjupersonen enligt författarna dock gjort ”vissa sakliga korrigeringar 

i den skrivna texten”. 346 Var dessa ”sakliga korrigeringar” har gjorts 

är inte markerat. 

Vid första ögonkastet må det verka motsägelsefullt att Borg m.fl. inleder 

sin rapport med en skildring av ett enskilt kvinnoliv, samtidigt som de 

på många andra ställen i sin text understryker att det är de samhälleliga 

faktorerna bakom prostitutionen och inte individuella upplevelser som de 

är intresserade av. Vad som är syftet med berättelsen om Gunilla, som 

liknar en mycket välskriven och gripande litterär levnadsberättelse sägs 

inte explicit, men det verkar som om Gunillas erfarenheter skildras för att 

ge en inblick i den Prostituerades liv. I sin avhandling om 1960-talets rapportböcker 

beskriver litteraturvetaren Annika Olsson ”ett metonymiskt 

sätt att berätta där rösten av en man eller kvinna får representera alla män 

eller kvinnor på den specifika plats eller i den specifika grupp som får 

komma till tals”, som ett viktigt karakteristikum för rapportboksgenren. 347 

Gunillas berättelse i Prostitution i Sverige verkar fylla just denna funktion. 

Gunillas liv presenteras inte som ett enskilt kvinnoöde utan representerar 

livet som prostituerad. Hur ser alltså sakkunniggruppens skildring av Gunillas 

erfarenheter ut mer konkret? 

Berättelsen börjar med Gunillas barndom. När Gunilla berättar om sin 

uppväxt på barnhem, hos fosterföräldrar i ”ett frireligiöst, mycket strängt 

och sexualfientligt fosterhem” samt på ungdomsvårdsskolor minns hon 

”tystnaden och rädslan”. 


347. Annika Olsson, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004, s 67.

153 

Det fanns en stark sexualfientlighet hemma, som på ett osynligt 

sätt genomsyrade så mycket. Det är svårt att beskriva i ord, 

denna ständigt närvarande känsla av främlingskap. Allt som 

handlade om kroppskontakt var förbjudet. De vuxna tog aldrig 

i varandra, och jag kan inte minnas att jag satt i knäet en enda 

gång som barn. 348 

Som 14-åring träffade Gunilla Lasse. Om honom får vi reda på att han 

hade ett föräldrahem ”där det söps ganska kraftigt” samt att han slog Gunilla. 

Kort tid senare träffade Gunilla sin andra pojkvän, Göran. Han fick 

henne att börja prostituera sig och blev snabbt hennes hallick. Göran tog 

Gunillas pengar och Gunilla blev slagen igen och började missbruka alkohol 

och narkotika. I sin berättelse menar hon att ”[l]ivet med Göran är 

svårt att förstå när jag idag ser tillbaka. Hur det hela blev möjligt. Men 

jag hade inga alternativ”. 349 Affärsuppgörelsen mellan sig och sina kunder 

beskriver Gunilla på följande sätt: 

Han köpte sig en utlösning helt enkelt. Men det var inte bara 

det. De köpte inte bara samlaget utan också makten över mig. 

Köpte mig som tjänarinna under den tid vi skulle umgås. För 

det ingick på sätt och vis i affärsuppgörelsen att man skulle ta 

emot en massa förnedring. 350 

Efter en kort beskrivning av två undantagsfall bland torskarna (två män 

som framför allt sökte någon att prata med och bli tröstad av), konstaterar 

Gunilla: 

Men de här männen hörde ändå till undantagen. Regeln var – 

och är – att det inte handlade om kontakt och kommunikation 

med någon utan prostitutionen var en ritual, både för männen 

och för mig. Vi spelade roller som någon annan hade skrivit 

manus till. 351 


349. Ibid., s 16. 

350. Ibid., s 19. 

351. Ibid., s 20.

154 

Gunilla berättar också att prostitutionen har lett till att hon inte längre 

”fungerar sexuellt” i sin privata relation. Hon menar att förlusten av sin 

sexualitet är priset hon fick betala för sin prostitution. När hon i slutet av 

sin skildring sammanfattar prostitutionen med ett ord, så är det ”förakt”. 

Prostitution är uppbyggd på förakt. […] Egentligen tror jag att 

prostitutionen gör alla inblandade illa. Åtminstone i de flesta 

fallen, och i det långa loppet. Det är så destruktivt, människorna 

ger inte varandra någonting. De bara tar. Jag tar hans pengar 

och han tar en bit av min kropp, eller en stund av mitt liv. 352 

När de sakkunniga talar med Gunilla ligger hennes erfarenheter från prostitutionen 

två årtionden tillbaka. När hon ska göra en bedömning av hur 

prostitutionen har förändrats under de två årtiondena sedan hon lämnade 

den menar hon att situationen har förvärrats för dagens kvinnor. Prostitutionen 

verkar ”ännu mer kommersialiserad nu. Mer löpande-bandprincipen”. 

353 

Gunillas berättelse, som alltså utgör själva inledningen till Borg m.fl:s 

version av Prostitutionen i Sverige, bekräftas av vad författarna skriver på 

de resterande sidorna av rapporten. Gunillas skildring av den känslokalla 

barndomen till exempel går igen i sakkunniggruppens beskrivning av 

bristen på kroppskontakter och känslor i det kapitalistiska patriarkatet. 

Gunillas syn på sitt förhållande med Göran – ”jag hade inga alternativ” 

– stämmer väl överens med författarnas beskrivning av kvinnors möjligheter 

i samtidens samhälle. Borg m.fl. skriver: 

Att säga nej och ställa krav ingår inte i den traditionella kvinnorollen 

i ett patriarkalt samhälle. Den stympar kvinnorna i 

deras styrke- och viljeinriktning, även om det individuellt kan 

variera avsevärt. Så även bland de prostituerade. Den kvinna, 

som under sin uppväxt har blivit skadad i sin självkänsla har 

inte styrkan att säga nej, utan underkastar sig. Detta är viktiga 

pusselbitar att närmare analysera i ett könsdrama som gör 

kvinnan till offer. 354 

352. Ibid., s 25. 

353. Ibid. 

354. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 424. Enligt denna tolkning av Borg m.fl.

155 

Litteraturvetaren Annika Olsson påpekar att det metonymiska framställningssättet 

som präglar 1960-talets rapportböcker ofta medför ”att den 

funktion de individuella rösterna fyller i verkens berättelser är underordnad 

den övergripande frågeställningen, platsen och gruppen”. Hon är 

därför tveksam till om rapportböckernas ”motto ’att ge röst’” alltid infrias 

av författarna. 355 Även berättelsen om Gunillas liv verkar syfta till att presentera 

prostitutionens övergripande sammanhang snarare än Gunillas 

individuella upplevelser. 

Förutom Gunillas utförliga levnadsberättelse förekommer några kortare 

citat från andra sexsäljare i sakkunniggruppens Prostitutionen i Sverige. 

Uppgifterna som kommer fram i dessa citat om situationen för prostituerade 

kvinnor, deras motiv och berättelser är ofta motsägelsefulla. Alla 

kvinnor författarna låter komma till tals verkar inte ha samma negativa 

erfarenheter som Gunilla. En prostituerad vars skildring ska ge inblick i 

gatuprostitutionen berättar till exempel om ”kamratliga kontakter” hon 

har haft med några av sina kunder: 

Det fanns sådana som man blev lite kompis med. Som man 

började tycka om, som kom igen. Som jag började prata med 

om att jag knarkar, började anförtro sådana saker. När man 

mådde taskigt och risigt och inte hade lust att gå upp. Man 

kunde ringa till dem då och behövde inte ligga med dem, utan 

kunde få pengar ändå. Det var två, tre stycken. 356 

Dessa känslomässiga relationer mellan sexsäljare och deras kunder 

nämns, men när prostitutionsförbindelser blir mer vänskapliga, vill Borg 

m.fl. inte längre tala om prostitution. ”[O]m äkta känslor visas från någondera 

parten – och främst från kvinnans sida – så hotas prostitutionen” 

och avtalet mellan den prostituerade och sexköparen ”närmar sig en 

ömsesidig relation”, menar sakkunniggruppen. 357 Vänskapliga relationer 

mellan sexsäljare och deras kunder omfattas inte av författarnas definition 

av prostitution. Positiva prostitutionserfarenheter exkluderas på så sätt 

gör inte den individuella upplevelsen utan snarare samhällsstrukturen skillnaden. – Samhällsstrukturen 

har inflytande på individernas valmöjligheter. 

355. Olsson, Att ge den andra sidan röst, s 22 & 88. 


357. Ibid., s 349.

156 

ur sakkunniggruppens beskrivning av prostitutionen, vilket kan tolkas 

som ytterligare ett tecken på gruppens ointresse för kvinnornas individuella 

bakgrund och upplevelser. Eller som Leif G W Persson uttryckte det: 

”Inom utredningen var förståelsen för de synpunkter som framfördes från 

de professionella prostituerade mycket ringa.” 358 

Inte heller passiviteten som författarna lägger fast som en viktig aspekt 

av prostitutionen redan i början av boken, överensstämmer alltid med vad 

kvinnorna i boken själva berättar om sin situation. Hos Borg m.fl. förekommer 

kvinnor som aktivt har valt att prostituera sig. De sakkunniga 

nämner att prostitution kan vara ”en ’stabiliserande’ faktor” för kvinnor 

som har försörjningsansvar för sina barn, att de flesta kvinnor börjar med 

prostitution för att de vill tjäna pengar och att kvinnorna kan säga nej till 

potentiella kunder som de inte vill umgås med. ”När en kille betalar 200 

kronor får han en halvtimme ungefär”, berättar en kvinna i rapporten: 

Är han inte speciell och jag inte tycker om honom säger jag: 

Ok, jag är ledsen, nu har tiden gått. Är det däremot en trevlig 

kille eller om det är någon det är synd om, någon av mina killar, 

då får han stanna. 359 

Författarna nämner också att de flesta sexköpare är ”’normala’ män, för 

vilka det vore främmande att begå övergrepp” och i kapitlet om sexklubbarnas 

programutbud skriver de att scenframträdanden kan skänka kvinnorna 

”ett närmast narcissistiskt behag”. 360 Alla kvinnor verkar inte må dåligt 

av prostitutionen. Men som sagt, dessa aspekter uppmärksammas inte 

när utredningsgruppen sedan drar sina slutsatser. Varken de sakkunniga 

eller Lindquist visar något stort intresse för de prostituerades individuella 

upplevelser. De lägger också förvånansvärt lite vikt vid att beskriva 

358. Persson, Horor, hallickar och torskar, s 216. Enligt Persson gällde detta som nämnts 

med undantag av Inger Lindquist. 

359. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 330. Se även s 327 där de skriver att en 

prostituerad kan ”avvisa män som hon tror kommer att förorsaka problem eller obehag 

av skilda slag”; s 332 f. om de prostituerades val och möjligheter att skydda sin integritet 

och s 425 f. om den stabiliserande faktorn pengarna från prostitutionen kan vara för kvinnorna. 

360. Ibid., s 394 & 638.

157 

de negativa konsekvenserna prostitutionen kan ha för de prostituerades 

individuella psykiska och fysiska hälsa. Dessa skadeverkningar utreds 

knappast och används inte heller som argument mot prostitutionen. Trots 

det är man överens om att prostitutionen har negativa konsekvenser. Hur 

motiveras detta? 

Persson understryker att hans avståndstagande från prostitutionen är 

”ett ideologiskt val”. 361 Prostitutionen strider helt enkelt mot hans föreställning 

om ett gott samhälle. 

Även om prostitutionen inte hade de samband som den faktiskt 

har med samhälleligt och individuellt elände så vore det 

ändå omöjligt att acceptera den i ett samhälle som gör anspråk 

på att vara en demokrati och en rättsstat. Den ideologi den 

uttrycker och, låt vara i ringa grad, även befäster står i direkt 

motsats till grundläggande rättigheter och värderingar i ett 

sådant samhälle. 362 

Persson vill inte uppehålla sig vid att diskutera prostitutionens ”individskador” 

utan bedömer prostitutionen utifrån dess samhällsnytta istället. 

Den enda rimliga utgångspunkten för en diskussion och ett 

val av åtgärder är en jämförelse mellan vad det kostar samhället 

att ha en onyttig företeelse kvar resp. kostnaderna för att ta 

bort den. Varför ska vi t.ex. frånkänna oss möjligheten att avlägsna 

något som bara är lite onyttigt eller skadligt om vi kan 

göra det gratis eller till ett billigt pris? 363 

Tesen att prostitution kan ses som en fråga om individuell valfrihet och 

valmöjligheter avfärdar Persson med att den är ”av ideologisk karaktär”, 

vilket enligt honom gör det enkelt att ta ställning mot detta argument. 


362. Ibid., s 213. 

363. Ibid., s 208.

158 

Det räcker nämligen med att man inte ”tycker så”. Själv anser 

jag således att individuell frihet är underordnad kollektiv frihet. 

Den är invändningsfri endast så länge som den inte genomförs 

till priset av andras ofrihet. 364 

Persson skriver det inte explicit men han verkar utgå från att människor 

som argumenterar för prostitutionen som ett individuellt val oftast har 

kundens val att köpa sexuella tjänster i åtanke. Detta val tycks göras på 

bekostnad av den prostituerade. Prostitution handlar för Persson nämligen 

om 

[r]ätten att köpa andra människor. Detta faktum rubbas inte 

av att den som köper ibland kan vara mer illa ute än den som 

säljer. […] Vad det gäller är rätten för den starkare att utvidga 

sin frihet till priset av en inskränkt frihet för den svagare. 365 

När Persson befarar att prostitutionen kan leda till ”andras ofrihet” (se 

ovan) kan detta uttalande även tolkas så att inte den prostituerade utan 

hela samhället störtas i ofrihet om inget görs mot prostitutionen. Ett accepterande 

av prostitutionen innebär enligt Persson en acceptans av en 

struktur där den starkare i samhället kan inskränka den svagares frihet. 

Att prostitution skulle kunna vara ett individuellt val även för den prostituerade 

tycks vara otänkbart för Persson. Även om man kunde åstadkomma 

en ”rumsren” prostitution skulle kvinnorna som rekryteras till 

den tillhöra de sämst ställda och utgöra ”en kastlös grupp”, menar kriminologen. 

”I ett samhälle där orsakerna till prostitution finns existerar med 

nödvändighet också föraktet för den prostituerade”, hävdar Persson. ”Att 

man från samhällets sida accepterar eller godkänner en sådan verksamhet 

innebär en legitimering av detta förakt.” 366 

Persson avfärdar alltså prostitution som såväl onyttig för som ovärdig 

ett demokratiskt samhälle. Även Borg m.fl. utgår från ett samhällsideal 

med vilket prostitution är oförenlig. Sakkunniggruppen presenterar tre 

364. Ibid., s 209. 

365. Ibid., s 210. 

366. Ibid. Kursivering borttagen.

159 

huvudargument mot verksamheten. De menar att prostitution står för en 

känslolös sexualitet, är uttryck för en patriarkal samhällsstruktur och en 

del av kapitalismen. Jag ska ge några exempel. 

Trots att kvinnorna i boken delvis berättar om något annat, menar Borg 

m.fl. att det inte förekommer ömsesidiga känslor i prostitutionen. ”Gemensamt 

för alla prostitutionsformer är att det saknas en ömsesidig känslomässig 

grund som utgångspunkt för kontakten”, skriver de sakkunniga 

som betraktar denna känslobrist som mycket negativ. 367 Alla prostituerade 

tycks dock inte se känslobristen som lika problematisk utan kan även beskriva 

sin verksamhet som ”ett servicejobb” som andra. Borg m.fl. citerar 

en callgirl med ”en affärsmässig inställning till det hon höll på med”: 

Det blir så att det här med sex […] det upplever man inte som 

en sexuell akt. Det är hygieniskt. Man kan väl jämföra med 

sjukvård. Man drar på sig gummihandskarna och sedan tar 

man av sig dem och kastar dem i soporna. Sedan tänker man 

inte mer på det. Man lever inte in i det på samma sätt, det är 

inte intimt. 368 

Sakkunniggruppen bedömer denna beskrivning som en realistisk framställning 

av prostitutionen, men ser inte callgirlens affärsmässiga inställning 

och hennes förmåga att sätta upp gränser mellan prostitution och 

privatliv som någonting positivt. Borg m.fl. går inte med på tesen om likheten 

mellan prostitution och ”andra serviceyrken” utan funderar istället 

över vad citat som detta säger om kvinnlig sexualitet och könsroller överhuvudtaget. 

Slutligen kommer de fram till att de prostituerades berättelser 

har ett gemensamt: 

De uttrycker klart att kvinnan ställer upp på någon annans 

krav och skälet till att hon gör det är att hon vill ha pengar. Att 

göra avkall på sina egna känslor och behov som mänsklig varelse 

och endast svara på någon annans krav, är i många avseenden 

en djupare innebörd av den traditionella kvinnorollen. 


368. Ibid., s 361.

160 

[…] Prostitutionen följer – inte överraskande – de traditionella 

banden mellan ekonomi och sexualitet för ojämlika kön i ett 

patriarkalt samhälle. 369 

Enligt de sakkunniga motsvarar ”kvinnans tysta ’avläsande’ av mannens 

outtalade önskningar” den underkastelse och anpassning som ingår i den 

traditionella kvinnorollen. Mannen däremot tycks ha svårt ”att förstå en 

situation, där han skulle vara helt passiv och endast svara på en annan 

människas sexuella behov”. 370 

”Lösrycktheten” när ”sexuella stimulanser är frikopplade från människornas 

personligheter” kritiseras också när författarna skriver om sexklubbarnas 

programutbud: 

Sperman utlöses gärna över kvinnans ansikte. ”Filmskådespelaren” 

har dessförinnan inte på något sätt stiftat någon närmare 

bekantskap med den man vars könsorgan hon bearbetar. Ett 

utmärkande drag är följaktligen opersonligheten i de sexuella 

situationerna och händelserna. 

Sexualiteten som förekommer i porrfilmer beskrivs som ”glädjelös”, frånvaron 

av ”upprymdhet” som ”påtaglig”. Som mest förekommer, menar 

Borg m.fl., ett ”tvångsmässigt leende, eller utrop istället för lustkänslor”. 

Människorna förlorar sin mänsklighet och blir till ”olika slags kroppsliga 

maskiner”. 371 Författarna vill helst inte tala om samlag, när de skriver om prostitution. 

Den innebär snarare ”en onanihandling i [ett] kvinnosköte”. 372 

369. Ibid., s 335 f. 

370. Ibid., s 363. 

371. Ibid., s 640. 

372. Ibid., s 685. 

Prostitutionen som företeelse kan ses som det ojämlika patriarkaliska 

sexualsystemets återvändsgränd. Från den är ingen utveckling 

i riktning mot en ömsesidig sexualitet möjligt. Prostitutionen 

är med andra ord motpolen till den jämlika kärleksrelationen. 

Prostitutionen blottlägger och visar i koncentrat de 

traditionella könsrollernas djupare struktur, där inslagen av

161 

ojämlikhet, dubbelmoral, könsantagonism, ångestdriven sexualitet 

och förakt för homosexualitet är framträdande. 373 

I prostitutionen görs sexualiteten dessutom ”till en vara, som kan köpas 

och säljas”, kritiserar Borg m.fl., ”[s]exualiteten kommersialiseras starkt”. 374 

Kommersialiseringen skadar inte enbart sexualiteten, utan den tycks också 

vara en direkt anledning till varför kvinnor prostituerar sig. Jag har tidigare 

nämnt att författarna skriver att kvinnorna ofta börjar sälja sexuella 

tjänster för att tjäna pengar. Framför allt kvinnor som prostituerar sig över 

en längre tid använder dessa pengar enligt Borg m.fl. inte meningsfullt: de 

sparar sällan utan köper dyra kläder, restaurangbesök och taxifärder. 375 

Sammanfattningsvis kan vi slå fast att författarna menar att prostitution 

är en för kvinnor olämplig sysselsättning. Deras invändningar mot 

prostitutionen omfattar sällan argument som har med kvinnornas välbefinnande 

eller situation att göra. Författarna analyserar inte kvinnornas 

bakgrund systematiskt och kvinnornas behov och önskemål tas inte med 

i argumentationen mot prostitutionen. Prostitution ska motarbetas eftersom 

den strider mot sakkunniggruppens feministiska och antikapitalistiska 

övertygelser. Den ska motverkas eftersom den ”genom sin kvinnosyn 

[motverkar] de förändringar som behöver ske i samhället för att utvecklingen 

ska gå i riktning mot jämställdhet”. 376 

Förslag till åtgärder 

I slutet av sina böcker presenterar utredningens medarbetare förslag till 

åtgärder mot prostitutionen. Alla verkar överens att ”det inte [är] möjligt 

att idag eller inom den närmsta framtiden utrota prostitutionen”. 377 

Däremot tycktes det vara möjligt att påverka prostitutionens omfattning. 

Förslagen som skulle inskränka prostitutionsmarknaden omfattade dels 

förebyggande och stödjande åtgärder för prostituerade, köpare samt det 

omgivande samhället, dels kontrollerande eller förbjudande åtgärder mot 

kopplare och främjare av prostitutionen. 

373. Ibid., s 698. 

374. Ibid., s 654. 

375. Ibid., s 424 f. 

376. Ibid., s 707. 

377. Ibid.

162 

Bland de allmänna förebyggande åtgärderna nämner Borg m.fl. arbetsmarknadspolitiska 

åtgärder i största allmänhet som förbättrar kvinnornas 

situation på arbetsmarknaden, man betonar skolans ansvar för 

att ungdomar inte släpps ut på arbetsmarknaden utan tillräcklig skolunderbyggnad 

och föreslår att göra bostadsmiljöer mer stimulerande då 

”torftiga uppväxtmiljöer, brist på stimulans, ensamhet och isolering […] 

många gånger [kan] vara faktorer som leder till att ungdomar hamnar i 

prostitutionssammanhang”. 378 Lindquist ansluter sig till sakkunniggruppens 

förslag när hon beskriver ”en bättre uppväxtmiljö för våra barn” som 

”den säkraste vägen att förebygga prostitutionen”. 379 

Upplysningsarbetet kring sexualfrågor får en annan framträdande plats 

i utredningens åtgärdskataloger. Borg m.fl. betonar att 

[d]et gäller att dels arbeta för en jämlik sexualsyn, dels sprida 

fakta om prostitutionsverkligheten. Det innebär bl.a. att man 

måste motverka de kommersiella könsbildernas budskap som 

är klart prostitutionsfrämjande. 380 

Lindquist framhäver vikten av att ”börja från grunden, dvs. med barnen” 

för att sexualiteten i framtiden ska upplevas ”som ett uttryck för kärlek och 

omtanke och inte som en handelsvara”. 381 Hon understryker ”skolans betydelse 

och ansvar då det gäller att ge ungdomarna en sådan uppfattning 

om samhälleliga och mänskliga relationer att möjligheten att köpa sexuell 

samvaro framstår såsom utesluten” och uppmanar regeringen att se till att 

de befintliga läroplaner som innehåller målet att låta eleverna ”uppleva 

sexualitet som en källa till glädje och lycka i gemenskap med en annan 

människa” följs. 382 Vuxna och äldre tonåringar skulle upplysas av gynekologer, 

sjukhusens abort- och preventivmedelsrådgivning, mödravårdscentraler, 

barnavårdsnämnder, under värnplikten och via fackföreningar. 383 

378. Ibid., s 709–710. 

379. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 140 f. 


381. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 139 & 141. Kursivering borttagen. 

382. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 143; samt Skolöverstyrelsens handledning för 

samlevnadsundervisning från 1977 cit. enligt SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 141 

383. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 154 f. Persson däremot var tveksam om sexu-

163 

Därtill föreslog Borg m.fl., men inte Lindquist, att man även skulle upplysa 

personer som själva arbetade med upplysningsarbete eller på olika 

sätt kom i kontakt med prostituerade, alltså lärare, socialarbetare, fritidsledare, 

poliser, ungdomsledare, jurister, journalister m.fl. Utbildningen 

skulle organiseras av Skolöverstyrelsen, Riksförbundet för sexuell upplysning 

(RFSU), kommuner och landsting. Dessutom föreslog Borg m.fl. att 

man skulle dela ut pengar ”till organisationer, grupper eller enskilda som 

vill förmedla kunskap om eller skapa debatt i prostitutionsfrågan”. 384 

Bland de stödjande åtgärderna nämns utvecklingen av prostitutionsprojekt 

enligt Malmömodellen. 385 Projektarbetet skulle innefatta initialt 

fältarbete direkt på gatan, individuellt psykiskt och socialt stöd för de 

prostituerade samt hjälp till utbildning, arbete, bostad och sanerad ekonomi. 

Dessutom skulle ”kvinnornas möjligheter att stödja varandra” tas 

tillvara. Utökade insatser från polisen samt ett samarbete över myndighetsgränserna 

beskrevs som viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt 

arbete. 386 Lindquist ville även engagera ”ideella organisationer och andra 

engagerade grupper” till exempel från kvinnorörelsen, Röda Korset och 

kyrkorna i en del av rehabiliteringsarbetet. 387 Då framför allt narkotikaberoende 

prostituerade verkade mer eller mindre opåverkbara av prostitutionsprojektens 

hjälparbete, välkomnade hon möjligheten till tvångsvård 

för missbrukande prostituerade. 388 

Även kontrollerande och förbjudande åtgärder skulle bidra till en 

minskning av prostitutionsmarknaden. Borg m.fl. menade att uppmärksamheten 

borde riktas mot hallickar, sexklubbsägare, lägenhetsinnehavare 

och tidningsutgivare som alla beskrevs som ”tänkbara kopplare”. 389 Mer 

konkret skulle polisen förstärka sina insatser, ett förbud mot offentliga 

alupplysningen skulle ha någon effekt. För honom var upplysningsförsöken ”ren kosmetika” 

och som förebyggande åtgärder inte mer än ”allmänt välmenande”. (Persson, Horor, 

hallickar och torskar, s 218.) 


385. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 151; Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, 

s 716 f; samt Persson, Horor, hallickar och torskar, s 227 

386. Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige Del II, s 717 f. 

387. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 152 

388. Ibid. Tvångsvård av missbrukare var redan möjlig genom lagen om vård av missbrukare. 

(Ibid.) 


164 

pornografiska föreställningar skulle införas, fastighetsägare som medvetet 

hyrde ut prostitutionslokaler skulle straffas och direkt prostitutionsannonsering 

i tidningar förhindras. Lindquist föreslog dessutom att människor 

som köpte sex av en narkotikapåverkad eller uppenbarligen narkotikaberoende 

prostituerad borde bestraffas. 390 

Till skillnad från Borg m.fl. föreslog Lindquist att man skulle utnyttja 

bestående skatteregler och genom hot om skönstaxering påverka prostituerade 

att lämna prostitutionen. 

Åtminstone för en del av de prostituerade kvinnorna är de 

förhållandevis stora och ”lättförtjänta” inkomsterna den stora 

drivkraften. Det finns ingen anledning varför samhället skulle 

avstå från att kräva ut den skatt som de prostituerade enligt 

gällande regler är skyldiga att betala. 391 

Persson delade Lindquists åsikt att ”[d]et avgörande skälet till att vissa 

kvinnor ger sig in på denna marknad och väljer att prostituera sig är att 

de kan tjäna pengar på att göra det”. 392 Skönstaxering och åtal för skattebedrägeri 

tyckte även han var en bra idé då ”prostitutionspengar torde […] 

snabbt förlora sin glans”, om de prostituerade behövde skatta för dem. 393 

Mot varje form av kriminalisering 

I såväl Lindquists offentliga betänkande som i Borg m.fl. och Perssons 

böcker finns det längre avsnitt där författarna tar avstånd från kriminaliseringen 

av prostitutionen, den prostituerade eller kunden. 394 Det viktigaste 

argumentet mot straffrättsliga påföljder var att dessa inte skulle ”ge kvinnan 

den hjälp hon behöver för att skapa en tillvaro utanför prostitutionen”. 

Dessutom befarades att prostitutionen i större utsträckning skulle drivas 

”under jorden där polis och socialarbetare helt skulle sakna möjligheter 


391. Ibid., s 150. 


393. Ibid., s 226. 

394. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 144–146; Borg m.fl., Prostitutionen i Sverige 

Del II, s 699–702; samt Persson, Horor, hallickar och torskar, s 219–221. Fredriksson/Lind 

däremot uttalade sig för ett sexköpsförbud. (Fredriksson & Lind, Kärlek för pengar, s 208 f.)

165 

att arbeta öppet bland kvinnorna”. Behovet av ”beskyddare” som hjälpte 

till att organisera och hemlighålla verksamheten skulle förmodligen bli 

större och kvinnorna skulle utsättas för större risker, och ”[m]öjligheterna 

för prostituerade kvinnor och hallickar att öva utpressning mot kunderna” 

befarades kunna öka genom en kriminalisering. Ett annat problem tycktes 

definitionsfrågan vara. 

Hur kan man försäkra sig om att den privata sexualiteten inte 

misstänks? När ska en kvinna sägas vara prostituerad? Vilken 

typ av ersättning konstituerar prostitution etc? 

undrade Lindquist. Bevisfrågan nämnde hon som en annan svårighet. 

Hur ska samhället kunna bevisa att den straffbara handlingen 

begåtts? Handlingen bygger i normalfallet på en uppgörelse 

mellan två parter där ingendera har något intresse av att avslöja 

att ett brott begåtts. 395 

Utredningens medarbetare såg dessutom risken att efterlevnaden av ett 

förbud inte skulle gå att övervaka. Borg m.fl. ifrågasatte att tillräckliga 

polisresurser skulle ”avdelas för denna form av brottslighet i konkurrens 

med annan”. 396 Förbud som inte kunde övervakas betraktades i sin tur som 

en fara för rättssamhället. ”De urholkar rättsmedvetandet och minskar 

respekten för andra regler och lagar”, förklarade Lindquist. Möjliga ingripanden 

skulle främst beröra gatuprostitutionen. Den mer dolda lyxprostitutionen 

däremot bedömdes som mycket svårare att kontrollera. Prostitutionsförbudet 

skulle därmed utgöra ”en typisk klasslagstiftning”. 397 

Allmänhetens och riksdagens reaktioner 

Utredningens publikationer mottogs med stor entusiasm av remissinstanser 

och riksdagen. Beträffande kartläggningen av prostitutionens 



397. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 146.

166 

omfattning och karaktär hade utredningen enligt Brå ”nått så långt man 

kan begära”, medan Svea hovrätt ansåg att utredningen hade fullgjort sitt 

uppdrag ”på ett förtjänstfullt sätt” och presenterat material som ”utan tvekan” 

skulle bli ”till hjälp i framtiden när företeelser som har anknytning 

till prostitution ska bedömas”. 398 JämO kallade kartläggningen för ”ett pionjärsarbete 

och av avgörande betydelse när det gäller att välja effektiva 

medel i kampen mot prostitution” och RFSU uttryckte sin ”tacksamhet för 

det arbete som lagts ner av den ursprungliga arbetsgruppen”. Sällan hade 

utredare enligt organisationen ”så grundligt och tvärvetenskapligt belyst 

prostitutionen såväl historiskt som i nutid, såväl i ett socialt som ett psykologiskt 

perspektiv”. 399 Enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund 

(SSKF) möjliggjorde utredningens material ”att med fakta som underlag 

avliva de myter som florerar i debatten”. 400 Regeringen framhävde likt flera 

av remissinstanserna särskilt Borg m.fl:s rapport som beskrevs som ”ett 

värdefullt material som bör användas i olika utbildningssammanhang”. 401 

Fortfarande 20 år senare lovordade Maria-Pia Boëthius Borg m.fl:s 700 

sidor som ”en briljant rapport med stora – även litterära – kvalitéer, som 

i alla avseenden är giltig […] även idag” och som en ”enastående statlig 

undersökning, som knappt hittar sina likar i världen”. 402 

Endast en remissinstans, Sveriges socionomförbund, ifrågasatte sakuppgifterna 

i utredningens publikationer. Förbundet menade att utredningens 

”[s]chabloniserande modeller” snarare bidrog ”till att förstärka 

myterna än till att kasta förklarande ljus över de prostituerades tillvaro”. 

Särskilt ”tvivelaktig” tycktes uppdelningen av prostitutionen i fyra prostitutionstyper 

(män som säljer till kvinnor, kvinnor som säljer till män, 

kvinnor som säljer till kvinnor och män som säljer till män). 

398. Brå, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”; samt 

Svea hovrätt, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”. 

399. JämO, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”; samt 

RFSU, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”. 

400. SSKF, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”. 

401. Proposition 1981/82:187, Vissa åtgärder mot prostitutionen, s 25. 

402. ”ein brillianter Bericht mit großen – auch literarischen – Qualitäten, der in jeder 

Hinsicht auch heute noch, fast zwanzig Jahre später, gültig ist.”; ”dieser einzigartigen staatlichen 

Untersuchung, die auf der Welt kaum ihresgleichen hat” (Maria-Pia Boëthius, ”Das 

Ende der Prostitution in Schweden?”, i Streit 2001/1, s 8).

167 

Inom den nuvarande svenska könshandeln förekommer det 

ofta transsexuella prostituerade liksom par av män och kvinnor 

både som köpare och säljare. Med utredningens typindelning 

kan dessa varianter av könshandel inte kategoriseras. 

Utredningen hävdar vidare, att två ”typer” av prostitution inte 

förekommer i dagens svenska samhälle, varför man ej behandlat 

dem. Detta är enligt vad vi erfarit i högsta grad felaktigt. 403 

Dessutom efterfrågade Sveriges socionomer internationella referenser 

och jämförelser som betraktades som en förutsättning för effektanalyser 

av olika åtgärder och lagstiftningar. Sådana analyser saknades nu ”dessvärre”. 

Siffrorna som redovisas i utredningens publikationer var enligt förbundet 

”i hög grad diskutabla” då de enbart speglade den del av könshandeln 

som kom till myndigheternas kännedom. Trots sin omfattande kritik 

förkastade dock inte heller socionomförbundet utredningsmaterialet utan 

menade tvärtom att det motiverade mycket mer långtgående lagändringar 

än utredaren hade föreslagit. Socionomförbundet tillhörde remissinstanserna 

som krävde en kriminalisering av sexköparna. 404 

Varken riksdagspartier eller remissinstanser var överens om hur man 

skulle gripa sig an prostitutionsfrågan. Däremot instämde samtliga röster 

som gjorde sig hörda i debatten i att prostitutionen var skadlig och skamlig 

för de direkt berörda individerna och för samhället i stort. Även debattörernas 

argument – vare sig de försvarade en kriminalisering av prostitu- 

403. Sveriges socionomförbund, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1981:71)”. 

404. Bland remissinstanserna som uttalade sig för ett förbud av sexköp fanns, förutom 

Sveriges socionomer, Centerns kvinnoförbund, Centerns Ungdomsförbund, Folkpartiets 

kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Kommunistisk Ungdom, Svenska Kvinnors 

Vänsterförbund, Göteborgs socialförvaltning, socialförvaltningen i Malmö, Stockholms 

Centerkvinnor, Stockholms socialförvaltnings prostitutionsgrupp, Malmöprojektets 

socialarbetare Inger Lind och Torsten Fredriksson, Yrkeskvinnornas Riksförbund, Svenska 

kommunaltjänstemannaförbundet, Tidaholms aktionsgrupp mot porr och pornografi, 

Riksaktionen mot porr och prostitution samt Alla Kvinnors Hus, Fredrika-Bremer-Förbundet, 

Kvinnohusgruppen i Stockholm och Kvinnohusgruppen i Malmö. Jämställdhetskommittén, 

Malmö kommunstyrelse och Kristen Demokratisk Samling tyckte att kriminalisering 

kunde övervägas. Andra var för en kriminalisering av såväl prostituerade som 

kunder (Lunds domkapitel & Rätt till liv) eller för en kriminalisering enbart av gatuprostitutionen 

(överåklagaren i Stockholm & Svea hovrätt). De allra flesta remissinstanserna 

godtog däremot utredningens ståndpunkt att prostitution inte skulle kriminaliseras.

168 

tionen, delar av den eller ett sexklubbsförbud – liknade varandra i mångt 

och mycket. Genom nya lagar ville man för det första bidra till normbildningen 

i samhället och för det andra motverka eländet som prostitution 

ansågs innebära. I det följande behandlas dessa argument mer ingående. 

Lagstiftningens normbildande verkan 

Sveriges socionomförbund tillhör remissvaren som betonade lagens normerande 

funktion. 

Det viktigaste skälet för en lagstiftning är […] dess normbildande 

verkan. På sikt bör kommande generationers män lära 

sig att det inte är förenligt med grundläggande samhällsvärderingar 

att köpa sig tillgång till en annan människas kropp. 

Lagstiftningens syfte måste vara att förbättra jämställdheten 

mellan könen och hindra otillbörligt utnyttjande av socialt 

utslagna kvinnor. 405 

Trots att socionomerna på andra ställen i sitt remissvar underströk att 

prostitution där kvinnor säljer tjänster till män enbart är en av många typer 

av sexhandel, motiverade de alltså ett sexköpsförbud med att en sådan 

lag skulle leda till mer jämställdhet och minska utnyttjandet av kvinnor. 

Samma argument användes av den borgerliga regeringen med Thorbjörn 

Fälldin i spetsen och Karin Söder som socialminister: ett sexklubbsförbud 

skulle utgöra ”en markering från samhällets sida mot en företeelse som 

motverkar strävandena för jämställdhet mellan könen och verklig sexuell 

frihet byggd på samhörighet och gemenskap”. 406 Ännu tydligare uttyckte 

sig socialdemokraten Margareta Persson, som tillhörde de första i riksdagen 

som uttalade sig för en kundkriminalisering: 

Lagstiftaren, dvs. vi, måste använda lagen i det här sammanhanget 

till att påverka moralen – en moral som vi ofta säger att 

vi är eniga om. Men inte förrän vi markerar att vi menar allvar 

405. Sveriges socionomförbund, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1981:71)”. 

406. Proposition 1981/82:187, Vissa åtgärder mot prostitutionen, s 26.

169 

kan fördömandet av prostitutionen bli en riktig murbräcka i 

kampen för jämställdhet, mot kvinnoförtryck och för en ömsesidig 

sexualitet. 407 

Få i debatten ifrågasatte regeringens ansvar för opinionsbildning och lagstiftningens 

betydelse för befolkningens uppfostran men ännu färre tvivlade 

på vikten av ”[a]ttitydpåverkande upplysning”. 408 Skolöverstyrelsen ville 

ta sitt ansvar genom att med skolans sexual- och samlevnadsundervisning 

bidra till en uppfostran som skulle få barn och ungdomar att ”uppleva sexualiteten 

som ett uttryck för kärlek och omtanke mellan två människor”. 

Samlevnadsundervisningen hör till de områden där skolan 

inte ska vara objektiv i betydelsen neutral. Skolan ska tvärtom 

söka förmedla en viss grundsyn till eleverna. […] Sexualiteten 

får inte ses som en från den övriga personligheten och de 

sociala sammanhangen isolerad företeelse. Därför motverkar 

skolan i undervisningen aktivt prostitution, pornografi och 

annan sexuell exploatering. Istället bör sexuallivet enligt handledningen 

ses som en yttring av en mångfasetterad relation 

mellan två människor. 409 

Även regeringen betonade samhällets ansvar ”att genom en brett upplagd 

attitydpåverkande upplysningsverksamhet bidra till arbetet för en jäm- 

407. Margareta Persson (S) i RD-protokoll 1985/86:130, anf. 118. Till de mest aktiva förespråkarna 

av en kundkriminalisering hörde i början av 80-talet även Gunnel Jonäng, 

Gunilla André och Karin Andersson från Centerpartiet, Folkpartiets Kerstin Anér samt 

Inga Lantz och Margó Ingvardsson från (V). Socialdemokraterna var till en början mer 

avvaktande och yttrade sig snarare mot en kriminalisering. Till undantagen hörde här 

Margareta Perssson och Barbro Nilsson. 

408. Socialstyrelsen, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 

1981:71)”. Ett av undantagen var moderaten Björn Körlof som regelbundet uppmanande 

till avhållsamhet när det gällde kriminaliseringen av prostitution och sexklubbar som 

enligt honom kunde komma i konflikt med yttrande- och tryckfrihetsfrågor. (Björn Körlof 

(M) i RD-protokoll 1980/81:117, anf. 91, 94 & 96; samt Björn Körlof (M) i RD-protokoll 

1985/86:130, anf. 115.) 

409. Skolöverstyrelsen, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 

1981:71)”.

170 

ställd sexualsyn”. Utredningens publikationer ansågs utgöra ”ett värdefullt 

material som bör användas i olika utbildningssammanhang” för att göra 

människorna ”medvetna om könsrollerna och eliminera fördomar så att 

prostitution inte kan förekomma”. 410 

Uppenbarligen representerade sexhandeln ”fel” typ av sexualitet och 

stred mot debattörernas samhällsideal. I de flesta debattinläggen är förverkligandet 

av en viss moral och en viss typ av likaberättigande i samhället 

tydligt överordnat prostitutionspolitikens andra mål, nämligen bekämpningen 

av de fysiska och psykiska skador enskilda individer drabbas 

av i samband med sexhandeln. Det var inte ovanligt att normbildningen 

och visionen om ett idealsamhälle blev så dominant att de prostituerade 

kvinnornas behov och intressen framställdes som irrelevanta. Ett exempel 

på detta är remissvaret som Svenska Kvinnors Vänsterförbund skickade 

in. Förbundet förespråkade en kundkriminalisering och betonade att en 

sådan ”bestämmelse skulle göra prostitutionen till ett brott mot allmän 

ordning och anständighet, inte främst ett brott mot person”. Sexköpen 

skulle alltså inte kriminaliseras därför att de kunde skada de prostituerade 

utan eftersom de stred mot samhällsordningen. Hjördis Levin, som var 

förbundets expert på sexualfrågor, varnade även för utredningens förslag 

att utöka skönstaxering av prostituerade. Enligt hennes bedömning kunde 

prostitutionens erkännande av skattemyndigheten ligga i de prostituerades 

intresse och leda till en professionalisering av prostitutionen snarare 

än till en minskning av den. 

[A]teljéprostituerade […] är den kategori prostituerade som 

allra tydligast har uttryckt sin önskan att få sin verksamhet erkänd 

som ett ”hederligt” småborgerligt företag. Dessa kvinnor 

förnekar att de utövar sin verksamhet enbart för att göra stora 

och snabba pengar. De hävdar att de utför värdefulla tjänster 

åt samhället och att deras ”arbete” är lika yrkesmässigt och 

hederligt som andras. De eftersträvar den trygghet som bla 

sjukförsäkring ger och alla de rättigheter som skattebetalare 

kan göra anspråk på. Att helt avvisa sådana uttalanden som 

410. Proposition 1981/82:187, Vissa åtgärder mot prostitutionen, s 8, 25 & 15 f.

171 

löst prat tror vi är oberättigat. Skönstaxering skulle endast vara 

ett led i professionaliseringen av prostitutionen och därmed 

öka istället för minska den. 411 

Den moderate riksdagsledamoten Björn Körlof tillhörde dem som var 

medvetna om att arbetet mot prostitution inte låg i alla prostituerades intresse. 

Han hävdade att en kundkriminalisering inte skulle ge någon effekt 

då varken den prostituerade eller hennes kund borde vara intresserade 

av att ett sådant brott kommer till polisens kännedom. 412 Vissa kvinnor 

verkade inte benägna att sluta med prostitutionen. Enligt Vänsterpartiets 

Inga Lantz var just den delvis ökade trivseln och tryggheten hos kvinnorna 

i prostitutionen ett av prostitutionens största problem. 

Björn Körlof tog upp frågan om socialt utslagna kvinnor. […] 

Men så utslagna som Björn Körlof sa är de faktiskt inte. Och 

det är det som är det hemska med prostitutionen, tycker jag. 

Synen på prostitutionen har förändrats. Antalet tillfällighetsprostituerade 

har ökat. Det vittnar de människor som arbetar 

med dessa frågor om. Den hemskaste tendensen inom hela 

pornografin och prostitutionen är att det blir ”normalt” att ägna 

sig åt detta. […] Men jag ser en kriminalisering som ett sätt att 

markera att samhället inte accepterar prostitution. Jag tycker att 

det är mycket viktigt att vi säger att vi inte vill ha detta. 413 

Inte heller centerpartisten Gunilla André som förespråkade ett sexköpsförbud 

räknade med tacksamhet från sexsäljarnas sida om en kundkriminalisering 

infördes. Polisens övervakning behövde enligt André i så fall 

inrikta sig på att förhindra snarare än att beivra brott. Detta då det inte 

var ”sannolikt att få vederbörande som vittne [mot sexköpare], annat än 

möjligen i de fall då hon brutit med sitt liv som prostituerad”. 414 

411. Svenska Kvinnors Vänsterförbund, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1981:71)”. 

412. Björn Körlof (M) i RD-protokoll 1985/86:130, anf. 115. 

413. Inga Lantz (V) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 95. 

414. Gunilla André (C), Motion 1983/84:2564.

172 

De prostituerade själva yttrade sig inte i remissvaren, men ”flickorna på 

Sexorama och Chat Noir” försökte kämpa för sitt arbete på sexklubbarna 

och visade därmed att Prostitutionsutredningens lagförslag inte var i alla 

kvinnors intresse. 

Vår publik består mest av män i medelåldern och äldre samt 

turister från övriga Sverige och utlandet. Man har anledning 

att förmoda att dessa människor är kapabla att ta vara på sig 

själva. Så är också fallet med oss. Vi utgör inget socialt problem 

och klarar oss alldeles utmärkt. Så vi frågar oss. Vem tar 

skada av vår verksamhet? Att många inte gillar sexklubbar bör 

inte ge anledning till att förbjuda dem. 415 

Men vad ”poseringsflickor” och andra sexsäljare uttryckte var inte relevant 

eftersom de upplevdes som offer för den ojämlika samhällsstrukturen som 

skulle bekämpas. ”[A]tt de prostituerade kvinnorna är socialt handikappade” 

behövde man enligt folkpartisten Gertrud Hedberg ”knappast diskutera”, 

det var en självklarhet. 416 I riksdagen argumenterade Karin Söder 

för att samhällets ”traditionella könsmönster är själva förutsättningen för 

prostitutionens existens” och Gertrud Hedberg hävdade: ”Jämställda män 

och kvinnor bedriver inte prostitution och har inte behov av den kommersialiserade 

sexkulten.” 417 Alla Kvinnors Hus betonade i sitt remissvar 

att prostitution ”är helt oförenlig med de idéer om individens frihet och 

allas jämställdhet, som sedan länge rått i vårt land”. 418 En liknande formulering 

använde också Lunds domkapitel: 

Prostitutionen är såsom utredaren uttalat oförenlig med de 

idéer om individens frihet och allas jämnställdhet [sic] som 

sedan länge rått i vårt land. Köparens frihet till sitt privatliv 

415. Flickorna på Sexorama och Chat Noir, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 

betänkande (SOU 1981:71)”. 

416. Gertrud Hedberg (FP) i RD-protokoll 1982:159, anf. 135. 

417. Karin Söder (C) i RD-protokoll 1982:159, anf. 130; samt Gertrud Hedberg (FP) i RDprotokoll 

1982:159, anf. 135. 

418. Alla Kvinnors Hus, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 

1981:71)”.

173 

är icke tillräcklig grund för den skadebringande frihetskränkningen 

av kvinnan. 419 

Feministiska argument mot könshandeln blev allt viktigare för den svens 

ka prostitutionspolitiken och jag återkommer till dem i kapitel två och 

tre. Där visar jag bl.a. att uppfattningen att kvinnorna måste lämna prostitutionen 

och att könshandeln måste avskaffas för att samhället ska bli 

jämställt, skiljer sig från tankarna bakom den tyska prostitutionslagen 

vars feministiska förespråkare utgick från att just stigmatiseringen och 

omyndigförklaringen prostituerade traditionellt har drabbats av innebär 

ett kvinnoförtryck. Citaten ovan visar också att kyrkans och feministiska 

organisationers argument kunde likna varandra i mångt och mycket. Även 

denna likhet finns det anledning att återkomma till. 

Vi kommer nu till det andra stora argumentet som bredvid samhällets 

ansvar för normbildningen anfördes för en ny prostitutionspolitik: kampen 

mot våldet, kriminaliteten samt de fysiska och psykiska individskadorna 

som kan uppträda i samband med könshandeln. 

Åtgärder mot kriminalitet och lidandets empiri 

Jag har påpekat att forskningen och utredningarna om prostitution som 

fanns i Sverige i början av 1980-talet varken behandlade individuella skador 

som uppträder i samband med prostitution eller de prostituerades och 

deras kunders personliga bakgrund och livsvillkor särskilt systematiskt. 

Samhället i stort stod i fokus och man försökte att tolka prostitutionens 

kulturella orsaker. Det kan alltså inte ha varit lätt för riksdagsledamöter 

och remissinstanser att hitta tillförlitliga uppgifter om just individuella 

orsaker till prostitution och om dess skadeverkningar. 

När riksdagsledamöterna beskrev de prostituerades bakgrund talade de 

om ”missbruksmiljöer” och om ”rotlösa människor som växt upp utan 

trygghet i tillvaron”. 420 ”Påfallande många” av kvinnorna påstods ha ”svåra 

sexuella övergrepp under barndomen bakom sig” och ”många” uppgavs ha 

”blivit utsatta för incest”. 421 Männen som köper sex däremot antogs till 80 

419. Lunds domkapitel, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 

1981:71)”. 

420. Gunilla André (C) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 91. 

421. Margareta Persson m.fl. (S), Motion 1986/87:Ju616; samt Gunilla André (C) i RD-

174 

procent vara ”vanliga män med egen familj, med barn, båt, sommarstuga 

och bil”. 422 Rekryteringen till prostitutionen beskrevs ”[m]estadels ske […] 

med en hallick, en förment pojkvän, som pådrivare”. 423 Kvinnorna som 

hamnade i prostitution påstods ”[e]nligt olika rapporter” bli ”bara yngre 

och yngre”. 424 Bilden som tecknades av riksdagens ledamöter bekräftades 

av flera remissinstanser. Enligt Alla Kvinnors Hus har kvinnan i prostitutionen 

”en svår uppväxt i känslokall miljö” bakom sig och ”[m]ycket ofta 

har hon blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn”. 425 Enligt RFSU hade 

det ”framgått att de prostituerade – framför allt då de gatuprostituerade 

– ofta kommer från socialt miserabla förhållanden, från familjer där t.ex. 

incest och andra sexuella övergrepp förekommit” samt att ”[b]erättelser 

från de prostituerade själva och forskningsresultat dokumenterar att deras 

barndom ofta präglats av kärlekslöshet, försummelse, våld och sexuella 

övergrepp av män såväl utanför som inom familjen (incest)”. 426 

De prostituerades bakgrund användes som argument för åtgärder mot 

hela verksamheten. Här finns inte utrymme för en diskussion av logiken 

bakom detta resonemang, istället vill jag belysa källorna för kunskapen 

om de prostituerades dystra uppväxt. 427 Detta för att ge en tydligare bild 

av det underlag som politiker och debattörer grundade sina utsagor på. 

Genomgången är särskilt angelägen då det som framstår som ett faktum 

i Sverige, betraktas som föga överensstämmande med verkligheten av de 

tyska lagstiftarna som – vilket jag visar längre fram – utgick från att sexsäljare 

snarast representerar genomsnittliga medborgare. 

Jakten efter källorna för riksdagens och remissvarens berättelser om de 

prostituerades och deras kunders liv är mödosam. Visserligen nämns ”rapporter” 

och ”forskningsresultat” som underlag för dessa skildringar, men 

protokoll 1987/88:94, anf. 91; samt Charlotte Branting m.fl. (FP), Motion 1986/87:Ju620. 

422. Inga Lantz (V) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 92; jfr Margareta Persson m.fl., Motion 

1985/86:Ju603; samt Margareta Persson m.fl. (S), Motion 1986/87:Ju616. 


424. Lars Werner m.fl. (V), Motion 1985/86:Ju621. 


1981:71)”. 

426. RFSU, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”. 

427. Petra Östergren förklarar varför en verksamhet som sysselsätter människor med en 

svår barndom inte per automatik är skadlig eller av ondo. Se Östergren, Porr, horor och 

feminister, s 255. Se även Kuo, Prostitution Policy, s 23.

175 

sällan anges dessa källor. Avsaknaden av konkreta hänvisningar kan bero på 

att riksdagsdokument och remissvar tillhör en genre där man inte redovisar 

sina källor, men den kan också bero på att berättelsen om de prostituerades 

bakgrund uppfattades som så vedertagen att den inte behövde beläggas. 

Skildringarna av de prostituerades dåliga uppväxtvillkor och torskarnas 

välstånd ifrågasattes inte i riksdagen, men om man går igenom den 

svenska forskning som var tillgänglig under 1980-talet förlorar bilden av 

prostitutionens verklighet sin skärpa. Stig Larsson t.ex., vars avhandling 

utgjorde den mest systematiska undersökningen av prostituerade kvinnors 

bakgrund, hade varken skrivit om förekomsten av incest eller sexuella 

övergrepp bland kvinnorna han hade träffat. 428 Jag har inte heller 

hittat någon annan svensk undersökning från 1970- eller 1980-talet som 

systematiskt har undersökt sexsäljares erfarenheter av incest och sexuellt 

utnyttjande. I Prostitutionsutredningens officiella betänkande hänvisar 

Inger Lindquist som nämnts till Malmöprojektets socialarbetare, Torsten 

Fredriksson och Britt-Inger Lind, som i sin tur refererar till sina ”uppfattningar” 

när de hävdar att ”[e]n oproportionerligt stor andel av de prostituerade 

har under barndomen blivit utsatta för sexuella övergrepp från 

äldre män, alltifrån blottare till våldtäktsmän”. 429 Fredriksson och Lind 

menar att deras uppfattningar gäller ”det stora flertalet kvinnor”, men 

någon systematisk undersökning som tillåter denna slutsats presenteras 

inte. Trots att socialarbetarna beskriver andelen sexualbrottsoffer bland 

prostituerade som ”oproportionerligt stor”, verkar de inte heller ha undersökt 

övergreppen i relation till förekomsten bland kvinnor som inte sålde 

sex. Lindquist själv hade andra grunder för att vara skeptisk mot socialarbetarnas 

uppskattning. Hon hävdade att deras bakgrundsbeskrivning 

inte kunde förklara variationen av antalet prostituerade över tid. Leif G W 

Persson betonade dessutom att det är ”lika väsentligt att se hur stor andel 

av de prostituerade som inte hade denna faktorn i sin bakgrund”. 430 Även 

428. Såväl Larsson som Månsson och Linders betonar avsaknaden av ett ”omfattande empiriskt 

material” i prostitutionsutredningens rapporter. (Larsson, Könshandeln, s 8; samt 

Månsson & Linders, Sexualitet utan ansikte, s 11.) 

429. SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, s 107 f; samt Fredriksson & Lind, Kärlek för 

pengar, s 72 f. 


176 

sådana undersökningar saknades emellertid på 1980-talet. 

Som jag också har beskrivit tidigare hade Larsson frågat de prostituerade 

i sin projektpopulation, alltså de 96 personer som snabbast hade 

sökt sig till Malmöprojektet, om förekomsten av misshandel under deras 

barndom. 48 av dessa kvinnor hade angett att de inte hade misshandlats i 

sin barndom. 22 hade misshandlats av sina mödrar, 8 av sina fäder och av 

båda föräldrarna och 10 av någon annan. 431 Varken Larssons resultat eller 

annan svensk forskning från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet 

hade med andra ord fört fram fakta som stödde RFSU:s uppgifter om att 

”forskningsresultat dokumenterar” att prostituerade har blivit utsatta för 

”sexuella övergrepp av män” i sin barndom. 432 Även när det gäller vägen 

in i prostitutionen stred Larssons forskningsresultat mot vad som hade 

sagts i debatten. Enligt sociologens undersökningar påverkades kvinnorna 

i 57 av 95 fall av andra prostituerade att börja med verksamheten 

och inte som Gunilla Andrén hade angett ”[m]estadels” av ”en hallick, en 

förment pojkvän”. 433 Uppgiften att de prostituerade hade blivit yngre och 

yngre ifrågasattes av Prostitutionsutredningens officiella betänkande och 

inte heller Malmöprojektets rapporter kunde bekräfta dessa uppgifter. 

Påståendet att det är ”vanliga svenska män” med fru och barn som köper 

de prostituerades tjänster, kan problematiseras med hjälp av uppgifterna i 

Sven-Axel Månsson och Annulla Linders bok Sexualitet utan ansikte från 

1984, som var den första i Sverige som fokuserade på ”könsköparna”. 434 

Visserligen inleds denna studie med upplysningar om att ”[a]lla män är 

potentiella könsköpare” och att sexköpare inte tillhör ”någon speciell kategori 

i samhället”, men undersökningsresultaten som också presenteras i 

boken tillåter enbart vaga slutsatser om sexköparnas bakgrund och familjeförhållanden. 

Sexualitet utan ansikte har inte presenterats tidigare och 

jag citerar därför ett längre stycke ur dess inledningskapitel, där författarna 

tydliggör sin utgångspunkt: 


432. RFSU, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”. Min 

kursivering. 

433. Larsson, Könshandeln, s 91; samt Gunilla André (C) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 

91. I Larssons projektpopulation började ytterligare 12 individer prostituera sig på eget 

initiativ, 20 påverkades av en hallick, 4 av en annan man och 2 av en annan kvinna. (Larsson, 

Könshandeln, s 91.) 

434. Månsson & Linders, Sexualitet utan ansikte.

177 

Frågar man en prostituerad kvinna: ”Vilka män är det som 

kommer till dig?”, svarar hon ofta: ”Det är alla män.” […] Den 

prostituerade antyder med andra ord att köparna inte tillhör 

någon speciell kategori i samhället, de avviker således inte 

från andra män i något speciellt avseende. Svenska forskare 

och socialarbetare som de senaste åren utifrån olika infallsvinklar 

konfronterats med könshandeln är förmodligen i de 

allra flesta fall av samma uppfattning som den prostituerade. 

Könshandeln är en kollektiv mansfråga, säger man ofta. Alla 

män är potentiella könsköpare. Förklaringen till detta ligger i 

själva den manliga könsrollen. Det finns inslag i den manliga 

sexuella fostran som predisponerar för rollen som köpare i 

könshandeln. 435 

Av bokens inledning framgår att Månsson och Linders hade en tydlig 

uppfattning om könshandelns parter redan innan de började med sin undersökning. 

Tesen att männen som går till ”den prostituerade” utgör ett 

genomsnitt av befolkningen presenteras som en vedertagen sanning. Användningen 

av den generaliserande singularformen tyder på att författarna 

utgick från att det inte är olika prostituerade med varierande livshistorier 

och inte heller olika köpare med individuella behov som är involverade i 

sexhandeln utan ”den prostituerade” och ”köparen”. Månsson och Linders 

ser inget behov av att vidare undersöka sexköpares sociala bakgrund utan 

koncentrerar sig på att ”ge kunskap om de motiv- och bevekelsegrunder 

som kan tänkas ligga bakom mäns köp av prostituerade”. 436 Deras systematiska 

undersökning av sexköparnas bakgrund och livsvillkor är därför 

begränsad. Innan de presenterar sina resultat återger författarna däremot 

vad andra forskare har skrivit ”om köparen i könshandeln”. 437 Bland annat 

redogörs för en artikel av T C N Gibbens. 438 Månsson och Linders 

435. Ibid., s 9. 

436. Ibid., s 7. Ett annat syfte med boken är att ”utgöra ett bidrag till diskussionen om hur 

vi i samhället bör förhålla oss till könshandeln och dess olika parter” (ibid.). I slutet av 

boken argumenterar Månsson och Linders mot en kriminalisering av könshandeln eller 

någon av dess parter. 

437. Ibid., s 52–65. 

438. T C N Gibbens, ”Men and prostitutes”, i New society, 1963/43, ref. enligt Månsson &

178 

sammanfattar att Gibbens hade kommit fram till att män som regelbundet 

köper sex ofta uppvisar ”ett allmänt oordnat sexuellt livsmönster” och 

kommer från ”mycket trassliga uppväxtmiljöer”. Dessa resultat liksom annan 

forskning som kommer fram till att sexköpare är ”avvikare, som på 

ett grundläggande sätt skiljer sig från andra män i samhället” kritiseras 

dock av Månsson och Linders som menar ”att man genom att hänvisa till 

personligt betingade defekter […] hos köparna avskärmar sig från möjligheten 

att se könshandelns samhälleliga orsaker”. 439 

För sina egna studier av sexköparna har Månsson och Linders i samarbete 

med hudklinikens könspolikliniska avdelning vid Malmö allmänna 

sjukhus undersökt vad 61 män med erfarenhet av sexuellt umgänge mot 

betalning hade att berätta. Under åren 1979–80 hade sjukhusets personal 

frågat 883 män mellan 17–64 år som hade uppsökt sjukhuset efter 

misstänkt venerisk smitta, om de någon gång under sina liv hade uppsökt 

en prostituerad. 170 eller 19 procent av dessa män svarade ”ja” på frågan 

och kategoriserades därmed som ”könsköpare”. När männen svarade 

på intervjufrågorna kunde deras sista prostitutionskontakt ligga ”ganska 

långt tillbaka i tiden, från intervjutillfället räknat”. 440 Månsson och Linders 

skilde inte mellan män som besökte prostituerade mer regelbundet och 

de som hade köpt sex en gång och sedan slutat. På grund av tidsbrist hos 

såväl kuratorerna som skulle göra intervjuerna som hos patienterna gick 

slutligen enbart 66 personer vidare till intervju. Ytterligare fem personer 

föll bort då deras uppgifter var för ofullständiga för att kunna bearbetas 

statistiskt. Bortfallet för undersökningen var alltså stort, men gruppen 

som deltog i intervjuerna beskrevs ändå som ”förhållandevis stor med 

hänsyn till vad som finns tidigare på området i Sverige”. 441 Däremot representerade 

sexköparna som Månsson och Linders fick kontakt med genom 

sjukhuset inte ett genomsnitt av befolkningen utan var mycket unga. 33 

personer, alltså mer än hälften, var under 30 år och enbart 11 var äldre 

än 40. 442 32 av undersökningspopulationens 61 individer var vid tiden för 

Linders, Sexualitet utan ansikte, s 53 f. 

439. Månsson & Linders, Sexualitet utan ansikte, s 63. 

440. Ibid., s 71. 

441. Ibid., s 67. 

442. Ibid., s 170.

179 

intervjuernas genomförande ensamstående och lite mindre än hälften, 29 

personer, hade en fast relation till en kvinna. 443 Studien kan med andra 

ord inte bekräfta den i riksdagen framförda uppgiften om att ”80 procent 

av de män som gör det [går till en prostituerad] är vanliga män med egen 

familj, med barn, båt, sommarstuga och bil”. 444 Inte heller den i riksdagen 

spridda uppfattningen att det är ”väletablerade medelålders män som håller 

kommersen i gång” samt att ”[d]e flesta av dessa män har […] en fast 

sexuell partner” var empiriskt belagt. 445 Trots de obefintliga beläggen för 

sexköparnas förment stabilt sociala bakgrund användes denna tes som argument 

för en kundkriminalisering. 

Kunderna är i stor utsträckning vanliga män, som inte skulle 

äventyra sin sociala position om de riskerade åtal. Efterfrågan 

skulle därmed minska, åtminstone på sikt. 446 

Det var vad socialdemokraten Margareta Persson tänkte sig. Hennes 

vanskliga slutledning är ett exempel på att förutfattade meningar om prostitutionens 

parter snarare än empiriska underlag påverkade den svenska 

lagstiftningsprocessen. 447 Argumentationen är problematisk då det är 

tveksamt om, och i bästa fall ett lyckosamt sammanträffande när, en lag 

443. Ibid., s 173. Ett annat intressant resultat som Månsson och Linders redovisar är att 

enbart några av männen (18 individer, eller 30 procent) hade gjort sina första prostitutionserfarenheter 

i Sverige och flertalet (58 procent) fortsatte med att huvudsakligen köpa 

sex utomlands. Undersökningen tyder dessutom på att männen som köper sex i gatuprostitutionen 

utgör en minoritet bland sexköparna. Enbart 30 procent i undersökningspopulationen 

hade valt denna prostitutionsform när de debuterade och blott 32 procent hade 

kontakt med gatuprostituerade vid upprepade kontakter. Majoriteten av männen föredrog 

olika former av inomhusprostitution. (Ibid., s 84 f. & 89 f.) 


445. Gunilla André m.fl. (C), Motion 1985/86:Ju619. 

446. Margareta Persson (S) i RD-protokoll 1985/86:130, anf. 118. 

447. Den ”då och då förekommande bedömning[en] att 70 % av männen i prostitutionen 

skulle försvinna om kundens agerande kriminaliserades” (dock inte tesen om sexköparnas 

sociala bakgrund) ifrågasattes senare av socialutskottet som underströk att ”[d]enna 

uppgift saknar […] stöd i den vetenskapliga forskningen.” (JuU 1987/88:12, Åtgärder mot 

prostitution m.m, s 30.) Påståendet att ”70 % av prostitutionen [skulle] försvinna” om sexköpen 

kriminaliserades finns bland annat hos Inga Lantz (V) i RD-protokoll 1987/88:94, 

anf. 92.

180 

eller ett åtgärdsprogram som bygger på retorik, gissningar och överdrifter 

blir framgångsrik. 

Beskrivningen av den sexsäljande kvinnan och den sexköpande mannen 

var inte de enda vanskligheterna i riksdagens debatt om prostitution. 

Än fler oklarheter dök upp när det gällde uppgifterna om prostitutionens 

följdverkningar. Enligt Jämställdhetskommittén var det ”lätt att konstatera 

att de [prostituerade] skadas allvarligt av verksamheten”. 448 ”Mansföraktet 

och självföraktet riskerar att leva kvar för evigt”, menade Margareta Persson 

och Ingrid Andersson i en motion till riksdagen. De hänvisade inte 

till rapporter eller forskning när de gjorde sin bedömning utan erkände 

att de ”bara [kunde] ana att tiden som prostituerad sätter sina outplånliga 

spår”, så vad har forskningen kommit fram till när det gäller prostituerades 

mans- och självförakt? 449 

Stig Larsson har för sin avhandling frågat de 94 kvinnorna i sin projektpopulation 

om deras inställning till män. Från 78 (dvs. 83 procent) 

av dessa kvinnor fick han svaret att de älskade eller tyckte ganska bra om 

män. Nio kvinnor var likgiltiga inför män, sju tyckte ganska illa om män 

medan ingen svarade att hon hatade män. 450 Larsson förklarar dessa siffror 

med att papporna ofta lyst med sin frånvaro under kvinnornas uppväxt, 

vilket innebär att män inte ”kunnat ge dem negativa erfarenheter under 

uppväxtåren”. 451 Prostitutionen tycks enligt Larssons undersökning inte 

ha påverkat kvinnornas mansbild i någon nämnvärd grad. Larsson betonar 

också att prostituerade inte alltid avskyr sina köpare. ”Vi har exempel 

på att prostituerade flyttat samman med f.d. ’torskar’. Andra har sina s.k. 

’stamkunder’, som de kan tillbringa helger eller semestrar ihop med.” 452 

Inte heller frågan om huruvida prostitution leder till självförakt får ett entydigt 

svar i Larssons forskning. Larsson antyder att inte enbart sexhandeln 

utan även samhällets negativa bemötande av prostitutionen kan leda 

till dålig självkänsla. Som jag har beskrivit tidigare hade han erfarit att en 

448. Jämställdhetskommittén, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1981:71)”. 

449. Margareta Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 1983/84:2567. 


451. Ibid., s 101. 

452. Ibid., s 151.

181 

del prostituerade ”har stor självkänsla” som inte heller kunde rubbas av 

det ”etablerade samhällets förakt för prostituerade”. 453 

Även om Larssons undersökning hade visat på ett ökat mansförakt 

bland prostituerade behövde man inte betrakta detta som enbart negativt. 

Enligt det queerperspektiv som jag presenterar mer ingående i slutet 

av kapitel tre kan ifrågasättandet av heteronormativa strukturer till och 

med tolkas som en av prostitutionens positiva effekter. Den amerikanska 

feministen och queeraktivisten Eva Pendleton nämner den sexsäljande 

”Monica” som exempel: 

Because she now gets paid to perform heterosexuality, that 

is to say, to play a role of sexual availability and feminine receptivity, 

she is less willing to play that role for free. She does 

not claim to have no sexual interest in men; rather, it is the 

institution of compulsory heterosexuality, whereby women 

must politely tolerate and respond to male sexual advances, to 

which she objects. 454 

Vad Margareta Persson och Ingrid Andersson beskriver som ett problem, 

nämligen att kvinnor som har prostituerat sig i vissa fall inte är kapabla 

att återgå till ”normala” heterosexuella kärleksrelationer vänds här till något 

positivt. Pendleton förklarar att prostitutionen inte nödvändigtvis har 

förstört dessa kvinnors personlighet utan snarare upplyst dem om patriarkala 

och heterosexuella normer och gett dem insikter som andra kvinnor 

skulle kunna profitera av: 

[B]ringing the terms of the heterosexual economy out into 

the open has made [… these women] aware of its operation in 

”straight” life, a lesson from which many heterosexual women 

could benefit. 455 

453. Ibid., s 130. 

454. Eva Pendleton, ”Love for Sale. Queering Heterosexuality”, i Jill Nagle (red.), Whores 

and other feminists, New York & London 1997, s 76 f. 

455. Pendleton, ”Love for Sale”, s 77.

182 

Liknande tankar har även diskuterats inom den tyska kvinnorörelsen, 

framför allt i slutet av 1970-talet, vilket jag återkommer till i nästa kapitel. 

Ett annat problem som enligt många svenska debattörer hänger ihop 

med prostitutionen är narkotikamissbruk. Moderaten Sten Andersson beskrev 

detta samband på följande sätt: 

Narkotikamissbruket är intimt förbundet med prostitutionen. 

För att en flicka i längden ska stå ut med att prostituera sig 

måste hon vara ”påtänd”. Och för att skaffa den dyrbara narkotikan 

måste hon prostituera sig. Här kan man verkligen tala om 

en ond cirkel, som i många fall slutar med överdos och död. 456 

Läser man Anderssons motion kan man få intrycket att alla prostituerade 

börjar missbruka narkotika efter en viss tid i branschen. Inte heller denna 

tes bekräftas emellertid av forskningen som var tillgänglig under 1980-talet. 

Visserligen redovisar Larsson att 42 procent av kvinnorna som sökte 

sig till Malmöprojektet missbrukade narkotika. Leif G W Persson menade 

dock att antalet narkotikamissbrukare var betydligt mindre i andra svenska 

städer. Enligt honom missbrukade mellan 20 och 25 procent av kvinnorna 

som prostituerade sig på Norrköpings, Göteborgs och Stockholms 

gator narkotika eller alkohol. 457 Hur relationen mellan missbrukande och 

icke-missbrukande såg ut bland människor som prostituerade sig inomhus 

har jag inte kunnat hitta några uppgifter om. 

Ofta avsåg debattörerna gatuprostitutionen när de beskrev misären 

som prostitutionen kan innebära och det är inte förvånande då även den 

svenska forskningen på området har koncentrerat sig på utomhusprostitutionen. 

Ibland kunde fokuseringen på just denna form av prostitution 

gå så långt att andra prostitutionsformer inte längre uppfattades som prostitution 

överhuvudtaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län är det tydligaste 

exemplet på denna tendens, som dock återfinns i samtliga debattinlägg 

som utgår från en definition av prostitution som ett exempel på misär och 

förtryck. 458 Såväl prostitution som bedrivs i ordnade former som mycket 

456. Sten Andersson (M), Motion 1987/88:Ju612. 


458. Jfr t.ex. definitionen i rapporten från Prostitutionsutredningens sakkunniga. Se ovan 

s 129–130.

183 

av den osynliga prostitutionen, utesluts då ur definitionen. I Kopparbergs 

län kände man inte till någon gatuprostitution men länsstyrelsen förklarade 

i sitt remissvar att 

[u]ppgifter förekommer om en mycket begränsad lägenhetsprostitution. 

Hur adresser sprids är osäkert. De uppgifter som 

finns härom är alltför osäkra för att redovisas. På några av 

länets hotell har förekommit att kvinnor under danskvällar 

erbjudit manliga gäster sexuella tjänster på gästernas rum mot 

betalning. I ett par fall finns uppgifter om enstaka kvinnor som 

i samband med pensionsutbetalningen åker runt till en krets 

ensamstående manliga pensionärer. […] I länet förekommer 

således numera – åtminstone såvitt man känner till – ingen 

prostitution i egentlig mening. […] Av ovanstående redogörelse 

torde framgå att prostitutionen inom Kopparbergs län 

inte utgör ett problem som kräver särskilda åtgärder. Eftersom 

prostitution inte förekommer synligt uppfattas den inte som 

något påtagligt socialt problem. 459 

Angående sexklubbarnas roll för nyrekryteringen av prostituerade hade 

remissinstanserna olika uppgifter. Medan Alla Kvinnors Hus hänvisade till 

”massmedias rapportering” när det gjorde bedömningen att det var ”helt 

klarlagt att sexklubbarna har ett starkt samband med ekonomisk brottslighet”, 

hade Brå fått precis motsatt uppfattning. 460 Rådet konstaterade 

att man idag knappast kan hävda att verksamheten vid landets 

få kvarvarande sexklubbar utgör grogrunden för kriminalitet 

i större utsträckning än t.ex. restauranger i allmänhet. Från 

de synpunkter rådet har att bevaka finns därför inte särskild 

anledning att kräva förbud. Däremot kan goda skäl för förbud 

anföras med hänvisning till att sexklubbarna bl.a. motverkar 

samhällets strävan mot jämställdhet mellan könen. 461 

459. Länsstyrelsen i Kopparbergs län, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1981:71)”. 


1981:71)”. 

461. Brå, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)”.

184 

Brå betraktade med andra ord lagstiftningens normbildande funktion när 

det gällde sexklubbar och prostitution som det huvudsakliga argumentet 

för en strängare lagstiftning. Denna bedömning lämpar sig – som jag 

har visat – även som sammanfattning för den samlade diskussionen om 

nya lagar mot sexklubbar och prostitution. Kunskapen om prostitutionens 

skadeverkningar för individen var, om inte obefintlig, så odifferentierad 

och ytlig. Krutet och engagemanget lades inte på att förstå prostitutionens 

konsekvenser och innebörder för den enskilde. Såväl remissinstanserna 

som riksdagen visste redan hur de ville se på prostitutionen: den skulle 

motverkas då den ansågs strida mot samhällets normer och värden och 

därmed skada samhället i stort. 

Lagändringar 

Slutligen enades riksdagen om flera lagändringar. I sin proposition om 

vissa åtgärder mot prostitutionen som inleds med orden ”[p]rostitution 

kan aldrig accepteras” hade statsminister Thorbjörn Fälldin och socialminister 

Karin Söder föreslagit förbud mot pornografiska föreställningar. 

462 I maj 1982 bekräftade justitieutskottet förslaget i sitt betänkande och 

den 27 maj 1982 röstade riksdagen med 291 mot 15 röster för ett förbud 

av pornografiska föreställningar. 463 Sexklubbar kriminaliserades inte helt 

genom denna lagstiftning. Striptease till exempel skulle vara legalt även i 

framtiden. När Sexualbrottsutredningen blev färdig 1983 skrev regeringen 

en ny proposition där man bl.a. föreslog en skärpning av kopplerilagen. 

Regeringen ville att inte enbart den som ”vanemässigt eller för att bereda 

sig vinning” utan alla som ”på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar 

att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning” dömdes till 

koppleri. 464 Även hyresvärdar som visste om att en lägenhet användes för 

prostitution men inte gjorde ”vad som skäligen kan begäras för att få upp- 

462. Proposition 1981/82:187, Vissa åtgärder mot prostitutionen. 

463. JuU 1981/82:56, Offentlig pornografisk föreställning m.m.; samt RD-protokoll 

1982:159, § 13, Vissa åtgärder mot prostitutionen. 

464. Proposition 1983/84:105, Ändring i brottsbalken m.m. (sexualbrotten), s 6. Detta lagförslag 

innebar även en modernisering av språket. Förr betecknades det som vardagligen 

kallas för prostitution som ”otuktiga levnadssätt”, den nya formuleringen löd ”tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning”. (Ibid.)

185 

låtelsen att upphöra” skulle enligt förslaget dömas för koppleri och straffas 

med fängelse i upp till fyra år. Dessutom skulle försök och förberedelser 

till koppleri bli straffbara. Justitieutskottet som i sitt betänkande gav stöd 

åt regeringens förslag betonade att den strängare lagen mot koppleri skulle 

vara till för att motverka prostitutionen. 465 Lagens främsta syfte var alltså 

inte att förbättra situationen för människorna som av olika anledningar 

inte lämnade prostitutionen. Lagen skulle snarare försvåra verksamheten. 

Riksdagen biföll den 23 maj 1984 utskottets hemställan. 466 

Beträffande en kriminalisering av sexköpen gick uppfattningarna isär 

i riksdagen. Samtliga rapporter som publicerades i samband med den av 

staten beställda Prostitutionsutredningen hade likt flertalet av dess remissinstanser 

argumenterat mot en kriminalisering av prostitutionens kunder. 

Flera riksdagsledamöter avfärdade dock de sakkunnigas argument och 

motionerade för en sexköpslag. Vid den första omröstningen om frågan i 

riksdagen i maj 1984 röstade 294 ledamöter mot en sexköpslag och 23 för 

en kriminalisering. Tre ledamöter avstod från att rösta. 467 Motionärerna 

tröttades inte utan fortsatte att skriva. ”Frågan ska återkomma varje år till 

riksdagen, ända tills ledamöterna förstår sitt ansvar som lagstiftare”, lovade 

Margareta Persson 1986 i ett riksdagstal. 468 Vid nästa omröstning, i maj 

1988 var 240 ledamöter mot en kundkriminalisering, 64 var för och en 

ledamot lade ner sin röst. Ytterligare en omröstningen i november 1989 

visade att 224 ledamöter fortfarande var mot en sexköpslag, 62 var nu för 

och 5 avstod från att rösta. 

diskussion: prostitutionen 

och välfärdsstaten 

Malmöprojektets Stig Larsson talade om ett ”[p]aradigmskifte i skandinavisk 

könshandelsforskning” när han 1990 såg tillbaka på sina egna och 

Sven-Axel Månssons studier samt Prostitutionsutredningens arbete. 469 

465. ”Lagstiftningen inriktas istället på att prostitutionen ska motverkas genom ökade 

möjligheter att ingripa mot koppleri.” (JuU 1983/84:25, Sexualbrotten, s 24.) 

466. RD-protokoll 1983/84:152. 

467. Ibid. 


469. Stig Larsson, ”Paradigmskifte i skandinavisk könshandelsforskning”, i Nordisk sosialt

186 

Den moderna nordiska forskningen skilde sig enligt socionomen inte enbart 

från tidigare studier utan utgjorde även ”i relation till den som utövats 

i resten av världen” ett nytt – och överlägset – förhållningssätt: 

De anglosachsiska [sic], tysk- og [sic] franskspråkiga studierna 

har i allt väsentligt följt den äldre forskningens fåra, som är 

mera defaitistisk och inskränkt, mindre analytisk både vad gäller 

könshandeln som fenomen och som samhällsföreteelse. 470 

Larsson nämner inga exempel på den undermåliga internationella forskningen. 

Däremot sammanfattar han den skandinaviska forskningens särdrag. 

Till skillnad från prostitutionsforskningen i andra länder trodde 

man i Sverige inte att prostitution är en fast beståndsdel av varje samhälle, 

utan utgick från att prostitution existerar på grund av och återspeglar särskilda 

”samhälleliga strukturer som t.ex. maktförhållanden och könsroller”. 

Svenska forskare menade enligt Larsson att ”könsköpare” och ”profitörer”, 

men inte de prostituerade, bestämmer prostitutionens praxis och 

de betraktade såväl prostituerade som sexköpare som systemoffer som bör 

få samhällets hjälp. 471 

Larsson ville inte vara förmäten. För att inte ”misstänkas vara en exponent 

för vare sig innebördes [sic] beundran eller etnocentrism” betonade 

han att förklaringen till den skandinaviska framgången inte skulle sökas 

”i de enskilda forskarnas egenskaper” utan ”i de nordiska ländernas samhällsorganisation”. 

Larsson menade med andra ord att den nordiska prostitutionsforskningen 

hade med ländernas välfärdssystem att göra. ”[A]tt 

både svensk och norsk nutida könshandelsforskning uppstod i anslutning 

till välfärdsapparaternas planerade internvention [sic] på arenan” verkade 

”symptomatiskt”. 472 

Larsson hade givetvis en poäng när han kopplade samman särdragen 

i den svenska synen på prostitution med välfärdsstatens ideal. Även 

i riksdagen använde man sig just av välfärden när man argumenterade 

arbeid, 1990/1, s 3–14. I artikeln talar Larsson även mycket gott om sina norska kollegor. 

470. Ibid., s 4. 

471. Ibid., s 3. 

472. Ibid., s 4.

187 

mot prostitutionen, t.ex. i Folkpartiets motion mot Sten Sjöholms bordellförslag. 

”Ett samhälle som präglas av aktivt intresse för varje enskild 

medborgares välfärd kan inte underlåta att motarbeta det mänskligt förnedrande 

i den senaste tidens svenska bordellverksamhet”, menade man 

där. 473 Även andra forskare har tolkat den i Sverige dominerande synen 

på prostitution som uttryck för en svensk välfärdstradition. Efter det att 

sexköpslagen hade trätt i kraft 1999 kom den amerikanske antropologen 

Brian Palmer fram till att ”[t]he new taboo on the purchase of sex is thus 

integrated into the larger ethos of a sheltering society”. 474 Men varför har 

just det svenska välfärdssystemet lett till vad Larsson beskriver som ett 

paradigmskifte, och inte det anglosaxiska, tyska eller franska? Finns det 

en särskild svensk syn på välfärd som kan förklara särdragen i den svenska 

prostitutionsforskningen och -politiken? 

Med hjälp av den svenske statsvetaren Bo Rothstein och den kanadensiske 

filosofen Will Kymlicka ska jag närmast beskriva två olika sätt att organisera 

förhållandet mellan staten och medborgarna. Rothstein kallar dessa 

förhållningssätt för ”kommunitär”- respektive ”autonomiprincip”, Kymlicka 

betecknar dem som ”kommunitarism” och ”liberal individualism”. 475 

Dessa idealtypiska principer använder jag sedan som analysredskap för 

att renodla en av skillnaderna mellan den svenska och den tyska prostitutionsdebatten. 

Vad jag vill visa mer konkret är att 1970-talets svenska 

prostitutionsdebatt fungerade enligt kommunitarismens logik och blir 

begriplig om man intar detta förhållningssätt. Autonomiprincipen eller 

med Kymlickas ord den liberala individualismen utgör ett alternativ 

till det i Sverige dominerande tänkesättet och presenteras till en början 

främst som sådant. I slutet av nästa kapitel återkommer jag dock till detta 

sätt att se på relationen mellan staten och medborgarna för att analysera 

den tyska prostitutionsdebattens särdrag. 

Jag tror att kunskapen om de teoretiska modeller jag presenterar kan 

hjälpa prostitutionspolitikens debattörer att problematisera och förstå 

sina egna och andras försanthållanden. Det är med detta övergripande 

syfte de följande avsnitten har skrivits. 

473. Thorvald Källstad m.fl. (FP) i Motion 1972:310. 

474. Brian Palmer, Wolves at the door, Cambridge 2000, s 136 f. 

475. Bo Rothstein, Vad bör staten göra?, Stockholm 1994; samt Will Kymlicka, Modern 

politisk filosofi. En introduktion, Nora 1995.

188 

Förhållandet mellan staten och medborgarna 

Förhållandet mellan (välfärds)staten och medborgarna kan enligt Bo 

Rothstein vara organiserat enligt två grundprinciper. Den första, autonomiprincipen, 

innebär ”att staten ska låta medborgarna fullfölja sina livsprojekt 

såsom de själva önskar”. 476 Staten står enligt denna modell neutral 

i förhållande till medborgarnas val av olika livsprojekt. 477 Vidare bygger 

autonomiprincipen enligt Rothstein – och han stöder sig här på den amerikanske 

rättsteoretikern Ronald Dworkin som i sin tur är inspirerad av 

John Stuart Mill – på att 

medborgarna behandlas som varelser som kan bilda sig egna 

välövervägda ståndpunkter om vad som är gott och bra för 

deras fullvärdiga liv och att de är förmögna att handla självständigt 

efter dessa val. Grundläggande för denna position är 

ståndpunkten att medborgarna har olika uppfattningar om vad 

som är det goda och riktiga livet, och staten ska inte lägga sig 

i eller ens söka uppmuntra vissa sådana uppfattningar eller på 

dessa grundade livsprojekt framför andra. 478 

Däremot ska staten enligt denna princip se till att en medborgares livsprojekt 

inte omöjliggör en annan medborgares strävan efter sitt livsprojekt. 

Autonomiprincipens idé om att alla medborgare har lika värde och ska behandlas 

lika oberoende av vilka livsprojekt de väljer innebär att alla medborgare 

”betraktas som jämbördiga i förhållande till staten och behandlas 

som ansvariga för sina handlingar, åtminstone tills motsatsen är bevisad”. 479 

476. Rothstein, Vad bör staten göra, s 39. 

477. När jag skriver om ”staten” avser jag alla organisationer och myndigheter som drivs 

av tjänstemän såväl på nationell som på regional och lokal nivå. Kommuner och landsting 

och deras verksamhet utgör med andra ord en del av ”staten” medan privatpersoner, 

organisationer som drivs av privatpersoner och föreningar tillhör ”samhället”. Även om 

Svenska kyrkan formellt var statlig fram till år 2000 räknar jag även samtliga trossamfund 

till ”samhället”. Detta då medlemskapet i dessa organisationer var frivilligt under hela 

min undersökningsperiod, medan medborgarna inte väljer att bli medlemmar i, utan per 

definition är knutna till, det som enligt min definition är statliga institutioner. 

478. Ibid., s 40. 

479. Ibid., s 41.

189 

I ett samhälle som är organiserat enligt autonomiprincipen kan såväl 

medborgarna själva som intresseorganisationerna de skapar ”propagera 

för vilka uppfattningar om det goda livet de önskar”. Rothstein betonar 

dock att 

statens institutioner ska förhålla sig neutrala till dessa [uppfattningar 

om det goda livet]. Majoriteten får inte pressa på olika 

minoriteter eller enskilda individer någon eller några särskilda 

uppfattningar om vad som är ett fullvärdigt liv. Tvärtom innebär 

autonomiprincipen ett understrykande av att den enskilde 

medborgaren har vissa rättigheter som majoriteten under inga 

omständigheter får undertrycka. 480 

Företrädarna för autonomiprincipen behöver inte vara värderelativister 

som utgår från att alla handlingar är lika onda eller goda. Tvärtom menar 

såväl Ronald Dworkin som John Rawls – de tänkare Rothstein och 

Kymlicka främst refererar till – att vi ska propagera för de värderingar 

vi tycker är viktiga, men motsätta oss att ”statens tvångsmakt gentemot 

medborgarna” sätts in i dessa frågor. 481 Majoritetens tolerans gentemot 

alternativa uppfattningar om det goda livet präglar autonomiprincipens 

samhälle. Det är just detta allmänna erkännande av rätten till ett fritt val 

av livsstilar och acceptansen av den ur detta resulterande mångfalden som 

enligt Rawls garanterar samhällets stabilitet. 482 

Till statens uppgifter hör enligt autonomiprincipen att ge medborgarna 

”likvärdiga möjligheter att välja vad de själva uppfattar som moraliskt korrekta 

livsprojekt”. 483 Varken autonomiprincipen i Rothsteins tappning eller 

Kymlickas liberala individualism står för ett laissez-fairesystem. Samhäl- 

480. Ibid., s 42. 

481. Ibid., s 51. Rothstein anför själv pornografi som exempel för att illustrera att enskilda 

personer och organisationer kan motarbeta en verksamhet men ändå vara emot lagstiftningar 

som förbjuder samma verksamhet. Man kan ”vara motståndare till publicering av 

pornografiska alster […] men likväl anse att staten inte bör lägga sig i vad medborgarna 

väljer att […] göra med varandra, eller se på”. (Ibid., s 50 f.) 

482. John Rawls, ”Justice as Fairness. Political not Metaphysical”, i Philosophy and Public 

Affairs, 1985/3, s 245, ref. enligt Kymlicka, Modern politisk filosofi, s 229. 

483. Rothstein, Vad bör staten göra?, s 53.

190 

lets individer måste ha tillgång till resurser och friheter för att kunna leva 

sina liv i enlighet med vad de tycker är värdefullt och det är staten som ska 

garantera dessa förutsättningar. Staten har till exempel ansvaret för medborgarnas 

utbildning. Kymlicka understryker att de flesta liberala tänkare 

upplever bildning som en förutsättning för att individen ska kunna upptäcka 

och pröva olika uppfattningar om vad som är värdefullt. Månandet 

om utbildning, yttrandefrihet, pressfrihet, konstnärlig frihet och fri vetenskap 

tillhör därför autonomiprincipens kännetecken. ”Dessa friheter 

tillåter oss att ta ställning till vad som är värdefullt i livet, på det enda sätt 

som är möjligt – dvs. genom att undersöka olika aspekter av vårt gemensamma 

kulturella arv”, förklarar Kymlicka. 484 Han hade kunnat nämna det 

humboldtska bildningsbegreppet i detta sammanhang. I sitt första stora 

arbete Ideen zu einem Versuch, die Gränzen der Wirksamkeit des Staats zu 

bestimmen (Idéer till ett försök att bestämma gränserna för statens uppgifter) 

som räknas till liberalismens klassiska texter utvecklar Wilhelm von 

Humboldt nämligen just denna syn på bildning. Idéhistorikern Victoria 

Fareld har sammanfattat Humboldts tankar kring stat och individ på följande 

sätt: 

Upphovet till den frihet och mångfald Humboldt värnar förlägger 

han […] i den enskilda individens spontana och autonoma 

handlingar, som han ser uppstår i takt med att statens 

inflytande över människors liv minskar. Samtidigt är det statens 

mål och uppgift att bistå människor att inhämta denna sin 

unika mänsklighet, att garantera att var och en ställs inför den 

mångfald av livsmöjligheter som är grundvillkoret för hennes 

förverkligande. 485 

Bildningspolitikens mål var för Humboldt en autonom människa som 

kan göra aktiva val och inte agerar med massan utan som individ. Den av 

staten garanterade bildningsprocessen skulle successivt frigöra individens 

livskraft. Bildningen blir en förutsättning för människans frihet och för en 

demokratisering av samhället. 486 

484. Kymlicka, Modern politisk filosofi, s 207. 

485. Victoria Fareld, ”Wilhelm von Humboldts frihet som epigenetisk bildning”, i Lychnos 

2006, s 31. 

486. Ibid., s 37.

191 

Kymlicka betonar att en liberal stat inte får straffa medborgare för oortodoxa 

religiösa eller sexuella vanor även om de upplevs vara oförnuftiga. 

487 Till individens rättigheter hör enligt autonomiprincipen rätten att 

göra misstag. Även om majoriteten antar att ett bestämt livsval – Rothstein 

talar om ”’carpe diem’-typer av livsstilar” – utgör ett misstag som 

vederbörande kommer att ångra efteråt, har staten ingen rätt att ingripa så 

länge det inte är helt säkert att personen i fråga kommer att ångra sitt val. 

Att denna regel innebär en mycket hög tröskel för ”[d]e som önskar använda 

statens tvångsmakt för att förhindra ’carpe diem’-typer av livsstilar” 

blir tydligt när man betänker att det inte är säkert att människor som har 

valt vad andra kan tycka är ett destruktivt liv ”i efterhand verkligen ångrar 

den typen av livserfarenheter som inte varit direkt njutbara, eller rentav 

varit direkt plågsamma”. 488 

Rothstein hänvisar till grundlagen för att visa att autonomiprincipen 

har ett ”starkt stöd” i den svenska konstitutionen. ”Den offentliga makten 

ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda 

människans frihet och värdighet”, står det sedan 1975 i rege ringsformens 

första kapitel. 489 Att denna grundsats, till skillnad från vad Rothstein anger, 

inte alls behöver innebära ett ”starkt stöd” för autonomiprincipen är 

prostitutionsdebatten ett starkt exempel på. Jag ska gå in på det mer utförligt 

lite längre fram. Först till det andra sättet att organisera förhållandet 

mellan staten och medborgarna. Rothstein kallar det för den kommunitära 

principen. 

Enligt kommunitarismen ska staten inte vara neutral i värdefrågor utan 

”stå för vissa kollektiva moraliska principer och därmed ta ställning till 

vad som är eftersträvansvärda livsprojekt”. 490 Staten ska enligt den kommunitära 

principen 

befrämja att vissa specifika kulturella värderingar etableras och 

vidmakthålles hos medborgarna därför att kollektivet/majo- 


488. Rothstein, Vad bör staten göra?, s 57 f. Se även ibid. s 43 & s 45. 

489. SFS 1974:152, Om beslutad ny regeringsform, 1 kap. § 2, 1 kap. § 1 samt 2 kap. § 1 om 

fri åsiktsbildning och religionsfriheten är enligt Rothstein ytterligare exempel på principen 

om statens neutralitet i värdefrågor. Se Rothstein, Vad bör staten göra?, s 42. 

490. Ibid., s 44.

192 

riteten anser att vissa sätt att leva är bättre, dvs. mer moraliskt 

korrekta, än andra. 491 

Dessa värderingar kan omfatta allt från jämställdheten mellan könen, kristen 

moral och olika former av social jämlikhet till avhållsamhet från droger 

och måttlighet i alkoholkonsumtionen. 492 Enligt Kymlicka är ”det gemensamma 

bästa” ett viktigt kriterium när kommunitarister bedömer legitimiteten 

hos en persons preferenser. Stämmer ett livsprojekt överens eller 

bidrar det till det gemensamma bästa är chansen stor att det accepteras. 

En kommunitaristisk stat bör uppmuntra människor att hysa 

föreställningar om vad som är värdefullt som överensstämmer 

med samhällets gemensamma livsstil, samtidigt som den motverkar 

sådana föreställningar om vad som är värdefullt som 

står i konflikt med denna livsstil. 493 

Filosofen Charles Taylor betonar att samhörighetskänslan inom samhället 

och känslan för det gemensamma bästa är förutsättningar för att medborgarna 

ska godta välfärdsstatens krav. För kommunitarister är det alltså 

tron på ett gemensamt projekt och inte som för liberala tänkare tron på 

individuella rättigheter som utgör samhällets bas. Några värden som den 

svenska staten strävar efter är fasthållna i grundlagen, där det står att 

[d]en enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd 

ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. 

Det ska särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, 

arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg 

och trygghet. 494 

Förespråkarna för den kommunitära idén – Rothstein nämner Michael 

Sandel som exempel medan Kymlicka hänvisar till Charles Taylor – betonar 

också att alla människor är präglade av sin omgivning och tillhörighe- 

491. Ibid., s 48. 

492. Ibid., s 44. 


494. SFS 1974:152, Om beslutad ny regeringsform, 1 kap. § 2.

193 

ten till olika gemenskaper. Enligt den kommunitära traditionen finns inga 

autonoma individer och autonomiprincipens grundtanke, att individerna 

själva ska kunna bestämma vad de vill göra med sina liv, framstår som 

verklighetsfrämmande. 495 Frågan ”Vad vill jag?” är för kommunitarister 

överhuvudtaget inte relevant när det gäller att bestämma vad ett gott liv 

kan vara, förklarar Kymlicka. Istället frågar kommunitaristen ”Vem är 

jag?”. 496 Individernas målsättningar avgörs inte av ett val utan bestäms av 

kulturen och samhället som individen är en del av och präglas av. Det faktum 

att individen har en social tillhörighet används av kommunitarister 

sedan som argument för kollektiva värderingar. 

Om vi accepterar att den egna personligheten är skapad av de 

särskilda sociala och politiska sammanhang där vi ingått, bör 

enligt de kommunitära filosoferna den politiska ordning vi 

enas om bygga på och ta ställning för en särskild idé om det 

goda livet. 497 

Den kommunitära traditionen utgår med andra ord från att det faktum 

att vi och våra värderingar är formade av samhället leder till att samhället 

genom staten ska se till att vissa gemensamma värderingar efterföljs av 

samtliga medborgare även i framtiden. Hos såväl Kymlicka som Rothstein 

framstår kommunitarismen som en konservativ strategi. Det är främst 

etablerade livsstilar som ligger till grund för samhällets rangordning av 

vad som kan betraktas som värdefullt. Människan ska upptäcka vad hon 

har formats till och bli lycklig med detta. 

Ett annat centralt inslag i den kommunitära principen är synen på relationen 

mellan staten och medborgarna som ”ett organiskt förhållande”. 498 

Medborgarna tycks utgöra en kollektiv grupp med gemensamma värderingar 

och staten ska representera just detta kollektiv. När man tänker på 

att grundlagen ska garantera att ”[a]ll offentlig makt i Sverige utgår från 

folket” och även med tanke på det ofta synonyma bruket av termerna 

495. Rothstein, Vad bör staten göra?, s 48 f. 


497. Rothstein, Vad bör staten göra?, s 49. 

498. Ibid., s 44.

194 

”stat” och ”samhälle” i det svenska vardagsspråket men även i riksdagen 

kan man utgå från att denna aspekt av den kommunitära principen är 

väl förankrad i Sverige. 499 ”Varför vill vi då lagstifta? Jo, återigen, därför 

att samhället – vi valda av folket – måste deklarera att vi inte accepterar 

denna könshandel”, förklarade socialdemokraten Margareta Persson 1986 

under en debatt i riksdagen och gav därmed uttryck för detta slags kommunitära 

tänkesätt. 500 

Som jag har visat innehåller den svenska grundlagen enligt Bo Rothstein 

en kombination av båda grundprinciperna. Men vilket sätt att organisera 

välfärden har prostitutionspolitiken och forskarna byggt sina förslag på? 

Prostitution enligt den kommunitära principen 

Den 25 januari 1972 tog Helena Streijffert, som då arbetade som lektor 

vid Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet, upp John Stuart 

Mills frihetsbegrepp i en debattartikel i GHT för att visa att den liberala 

individualismen ”skapar ideologiskt utrymme för exploatering”. ”Applicerat 

på den prostituerade” innebar autonomiprincipen enligt Streijffert 

”att hennes [dvs. sexsäljarens] yrkesutövning måste tolereras, även om 

det står i strid med gängse moral och i många läger t.o.m. betraktas som 

’sjukt’ eller ’onomalt’”. Streijffert var mycket kritisk mot ”[d]enna typ av 

tolerans” som hon menade ”skapar ett ideologiskt vakuum med utrymme 

för maktspel”. Hon betraktade prostitutionen som ett uttryck för samhällets 

maktrelationer och hävdade att enda vägen att komma till rätta med 

prostitutionen var genom en politik som garanterar ”lika rättigheter för 

alla i välfärdsstaten.” 

Problematiken har att göra med medborgerliga rättigheter 

snarare än friheter, och huruvida de förra i full utsträckning 

garanteras varje samhällsmedlem. 501 

Sexsäljare utgjorde enligt Streijffert en maktlös lågstatusgrupp som var 

särskilt utsatt för samhällets utstötningsmekanismer och därför ingenting 

499. SFS 1974:152, Om beslutad ny regeringsform, 1 kap. § 2. 


501. Helena Streijffert, ”Den prostituerade är förloraren i en konkurrens”, i GHT, den 25 

januari 1972.

195 

som skulle tolereras: ”Att tolerera de utslagna betyder också att vi tolererar 

och accepterar den övermakt de mött.” 502 

Inte bara Helena Streijfferts debattartikel utan så gott som hela det 

politiska och vetenskapliga etablissemanget i Sverige under 1970- och 

1980-talen var influerat av idéer som kan beskrivas som kommunitära. 

Det spelar ingen roll vilket parti eller politiskt läger man tittar på, knappast 

någon som uttalade sig om prostitution i Sverige argumenterade i 

enlighet med autonomiprincipen. Debattörernas kommunitära förhållningssätt 

blir tydligt när man går igenom deras syn på prostitution som 

levnadssätt (1), deras syn på individen (2) och deras syn på statens uppgift 

(3). Låt oss alltså göra just detta. 

Är prostitution ett lämpligt levnadssätt? Den stora majoriteten av de 

svenska politikerna följde den kommunitära principen genom att tydligt 

ta ställning i denna fråga. Prostitution beskrevs som en destruktiv livsstil 

som leder till fysiska och psykiska skador hos de involverade människorna. 

”Vi betraktar prostitutionen som en från socialmedicinsk och 

humanitär synpunkt skadlig verksamhet för individen och icke som ett av 

samhället sanktionerat yrke”, ljöd 1972 Folkpartiets reaktion på partikollegans 

bordellförslag. 503 Prostitution ”utgör en icke acceptabel företeelse i 

ett samhälle baserat på likställdhet mellan könen och ett allas ansvar för 

samhällets utveckling i positiv riktning”, menade även Socialstyrelsen. 504 

Prostitutionen upplevdes som ett olämpligt levnadssätt och det var statens 

uppgift att vidta åtgärder. 

Debattörernas slutledning att prostitutionens risker innebär att ingen 

människa vill prostituera sig, är ytterligare ett exempel på debattens kommunitära 

orientering. Företrädare för autonomiprincipen måste enligt 

Rothsteins definition erkänna att det kan finnas människor som trots 

pros titutionens risker vill sälja sexuella tjänster. 

Minst lika stor uppmärksamhet som vid prostitutionens skadeverkningar 

för de direkt berörda hävdades i debatten om sexhandelns skadeverkningar 

för samhället. I kommittédirektiven till Prostitutionsutredningen 

betecknades prostitution som ”ett allvarligt samhällsproblem”. Leif 

502. Ibid. 

503. Thorvald Källstad m.fl. (FP) i Motion 1972:310. Se även s 60 ovan. 


1976:9)”. Se s 84 ovan.

196 

G W Persson menade att prostitutionen kostar samhället mer än den ger 

och beskrev den som ”en onyttig företeelse” och Folkpartiet uppmanade 

de prostituerade ”att övergå till annan för såväl individen som samhället 

nyttig verksamhet”. 505 Uppenbarligen delade flera debattörer uppfattningen 

att lämpligheten av ett levnadssätt är beroende av dess nyttighet 

för samhället. Även denna benägenhet att sätta ett likhetstecken mellan 

individ- och samhällsintresse kan tolkas som ett uttryck för den kommunitära 

principen. Där betraktas individerna främst som delar av en kollektiv 

grupp (samhället) med gemensamma normer, värderingar och intressen. 

Att individer kan utveckla intressen som riktar sig mot kollektivet 

eller att de kan vilja leva utanför gemenskapen framstår som otänkbart. 

”[L]ivsvarig social missanpassning” nämndes i såväl socialutskottets reaktion 

på Sten Sjöholms bordellförslag som i Sexualbrottsutredningen som 

en av prostitutionens värsta konsekvenser och Nancy Eriksson varnade 

för att prostituerade kommer ”allt längre bort från möjligheten att bli vanliga 

människor igen”. 506 

Hur såg politiker och forskare på individen och dess fri- och rättigheter? 

Enligt autonomiprincipen finns det ”vissa rättigheter som majoriteten 

under inga omständigheter får undertrycka”. 507 Den enskilda människans 

frihet är en rättighet som är inskriven i den svenska grundlagen och enligt 

Rothstein ett exempel på autonomiprincipens ”starka stöd” i konstitutionen. 

Rothstein menar alltså att paragrafen om den enskildes frihet är avsedd 

att garantera individen möjligheten att autonomt bestämma hur hon 

eller han vill gestalta sitt liv. I prostitutionsdebatten anfördes rätten till 

autonomt självbestämmande dock bara i undantagsfall. Brottskommissionen, 

som tillsattes som en följd av Sten Sjöholms bordellförslag var – likt 

tidigare Sjöholm själv – mot en kriminalisering av prostitutionen då ”den 

enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka fram- 

505. ”Kommittédirektiv (Dir 1977:11)”, cit. enligt Borg m.fl., Prostitution, s 625–628; samt 

Persson, Horor, hallickar och torskar, s 208; samt Thorvald Källstad m.fl. (FP) i Motion 

1972:310. Se s 60, 93 & 157 ovan. 


m.m., s 6; samt SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, s 124; samt Nancy Eriksson (S) i 

RD-protokoll 1972:117, s 119. Se s 62, 64 & 78 ovan. 

507. Rothstein, Vad bör staten göra?, s 42. Se s 189 ovan.

197 

ställningar han vill ta del av och vilka aktiviteter han vill ägna sig åt”. 508 

Kommissionen utgör därmed ett av de sällsynta exemplen på en instans 

som pekar på individens självbestämmanderätt. Förmodligen åsyftar 

Brottskommissionen den köpande parten i sexhandeln när den argumenterar 

för individens frihet att avgöra vad ”han vill ägna sig åt”. Jag har bara 

hittat en riksdagsledamot som – förutom Sjöholm – betonade att denna 

frihet även borde gälla människor som säljer sex: den moderate riksdagsledamoten 

Björn Körlof. När kraven på att kriminalisera sexhandeln blev 

allt starkare i mitten av 1980-talet, betonade Körlof att samtliga former av 

våld och hot som kan förekomma i samband med prostitution redan var 

och skulle förbli förbjudna. ”Vad som återstår sedan vi har skalat bort alla 

dessa redan kriminaliserade förfaranden är vad vuxna, myndiga medborgare 

ägnar sig åt”, menade Körlof. 

Vi kan ha många olika meningar om det, och de flesta av oss 

tycker väl att de som ägnar sig åt prostitution i den mening 

som kvarstår sedan vi tagit bort allt som bör kriminaliseras är 

ett obehagligt beteende. – Men ska vi kriminalisera detta? Ska 

det vara straffbart? 509 

Körlof tyckte inte det. Även han upprördes, skrämdes och skämdes ”över 

männens etik och beteende i prostitutionsförhållanden”, men till skillnad 

från de flesta andra menade han, att det måste finnas andra vägar att förbättra 

situationen än ett förbud. 510 Körlofs uttalande är ett paradexempel 

på autonomiprincipen, men i den svenska debatten stod han tämligen ensam 

med sin uppfattning. 

De flesta debattörer avfärdade försöket att betrakta prostitution som en 

fråga om individuell och autonom valfrihet. Prostitutionen betraktades 

som ett val som strider mot för samhället gemensamma ideal och i grundlagen 

fasthållna rättigheter som jämlikhet och välfärd och en människa 

tycktes enbart kunna vara fri om hon levde i enlighet med dessa värden. 

”Även om prostitutionen inte hade de samband som den faktiskt har med 

508. DsJu 1973:5, Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen, 

s 105. 

509. Björn Körlof (M) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 93. 

510. Ibid.

198 

samhälleligt och individuellt elände så vore det ändå omöjligt att acceptera 

den i ett samhälle som gör anspråk på att vara en demokrati och en 

rättsstat”, menade till exempel Leif G W Persson. Prostitutionen gav enligt 

Persson uttryck för en ideologi som ”står i direkt motsats till grundläggande 

rättigheter och värderingar i ett sådant [demokratiskt] samhälle”. 511 

Debattörernas försök att skydda individerna från att leva riskfyllda liv och 

liv som inte tycktes stämma överens med de gemensamma värdena strider 

mot autonomiprincipen, men den strider inte mot den svenska grundlagen 

och dess garanti av ”den enskilda människans frihet”. Även frihetsprincipen 

tolkas i prostitutionsdebatten kommunitärt: en människa kan 

bara vara fri om hon eller han är integrerad i samhället och lever i enlighet 

med dess värden. Prostitutionsdebattörernas tolkning av grundlagen skiljer 

sig alltså från Rothsteins uppfattning att den i lagen fastskrivna rätten 

till frihet är ett exempel på autonomiprincipen. I enlighet med det kommunitära 

synsättet påminde även Alla Kvinnors Hus att ”[p]rostitution är 

helt oförenlig med de idéer om individens frihet och allas jämställdhet, 

som sedan länge rått i vårt land”. 512 

Hur såg politiker och forskare på statens uppgift? För det första skulle 

staten avgöra vilka levnadssätt som stämmer överens med samhällets gemensamma 

värden. Ett särskilt tydligt exempel på denna kommunitära 

hållning kommer från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund som 

ansåg att lagstiftaren borde ”formulera en samhällssyn på sexualiteten, 

vad den bör vara och inte enbart vad den inte får vara”. Beskrivningen 

av den ideala sexualiteten skulle sedan tas med i alla ”formuleringar om 

jämlikhet och social välfärd” i lagstiftningen. 513 

Marie som arbetade på en av Malmös porrklubbar i början av 1970-talet 

är ett bra exempel på att statens beslut om vad som är eftersträvansvärda 

levnadssätt inte alltid tillgodoser vad varje enskild individ tycker är 

ett lämpligt sätt att leva. Marie förespråkade Sten Sjöholms idé om statliga 

bordeller, då de innebar att hon och alla andra ”strippor och ’posöser’ änt- 



1981:71)”. Se även s 172 ovan. 

513. SSKF, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”. Se även 

s 80 ovan.

199 

ligen skulle accepteras som fullvärdiga samhällsmedborgare”. 514 Uppenbarligen 

betraktade inte Marie sin verksamhet som stridande mot samhällets 

värden och menade att hon som anställd på en porrklubb borde 

bli erkänd som en del av samhället. Men vad Marie betraktade som ett 

lämpligt sätt att leva erkändes inte av staten som påstods vara bättre lämpad 

än den enskilde individen att avgöra vilka liv som är eftersträvansvärda. 

Människor som Marie, vars levnadssätt inte stämde överens med 

vad staten fann lämpligt, framställdes som inkapabla att avgöra vad som 

var deras eget bästa. Ett exempel på denna hållning är moderaten Mårten 

Werner som tyckte att prostitutionen innebar ”ett hänsynslöst utnyttjande 

av en grupp människor som inte förstår sitt sanna bästa”. 515 

För det andra tillskrevs staten uppgiften att aktivt verka för förverkligandet 

och bevarandet av de gemensamma värdena samt uppgiften att 

motarbeta allt som tycktes strida mot dessa värden. Socialdemokratiska 

Ungdomsförbundet till exempel hörde till dem som förespråkade ”oerhört 

kraftiga ingrepp mot sådana förhållanden som förorsakar den idag rådande 

ojämlikheten”. 516 Att dessa ingrepp skulle komma från staten rådde det inget 

tvivel om. Socialdemokraten Margareta Persson som var en av de första 

som krävde ett sexköpsförbud betonade att ”[l]agstiftaren, dvs. vi, måste 

använda lagen i det här sammanhanget till att påverka moralen”. Statens 

fördömande av prostitutionen skulle ”bli en riktig murbräcka i kampen för 

jämställdhet, mot kvinnoförtryck och för en ömsesidig sexualitet”. 517 

Enligt autonomiprincipen ska staten stödja medborgarnas val genom 

att befria individerna från vad de själva upplever som våld och tvång. De 

mer kommunitärt präglade svenska debattörerna däremot betonade att 

lagförslagen mot koppleri och prostitution inte syftade till att förbättra 

arbetssituationen för sexsäljare. Det skulle inte bli lättare att prostituera 

sig, det skulle bli omöjligt. Prostitutionen betraktades inte bara som ett 

brott mot person utan fördömdes också – kanske främst – som ett brott 

mot den allmänna ordningen. För Vänsterpartiets Inga Lantz var en ökad 

514. Andersson, ”Strippan och riksdagsmannen eniga”. Se även s 60 ovan. 

515. Mårten Werner (M), Motion 1975/76:1305. 

516. SSU, ”Remissvar över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9)”. Se även 

s 80 ovan. 

517. Margareta Persson (S) i RD-protokoll 1985/86:130, anf. 118. Se s 169 ovan.

200 

acceptans av prostitutionen ”[d]en hemskaste tendensen inom hela pornografin 

och prostitutionen”. 518 Även Svenska Kvinnors Vänsterförbund 

våndades över att prostituerade började kräva ”att få sin verksamhet erkänd 

som ett ’hederligt’ småborgerligt företag”. 519 Människor som sa sig 

vilja sälja sex skulle på inget sätt stödjas i detta beslut som tycktes strida 

mot den samhällsordning som staten skulle garantera. 

Ovan har jag med stöd av Kymlicka beskrivit kommunitarismen som 

en konservativ strategi som bidrar till bevarandet av gamla värden. Denna 

aspekt strider vid första ögonkastet mot den svenska prostitutionsdebattens 

utopiska mål om ett prostitutionsfritt samhälle. Denna vision motiveras 

ofta med hänvisningar till ett förflutet där män utnyttjade kvinnor 

som sexualobjekt. Hanna Olsson till exempel, som före bråket med Inger 

Lindquist var sekreterare i Prostitutionsutredningen från 1977 har 30 år 

efter utredningens slutrapport sammanfattat den svenska prostitutionsdebatten 

som en framstegshistoria, från ett sexliberalt 1970-tal där prostitutionen 

enligt henne var accepterad, till 1999 års sexköpslag. 520 Med tanke 

på diskussionerna kring Sten Sjöholms bordellförslag och dess utgång – 

som Olsson inte tar upp i sin beskrivning – borde denna historieskrivning 

åtminstone kompletteras. Redan 1972 tog så gott som hela riksdagen avstånd 

från Sjöholms liberala bordellförslag. Don Kulick tillhör den grupp 

forskare som till skillnad från Olsson framhäver prostitutionsdebattens 

moralkonservativa tendenser. Kulick påpekar att Sverige under flera årtionden 

har skiljt sig från ”många andra länder på det sättet att sex i sig 

inte fördöms i Sverige – inte ens sex mellan ogifta eller tonårssex” Men sex 

måste se ut på ett visst sätt för att accepteras, argumenterar Kulick vidare. 

[D]et måste röra sig om socialt godkända, ömsesidigt tillfredsställande 

sexuella relationer mellan två (bara två) vuxna eller 

unga vuxna som är mer eller mindre exakt socialt jämlika. Det 

får inte handla om pengar eller om någon form av öppen dominans, 

inte ens som rollspel, och det får bara äga rum inom 

518. Inga Lantz (V) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 95. Se s 171 ovan. 

519. Svenska Kvinnors Vänsterförbund, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1981:71)”. Se s 170 ovan. 

520. Olsson, ”Från manlig rättighet till lagbrott”.

201 

ramen för ett redan etablerat förhållande. […] Sexuella praktiker 

som avviker från något av kriterierna för den ”goda sexualiteten” 

– till exempel de ordlösa sexuella möten som homosexuella 

män uppsöker i bastuklubbar och parker, varje form av 

gruppsex, eller sadomasochistiskt rollspel – allt sådant tänder 

varningslampor och väcker oro för sexuell exploatering och 

övergrepp, en oro som staten känner sig manad att bemöta. 521 

Man skulle kunna säga att sex måste överensstämma med den svenska 

välfärdsstatens traditionella ideal och normer för att accepteras i Sverige. 

Så är det idag och så har det varit de senaste årtiondena. För att visa hur 

denna tradition ser ut mer konkret avslutar jag det första kapitlet med en 

beskrivning av den svenska välfärden och dess kommunitära prägel. 

Den kommunitära principens svenska tradition 

Prostitutionsdebatten i riksdagen och bland svenska forskare ger stöd åt 

Bo Rothsteins uppfattning ”att det svenska demokratiidealet historiskt varit 

mera kommunitärt än neutralt”. 522 Som generell idé är principen om 

autonomi och statens neutralitet okontroversiell i Sverige, menar Rothstein, 

i praktisk politik däremot förhåller det sig på motsatt sätt. Men varför 

är den kommunitära principen så stark i Sverige? 

Den kommunitära principen kan tolkas som en aspekt av ”den svenska 

modellen” vars början brukar dateras till 1930-talet även om dess rötter 

sträcker sig mycket längre bakåt i historien. 523 Epokens slut betraktas ofta 

vara under 1970-talet, även om många tankar från denna tid påverkar 

livet i Sverige även idag. Perioden 1930–1970 kännetecknades i Sverige 

av stor ekonomisk tillväxt, en strukturutveckling från lantbruk till industri 

och service, av urbanisering och höjd materiell standard. Under 

1900-talet utvecklades Sverige från ett av Europas fattigaste länder till ett 

av världens rikaste. Parallellt med den tekniska och ekonomiska utvecklingen 

under dessa år, spreds idén att alla problem i princip kan lösas med 

521. Kulick, ”400 000 tusen perversa svenskar”, s 76. 

522. Rothstein, Vad bör staten göra, s 59. 

523. Om denna tradition, se Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa?, 

Stockholm 2006.

202 

vetenskap och teknik, förutsatt att utvecklingen inte bromsas av störande 

faktorer som en föråldrad tradition eller andra irrationella synsätt, vilket 

fick betydelse för landets politik. 524 

Vilhelm Lundstedt, Herbert Tingsten, Alva och Gunnar Myrdal samt 

Ingemar Hedenius tillhör tänkarna som har påverkat den svenska modellens 

politik. De var alla inspirerade av Uppsalaskolan som etablerades av 

Axel Hägerström i början av 1900-talet som en reaktion mot boströmianismen 

som under andra hälften av 1800-talet hade dominerat den 

svenska universitetsfilosofin. Som metafysiker betraktade Christopher 

Jacob Boström, professor i praktisk filosofi i Uppsala 1842–63 och boströmianismens 

upphovsman, sinnevärlden som illusorisk. Det enda som 

existerade i egentlig mening var enligt professorn Guds tankar och idéer 

som också formar verkligheten och bestämmer samhällsstrukturen samt 

individernas plats i hierarkin. 525 Axel Hägerström, som mellan 1911 och 

1933 var professor i praktisk filosofi i Uppsala, kritiserade Boströms tanke 

att verkligheten skulle vara kopplad till Guds idéer och på så sätt oföränderlig. 

Hans och Uppsalaskolans filosofi kan betraktas som ”en antimetafysisk, 

anti-idealistisk, materialistisk och politiskt radikal revolt” mot 

Boströms religiöst präglade konservatism. 526 

Enligt Hägerströms kunskapsteori formas verkligheten inte av Gud 

utan av rationella insikter om vad som är bäst för samhället. Hägerström 

ville befria människorna från moralföreställningar och gudstro som han 

betraktade som vidskepelser och rikta deras uppmärksamhet mot det 

som är nödvändigt för samhällets fortbestånd. 527 Hägerström trodde på 

individernas spontana solidaritet och på allas önskan att handla såsom är 

bäst för gemenskapen. Solidariteten individerna emellan betraktade han 

524. Jfr Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin, Stockholm 2000, s 195. 

525. Staffan Källström, Den gode nihilisten. Axel Hägerström och striderna kring uppsalafilosofin, 

Stockholm 1986, s 9 f; samt Sven-Eric Liedman, Att förändra världen – men med 

måtta, Stockholm 1991. 

526. Lorentz Lyttkens, Politikens klichéer och människans ansikte, Stockholm 1988, s 28. 

Att den svenska modellen utvecklades i opposition till boströmianismen betyder inte att 

Boströms tankar har förvunnit helt ur den svenska politiken, vilket Sven-Eric Liedman 

visar i sin uppsats om ”Ämbetsmännen och makten”, i Yvonne Hirdman (red.), Maktens 

former, Stockholm 1989, s 191–222. 

527. Källström, Den gode nihilisten, s 102.

203 

inte som en konsekvens av individernas aktiva val, utan som en naturlig 

nödvändighet. Hägerström var influerad av Karl Marx och i sin postumt 

utgivna De socialistiska idéernas historia, som innehåller en sammanställning 

av föreläsningar som Hägerström höll mellan 1908 och 1909, sammanfattar 

han Marx syn på denna materialism: 

Människorna måste samverka för att kunna leva. Därav uppstår 

med nödvändighet samfällda riktningar mot gemensamma 

mål. Dessa riktningar äro icke att härleda ur något särskilt 

socialt sinne, blott ur den allmänna nödvändigheten att leva. 

Däri ligger materialism. 528 

Hägerströms skrifter präglas av en rationalistisk och konsensusbetonad 

vision av samhället. Denna vision ansåg Hägerström inte vara normativ, 

moralisk eller politisk, utan ett uttryck för övertygelsen att ”endast det för 

samhällets bestånd nyttiga består i kampen för tillvaron”. 529 Hägerström 

betonar att individen måste inordna sig i samhället. Människor som inte 

vill anpassa sig efter kollektivet, betraktade han som sjukliga. 530 I Hägerströms 

tänkande, där individerna i normalfallet inte önskar sig något annat 

än att sträva efter kollektivets bestånd och samhällets bästa, ifrågasätts 

föreställningen om en autonom individ och giltigheten av individuella 

rättigheter. Talet om naturliga rättigheter och människovärde gick enligt 

Hägerström tillbaka till de metafysiska krafter som Boström värnade om. 

Religiösa eller kristna normer är dock inte de enda eller ens främsta exemplen 

på vad Hägerström kallar för ”sociala vidskepelser”. Ola Sigurdson 

visar att Hägerström även räknar ”föreställningen om en grundlags 

bindande karaktär, eller föreställningen om monarkens respektive folkets 

suveränitet” samt ”egendomsrätten och föreställningen om ett avtals giltighet” 

till dessa vidskepelser. 531 Individuella rättigheter skulle enligt Hä- 

528. Axel Hägerström, De socialistiska idéernas historia, Stockholm 1946, s 106. Se Sigurdson, 

Den lyckliga filosofin, s 62 för en diskussion av marxismens inflytande på Hägerströms 

filosofi. 

529. Axel Hägerström, ”Om sociala vidskepelser”; cit. enligt Sigurdson, Den lyckliga filosofin, 

s 71. 

530. Sigurdson, Den lyckliga filosofin, s 73. 

531. Ibid., s 60 f.

204 

gerström bara vara giltiga så länge de är till gagn för samhället. 

Hägerströms filosofi präglade flera jurister, ekonomer och statsvetare 

under 1930-talet. En av dem som utvecklade Hägerströms tankar vidare 

var Vilhelm Lundstedt, professor i civilrätt och romersk rätt i Uppsala och 

socialdemokratisk riksdagsman 1929–1948. I linje med Hägerström menade 

Lundstedt att lagar inte syftar till att skapa respekt för handlingar 

som framställs som riktiga i normativ mening, utan att det måste vara 

lagstiftningens mål att upprätthålla det bestående samhället. 532 För att benämna 

detta mål införde Lundstedt det för hans rättsuppfattning centrala 

begreppet ”samhällsnyttan”. Lyttkens översätter begreppet i sin framställning 

av Lundstedts tankar med ”social welfare” medan Källström bl.a. använder 

synonymen ”samhällsordning”: 533 

Straffrätten har, som Lundstedt ser den, till funktion att upprätthålla 

samhällsordningen. Fanns det ingen rättsordning så 

skulle samhället upplösas i anarki. Straffrätten är alltså en absolut 

nödvändig företeelse i ett samhälle och detta är också det 

enda motivet för dess existens. 534 

Lundstedt kunde inte tänka sig individuella rättigheter eller skyldigheter 

som är oberoende av samhällsnyttan, vilket innebär en upplösning av distinktionen 

mellan individ och stat i hans tänkande. Det som var bra för 

kollektivet (staten) var också bra för medborgarna och låg i individernas 

intresse. Källström menar att detta tänkesätt blev centralt i den svenska 

modellen. Dess rättsuppfattning skiljer sig därmed från den internationella 

juridiska diskussionen där en naturrättslig renässans fick betydelse 

efter andra världskriget, till exempel i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 

från 1948. 535 

532. Till exempel menade Lundstedt att en brottsling inte skulle straffas därför att han är 

skyldig och bär ansvar för sina handlingar, utan därför att det ligger i samhällets intresse 

att han straffas. Svante Nordin, Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin, 

Lund 1983, s 121. 

533. Lyttkens, Politikens klichéer, s 29. 

534. Källström, Den gode nihilisten, s 45. 

535. Ibid., s 194. Övertygelsen att politiken skulle vara utformad efter samhällsnyttan 

visade sig inte bara i synen på förhållandet mellan staten och medborgarna utan även i 

utrikespolitiken. Alf W Johansson och Torbjörn Norman visar att ”en klar deklaration om 

att endast de rena statsintressena skulle få bestämma utrikespolitiken” var anledningen till

205 

Lars Trägårdh och Henrik Berggren, vars gemensamma bok ger stöd åt 

Rothsteins tes om den kommunitära principen som ledande ideologi för 

det svenska samhället, påpekar att rättsordningen i Uppsalaskolans tradition 

”underordnades politiken och lagen förvandlades från att vara en 

överordnad princip som reglerade förhållandet mellan individen och staten 

till att ses som ett verktyg för en expansiv statsmakt vars maktutövning 

saknade egentliga gränser”. Statens maktbefogenheter och legitimitet blev 

enligt Berggren och Trägårdh ”närmast oinskränkt därför att den [dvs. 

staten] förkroppsligar den kollektiva folkviljan”. 536 Enligt Trägårdh såg sig 

de svenska socialdemokraterna som ”den goda statens förverkligare”. 537 

Makten över staten blev Socialdemokraternas centrala mål medan individuella 

fri- och rättigheter tycktes leda till själviskhet, egoism och individualism 

samt strida mot solidaritet och jämlikhet. 538 Kraven på individuella 

rättigheter betraktades som borgerliga och asociala även när de kom 

från liberalt tänkande feminister som krävde kvinnans rätt till frihet som 

individ. 539 Socialdemokraternas kritiker sammanfattade partiets strävan 

efter samhällets bästa på följande sätt: 

Deras linje [dvs. Socialdemokraternas] var länge att alla rättighetsregler 

i grundlag försvårar för de makthavande att i varje 

ögonblick göra det goda för samhället och att sådana regler är 

obehövliga för de enskilda medborgarna, därför att socialdemokratin 

ändå aldrig kommer att göra dem något ont. 540 

att dämpa den antifascistiska opinionsbildningen och satsa på fredlig samlevnad med det 

nazistiska Tyskland under 1930-talet. (Alf W Johansson & Torbjörn Norman, ”Sveriges 

säkerhet och världens fred. Socialdemokratin och utrikespolitiken”, i Klaus Misgeld & Karl 

Molin & Klas Åkmark (red.), Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år, 


536. Berggren & Trägårdh, Är svensken människa?, s 220 f. 

537. Lars Trägårdh, Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella 

rättigheterna i Sverige, Stockholm 1998, s 43. 

538. Ibid., s 14. 

539. Berggren & Trägårdh, Är svensken människa?, s 226. 

540. Gustaf Petrén, Vägen till en svensk rättighetskatalog; cit. enligt Maciej Zaremba, Minken 

i folkhemmet, Stockholm 1992, s 75.

206 

Uttalandet är juristen Gustaf Petréns och finns återgivet hos Maciej Zaremba 

som försöker visa att man i Sverige har gett upp talet om ”mänskliga 

rättigheter” till förmån för ”medborgarrätt”, alltså sociala rättigheter som 

definieras inom ramen för samhällsnyttans primat. 541 Enbart det som är 

bra för kollektivet kan enligt detta bli en rättighet för individen. Trägårdh 

knyter an till Zarembas uppfattning när han talar om en svensk ”’skyldighetslagstiftning’ 

som anger statens ansvar snarare än att erkänna individerna 

juridiskt utkrävbara rättigheter”. Den i grundlagen inskrivna ”rätten 

till hälsa, arbete, bostad och utbildning […] social omsorg och trygghet” 

kan tolkas som delar av sådana skyldighetslagar som Trägårdh med hänvisning 

till rättsvetaren Lotta Westerhäll beskriver som ”’kvasirättigheter,’ 

vars utskänkning, omfång och villkor myndigheterna reserverar rätten att 

bestämma i solidaritetens, rättvisans och samhällsekonomins namn”. 542 

Enligt denna beskrivning får svenskarna med andra ord sina rättigheter 

inte som individer utan som delar av den svenska modellen som leder till 

de kollektiva målen: allmän välfärd, jämlikhet och rättvisa. 

Inte särskilt förvånande ur svensk synvinkel, men desto mer ur tysk, 

är det faktum att det dröjde fram till 1970-talets författningsreform innan 

fri- och grundrättigheter blev inskrivna i den svenska grundlagen. Enligt 

Bernd Henningsen som försöker förklara den sena tillblivelsen av denna 

rättighetskatalog för sina tyska läsare – som under 1930-talet hade levt 

och i DDR fortfarande levde under en totalitär regim och visste att stater 

även har mörka sidor – berodde denna fördröjning på den svenska synen 

på staten som beskyddare av de mänskliga rättigheterna. 543 Henningsen 

bedömer att sammanställningen av rättigheterna i författningsreformen 

1975/80 inte föranleddes av krav från samhället utan snarare av den politiska 

funktionalismens rationalitets- och perfektionskrav. 

Den svenska prostitutionspolitiken kan tolkas som en del av den svenska 

idétradition som jag har börjat beskriva här. Denna syn på stat, samhälle 

och individ har fått kontinuerligt stöd från tänkare, författare och 

politiker så att alternativa synsätt har kommit att förefalla orimliga, ibland 

befängda. Men vad som verkar självklart i Sverige, där inte enbart social- 

541. Zaremba, Minken i folkhemmet, s 71–77. 

542. Trägårdh, Bemäktiga individerna, s 14. 

543. Bernd Henningsen, Der Wohlfahrtsstaat Schweden, Baden-Baden 1986, s 291 f.

207 

demokrater utan även politiker från alla andra partier knyter an till den 

svenska modellens tradition, behöver inte vara det i andra länder. 544 Jag 

återkommer till det i nästa kapitel. För att ytterligare visa på betydelsen 

som Uppsalaskolans samhällssyn har haft för den svenska politiken och, 

i förlängningen, för prostitutionslagstiftningen samt för att ytterligare karakterisera 

denna idétradition ska jag kort beskriva även makarna Myrdals 

bidrag till denna tradition. 

Alva och Gunnar Myrdal deltog båda aktivt i den politiska debatten från 

och med 1930-talet. Båda var aktiva socialdemokrater, riksdagsledamöter, 

FN-diplomater och vinnare av Nobels fredspris. Myrdalarnas mest kända 

bok, i alla fall för den svenska allmänheten, är Kris i befolkningsfrågan från 

1934, där de förespråkar en nyorientering av familjepolitiken, men även 

en nyorientering av politiken i sin helhet i riktning mot en välfärdsstat. 

Boken ledde till stora debatter och är utan tvivel en av 1900-talets viktigaste 

politiska skrifter. Bo Rothstein har övertygande visat att inflytandet 

från parets praktiska reformförslag på den svenska socialpolitiken har 

överskattats, men Myrdalarnas idéer har trots det inspirerat till konkreta 

reformer i Sverige, vilket jag i det följande vill argumentera för. 545 

Det var bland andra Alva och Gunnar Myrdal som vidareutvecklade 

Hägerströms föreställning om samhällsnyttan som ett styrinstrument för 

samhällsutvecklingen till ett koncept för samhällsplaneringen i välfärdens 

tjänst. Likt Hägerströms arbete är även Myrdalarnas präglat av viljan att 

rationalisera politiken efter samhällets intressen. Välfärd, jämlikhet och 

rättvisa räknades av paret Myrdal till beståndsdelarna i det moderna rationella 

samhället och ansågs därmed vara hela folkets önskan. Makarna 

betonade att deras koncept var ideologifritt och rationellt och att det låg i 

544. Berggren och Trägårdh visar att den svenska modellen inte är en ren socialdemokratisk 

produkt utan knyter an till ett mycket bredare kulturarv. Deras framställning tar sin 

utgångspunkt i det tidiga 1800-talet där författarna hittar spår av den ideologi som senare 

formade den svenska välfärdspolitiken. Se Berggren & Trägårdh, Är svensken människa?. 

Även Gösta Esping-Andersen betonar ”att välfärdsstaten inte är specifikt socialdemokratisk 

utan i mycket speglar Sveriges särpräglade historia”. (Gösta Esping-Andersen, 

”Jämlikhet, effektivitet och makt. Socialdemokratisk välfärdspolitik”, i Klaus Misgeld, Karl 

Molin & Klas Åkmark (red.), Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år, 


545. Rothstein, Vad bör staten göra?, s 206–216.

208 

allas intresse. Ett samhälle där delar av befolkningen är fattiga, förtryckta 

eller exploateras kan inte vara framgångsrikt – det var Myrdalarnas bestämda 

uppfattning. 

Det är viktigt att framhäva, att det som Myrdals beskrev som samhällsintressen 

(t.ex. välfärd, jämlikhet och rättvisa), inte behövde motsvara folkets 

faktiska vilja, utan ”de åsikter, som de olika socialgrupperna skulle äga 

under den helt hypotetiska förutsättningen, att deras ekonomiska insikter 

voro fullständigare och riktigare”. 546 Hos Myrdalarna verkar en upplyst 

minoritet, inte folket självt, formulera samhällets mål. Det är allt annat än 

säkert att var och en kan avgöra vad som är bäst för henne eller honom. 

Experterna, företrädarna för den civiliserade och upplysta minoriteten, 

som även paret Myrdal räknade sig till, uppträder som förmedlare mellan 

folket och dess verkliga intressen. ”Vi måste få den enskilde att skaffa 

sig mer exakta kunskaper om samhället, inklusive hans egna verkliga intressen 

och de ideal han hyser på ett djupare värdeplan”, menade Gunnar 

Myrdal. 547 Experterna kallas även sociala ingenjörer och motsvarar föreställningen 

om den logiskt och sakligt handlande ingenjören, som efter 

noggranna studier kan lösa såväl tekniska som sociala problem. Majoriteten 

av alla människor sågs som enfaldiga och deras enfald hindrade dem 

från att göra det rätta. Alla missförhållanden i samhället berodde enligt 

Myrdalarna på människors dåliga insikt i vad som är bäst för dem. 

Planeringen av samhällsutvecklingen var för Myrdalarna framför allt 

en pedagogisk uppgift. Det är intressant att närmare gå in på parets bildningspolitik, 

inte enbart eftersom uppfostran var ett viktigt instrument i 

deras politik, utan också eftersom Myrdalarnas människobild blir än tydligare 

när man studerar deras pedagogik. 

För att göra så många människor som möjligt delaktiga i samhällsutvecklingen, 

ansåg Alva och Gunnar Myrdal det vara viktigt att staten 

tog ansvaret för uppfostran av alla barn. Ett reformerat skolväsende var 

för paret kärnan i bildningspolitiken. Det är skolans ”socialpedagogiska 

uppgift”, menade de, att ”lyckligt inordna och anpassa individerna i denna 

utveckling och att stegra deras möjlighet till fullvärdigt medlevande i 

det nya samhället”; ”individernas sociala anpassning är skolans främsta 

546. Gunnar Myrdal, Vetenskap och politik i nationalekonomien, Stockholm 1972, s 7. 

547. Gunnar Myrdal, Planhushållning i välfärdsstaten, Stockholm 1961, s 108.

209 

mål”. 548 Och vidare: ”Skolans målsättning måste bli klart social: ett planmässigt 

styrande av individernas utveckling och skolans kunskapsurval 

enligt samhällets intresse.” Skolan skulle dessutom ”spåra in” individen ”i 

ett yrke, där han har de bästa möjligheterna till maximal effektivitet och 

levnadsanpassning”. Målet med politiken var uppfostran av en ny människotyp. 

”[D]en människotyp är den bästa, som på ett personligen mest 

harmoniskt och för samhället mest effektivitetsskapande sätt förmår anpassa 

sig till det sociala livet”, skrev de i Kris i befolkningsfrågan. 549 Människorna 

skulle uppfostras till samarbete och ömsesidig anpassning. 550 

Kritiker har menat att målet med Myrdalarnas politik inte är den upplysta 

medborgaren utan en i samhällsnyttans anda manipulerad individ. 551 

Myrdalarnas försvarare däremot betonar att parets vision trots ingenjörskonst 

och profylaktisk socialpolitik inte borde tolkas som ett demokratiskt 

förklätt försök till ett totalitärt expertherravälde utan just som en strävan 

att myndiggöra varje enskild medborgare. ”För att förstå makarna Myrdals 

politiska filosofi tror jag det är viktigt att inse allvaret och ärligheten 

bakom deras intention att sträva efter mänsklighetens och folkets bästa”, 

betonar till exempel Ola Sigurdson. 552 

Tittar man nu tillbaka på prostitutionspolitiken en gång till och ser den 

i ljuset av den svenska modellen, kan man hitta aspekter som liknar Myrdalarnas 

rationella samhällsplanering i den. Flera forskare och politiker 

utgick, liksom paret Myrdal, från visionen om ett bättre samhälle med 

välfärd, jämlikhet och rättvisa som viktigaste kännetecken. Prostitution 

ansågs inte vara förenlig med denna vision och skulle därför bekämpas. 

Liksom Myrdalarna tyckte även många deltagare i prostitutionsdebatten 

att ett välfungerande samhälle är bra för individen och att det därför är 

rationellt av individen att anpassa sig till och leva i överensstämmelse med 

samhällsidealet. Levnadsmönster som avvek från ett liv i enlighet med 

samhällsidealen betraktades som irrationella och skulle motverkas. Politiker 

ansåg det vara sitt ansvar, men även myndigheters och hjälporganisa- 

548. Alva Myrdal & Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, Nora 1997, s 260 f. & 265. 

549. Ibid., s 266, 279 & 262. 

550. Jfr Sigurdson, Den lyckliga filosofin, s 128 f. 

551. T.ex. Yvonne Hirdman, Att lägga livet tillrätta, Stockholm 1989. 

552. Sigurdson, Den lyckliga filosofin, s 146.

210 

tioners uppgift, att upplysa människor vars levnadssätt bröt mot det som 

betraktades som det rätta livet, om sina verkliga intressen och att återföra 

dem till ett människovärdigt vardagsliv. Malmöprojektets envisa försök 

att leda prostituerade som påstod sig vilja sälja sina tjänster ”till ett annat 

och bättre liv” kan ses som ett uttryck för denna övertygelse. 553 En existens 

utanför samhället var otänkbar för Stig Larsson, Sven-Axel Månsson och 

deras kollegor lika väl som för Hägerström och Myrdalarna. 


kapitel 2 

Hur parollen ”Lön för hushållsarbete” och motståndet 

mot den kapitalistiska staten bidrog till den tyska 

prostitueraderörelsens genomslag 

Detta kapitel inleds med en beskrivning av den lagstiftning som reglerade 

prostitutionen i Tyskland under 1980-talet. Det var dessa lagar som 

de tyska aktivisterna ifrågasatte och var tvungna att förhålla sig till. Efter 

denna presentation följer en genomgång av debattens viktigaste aktörer 

och deras argument, innan jag i ett sammanfattande analysavsnitt beskriver 

debattens ideologiska bakgrund samt dess kulturella och politiska förutsättningar. 

Den tyska lagstiftningen som berörde prostitutionen i början av 

1980-talet hade två syften. Några paragrafer skulle skydda offentligheten 

från prostitution, andra skulle skydda prostituerade från exploatering. 

Till lagarna av första kategorin hörde lagen för bekämpning av könssjukdomar 

(GeschlKG), som användes till att kontrollera prostituerade 

som per definition ansågs utgöra en smittorisk. 1 Tyskland är en förbundsrepublik 

vilket innebär att rättsskipningen kan variera mellan olika delstater, 

och GeschlKG var en av de lagar som tillämpades olika. I hela landet 

förpliktigade lagen prostituerade till regelbundna läkarundersökningar 

som dokumenterades i ett litet häfte (Bockschein) som skulle visas upp 

vid poliskontroller. Intervallen för läkarbesöken varierade mellan en och 

två veckor och även konsekvenserna för uteblivna besök reglerades olika i 

1. Leopold m.fl., ”Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation”, s 53 & 360. 

211

212 

olika delar av landet. Överallt gällde dock att registreringen av de obligatoriska 

läkarbesöken utgjorde ett kontrollinstrument för polisen och sociala 

myndigheter. De prostituerades kunder berördes inte av lagen. 

Till lagarna för allmänhetens skydd hörde också paragrafen mot ”utövning 

av förbjuden prostitution”. 2 I Tyskland kunde kommuner med mindre 

än 50.000 invånare enligt ett tillägg till brottsbalken hos sina delstatsregeringar 

ansöka om tillstånd att förbjuda all prostitution. Kommuner med 

mer än 20.000 invånare fick med delstatsregeringens godkännande inrätta 

prostitutionsfria zoner och inskränka verksamheten till vissa tider på dygnet. 

3 Syftet med denna regel var att skydda ”ungdomen eller den offentliga 

anständigheten”. 4 Även denna så kallade Sperrgebietsverordnung (spärr- 

eller skyddsområdesförordning) användes i varierande utsträckning på 

olika platser i landet. Berlin var delstaten med den mest liberala praktiken. 

Där var det tillåtet att prostituera sig i alla stadsdelar. Alla andra storstäder 

och de flesta kommuner inrättade Sperrgebiete. Kvinnorna tvingades då 

att leta sig till förorter, industriområden och skogspartier där prostitution 

var tillåtet. 

Ytterligare en lag som skulle skydda allmänheten var förbudet mot 

rek lam för prostitution. Enligt § 120 i lagen mot brott mot den allmänna 

ordningen var det förbjudet att göra reklam för sexuella handlingar mot 

betalning. För de prostituerade vars beteende betraktades som ”stötande” 

och ”ofredande” innebar denna regel att de fick dölja sin marknadsföring. 

Lagen förbjöd inte att prostituerade annonserade i dagstidningar, men de 

fick inte beskriva sina tjänster vilket till exempel omöjliggjorde reklam för 

”safer sex”. Polisen kunde också ingripa när prostituerade stod och värvade 

kunder på centrala platser. 5 

Lagarna i kategori två, som syftade till att skydda prostituerade, var 

inriktade mot människor som organiserade eller bestämde över andras 

prostitutionsverksamhet. Införda under rubriken ”brott mot det sexuella 

självbestämmandet” skulle paragraferna mot främjandet av prostitutionen, 

människohandel och koppleri bevara ”den enskilda individen från 

2. ”Ausübung der verbotenen Prostitution” (ibid., s 45 & 376). 

3. Ibid., s 45 f. & 374. 

4. ”zum Schutz der Jugend oder des öffentlichen Anstandes” (ibid.). 

5. ”anstößige und belästigende Handlungen” (ibid., s 46 & 377).

213 

faran att dras in i prostitution”. 6 Enligt Hartmuth Horstkotte som presenterade 

de beskrivna paragraferna i Bundestag när den tyska brottsbalken 

reformerades i början av 1970-talet, utgick lagen från föreställningen ”att 

prostitution är ett socialt ont för den som utövar den” och ”att prostitutionsverksamheten 

regelbundet också innebär en viss frihetsförlust”. 7 

I 1980-talets Tyskland fanns det liksom i Sverige få lagar, regler eller 

förordningar som stödde de prostituerade i deras arbete. 8 Tvärtom var det 

förbjudet att underlätta prostitution. Risken för bordellinnehavare att bli 

åtalade för främjande av prostitution ökade till exempel när de försökte 

förbättra de prostituerades arbetsvillkor. Det var tillåtet att prostituera sig 

i Tyskland, och det var tillåtet att hyra ut rum och lägenheter till prostituerade 

som betalade skatt på sina inkomster. Den som skapade en lyxig 

och diskret atmosfär kring prostitutionen, drev bort oönskade kunder eller 

skjutsade gratis till arbetsplatsen kunde däremot bestraffas. 9 Inträdet i 

prostitutionen kunde enligt lagstiftarna aldrig vara självbestämt. Kvinnor 

(och även män) skulle därför skyddas från verksamheten. På samma sätt 

som den svenska sexköpslagens förespråkare senare skulle göra, utgick 

även de tyska lagstiftarna från att de prostituerade utgör den mest utsatta 

länken i prostitutionen och lät därför bli att bestraffa deras verksamhet. 

Istället försökte man hejda sexhandeln genom att kriminalisera de prostituerades 

omgivning. 

Uppfattningen att prostitution aldrig kan vara ett frivilligt val var inte 

den enda anledningen till att man motverkade en förbättring av de prostituerades 

arbetsvillkor. Den andra och minst lika viktiga orsaken till statens 

vägran att stödja de prostituerade i deras verksamhet var att prostitutionen 

betraktades som osedlig (sittenwidrig). För de prostituerade 

6. ”Straftaten gegen die sexuelle Selbstbestimmung” (ibid., s 374 f.); samt ”der Schutz des 

einzelnen vor der Gefahr, in die Prostitution hineingezogen zu werden.” (Hartmuth Horstkotte, 

i BT-Protokoll 6/53, den 14 oktober 1971, s 1637.) 

7. ”daß die Prostitution für denjenigen, der sie ausübt, ein soziales Übel ist”, samt ”daß mit 

der Betätigung der Prostitution regelmäßig auch ein gewisser Freiheitsverlust einhergeht.” 

(Ibid.) 

8. Lagstiftningen mot våldtäkt till exempel kunde användas som skydd för prostituerade 

mot våldsamma kunder. Huruvida lagen användes på detta sätt är dock en annan fråga. 

9. För domstolsbeslut som behandlar dessa ”prostitutionsfrämjande handlingar”, se Leopold 

m.fl., Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation, s 41; samt Hartmann, 

Prostitution, Kupplerei, Zuhälterei, s 269.

214 

betydde osedligförklaringen av prostitutionen att de inte kunde lagsöka 

för uteblivna inkomster och utestängdes från arbetslöshets-, hälsovårds- 

och pensionssystemet då handlingar som stred mot ”de goda sederna” var 

ogiltiga enligt § 138 i civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch). 10 Staten hjälpte 

inte prostituerade i ärenden som rörde deras osedliga verksamhet och demonstrerade 

på så sätt att prostitution var en ovälkommen företeelse. 

Under slutet av 1970- och i början av 1980-talet formerade sig en del 

av den tyska kvinnorörelsen mot lagstiftningen rörande prostitution för 

att den ansågs ge uttryck för en föråldrad dubbelmoral. De protesterande 

kvinnorna kritiserade att rättsväsendet accepterade att män köpte sex, 

medan de prostituerades agerande fördömdes som omoraliskt. De gällande 

lagarna tycktes återspegla och befästa indelningen av kvinnor som 

antingen osedliga horor eller heliga mödrar, en uppspaltning som kvinnorna 

ville motverka. Alltså kämpade de för en större acceptans för de 

prostituerades verksamhet. Då männen hade friheten att köpa sex utan 

att fördömas, skulle kvinnorna också få sälja sina tjänster utan att möta 

samhällets moraliserande pekfinger. 

När man vill förstå utgångspunkten för den tyska prostitutionsdebatten 

är det till hjälp att känna till några drag hos landets familjepolitik under 

efterkrigstiden samt kvinnorörelsens motstånd mot denna politik. Det var 

nämligen inom detta motstånd mot politikernas och statens kvinnosyn som 

debatten om prostitution utvecklades i Tyskland i början av 1980-talet. 

kampanjen ”lohn für hausarbeit” 

Den tyska familjepolitiken har i större utsträckning än den svenska präglats 

av föreställningen om mannen som familjeförsörjare och kvinnan 

som hemmafru, en ideologi som har befästs av den tyska välfärdsmodellen 

enligt vilken statens verksamhet är inriktad på stöd för familjen och 

inte som i Sverige för individen. De svenska lagstiftarna har successivt 

gjort den enskilda familjemedlemmen oberoende av familjen, och på så 

sätt utökat statens inflytande på individen. Bindningen mellan individ och 

stat kan ur detta perspektiv beskrivas som jämförelsevis svagare i Tysk- 

10. ”die guten Sitten” (Leopold m.fl., Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation, 

s 387).

215 

land. Individens beroende av staten är större i Sverige än i Tyskland där 

familjen har större ansvar för sina medlemmar. Hjälp av utomstående, till 

exempel i form av statliga bidrag, får familjer bara i nödfall. Den tyska 

modellen går tillbaka på subsidiaritetsprincipen i Otto von Bismarcks sociallagar 

från 1880-talet, enligt vilka staten skulle utgöra ett tillägg till och 

stödja familjen som beskrevs som samhällets bas. Genom subsidiaritetsprincipen 

har familjen och inte staten det vårdande ansvaret för barn och 

gamla i Tyskland. Familj och moderskap premieras dessutom ekonomiskt 

genom ett skattesystem som i motsats till det svenska bygger på sam- och 

inte särbeskattning. 11 

Inte bara Bismarcks sociallagar utan även den tyska författningen från 

1949 framhåller familjen som samhällets grundval. ”Äktenskap och familj 

står under den statliga ordningens särskilda skydd” heter det där fortfarande. 

12 I förlängningen har den tyska modellen inneburit att kvinnan förväntas 

ta hand om barn och hem. Fram till 1976 förbjöd § 1356 i den tyska 

civillagen kvinnor att yrkesarbeta utanför hemmet om det innebar att hon 

försummade sina plikter i hushållet: ”Kvinnan är berättigad att vara förvärvsarbetande, 

så länge det är förenligt med hennes plikter i äktenskap 

och familj”, löd paragrafen. 13 Ett annat tydligt exempel på efterkrigstidens 

11. Ewa Hedlund, Kvinnornas Europa, Stockholm 1993, s 128 & 148 f. I Sverige infördes 

särbeskattning 1971. För en mer ingående diskussion av den tyska och den svenska välfärdsmodellen, 

se Gøsta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism, Cambridge 

1990. Teresa Kulawik har sammanställt forskningen om olika välfärdsmodellers 

konsekvenser för ländernas jämställdhetspolitik. (Teresa Kulawik, ”Wohlfahrtsstaaten und 

Geschlechterregieme im internationalen Vergleich”, i gender…politik…online, 2005/1.) För 

en jämförelse mellan Sverige och Tyskland, se även Hildegard Theobald, Geschlecht, Qualifikation 

und Wohlfahrtsstaat. Deutschland und Schweden im Vergleich, Berlin 1999. 

12. ”Ehe und Familie stehen unter dem besonderen Schutze der staatlichen Ordnung.” 

(”Grundgesetz vom 23. Mai 1949”, i BGBl I, s 1 f., Art 6.) 

13. ”Die Frau […] ist berechtigt, erwerbstätig zu sein, soweit dies mit ihren Pflichten in 

Ehe und Familie vereinbar ist.” (§ 1356 Haushaltsführung, Erwerbstätigkeit, i ”Gesetz über 

die Gleichberechtigung von Mann und Frau auf dem Gebiete des bürgerlichen Rechts 

(Gleichberechtigungsgesetz-GleichbergG) vom 18. Juni 1957”, BGBl I, s 609.) Bestämmelsen 

omformulerades 1976 och lyder sedan dess: ”Båda makar är berättigade att vara 

förvärvsarbetande. Vid valet och utövandet av förvärvsarbetet måste de ta den påbjudna 

hänsynen till den andra makens och familjens intressen.” (§ 1356 Haushaltsführung, Erwerbstätigkeit, 

i ”Erstes Gesetz zur Reform des Ehe- und Familienrechts (1. EheRG) vom 

14. Juni 1976”, i BGBl I, s 1421.) ”Beide Ehegatten sind berechtigt, erwerbstätig zu sein.

216 

hemmafrupolitik finns i ingressen till den tyska jämställdhetslagen från 

1957 där det fastslogs att 

det tillhör mannens funktioner, att han i grunden är familjens 

försörjare och bevarar den, medan kvinnan måste betrakta det 

som sin förnämsta uppgift att vara familjens hjärta. 14 

Den motvilliga acceptansen av kvinnor som yrkesarbetade utanför hemmet 

för att tjäna ett tillskott till familjekassan (Zuverdienerinnen) visade 

sig även i politiska slagord som Drei-Phasen-Modell (tre-fas-modell) och 

Doppelrolle – begrepp som likt talet om förenligheten av familj och yrke 

sällan gällde båda könen. Enligt Drei-Phasen-Modell kan ett kvinnoliv delas 

in i tre faser: en fas av förvärvsarbete, en familjefas där uppfostran av 

barnen ingår och en ny fas av förvärvsarbete när barnen är stora. 15 Doppelrolle 

syftar på kvinnans dubbla roll som hemmafru och moder å ena 

sidan och som yrkesverksam å andra sidan. Medan hemmafrupolitikens 

kritiker föredrog begrepp som ”dubbelarbete” och ”dubbelbelastning”, bet 

raktade inte dess förespråkare kvinnans ”dubbelroll” som problematisk. 

Att kvinnan kunde ha huvudansvaret för familjeinkomsten var fortsatt ett 

obeaktat undantag. Detta var alltså ramarna inom vilka de tyska kvinnorna 

levde under 1970-talet, ramar som snart skulle komma att kritiseras. 

Under 1970-talet växte en ny kvinnorörelse fram i Tyskland och inom 

den utvecklades två strategier som båda hade ambitionen att öka jämställdheten. 

Medan den ena falangen krävde att staten skulle minska kvinnornas 

arbetsbörda i hushållen genom offentlig barnomsorg och öppna nya 

vägar ut till arbetsmarkanden, menade den andra att staten skulle betala 

lön för kvinnornas hushållstjänster. Medan den ena falangen ville få stöd 

Bei der Wahl und Ausübung der Erwerbstätigkeit haben sie auf die Belange des anderen 

Ehegattens und der Familie die gebotene Rücksicht zu nehmen.” 

14. ”es gehört zu den Funktionen des Mannes, daß er grundsätzlich der Erhalter und 

Ernährer der Familie ist, während es die Frau als ihre vornehmste Aufgabe ansehen muß, 

das Herz der Familie zu sein.” (”Gesetz über die Gleichberechtigung von Mann und Frau 

auf dem Gebiete des bürgerlichen Rechts (Gleichberechtigungsgesetz-GlG) vom 18. Juni 

1957”, BGBl I, s 609, cit. enligt Claudia Pinl, ”Uralt, aber immer noch rüstig: der deutsche 

Ernährer”, i Aus Politik und Zeitgeschichte, 2003/4, s 6.) 

15. På 1950-talet diskuterades tre-fas-modellen även i Sverige. Se t.ex. Alva Myrdal & 

Viola Klein, Kvinnans två roller, Stockholm 1957.

217 

av en utbyggd välfärdsstat ville den andra få loss pengar från staten för 

att försvaga dess inflytande och öka kvinnornas autonomi. ”Hushållsarbete 

är samhällets nyckelindustri!”, proklamerade kvinnorna i kampanjen 

Lohn für Hausarbeit (Lön för hushållsarbete, i det följande LfH) och nu 

var det dags att kräva staten på intäkterna den hade håvat in med denna 

industri. 16 Kvinnorna motsatte sig den samaritmässiga utbetalningen av 

vårdnadsbidrag och andra statliga allmosor och krävde tillbaka rikedomen 

de hade genererat som hemmafruar. 

Nu vill vi få tillbaka rikedomen som vi har skapat. VI VILL 

HA DEN I KONTANTER, RETROAKTIVT MED DETSAM- 

MA OCH FULLSTÄNDIGT. FÖR ALLA KVINNOR KRÄ- 

VER VI LÖN FÖR HUSHÅLLSARBETE AV STATEN. 17 

Genom hushållslönen skulle kvinnorna som hittills varit beroende av 

männens inkomster få frihet och makt. Det handlade dock inte om att gå 

ihop med staten och på så sätt få frihet från barn, man och familj. Staten 

betraktades inte som bundsförvant, utan som ”självaste repressionsinstrumentet” 

och skulle undermineras. 18 Kvinnorna skulle få tillbaka sina 

pengar från staten och andra tidigare profitörer och på så sätt bli oberoende. 

Lönekraven var inspirerade av LfH-rörelser i Italien, England och 

USA som spred sitt budskap i Tyskland från och med mitten av 1970-talet. 

Förutom detta internationella nätverk betonade kvinnorna i rörelsen sin 

tillhörighet med mycket olika kvinnogrupper. LfH skulle förena ALLA 

kvinnor: vita och svarta, ensamstående och gifta, barnlösa och mödrar, 

hetero- och homosexuella. Även en grupp prostituerade anslöt sig till 

kampanjen och lät sig inspireras i sin kamp, vilket gör rörelsen särskilt 

intressant för denna avhandling. 

16. ”Hausarbeit ist die Schlüsselindustrie der Gesellschaft!” (Pieke Biermann & Gisela 

Bock, ”Lohn für Hausarbeit vom Staat für alle Frauen”, i Courage, 1977/3, s 16.) 

17. ”Jetzt wollen wir den Reichtum zurück, den wir geschaffen haben. WIR WOLLEN 

IHN BAR, RÜCKWIRKEND UND SOFORT UND ZWAR VOLLSTÄNDIG. WIR FOR- 

DERN VOM STAAT LOHN FÜR HAUSARBEIT FÜR ALLE FRAUEN.” (Kampagne um 

Lohn für Hausarbeit England, ”An alle Regierungen”, i Courage 1977/3, s 17.) 

18. ”Der Staat war das Repressionsinstrument an sich.” (Sibylle Plogstedt, ”Staatsgelder für 

Frauenprojekte. Die kleine Lohn-für-Hausarbeits-Lösung”, i Courage 1981/2, s 20.)

218 

I Pieke Biermanns bok Das Herz der Familie (Familjens hjärta), som var 

den första i en serie med informationsmaterial som gavs ut av LfH-kampanjen 

från och med 1977, finns ett register med internationella kontaktadresser 

som uppger att den tyska rörelsen koordinerades av Pieke Biermann 

själv och historikern Gisela Bock. 19 Biermann hade börjat engagera 

sig för LfH redan som student vid tekniska högskolan i Hannover – Das 

Herz der Familie var hennes examensarbete – medan den några år äldre 

Gisela Bock just hade börjat sin karriär som lärare och senare professor 

i historia vid Freie Universität i Västberlin. Båda tillhörde den antiauktoritära 

kvinnorörelsen som knöt an till 1968 års studentprotester. Innan 

jag går närmare in på LfH-rörelsen och dess målsättningar ska några ord 

sägas om den antiauktoritära kvinnorörelsen. 

Den antiauktoritära kvinnorörelsen 

En ledande gestalt bland de feminister som betraktade sig som 1968-rörelsens 

arvtagare var Helke Sander. Sander hade under sitt arbete inom det 

socialistiska tyska studentförbundet SDS gjort erfarenheten att förbundets 

män som å ena sidan uppträdde som avantgarde mot förtryck och för 

arbetarklassens emancipation, å andra sidan förhöll sig auktoritära mot 

sina kvinnliga kollegor. I protest mot SDS-männens kvinnoförnedrande 

beteenden grundade Sander i januari 1968 tillsammans med sex andra 

SDS-kvinnor den nya kvinnorörelsens första kvinnogrupp i Tyskland, 

Westberliner Aktionsrat zur Befreiung der Frau (Västberlins aktionsråd för 

kvinnans befrielse). 20 

En av de första frågorna aktionsrådet ägnade sig åt var uppbyggnaden 

av självhjälpsorganisationer för barntillsyn som skulle göra det möjligt 

för politiskt aktiva kvinnor att lösa barnomsorgen. Barnafödandet identifierades 

som ett centralt och oföränderligt kännetecken för kvinnors situation 

och som något som gav kvinnor för män otillgängliga kunskaper 

19. Pieke Biermann, Das Herz der Familie, Berlin 1977. Titeln är ett citat ur ingressen till 

den tyska jämställdhetslagen från 1957, se ovan. Serien som boken ingick i hette Lohn für 

Hausarbeit. Materialien zu einer internationalen feministischen Strategie. 

20. Gisela Notz, Warum flog die Tomate? Die autonomen Frauenbewegungen der Siebzigerjahre, 

Neu-Ulm 2006, s 19.

219 

och känslor. Kvinnors könsrelaterade upplevelser och krafter kunde enligt 

Sander och henne närstående feminister inte utveckla sig inom den 

härskande, för kvinnor främmande och ofta fientligt sinnade omvärlden, 

vilket motiverade inrättandet av autonoma kvinnorum. 21 Tillsammans 

utvecklade kvinnorna nya aktions- och organisationsformer och en egen 

kvinnokultur. 22 Tyskornas tematisering av kvinnornas förmåga att föda 

barn och deras intresse för könsrelaterade erfarenheter skiljer sig från den 

svenska kvinnorörelsens betoning av likheten mellan män och kvinnor. 23 

Ett viktigt inslag i den nya tyska kvinnokulturen var sammanslutningen 

i små grupper, som i sin tur bildade aktioner, kongresser, demonstrationer 

och nätverk. Från den nordamerikanska kvinnorörelsen hämtade 

tyskorna inspirationen till consciousness raising groups, som bestod av 

ungefär tio kvinnor som träffades för att tala om barndomsupplevelser, 

sexuella erfarenheter och önskningar, preventivmedel, graviditet och 

andra ämnen som tidigare hade negligerats då de ansågs tillhöra det privata. 

Consciousness raising (eller medvetandehöjning som det kallades på 

svenska) skulle enligt den amerikanska inspirationskällan ske i fyra steg: 

utgångspunkten var ”självskildring”, dvs. ett moment där kvinnan skulle 

”tillåta och även ge uttryck för sina egna känslor”. ”Självskildring” betraktades 

som en förutsättning för skapandet av tilltro och solidaritet i gruppen 

och mellan kvinnor i allmänhet. I det andra steget, som handlade 

om ”att dela erfarenheter”, skulle gruppen bli medveten om att diskriminering 

som ofta upplevs som en personlig erfarenhet i själva verket delas 

av många kvinnor. Den tredje ”analyserande” fasen handlade om att hitta 

orsaker till kvinnoförtrycket, och därmed ett objektivt perspektiv på tidigare 

som personligt upplevda erfarenheter. I det avslutande ”abstraherande” 

steget kunde gruppen slutligen komma fram till en förståelse av 

21. Kristina Schulz, Der lange Atem der Provokation. Die Frauenbewegung in der Bundesrepublik 

und in Frankreich 1968–1976, Frankfurt 2002, s 195. Texter där 1970-talets aktivister 

har formulerat sina analyser är t.ex. Helke Sander, ”Das Private ist Politisch”, i Hilke 

Schläger (red.), Mein Kopf gehört mir. Zwanzig Jahre Frauenbewegung, München 1988; 

samt Verena Stefan, ”Kulturrevolution”, i Journal Frauenoffensive, 1976. 

22. Notz, Warum flog die Tomate, s 30 f. 

23. Emma Isaksson, Kvinnokamp. Synen på underordning och motstånd i den nya kvinnorörelsen, 

Stockholm 2007. Se även s 321 längre fram.

220 

”vad vi skulle kunna vara om vi vore befriade från samhällets förtryck”. 24 

Även om det inte alltid lyckades, skulle medvetandehöjningen i idealfallet 

leda till att kvinnor utifrån bearbetningen av sina personliga erfarenheter 

hittade ansatser till en kollektiv samhällsanalys och utvecklade målen för 

den gemensamma kvinnokampen. Gruppsamtalen skulle dessutom bryta 

ner uppspaltningen av kvinnorna i en elit av emancipationsexperter å 

ena sidan och omedvetna offer å andra sidan. Metoden tilltalade och var 

öppen för fler kvinnogrupper än abstrakta teorier och samhällsanalyser 

hade varit och ansågs därför kunna förbättra samarbetet. 25 Det ska också 

nämnas att medvetandehöjning i denna tappning skiljer sig från medvetandegörandet 

som förekom inom Malmöprojektet. I Malmö försökte 

vetenskapsmän och socialarbetare förändra sexsäljares självbild genom 

behandlingssamtal och med hjälp av olika övertalningstekniker, medan 

kvinnorna i de tyska grupperna – åtminstone i idealfallet – försökte höja 

sin medvetenhet i samtal med varandra. 

I Tyskland påverkade medvetandehöjningen även arbetet på universiteten, 

där flera av de fortfarande sällsynta kvinnliga lärarna började erbjuda 

seminarieserier för bara kvinnliga studenter. Med hjälp av en ”feministisk 

vetenskap” ville kvinnorna ifrågasätta den rådande vetenskapssynen. En 

av dessa kvinnliga universitetslärare var den redan nämnda historikern 

Gisela Bock vars seminarier om kvinnor och för kvinnor innefattade metoder 

som självreflektion och samtalsgrupper och syftade till att utveckla 

motståndet mot kvinnoförtryck. 26 Bock var också med när kvinnorna vid 

24. ”Selbstdarstellung”; ”die eigenen Gefühle […] zuzulassen und auch auszudrücken”; 

”Erfahrungen teilen”; ”analysieren”; ”abstrahieren”; ”was wir sein könnten, wenn wir 

befreit wären von gesellschaftlicher Unterdrückung” (Pamela Allen, ”Der Freiraum”, i 

Frauen gemeinsam sind stark, utg. av Arbeitskollektiv sozialistischer Frauen, Frankfurt 

1972, s 59–68). Textens originalutgåva publicerades 1970 som Free Space. A Perspective on 

the Small Group in Women’s Liberation, av Times change Press Publishers i New York. (Jfr 

Schulz, Der lange Atem, s 49.) Texten översattes till tyska 1972 och det är denna översättning 

som jag hänvisar till. En svensk översättning av texten har jag inte kunnat hitta och 

den nämns inte heller i Emma Isakssons översikt över den svenska kvinnorörelsens viktigaste 

källtexter. (Jfr Isaksson, Kvinnokamp, Stockholm 2007, s 376–386.) För den svenska 

kvinnorörelsens syn på medvetandehöjning, se s 320–322 nedan. 

25. Notz, Warum flog die Tomate, s 32; Schulz, Der lange Atem, s 49 f; samt Andrea Bührmann, 

Das authentische Geschlecht. Die Sexualitätsdebatte der Neuen Frauenbewegung und 

die Foucaultsche Machtanalyse, Münster 1995, s 134–152. 

26. Bock beskriver sin metod i ”Im Schnittpunkt. Kontrolle von oben, Druck von un-

221 

Freie Universität 1976 organiserade landets första sommaruniversitet för 

kvinnor. 27 Även denna tillställning med dess olika seminarie- och diskussionsgrupper 

och dess öppenhet för kvinnor utan akademiska erfarenheter 

kan betraktas som ett exempel på feministisk vetenskap i Bocks mening. 

När sommaruniversitetet arrangerades för andra gången 1977, var 

kvinnors betalda och obetalda arbete temat för evenemanget. Under tiden 

hade Pieke Biermann avslutat sitt ovan nämnda examensarbete om lön 

för hushållsarbete och med det studierna i Hannover, packat sina väskor 

och flyttat till Berlin. Här hade hon lärt känna Gisela Bock och tillsammans 

presenterade Bock och Biermann nu sina idéer om hushållslönen 

för sommaruniversitetets besökare. Medan Bock föreläste om LfH-rörelsen 

och dess mål i största allmänhet handlade Biermanns seminarium om 

”Prostitution-Sexualitet-Hushållsarbete”. 28 Biermann tillhörde prostitueradegruppen 

inom LfH och skulle bli en mycket betydelsefull aktivist 

inom den tyska prostitueraderörelsen. 29 Men mer om det senare. 

Ytterligare en institution som grundades inom den hittills beskrivna 

feministiska traditionen och som spelade en viktig roll för spridningen av 

LfH-rörelsens idéer var Courage, Tysklands första nationella feministiska 

tidskrift som grundades i Berlin i juni 1976. Courage presenterade sig 

som ett forum för kvinnors egna berättelser och skulle tjäna som autonom 

kommunikationskanal för feministiska grupper, nätverk och projekt. 30 

För att undvika hierarkier växlade tidskriftens redaktion från nummer till 

ten…”, i alternative 1978/120–121, s 126. 

27. Sommaruniversitetets seminarier och diskussioner finns dokumenterade i Frauen und 

Wissenschaft. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für Frauen Juli 1976, utg. av Gruppe 

Berliner Dozentinnen, Berlin 1977. 

28. Gisela Bock, ”Lohn für Hausarbeit – Frauenkämpfe und feministische Strategie”, i 

Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität 

für Frauen. Oktober 1977, utg. av Dokumentationsgruppe der Sommeruniversität e V, 

Berlin 1978, s 206–214; Pieke Biermann, ”Prostitution – Sexualität – Hausarbeit”, i Frauen 

als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, Berlin 1978, s 190–196. 

29. Idag är Pieke Biermann i Tyskland förmodligen mest känd som deckarförfattare. Tre 

gånger (1991 för Violetta, 1994 för Herzrasen och 1998 för Vier, Fünf, Sechs) har hon vunnit 

utmärkelsen Deutscher Krimipreis för årets bästa tyskspråkiga deckare. Biermanns 

feministiska skrifter däremot och deras inflytande på den tyska prostitutionspolitiken har 

fallit i glömska. 

30. ”In eigener Sache”, i Courage 1976/0, s 2.

222 

nummer. Dessutom avstod Courage med undantag för bokannonser från 

reklam som finansieringssätt för att kunna hävda sin autonomi i förhållande 

till kommersialism och manssamhälle. Tidningen finansierades genom 

donationer och försäljningsintäkter och kunde under flera år betala 

såväl redaktörer som artikelförfattare. På grund av interna konflikter och 

ekonomiska svårigheter som bland annat förorsakades av den tilltagande 

konkurrensen från Tysklands andra feministiska magasin, Emma, lades 

Courage ner 1984. Emma däremot, vars första nummer kom i januari 

1977, existerar än idag. Dess grundare Alice Schwarzer tillhörde den radikalfeministiska 

falangen som motsatte sig kvinnorörelsen som företräddes 

av bl.a. Gisela Bock och Pieke Biermann. Schwarzer krävde att staten 

skulle ta över ansvaret för bl.a. barnomsorgen så att kvinnorna kunde 

delta i arbetslivet på samma villkor som män. Då Schwarzer och hennes 

tidning inte enbart kritiserade mer antiauktoritära feminister utan även 

den liberala debatten om prostitution som slutligen kulminerade i 2001 

års lagstiftning, finns det anledning att komma tillbaka även till henne 

längre fram. Först mer om de antiauktoritära kvinnorna som engagerade 

sig i LfH-kampanjen, deras samhällsanalys, målsättning och strategi för 

att uppnå dessa mål. 

LfH:s teser 

Pieke Biermann inspirerades till sitt examensarbete om LfH-rörelsen när 

hon i början av 1970-talet tillbringade ett år som gäststudent vid universitetet 

i Padova, där LfH-gruppen Movimento di Lotta Femminile (Kvinnokampens 

rörelse) just höll på att formera sig. 31 Förutom den internationella 

rörelsen var samtalen i självhjälps- och consciousness raising-grupper 

en inspirationskälla för LfH-kvinnorna. 32 Jag har inte hittat några belägg 

för att Pieke Biermann deltog i dessa grupper, men vid Freie Universität 

ägnade sig en seminariegrupp under flera år åt medvetandehöjning angående 

hushållsarbetets belastning för kvinnor. Gruppen gjorde deltagande 

31. ”Häutungen. Vier Feministinnen, vier Frauenbiographien aus Berlin”, i Zitty 1992/1. I 

sitt examensarbete beskriver Biermann organisationen och aktionerna av rörelsen i Padova. 

(Biermann, Das Herz der Familie, s 41–54.) 

32. Bührmann, Das authentische Geschlecht, s 153.

223 

observationer i hushåll, samtalade om och kartlade hushållsarbetets olika 

moment och publicerade sina rön i sommaruniversitetens skrifter. 33 

LfH utgick från en feministisk samhällsanalys med ett maktperspektiv 

som visade att kvinnor hade betydligt mindre tillgång till pengar och 

makt än män. Till skillnad från dels socialistiska kvinnogrupper som utpekade 

kapitalismen som primär orsak till kvinnoförtrycket, dels radikalfeminister 

som koncentrerade sig på kvinnans sexuella förtryck, identifierade 

LfH-rörelsen kvinnors obetalda hushållsarbete som den bristande 

jämställdhetens kärnproblem. Maktlösheten resulterade enligt Bock från 

det faktum ”att kvinnor utför mest arbete i detta samhälle och skapar dess 

rikedom, men har den ringaste egna rätten till denna rikedom”. 34 Det faktum 

att arbetet i hushållen utfördes gratis innebar enligt LfH-kampanjen 

att kvinnornas prestationer osynliggjordes, vilket i sin tur ledde till att 

kvinnorna berövades ett viktigt argument för sin frihetskamp. Varför ska 

kvinnor få samma rättigheter som vi när de inte bidrar till samhället lika 

mycket, tycktes männen undra. Det gällde alltså att synliggöra hushållsarbetet 

och dess betydelse och värde för det rådande samhället. En ny definition 

av arbetet och ett erkännande av hemarbetet som likvärdigt med 

männens förvärvsarbete var för LfH-kvinnorna ett sätt att förändra den 

rådande könsmaktstrukturen. 

LfH-kampanjen kritiserade och kompletterade marxismen som stängde 

ute kvinnor från ”den (manliga) klassens heliga rum” så länge de inte arbetade 

i fabriker eller på kontor. 35 Inte bara det redan betalda lönearbetet var 

33. Carol Hagemann-White, ”Projekt. Zur Situation der Hausarbeit heute”, i Frauen 

und Wissenschaft, Berlin 1977, s 200–206; Autorinnenkollektiv, ”Zum Projekt”, i Frauen 

und Wissenschaft, Berlin 1977, s 206–219; samt Autorinnenkollektiv, ”Kann Hausarbeit 

verweigert werden?”, i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, Berlin 1978, 

s 151–158. 

34. ”daß Frauen die meiste Arbeit in dieser Gesellschaft verrichten und ihren Reichtum 

schaffen, aber das geringste eigene Recht auf diesen Reichtum haben.” (Gisela Bock, ”Lohn 

für Hausarbeit – Frauenkämpfe”, s 212.) Som exempel på socialistiska kvinnogruppers 

ställningstagande, se AK Frau und Sozialismus des KSB/ML Berlin, ”Die heutige Lage 

der Frau”, i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, Berlin 1978, s 119–129; samt 

Sozialistischer Frauenbund, ”Wir wollen keinen Lohn für die Hausarbeit”, i Frauen als 

bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, Berlin 1978, s 129–141. 

35. ”Die Nachfolger von Marx, wie alle anderen Männer, die sich der sozialen Frage 

verbunden wußten, hatten es als notwendig erachtet, Frauen erst in dem Moment in die

224 

en produktiv verksamhet utan även hushållsarbetet måste tas i beaktande 

när man vill förstå det kapitalistiska samhällets uppbyggnad, påpekade 

LfH-kvinnorna. 

Pieke Biermann betonade att LfH inte hade som mål att befästa hemmafruideologin. 

Den [kampanjen] betyder inte alls förevigandet av förhållandena 

och kvinnornas eviga bindning till hemmet, lika lite som 

en Fiat-arbetare genom att kräva mer lön demonstrerar sin 

belåtenhet med arbetet. 36 

Även för Gisela Bock var kampanjens egentliga mål snarast lön mot hushållsarbete. 

37 I en uppsats om den amerikanska kvinnorörelsens rösträttskamp, 

som Bock betraktade som en inspirationskälla för den samtida 

kvinnokampen, beskriver hon kraven på betalning för hushållsarbete som 

en strategi som ”ifrågasatte den ambivalenta kulten av kvinno- och mödraskapet 

vid dess rötter”. 38 Hon betonade dessutom att LfH inte var ett 

elitärt krav, utan ett önskemål från kvinnor ur arbetar- och medelklassen 

som har erfarenhet av lönearbete utanför hemmet och vet att denna extrainkomst 

inte löser några problem. 

Kampanjens definition av hushållsarbete var vid och omfattade allt 

gratisarbete utan vilket ”lönearbete och kapital utanför hemmet inte ens 

skulle existera”. 39 I definitionen ingick såväl ”produktionen” av nya arbe- 

heiligen Hallen der (männlichen) Klasse einzulassen, wenn sich hinter ihnen die Tore von 

Fabriken/Büros geschlossen hatten.” (Biermann, Das Herz der Familie, s 9 f.) 

36. ”Sie bedeutet keineswegs die Perpetuierung der Zustände und ewige Bindung der 

Frauen an das Haus, ebenso wenig wie ein Fiat-Arbeiter, der mehr Lohn fordert, seine 

Zufriedenheit mit der Arbeit demonstriert.” (Ibid., s 70.) 

37. I sin egen återblick på kvinnornas europeiska historia skrev Gisela Bock 25 år efter sitt 

engagemang i LfH-kampanjen att dess paroll löd ”Lohn gegen Hausarbeit”, dvs. lön mot 

hushållsarbete. (Gisela Bock, Frauen in der europäischen Geschichte. Vom Mittelalter bis 

zur Gegenwart, München 2000, s 319.) 

38. ”den ambivalenten Kult von Frauen- und Mutterschaft an seinen Wurzeln in Frage 

stellte” (Gisela Bock, ”’Wir glauben nicht, daß Arbeit uns frei macht…’ Frauenarbeit und 

Frauenbewegung”, i alternative 1978/120–121, s 142). 

39. Hannelore Schröder, ”Unbezahlte Hausarbeit, Leichtlohnarbeit, Doppelarbeit. Zusammenhänge 

und Folgen”, i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, Berlin 1978, s 108.

225 

tare, alltså havandeskap, amning och uppfostran, som ”reproduktionen” 

av gamla arbetare, det vill säga ompysslandet och stödjandet av den lönearbetande 

mannen, produktionen av mat och kläder samt bevarandet 

av hushållet genom städning etc. Kvinnor som lönearbetade utanför hushållet 

var även där sysselsatta med hushållsarbete, bland annat genom att 

koka kaffe, lösa konflikter och utföra andra uppgifter som de manliga kollegorna 

på arbetsplatsen slapp undan. 40 

På nämnda grunder kritiserade LfH ”krafter” som betraktade kvinnornas 

integration i den ”manliga” arbetsvärlden som en chans till befrielse. 41 

Det är […] inte alls progressivt utan innebär tvärtom att man 

befäster gamla förhållanden (vilket kan påvisas i länder med en 

hög grad av kvinnlig sysselsättning), att rekommendera kvinnorna 

att de ska ta ett lönearbete utanför hemmet. För då de 

inte har någon makt över sin traditionella arbetsplats, har de 

det inte heller i yrkesvärlden. De går från början socialt svaga 

och mindervärdiga in i förhandlingarna om priset för sin arbetskraft 

och måste därför acceptera de lägsta och smutsigaste 

arbeten med de mest förnedrande lönerna. Då de aldrig har fått 

lön och därför inte har lärt sig att lön är ett instrument för att 

driva genom krav, är de till skillnad från männen beredda att 

kräva knappt någon lön ens för fabriks- eller kontorsarbetet. 42 

40. En omfattande genomgång av hemmafruarnas arbetsuppgifter, arbetsredskap och 

arbetsdag finns hos Biermann, Das Herz der Familie, s 11–38. 

41. Bock, ”Lohn für Hausarbeit – Frauenkämpfe”, s 212. 

42. ”Es ist […] keineswegs fortschrittlich sondern bedeutet im Gegenteil Verfestigung der 

alten Verhältnisse (wie man in Ländern mit hohem weiblichen Beschäftigungsgrad nachweisen 

kann), den Frauen nahezulegen, sie sollen eine Lohnarbeit außerhalb des Hauses 

annehmen. Denn da sie an ihrem ureigensten Arbeitsplatz keine Macht haben, haben sie 

sie auch nicht in der Berufswelt. Sie gehen von vornherein als sozial schwach und minderwertig 

in die Verhandlungen über den Preis ihrer Arbeitskraft und müssen deshalb die 

degradiertesten und schmutzigsten Arbeiten mit den entwürdigendsten Löhnen akzeptieren. 

Da sie nie Lohn bekamen und deshalb nicht gelernt haben, daß Lohn ein Instrument 

für die Durchsetzung von Forderungen ist, sind sie im Gegensatz zu Männern bereit, auch 

für die Fabrik- oder Büroarbeit kaum Lohn zu verlangen.” (Biermann, Das Herz der Familie, 

s 79 f.)

226 

Gisela Bock avfärdade kravet om fler kvalificerade arbetsplatser för kvinnor 

som en olämplig befrielsestrategi, då denna strategi inte inbegrep alla 

kvinnor utan endast en redan privilegierad elit. ”Tillträde till manshierarkierna” 

skulle enligt Bock ”undergräva den mer grundläggande kvinnokampen 

och lämna en knytpunkt för de samhälleliga maktförhållandena”, 

nämligen det oavlönade hushållsarbetet, ”oantastad”. 43 Med hänvisning till 

kvinnornas insatser när det gällde att kompensera skolstress och läsa läxor 

med barnen ifrågasatte några av kampanjens anhängare förstatligandet av 

hushållsarbetet genom offentlig skola och barnomsorg. Dessa lösningar 

befarades leda till nya uppgifter för hemmafruarna. 44 Att helt enkelt vägra 

utföra de obetalda hushållstjänsterna tycktes inte vara en framkomlig väg 

då även detta skulle få negativa konsekvenser för kvinnorna: fattigdom 

som ensamstående mamma, diskriminering som lesbisk kvinna, överarbete 

genom dubbelbelastning, ofrivillig barnlöshet eller förakt som prostituerad. 

Arbetsvägran kunde resultera i nytt beroende och nya former 

av hushållsarbete. Så länge ”lika lön för lika arbete” inte också betyder 

”lön för hushållsarbete” förblir kvinnorna maktlösa, sammanfattade Gisela 

Bock. 45 

Den enda möjliga vägen verkade alltså vara lön för hushållsarbete, som 

inte bara betraktades som en förutsättning för erkännandet av hemmafruarnas 

insatser och för kvinnans oberoende från mannen utan även som en 

förutsättning för frigörelsen från själva hushållsarbetet. ”Om man en gång 

har satt fast en prislapp på arbetet, kan man inte längre självklart på ett 

naturligt sätt kräva att det blir utfört”, argumenterade Bock. 46 

Avslutningsvis ska det betonas att LfH varken uttalade sig mot famil- 

43. ”Einlaß in die Männerhierarchien”; ”den grundsätzlicheren Kampf von Frauen zu 

untergraben und einen Knotenpunkt der gesellschaftlichen Machtverhältnisse […] unangetastet 

zu lassen” (Bock, ”Lohn für Hausarbeit – Frauenkämpfe”, s 214). 

44. Mona Glökler, ”Lohn für Hausarbeit – Frauenkämpfe und feministische Strategie”, i 

Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, Berlin 1978, s 218. Se också Bock, ”Lohn 

für Hausarbeit – Frauenkämpfe”, s 212. Pieke Biermann däremot uttalade sig för offentlig 

barnomsorg, stortvätterier och -kök samt en mer omfattande statlig försörjning av sjuka. 

(Biermann, Das Herz der Familie, s 70 f.) 

45. Bock, ”Lohn für Hausarbeit – Frauenkämpfe”, s 208 & 213. 

46. ”Wird der Arbeit erstmal ein Preisschild angeheftet, so kann sie nicht mehr selbstverständlich, 

natürlicherweise, zugemutet werden.” (Bock, ”Lohn für Hausarbeit – Frauenkämpfe”, 

s 210.)

227 

jen, hushållsarbete eller hemmafruar. Dessa koncept betraktades inte som 

problematiska om bara staten och männen betalade rimliga löner för alla 

kvinnors arbetsinsatser. I ett idealt LfH-samhälle har alla människor de 

ekonomiska resurser som behövs för att – oberoende av en försörjande 

stat eller en man – kunna bestämma över sina liv. Hur dessa liv i frihet 

sedan skulle gestaltas fanns det ingen entydig föreställning om inom LfHrörelsen. 

LfH och prostitution 

Innan lönekravens kritiker kommer till tals ska det sägas några inledande 

ord om synen på prostitution bland LfH-kvinnorna samt om prostitutionens 

betydelse för rörelsen. Enligt Pieke Biermann var LfH den enda 

internationella organisationen inom kvinnorörelsen som arbetade ihop 

med prostitueradeorganisationer på 1970-talet. Hon beskriver kampanjen 

som ett språkrör för allt som prostituerade ville ha sagt, men av fruktan 

för hotelser och vedergällning inte alltid kunde säga själva. 47 LfH-rörelsen 

utgick från att alla kvinnor drabbas av jämförbara problem och betraktade 

därför förtrycket av prostituerade som ett exempel på ett allmänt kvinnoförakt 

i samhället. Enskilda LfH-kvinnor beskrev prostitutionen som en 

konsekvens av samhällets ringaktning av den kvinnliga arbetskraften, och 

hävdade att erkännandet av kvinnors arbete i form av lön för hushållsarbete 

var en väg att minska verksamheten. 48 De flesta LfH-kvinnorna stred 

dock varken för avskaffandet eller ens minskningen av prostitution. Huruvida 

prostitutionen skulle finnas kvar i ett jämställt samhälle diskuterades 

47. Pieke Biermann, ”Prostitution – Sexualität – Hausarbeit”, i Frauen als bezahlte und 

unbezahlte Arbeitskräfte, Berlin 1978, s 190. 

48. Schröder, ”Unbezahlte Hausarbeit”, s 113 f. Se även Pieke Biermann, ”Wir sind Frauen 

wie andere auch!” Prostituierte und ihre Kämpfe, Reinbeck bei Hamburg 1984 [1980], s 21. 

Om konflikten mellan den engelska Wages for Housework-rörelsen och sexsäljare på en 

konferens i London skriver Mary McIntosh. Hon påpekar att det fanns sexsäljare som inte 

kände sig representerade av LfH-kampanjen då de inte betraktade prostitutionen som lika 

förtryckande som hushållsarbete. ”They did not feel exploited but spoke proudly of their 

colour televisions and fitted carpets.” (Mary McIntosh, ”Feminist Debates on Prostitution”, 

i Lisa Adkins & Vicki Merchant (red.), Sexualizing the Social. Power and the Organization 

of Sexuality, London 1996, s 192 f.)

228 

knappt. Istället beskrev kvinnorna det betalda ”sexarbetet” som ett steg på 

vägen mot jämställdhet. De tänkte sig att prostitutionen kunde bidra till 

kvinnofrigörelsen. 

I Frauenhandlexikon från 1983, ett uppslagsverk där Pieke Biermann 

stod för artikeln om prostitution, kallas prostitutionen för ett betalt stycke 

hushållsarbete och likställs med andra betalda hushållstjänster inom 

barnuppfostran, vård och omsorg. 49 När Biermann jämför prostitutionen 

med ”sexarbetet” som gifta kvinnor utför för sina män framstår de prostituerade 

som mer emanciperade än sina obetalda systrar. Om prostituerade 

och hemmafruar skulle gå ihop – det var Biermanns vision – kunde 

alla kvinnor dra nytta av sexarbetarnas emancipatoriska framgång och de 

pros tituerades lön skulle bli ett maktinstrument för alla kvinnor. Till exempel 

kunde prostituerade visa 

att sexualitet i dess nutida, framtvingade form är arbete, då 

prostituerade får lön för någonting som alla kvinnor ska göra 

gratis/av kärlek. Kvinnor vet sedan länge vilket plågsamt kneg 

denna sexualitet (nästan) alltid är för dem, de har också alltid 

vetat det. Men prostituerade visar också att det är möjligt att få 

lön och att detta inte fördärvar karaktären eller är skadligt på 

något sätt. 50 

LfH:s motstånd mot de härskande sexuella normerna kan ha inspirerats 

av radikalfeministen Anne Koedts skrift om den vaginala orgasmens myt, 

som spreds i Tyskland under 1970-talet. 51 Koedt menade att kvinnor bara 

49. Pieke Biermann, ”Prostitution”, i Johanna Beyer, Franziska Lamott & Birgit Meyer 

(red.), Frauenhandlexikon. Stichworte zur Selbstbestimmung, München 1983, s 231–233. 

50. ”daß Sexualität in ihrer heutigen erzwungenen Form Arbeit ist, denn Prostituierte 

bekommen Lohn für etwas, das alle Frauen umsonst/aus Liebe tun sollen. Frauen wissen 

längst, welche mühselige Plackerei diese Sexualität für sie (fast) immer ist, sie haben es 

auch immer gewusst. Prostituierte zeigen aber auch, daß es möglich ist, Lohn zu bekommen 

und daß das nicht den Charakter verdirbt oder sonst wie schädlich ist.” (Biermann, 

”Prostitution – Sexualität – Hausarbeit”, s 195.) 

51. Anne Koedt, ”Der Mythos vom vaginalen Orgasmus”, i Schlüsseltexte der Neuen Frauenbewegung 

seit 1968, utg. av Ann Anders, Frankfurt am Main 1988, s 76–88. Texten 

presenterades för första gången på den första nationella kvinnobefrielsekonferensen i 

Chicago i november 1968. I Sverige tryckte Ord & Bild samma år en kort passage ur tex-

229 

kan få orgasm genom stimulans av klitoris och ville avslöja talet om den 

vaginala orgasmen som en manlig strategi att skapa en sexualitet som 

främst tillfredsställer män. Sexuallivet behövde inte vara heterosexuellt 

och kretsa kring vaginan för att tillfredsställa kvinnans behov, och inte 

heller kvinnans roll som hustru, moder och hemmafru var ett uttryck för 

hennes natur utan ett resultat av samhälleliga och historiska processer, 

fastställde Koedt. LfH-rörelsen låste aldrig fast ett för alla kvinnor giltigt 

sexualitetsideal, men om man sammanför Anne Koedts hyllning av den 

klitoriala orgasmen med LfH-kampanjens retorik blir det enklare att förstå 

hur LfH-kvinnorna tänkte när de hävdade att sex på männens villkor, 

dvs. de samlagsformer som dominerar i patriarkala samhällen, är ett 

arbete som alla kvinnor borde få betalt för. Prostitutionen ansågs kunna 

bidra till avslöjandet av dessa patriarkala samlagsformer. Om pengarna 

inom prostitutionen betraktas som bevis på männens intresse i och höga 

värdesättning av vissa sexuella tjänster, visar prostitutionen enligt LfHkampanjen 

att kvinnor inte behöver ställa upp gratis utan kan kräva bättre 

positioner även i sängen. 52 

Medan många svenska debattörer beskrev prostitutionen som ett hot 

mot ”kärleken och dess känslomässiga uttryck” eller som en ”kvinnans, 

kärlekens och samhällets förnedring”, betraktade kvinnorna inom LfH 

just betoningen av kärleken som en manlig och auktoritär strategi för att 

hålla kvinnorna kvar i patriarkala förhållanden. 53 Medan Månsson och 

Linders förklarade för sina svenska läsare att ”[d]en avskalade och opersonliga 

sexualitet som könshandeln innebär är en kravlös och ensidig 

sexualitet, oftast helt på mannens villkor”, menade kvinnorna i LfH att 

denna beskrivning mycket bättre passade på den äktenskapliga relationen 

mellan make och maka. 54 Till skillnad från i privata förhållanden, som enligt 

LfH-kvinnorna byggde på kvinnans uppoffrande kärlek och mannens 

ten. (Anne Koedt, ”Myten om den vaginala orgasmen”, i Ord & Bild 1968/7, s 542.) Enligt 

Emma Isaksson fick den dock inget stort beaktande bland svenska feminister. (Isaksson, 

Kvinnokamp, Stockholm 2007, s 257.) 

52. Om Anne Koedts inflytande på LfH-kampanjen, se även Bührmann, Das authentische 

Geschlecht, s 155–158. 

53. Citaten från den svenska debatten refererar till Månsson & Larsson, Svarta affärer, 

s 134; samt Mårten Werner (M), Motion 1975/76:1305. 

54. Månsson & Linders, Sexualitet utan ansikte, s 64.

230 

maktposition som familjeförsörjare, krävde kvinnorna i prostitutionen 

ersättning för sina insatser och befriade sig på så sätt från de patriarkala 

mönstren. Just oberoende och frihet, inte kärlek, var också LfH-kampanjens 

viktigaste mål. Dessa tankegångar skiljer sig från den svenska debatten 

där äktenskapet och andra heterosexuella samlevnadsformer mer sällan 

ifrågasattes. Äktenskapet och andra obetalda sexuella relationer sågs i 

Sverige sällan som problematiska då kvinnans kärlek där verkade bemötas 

av mannen. 55 

Kvinnorörelsens jämförelsevis positiva inställning till äktenskapet och 

till män i Sverige under 1970- och början av 1980-talet passar väl ihop 

med de tidiga svenska kvinnoorganisationernas analyser av kvinnoförtrycket 

som en produkt i första hand av kapitalismen. Enligt Emma 

Isaksson undvek den mest betydelsefulla bland 1970-talets svenska kvinnogrupper, 

Grupp 8, att beskriva män som förövare eller förtryckare. 

”Kvinnofrigörelsen sågs som en del av ett större projekt”, påminner Isaksson 

och åttornas engagemang ”omfattade alla människors frigörelse från 

den […] förtryckande kapitalismen”. 56 I antologin Kvinnokamp från 1971 

där Grupp 8:s Iréne Matthis tillsammans med Dick Urban Vestbro sammanställde 

texter som var relevanta för den svenska kvinnorörelsen finns 

en lång utläggning om marxism, kärlek och jämlikhet som också kan bidra 

till att förstå den i Sverige dominerande synen på prostitution och 

äktenskap. 57 Texterna gör gällande att Marx och Engels inte hade något 

55. Samma uppfattning hittade jag i maj 2007 på den gemensamma rådgivningswebbsidan 

för hjälpsökande prostituerade och sexköpare som Stockholms stad då drev tillsammans 

med Göteborg och Malmö. Städerna hade sammanställt olika ”myter” som ansågs cirkulera 

om prostitution och dessa skulle avslöjas och motbevisas med hjälp av ”fakta”. Till 

de vanliga replikerna ”när könshandeln diskuteras” räknade städerna påståendet att gifta 

kvinnor som blir försörjda av sina män också är prostituerade. Påståendet är fel, menade 

man i Stockholm, Göteborg och Malmö då prostitution aldrig handlar ”om ett förhållande 

mellan två jämställda människor, som går in i en relation på lika villkor. Det är en 

transaktion där de båda parterna har helt olika förutsättningar och befinner sig i helt olika 

situationer”.(, sett den 1 maj 

2007.) Och så var enligt städerna alltså inte fallet när det gäller äktenskap. Äktenskapet var 

för dem per definition en jämställd relation. Informationen hade tagits bort när jag kollade 

på webbsidan igen i januari 2008. 

56. Isaksson, Kvinnokamp, s 141, se även s 117–121. 

57. Hal Draper, ”Marx och Engels om kvinnornas frigörelse”, i Iréne Matthis & Dick Urban 

Vestbro, Kvinnokamp. För en revolutionär kvinnorörelse. Hagalund 1971, s 43–76.

231 

emot monogama parförhållanden. Tvärtom tolkas den på kärlek baserade 

relationen mellan man och kvinna inom marxismen som framtidens 

samlevnadsform. I ett samhälle utan privategendom förlorar familjen sin 

roll som ekonomisk enhet, partnervalet styrs inte längre av ekonomiska 

överväganden utan av ömsesidig kärlek, relationen mellan man och kvinna 

blir jämställd och fri och prostitutionen tillhör det förflutna. 58 Kärlek 

beskrivs som ett eftersträvansvärt alternativ till det kapitalistiska samhällets 

beroendeförhållanden och inte, som av tyskorna, som bara ett annat 

argument för samma kvinnoförtryck. 

Den höga värdesättningen av kärleken harmonierar även med den 

kommunitära traditionen i Sverige. Som jag beskrev i slutet av förra kapitlet 

utgår kommunitarismen från en syn på samhället som en intressegemenskap 

vars medlemmar kämpar för samma mål om ett gott samhälle. 

Kollektivets gemensamma strävan förutsätter att individerna svarar på 

varandras behov. Detta kan antingen ske spontant, därför att allas intressen 

sammanfaller med varandra, eller av just kärlek. Kommunitarism baseras 

med andra ord på en människosyn som förutsätter individens vilja 

att tillgodose andras behov. 59 De tyska debattörerna däremot tvivlade på 

kärlekens utjämnande kraft. Inte kärleksfulla relationer utan individuella 

rättigheter skulle garantera jämställdheten. 

Förutom betoningen av kärleken tolkade LfH-kvinnorna även stigmatiseringen 

av de prostituerade i samhället som en manlig strategi som syftade 

till att splittra kvinnorna i två läger, så att de inte skulle dra nytta av 

varandras kunskaper. Männen ansågs till exempel frukta att de prostituerade, 

som enligt Biermann hade en bra överblick över samhällets pengar, 

bekräftade lönekravens rimlighet. Staten försökte påstå ”Vi har inga 

pengar!”, menade Biermann. De prostituerade kunde kontra: ”Men visst 

finns det pengar, till och med mycket pengar, vi ser det ju hela tiden!” 60 

Biermann såg en tydlig parallell mellan de prostituerades stigmatisering 

och samhällets ringaktning av kvinnornas insatser i hushållen. 

58. Ibid., s 52 & 61. 

59. Jfr Kymlicka, Modern politisk filosofi, s 169. 

60. ”Aber klar ist das Geld da, viel Geld sogar, wir sehen es doch dauernd!” (Biermann, 

”Prostitution – Sexualität – Hausarbeit”, s 195.) Se även Katharina Morik, ”Ran an’s Geld”, 

i Courage 1980/9, s 15.

232 

Ideologiseringen av hushållsarbetet som ”kvinnans väsen 

och natur” motsvaras av prostitutionens ideologisering som 

”horornas last och ofog”. De drabbade kvinnorna behandlas på 

motsvarande sätt: den ena utlovas ”kvinnolivets sanna uppfyllelse”, 

den andra diskrimineras som ”skam för kvinnligheten” 

eller som ”köpt och hjälplöst offer för männens mest brutala 

kvinnoförnedring”. 61 

Förvärvsinkomstfeminister kontra LfH 

Självklart fanns det kvinnor som var kritiska mot lönekampanjen. Sozialistischer 

Frauenbund (socialistiskt kvinnoförbund) tillhörde dem som undrade 

om LfH-strategerna hade tänkt igenom hur förslaget skulle genomföras 

i praktiken: hur ofta skulle fönster putsas så att man kunde få betalt 

för det? Skulle ensamstående i en etta få samma lön som kvinnor med familj 

i hus? Skulle männen få rätten till en hemmafru om alla kvinnor fick 

betalt? Kvinnoförbundet befarade att hushållslönen skulle försena inrättandet 

av fler dagisplatser och befästa den traditionella arbetsdelningen. 62 

Roswitha Burgard varnade för att kvinnor skulle tappa motivationen att 

lära sig ett kvalificerat yrke om de fick betalt för sina hushållstjänster. 63 Typiskt 

kvinnliga beteenden däremot skulle bekräftas, menade Burgard som 

dessutom tyckte att det vore makabert att betala lön för en sysselsättning 

som är så skadlig för hälsan som hushållsarbete. Vera Slupik undrade hur 

betalningen av sexuella tjänster skulle bidra till en mer lustfylld sexualitet 

för kvinnor. Tyckte LfH-kvinnorna även att inomäktenskapliga våldtäkter 

kunde gottgöras med pengar? 64 

61. ”Der Ideologisierung der Hausarbeit als ’Wesen und Natur der Frau’ entspricht die der 

P. als ’Laster und Unwesen von Dirnen’. Entsprechend behandelt werden die betroffenen 

Frauen: der einen stellt man ’wahre Erfüllung eines Frauenlebens’ in Aussicht, die andere 

diskriminiert man als ’Schande für ihr Geschlecht’ oder als ’gekauftes, hilfloses Opfer der 

brutalsten Frauenausbeutung durch Männer’.” (Biermann, ”Prostitution”, i Beyer, Lamott 

& Meyer (red.), Frauenhandlexikon, s 231 f.) 

62. Sozialistischer Frauenbund, ”Wir wollen keinen Lohn für die Hausarbeit”, s 131. 

63. Roswitha Burgard, ”Lohn für Hausarbeit”, i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, 

Berlin 1978, s 218–224. 

64. Vera Slupik, ”Geld stinkt nicht, aber…”, i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, 

Berlin 1978, s 229.

233 

Bland LfH-kampanjens kritiker fanns även Alice Schwarzer. Schwarzer 

hade gjort sig ett namn 1971 då hon organiserade en gemensam bekännelse 

av 374 kvinnor som i nyhetsmagasinet Stern ropade ut: ”Wir haben 

abgetrieben!” (Vi har gjort abort!). Aktionen som riktade sig mot grundlagens 

§ 218 som förbjöd aborter, var inspirerad av en liknande aktion i 

den franska tidskriften Le Nouvel Observateur ett år tidigare. Utan tvekan 

kunde Schwarzer sedan sin självbekännelseaktion beskrivas som den 

bland den tyska allmänheten mest kända feministen. Hon var dock inte 

okontroversiell, utan karikerades som manshatande Emanze och anklagades 

för att monopolisera den feministiska diskussionen i landet. 65 1977 

grundade Schwarzer den redan nämnda Emma, Tysklands mest kända 

feministiska tidskrift och enligt hennes hemsida Europas enda politiska 

magasin i kvinnohänder. 66 

I Emma presenterades Lön för hushållsarbete som en rörelse för ”hemmafrulön” 

vilket självfallet inte var i kampanjens intresse. 67 Schwarzer 

kritiserade att kampanjens företrädare nonchalerade de emancipatoriska 

effekter som allt yrkesarbete utanför hemmet enligt henne alltid innebar. 

Såväl dubbelarbete som lågt kvalificerat arbete utanför hemmet leder till 

större oberoende, betonade Schwarzer. 68 Lönekravens fokusering på pengar 

framstod för henne som en ”platt ekonomisk analys”. 69 Pengar ändrade 

enligt Alice Schwarzer ingenting i hushållsarbetets omänsklighet. ”Pengar 

för sex som pengar för hushållsarbete”, hånade hon, ”[o]m det bara blir 

betalt, då är världen i ordning igen. Konsumtionsvärlden.” 70 Slutligen varnade 

Schwarzer för att de feministiska lönekraven kunde utvecklas till en 

65. Emanze är en oftast nedvärderande beteckning för en emanciperad kvinna. Som exempel 

på feministiska angrepp mot Alice Schwarzers dominans se ”Konflikt um Alice 

Schwarzers neue Zeitung ’Emma’”, i Courage 1976/3, s 42; samt Gruppe ”Lohn für Hausarbeit”, 

”Lohn für Hausarbeit. Offener Brief an Alice”, i Courage 1977/8, s 38 f. 

66. ”europaweit das einzige politische Magazin in Frauenhand” (, sett den 25 juni 2007). 

67. Alice Schwarzer, ”Hausfrauenlohn”, i Emma 1977/5, s 3. 

68. Alice Schwarzer, Der kleine Unterschied und seine großen Folgen, Frankfurt am Main 

2002, s 279. 

69. Schwarzer, ”Hausfrauenlohn”. 

70. ”Geld für Sex wie Geld für Hausarbeit. Wenn’s nur bezahlt wird, dann ist die Welt 

schon wieder in Ordnung. Die Konsumwelt.” (Alice Schwarzer, ” Macht Prostitution frei?”, 

i Emma 1980/10, s 7.)

234 

bumerang som hotade att komma tillbaka i form av mödrapenningen som 

det kristdemokratiska partiet CDU enligt Emma utvecklade för att i tider 

av arbetslöshet locka kvinnor tillbaka till hemmen och frigöra deras arbetsplatser 

för män. 71 

LfH-strategerna själva betraktade kristdemokraternas försök att samarbeta 

som en tillfällighet. I andra länder hade andra politiska läger ställt sig 

bakom lönekraven – i Italien till exempel kommunisterna – vilket enligt 

kvinnorna var bevis nog för att avvisa misstanken om att vara reaktionära. 

72 LfH-kvinnorna menade att kristdemokraternas erbjudanden om 

höjda barnbidrag på samma sätt som socialdemokraternas försäkran om 

att även hemmafruar kan vara emanciperade kvinnor, syftade till att lugna 

hemmafruarna och hålla dem kvar i beroendet av sina män. 73 Medan det 

politiska etablissmanget ville uppvärdera hemmafrurollen för att bevara 

status quo skulle LfH-kampanjens lön ge kvinnor ekonomiskt oberoende 

och förhandlingsmakt. 74 

Mottagandet av LfH i Sverige är ett bra exempel på att de tyska kristdemokraternas 

intresse för LfH-kampanjen knappast bestämmer kampanjens 

position på den politiska höger-vänster skalan. Följande avsnitt om 

några svenska debattörers intresse för LfH-gruppens pamflett ska ytterligare 

belysa kampanjens argumentation. Syftet med detta avsnitt är varken 

att fördöma eller berömma värdet eller rimligheten av tyskornas lönekrav. 

Istället letar jag efter ett svar på frågan varför LfH-rörelsens idéer fick genomslag 

i Tyskland. För att kunna undersöka denna fråga är det viktigt att 

gruppens argument tas på allvar och att de inte avfärdas som irrationella. 

Hur argumenterade svenska debattörer när de i början av 2000-talet me- 

71. Schwarzer, ”Hausfrauenlohn”; samt Claudia Pinl, ”Erziehungsgeld – ja oder nein?”, i 

Emma 1977/8, s 23. 

72. Herrad Schenk, Die feministische Herausforderung. 150 Jahre Frauenbewegung in 

Deutschland, München 1980, s 159. 

73. Cornelia Mansfeld, ”Arbeitgeber Staat”, i Courage 1977/3, s 27–29; Gruppe ”Lohn für 

Hausarbeit”, ”Lohn für Hausarbeit. Offener Brief an Alice”, i Courage 1977/8, s 38–39. 

74. LfH-rörelsens krav togs under 1980-talet även upp av det nygrundade miljöpartiet Die 

Grünen. Partiets version av lön för hushållsarbete avvek dock på centrala punkter från ursprungskraven 

och propagerade för ”en ny moderlighet” (neue Mütterlichkeit) snarare än 

en befrielse från statligt kvinnoförtryck. Claudia Pinl har granskat partiets ”Mödramanifest” 

(Müttermanifest). Se Claudia Pinl, Vom kleinen zum großen Unterschied. ”Geschlechterdifferenz” 

und konservative Wende im Feminismus, Hamburg 1993, s 81–87.

235 

nade att LfH-kvinnornas analyser skulle tas i beaktande? Svaret på denna 

fråga ska hjälpa att förstå varför argumenten tycktes vara logiska i Tyskland 

medan de fick få anhängare i Sverige. 

LfH:s pamflett i Sverige 

Skriften som skulle kunna beskrivas som LfH-kampanjens manifest heter 

”Women and the Subversion of the Community” och författades av italienskan 

Mariarosa Dalla Costa och amerikanskan Selma James 1972. 75 

Dess första tyska översättning publicerades samma år av det vänstersinnade 

Merve-Verlag i Berlin. Pamfletten skulle bidra till att störta den kapitalistiska 

samhällsordningen. Kapitalismen var beroende av kvinnors 

obetalda hushållsarbete som möjliggjorde att männen helhjärtat kunde 

ägna sig åt den kapitalistiska produktionen. Lön för hushållsarbete lanserades 

som ett sätt att rubba detta system. Till skillnad från den svenska 

kvinnorörelsen med Grupp 8 i spetsen trodde varken Dalla Costa eller James 

på att kvinnofrigörelse kunde uppnås genom kvinnornas integrering 

på arbetsmarknaden. 

Löntagarens oberoende innebär endast att vara en ”fri individ” 

för kapitalet, vilket inte gäller i mindre utsträckning för kvinnor 

än för män. […] Att vara slav vid det löpande bandet innebär 

inte en frigörelse från slaveriet vid köksbänken. 76 

Författarparet var medvetet om risken att lön för hushållsarbete kunde 

”lämna hemmafrun hemma i lugn och ro”, men kunde tänka sig lönekravet 

som ett första steg i en lång kvinnokamp: 

[D]et står i alla hänseenden klart att kraven på avlönat hushållsarbete 

endast är en bas, ett perspektiv att utgå från, vars 

förtjänst i grunden är att direkt knyta förtrycket, underord- 

75. Mariarosa Dalla Costa & Selma James, ”Women and the Subversion of the Community”, 

i Rosemary Hennessy & Chrys Ingraham, Materialist Feminism. New York 1997, 

s 40–53. 

76. Mariarosa Dalla Costa & Selma James, ”Kvinnorna och samhällsomstörtningen”, i 

Fronesis, 2002/9–10, s 93.

236 

ningen och isoleringen av kvinnan till dess materiella grund: 

kvinnlig exploatering. 77 

Sina löner skulle kvinnorna använda för att mötas utanför hushållen 

där de gemensamt skulle utveckla ”kampmetoder som, medan de frigör 

kvinnan från hemmet, å ena sidan undviker ett dubbelt slaveri och å den 

andra förhindrar ännu en grad av kapitalistisk kontroll och organisering”. 

Dalla Costa och James förespråkade en ”revolutionär politik inom kvinnorörelsen” 

och en ny antikapitalistisk samhällsordning. 78 Hur denna nya 

ordning skulle se ut mer konkret skulle visa sig när kvinnorna hade de 

resurser som krävdes för att utveckla en ny samhällsvision. 

Den tyska LfH-rörelsen hänvisade flitigt till James och Dalla Costa. I 

Sverige fick texten däremot ingen stor uppmärksamhet. Den första svenska 

översättningen kom så sent som 2002 i ett temanummer om arbete av 

tidskriften Fronesis. 79 I introduktionskapitlet till detta nummer förklarar 

redaktörerna att de lät översätta texten för att visa på dubbelheten i den 

svenska arbetarrörelsens och socialdemokratins krav på rätten till arbete. 80 

Full sysselsättning har varit ett av målen för den svenska välfärdsmodellen, 

som Gösta Esping-Andersen kallar för ”unik i sin inriktning på 

produktivitetsbefrämjande […] socialpolitik”. 81 Fronesis-redaktörerna påminner 

om att kraven på rätten till arbete och full sysselsättning har motiverats 

dels samhällsekonomiskt – ”[f]ull sysselsättning har setts som det 

mest effektiva resursutnyttjandet” – dels med hänvisning till arbetets effekt 

på utvecklingen av moraliska och sociala egenskaper – ”[g]enom arbetet 

får vi ansvar och ges möjlighet till självförverkligande”. 82 Dessutom har 

arbetarrörelsen i Sverige betonat att lönearbete stärker den enskildes autonomi 

eftersom individen blir självförsörjande. Även inom kvinnorörelsen 

har kvinnors rätt till förvärvsarbete på samma villkor som män varit ett av 

77. Ibid., s 94. 

78. Ibid., s 97. 

79. Ibid., s 80–97. 

80. Klas Gustavsson, Lisa Pelling & Ingvar Strid, ”Bortom arbetet”, i Fronesis, 2002/9–10, 

s 7. 

81. Gösta Esping-Andersen, ”Jämlikhet, effektivitet och makt”, i Per Thullberg & Kjell 

Östberg (red.), Den svenska modellen, Lund 1994, s 76. 

82. Gustavsson, Pelling & Strid, ”Bortom arbetet”, s 7.

237 

de mest centrala kraven. Kvinnors möjligheter att delta i arbetslivet skulle 

förbättras genom ”att statens ansvar ökade för de uppgifter som tidigare 

utförts oavlönat av kvinnor”, som Emma Isaksson påpekar. Hon visar att 

idétraditionen med dessa krav i Sverige går tillbaka åtminstone till 1920- 

och 1930-talet då socialistiska feminister som Alexandra Kollontay och 

socialdemokratiska samhällsplanerare som Alva Myrdal argumenterade 

för hushållsarbetets kollektivisering i kollektivhus där ”maten [skulle] tilllagas 

i centralkök, tvätten bli ren i centrala tvätterier och barnen tas om 

hand i så kallade storbarnkammare”. 83 Det var inte pengar i form av lön för 

hushållsarbete utan en stark välfärdsstat och ett arbete utanför hemmet 

som skulle frigöra de svenska kvinnorna. 

Men även i Sverige fanns, och finns fortfarande, falanger som ifrågasatte 

den rådande arbetsideologin. Under 1970-talet tillhörde vänsterrörelsens 

Kajsa Ohrlander dem som ställde sig skeptiska till parollen om allas rätt till 

förvärvsarbete. Hon menade att de så kallade ”socialistiska” kvinnoorganisationerna 

följde kapitalismens logik när de påstod att hemarbete inte hade 

samma värde som förvärvsarbete. Ty hur skilde sig kvinnorörelsens negativa 

syn på hemmafruarnas verksamhet från kapitalisternas sätt att bedöma 

ett arbetes värde? Ohrlander menade att såväl kvinnosakskvinnor som 

kapitalister värderade arbete utifrån dess bytesvärde. Hon tyckte att denna 

syn var för ensidig. Sin argumentation utvecklade hon på följande sätt: 

Det kvinnan producerar i hemmet har ingen arbetsköpare 

någon direkt ekonomisk vinst av. Det hon producerar har bara 

bruksvärde – inte något bytesvärde. 

Men kvinnan har genom denna arbetsuppgift i hemmet 

sluppit att varje dag plågas av det direkta förtrycket i arbets- 

och samhällslivet i motsats till alla manliga arbetare. Hon har 

varit ”sin egen” i hemmet, kunnat planera sitt arbete själv, har 

inte haft tidsstudiemän som har sprungit bredvid och mätt 

med MTM-metoder. Detta har medfört en relativ frihet. 84 

83. Isaksson, Kvinnokamp, s 74. 

84. Kajsa Ohrlander, ”Kvinnorna och klasskampen”, i Ord & Bild 1971/1, s 70. MTM står 

för Metod-Tid-Mätning och är ett sätt att räkna ut medeltiden det tar för en van arbetare 

att utföra ett antal grundrörelser.

238 

Ohrlander ifrågasatte om kvinnosakskvinnorna verkligen argumenterade 

i arbetarkvinnornas intresse. Varken kvinnliga eller manliga arbetare blev 

enligt Ohrlander särskilt stimulerade av att tvingas ut i arbete och ett tvång, 

det var just vad arbetet utanför hemmet var för kvinnorna i arbetarklassen, 

påpekade hon. Istället för att driva ”borgerliga” krav som daghem och rätt 

till arbete skulle socialistiska kvinnoorganisationer koncentrera sig på arbetarfamiljernas 

verkliga problem och istället kräva ”[a]tt åtta timmars arbete 

ska räcka för att försörja en familj”. 85 Visserligen anslöt sig inte Ohrlander 

till kravet ”lön för hushållsarbete” – det är också oklart om hon kände till 

denna rörelse – men hennes argumentation mot parollen ”förvärvsarbete 

åt alla” liknar i ett mycket centralt avseende tyskornas. Även Ohrlander 

identifierade ekonomin som kvinnofrigörelsens nyckelfråga. 

Liknande argument lyftes fram av Fronesisredaktörerna, som förutom 

nyöversättningen av James och Dalla Costas ”Kvinnorna och samhällsomstörtningen” 

presenterade utdrag ur Jean Baudrillards Produktionens spegel 

och Nick Dyer-Withefords Cyber-Marx för att visa på alternativ till den 

socialdemokratiska arbetsideologin. 86 Medan Baudrillard är kritisk mot 

marxismens bundenhet till kapitalismens föreställning om det produktiva 

arbetet utvecklar Dyer-Witheford en vision om noll-arbete och påpekar 

att socialismen vid sitt ursprung syftade till upphävandet av löneslaveriet 

och inte dess utökande. Även Paul Lafargues stridsskrift Rätten till lättja 

från 1883 nämns som ett exempel på texter där arbete som hos Dalla Costa 

och James sätts i relation till ett konkret motstånd. Statsvetaren Maria 

Jansson sammanfattar den feministiska diskussionen om arbete och kön 

och menar att Dalla Costas och James analyser 

känns både aktuella och radikala, till och med i ”världens mest 

jämställda land”. […] Den svenska jämställdhetspolitiken kanske 

rent av kan ses som ett bevis för att Dalla Costa och James 

hade rätt i antagandet att kvinnofrigörelse inte följer automatiskt 

så fort kvinnor ger sig ut på arbetsmarknaden. 87 

85. Ibid., s 71. Se även Isaksson, Kvinnokamp, s 137 f. 

86. Jean Baudrillard, Le miroir de la production. Paris 1973; Nick Dyer-Witheford, Cyber- 

Marx. Cycles and Circuits of Struggle in High-Technology Capitalism. Illinois 1999. 

87. Maria Jansson, ”Könsarbetsdelning i fokus. En introduktion till den feministiska dis-

239 

I slutet av sitt inledningskapitel uppmanar Fronesis sina läsare ”att ifrågasätta 

löneslaveriet och formulera medborgarlönens samhälle.” 88 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att de flesta debattörer som 

sympatiserade med LfH-kampanjens idéer stod vänstern nära, men kritiserade 

eller ville vidareutveckla marxismen. Denna allians är ett första 

tecken på rörelsens ideologiska hemvist. I diskussionsavsnittet som avslutar 

detta kapitel fortsätter jag diskussionen av rörelsens tradition. 

prostitueraderörelsen 

Efter att Pieke Biermann hade avslutat sitt examensarbete om lön för hushållsarbete, 

koncentrerade hon sig allt mer på de prostituerades plats inom 

kvinnorörelsen. Med utgångspunkt i LfH-kampanjens samhällsanalys argumenterade 

hon i föredrag och artiklar för erkännandet av prostitution 

som ett arbete, och mot stigmatiseringen av de sexsäljande kvinnorna. 

För sitt engagemang blev Biermann snabbt känd i hela landet och det var 

bl.a. hennes tankar som inspirerade prostitueraderörelsen som i början av 

1980-talet började växa fram i Tyskland. 

”Wir sind Frauen wie andere auch!” 

En bidragande orsak till stigmatiseringen och diskrimineringen av de 

prostituerade var enligt Biermann allmänhetens förvrängda bild av verksamheten. 

Kampen för de prostituerades rättigheter skulle därför inledas 

med en informationskampanj om de prostituerades ”verkliga” levnadsförhållanden, 

som Biermann kände till från sexklubbarna i Hannover där 

hon själv hade sålt sex för att finansiera sina universitetsstudier. 

Biermann var kritisk mot det mesta som hade skrivits om sexsäljare 

tidigare. Hon kritiserade såväl författare som mystifierade prostitutionen 

som ”världens äldsta yrke” som sociologer som betraktade prostituerade 

som ”stackars offer” som skulle ”räddas”. Bakom de senares medlidande 

gömde sig enligt Biermann en arrogans: 

kussionen om arbete och kön”, i Fronesis, 2002/9–10, s 65. 

88. Gustavsson, Pelling & Strid, ”Bortom arbetet”, s 12.

240 

Vilken brutalitet och vilken självgodhet lurar inte bakom ögonen 

som bara uppmärksammar prostituerade när de låter sig 

infogas i ”räddarnas” koncept, när de, för miljöbeskrivningar 

som liknar en klapp på axeln, låter sig exploateras av människor 

som inte känner till denna miljö utan stirrar på den utifrån 

och med en kittlande rysning. 89 

Istället för att betrakta prostituerade som offer intresserade sig Biermann 

för kvinnornas strategier att överleva i ett patriarkalt samhälle. 90 Nedlåtande 

yttrade sig Biermann även om rapporter om prostituerade som efter 

ett tag misslyckas med allt. 

Konstigt, att det likväl finns så många av oss, allt fler till och 

med. Beror det påstådda misslyckandet kanske på att de flesta 

av dessa ”rapporter” är författade av män, som har problem 

med sin fantasi? 91 

89. ”Welche Brutalität und welche Selbstgefälligkeit lauern hinter den Augen, die Prostituierte 

nur dann wahrnehmen, wenn sie sich in das Konzept der ’Retter’ einfügen lassen, 

wenn sie sich ausschlachten lassen, für die schulterklopfenden Entwürfe eines Milieus 

durch Leute, die es nicht kennen, sondern es mit kribbelndem Schauder von außen anstarren!” 

(Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere auch!”, s 13.) 

90. I ett tal vid öppnandet av en utställning om prostitution i koncentrationslägret i Ravensbrück 

i januari 2007 jämförde Biermann tvångsprostitutionen under nationalsocialismen 

med nutidens internationella människohandel och menade då att inte heller dessa 

kvinnor borde reduceras till offer. ”Tvångets brutalitet, totalitet och hopplöshet kanske 

skiljer sig – men för offren handlar det alltid om att inte vara och förbli offer. Därför är 

det idag till exempel så svårt för kvinnorna som av organiserade kriminella från Afrika, 

Asien och Östeuropa släpas bort och tvångsprostitueras till Väst, att öppet handskas med 

det: de är inte bara rädda för repressalier och utvisning – de reduceras även till sitt offerskap, 

ingen intresserar sig för att de har överlevt och hur intelligent de har gjort det.” (”Die 

Brutalität, Totalität, Ausweglosigkeit des Zwangs mag unterschiedlich sein – aber für die 

Opfer geht es immer darum, nicht Opfer zu sein und zu bleiben. Deshalb ist es heute zum 

Beispiel für die von organisierten Kriminellen aus Afrika, Asien, Osteuropa in den Westen 

verschleppten und zum Anschaffen gezwungenen Frauen so schwer, offen damit umzugehen: 

Sie haben nicht nur Angst vor Repressalien und Ausweisung – sie werden auf ihr 

Opfersein reduziert, niemand interessiert sich dafür, dass und wie intelligent sie überlebt 

haben.” Pieke Biermann, tal vid invigningen av utställningen ”Sex-Zwangsarbeit in NS- 

Konzentrationslagern”, Ravensbrück, den 14 januari 2007, Pieke Biermanns privatarkiv.) 

91. ”Komisch, daß es dennoch so viele von uns gibt, immer mehr sogar. Liegt das angebliche 

Scheitern vielleicht daran, daß die meisten dieser ’Berichte’ von Männern verfasst

241 

Lika störande som dessa rapporter, tyckte Biermann, var kunder som menade 

att de behövde befria ”flickorna”. 92 

För att byta ut dessa ”felaktiga bilder” tog Biermann kontakt med några 

kvinnor som likt hon själv hade sålt sexuella tjänster och sammanställde 

samtalen kvinnorna emellan i en bok som fick titeln ”Wir sind Frauen 

wie andere auch!” (Vi är kvinnor som andra!). Äntligen skulle kvinnorna 

själva få berätta om sin verksamhet. Enligt omslagstexten kom Biermanns 

bok ”inifrån” och presenterade ”förstahandsinformation om arbetsplatsen 

prostitution, om arbets- och lönekamp samt om organisationsformer”. 93 

Förutom samtalen kvinnorna emellan innehåller ”Wir sind Frauen wie 

andere auch!” en text av Gisela Bock om de prostituerades situation i 

Nazityskland, en överblick över den aktuella lagstiftningen som berörde 

prostituerade samt en genomgång av de prostituerades frihetskamp sedan 

andra världskriget. Här finns även en lång beskrivning av den franska 

pros titueradestrejken från 1975 samt upplysningar om den amerikanska 

prostitueradeorganisationen COYOTE som grundades i San Francisco 

1973. Både den franska strejken och den amerikanska organisationen kan 

bredvid LfH-rörelsen beskrivas som Biermanns viktigaste inspirationskällor. 

Inte bara på grund av att den franska strejken är ganska okänd i 

Sverige utan också för att visa att Biermann hade stöd av en internationell 

rörelse är det värt att gå in på hennes internationella förebilder mer 

ingående. Pieke Biermanns teser var vedertagna även utanför Tysklands 

gränser. Det är i syftet att underlätta förståelsen för Biermanns teser som 

min framställning av den tyska prostitutionsdebatten tar omvägen via 

Frankrike och USA. 

Den franska prostitueradestrejken 

Under mottona ”Vi är kvinnor som andra!” och ”Staten är den största 

hallicken!” lade prostituerade i hela Frankrike ner sin verksamhet under 

werden, die mit ihrer Phantasie auf Kriegsfuß stehen?” (Biermann, ”Wir sind Frauen wie 

andere auch!”, s 57.) 

92. Ibid., s 148 f. 

93. ”Das Buch kommt ’von innen’ und bringt Informationen aus erster Hand über den 

Arbeitsplatz Prostitution, über Arbeits- und Lohnkämpfe und über Organisationsformen.” 

(Ibid., bokomslag.)

242 

en vecka i juni 1975. Pieke Biermann beskriver denna prostitueradestrejk 

som början på en framgångssaga. Allt verkade vara möjligt under denna 

sommar, solidariteten de prostituerade emellan samt stödet från befolkningen 

kände – om man tror Biermann – inga gränser. 94 

De franska protesterna utlöstes av ökande poliskontroller mot prostituerade 

och deras hyresvärdar, tilltagande böteskrav samt hotande fängelsestraff 

för dem som upprepade gånger hade brutit mot förbudet mot ”till 

otukt uppmanande beteenden”. 95 Prostitution var inte förbjudet i 1970-talets 

Frankrike, men prostituerade hindrades genom kontroller och andra 

störande åtgärder från att utföra sina tjänster. ”Teoretiskt är vi fria medborgare 

som alla andra”, så beskrev de franska prostituerade sin situation, 

”men eftersom samhället skäms över ’att vilja ha oss’ behandlas vi som 

brottslingar, som någon mot vilken polisen kan spela ut hela sin repressiva 

makt.” 96 

Strejken tog sin början i Lyon där upp till 150 kvinnor ockuperade 

kyrkan Saint-Nizier för att uppmärksamma de hotande häktningarna av 

några kollegor. Följande dag rapporterade dagstidningen Libération om 

händelsen och Pieke Biermann citerar: 

Var och en av de närvarande kvinnorna vet i detta ögonblick, 

att deras problem äntligen ska fylla tidningarnas titelblad. Att 

de diskuteras, att de kan tala för sig själva. Tystnadens mur har 

brutits igenom. Det är en första obestridlig seger. 97 

94. Ibid., s 184–197. Även Gunda Schumann och Rosemarie Giesen beskrev den franska 

prostitueradestrejken som inspirationskälla för sin bok om de tyska prostituerades situation 

under 1970-talet. (Gunda Schumann & Rosemarie Giesen, ”Prostitution”, i Frauen 

als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte, Berlin 1978, s 105. Se även Gunda Schumann & 

Rose-Marie Giesen, An der Front des Patriarchats. Bericht vom langen Marsch durch das 

Prostitutionsmilieu, Bensheim 1980.) ”Barbara”, som deltog i strejken har tillsammans med 

journalisten Christine de Coninck sammanställt en utförlig dokumentation av händelserna. 

(Barbara & Christine de Coninck, Die geteilte Frau, Berlin 1980. Boken innehåller 

även en kommentar av Pieke Biermann.) 

95. Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere auch!”, s 187. 

96. ”[T]heoretisch sind wir freie Bürgerinnen wie alle anderen. Aber weil die Gesellschaft 

sich schämt, ’uns zu wollen’, behandelt man uns wie Verbrecherinnen, wie jemand, an dem 

die Polizei ihre ganze repressive Macht auslassen kann.” (”Brief an die Bevölkerung”, cit. 

enligt Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere auch!”, s 190.) 

97. ”Jede der anwesenden Frauen weiß in diesem Augenblick, daß ihr Problem endlich die

243 

Stöd fick kvinnorna inte bara från kyrkan Saint-Nizier utan också från organisationen 

Le Nid som grundats 1936 av den katolska prästen Pater Talvas 

och som hjälpte människor som hade kommit i kontakt med prostitution. 

Le Nid hade ett kontor i Lyons prostitutionskvarter dit prostituerade 

kunde komma för att få hjälp med läkarbesök och barnomsorg, när de 

ville kaffe eller behövde någon att prata med. ”Här dömer oss ingen, och 

här trugas vi inte ens att lämna prostitutionen. Vi accepteras som de vi är”, 

berättade en av de strejkande kvinnorna senare i sina memoarer. 98 Pieke 

Biermann framhävde nödvändigheten av en bundsförvant som Le Nid för 

att en kvinnogrupp utan fackförening, utan en sympatiserande press eller 

strejkkassa skulle kunna ge sig in i en protestaktion som strejken i Lyon. 99 

De prostituerade i kyrkan författade bland annat två öppna brev, som de 

riktade till statspresidenten Valéry Giscard d’Estaing och till befolkningen 

i allmänhet: 

Här talar mödrar. Kvinnor som försöker att ensamt och på 

bästa möjliga sätt uppfostra sina barn och som idag är rädda 

att förlora dem. Ja, vi är prostituerade, men vi prostituerar oss 

inte av syndfullhet: det är medlet vi har hittat för att handskas 

med livets problem. 100 

Kvinnorna i Lyon fick snabbt stöd av prostituerade i andra städer. Även 

i Marseille, Grenoble, Toulouse, Saint-Étienne, Cannes och Montpellier 

Titelseiten der Zeitungen füllen wird. Daß darüber diskutiert wird, daß sie für sich selber 

sprechen können. Die Mauer des Schweigens ist durchbrochen. Es ist ein erster unbestreitbarer 

Sieg.” (Libération, cit. enligt Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere auch!”, 

s 189.) 

98. ”Hier richtete niemand über uns, und hier wird uns nicht einmal aufgedrängt, aus 

dem Strich auszusteigen. Wir werden akzeptiert als die, die wir sind.” (Barbara & de Coninck, 

Die geteilte Frau, s 73.) 

99. Pieke Biermann, ”Gespalten werden und zu sich kommen”, i Barbara & de Coninck, 

Die geteilte Frau, Berlin 1980, s 321 & s 327 f. 

100. ”Hier sprechen Mütter. Frauen, die versuchen, allein und auf bestmögliche Weise 

ihre Kinder großzuziehen, und die heute Angst haben, sie zu verlieren. Ja, wir sind Prostituierte, 

aber wir prostituierten uns nicht aus Lasterhaftigkeit: Es ist das Mittel, das wir 

gefunden haben, um mit den Problemen des Lebens fertig zu werden.” (Brev till befolkningen, 

cit. enligt Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere auch!”, s 190.) Jfr Barbara & de 

Coninck, Die geteilte Frau, s 104.

244 

började prostituerade att belägra kyrkor och strejka. Från prostitutionskvarteren 

i Paris skickades en delegation till Lyon för att överlämna en 

solidaritetsskrivelse som 740 prostituerade från staden hade undertecknat. 

Kyrkoockupationen – även kapellet Saint-Bernard i Montparnasse 

i Paris belägrades nu – fyllde under dessa dagar de franska löpsedlarna 

men när även den internationella pressen började skriva om Frankrikes 

prostituerade satte inrikesminister Michel Poniatowski stopp. Polisen 

fick i uppdrag att storma kyrkorna, inte bara i Lyon utan även i Marseille, 

Montpellier, Dijon, Grenoble och Paris. Inrikesministern rättfärdigade sitt 

beslut med argumentet att rätt och lag hade varit i fara. Tre fjärdedelar av 

de franska prostituerade kontrollerades enligt ministern av hallickar som 

även styrde kvinnornas strejk. Pieke Biermann kritiserade detta påstående 

och menade att ministern följde en dold agenda. 

På så sätt reducerar han en kvinnokamp, som har skapat 

löpsedlar över hela världen, till ett bråk mellan män: här ”hallickar” 

– där ”ordningskrafter”. Lögnen har två avsikter: för 

det första ska den splittra medborgarnas sympatier för de 

prostituerade och deras rättigheter, för det andra gäller det att 

tränga tillbaka kvinnornas begäran, som blev så tydlig här, till 

osynligheten. 101 

Alice Schwarzers Emma höll inte med Biermanns bedömning av den 

franska strejken. Fem år efter protesterna ifrågasatte tidskriften om koppleri 

var lika sällsynt som de strejkande kvinnorna ville få allmänheten att 

tro. ”Vi är fria, påstod kvinnorna, och stoppar pengarna i vår egen ficka”, 

påminner Emma och ställer denna utsaga mot berättelsen från en prostituerad 

från Grenoble som stämde sin hallick för koppleri: 102 

101. ”Er reduziert damit einen Frauenkampf, der weltweite Schlagzeilen gemacht hat, zu 

einer Rangelei zwischen Männern: hier ’Zuhälter’ – da ’Ordnungskräfte’. Die Lüge hat zwei 

Absichten: Erstens sollen mit ihr die Sympathien der Bürger für die Prostituierten und 

ihre Rechte zerstreut werden, und zweitens gilt es, das Anliegen der Frauen, das hier so 

deutlich sichtbar wurde, wieder in die Unsichtbarkeit zurückzudrängen.” (Biermann, ”Wir 

sind Frauen wie andere auch!”, s 194 f.) 

102. ”Wir sind frei, behaupteten die Frauen, und arbeiten in unsere eigene Tasche.” 

(”Pros tituierte verklagen Zuhälter”, i Emma 1980/9, s 6.)

245 

Kvinnorna från Lyon har nu för tiden egentligen skadat oss 

mycket när de låtsas att vi alla prostituerar oss frivilligt. Sanningen 

är, att de flesta av oss har hallickar som använder sig av 

alla medel för att skicka oss ut på gatan. 103 

Enligt Biermanns berättelse hade prostitueradestrejken och den under 

dessa dagar upplevda solidariteten höjt de prostituerades självmedvetande. 

I anslutning till protesterna grundade franska prostituerade en 

intresseförening och tog kontakt med utländska prostitueradegrupper. 

Kvinnorna höll fast vid sina krav från strejkdagarna: upplösningen av alla 

kriminaliserande lagar och anpassningen av de prostituerades rättigheter 

till rättigheterna för alla andra yrkesgrupper. 104 

COYOTE & Co 

En annan viktig inspirationskälla för Pieke Biermann och i förlängningen 

för den tyska prostitueraderörelsen var organisationerna som under 

1970-talet grundades runt om i världen för att stärka de prostituerades 

rättigheter. En av de mest kända av dessa sammanslutningar var COYOTE 

(Call Off Your Old Tired Ethics) som grundades 1973 av Margo St. James 

i San Francisco. COYOTE skulle ge prostituerade juridisk hjälp och samordna 

en systematisk kampanj för legalisering av prostitutionen, som var 

förbjuden i de flesta amerikanska delstater. Föreningen bestod, förutom 

av prostituerade, av konstnärer, journalister, jurister, forskare, socialarbetare 

och politiker. 105 St. James själv hade varit verksam som prostituerad 

och betraktade sig som feminist. ”I chose to be a feminist, but I decided 

to work as a prostitute”, förklarar hon i inledningen till dokumentationen 

av de prostituerades andra världskongress i Europaparlamentet i Bryssel i 

103. ”Die Lyoner Frauen haben uns damals eigentlich sehr damit geschadet, wenn sie so 

taten, als würden wir alle uns freiwillig prostituieren. Die Wahrheit ist, daß die meisten 

von uns Zuhälter haben, die zu allen Mitteln greifen, um uns auf den Strich zu schicken.” 

(Nadia, cit. enligt Emma 1980/9, s 6.) 


105. Gail Pheterson, ”Not Repeating History”, i Pheterson, A Vindication of the Rights of 

Whores, s 4.

246 

oktober 1986. 106 Prostitutionen var enligt Margo St. James med andra ord 

inget fritt val utan en möjlighet för kvinnor att försörja sig och ett sätt att 

överleva i patriarkatet. Kvinnor kunde aktivt bestämma sig för att vara 

verksamma inom detta område men deras beslut fattades i ett samhälle 

som lämnade få alternativ. Valet att bli feminist däremot gjordes inte för 

att överleva och var för St. James därför väsensskilt från beslutet att prostituera 

sig. Innan St. James grundade prostitueradeföreningen, engagerade 

hon sig i organisationen Whores, Housewives and Others (WHO). Hon 

stod den internationella LfH-rörelsen nära. 

COYOTE samarbetade med andra amerikanska prostitueradeorganisationer, 

byggde upp internationella nätverk inom ramen för FN och inom 

kvinnorörelsen och gav ut COYOTE HOWLS, en tidskrift för prostituerade. 

107 Den 30 juni 1976 organiserade COYOTE den första världskongressen 

för prostituerade i Washington. 1978 bytte föreningen namn till NTFP 

(National Task Force on Prostitution) och godkändes som NGO av FN. 108 

1985 flyttade St. James till Europa där hon under 1980-talet samarbetade 

med den nederländska aktivisten Gail Pheterson för att utveckla de prostituerades 

internationella samarbete. Den internationella organisationen 

som St. James slutligen kom att företräda heter International Committe for 

Prostitutes’ Rights (ICPR). 

I England grundades en liknande prostitueradeförening 1976. Enligt 

Biermann var denna grupp, som kallade sig för ECP (English Collective 

of Prostitutes), en av de första prostitueradeorganisationer som anslöt sig 

till en organisation inom kvinnorörelsen, när den likt COYOTE började 

samarbeta med LfH-kampanjens internationella organisation, International 

Wages for Housework Campaign. 109 Såväl COYOTE som ECP ville 

förena alla kvinnor i en gemensam feministisk kamp och betraktade de 

prostituerades lön som ett exempel på lön för hushållsarbete och därmed 

som ett stycke makt för alla kvinnor. 

106. Margo St. James, ”Preface”, i Pheterson, A Vindication of the Rights of Whores, s xvii. 

Även Pieke Biermann var närvarande på kongressen i Bryssel och några av hennes diskussionsbidrag 

är dokumenterade i Phetersons bok. (Pheterson, A Vindication of the Rights of 

Whores, s 157, 160 & 168 f. & s 172.) Från Sverige deltog Lilian som under 1970-talet hade 

engagerat sig i Sexualpolitisk Front i kongressen. (Ibid., s 93; samt ovan s 104.) 


108. Ibid., s 222. 

109. Ibid., s 210.

247 

Kvinnor som andra 

Efter denna överblick över Pieke Biermanns inspirationskällor kommer 

jag nu tillbaka till hennes bok ”Wir sind Frauen wie andere auch!”. Kvinnorna 

som talar i denna bok har prostitutionserfarenheter från olika miljöer 

och de representerar olika åldersgrupper. Där finns Angie, en 26-årig 

kvinna från Jamaica, som lever i England med sin bebis och som regelbundet 

åker till Tyskland för att arbeta som dansös; vi har Kitty, en 40-årig 

kvinna från Berlin, gatuprostituerad och mamma till 4 barn mellan 22 

och 12 år; Monika, en 35-årig kvinna från södra Tyskland som livnär sig 

själv och sin 13-åriga dotter genom uppträdanden i peepshower och porrfilmer; 

den 36-åriga callgirlen Pat från norra Tyskland och Pieke Biermann 

själv, som dock använder pseudonymen Dörtie när hon talar med 

de andra kvinnorna. 110 Bekännelsen i ”Wir sind Frauen wie andere auch!” 

var inte Biermanns första berättelse om sina sexklubbserfarenheter. Redan 

några veckor efter sina första uppträdanden som servitris i Hannovers nakenbarer 

hade hon som ”Gabriele Cronau” i tidskriften Pardon skildrat 

hur hon med ”enkla tricks” lyckades dra pengarna ur fickorna på mässans 

”lystna” gäster. 111 Ett år senare återberättade hon historien som ”Dörtie 

Soldi” i Courage, medan hon i ett samtal med journalisten Ingrid Kolb 

använde sitt prostitueradenamn ”Lisa”. 112 Först efter att kvinnorna i LfHkampanjen 

hade lovat att stödja henne vågade Pieke Biermann träda fram 

med sitt riktiga namn. Biermann var utan familj och hade tillräckligt med 

mod och kunde därför företräda de prostituerade i offentligheten. ”Wir 

sind Frauen wie andere auch!” betraktade hon som en politisk gärning för 

de prostituerade och alla andra kvinnor. 113 

110. Redan på bokens sida två presenteras Pieke Biermann som en av de fem kvinnorna 

som samtalar i boken och genom hennes födelseår som anges på samma sida kan hon lätt 

identifieras som Dörtie. I det följande citerar jag ”Dörtie” när jag hänvisar till texter där 

Pieke Biermann använder denna pseudonym och ”Pieke Biermann” när jag hänvisar till 

delar av boken där Biermann skriver som Biermann. 

111. Gabriele Cronau, ”Ein ganz normaler Job. Wie man lüsternen Messegästen mit einfachen 

Tricks das Geld aus der Tasche zieht”, i Pardon, 1976/7, s 93–94. Pardon är en kulturtidskrift 

som står Frankfurtskolan nära. 

112. Dörtie Soldi, ”Mann, wir sind hier nicht beim Sozialamt”, i Courage, 1977/1, s 10–13. 

”Lisa – Interview mit einer Prostituierten”, i Ingrid Kolb, Das Kreuz mit der Liebe. Der 

Mythos von der sexuellen Befreiung, Hamburg 1980, s 119–129. 

113. ”Wir sind Frauen wie andere auch. Ein Gespräch mit Pieke Biermann”, i Sexarbeit.

248 

Biermann var 29 år när hon sammanställde boken och hade under 4 år 

sålt sexuella tjänster på sexklubbar och privat. I samtalen med de andra 

kvinnorna berättar hon hur hon som student sökte sig till en nattbar för 

att tjäna mer än vad hon tidigare hade fått för sina studentjobb på mässan 

i Hannover. 

Tidigare hade jag arbetat, översatt och hjälpt till vid montrarna 

på mässan på dagarna, vilket är samma sak. Det är verkligen 

samma sak, bara knullar gör du inte där. Men hela skiten runtomkring 

är den samma och i grunden ännu värre, eftersom för 

den får du otroligt lite lön – för prostitutionen som är i gång 

där. 114 

Oavsett vilket namn Pieke Biermann undertecknade sina texter med framställde 

hon prostituerade som ”helt vanliga kvinnor” och prostitutionen 

som ”ett helt vanligt jobb” och förklarade sin ”beundran för horor” som till 

skillnad från alla andra kvinnor får pengar för nedvärderingen det innebär 

att vara sexobjekt. 115 Även de andra sexsäljarna i ”Wir sind Frauen wie andere 

auch!” presenterade sig i enlighet med bokens titel som ”kvinnor som 

andra”. Enligt Angie, Kitty, Monika, Pat och Dörtie fanns det ingen tydlig 

gräns mellan prostitution och andra kvinnliga sysselsättningar. Pat hade 

sex med arbetskollegor för blommor, restaurangbesök och dyra presenter 

innan hon bestämde sig för att göra samma sak mer systematiserat och 

tog betalt. 116 Prostitution beskrivs som någonting som alla kvinnor i någon 

form har erfarenheter av i ett kapitalistiskt och pat riarkalt samhälle. ”Vilken 

kvinna är egentligen inte prostituerad?”, frågar Biermann i boken. 117 

Prostitution – Lebenswelten und Mythen, utg. av Elisabeth von Dücker & Museum der 

Arbeit, Bremen 2005, s 209. 

114. ”Ich hatte vorher tagsüber auf der Messe gearbeitet, übersetzt und Standhilfe gemacht, 

was das gleiche ist. Es ist wirklich das gleiche, bloß bumsen tust du da nicht. Aber 

der ganze Scheiß drumrum ist der gleiche und im Grunde noch viel schlimmer, denn 

dafür kriegst du unheimlich wenig Lohn – für die Prostitution, die da läuft.” (Biermann, 

”Wir sind Frauen wie andere auch!”, s 24.) 

115. ”Alles ganz normale Frauen in einem ganz normalen Job.”; ”ich empfinde seit langer 

Zeit eine stille neidvolle Bewunderung für Huren, die Geld für die Entwürdigung bekommen 

(Cronau, ”Ein ganz normaler Job”, s 94 & 93). 

116. Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere auch!”, s 29 f. 

117. ”Welche Frau ist eigentlich keine Prostituierte?” (Ibid., s 19.)

249 

Varför ska inte alla kvinnor få förklara att samlevnaden med 

män ofta (också?) var, är och förblir ett medel för ett mål, så 

länge de av pengar betingade maktförhållandena mellan könen 

fortsätter att råda? Är det verkligen en så stor skillnad att tilllåta 

sexualitet för kost och bostad eller för kontanter? 118 

Biermann hade också intrycket av att långt fler kvinnor än vad som var 

känt hos allmänheten hade erfarenheter av vad som traditionellt betecknades 

som prostitution. Kvinnor arbetade enligt Biermann inte antingen som 

prostituerad eller inom ett ”hederligt” yrke, utan de gjorde ofta både och. 

Alla kvinnors erfarenhet av någon form av prostitution beskrevs inte 

som enda anledningen till att prostituerade är ”kvinnor som andra”. Pieke 

Biermann hävdade att prostituerade och icke-prostituerade kvinnor även 

har det gemensamt att de definieras genom sin tillhörighet till en man. 

På samma sätt som prostituerade påstås vara kontrollerade av en hallick, 

så utgår man från att en kvinna inte klarar sig utan man. Men kvinnor 

har en existens även utan män, menade Biermann. Angående talet om 

koppleri tyckte hon att man inte borde skilja mellan män som profiterar 

på prostitutionen och dem som exploaterar kvinnor genom att neka dem 

jämlika löner. 119 

[V]ilken man begagnar sig inte av frukten av vårt arbete för att 

utöka eller åtminstone för att upprätthålla sin egen makt? Vem 

är egentligen inte hallick? Är koppleri bara när någon plockar 

kvinnor på lönen som de har fnaskat ihop, eller börjar den 

kanske redan då man förhindrar att kvinnor överhuvudtaget 

får lön för det de gör? 120 

118. ”Warum sollen nicht alle Frauen erklären dürfen, daß das Zusammensein mit 

Männern oft (auch?) Mittel zum Zweck war, ist und bleiben wird, solange die vom Geld 

bestimmten Machtverhältnisse zwischen den Geschlechtern weiter herrschen? Ist es wirklich 

ein so großer Unterschied, Sexualität zu gestatten für Kost und Logis oder für bare 

Münze?” (Ibid.) 

119. Ibid., s 14. 

120. ”Und welcher Mann benutzt eigentlich nicht die Früchte unserer Arbeit zur Vergrößerung 

oder wenigstens zur Erhaltung seiner eigenen Macht? Wer ist eigentlich nicht Zuhälter? 

Ist Zuhälterei nur, wenn jemand den Frauen den Lohn, den sie angeschafft haben, 

wieder abnimmt, oder beginnt sie vielleicht schon da, wo verhindert wird, daß Frauen

250 

Talar man om koppleri får man enligt Biermann inte glömma bort barn 

som uppfostras av sina mammor då papporna är på jobbet. Man får inte 

glömma sjuka och gamla som är beroende av kvinnors vård, och inte heller 

kläd- och kosmetikaindustrin som också tjänar på att kvinnor är andra 

till lags. Den största bland kopplarna är enligt Biermann dock staten, som 

systematiskt profiterar på kvinnornas arbete, om det nu heter prostitution 

eller bär något annat namn. 121 

[…F]ör alla kvinnors arbete gäller […]: […D]et är staten som 

planerar, organiserar och kontrollerar det. Som bestämmer 

om och hur mycket lön vi får och under vilka förhållanden vi 

måste arbeta. Vi alla. 122 

När Biermann likställer exploateringen av kvinnan som prostituerad med 

exploateringen av kvinnan som hemmafru, barnflicka, psykolog och sköterska 

blir ”Vi är kvinnor som andra!” till ett upprop för en gemensam 

kvinnokamp mot patriarkatets förtryck. 

För pengarnas skull 

I motsats till de svenska prostitutionsforskarna trodde de prostituerade 

i Pieke Biermanns bok inte att traumatiska sexuella upplevelser under 

barndomen tillhörde de viktigaste orsakerna till att kvinnor prostituerar 

sig. De lyfte istället fram erfarenheten att vara utan pengar. ”Hemma hos 

mig, där fanns inga pengar”, börjar Kitty sin berättelse och även Dörtie 

och Pat hade vuxit upp i relativ fattigdom. 123 Dörties pappa hade dött i kriget, 

Pats pappa hade stuckit ifrån sin familj när kriget var slut, och bådas 

mammor hade svårt att ge sina barn det som barnen ville ha och behövde. 

überhaupt Lohn erhalten für das, was sie schaffen?” (Ibid., s 14 f.) Verbet anschaffen är 

svåröversatt. Det betyder inte bara ”att [an]skaffa” eller ”att skaffa sig” utan även ”att skaffa 

pengar som prostituerad”, dvs. ”att gå på gatan” eller ”att fnaska”. 

121. Ibid., s 16 f. 

122. ”[F]ür die Arbeit aller Frauen gilt […]: […E]s ist der Staat, der sie plant, organisiert 

und kontrolliert. Der festlegt, ob und wieviel Lohn wir bekommen und unter welchen 

Bedingungen wir arbeiten müssen. Wir alle.” (Biermann, ”Prostitution – Sexualität – 

Hausarbeit”, s 192.) 

123. ”Bei mir zu Hause, da gab’s kein Geld.” (Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere 

auch!”, s 22.)

251 

Kitty och Pat nämner också familjens fattigdom som anledningen till att 

de delvis bodde på barnhem under sin uppväxt. När Dörties äldre systrar 

gifte sig för att bli mammor och hemmafruar, visste hon redan att man 

inte behöver en man för att försörja sig – ”Där fanns det någonting som en 

’reservpappa’, den hette stat: dit gick min mamma för att hämta prylarna.” 

– men Dörtie ville inte heller bli beroende av socialbidrag. ”Nej, då måste 

du alltid fundera först, har du egentligen råd med det nu, och måste det 

inte först vara det här eller det där…? Det gör att jag vill kräkas.” 124 Även 

för Angie från Jamaica, som inte kunde ett ord tyska när hon för första 

gången landade i München, låg önskan att tjäna mycket pengar bakom 

beslutet att börja med prostitution. 125 Pengar är enligt Pieke Biermann en 

förutsättning för frihet för alla kvinnor. Utan pengar är kvinnor tvungna 

att underordna sig och utan pengar har kvinnor varken tid för drömmar 

eller för livet, menar hon: 

Den som vill fundera över prostitutionen måste vänja sig vid det 

faktum, att prostituerade inte bara går på gatan eftersom de ”är 

tvungna” – utan också eftersom de vill någonting annat. Mer. 126 

Ett bra exempel på en kvinna som vill mer är just Angie som förklarar: 

Jag ville alltid vara oberoende, därför vill jag ju ha pengarna! 

Annars skulle jag ju också kunna stanna hemma och leva på 

hans lön. 127 

I ”Wir sind Frauen wie andere auch!” berättar kvinnorna för varandra om 

lyckan de kände, när de för första gången fick pengar från en kund. Alla 

124. ”Da gab es so etwas wie einen ’Ersatzvater’, der hieß Staat: Da ging meine Mutter 

hin und holte die Sachen ab.”; ”Nee, da mußt du immer erst überlegen, kannst du dir das 

überhaupt jetzt leisten, und muß nicht erst dieses oder jenes her…? Das finde ich so zum 

Kotzen.” (Ibid., s 22 & 23 f.) 

125. Ibid., s 35 & 148. 

126. ”Wer sich also Gedanken über Prostitution machen will, muß sich an die Tatsache 

gewöhnen, daß Prostituierte nicht nur anschaffen, weil sie ’nicht anders können’ – sondern 

auch, weil sie etwas anderes wollen. Mehr.” (Ibid., s 37.) 

127. ”Ich wollte immer unabhängig sein, deshalb will ich ja das Geld! Sonst köntte ich ja 

auch zu Hause bleiben und von seinem Lohn leben.” (Ibid., s 57.)

252 

verkar kunna erinra sig hur det kändes att ha de första sedlarna i handen, 

och alla tycks ha gillat det. ”Och sedan kom jag ut – med stålarna 

ur séparéen! Det var så fantastiskt!”, svärmar Dörtie och Pat håller med: 

”Självklart, att för första gången få pengar i handen, det var häftigt!” 128 Pat 

berättar också att hon har kvar sin första sedel. 

Den första sedeln har jag fortfarande, den har jag haft nu i över 

tio år. Jag sparar den. Jag har sparat ännu fler; jag har ganska 

ofta samlat pengarna, plattat till dem fint och lagt dem i en 

liten mapp och tittat på dem åter och åter igen. 129 

Pengarna ger henne trygghet, säger Pat som är en av kvinnorna som sparar 

delar av sin inkomst. 

[J]ag sparar mängder, har en riktigt tjock hög på mitt konto, 

och det är riktigt skoj. Ibland tittar jag sedan på någonting riktigt 

tjusigt, någonting riktigt fint och tänker: om du vill kan du 

gå och hämta det. Det är fantastiskt! Och sedan måste jag inte 

ens hämta det, eftersom pengarna verkligen lugnar mig. 130 

Prostitutionen har befriat Pat, menar hon själv. Tack vare pengarna vågade 

hon säga upp sitt jobb som sekreterare. När chefen ville tvinga henne 

jobba övertid, hade hon ingen lust längre och gick. 131 

Inte alla kvinnor som Pieke Biermann talade med sparade dock sina 

inkomster och inte heller Pat var alltid lika omsorgsfull. Dörtie beskriver 

tanken på pengarna och shoppingturer som en strategi för att inte tappa 

humöret när man prostituerar sig. Framför allt i början använde även hon 

själv sig av detta knep: 

128. ”Und dann kam ich da raus – mit der Knete aus dem Séparée! Das war so toll! […] 

Klar, das erste Mal Geld in die Hand kriegen, das war geil!” (Ibid., s 29.) Jfr även Kittys 

berättelse på s 26. 

129. ”Den ersten Schein hab ich noch, den hab ich jetzt über zehn Jahre. Den heb ich auf. 

Ich habe noch mehr aufgehoben; ich hab ganz oft das Geld gesammelt, schön glattgestrichen 

und in ein Mäppchen gelegt und immer wieder angekuckt.” (Ibid., s 30.) 

130. ”[I]ch spar ne Menge, hab nen richtigen dicken Bunker da auf dem Konto, und das 

macht irren Spaß. Manchmal kuck ich mir dann was ganz Tolles an, ganz was Feines, und 

denke mir: Wenn du willst, kannste jetzt los und dir das holen. Das ist irre! Und dann 

muß ich es gar nicht holen, weil, das Geld beruhigt schon echt.” (Ibid., s 53 f.) 

131. Ibid., s 30.

253 

Jag har alltid översatt arbetet och pengarna till några häftiga 

prylar som jag absolut ville ha. Då kunde jag sedan glädja mig 

över dem, och då klarade jag det också rätt bra. 132 

Pat berättar att även hon ibland har tagit någon extrakund för att finansiera 

kompensationsinköp. Besök på dyra varuhus och kosmetiksalonger 

tillhör enligt kvinnorna de fasta posterna i många prostituerades kalkyler. 

Prostitution är en verksamhet som inte belönas med erkännande utan 

med pengar och då kan det hjälpa att bli bekräftad av säljaren i en lyxig 

boutique. 133 

Sex som arbete 

När LfH-kampanjen diskuterades på sommaruniversitetet i Berlin 1977 

fanns det som nämnts kvinnor som var kritiska mot lön för sexuella tjänster. 

Dessa kvinnor ville öka kvinnornas sexuella njutning och undrade hur 

betalningen skulle bidra till förverkligandet av detta mål. I jämförelse med 

denna förhoppning om ökningen av den kvinnliga lusten i heterosexuella 

samlag kan inställningen hos kvinnorna i Pieke Biermanns bok snarast 

beskrivas som desillusionerad. För kollegorna hade sex föga med njutning 

att göra och ingen av kvinnorna verkade förvänta sig att samlag med män 

skulle vara lustfyllda eller tillfredsställande. Sex beskrivs som ett huvudsakligen 

manligt intresse som kvinnan ställer upp på, då hon betraktar det 

som en av sina husliga plikter. Sex är kort och gott arbete och skillnaden 

mellan prostituerade och icke-prostituerade kvinnor bara den, att de ena 

gör det privat och de andra för pengar i det offentliga, menade Biermann 

och knöt därmed an till LfH-kampanjens argumentation. 134 Bara i sällsynta 

fall tycktes kvinnor erfara någon egen njutning i en sexuell relation, 

men att ”hålla sig stilla i två minuter” framstod inte heller som någon 

större belastning, otäckt eller förnedrande. 135 Pat berättade hur hon en dag 

befann sig under en manlig kropp och undrade vad hon höll på med. 

132. ”Ich hab immer die Arbeit und das Geld übersetzt in irgendwelche tollen Sachen, die 

ich unbedingt haben wollte. Da konnte ich mich dann dran freuen, und dann hab ich es 

auch ganz gut geschafft.” (Ibid., s 54.) 

133. Ibid., s 64 f. 

134. Ibid., s 41. 

135. ”zwei Minuten stillhalten” (ibid., s 111).

254 

Det var konstigt, jag visste i denna stund inte längre överhuvudtaget 

vad det hela skulle vara bra för, detta glidande och 

sedan inträngandet, och det är sedan det stora ögonblicket! 136 

”När jag ändå inte får någon orgasm, när det inte ger mig någonting, då 

kan jag lika gärna göra det för pengar”, tänkte sig Monika, och enligt samma 

logik började även Pat att ta betalt för sina sexuella tjänster. 137 Varken 

Pat eller Monika tyckte sig må dåligt av denna verksamhet. ”Tvärtom, jag 

tyckte jag var ganska smart”, berättade Pat i samtalen. 138 ”[K]anske min 

orgasm är en finansiell orgasm”, funderar hon vidare och erkänner för de 

andra att det tog ett tag tills hon begrep sig på teorierna om vaginala och 

klitorala orgasmer som de yngre feministerna talade om. 139 Kvinnorna 

skrattade tillsammans åt denna berättelse. Att tillfredsställa en man är 

som ett hantverk, menade Pieke Biermann. 

En teknik, mer eller mindre rå. Inte alls någon hemlighet. 

Pros tituerade har ungefär samma relation till den normala 

manliga ”sexualiteten” som sekreteraren till sin chefs arbetsområde: 

de känner till hur saken fungerar. 140 

Biermanns ofta mycket detaljrika beskrivningar av arbetsuppgifter, inkomstmöjligheter, 

gäster och kollegor i de olika etablissemangen kan liknas 

vid guidelines för intresserade nybörjare och uppmuntrar snarare till 

än varnar för att börja med prostitution. Samtalet med journalisten Ingrid 

136. ”War komisch, ich wußte in dem Moment überhaupt gar nicht mehr, wozu das alles 

gut sein sollte, dies Gerutsche und dann Einschieben, und das ist dann der große Augenblick!” 

(Ibid., s 116.) 

137. ”Wenn ich sowieso keinen Orgasmus habe, wenn mir das nichts bringt, dann kann 

ich es auch für Geld machen.” (Ibid s 43; jfr ibid., s 67.) 

138. ”Im Gegenteil, ich fand mich ganz clever.” (Ibid., s 117.) 

139. ”[V]ielleicht ist mein Orgasmus ´n finanzieller Orgasmus” (ibid., s 43). Diskussionerna 

om vaginala och klitorala orgasmer som Pat refererade till kretsade kring Anne Koedt, 

”Der Mythos vom vaginalen Orgasmus”. 

140. ”Eine Technik mehr oder weniger rüde. Gar kein Geheimnis. Prostituierte haben zur 

normalen männlichen ’Sexualität’ etwa so eine Beziehung wie Sekretärinnen zum Arbeitsbereich 

ihres Chefs: Sie kennen sich aus, wie die Sache funktioniert.” (Biermann, ”Wir sind 

Frauen wie andere auch!”, s 44.)

255 

Kolb om arbetsförhållandena på en sexklubb är det tydligaste exemplet på 

texternas lärobokskaraktär, men även ”Wir sind Frauen wie andere auch!” 

lämpade sig för detta syfte. För Ingrid Kolb skildrar ”Lisa” såväl osäkerheten 

inför första kvällen som prostituerad och hur man kommer över den, 

som alla moment i kontakten med kunden, från mannens entré i lokalen 

till prisförhandlingen och slutligen sexakten. 

Lisa: Först bort med slipsen. Och sedan lossas på skjortan, 

knäpp, knäpp. Och sedan har de så sköna tjocka undertröjor 

på sig och jättelika kalsonger. Inpackad av mamma, minsann. 

[…] Sedan sitter han där med sin grisrosa ölmage och behöver 

ett ögonblick för att komma tillbaka till sitt ämne. Varför han 

egentligen sitter där inne. 

Ingrid Kolb: Har han då redan en erektion? 

Lisa: Oftast inte. Först sitter han bara där och skäms nog 

också lite grann. Eftersom han är ful. Jag tror, männen är i 

grunden övertygade om att de är vansinnigt fula. Och att de i 

detta moment har lite att komma med för att imponera på en 

kvinna. Ja, skål då, säger jag, låt oss skåla först. Sedan klappar 

jag honom över håret, eller kramar honom och smyger mig 

intill honom. Åh, äntligen ensam, då kan vi göra det mysigt för 

oss nu. Och så. 141 

När kvinnorna i Pieke Biermanns bok talar om ”sexualitet” beskriver de 

arbetet de utför för sina kunder. Om kvinnornas sexuella drömmar och 

önskemål får vi knappt veta någonting, vilket kan förklaras med att Pat, 

141. ”Lisa: Erstmal die Krawatte ab. Und dann wird das Oberhemd gelockert, knöpf, 

knöpf. Und dann haben sie so schöne dicke Unterhemden an und riesige Bollerhosen. 

Richtig von Mutti eingepackt. […] Dann sitzt er da mit seinem schweinchenrosa Bierbauch 

und braucht einen Moment, um wieder zu seinem Thema zu kommen. Warum er 

eigentlich da drin sitzt. 

Ingrid Kolb: Hat er da schon eine Erektion? 

Lisa: Meistens nicht. Erstmal sitzt er nur da und schämt sich wohl auch ein bißchen. Weil 

er häßlich ist. Ich glaube, die Männer sind grundüberzeugt, daß sie wahnsinnig häßlich 

sind. Und daß sie in diesem Moment wenig zu bieten haben, um einer Frau zu imponieren. 

Ja, dann Prost, sage ich, stoßen wir doch erstmal an. Dann streichel ich ihm übers 

Haar, oder nehm ihn in den Arm und kuschel mich an. Hach, endlich allein, jetzt können 

wir es uns ja gemütlich machen. Und so.” (Kolb, Das Kreuz mit der Liebe, s 124.)

256 

Kitty och de andra inte tyckter att deras sexualitet har med prostitutionen 

att göra. Dörtie betonar att ingenting av hennes egen sexualitet är 

”med i leken” under samlagen med en kund: ”Det är arbete, punkt slut!” 142 

Både hon och Kitty understryker också hur plågsamt det är, när en kund 

missuppfattar affären och försöker tillfredsställa dem. ”Då säger jag helt 

enkelt: ’Hör du du, jag är ju inte här för kärlekens skull! Det räcker ju om 

du blir färdig!’”, berättar Kitty. 143 Kvinnorna vill hålla sin sexualitet utanför 

prostitutionen och de berättar inte heller för varandra hur de lever ut sina 

begär. Den egna sexualiteten framstår som privat och har inget i samtalen 

om prostitution som arbete att göra. 

Misär och möjlighet 

Prostitution är för kvinnorna i Biermanns bok å ena sidan ett ont, å andra 

sidan en möjlighet att få ett nytt och bättre liv. När Pat, Monika och Kitty 

talar om prostitutionens avigsidor, berättar de om hallickar, om våld och 

rädsla samt om omvärldens fördömande inställning. Värst av alla verkar 

Kitty ha det. Till skillnad från de andra kvinnorna har Kitty periodvis haft 

hallickar som inkasserat hennes inkomster. 144 Som gatuprostituerad har 

hon dessutom en farligare arbetsplats än de andra kvinnorna och kan berätta 

om kollegor som blivit offer för stölder, hot, misshandel och mordförsök. 

145 Som mamma har Kitty också alltid varit osäker på hur hennes 

fyra barn skulle reagera om hon berättade om prostitutionen och hon var 

rädd att klasskamraterna skulle mobba dem. 146 Även Monika berättar om 

kollegor som är rädda på jobbet. I peepshowkabinerna är det ofta trångt, 

strålkastarna bländar och musiken är hög, vilket kan leda till mardrömmar 

och ångestattacker. 147 ”Rädsla? Det har jag verkligen haft. Ja. Förbannat 

mycket till och med”, säger även Pat. ”Men jag vill inte berätta någonting 

om det nu, förstår du?”, svarar hon när Dörtie försöker höra efter. 148 

142. ”Das ist Arbeit, und aus!” (Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere auch!”, s 110 f.) 

143. ”Ich sag dann ganz einfach: ’Hör mal, ich bin ja nicht aus Liebe hier! Reicht doch, 

wenn du fertig wirst!’” (Ibid., s 147.) 

144. Ibid., s 26 f. 

145. Ibid., s 158 f. 

146. Ibid., s 113–115. 

147. Ibid., s 157 f. 

148. ”Angst? Hab ich schon gehabt. Ja. Verdammt sogar.”; ”Möchte ich aber jetzt nichts

257 

Även alkoholen nämns som ett problem som kan vara förknippat med 

prostitutionen. Framför allt kvinnor som prostituerar sig i barer och på 

sexklubbar förväntas dricka med sina kunder för att stimulera gästernas 

konsumtion. Dörtie känner flera kvinnor som genom prostitutionen har 

blivit alkoholister eller tablettmissbrukare. Även själv har hon varit tvungen 

att dricka mot sin vilja. 

Jag blir också sur eftersom jag känner mig så dålig kroppsligt 

och eftersom jag måste vara full. Skit, jag vill inte alls vara full. 

Full vill jag kanske vara när jag vill njuta av någonting, men 

inte på skitjobbet. 149 

Även Pat berättar om alkoholproblem. Efter en sjukhusvistelse på grund 

av en leverskada har hon dock lyckats komma bort från drickandet. 150 

Trots dessa faror och svårigheter betonar Monika att hon ”i varje fall inte 

kan föreställa sig att prostituerade är olyckligare än andra kvinnor”. 151 Pat 

betraktade prostitutionen som en chans att komma ifrån sitt gamla yrke 

som sekreterare. Monika i sin tur bytte arbetet som lärare mot peepshows 

och porrfilmer då hon för det mesta ogillade ”normala” jobb som hon 

upplevde som ”dumma och långtråkiga”. 152 I början av boken beskriver 

Biermann prostitutionen som en utbrytning från en ”arbetsmoral som 

kastrerar allt levande och alla drömmar”. 153 Det verkar vara just denna arbetsmoral 

som Monika vill fly. Hon betonar att en av de bästa sakerna 

med hennes nya yrke är att det inte kräver så mycket utbildning som hennes 

gamla jobb. Man kan leva på annat än på sin hjärna, argumenterar 

hon och beskriver det som en befrielse att äntligen våga ta steget och tjäna 

pengar på kroppen. 

drüber erzählen, verstehst du?” (Ibid., s 162.) 

149. ”Ich wird auch sauer, weil ich mich körperlich so mies fühle und weil ich besoffen 

sein muß. Scheiße, ich will überhaupt nicht besoffen sein. Besoffen will ich vielleicht sein, 

wenn ich irgendwas genießen will, aber nicht bei der Scheißarbeit.” (Ibid., s 144.) 

150. Ibid., s 143–145 & 166. 

151. ”auf jeden Fall kan ich mir nicht vorstellen, daß Prostituierte unglücklicher sind als 

andere Frauen.” (Ibid., s 67.) 

152. ”Ich mag diese ’normale’ Arbeit meistens nicht, das ist so dämlich und langweilig.” 

(Ibid., s 43.) 

153. ”Arbeitsmoral, die alles Lebendige und alle Träume kastriert.” (Ibid., s 18.)

258 

Någonting annat, nämligen uppskattning och känslan att vara värdefull, 

får Dörtie ut av prostitutionen. 

Inte alltid, men ibland kan du ta med detta: du är eftertraktad, 

helt enkelt såsom du är där. Du kan se ut som du vill, du kan 

ha problem med din skönhet, så mycket du måste, men du är 

eftertraktad! Du behöver inte arbeta för det, det beror på jobbet. 

Jag menar, då lönar det sig verkligen för en gångs skull att 

vara ”sexobjekt”! 154 

Det finns olika former av prostitution och de för med sig olika svårigheter, 

men de kan även vara lösningar på olika problem, verkar Pieke Biermanns 

budskap vara. 

Kvinnorörelsens ledstjärnor 

Prostituerade framställs i Biermanns bok som feminister som kan visa 

andra kvinnor vägen. Till exempel menar Biermann att det var den franska 

prostitueradestrejken som visade vad kvinnoförtryck egentligen innebär, 

nämligen exploateringen av kvinnornas arbetskraft. 155 De prostituerades 

kamp i Frankrike och på andra håll handlade enligt Biermann om kvinnornas 

lönenivå samt om det som staten tar ifrån dem, och var därmed i 

alla kvinnors intresse. Prostitueraderörelsen hade även lyckats peka på en 

väg att lösa kvinnoförtrycket. 

Prostitueraderörelsen och de delar av kvinnorörelsen som 

kämpar för alla kvinnors rättigheter, har klargjort att det enda 

skydd som kvinnor behöver är skyddet mot fattigdom och 

beroende, samt att den enda möjligheten att skydda prostituerade 

ligger i avkriminaliseringen då ”bara den allena gör den 

tredje parten, ’beskyddaren’, överflödig” 

154. ”Nicht immer, aber manchmal kannst du das mitnehmen: Du bist begehrt, einfach 

so, wie du da bist. Du kannst aussehen, wie du willst, du kannst Probleme mit deiner 

Schönheit haben, soviel du mußt, aber du bist begehrt! Dafür brauchst du nicht zu arbeiten, 

das liegt am Job, ich meine, da zahlt es sich wirklich mal aus, ’Sexobjekt’ zu sein!” 

(Ibid., s 112.) 

155. Ibid., s 16 & 235.

259 

menar Biermann och citerar Margo St. James. 156 Prostituerade presenteras 

som ”kvinnor som andra” som solidariserar sig med den allmänna kvinnokampen 

för högre lön. Pieke Biermann menar också att stora delar av 

kvinnorörelsen finansieras av de prostituerades inkomster. 157 

Den lyckosamma föreningen av kvinnorörelsen och de prostituerades 

kamp för mer rättigheter leder enligt Biermann till att allt fler kvinnor 

prostituerar sig, vilket hon bedömer som positivt. Författaren utgår från 

ett slags positivt kretslopp som består av kvinnokampen tack vare vilken 

kvinnorna inte längre ställer upp för sina män gratis. Kvinnornas vägran 

i sin tur leder till en större marknad för prostitutionen när männen 

måste hitta nya vägar att bli tillfredsställda och mer prostitution leder enligt 

Biermann till bättre självmedvetande hos kvinnorna, då de får större 

möjligheter att tjäna pengar på sitt arbete. Utvecklingen gynnas också av 

att prostituerade träder fram, då dessa kvinnors frihetskamp avslöjar myterna 

kring detta yrke och ger fler kvinnor mod att våga tjäna pengar genom 

prostitution. Detta mod och sexsäljarnas inkomster gynnar i sin tur 

kvinnorörelsen, hävdar Biermann 

Kvinnor som under flera år fick låta sig utpressas med hotet: 

”Om du inte lyder, går jag till horor!” hoppar av, och metoderna 

genom vilka män (enskilda och i form av staten) hetsar upp 

kvinnor mot varandra blir allt mer verkningslösa. 158 

Biermann framställde inte prostitutionen som en romantisk värld utan 

betonade att hon likt de flesta kunder visste, ”att en skön sexualitet egentligen 

är någonting helt annorlunda”. 159 Men även om Biermann i sin bok 

156. ”Die Prostituiertenbewegung und die Teile der Frauenbewegung, die für die Rechte 

von allen Frauen kämpfen, haben klargemacht, daß der einzige Schutz, den Frauen brauchen, 

der Schutz gegen Armut und Abhängigkeit ist und daß die einzige Möglichkeit, Prostituierte 

zu schützen, in der Entkriminalisierung liegt, denn‚sie allein macht den Dritten 

überflüssig, den ’Beschützer’.” (Ibid., s 234 f.) 

157. Ibid., s 17, 64 & 206. 

158. ”Frauen, die sich jahrelang mit der Drohung: ’Wenn du nicht spurst, gehe ich zu 

Nutten!’ erpressen lassen mußten, laufen über, und die Methoden, mit denen Männer 

(einzeln oder in Form des Staates) Frauen gegeneinanderhetzen, werden wirkungsloser.” 

(Ibid., s 207.) 

159. ”daß eine schöne Sexualität eigentlich etwas ganz anderes ist.” (Lisa Kolb, Das Kreuz

260 

också skildrar prostitutionens avigsidor framträder bilden av en verksamhet 

med revolutionerande potential. Prostitutionen är ingenting man 

måste frukta utan kvinnor kan närma sig sexarbetet med ett pragmatiskt 

förhållningssätt och profitera på situationen. De sista raderna av sin bok 

skänker Pieke Biermann en italiensk prostituerad som tydliggör, att det 

kan vara en befrielse att börja med prostitution. ”Hoppa av? Det har ju 

jag just gjort, från fattigdomen! Jag känner inte alls att jag har gått in i 

något.” 160 

Reaktionen i media och bland feminister 

”Wir sind Frauen wie andere auch!” väckte uppmärksamhet. Knappt någon 

tidning, från populistiska Bild till seriösa Der Spiegel avstod från att kommentera 

boken. 161 Pieke Biermann bytte sin relativt anonyma tillvaro mot 

en plats i tv-sofforna, där hon debatterade med journalister och politiker. 

En kuriositet utan djupgående konsekvenser är i detta sammanhang debattprogrammet 

III nach Neun som sändes i Norddeutscher Rundfunks 

tv-kanal den 3 oktober 1980. Denna kväll var också Olof Palme inbjuden 

och han tyckte att ”det är hemskt när flickor tror att de kan tjäna pengar på 

prostitutionen”. 162 Biermann som satt bredvid Palme fick höra att ”prostitutionen 

är ett allvarligt samhällsproblem”, att prostituerade är ”ynkliga 

stackars flickor” som ”tvingas av hemska karlar” samt att ”vi måste hjälpa 

dessa flickor att lämna prostitutionen”. 163 95 procent av de prostituerade 

var enligt Palme ”förlorade”. Malmöprojektet nämndes som källa för dessa 

uppgifter. Pieke Biermann fick i diskussionen stöd från Henri Nannen. 

Den dåvarande utgivaren av tidskriften Stern kritiserade Palme för att vara 

mit der Liebe, s 125.) 

160. ”Aussteigen? Bin ich doch gerade, aus der Armut! Ich hab gar nicht das Gefühl, ich 

bin irgendwo eingestiegen.” (Biermann, ”Wir sind Frauen wie andere auch!”, s 237.) 

161. ”5 Mädchen packen aus”, i Bild Hamburg, den 29 augusti 1980; samt Marion Schreiber, 

”Hoch erhobenen Hauptes anschaffen”, i Der Spiegel, 1981/9, s 83 f. 

162. ”Es ist schlimm, wenn Mädchen glauben, mit Prostitution Geld verdienen zu können.” 

(Olof Palme, i III nach Neun, på Norddeutscher Rundfunk, den 3 oktober 1980.) 

163. ”Prostitution ist ein ernstes Gesellschaftsproblem”; ”kümmerliche arme Mädchen”; 

”von schrecklichen Kerlen gezwungen”; ”Wir müssen den Mädchen helfen die Prostitution 

zu verlassen” (Olof Palme i III nach Neun, den 3 oktober 1980).

261 

”samaritmässig”. Nannen betonade att prostitution är ett yrke som inte kan 

avskaffas. 164 I tv-studion fick Biermann gehör för sitt budskap. 

Mer skeptiska var tidningsskribenterna. Stuttgarter Zeitungs Iris 

Schmid tyckte att det var fel av Biermann att rekommendera prostitution 

som en utväg ur fattigdom och ekonomiskt beroende. ”Vad prostituerade 

behöver mer än ett rättfärdigande av sin roll, som denna rapport, vore 

någon som klargör för dem att de med just denna roll enbart byter ut 

gamla beroenden mot nya (och knappast bättre)”, påpekade Schmid. 165 

I Frankfurter Allgemeine Zeitung retade Sibylle Becker-Grüll upp sig 

på Biermanns ”uppkräkta text” och ”polemiska uppsatser” samt hennes 

”självhävdelsebehov”. Enligt Becker-Grüll rapporterade Biermann inte alls 

”om de prostituerades i stor utsträckning okända livssituation” utan överföll 

sina läsare ”med vilda attacker”. Den ”hätska” frågan om inte också en 

kvinna som ställer upp på sex med sin man när tvättmaskinen går sönder 

och hon behöver en ny kan känna sig som en hora, nämns som exempel 

på Biermanns angrepp. 166 Wolf Neubauer från Neue Hannoversche Presse 

tyckte att det var svårt att ta Pieke Biermann på allvar. Han hade ”en obehaglig 

förmodan”: var Biermanns provokativa teser ett försök att sko sig 

på den växande marknaden för feministisk litteratur? När den offensiva 

kvinnokampen leder till dumheter som Biermanns, borde inte bara män 

utan även kvinnorna själva värja sig, menade Neubauer. 167 I Der Tagesspiegel 

fick han bifall av Gisela Gassen som upplevde Biermanns ”propaganda” 

som ”grotesk”. 

Detta progressiva ståhej, de överdrivet provokativa inpassen 

av författaren själv bredvid dessa sorglösa, naiva och kon- 

164. ”samariterhaft” (Henri Nannen i III nach Neun, den 3 oktober 1980). 

165. ”Was Prostituierte nötiger hätten als eine Rechtfertigung ihrer Rolle, wie sie dieser 

Rapport darstellt, das wäre jemand, der ihnen klarmacht, daß sie mit eben dieser Rolle 

nur alte Abhängigkeiten gegen neue (und kaum bessere) eintauschen.” (Iris Schmid, ”Kein 

Ausweg aus der Armut”, i Stuttgarter Zeitung, den 29 november 1980.) 

166. ”herausgespuckte Text”; ”polemischen Aufsätze”; ”Geltungsdrang”;”mit wilden Attakken, 

statt über die weitgehend unbekannte Lebenssituation von Prostituierten zu berichten”; 

”gehässig” (Sibylle Becker-Grüll, ”So einfach ist das”, i FAZ, den 30 december 1980). 

167. ”eine böse Vermutung” (Wolf Neubauer, ”Der Strich und das sexuelle Selbstbewußtsein”, 

i Neue Hannoversche Presse, den 3 oktober 1980).

262 

sumtionsorienterade yttranden av kvinnorna som säger: Vi är 

kvinnor som andra! – Allt detta tyckte jag var frånstötande och 

inte under några omständigheter att rekommendera. 168 

Till de mer välvilliga recensenterna hörde Claudia Stehle i Darmstädter 

Echo samt Frankfurter Rundschaus Martina Kischke som betraktade 

Biermanns bok som protokoll över en utveckling som hade börjat flera 

år tidigare. ”Den hänger ihop med kvinnornas förändrade självkänsla”, 

förklarade Kischke. 169 ”Detta nya självmedvetande har väl inte spridit sig 

till alla kvinnor inom detta yrkesområde ännu”, förmodade Stehle, ”[d] 

en av Pieke Biermann sammanställda kalendern om de prostituerades 

världsomfattande kamp däremot, visar att mycket har kommit i rullning 

i branschen.” 170 Sonja Seymour kommenterade för Aachener Nachrichten 

att Biermanns bok inspirerade till solidaritet kvinnor emellan och Frank 

Wolf Matthies fyllde en helsida i die tageszeitung med insikter om kvinnans 

mångdubbla arbetsbelastning i patriarkatet som han påstod sig kommit 

fram till tack vare läsningen av ”Wir sind Frauen wie andere auch!”. 171 

Även kvinnorörelsen var splittrad när det gällde Biermanns teser. Redan 

om LfH-kampanjen hade det som nämnts rått delade meningar och 

denna oenighet kvinnogrupperna emellan blev än tydligare när det gällde 

prostitutionen. Hård kritik kom åter från Alice Schwarzer som i Emma 

anklagade Biermann för att bedriva en ”horifiering av emancipationen” 

168. ”Dieses fortschrittliche Getue, die übertriebenen provokativen Zwischenbemerkungen 

der Autorin selbst neben diesen sorglos, naiven und konsumorientierten Äußerungen 

der Frauen, die sagen: Wir sind Frauen wie andere auch! – Das alles fand ich abstoßend 

und als Lektüre keineswegs empfehlenswert.” (Gisela Gassen, ”Verhältnisse auf den Kopf 

gestellt”, i Der Tagesspiegel, den 11 januari 1981.) 

169. ”Sie hängt zusammen mit einem veränderten Selbstwertgefühl der Frauen.” (Martina 

Kischke, ”Man verkauft den Kopf und die Seele mit”, i Frankfurter Rundschau, den 13 

september 1980.) 

170. ”Dieses neue Selbstbewußtsein hat wohl noch nicht auf alle Frauen aus diesem Berufskreis 

übergegriffen. […] Der von Pieke Biermann zusammengestellte Kalender über 

die weltweiten Kämpfe der Prostituierten zeigt aber an, daß einiges in dieser Branche ins 

Rollen gekommen ist.” (Claudia Stehle, ”Die Prostituierten melden sich zu Wort”, i Darmstädter 

Echo, den 25 april 1981.) 

171. Sonja Seymour, ”Am Rande der Gesellschaft”, i Aachener Nachrichten, den 27 september 

1980; samt Frank Wolf Matthies, ”Vor dem Zerbrechen der Träume zu warnen”, i 

die tageszeitung, den 14 maj 1981.

263 

som äventyrade ”horornas emancipation”. 172 Schwarzer varnade för uppfattningen 

att pengar och lön kan skänka kvinnor frihet. ”Tingen är mer 

komplexa. Oss kvinnor vägras inte bara rätten till lön, utan även rätten till 

människovärde!”, menade hon. 173 Biermanns uppmuntran till kvinnorna 

att prostituera sig var enligt Schwarzer pervers. Hon tyckte att prostitution 

innebar att ”människor köper människor”. 174 Visserligen utsattes även 

hemmafruar och sekreterare för sexism, men det fanns gradskillnader, påpekade 

Schwarzer. Prostituerade verkade betydligt hårdare drabbade och 

skilde sig på så sätt från andra kvinnor. Prostitutionen hade inga frigörande 

element och enbart vägen ut ur den ledde enligt Schwarzer till jämställdhet. 

I en intervju som Elisabeth von Dücker från Museum der Arbeit 

(Museumet för arbete) i Hamburg gjorde med Pieke Biermann inför en 

stor utställning om Sexarbeit (sexarbete) 2005, gör Biermann bedömningen 

att den hårda kritiken i Emma bidrog till att hon fick presentera sin bok 

på kvinnohus och för kvinnoprojekt i hela landet. Dessa uppträdanden på 

den tyska feministiska scenen beskriver Biermann som sin hårdaste skola: 

”Det var verkligen Sisterhood is powerful, it kills you.” 175 

I den feministiska tidskriften Courage hyllade däremot Marina 

Cattaruzza, som liksom Biermann var engagerad i LfH-rörelsen, kollegans 

bok som ”hjälpmedel för att göra prostituerade medvetna om sina 

strider och få ’skötsamma’ kvinnor att fundera över sitt förhållande till 

prostitution som arbete”. 176 Cattaruzza gick i sin artikel i öppen polemik 

172. ”Da steht nicht etwa die Emanzipation der Huren zur Debatte, sondern die Verhurung 

der Emanzipation!” (Alice Schwarzer, ”Macht Prostitution frei?”, i Emma 1980/10, 

s 5.) 

173. ”Die Dinge sind komplexer. Verweigert wird uns Frauen nicht nur das Recht auf 

Lohn, sondern auch auf [sic!] das auf Menschenwürde!” (Ibid., s 6.) 

174. ”Welche Perversität, weitere Frauen zum ’Anschaffen’ zu ermuntern”; ”Verhältnisse, 

in denen es selbstverständlich ist, daß Menschen Menschen kaufen” (ibid., s 7). 

175. ”Anschaffen war meine beste Schule, […u]nd Tingeln in der Frauenszene war meine 

härteste Schule. Das war wirklich Sisterhood is powerful, it kills you.” (”Wir sind Frauen 

wie andere auch. Ein Gespräch mit Pieke Biermann”, i Sexarbeit. Prostitution – Lebenswelten 

und Mythen, s 210.) 

176. ”Es ist ein Hilfsmittel dafür, daß Prostituierte sich ihrer Kämpfe bewußt werden, und 

daß ’anständige’ Frauen über ihr eigenes Verhältnis zur Arbeit Prostitution nachdenken.” 

(Marina Cattaruzza, ”Prostituierte wie andere auch”, i Courage 1981/2, s 45.) I die tageszeitung 

intervjuades Cattaruzza tillsammans med Pieke Biermann och Gisela Bock om sitt 

engagemang i lön för hushållsarbete-kampanjen. (Luce d’Eramo, ”Seit ich mein eigenes

264 

mot Schwarzers recension. Schwarzer hade inget bättre erbjudande än att 

”lura på de prostituerade ’resocialisationens’ misär” i form av ”’hyggliga’ 

men tyvärr inte hyggligt betalda jobb – i fabriken eller på kontoret”, menade 

Cattaruzza. 

Det ska inte finnas några pengar för sexuellt arbete, lika lite 

som för hushållsarbete generellt. Det finns alltså kvinnor som 

har rätt till lön och kvinnor som inte har denna rätt. Denna 

splittring propagerar även Alice Schwarzer för. 177 

Cattaruzzas recension kommenterades i Courages följande nummer av 

sju insändare som alla tog avstånd från hyllningen av Biermanns bok. 178 

I marsnumret klarlade Alice Schwarzer att hon till skillnad från vad 

Cattaruzza påstod inte dömde ut de prostituerade, utan prostitutionen. 

Cattaruzzas angrepp byggde enligt Schwarzer inte på sakliga grunder utan 

var ett uttryck för Cattaruzzas avståndstagande från Emmas radikalfeministiska 

position. 179 

Vill man sammanfatta reaktionerna på ”Wir sind Frauen wie andere 

auch!” kan man inte annat än konstatera att det blåste en storm kring 

Geld habe, habe ich mich in keinen Mann mehr verliebt”, i die tageszeitung den 2 juni 

1981.) 

177. ”Prostituierten die Misere der ’Resozialisierung’ aufzuschwatzen”; ”eines ’anständigen’ 

Aber leider nicht anständig entlohnten Jobs – in der Fabrik oder im Büro.”; ”Es soll kein 

Geld für sexuelle Arbeit geben, genauso wenig wie für Hausarbeit überhaupt. Es gibt also 

Frauen, die ein Recht auf Lohn haben, und Frauen, die kein Recht darauf haben. Diese 

Spaltung propagiert auch Alice Schwarzer.” (Marina Cattaruzza, ”Prostituierte wie andere 

auch”, s 47). 

178. Se insändarsidorna i Courage 1981/3 & Courage 1981/4. 

179. ”Wenn euch radikalfeministische Positionen wie die meine aus politischen Gründen 

nicht passen, dann setzt euch endlich inhaltlich auseinander!” (Alice Schwarzer, 

”Leserbrief ”, i Courage, 1981/3, s 58.) Redan sedan grundandet av Courage (1976) och 

Emma (1977) hade det funnits konflikter tidskrifterna emellan. Medan Emma stod för en 

radikalfeministisk linje, hade Courage sitt ursprung i antiauktoritära feministiska grupperingar 

och var ett forum även för LfH-kampanjens företrädare. Emma styrdes och styrs 

fortfarande i mångt och mycket av Alice Schwarzer. Courages redaktion däremot växlade 

från nummer till nummer fram tills tidskriften lades ner 1984. Courage presenterades inte 

som en tidskrift från (kvinnliga) journalister för kvinnor som Emma utan som ett medium 

där intresserade kvinnor kunde skildra sin situation för varandra. (”In eigener Sache”, i 

Courage, 1976/0, s 2. Se även Schulz, Der lange Atem, s 182.)

265 

Pieke Biermanns bok. Även om hon fick stöd från flera håll fanns det en 

opinion som upplevde Biermann som cynisk och hennes teser som provocerande. 

För att Biermanns krav om erkännandet av de prostituerade och 

deras verksamhet skulle få ett bredare genomslag i den allmänna debatten 

behövdes det mer kompromissvilliga aktörer och större organisationer. 

Dessa möjligheter bildades i Tyskland i början av 1980-talet. 

Hydra 

Samma år som Pieke Biermann kom med sin bok grundades Hydra som 

Tysklands första autonoma prostitueradeprojekt. Idén till föreningen 

uppkom ett år tidigare (1979) i geografisk närhet till Biermanns verksamhetsområde, 

nämligen på rådgivningsbyrån mot könssjukdomar vid 

vårdcentralen i stadsdelen Charlottenburg i Västberlin. Vårdcentralen erbjöd 

kostnadsfria hälsoundersökningar för prostituerade som i Berlin var 

tvungna att uppsöka en läkare varannan vecka. Arbetet vid vårdcentralen 

grundades på lagen för bekämpning av könssjukdomar vilket innebar 

att det sociala arbetet vid denna institution var kopplat till kontroll och 

tvångsåtgärder. Socialarbetarna på vårdcentralen var inte nöjda med denna 

situation. Heide Simon, socialarbetare vid Charlottenburgs vårdcentral 

och en av initiativtagarna till Hydra, beskrev behovet av ett prostitueradeprojekt: 

För att kunna ge kvinnorna en lämplig form av intensiv rådgivning 

och hjälp, behövs en institution som fri från kontrollfunktioner 

och myndighetstvång uteslutande tar hand om 

kvinnornas och flickornas behov, rättigheter och anspråk. 180 

Oberoendet av myndigheter och offentlig kontroll sågs som en förutsättning 

för att inte statens eller allmänhetens fördömande utan de prostitu- 

180. ”Um den Frauen eine geeignete Form der intensiven Beratung und Hilfe zu bieten, ist 

eine Einrichtung erforderlich, die frei von Kontrollfunktionen und behördlichen Zwängen 

sich ausschließlich um die Bedürfnisse, die Rechte und Ansprüche der Frauen und 

Mädchen kümmert.” (Heide Simon i ”Das Prostituierten-Projekt Hydra. Eine Dokumentation 

von 1979–1988”, i Beruf: Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, Hamburg 1988, 

s 157.)

266 

erades intressen skulle styra projektets arbete. För att kunna förverkliga 

denna idé slöt sig en grupp bestående av kvinnliga socialarbetare, socialpedagoger, 

jurister, läkare och psykologer som alla i sina yrken hade 

konfronterats med prostitutionen samman och grundade Föreningen för 

stödet av kvinnliga prostituerades yrkesmässiga och kulturella bildning 

(Verein zur Förderung der beruflichen und kulturellen Bildung weiblicher 

Prostituierter e.V.). 

Föreningen skulle å ena sidan erbjuda praktisk hjälp till prostituerade, 

å andra sidan upplysa allmänheten om sambanden mellan prostitutionen 

och kvinnans generella förtryck i samhället. Informationen skulle 

bidra till att minska fördomar mot prostituerade. Prostitutionen skulle 

inte längre betraktas som ett avvikande beteende eller som betingat av 

neurotiska karaktärsdrag och inte heller ses som orsak till spridningen av 

könssjukdomar. Kvinnorna bakom föreningen ville visa att prostitution 

kunde vara en överlevnadsstrategi i ett samhälle där kvinnor diskrimineras. 

Före ningen var inte för prostitution och tyckte inte heller att prostitution 

är ett yrke som andra, men riktade sig mot bekämpningen av verksamheten. 

181 Prostitutionen betraktades som ett symptom på den rådande 

samhällsordningen som inte kunde avskaffas så länge samhällsstrukturen 

bestod. Kvinnorna i föreningen upplevde sig varken som förrädare mot 

kvinnorörelsen eller patriarkatets hantlangare utan menade: 

Diskrimineringen av prostituerade kan betraktas som måttstock 

på omfattningen av kvinnodiskrimineringen i allmänhet, 

ty prostitutionen speglar en visserligen krass men verklighetstrogen 

bild av kvinnans ställning inom detta samhälle – kamp 

mot diskrimineringen av prostituerade är därmed även kamp 

mot diskrimineringen av kvinnor i allmänhet. 182 

181. Sabine Zurmühl & Barbara Rosenberg, ”Der ganze Puff denkt, ich bin linksradikal”, i 

Courage, 1982/5, s 13 f. 

182. ”Die Diskriminierung von Prostituierten kann als Maßstab für die Stärke der Diskriminierung 

von Frauen allgemein betrachtet werden, denn die Prostitution spiegelt ein 

zwar krasse, aber wirklichkeitsgetreues Bild der Stellung der Frau innerhalb dieser Gesellschaft 

wider – Kampf gegen die Diskriminierung von Prostituierten ist somit auch Kampf 

gegen die Diskriminierung von Frauen allgemein.” (Beruf: Hure, utg. av Prostituierten 

Projekt Hydra, Hamburg 1988, s 14.)

267 

Föreningen började sitt arbete 1980 med att öppna ett rådgivningscafé för 

prostituerade. Caféet fick namnet Hydra och där arbetade fyra socialarbetare, 

en socionom, en sociolog och tio studenter som vid Berlins Freie 

Universität läste en kurs om teorin om och praktiken av socialt arbete för 

prostituerade. Caféets personal delades in i en samtals- och självhjälpsgrupp, 

en grupp för sydamerikanska prostituerade, en byrågrupp som satte 

upp öppettider och rådgivningsplaner, byggde upp ett arkiv och bedrev 

offentlighetsarbete, en tidskriftsgrupp som gav ut Hydra Nachtexpress, ett 

nytt magasin för och av prostituerade, samt en teorigrupp som diskuterade 

nya böcker och texter om och olika aspekter av prostitutionen. Därutöver 

organiserade kvinnorna en streetworkergrupp som mötte prostituerade 

kvinnor på gatan och en grupp som arrangerade fester där prostituerade 

och Hydras personal kunde koppla av tillsammans. Café Hydra skulle vara 

en plats där kvinnor kunde träffas för att ”gemensamt värja sig mot allt 

möjligt”. 183 I inledningsfasen finansierades projektet av privata donationer 

och dess medarbetare arbetade huvudsakligen oavlönade. 184 

Åren kring 1980 var husockupationernas storhetstid i Berlin. Hydras 

långsiktiga mål hade redan från början varit att öppna ett hus där kvinnor 

kunde få skydd och bostad ifall de fruktade våld från hallickar och under 

våren 1981 diskuterade projektgruppen möjligheten att ockupera ett hus 

och inreda ett dagis och bostäder för prostituerade och deras barn. Till 

slut fick Hydra tag i en femrumslägenhet på Potsdamerstraße, men några 

dagis och prostitueradebostäder blev aldrig av. 185 Lägenheten behövde renoveras, 

detta arbete slukade mycket kraft och fler och fler av kvinnorna 

hoppade av när de fick betalda jobb någon annanstans. Slutligen var bara 

ett mindre antal prostituerade kvar som tillsammans med en av Hydras 

socialarbetare begränsade projektet till en ny rådgivningsbyrå som öppnades 

i ett av rummen på Potsdamerstraße våren 1982. 186 Hydras fortsatt 

183. ”sich gemeinsam gegen irgendwelche Sachen wehren” (Zurmühl & Rosenberg, ”Der 

ganze Puff denkt”, s 13). 

184. ”Das Prostituierten-Projekt Hydra”, s 160; samt ”Prostituiertenladen”, i Courage, 

1980/8, s 48. 

185. ”Café Hydra’s Häusertausch”, i Courage 1981/6, s 6 f; samt ”Frauen wollen‚ auf den 

Putz hauen”, i Volksblatt, den 5 juli 1981. 

186. Marie Asmussen, ”Prostituierte: Wir sind keine hilflose, schwache Randgruppe”, i 

Volksblatt, den 4 mars 1982.

268 

dåliga ekonomiska läge hindrade dock ett kontinuerligt arbete. Organisatorerna 

började inse att det var svårt att driva ett självhjälpsprojekt på 

ideell väg. Hydra kunde inte överleva på frivilligarbete utan behövde en 

professionell organisation och ekonomiska resurser, och de beviljades i 

oktober 1984 av Berlins senat i form av två halvtidstjänster. Först genom 

dessa offentliga medel blev Hydras rådgivningsbyrå en mer permanent 

institution. Trots senatspengarna försökte Hydra även fortsättningsvis 

att behålla sin autonoma karaktär. Man ansträngde sig att arbeta utan inblandning 

från rådhus och myndigheter. Däremot hoppades gruppen att 

dess arbete skulle bli mer erkänt tack vare de offentliga bidragen. Hydras 

institutionalisering skulle på så sätt kunna beskrivas som ”separat” till 

skillnad från den mer ”integrerade” institutionaliseringen av till exempel 

Malmöprojektet som samarbetade med polis- och socialmyndigheter. 187 

Mottagandet av statliga medel problematiserades fortlöpande inom gruppen 

och ledde till konflikter. Jag återkommer till denna fråga i samband 

med ett prominent avhopp från Hydra längre fram. 

Den dåliga ekonomin var inte projektets enda svårighet. Under projektets 

inledningsfas hade de feministiska initiativtagarna drömt om en 

strukturförändrande förening med politiskt aktiva sexsäljare, där samarbetet 

inte begränsas till hjälp åt den enskilda, utan där individuella problem 

iakttas och förändras kollektivt. 188 De prostituerade som tog kontakt 

med Hydra däremot hade ofta en lång rad olika problem, sökte hjälp för 

att lämna prostitutionen eller kom av nyfikenhet men engagerade sig sällan 

själva aktivt i Hydras verksamhet. Monika Savier, en av initiativtagarna 

till projektet, yttrade sig självkritiskt om inledningsfasens svårigheter. 

Det moraliska stödet för projektet i prostituerademiljön var 

lågt. Detta berodde dock på vårt eget tankefel, att betrakta de 

prostituerade som en enhetlig grupp med i grunden samma 

187. Heike Kahlert, ”Wissenschaft in Bewegung. Frauenstudien und Frauenforschung in 

der BRD”, i Elke Kleinau & Claudia Opitz (red.), Geschichte der Mädchen- und Frauenbildung, 

band 2, Frankfurt am Main 1996, s 529. 

188. Monika Savier, ”Streit um den Strich”, i Courage, 1983/8, s 13. Jfr Monika Savier & 

Kim, ”Über einen blauäugigen Anfang, der mit einem blauen Auge endete”, i die tageszeitung, 

den 2 juni 1983.

269 

yrkesverksamhet och följaktligen samma intresse för projektet. 

Men prostitution är en reaktion på männens helt vanliga 

sexualitet, och därför finns inte den prostituerade, lika lite 

som ”mannen” finns. Prostituerade av olika härkomst reagerar 

marknadsenligt på den samlade mansvärldens efterfrågan. 

Deras motståndsformer varierar lika mycket som alla tyska 

hemmafruars motståndsformer. 189 

Savier menade att det var fel att betrakta kvinnorna i prostitutionen som 

en särskild grupp med en gemensam yrkesidentitet och gemensamma intressen. 

De prostituerade bildade inte nödvändigtvis ett kollektiv och inte 

heller kunde man förutsätta en solidaritet kvinnorna emellan. Prostituerade 

var individer som kämpade för sin överlevnad. Även de periodvis 

uppkomna spänningarna mellan prostituerade och socialarbetare var enligt 

Savier naturliga, då icke-prostituerade medarbetare i ett prostitueradeprojekt 

får samhälleligt erkännande och därigenom befinner sig i en 

privilegierad position. 

Pieke Biermann var till en början skeptisk mot icke-prostituerades inblandning 

i de prostituerades frågor. Hon menade att Hydra styrdes av 

socialarbetare som inte intresserade sig för ”självmedvetna horor”. Dessutom 

verkade det finnas ideologiska motsättningar mellan Biermann och 

Hydrakvinnorna. ”Lön för hushållsarbete blev ju hårt ansatt av den officiella 

feminismen och dess publicistiska makthavare”, kom Biermann ihåg i 

en intervju 20 år senare. 190 Just till denna ”officiella feminism” som bland 

andra Alice Schwarzer och tidskriften Emma stod för räknade hon kvinnorna 

bakom prostitutionsprojektet. I andra upplagan av ”Wir sind Frauen 

wie andere auch!” betecknar Biermann Hydra som ”Aussteiger-Laden”, 

189. ”Die moralische Unterstützung des Projektes in der Prostituiertenscene war gering. 

Dem lag allerdings unser eigener Denkfehler zugrunde, die Prostituierten als einheitliche 

Gruppe mit im Grunde gleicher Berufstätigkeit und dementsprechend gleichem Interesse 

am Projekt zu sehen. Prostitution ist aber eine Reaktion auf ganz gewöhnliche Männersexualität, 

und von daher gibt es nicht die Prostituierte, genauso wenig wie es den Mann 

gibt. Prostituierte jeder Herkunft reagieren marktgerecht auf die Nachfrage aus der gesamten 

Männerwelt. Ihre Widerstandsformen sind genauso wenig einheitlich wie etwa die 

Widerstandsformen aller deutschen Hausfrauen.” (Savier, ”Streit um den Strich”, s 12.) 

190. ”selbstbewusste Huren”; ”Lohn für Hausarbeit wurde ja schwer angefeindet vom offiziellen 

Feminismus und dessen publizistischen Machthaberinnen.” (Pieke Biermann i ”Wir 

sind Frauen wie andere auch. Ein Gespräch mit Pieke Biermann”, s 209.)

270 

alltså ett projekt som syftar till att hjälpa kvinnor att lämna prostitutionen. 

191 Biermann vände sig mot socialt arbete som betraktade prostituerade 

som offer som måste befrias från sin verksamhet. Hydra upplevde 

hon som ett sådant räddningsprojekt. Sätter man Biermanns kritik i relation 

till projektets faktiska arbete framstår hennes iakttagelser dock som 

ensidiga. Möjligen byggde hennes bedömning på en blandning av revirtänkande 

och missförstånd. När idén till Hydra presenterades i juni 1980 

på en planeringskonferens arrangerad av stadsdelsnämnden i Charlottenburg, 

skedde detta under mottot ”Reintegrering av kvinnor som ägnar 

sig åt prostitution”. Reintegrering kunde såsom Biermann hade tolkat det 

betyda ett liv utanför prostitutionen. På planeringskonferensen nämndes 

dock även ett annat sätt att se på saken. 

Reintegrering i samhället betyder inte bara att stärka kvinnor 

i sitt beslut att ”hoppa av”. Det blev klarlagt i början av 

konferensen. Lika viktigt är det att ta itu med den allmänna 

diskrimineringen av de prostituerade och att utvidga deras 

rättigheter. 192 

Inte bara de prostituerade utan även prostitutionen skulle med andra ord 

bli en accepterad del av samhället. Hydra blev aldrig ett rent räddningsprojekt 

och det skulle inte ta många år innan även Pieke Biermann – om 

än bara tillfälligt – engagerade sig i föreningens verksamhet. 

I januari 1985 flyttade Hydra till ett nytt kontor med två rum i ett stort 

kontorshus på Kantstraße i Berlin. Husets centrala läge och dess storlek 

upplevdes som en stor fördel då den garanterade besökande och medarbetande 

sexsäljare större anonymitet än de tidigare lokalerna. Nu återinför- 


192. ”Gesellschaftliche Eingliederung, das bedeutet, so wurde zu Beginn der Tagung 

klargestellt, nicht allein, Frauen in ihrem Entschluß zu bestärken, ’auszusteigen’, ebenso 

wichtig sei es, allgemein gegen die Diskriminierung der Prostituierten vorzugehen und 

ihre Rechte auszuweiten.” (Bettina Schroeter-Kleist, ”Ein Leben in Sperrbezirken. Tagung 

über die Reintegration von Prostituierten”, i Der Tagesspiegel, den 8 juni 1980.) Angående 

planeringskonferensen, se även ”Wie Juristen und Pädagogen Prostituierten helfen wollen”, 

i Berliner Morgenpost, den 3 juni 1980; samt ”Wie Berlin den Liebesmädchen hilft, 

die aussteigen wollen”, i Berliner Zeitung, den 3 juni 1980.

271 

des regelbundna öppettider, Hydrakvinnorna beslutade att mer systematiskt 

arbeta för föreningens och projektets mål att upphäva den rättsliga 

och samhälleliga diskrimineringen av prostituerade och tog upp arbetet 

med en ny utgåva av Hydra Nachtexpress. Man skrev brev till försäkringskassor 

och skattemyndigheten, informerade sig om försäkringsvillkor och 

skatteregler och arbetsförmedlingen bjöds in att berätta om omskolningsmöjligheter 

och vuxenutbildning för kvinnor som ville lämna prostitutionen. 

Inledningsvis ignorerades Hydras förfrågningar och föreningen 

bemöttes med stor skepsis, men efter några månader kunde projektet erbjuda 

informationsdagar för kvinnor som ville lämna prostitutionen. 

Som nämnts utgick Hydrakvinnorna från att prostitution kommer att 

finnas kvar så länge samhällsstrukturen består. Så länge kvinnor på ett eller 

annat sätt är beroende av prostitutionen – och det är de enligt Hydra 

i ett patriarkalt samhälle – måste det ligga i kvinnornas intresse att säkra 

denna arbetsplats, att skydda prostituerade från diskriminering samt att 

vidareutbilda dem som arbetar inom detta yrke. Följaktligen erbjöd Hyd ra 

inte enbart hjälpprogram för kvinnor som ville lämna prostitutionen utan 

även rådgivning för kvinnor som funderade på att prostituera sig. 193 Hydra 

ville upplysa om vilka yrkesmässiga, sociala, rättsliga och medicins ka 

konsekvenser steget in i prostitutionen kunde innebära, berätta om för- 

och nackdelarna med de olika prostitutionsformerna samt visa kvinnorna 

olika sätt att bevaka sina intressen och rättigheter. Informationserbjudanden 

till nyfikna intressenter skulle förmedla en verklighetstrogen bild av 

vardagen som prostituerad och hjälpa varje kvinna att förstå om verksamheten 

verkligen var den rätta vägen för henne. 194 

En viktig förutsättning för att prostituerade skulle lyckas bevaka sina 

intressen var enligt Hydra solidariteten kvinnorna emellan. Hydrakvinnorna 

hade intrycket att det härskade ett ganska tufft klimat som präglades 

av konkurrens och misstro sexsäljare emellan. Övervinnandet av 

denna isolering och misstänksamhet blev därför en av Hydras viktigaste 

– och enligt projektet även svåraste – uppgifter. Det tog tid tills de prostituerade 

slutade betrakta projektet som ett nödprogram för kvinnor som 

193. Christine Drössler & Jasmin Kratz (red.), Prostitution: ein Handbuch, Marburg 1994, 

s 203. 

194. ”Das Prostituierten-Projekt Hydra”, s 176.

272 

ville lämna prostitutionen och erkände det som en intresseorganisation 

dit man kunde vända sig för att lösa gemensamma problem, solidarisera 

sig samt verka för en förbättring av den gemensamma situationen. 195 

Hydras pr-arbete hade stora framgångar. I augusti 1985 uppmärksammades 

föreningens verksamhet i Der Spiegel. ”Västtyska prostituerade 

organiserar sig i självhjälpsgrupper”, konstaterade nyhetsmagasinet. 196 

Journalisterna fällde dock också en kritisk kommentar. Hur många prostituerade 

sökte sig egentligen till Hydra? 

Ett par hundra av de runt 4.000 prostituerade i Berlin lär det 

vara, som sporadiskt har sökt kontakt med ”Hydra”; i den innersta 

kretsen är bara ett drygt dussin aktiva. Den som vänder sig 

till ”Hydra”, det visar erfarenheten, har redan själv börjat reflektera 

över sig själv och ifrågasätter möjligtvis redan gatujobbet. 197 

Journalisterna utgick från att Hydra var ett räddningsprojekt och undrade 

hur många prostituerade som egentligen blev hjälpta av verksamheten. 

Dessutom antydde de att projektets klientel inte utgjorde ett representativt 

genomsnitt av de prostituerade utan en liten och privilegierad grupp. 

Hydrakvinnorna själva ville hellre bli jämförda med andra feministiska 

intresseorganisationer. Lika lite som alla kvinnor är engagerade i kvinnorörelsen 

är alla prostituerade engagerade i prostitueraderörelsen, vilket 

inte behöver betyda att enbart vissa kvinnors intressen tillgodoses av 

dessa initiativ. Det var vad föreningen ville visa. Redan under projektets 

inledningsfas engagerade sig kvinnorna för utländska prostituerades rättigheter 

och arbetade för uppehålls- och arbetstillstånd för dessa kvinnor. 

”Det finns bara ett sätt att bryta utsugningskretsloppet hos de utländska 

kvinnorna: att bevilja dem uppehålls- och arbetstillstånd”, skrev Hydra- 

195. Ibid. 

196. Peter Roth & Wolfgang Bayer, ”Bald ’Bockscheine’ für die Freier? Westdeutsche Prostituierte 

organisieren sich in Selbsthilfegruppen”, i Der Spiegel, 1985/34, s 42–44; samt 

”’Machen wir’n Hütchen drüber’”, i Der Spiegel, 1985/34, s 44–48. 

197. ”Ein paar hundert von den rund 4.000 Berliner Prostituierten mögen es sein, die 

gelegentlich einmal Kontakt zu ’Hydra’ gesucht haben; im engeren Zirkel ist nur ein gutes 

Dutzend aktiv. Wer sich an ’Hydra’ wendet, das zeigt die Erfahrung, hat schon selber begonnen, 

über sich nachzudenken, stellt den Straßenjob womöglich bereits in Frage.” (Roth 

& Bayer, ”Bald ’Bockscheine’ für die Freier?”, s 42.)

273 

kvinnorna när de dokumenterade föreningens målsättningar. 198 Icke-prostituerades 

engagemang i verksamheten framställdes som en väsentlig och 

medvetet vald beståndsdel av prostitueraderörelsens koncept. 

På det politiska planet är det väsentligt för oss att vi visar att 

prostitution är ett ämne som angår alla kvinnor och som även 

kvinnor som inte säljer sexuella tjänster yttrar sig om. 199 

Hydra och aids 

En orsak till allmänhetens växande stöd för Hydras arbete var den ökande 

uppmärksamheten kring hiv och aids i mitten av 1980-talet. Projektet 

hade hört talas om sjukdomen innan alla medier insåg vidden av denna 

epidemi och våren 1985 informerade Hydra Nachtexpress sina läsare om 

faran. Kvinnorna skrev om ett informationsmöte om immunsjukdomen 

vid hälsovårdsnämnden i Charlottenburg och för att ingen skulle missa 

artikeln beställde de 1.500 kondomer och klistrade en i varje häfte. Hydra 

Nachtexpress blev därmed den första tyska tidningen som delade ut kondomer. 

200 

Medan kvinnorna under våren befarade att ingen skulle läsa artikeln 

om aids i Nachtexpress blev sjukdomen under sommaren medias största 

nyhet och inte bara homosexuella utan även prostituerade definierades 

nu som riskgrupp. Ur Hydras perspektiv var denna definition djupt problematisk. 

Medierna framställde prostituerade som farliga smittohärdar, 

medan projektet betonade att det var de prostituerade som till att börja 

med löpte risk att bli smittade av sina kunder. Upptäckten av aids verkade 

förstärka diskrimineringen av prostituerade och Hydra funderade över 

strategier för att motverka denna utveckling. 201 

198. ”Um den Ausbeutungskreislauf bei den ausländischen Frauen zu durchbrechen, 

bleibt nur eines: ihnen eine Aufenthalts- und Arbeitserlaubnis zu gewähren.” (”Das Prostituierten-Projekt 

Hydra”, s 159.) 

199. ”Auf der politischen Ebene ist es uns essentiell, daß wir symbolisieren, wie Prostitution 

ein Thema ist, das alle Frauen betrifft und zu dem sich auch Frauen äußern, die nicht 

anschaffen.” (”Prostitution in Frankfurt. Berichte von der Prostituierten-Gruppe HWG”, i 

Beruf: Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, Hamburg 1988, s 226.) Se även Drössler 

& Kratz (red.), Prostitution: ein Handbuch, s 14 f. 

200. ”Das Prostituierten-Projekt Hydra”, s 167. 

201. Ibid., s 168.

274 

Arbetet mot aids och med sjukdomen förknippade fördomar underlättades 

av att Hydra under sommaren 1985 kontaktades av Berlins institut 

för tropikmedicin (Landesinstitut für Tropenmedizin). Institutet hade blivit 

utnämnt till koordinator för arbetet mot aids i Berlin och hörde nu 

med prostitueradeprojektet om kvinnorna hade förslag till upplysnings- 

och preventionsarbetet. I sin egen dokumentation av projektets första årtionde 

framhäver Hydrakvinnorna att staden Berlin försökte att undvika 

aktiviteter ”von oben” och gav gräsrötterna möjligheten att påverka aidspolitiken. 

Hydra bidrog med en flyer som informerade sexsäljare om diskrimineringen 

de hade att vänta till följd av sjukdomen och uppmuntrade 

prostituerade att använda kondomer för att skydda sig från infektionen. 

Broschyren spreds med hjälp av två före detta prostituerade som anställdes 

med hjälp av offentliga medel för att driva en ”safer sex”-kampanj på 

stadens gator och bordeller. Även Hydras uppfattning att det tillhör aidspreventionen 

att erbjuda kvinnorna i prostitutionen alternativ till denna 

verksamhet vann gehör i stadshuset. Med hjälp av politikerna beslutades 

bland annat att prostituerade som ville skaffa sig en utbildning fick utökat 

socialbidrag om utbildningsbidraget inte täckte kvinnornas levnadskostnader. 

202 

Sexsäljarna hade svårt att övertyga sina kunder om vikten av att använda 

kondom. Männen som var medvetna om hälsoriskerna hade slutat 

köpa sexuella tjänster och de som var kvar vägrade ofta att befatta sig med 

ämnet. För Hydrakvinnorna var det uppenbart att även männen behövde 

upplysas om aids och dess infektionsvägar. Preventionen var inte enbart 

de prostituerades ansvar, det var man också överens om. Hydra höjde sin 

röst för att inte bara så kallade riskgrupper utan alla människor skulle informeras 

om sjukdomen. Hösten 1986 planerade socialnämnden i Berlin 

en stor upplysningskampanj om aids för allmänheten och även nu bjöds 

Hydra att delta i planeringen tillsammans med andra stödgrupper. ”Ordet 

kondom var vid denna tid fortfarande ett stort tabu”, berättar föreningen 

i sin verksamhetsberättelse, ”men tillsammans med de andra grupperna 

kunde vi driva genom att meningen ’Kondomer skyddar’ syntes på affischväggarna.” 

För prostitueradeprojektet var det viktigt ”att människorna inte 

202. Ibid., s 169 f.

275 

bara blir informerade om sjukdomen, utan även om hur man kan skydda 

sig mot den”. 203 

Bland Hydras aktioner mot aids fanns även en vandringsutställning på 

Berlins apotek med kondomer i alla färger och former som skulle bryta 

tabun som fortfarande omgärdade artikeln. Under december 1987 höll 

prostituerade i flera tyska städer på initiativ av Hydra presskonferenser 

där de, inspirerade av en liknande aktion i Schweiz, presenterade ett öppet 

brev till alla sexköpare. ”Aldrig mer utan!” (”Nie mehr ohne!”) krävde kvinnorna 

och i Berlin tågade de efter presskonferensen genom stan, iklädda 

vita änglakostymer och fördelade 6.000 av breven till förbipasserande 

män. Pieke Biermann som vid det här laget hade anslutit sig till Hydra var 

en av kvinnorna som skänkte bort kondomer och sjöng den självskrivna 

kondomvisan ”Zieh’ mich über, ich bin nützlich!” (”Dra på mig, jag är nyttig!”). 

Även denna aktion uppmärksammades av de tyska medierna. 204 Allt 

fler personer, organisationer och myndigheter började samarbeta med 

Hydra när det gällde aktioner mot aids. I oktober 1987 bjöds prostitueradeprojektet 

in till en hearing av regeringens aidskommission i Bundestag. 

Stefanie Klee som tillhörde de prostituerade som engagerade sig i Hydra 

fick läsa upp föreningens ställningstagande. 205 Samma år reste Hydrakvinnorna 

bland annat till en vidareutbildning för läkare i Erlangen, till hälsodagar 

i Nürnberg, en podiumsdiskussion i Braunschweig samt till en 

workshop om aids som socialdemokraterna arrangerade i Bonn. 206 Och 

i Sverige? 

I Sverige följde diskussionen en annan linje. I riksdagen var det främst 

anhängarna av ett sexköpsförbud som intresserade sig för ämnet prostitu- 

203. ”Das Wort Kondom war damals noch ein großes Tabu, aber wir konnten es mit den 

anderen Gruppen durchsetzen, daß auf den Plakatwänden der Satz ’Kondome schützen’ 

erschien”; ”daß die Leute nicht nur von der Krankheit erfahren, sondern auch darüber, wie 

man sich davor schützen kann.” (Ibid., s 172.) 

204. ”Fest der Liebe – aber nur mit Gummi”, i die tageszeitung, den 14 december 1987; 

”Genuß ohne Reue”, i Volksblatt, den 13 december 1987; ”’Hydra’ wirbt für den Gebrauch 

von Kondomen”, i Tagesspiegel, den 13 december 1987. Prostitueradeprojektens brev till 

sexköparna, ”Nie mehr ohne – Genuß ohne Reue”, är dokumenterat i die tageszeitung, den 

14 december 1987, s 4. 

205. Enquete-Komission ”Gefahren von AIDS und wirksame Wege zu ihrer Eindämmung”, 

BT-Drs 11/2495, den 16 juni 1988, s 19 & 80 f. 

206. ”Das Prostituierten-Projekt Hydra”, s 179.

276 

tion och aids. Aids anfördes då som ”ytterligare ett starkt argument för att 

stoppa prostitutionen”. 207 Prostituerade beskrevs som ”smittbärare” som 

genom sina kontakter med ansvarslösa men ”väletablerade, friska, medelålders 

män” spred aidssmittan vidare till ”allmänheten”. 208 I maj 1985 

tillsatte regeringen en särskild aidsdelegation som skulle samordna samhällets 

åtgärder för att förhindra spridningen av aids. Utformningen av 

affischerna och upplysningsmaterialet, som denna delegation i april 1987 

satte upp på prostitutionsstråk som Malmskillnadsgatan i Stockholm och 

Rosenlund samt Vasagatan i Göteborg, skiljer sig tydligt från den tyska 

upplysningskampanjen. Det märks att delegationen i Stockholm inte 

hade påverkats av prostitueradeprojekt som Hydra eller aktivister som 

Pieke Biermann. Där tyskorna uppmanade sina kunder att använda kondomer 

för att både skydda sig själva och de prostituerade försökte den 

svenska Aidsdelegationen att skrämma bort de prostituerade och deras 

kunder från prostitutionskvarteren. ”I afton AIDS?” och ”AIDS på köpet” 

stod det att läsa på de svenska affischerna. Egentligen hade delegationen 

tänkt sig rubriken ”AIDS till salu” för sin andra banderoll, men då var 

det pros titutionsgruppen i Göteborg som protesterade. ”AIDS på köpet” 

var en kompromiss som skulle visa att männen är medansvariga. 209 Prostitutionsgruppen 

i Göteborg betonade att risken för hiv och aids inte 

borde användas som instrument för ett prostitutionsförbud. ”Det vore att 

angripa problemen från fel utgångspunkt”, påpekade göteborgarna som 

befarade att ”[e]n kriminalisering av prostitutionen som enbart grundar 

sig på faran för hiv skulle […] befästa synen att det finns vissa ’riskgrupper’ 

som utgör hela problemet”. 210 Göteborgsgruppen utbildade före detta 

pros tituerade till hivinformatörer och delade ut kondomer i prostitutionsområden. 

Detta initiativ som liknade Hydras tillvägagångssätt stack ut ur 

207. Lars Werner m.fl. (V), Motion 1985/86:Ju621. 

208. Margareta Persson (S) i RD-protokoll 1984/85:148, § 7, s 113; Gunilla André (C) i RDprotokoll 

1985/86:130, § 13, anf. 106 (min kursivering); Gertrud Sigurdsen (S) i RD-protokoll 

1984/85:157, § 14, anf. 56; samt Margareta Persson (S) i RD-protokoll 1984/85:157, § 

14, anf. 57. 

209. Om kampanjen, se Margareta Omsäter, Uppdrag: Prostitution. En rapport från Prostitutionsgruppen 

i Göteborg, Stockholm 1989, s 47 f; samt Karlis Branke, ”Malmskillnadsgatan!”, 

i Kampen mot AIDS, 1987/3, s 4–9 & titelbladet. 

210. Omsäter, Uppdrag: Prostitution, s 48.

277 

det gängse sättet att hjälpa prostituerade kvinnor i Sverige. 211 

I Aidsdelegationens tidskrift Kampen mot AIDS tillskrevs de prostituerade 

skuld för spridningen av hiv. ”Det är alltså emot lagen att erbjuda 

någon sexuellt umgänge om man vet att man själv är smittad. Men flickorna 

på gatan går fria”, framfördes utan att det nämndes några bevis eller 

tecken på att kvinnorna på Malmskillnadsgatan bar på viruset. 212 När 

diakonissan Margareta Appel intervjuades av samma tidning om sitt upplysningsarbete 

i Malmös prostitutionskvarter berättade hon att hon mötte 

prostituerade som ville hjälpa henne att informera kunderna om aids. 

”Det förvånar mig ibland, för vi stör ju trafiken på sätt och vis”, kommenterar 

Appel. 213 Ledamöterna i riksdagen verkade än mer aningslösa om de 

prostituerades kunskaper om och intressen i aidspreventionen. 

Läser man hur aids och prostitution debatterades i riksdagen under 

1980-talet får man intrycket att förespråkarna för ett sexköpsförbud instrumentaliserade 

upptäckten av aids för att lobba för en kriminalisering av 

hela prostitutionen eller för ett sexköpsförbud. Denna taktik kan illustreras 

med ett diskussionsinlägg av socialdemokraten Margareta Persson 

från maj 1985: 

Prostitutionen är i sig ett slags smitta mot jämställdhet, ömhet 

och ömsesidig sexualitet mellan män och kvinnor. Därför 

tycker jag att kunderna ska kriminaliseras. Men om nu dessa 

kunder dessutom riskerar att sprida en dödlig smitta, en farlig 

sjukdom, ut bland allmänheten, då är det dags att även av den 

anledningen kriminalisera kunderna. […] Samhället måste 

markera att prostitution är något farligt. […] Är inte just förekomsten 

av prostituion den farliga länken in bland allmänheten 

för sjukdomen aids? 214 

211. SOU 1995:16, Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige, s 78–81. 

212. Branke, ”Malmskillnadsgatan!”, s 4. 

213. ”Guds egen gatflicka”, i Kampen mot AIDS 1988/7, s 22. 

214. Margareta Persson (S) i RD 1984/85:157, § 14, anf. 57. Ett liknande exempel från 

1990-talet är moderaten Charlotte Cederschiölds motion om en kriminalisering av såväl 

köpare som säljare i prostitutionen. Cederschiöld skriver bland annat att hiv och aids ofta 

emanerar ur prostitutionen samt att spridningen via sexköpare till heterosexuella flickor 

innebär att ”helt oskyldiga människor, som inte på något sätt levt promiskuöst” drabbas.

278 

Inlägg som detta kritiserades av Perssons partikollega Lars-Erik Lövdén 

som tyckte ”att vi kanske inte ska använda aidsproblematiken som 

ett slagträ i den här debatten”. Lövdén trodde på aktiva fältinsatser från 

socialtjänsten och polisen ”i den riktning som de olika prostitutionsprojekten 

har arbetat tidigare”. 215 Ingen kommenterade att prostitutionen i 

debattinlägg som Perssons framställdes som synonymt med aids och att 

de prostituerade exkluderades från ”allmänheten”. Ingen verkar ha tänkt 

på att prostituerade kan vara lika rädda att bli smittade med hiv som alla 

andra människor. I riksdagen beskrevs aids inte som ett hot mot de prostituerade, 

utan de prostituerade som ett hot mot samhället. Aidsdelegationen 

kom slutligen fram till att det bästa sättet att minska risken för en 

snabb och allvarlig smittspridning genom prostitutionen var att uppmana 

Socialstyrelsen att i samarbete med landstingen i annonser och liknande 

”uppmana män att helt avstå från att utnyttja prostituerades tjänster”. 216 

Samarbetet mellan Pieke Biermann, Hydra och 

andra prostitueradeprojekt 

Efter det att Hydras arbete hade uppmärksammats i de tyska medierna 

blev projektet snabbt en förebild för kvinnor i andra delar av landet. 1984 

kopierade några prostituerade, före detta prostituerade och kvinnor utan 

prostitutionserfarenhet konceptet och grundade det autonoma prostitueradeprojektet 

HWG i Frankfurt. 1986 tillkom Messalina i München och 

1987 gruppen Kassandra i Nürnberg. 217 Efter att en sexsäljare i Hamburg 

hade mördats av en sexköpare som trodde att kvinnan hade smittat honom 

med hiv, grundade några prostituerade där 1987 föreningen Solidarität 

Hamburger Huren. Liknande prostitueradeprojekt fanns eller finns 

”Även den som lever ett skötsamt liv riskerar att drabbas av denna dödliga sjukdom” på 

grund av prostitutionen, beklagar Cederschiöld och antyder på så sätt att prostituerade 

och deras kunder samt andra människor med ofta växlande sexualpartner får skylla sig 

själva när de blir smittade. (Charlotte Cederschiöld (M), Motion 1991/92:Ju610.) 

215. Lars-Erik Lövdén (S) i RD-protokoll 1985/86:130, anf. 108. 

216. Gertrud Sigurdsen, Information om hiv/aids. Rapport från arbetsgrupp tillsatt av 

AIDS-delegationen, utg. av Aidsdelegationen, Stockholm 1986, s 40. 

217. Initialerna HWG stod i myndigheternas tyska för personer med olika sexualpartners 

(Häufig Wechselndem Geschlechtsverkehr), och avsåg främst prostituerade. När prostitueradeprojektet 

valde detta namn stod det för Huren Wehren sich Gemeinsam (horor värjer 

sig tillsammans).

279 

också i Düsseldorf (Cinderella), Köln (Kober och Lysistrata), Saarbrücken 

(Huren-Selbsthilfe), Stuttgart (Lüstern), Hannover (Phoenix), Münster 

(Straps und Grips), Bremen (Nitribitt) och i en rad andra städer. 

Förutom dessa autonoma prostitueradeprojekt finns i Tyskland några 

projekt som finansieras av kyrkorna: bl.a. Kaffeeklappe och Café Sperrgebiet 

i Hamburg samt Tamara i Frankfurt. Dessa projekt erbjuder likt de autonoma 

projekten rådgivning kring arbets-, social- och hyresrättsliga frågor 

samt vid skuldsanering och stöd för kvinnor som vill lämna prostitutionen. 

De organiserar upplysningskampanjer om aids och ”safer sex” och hjälper 

– möjligen något mer än de autonoma organisationerna som kan vara 

mer inriktade på ”yrkesmässigt” prostituerade – minderåriga, utländska 

och narkotikaberoende prostituerade. Sedan några år tillbaka finns även 

autonoma projekt som är specialiserade på hjälp till migrerade kvinnor i 

prostitutionen och människohandel. Koofra (Koordinierungsstelle gegen 

Frauenhandel) till exempel grundades i Hamburg 1999. 

Ansvarsuppdelningen mellan de tyska prostitueradeprojekten hängde 

ihop med en syn på prostitution som skilde sig från det i Sverige dominerande 

angreppssättet. Många svenska debattörer utgick från att det inte är 

möjligt att dela in prostituerade i olika kategorier. Till exempel betonades 

sambandet mellan prostitution och drogmissbruk, som angavs inte bara 

bestå i att drogmissbrukande människor försöker finansiera sitt missbruk 

genom prostitution, utan även i att miljön och sysselsättningen som prostituerade 

är utsatta för leder till missbruk. Ett tydligt exempel på denna 

hållning är moderaten Sten Andersson. 

Narkotikamissbruket är intimt förbundet med prostitutionen. 

För att en flicka i längden ska stå ut med att prostituera sig 

måste hon vara ”påtänd”. Och för att skaffa den dyrbara narkotikan 

måste hon prostituera sig. Här kan man verkligen tala om 

en ond cirkel, som i många fall slutar med överdos och död. 218 

I den tyska debatten däremot skildes den yrkesmässiga prostitutionen, som 

beskrevs som kännetecknad av en hög frivillighetsgrad, vanligtvis från den 

prostitution som tvångsmässigt utförs av människor för att finansiera ett 

218. Sten Andersson (M), Motion 1987/88:Ju612.

280 

drogmissbruk. Prostituerade av den senare kategorin betecknades i den 

tyska debatten som Beschaffungsprostituierte (anskaffningsprostituerade). 

På tyska finns dessutom begreppet Beschaffungskriminalität som innefattar 

all kriminalitet som begås av människor som behöver pengar för att kunna 

köpa droger. Debattörerna i Tyskland var överens om att Beschaffungsprostitution 

är ett problem som måste bekämpas med kraft. De ansåg dock även 

att denna prostitutionstyp inte var jämförbar med den yrkesmässigt utförda 

prostitutionen och tyckte därför att den borde diskuteras i andra sammanhang. 

Hydra tillhör debattörerna som uttalade sig i denna riktning. 

Drogberoende prostituerade räknar vi till en början till de 

drogberoendes problemområde och inte till de prostituerade, 

då missbrukarnas prostitutionsverksamhet uteslutande måste 

föras tillbaka på drogberoendet och därigenom inte innebär 

ett yrkesval. 219 

Även internationell människohandel (trafficking) betraktades i Tyskland 

oftast som ett problem skilt från prostitutionen. Indelningen av prostitutionen 

i former med varierande frivillighetsgrad är även en av anledningarna 

till varför flera av problemen som är mycket centrala i den svenska diskussionen 

knappast behandlades i den tyska (yrkes)prostitutionsdebatten. 

Samarbetet mellan Hydra och de andra prostitueradeorganisationerna 

var tätt. Snabbt lyckades projekten bygga upp ett välfungerande nätverk. 

Hydra var den drivande kraften bakom Tysklands första prostitueradekongress 

som arrangerades i Berlin i oktober 1985 och där kvinnor från 

sju delstater deltog. I oktober 1986 åkte Hydra och HWG på den andra internationella 

prostitueradekongressen som då gästade Europaparlamentet 

i Bryssel. I Bryssel mötte Hydra och HWG inte bara sina europeiska systerorganisationer 

utan även Margo St. James från den amerikanska prostitueraderörelsen. 

220 Dessutom var kongressen i Bryssel startskottet för 

219. ”Drogenabhängige Prostituierte zählen wir zunächst einmal zu dem Problemkreis 

der Drogenabhängigen und nicht zu den Prostituierten, da deren Prostitutionstätigkeit 

ausschließlich auf die Drogenabhängigkeit zurückzuführen ist und in dem Sinne keine 

Berufswahl darstellt.” (Beruf: Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, s 143.) 

220. Christine Claussen, ”Hydra trifft Coyote”, i Stern, den 9 oktober 1986, s 212 f.

281 

samarbetet mellan Hydra och Pieke Biermann. 

Samarbetet mellan Biermann och Hydra varade i två år. I sepember 

1988 lämnade Biermann projektet efter stora meningsskiljaktigheter med 

flera av gruppens medlemmar. Även före kongressen i Bryssel, dit Biermann 

hade kommit som oorganiserad aktivist, intog hon som nämnts 

en kritisk hållning till projektets arbete. I ett av de öppna breven i vilka 

Biermann senare förklarade varför hon lämnade projektet skrev hon att 

hon under Hydras första fem, sex år kände ”en blandning av frustration 

och kritiskt hån” då Hydra ”verkade fastna i SOCIALT ARBETE och 

STÄLLFÖRETRÄDERI”. 221 Detta intryck förändrade sig i Bryssel där 

Biermann fick intrycket att det plötsligen fanns en verklig ”horrörelse”: 

För mig kändes det som en hektoliter-laddning adrenalin på 

en gång. Plötsligt verkade allting möjligt. Detta ”vi”, i vilket jag 

kan hitta en plats som passar mig och som hade övervintrat 

som längtan i mitt huvud under alla dessa år – det kom inom 

räckhåll. 222 

Biermann blev Hydras kassör och började utveckla föreningens pressarbete. 

Hennes viktigaste insats inom organisationen var genomförandet av 

en stor bal i Berlins internationella kongresscentrum (ICC) i februari 1988. 

Denna första ”horbal” (Hurenball) i Tyskland skulle fylla kassorna till Hydras 

självhjälpfond för prostituerade. Till balen kom inte bara prostituerade 

och andra företrädare för sexbranschen utan också politiker, journalister, 

kulturfolk och andra sympatisörer. 223 Till kvällens prominenta gäster hörde 

den dåvarande hälsoministern, kristdemokraten Rita Süssmuth, och hen- 

221. ”einer Mischung aus Frust und kritischem Spott”; ”in SOZIALARBEIT und STELL- 

VERTRETEREI steckenzubleiben schien” (Pieke Biermann, ”Liebe Hydras”, brev, Berlin 

i slutet av september 1988, s 2, Pieke Biermanns privatarkiv). Pieke Biermann skickade 

dessa brev till mig efter att jag frågat henne om hennes motiv att lämna Hydra. 

222. ”Für mich fühlte sich das an wie eine Hektoliter-Ladung Adrenalin auf einmal. Plötzlich 

schien alles möglich. Dieses ’Wir’, in dem ich einen für mich geeigneten Ort finden 

kann, das als Sehnsucht über all die Jahre in meinem Kopf überwintert hatte – es war zum 

Greifen nah.” (Biermann, ”Liebe Hydras”, s 5.) 

223. Marianne Heuwagen, ”Die Hydra bittet zum Tanz”, i Süddeutsche Zeitung, den 5 

februari 1988; ”Zappenduster, Ende”, i Der Spiegel 1988/6, s 59–65; samt ”Das Prostituierten-Projekt 

Hydra”, s 180–184.

282 

nes partikollega, Berlins socialsenator Ulf Fink. Süssmuth skänkte prostitueradefonden 

250 mark vilket några dagar efter balen kritiserades av 

partiets generalsekreterare Gerold Tandler. Tandler menade att ministerns 

agerande var ”ett slag i ansiktet” på de kristdemokratiska väljarna. 224 Flera 

tidningar rapporterade om Süssmuths gåva och Tandlers utspel på sina första 

sidor och hjälpte på så sätt Hydra till ytterligare uppmärksamhet. 225 

Efter balen ville Biermann satsa mer på opinionsbildning. Hon önskade 

sig aktioner mot ”statens taktik” när det gällde att påverka prostituerade att 

sluta med sin verksamhet i samband med razzior mot utländska prostituerade 

och droger. 226 De flesta andra kvinnor hos Hydra däremot ville satsa 

på ett lagligt erkännande av prostitution som yrke, ett krav som Biermann 

ställde sig mycket tveksam till. Majoriteten inom föreningen var intresserad 

av ett samarbete med politiker och myndigheter, men det var inte 

Biermann. Hon hade intrycket att Hydra utvecklades till ”en filial till Berlins 

senat” och ”en horrörelse som bara består av välstädade statsanställda 

som duktigt utför petgörat” skrämde henne. 227 Senaten som fortsatte att 

stödja föreningen verkade påverka projektet allt mer. Enligt Biermann 

hade stadsförvaltningen bland annat lyckats bestämma över talarlistan 

för prostitueradeprojektets ”så kallat autonoma kongress […] med resultatet 

att det på inget podium sitter en hora”. 228 Den 2 juni 1988 planerade 

Biermann tillsammans med andra sexsäljare och före detta sexsäljare en 

demonstration för att uppmärksamma den franska prostitueradestrejkens 

årsdag. Hydras frånvaro vid denna aktion tolkade Biermann som tecken 

224. ”Wir verwahren uns dagegen, daß mit solchen Aktivitäten der Stammwähler [sic] der 

Union ins Gesicht geschlagen und das gerade von CDU-Vertretern sonst so hoch gehaltene 

’C’ mit Füßen getreten wird.” (Gerold Tandler i Bayernkurrier cit. enligt ”’Hohes ’C’ mit 

Füßen getreten’”, i Express Köln, den 11 februari 1988, s 2.) 

225. ”CDU/CSU: Krach um Hurenball”, i Express Köln, den 11 februari 1988, s 1; ”Das 

Streiflicht”, i Süddeutsche Zeitung, den 12 februari 1988, s 1; samt ”Rita Süssmuth über 

CDU-Kritik wegen Hydra-Spende verärgert”, i Süddeutsche Zeitung, den 12 februari 1988, 

s 2. 

226. Biermann, ”Liebe Hydras”, s 9 & s 15. 

227. ”Die Entwicklung von Hydra […] hin zur Senatsaußenstelle”, ”eine Hurenbewegung, 

die bloß aus aufgeräumten, sauber die Kleinarbeit verrichtenden Staatsangestellten besteht, 

macht mir Angst.” (Pieke Biermann, ”In eigener Sache und Intern/Öffentlich”, brev, 

Berlin den 22 december 1988, s 6 & 7, Pieke Biermanns privatarkiv.) 

228. ”angeblich autonomen Kongreß […] mit dem Ergebnis, daß auf keinem Podium eine 

Hure sitzt!!!” (Biermann, ”In eigener Sache und Intern/Öffentlich”, s 6.)

283 

på föreningens rädsla att bli sammankopplad med ”vänsterradikala” och 

på så sätt äventyra offentliga medel. 229 I sina avskedsbrev anklagade Biermann 

dessutom prostitueradeprojektet för vad hon upplevde som ett ointresse 

när det gällde drogproblematiken och de utländska prostituerades 

situation. Även denna ”arrogans” var enligt Biermann föranledd av Hydras 

goda relationer till senaten som verkade hindra föreningen från att ta 

itu med känsliga problem. 230 

Till skillnad från Hydra var Pieke Biermann alltså skeptisk mot statliga 

bidrag. Såsom tidigare inom LfH-rörelsen varnade hon även nu för statens 

försök att tillägna sig och manipulera kvinnornas och de autonoma 

projektens engagemang. Om prostitueraderörelsen inte såg upp, skulle det 

snart bara finnas kvar ”några föreningar som de ’liberala’ delarna av denna 

stat lägger beslag på” medan ”horrörelsens” radikala fraktioner marginaliseras, 

varnade Biermann. 231 Enligt henne hade de statliga bidragen gjort 

Hydra mätt och hon skrev till de andra kvinnorna i föreningen: 

Enligt mitt sätt att se är klistret ni sitter i ett mycket typiskt 

som vi alla kan lära oss mycket från. Vad händer egentligen 

med projekt när de någon gång främjas statligt, och hur motverkar 

vi att dessa få stålar i realiteten köper radikaliteten och 

politiken av oss? 232 

Biermann motsatte sig varje form av statlig inblandning i de prostituerades 

verksamhet. Som jag har visat tidigare var prostitutionen för henne ett 

sätt att bryta sig loss ur ett av normer och moralföreställningar reglementerat 

kvinnoliv. Enligt henne var det främst staten som såg till att kvinnorna 

följde samhällets konventioner och det var absurt att söka hjälp just hos 

förtryckaren. Självmedvetna, starka prostituerade kunde ifrågasätta och till 

och med omstörta samhällsstrukturen om de organiserade sig och drog mot 

229. Biermann, ”Liebe Hydras”, s 12–14; samt Biermann, ”In eigener Sache und Intern/ 

Öffentlich”, s 6. 

230. Biermann, ”In eigener Sache und Intern/Öffentlich”, s 6. 

231. ”ein paar Vereine, die sich von den ’liberalen’ Teilen dieses Staates vereinnahmen 

lassen haben” (Biermann, ”In eigener Sache und Intern/Öffentlich”, s 6.) 

232. ”Für meinen Verstand ist die Klemme in der Ihr sitzt, eine ganz typische, und wir alle 

können viel daraus lernen. Was wird eigentlich aus Projekten, wenn sie irgendwann staatlich 

gefördert werden, und wie verhindern wir, daß uns das bisschen Knete tatsächlich die 

Radikalität und die Politik abkauft?” (Biermann, ”Liebe Hydras”, s 8.)

284 

samma håll, menade Biermann. Staten hade därför ett starkt eget intresse 

i att kontrollera prostitueraderörelsen, och det verkade klokt att betrakta 

dess erbjudanden med misstänksamhet. Biermann varnade för att en statlig 

liberalisering av prostitutionen och en statlig inordning av de prostituerade 

bland alla andra arbetare kunde användas för att kontrollera kvinnorna och 

bli ett sätt för staten att upprätthålla status quo. En statlig liberalisering av 

prostitutionen var inte vad Biermann tänkte sig när hon under mottot ”Vi 

är kvinnor som andra!” verkade för en gemensam kvinnokamp. LfH-kampanjen 

hade betonat att en kvinna inte blir fri genom att utnyttjas som arbetare 

i fabrikerna på samma villkor som män. Nu betonade Biermann att 

liberala sociallagar och en liberal brottsbalk hade ett högt pris för de prostituerade: 

”en utbredd och den mest ingående statliga kontroll […]. Skatter 

inklusive.” 233 Istället för en statlig liberalisering förespråkade Biermann en 

avreglering av prostitutionen. Horrörelsen skulle verka för avskaffandet av 

lagarna beträffande prostitutionen för att ge de prostituerade största möjliga 

handlingsutrymme, istället för att kräva nya lagar. 234 

Prostitueraderörelsens opinionsbildande kraft 

Genom sina konferenser och efter publiciteten i samband med horbalen 

var prostitueradeprojekten inte längre perifera företeelser i Tyskland utan 

en politisk kraft. På sina kongresser sammanställde projekten kravkataloger 

som de riktade till det politiska etablissemanget. Det grundläggande 

målet var hela tiden förbättringen av de prostituerades arbetsvillkor. Alla 

lagar som innebar en särbehandling av prostituerade gentemot andra 

yrkesarbetare borde avskaffas, det var vad prostitueradekongressen kom 

fram till. Dessutom krävde kvinnorna kostnadsfria, anonyma och frivilliga 

hiv-test för alla människor, statlig upplysningsverksamhet om ”safer 

sex” främst för män, statliga stödåtgärder för kvinnor som vill lämna prostitutionen, 

statligt stöd för prostitueradeprojekt samt skattebefrielse för 

prostituerade, åtminstone tills sexsäljare skulle få tillgång till det statliga 

233. ”den kompletten Preis ausgebreiteter und genauester staatlicher Kontrolle, den haben 

die Frauen, die tatsächlich anschaffen, zu zahlen. Steuern inklusive.” (Biermann, ”In eigener 

Sache und Intern/Öffentlich”, s 6.) 

234. Biermann, ”Liebe Hydras”, s 11.

285 

sjukvårds-, arbetslöshets- och pensionssystemet. 235 

För att sprida sina idéer och för att marknadsföra sina krav uppträdde 

inte bara Hydra utan också flera av de andra prostitueradeprojekten i radioreportage 

samt debattprogram och publicerade artiklar och böcker om 

sin verksamhet. Tillsammans med Pieke Biermanns bok spelade dessa 

skrifter en central roll som informationskällor när Bundestag slutligen 

såg över prostitutionslagstiftningen. Det var böcker sammanställda av 

prostitueradeprojekten och med titlar som Beruf: Hure (Yrke: hora), Prostitution: 

ein Handbuch (Prostitution: en handbok) och Women at work 

som tyska politiker orienterade sig via när de behövde veta hur det stod 

till med landets prostituerade. Några av dessa böcker har karaktären av 

verksamhetsberättelser, andra dokumenterar diskussionerna från prostitueradekongresser 

eller innehåller beskrivningar av de prostituerades 

rättsliga läge, av prostitutionens olika aktörer samt av arbetsförhållandena 

inom olika prostitutionsformer och länder. Dessutom förekommer analyser 

av sexbranschens utvecklingspotential samt idéhistoriska tolkningar 

av samhällets fördomar mot prostitutionen och de prostituerade. Alltid är 

kontentan att prostitutionen är ett yrke och att de prostituerades arbetsrättsliga 

krav måste tas på allvar. 236 

Ett mycket tydligt exempel på effektiviteten i prostitueradeprojektens 

lobbyarbete är lagförslaget för ”den yrkesmässiga likabehandlingen av 

prostituerade och andra inom den sexuella tjänstesektorn” som det tyska 

vänsterpartiet PDS presenterade i Bundestag i november 2000. 237 Situationen 

för landets prostituerade beskrivs där med följande ord: 

235. ”Forderungskatalog vom 1. Nationalen Prostituiertenkongreß im Okotober 1985 in 

Berlin”, i Beruf: Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, s 195 f. 

236. Beruf: Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra; Drössler & Kratz (red.), Prostitution: 

ein Handbuch; Christine Drössler (red.), Women at work: Sexarbeit, Binnenmarkt und 

Prostitution. Dokumentation zum Ersten Europäischen Prostituiertenkongress, Marburg 

1992; samt Freier. Das heimliche Treiben der Männer, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, 

Hamburg 1991. 

237. PDS står för Partei des Demokratischen Sozialismus och bildades 1989 ur det östtyska 

socialistiska enhetspartiet SED. Sedan 2005 kallar sig partiet Die Linke, dvs. vänstern. På 

grund av undantagsregler i samband med den tyska återföreningen kom partiet in i Bundestag 

1990 trots att det inte nådde upp till fyraprocentsspärren. I parlamentsvalet 1990 

fick partiet 2,4 %, i valet 1994 4,4 %, och i valet 1998 5,1 %. Efter valet 2002 hade partiet 

enbart två direktvalda ledamöter i Bundestag eftersom partiet då återigen låg under fyraprocentsgränsen. 

År 2005 fick partiet 8,7 % av rösterna.

286 

Ny kriminologisk forskning har visat att bilden av det förtryckta 

och till sin sysselsättning pressade kreaturet åtminstone 

sedan några år tillbaka inte längre går att upprätthålla. Prostituerade 

motsvarar idag snarare genomsnittet företagare. Inte 

minst de i självhjälpsgrupper sammanslutna ”hororna” har fört 

denna bild närmare offentligheten. Man inser mer och mer att 

åtminstone den övervägande delen av de prostituerade beslutar 

sig frivilligt för att börja och fortsätta med sin sysselsättning. 238 

Prostitutionen betraktades alltså som ett slags företagsverksamhet. För att 

stödja denna bild hänvisade partiet till ”ny kriminologisk forskning”, men 

i lagförslaget fanns inga konkreta referenser till vetenskapliga artiklar eller 

forskare. Det kan alltså ifrågasättas om partiet verkligen tagit del av 

forskningen det skyltade med. Jag menar att dess lagförslag snarare – och 

kanske till och med enbart – byggde på bilden som prostitueradeprojekten 

lobbade för. PDS angav självt att dess bild av prostitutionen var inspirerad 

av självhjälpsgruppernas framställning. Inte heller i detta fall redovisade 

partiet några konkreta källor, men om man läser noggrant i prostitueradeprojektens 

publikationer kan man hitta en textpassage vars närhet till 

ordalydelsen i lagförslaget pekar mot tesen om ett lyckat lobbyarbete. I 

grunden är beskrivningen i PDS lagförslag en variation av framställningen 

i prostitutionshandboken som prostitueradeföreningen HWG i Frankfurt 

har givit ut. HWG uttryckte sig på följande sätt: 

Mot denna prostitueradebild [av det till prostitutionen tvingade 

kreaturet] talar […] ny kriminologisk forskning. Denna har 

visat att typen den självständiga affärskvinnan tränger fram, 

som mycket väl är kapabel att självständigt följa upp och driva 

igenom sina intressen. Enligt dessa undersökningar måste 

man utgå från att det ofta är de prostituerade själva som tar 

238. ”Neuere kriminologische Forschungen haben ergeben, dass sich zumindest seit 

einigen Jahren das Bild der unterdrückten und in die Tätigkeit gepressten Kreatur nicht 

aufrechterhalten lässt. Prostituierte entsprechen heute durchschnittlich eher dem Typ 

einer/eines Unternehmerin/Unternehmers. Nicht zuletzt die in den Selbsthilfegruppen 

zusammengeschlossenen ’Huren’ haben der Öffentlichkeit dieses Bild nähergebracht. 

Zunehmend wird erkannt, dass zumindest der ganz überwiegende Teil der Prostituierten 

sich freiwillig zu Aufnahme und Fortsetzung der Tätigkeit entschließen.” (PDS, BT-Drs 

14/4456, den 1 november 2000, s 8.)

287 

upp relationen till en man som skyddar och stödjer dem, så 

att även bilden av den motsvarande brutala plågoanden som 

man har fäst sig vid behöver revideras, åtminstone till en inte 

obetydlig grad. 239 

Såväl PDS som HWG betonade att prostituerade inte är förslavade djur och 

försökte avdramatisera bilden av den brutale hallicken. Till skillnad från 

PDS angav prostitueradegruppen även en källa till ”den nya kriminologiska 

forskningen”, närmare bestämt en text av psykologen Hans-Joachim 

Schneider som publicerades i en festskrift till kriminologen Wolf Middendorffs 

70-årsdag. 240 En närmare granskning av denna text är intressant då 

den visar att prostitueradeprojektet valde att redovisa ett taktiskt urval av 

Schneiders sammanställning. 

Schneiders uppsats kan bäst beskrivas som forskningsöversikt över den 

tyskspråkiga och den internationella litteraturen om prostitution och relationen 

mellan hallickar och prostituerade som fanns tillgänglig i slutet 

av 1980-talet. Uppsatsens titel Nyare kriminologisk forskning om prostitution 

är vilseledande då den refererade litteraturen varken är särskilt ny 

eller uteslutande kriminologisk. Översikten omfattar allt från Das Weib 

als Verbrecherin und Prostituierte (Kvinnan som förbryterska och prostituerad) 

av antropologen och kriminologen Cesare Lombroso och sociologen 

Guglielmo Ferrero från 1894, via 1970-talets feministiska litteratur 

från USA (t.ex. Kate Millett, The Prostitution Papers, 1976) till den vid 

denna tid begränsade tyskspråkiga forskningen om prostitution (t.ex. Jür- 

239. ”Gegen dieses Prostituiertenbild [von der in die Prostitution gezwungenen Kreatur] 

sprechen entgegen den immer wieder in den Medien transportierten Einzelfällen sklavenmarktähnlicher 

Verhältnisse neuere kriminologische Forschungen. Diese haben ergeben, 

daß der Typ der selbständigen Geschäftsfrau vordringt, die sehr wohl in der Lage ist, ihre 

Interessen selbstbestimmt zu verfolgen und durchzusetzen. Nach diesen Untersuchungen 

ist davon auszugehen, daß es oftmals die Prostituierten selbst sind, die die Beziehung zu 

einem Mann aufnehmen der sie beschützt und zu ihnen hält (’Zuhälter’), so daß auch das 

liebgewonnene Bild des brutalen, entsprechenden Peinigers zumindest in einem nicht 

unerheblichen Umfang einer Überprüfung bedarf.” (Drössler & Kratz (red.), Prostitution: 

ein Handbuch, s 67.) 

240. Hans-Joachim Schneider, ”Neuere kriminologische Forschungen zur Prostitution”, i 

Josef Kürzinger & Elmar Müller (red.), Festschrift für Wolf Middendorff, Bielefeld 1986, s 

257–272.

288 

gen Kahmann och Hubert Lanzerath, Weibliche Prostitution, 1981). 241 

Schneider konstaterade att den stereotypa bilden av hallicken som en 

våldsbrottsling som tvingar in kvinnorna i prostitutionen hade börjat 

ifrågasättas under 1960- och 1970-talet, ett faktum som HWG och PDS 

tog fasta på. Förhållandet mellan en prostituerad och hennes beskyddare 

ansågs allt oftare gagna båda sidor, menade Schneider med hänvisning 

till tysk och amerikansk forskning. 242 Sexsäljare behöver någon som skyddar 

dem från farliga kunder och nya konkurrenter och hallickar vill tjäna 

pengar. Schneider drog den av HWG refererade slutsatsen att ”[d]en nutida 

prostituerade är mer självständig och oberoende än förr, mer en arbetsgivare, 

företagare, som sysselsätter hallickar”. 243 Förutom detta textstycke 

som ligger i linje med prostitueradeprojektens bedömning av prostitutionen, 

finns det i Schneiders artikel flera passager som tydligt talar mot 

bilden av den självmedvetna yrkesprostituerade. Till dessa textställen som 

inte citeras i HWG:s prostitutionshandbok och inte heller i vänsterpartiets 

lagförslag hör Schneiders kommentarer om ”den prostituerade som offer”. 

Enligt Schneider ”ökar undersökningsresultaten som visar att många 

pros tituerade har blivit offer för incest, sexuella övergrepp och våldtäkt i 

sin barn- och ungdom”. De flesta prostituerade har dessutom ”allvarliga 

problem i familjens socialisationsprocess”. 244 Andra aspekter som prostitueraderörelsen 

inte redovisar är Schneiders resonemang om att prostitutionen 

innebär en ovanlig stor psykisk och fysisk belastning som inte säl- 

241. Cesare Lombroso & Guglielmo Ferrero, Das Weib als Verbrecherin und Prostituierte, 

Hamburg 1894; Kate Millett, The Prostitution Papers, New York 1976, samt Jürgen Kahmann 

& Hubert Lanzerath, Weibliche Prostitution, Heidelberg 1981. 

242. Schneider hänvisar bl.a. till Friedrich-Christian Schroeder, ”Neue empirische Untersuchungen 

zur Zuhälterei”, i Monatsschrift für Kriminologie und Strafrechtsreform, 

1978/61, s 62–67, samt Travis Hirschi, ”The Professional Prostitute”, i William Rushing, 

Deviant Behavior and Social Process, Chicago 1969, s 200–204. 

243. ”Die heutige Prostituierte ist selbständiger und unabhängiger als früher, mehr Arbeitgeberin, 

Unternehmerin, die Zuhälter beschäftigt.” (Schneider, ”Neuere kriminologische 

Forschungen zur Prostitution”, s 268.) 

244. ”Die Untersuchungsergebnisse mehren sich, aus denen hervorgeht, daß viele Prostituierte 

in ihrer Kindheit und Jugend Opfer von Inzest, sexuellem Missbrauch und 

Vergewaltigung geworden sind.”; ”ernsthafte Schwierigkeiten im Sozialisationsprozeß der 

Familie” (ibid., s 260 & 263). Schneider hänvisar bl.a. till Jennifer James, ”The Prostitute 

as Victim”, i Jane Roberts Chapman & Margaret Gates (red.), The Victimization of Women, 

Beverly Hills & London 1978, s 175–201.

289 

lan leder till hälsoproblem. Schneider menade dessutom att prostituerade 

är offerbenägna personer då de ofta uppehåller sig i miljöer där de förr 

eller senare blir offer för kriminalitet i form av stölder, våld och narkotika. 

Prostitueraderörelsens påståenden att de flesta kvinnor prostituerar sig för 

att vara självständiga och materiellt oberoende samt att prostitutionen kan 

vara en utväg ur förtrycket inom äktenskapet, bedömde Schneider som 

originella. Han avfärdade inte dessa teser helt men pekade på osäkerheten 

beträffande deras sanningshalt: ”De har hittills inte bevisats empiriskt och 

kan ibland också svårligen bevisas.” 245 

Vad jag vill visa med detta exempel är att det empiriska materialet som 

förespråkarna för den nya tyska prostitutionspolitiken hänvisade till utgjorde 

ett ensidigt urval. Denna inskränkthet liknar i mångt och mycket 

det svenska tillvägagångssättet. I båda länder utgick politiker och lobbyister 

från en förenklad bild av prostitutionen. Medan de ena blundade för 

analyser som visade att prostitution kan vara en strategi för att bemästra 

livet ignorerade de andra forskning om prostitutionens negativa konsekvenser. 

Hans-Joachim Schneiders text är intressant då den visar att det är 

möjligt att förena dessa bilder. Resultatet är en mer månglydig beskrivning 

av prostitutionen. 

samarbetet mellan hydra och die grünen 

1980 var inte bara året då Pieke Biermann publicerade sin bok och Hydrakvinnorna 

grundade sin förening. Samtidigt som detta skedde gick delar 

av den tyska kvinnorörelsen ihop med freds- och miljöaktivister och 

grundade miljöpartiet Die Grünen. Även denna nya aktör på den politiska 

arenan spelade en viktig roll för reformeringen av den tyska prostitutionspolitiken. 

Flera medlemmar i det nya partiet kom från samma kretsar som 

Biermann och de andra kvinnorna som var aktiva inom prostitueraderörelsen. 

Man kände varandra från sommaruniversiteten för kvinnor i 

Berlin, från rådgivningskontor, husockupationer, kvinnofester, caféer och 

feministiska mötesplatser. 1983 röstades Die Grünen för första gången 

in i Bundestag och blev då partiet med det mest tydligt uttalade feministiska 

programmet i parlamentet. Ett exempel på partiets feministiska 

245. ”Sie sind zwar bisher empirisch nicht nachgewiesen, manchmal auch recht schwer 

nachweisbar.” (Schneider, ”Neuere kriminologische Forschungen zur Prostitution”, s 264.)

290 

strävan är bildandet av det så kallade Feminat när den gröna fraktionen i 

Bundestag valde en helt kvinnlig ledning 1984. Till partiets tidiga insatser 

mot kvinnoförtryck och för jämställdhet hör även förslagen om flera 

antidisk rimineringslagar. I oktober 1986 kom Die Grünen med ett ”utkast 

till en lag för upphävandet av kvinnors diskriminering på alla samhälleliga 

områden”. 246 Detta utkast innehöll förslag om en lång rad generalklausuler 

och lagändringar som alla skulle bidra till att den av grundlagen garanterade 

jämställdheten mellan könen förverkligades i praktiken. 

När prostitueradeprojekten tog del av lagförslagets innehåll upptäckte 

de att miljöpartisterna hade utelämnat flera paragrafer som diskriminerade 

prostituerade. Varken lagen för bekämpningen av könssjukdomar, som 

enligt prostitueradeprojekten användes till att tvinga (sexsäljande) kvinnor 

till läkarundersökningar som inte var obligatoriska för (sexköpande) 

män eller lagen om främjandet av prostitution enligt vilken de människor 

bestraffades som förbättrade arbetsvillkoren för prostituerade, nämndes i 

miljöpartiets förslag. Prostitueradeprojekten tog kontakt med miljöpartiet 

och bad om att få ventilera sina synpunkter. Var det möjligt att även 

inkludera de prostituerades rättigheter i den gröna antidiskrimineringspolitiken? 

På initiativ av prostitueradeprojekten inleddes ett samarbete med Die 

Grünens arbetsgrupp för kvinnopolitik i Bundestag (AK Frauenpolitik) 

som kom att vara under många år. En viktig kontaktperson för detta samarbete 

var Christiane Tillner som var verksam som vetenskaplig initiator 

och medarbetare för miljöpartiets kvinnopolitiska grupp. 247 Dokumenten 

i Hydras arkiv vittnar om det intensiva utbytet mellan Tillner och prostitueradeprojekten. 

Idéer, synpunkter och diskussionsinlägg skickades 

fram och tillbaka och gemensamma möten arrangerades. Efter flera år av 

intensiva diskussioner kom projekten och partiet slutligen fram till ett gemensamt 

förslag om en antidiskrimineringslag för ”undanröjandet av den 

rättsliga diskrimineringen av prostituerade” som offentliggjordes i maj 

1990. 248 Prostitueraderörelsens krav hade gjort entré i Bundestag. 

246. Die Grünen, BT-Drs 10/6137, den 9 oktober 1986. 

247. Se Beruf: Hure. Dokumentation der ”Anhurung” vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av Die 

Grünen im Bundestag, Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991, s 102. 

248. Die Grünen, BT-Drs 11/7140, den 16 maj 1990.

291 

Samarbetet med Hydra, HWG, Kassandra och andra liknande föreningar 

doldes inte av Die Grünen, tvärtom. I motiveringen till antidiskrimineringslagen 

hänvisas såväl till Biermanns bok som till prostitueradeprojektens 

texter. Även en artikel om den franska prostitueradestrejken i 

den feministiska tidskriften Courage tillhör partiets referenser. 249 I mars 

1990, några veckor innan antidiskrimineringslagens slutversion presenterades 

i Bundestag, anordnade Die Grünen en sista hearing om förslaget 

dit flera prostitueradeprojekt var bjudna. I dokumentationen från 

detta möte betonar Tillner tillsammans med två andra medlemmar ur 

arbetsgruppen ”kvinnopolitik” samt bundestagsledamoten Marie-Luise 

Schmidt att lagförslaget hade föregåtts av ”många debatter med prostitueradeprojekt, 

deras expertkonferenser samt omröstningar på två nationella 

horkongresser”. 250 Utan uppbyggnaden av horornas självhjälpsprojekt och 

utan kvinnornas växande beredskap att tillsammans formulera sina intressen 

och förmedla dem till myndigheter, media och politiker hade lagförslaget 

inte blivit möjligt, förklarade kvinnorna vidare. Även deltagarlistan 

från sammankomsten visar att förslaget om en ny prostitutionspolitik 

var ett resultat av samarbetet mellan enskilda feministiska krafter inom 

miljöpartiet, olika prostitueradeprojekt och några oberoende aktivister. 

Tillsammans diskuterade de bland annat om självbestämmanderätten, 

fritt företagande inom sexindustrin, utsugande arbetsförhållanden, stigmatisering, 

könssjukdomar och aids. 251 

Ett första lagförslag 

Die Grünens förslag om en lag mot de prostituerades rättsliga diskriminering 

syftade till ett erkännande av prostitution som yrke. Prostitutionen 

249. Ibid., s 5, 7 & 9. 

250. ”Viele Debatten mit Prostituierten-Projekten und auf ihren ExpertInnen-Tagungen 

sowie Abstimmungen auf zwei bundesweiten Huren-Kongresses [sic] haben zu dem vorliegenden 

Gesetzentwurf […] geführt.” (Maria Brosch, Gaby Peter, Marie-Luise Schmidt & 

Christiane Tillner, ”Vorwort”, i Beruf: Hure. Dokumentation der ”Anhurung” vom 5. März 

1990 in Bonn, utg. av Die Grünen im Bundestag, Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991, 

s 4.) 

251. Maya Czajka: ”Huren in Bewegung”, i Elisabeth von Dücker/Museum der Arbeit 

(utg.), Sexarbeit. Prostitution – Lebenswelten und Mythen. Bremen 2005, s 206.

292 

skulle inte längre betraktas som osedlig. Genom upphävandet av osedlighetsförklaringen 

skulle prostituerade få rätten att lagsöka för uteblivna 

inkomster och de skulle få tillgång till arbetslöshets-, hälsovårds- och pensionssystemet 

på samma villkor som alla andra yrkesarbetande. Centralt 

för Die Grünen var även avskaffandet av alla paragrafer som inskränkte de 

prostituerades yrkesutövande. Det skulle bli lagligt att underlätta prostitutionen 

genom att erbjuda tilltalande arbetsmiljöer och arbetskontrakt. 

Dessutom ville miljöpartiet upphäva paragrafer som tillät en reglering av 

prostitutionen och utgjorde en ”inkörsport för kontrollåtgärder från myndigheternas 

sida”. 252 Till dessa paragrafer hörde lagen om bekämpningen 

av könssjukdomar och kommunernas möjlighet att förbjuda prostitution 

i vissa områden (Sperrgebietsverordnung). 

Med hänvisning till Hydra beskrev Die Grünen prostitutionen som ”ett 

symptom på manssamhället”. 253 I lagförslaget går även att läsa att ”prostituerade 

är objekt för männens sexbegär” och ”ekonomisk exploatering”. 254 

Prostitutionen framställs dock inte bara i negativa termer. Liksom Hydra 

utgick miljöpartiet från att man måste skilja mellan prostitution som ett 

uttryck för patriarkatet och prostitution som en ur manssamhället resulterande 

möjlighet för kvinnor att tjäna pengar. Om det skulle råda enighet 

i samhället om att prostitutionen är ett oönskat fenomen skulle Die 

Grünen vidta åtgärder mot grunden för dess existens, med andra ord mot 

efterfrågan, skriver partiet. 255 Men nu var det så att prostitutionen var ett 

”yrke” vars tjänster efterfrågades av ”mer än en miljon män dagligen” i 

Tyskland. Dessa sexköpare eller ”friare” (Freier) accepterades enligt Die 

Grünen av samhället. Få människor verkade ifrågasätta deras beteenden, 

som inte heller reglerades av lagstiftning. I Tyskland fanns ingen majoritet 

för statliga åtgärder mot prostitutionens kunder och få trodde att prosti- 

252. ”Einfallstor für behördliche Kontrollmaßnahmen” (Die Grünen, BT-Drs 11/7140, den 

16 maj 1990, s 2.) 

253. ”Prostitution ist ein Symptom der Männergesellschaft.” (Ibid., s 12.) Jfr Beruf: Hure, 

utg. av Prostituierten Projekt Hydra, s 9. 

254. ”Prostituierte sin Objekt männlicher Sexbegierde. Und sie sind Objekt ökonomischer 

Ausbeutung.” (Die Grünen, BT-Drs 11/7140, den 16 maj 1990, s 6.) 

255. Ibid., s 12. Se även miljöpartiets bundestagsledamot Marie-Luise Schmidt, ”Einführung”, 

i Beruf: Hure. Dokumentation der ”Anhurung” vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av 

Die Grünen im Bundestag, Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991, s 9 f.

293 

tutionen kunde avskaffas. De prostituerade diskriminerades däremot och 

stigmatiserades av de gällande lagarna. För miljöpartiet innebar denna 

diskriminering av ”tusentals kvinnor […] en ytterligare form av kvinnodiskriminering”. 

Vägen ur denna orättvisa var enligt lagförslaget att ”öppet 

ta del av de prostituerades verksamhet som ett yrke” samt att ”acceptera 

det som likvärdigt med andra”. 256 Då prostitutionen inte kunde avskaffas 

helt skulle den bevaras som en inkomstkälla för kvinnor, men övervinnas 

som en del av patriarkatet. 

Feministisk analys 

Med hjälp av sin feministiska analys kom Die Grünen fram till att det inte 

var prostitutionen i sig utan särbehandlingen av prostituerade i relation 

till andra yrkesgrupper som var ett exempel på kvinnoförtryck. I lagförslaget 

kan man läsa att prostituerade diskrimineras på grund av männens 

rädsla för att deras fruar kan betrakta prostitutionen som alternativ till 

den traditionellt monogama sexualiteten inom äktenskapet. Med hänvisning 

till att det är första steget in i prostitutionen varnas kvinnor för polygami. 

Enligt miljöpartiet berättar män skräckhistorier om kvinnor med 

avvikande tänkande och beteende för att hindra sina fruar från att ifrågasätta 

konventionella förhållandemönster. Äktenskapet framställs däremot 

av män och inom det patriarkala samhället som en fristad bortom ekonomiska 

kalkyler och som sinnebild för emotionella och jämställda relationer. 

Även den kvinnliga sexualiteten knyts till det fasta förhållandet. 

LfH-kampanjen och dess teser ekar i Die Grünens konstaterande att det är 

framför allt männen som profiterar av denna relationsmodell som binder 

kvinnor som obetalda (sex)arbetskrafter till hemmet. 

En annan orsak till diskrimineringen som tas upp i lagförslaget är de 

prostituerades intima kännedom om och därmed desillusionerade inställning 

till den manliga sexualiteten, som män enligt Die Grünen vill 

förhind ra och därför begränsa till den ”omoraliska kvinnan”. Även un- 

256. ”Dieser Beruf, den Tausende von Frauen ausüben und dessen Dienstleistungen mehr 

als eine Million Männer tagtäglich nachfragen”; ”Tausende von Frauen […] eine zusätzliche 

Form der Frauendiskriminierung”; ”Die Tätigkeit der Prostituierten als Beruf wird 

offen zur Kenntnis genommen und als gleichwertig mit anderen akzeptiert.” (Die Grünen, 

BT-Drs 11/7140, den 16 maj 1990, s 1.)

294 

dermineringen av den för män nödvändiga bilden av samlaget som ett 

framgångsbevis, när sexualitet blir en ekonomisk process, spelar enligt 

miljöpartiet en viktig roll för diskrimineringen av de prostituerade. Den 

prostituerade ifrågasätter mannen genom att umgås med många män: 

Detta faktiska ifrågasättande är inte önskat och får inte bli 

medvetet, därför diskrimineras prostituerade, därför beläggs 

de med omoralens och ovärdighetens dom. De blir trängda in i 

positionen som en minoritetsgrupp för att kunna upprätthålla 

en dubbelbottnad moral. 257 

När Christiane Tillner som var en av lagförslagets författare presenterade 

den ideologiska bakgrunden till Die Grünens politik på den första europeiska 

prostitueradekongressen i Frankfurt 1991, hänvisade hon till den 

nederländska aktivisten Gail Phetersons tes om horstigmat. 258 Enligt Pheterson 

är inte själva prostitutionen utan stigmatiseringen av de prostituerade 

ett sätt för män att kontrollera alla kvinnor. Inför hotet att bli kallade 

för hora tvingas kvinnor att anpassa sig till en omfångsrik katalog av 

beteendemönster som kvinnor ska undvika. Ett autonomt sexliv betraktas 

då som lika olämpligt som ekonomiskt oberoende eller resor utan manligt 

sällskap. Horstigmat minskar kvinnornas autonomi, självmedvetenhet 

och rörelsefrihet. 259 Tillner påpekade att horstigmat även förhindrar att 

icke-prostituerade kvinnor solidariserar sig med sexsäljarnas frihetskamp. 

Fördomar om de prostituerades liv leder bort blicken från parallellerna 

mellan prostitutionen och andra kvinnoyrken och bidrar därmed till upprätthållandet 

av patriarkala maktstrukturer. Icke-prostituerade vågar inte 

umgås med horor eller betraktar sexsäljare som offer i behov av hjälp men 

257. ”Diese faktische Infragestellung ist nicht erwünscht und darf nicht zu Bewusstsein 

kommen, deshalb werden Prostituierte diskriminiert, werden sie mit dem Verdikt des Unmoralischen, 

der Würdelosigkeit überzogen. Sie werden in die Position einer Randgruppe 

gedrängt, um eine doppelbödige Moral aufrechterhalten zu können.” (Ibid., s 12.) 

258. Christiane Tillner, ”Prostitution und Feminismus”, i Christine Drössler (red.), Women 

at work: Sexarbeit, Binnenmarkt und Prostitution. Dokumentation zum Ersten Europäischen 

Prostituiertenkongress, Marburg 1992, s 99–103. 

259. Gail Pheterson, Huren-Stigma. Wie man aus Frauen Huren macht, Hamburg 1990, 

s 57 f.

295 

inkapabla att delta på lika villkor i kampen mot kvinnodiskrimineringen. 

Tillner argumenterade för sammanslutningen av prostituerade och ickeprostituerade 

kvinnor till en gemensam kvinnorörelse. 

Det strider mot feministernas bild av sig själva att utesluta 

vissa kvinnor från kampen mot kvinnodiskriminering. Strategin 

och målen för feministisk politik måste gälla för alla kvinnor, 

även för kvinnor som utövar yrket hora. Att undanröja 

diskrimineringen av prostituerade, att kräva deras (självbestämmande)rättigheter, 

betyder att rubba på patriarkala institutioner 

och maktförhållanden. 260 

Först när horor behandlas som alla andra kvinnor slutar horstigmat att 

fungera och kvinnor kan leva på samma villkor som män, det är logiken 

bakom Die Grünens förslag. Att engagera sig för rätten till självbestämmande 

för de prostituerade och mot diskriminering av dem ligger enligt 

partiet följaktligen i alla kvinnors intresse. 

Målet för Die Grünens feministiska politik är utvidgandet av 

möjligheterna till självbestämmande för kvinnor. Prostituerade 

diskrimineras som kvinnor och som prostituerade, det 

vill säga på grund av den typ av förvärvsarbete de utför. Deras 

diskriminering är också ett medel för alla kvinnors (sexuella) 

förtryck […]. Att försvara rätten till självbestämmande för 

prostituerade och rikta sig mot deras diskriminering och exploatering 

är på så sätt ett steg i alla kvinnors intresse. 261 

260. ”Es widerspricht dem Selbstverständnis von Feministinnen, bestimmte Frauen aus 

dem Kampf gegen Frauendiskriminierung auszuklammern. Strategien und Ziele feministischer 

Politik müssen für alle Frauen gelten, auch für die Frauen, die den Beruf Hure 

ausüben. Die Diskriminierung von Prostituierten zu beseitigen, ihre (Selbstbestimmungs) 

Rechte einzufordern, heißt, an patriarchalen Institutionen und Machtverhältnissen zu 

rütteln.” (Tillner, ”Prostitution und Feminismus”, s 100.) 

261. ”Ziel feministischer Politik der GRÜNEN ist die Erweiterung der Selbstbestimmungsmöglichkeiten 

für Frauen. Prostituierte werden als Frauen diskriminiert und als 

Prostituierte, das heißt aufgrund der Art ihrer Erwerbstätigkeit. Ihre Diskriminierung ist 

auch ein Mittel zur (sexuellen) Unterdrückung aller Frauen […]. Für das Recht auf Selbstbestimmung 

für Prostituierte einzutreten und sich gegen ihre Diskriminierung und Ausbeutung 

zu wenden, ist somit ein Schritt im Interesse aller Frauen.” (Die Grünen, BT-Drs

296 

Med ett citat från 1950-talets mest kända prostituerade Rosemarie Nitribitt 

– ”Hur liberalt ett samhälle är, visar sig genom dess umgänge med 

sina horor” – pläderade miljöpartiet dessutom för ett liberalare samhälle. 

262 Diskrimineringen av de prostituerade och då främst samhällets osedlighetsförklaring 

av kvinnornas verksamhet tolkades som ett uttryck för 

gammalmodiga seder och en föråldrad moral som enligt Die Grünen stred 

mot demokratisk praktik. De gällande lagarna utgick enligt miljöpartiet 

från föreställningen att prostituerade måste skyddas från sin verksamhet. 

Detta ”straffrättsliga skyddsändamål riktar sig mot de prostituerades oberoende 

och ansvar” och stör kvinnornas ”fria personlighetsutveckling”, 

menade partiet. Die Grünen argumenterade att varje människa borde ha 

rätten att välja vilket liv hon vill leva så länge det inte inskränker en annan 

individs fri- och rättigheter. Denna frihet skulle även gälla för prostituerade, 

resonerade partiet då ”ingen skulle väl vilja påstå att prostituerades 

tjänster föreställer en sådan inskränkning” av andra människors grundrättigheter. 

263 

Die Grünen nämnde även bilden av den prostituerade som offer för 

barnmisshandel och andra vedervärdiga omständigheter som har drivit 

eller tvingat henne in i prostitutionen. Dessa föreställningar föll för miljöpartiet 

under rubriken ”klichéer och spekulationer”. Ingen ville erkänna 

kvinnornas behov av att tjäna sitt levebröd som motiv för prostitutionen, 

klagade partiet. ”Man vill inte ta notis om att ’steget in’ i prostitutionen 

äger rum lika subjektivt frivilligt som beslutet för andra (kvinno)yrken.” 264 

I samma riktning arumenterade Cora Molloy under miljöpartiets hearing 

om lagförslaget i mars 1990. Molloy var själv verksam som sexsäljare och 

engagerade sig i prostitueradeprojektet HWG i Frankfurt. Till hearingen 

hade den unga mamman tagit med sig sin bebis som hon ammade un- 

11/7140, s 12.) 

262. ”Wie liberal eine Gesellschaft ist, zeigt sich an ihrem Umgang mit ihren Huren.” 

(Rosemarie Nitribitt cit. enligt Die Grünen, BT-Drs 11/7140, s 12.) 

263. ”Der strafrechtliche Schutzzweck richtet sich also gegen die Eigenverantwortlichkeit 

der Prostituierten.”; ”Sie werden in der freien Entfaltung ihrer Persönlichkeit behindert.” 

;”niemand wird wohl behaupten wollen, die Dienstleitungen von Prostituierten stellten 

eine solche Beeinträchtigung dar.” (Die Grünen, BT-Drs 11/7140, s 11.) 

264. ”Klischées und Spekulationen”; ”Man will nicht zur Kenntnis nehmen, daß der ’Einstieg’ 

in die Prostitution ebenso subjektiv freiwillig erfolgt wie die Entscheidung für andere 

(Frauen-)Berufe.” (Ibid., s 6.)

297 

der mötet, vilket provocerade Bundestags tjänstemän. 265 Molloy menade 

att om man förnekar kvinnors ”autonoma beslut” att börja prostituera 

sig degraderas sexsäljare till ”fjärrstyrda offer och idioter”. Denna praktik 

speglades i hjälperbjudanden som kom från statliga och konfessionella 

institutioner, menade Molloy. ”Varför in? Och hur ut igen?”, det är de enda 

frågor som dessa inrättningar ställer, kritiserade hon. ”Vad som händer 

under prostitutionen, alltså under den egentliga tiden då kvinnorna sköter 

jobbet, verkar inte vara riktigt så viktigt.” 266 I sitt lagförslag betonade 

miljöpartiet att diskrimineringen och oviljan att erkänna de prostituerade 

och deras yrke har den negativa effekten att prostituerade tvingas till ett 

dubbelliv. De trängs allt djupare in i miljön och det blir allt svårare för 

dem att byta yrke. 267 Erkännandet av prostitution som yrke skulle med 

andra ord också hjälpa prostituerade att söka andra jobb. 

Med sin feministiska politik tog Die Grünen avstånd från andra feministiska 

tendenser som också diskuterades under hearingen i mars. Det gäller 

främst Alice Schwarzers och tidskriften Emmas feminism som tycktes 

återspeglad ”i vardagstänkandet hos många dåligt informerade feminister 

och icke-feminister”. 268 Parollen ”mot prostitution men för de prostituerade”, 

som kom att företrädas även av många svenska prostitutionsmotståndare, 

identifierades som liberaliseringsmotståndarnas viktigaste slagord. 

Den vänstersinnade feministen Marianne von Ilten upplyste under hearingen 

om att Emma hade börjat beskriva ”friare” som djur. Exempel från 

särskilt eländiga områden som till exempel barnprostitutionen användes 

265. Gunther Hartwig, ”Liebesdienerinnen wollen aus der Tabuzone raus”, i Stuttgarter 

Nachrichten, den 6 mars 1990; samt Claudia Meyer, ”’Beruf Hure’: Prostituierte kämpfen 

für ihre gesellschaftliche Anerkennung”, i Kölner Stadtanzeiger, den 7 mars 1990. 

266. ”autonom getroffene Entscheidung”; ”fremdbestimmten Opfern und Deppen”; ”Wieso 

rein? Und wie wieder raus? – Was während dem Anschaffen passiert, also während 

der eigentlichen Zeit, in der die Frauen dem Job nachgehen, scheint nicht ganz so wichtig 

zu sein.” (Cora Molloy, ”Arbeitsbedingungen und alltägliche Diskriminierungen”, i Beruf: 

Hure. Dokumentation der ”Anhurung” vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av Die Grünen im 

Bundestag, Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991, s 15.) 

267. Die Grünen, BT-Drs 11/7140, s 6. 

268. ”im Alltags-Denken vieler schlecht informierter Feministinnen und Nicht-Feministinnen” 

(Marianne von Ilten, ”Einschätzung aus feministischer Sicht”, i Beruf: Hure. Dokumentation 

der ”Anhurung” vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av Die Grünen im Bundestag, 

Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991, s 70).

298 

enligt von Ilten för att illustrera männens brutalitet och de prostituerades 

utsatthet. 269 Men vad annat visade dessa påståenden än hur ”en viss sort av 

bekräftelse-journalistik fungerar, där redan existerande fördomsstrukturer 

bekräftas om och om och därmed förstärks”, undrade von Ilten. 270 Hon 

menade att bilden som Alice Schwarzer och henne närstående feminister 

tecknade främst tjänade till att förenkla världens komplexitet. 

Kvinnorna försöker på så sätt att genom felaktiga bilder bespara 

sig ansträngningen att se efter noga och de blir delaktiga 

i stigmatiseringen av hororna. Och genom att de betraktar 

horan främst som offer, kan de själva känna sig viktigare och 

tryggare i hjälparerollen. 271 

Die Grünens lagförslag däremot representerade för von Ilten ”en mycket 

mer upplyst” blick som möjliggjorde långt fler förändringar än Emmas 

ansats. 272 

”Friare” och ”horor” 

Någonting ska också sägas om ordvalet Die Grünen använde i lagförslaget 

och dess förarbeten. Som nämnts är den vanligaste tyska beteckningen 

för sexköpare Freier som motsvarar det svenska ordet ”friare”. Denna 

beteckning används såväl i prostitueradeprojektens skrifter som i lagförslaget 

och dess förarbeten. Ordet Freier leder tankarna till en romantisk 

kärleksrelation och tillskriver kvinnan makt. Hon kan antingen bemöta 

uppvaktningen och inleda en relation eller avböja frieriet. Det är också 

hon som sätter upp villkoren för mannens framgång. Ett negativt laddat 

269. ”Gegen die Prostitution, aber für die Prostituierten.” (Ibid., s 70 f.) Se även ”Die Freier 

bestrafen!”, i Emma, 1988/4, s 27–29. 

270. ”eine bestimmte Art von Bestätigungs-Journalismus funktioniert, wo die bereits vorhandenen 

Vorurteils-Strukturen immer wieder bedient und dadurch verfestigt werden.” 

(Marianne von Ilten, ”Einschätzung aus feministischer Sicht”, s 71.) 

271. ”Die Frauen versuchen so, durch falsche Bilder sich die Anstrengung zu ersparen, 

genau hinzusehen, und sie beteiligen sich an der Stigmatisierung der Huren. Und indem 

sie in der Hure vor allem das Opfer sehen, können sie sich selbst in der Helferinnen-Rolle 

wichtiger und sicherer fühlen.” (Ibid.) 

272. ”sehr viel aufklärerischer” (ibid., s 72).

299 

ord som det svenska ordet ”torsk” användes inte när prostitueradeprojekt 

och politiker diskuterade prostitution i Tyskland. 

Den säljande parten i prostitutionen kallas på tyska liksom på svenska 

vanligtvis för prostituerad (Prostituierte). Prostitueradeprojekten använde 

sig av detta ord och det är så sexsäljare benämns i Die Grünens lagförslag. I 

förarbeten till lagförslaget däremot talar miljöpartiet även om ”horor” (Huren). 

Den tidigare negativt konnoterande beteckningen får då en neutral 

eller till och med positiv laddning vilket kan tolkas som en strategi för att 

oskadliggöra horstigmat. ”Hora” ska inte längre vara ett skällsord som kan 

användas för att förolämpa och brännmärka kvinnor, utan det ska kunna 

tjäna som självbeteckning för självmedvetna sexsäljare. Pieke Biermann 

använde i ett av sina avskedsbrev till Hydra även ordet Pr stis som beteckning 

för prostituerade. 273 Hon bytte då ut bokstaven ”o” mot kvinnotecknet 

liksom för att påminna om de prostituerades kamplystna engagemang för 

kvinnorörelsen. Även upprop till Pr snost och Pr stitroika förekom i debatten. 

Såväl dagstidningen die tageszeitung som miljöpartiet Die Grünen 

använde sig under våren 1990 av en fotografi på en vit trosa med påskriften 

”Pr snost” för att illustrera artiklar och informationsbroschyrer om prostitution 

som ett yrke som andra. 274 + 

+ + 

+ 

En annan ordskapelse var Die Grünens 

Anhurung (på svenska ungefär ”horing”). Så kallade partiet nämnda hearing 

(Anhörung) i Bundestag den 5 mars 1990. 

Reaktionen i media 

Dagen efter Die Grünens Anhurung fanns knappast någon tidning som 

inte rapporterade om partiets lagförslag och horornas intåg i parlamentet. 

Reaktionerna var mestadels positiva. Miljöpartiet och de prostituerade fick 

fram sitt budskap. Prostitution var ett yrke och de prostituerade krävde rättigheter 

och ville bli erkända av samhället. Så stod det att läsa i tidningarna. 

275 De flesta journalister var också överens om att mycket vatten behövde 

273. Biermann, ”Liebe Hydras”, s 15. 

274. Helga Lukoschat, ”Ein ganz normaler Beruf wie jeder andere”, i die tageszeitung, den 

28 februari 1990; Die Grünen im Bundestag/Arbeitskreis Frauenpolitik, Antidiskriminierungsgesetz. 

Beruf Hure. Faltblatt Nr. 4 zum ADG, Bonn 1990, s 3. 

275. Claudia Meyer, ”’Beruf Hure’: Prostituierte kämpfen für ihre gesellschaftliche Anerkennung”; 

samt ”’Bockschein’ für Freier? ’Anhurung’ der Grünen im Bundestag: Prostitu-

300 

rinna under broarna innan de prostituerade skulle nå sina mål. Denna pessimistiska 

prognos föranleddes av bundestagsförvaltningens reaktion på de 

prostituerades gästspel. Även detta kunde man läsa om i de flesta tidningarna: 

tillsammans med prostitueradeprojekten hade miljöpartiets arbetsgrupp 

dekorerat möteslokalen på nittonde våningen i parlamentshöghuset 

Langer Eugen. Hydras kondomaffisch och den demonstrativt uppspända 

tvättlinan med arbetskläder ur sexbranschen och ytterligare kondomer fick 

dock inte vara kvar särskilt länge. Bundestags administrativa chef, Joseph 

Bücker, grep personligen in för att se till ”att Bonns moral inte tar skada” 

och tvingade kvinnorna att ta bort utsmyckningen igen. 276 

En artikel som sticker ut från den annars mycket välvilliga rapporteringen 

är Stephan Speichers kommentar i Frankfurter Allgemeine Zeitung. 277 

Speicher ifrågasatte den av Die Grünen propagerade prostitueradebilden. 

Visserligen berömde han liksom de flesta andra journalister att partiet 

ville avskaffa möjligheten att avspärra områden för prostitution och obligatoriska 

läkarkontroller. Han höll också med om att prostitutionen inte 

borde bedömas som osedlig längre. Det som däremot slog Speicher med 

häpnad var den genomgående positiva hållningen gentemot prostitution 

i lagförslaget och under hearingen. Speicher saknade kritiska röster. Han 

betonade att hans skepsis inte innebar att han misstrodde de prostituerade 

som presenterade sig som starka yrkeskvinnor. Istället betvivlade han att 

Die Grünen hade sammankallat ett representativt urval. Samtliga prostituerade 

miljöpartiet hade kommit i kontakt med var organiserade i prostitueradeprojekt 

och utgjorde därmed enligt Speicher ”förmodligen särskilt 

självmedvetna personligheter” som inte nödvändigtvis var ”typiska för sin 

miljö”. Han tyckte att det var oroväckande att Die Grünen koncentrerade 

sig på dessa starka prostituerade och varnade för en ”erotisk thatcherism”. 

ierte fordern mehr Rechte”, i Bremer Nachrichten den 6 mars 1990. 

276. ”daß die Bonner Moral nicht Schaden leidet” (Sönke Petersen, ”Huren in Bonn: 

’Wir arbeiten wie alle anderen’”, i AZ magazin den 6 mars 1990). Jfr Hartwig, ”Liebesdienerinnen 

wollen aus der Tabuzone raus”; ”Grüne wollen mehr Rechte für Huren”, i 

die tageszeitung, den 6 mars 1990; Ingrid Müller-Münch, ”Vom Beruf der Hure und der 

Doppelbödigkeit”, i Frankfurter Rundschau, den 6 mars 1990; samt Gil Hassel, ”Anhörung 

im Bundeshaus: ’Beruf Hure’”, i Express, den 6 mars 1990. 

277. Stephan Speicher, ”Erotischer Thatcherismus”, i Frankfurter Allgemeine Zeitung, den 

15 mars 1990.

301 

”Tilliten till den enskildes autonomi” som miljöpartiet propagerade för 

var enligt honom ”ingen tillräcklig grund för lagen”. 278 Speicher menade att 

samhället även i framtiden skulle behöva skydda de prostituerades frihet 

och hälsa. Med denna uppfattning var han ett unikum bland skribenterna. 

Reaktionen i Bundestag 

Förslaget om en lag mot de prostituerades rättsliga diskriminering lämnades 

till Bundestag i maj 1990. Lagförslaget uppmärksammades dock inte 

då eftersom Die Grünen åkte ur Bundestag efter valet 1990. Först 1993 

efter att partiet (som under tiden hade bytt namn till Bündnis 90/Die Grünen) 

hade uppmanat regeringen att ta ställning till förslaget kommenterades 

det av regeringspartierna kristdemokratiska CDU/CSU och liberala 

FDP. 279 Regeringen hänvisade till gällande lagar och domstolsbeslut och 

höll fast vid att prostitutionen var osedlig och en ”för samhället skadlig 

verksamhet”, inget yrke. 280 Miljöpartiets förslag avvisades i alla punkter. 

”Horfientligt Bonn”, kunde man några dagar senare läsa i dagstidningen 

die tageszeitung. ”Trots att majoriteten av dess manliga företrädare utan 

tvekan redan har tagit sexuella tjänster i anspråk, visade sig Bundesregeringen 

horfientlig”, skrev tidningen. Kristdemokraterna framställdes 

som ”pryda” och ointresserade av prostitueradeprojektens krav. 281 Såväl 

die tageszeitung som Frankfurter Rundschau uppmärksammade vad de 

upplevde som ett inslag av dubbelmoral i regeringens ställningstagande. 

Prostitutionen är ett ”brott mot de för sedlighet och sexualitet gällande 

principerna av mänsklig samlevnad”, hade regeringen skrivit och samtidigt 

påpekat att det ”för beskattningen inte hade någon betydelse om ett 

278. ”vermutlich besonders selbstbewußte Persönlichkeiten und nicht unbedingt typisch 

für ihr Milieu.”; ”das Vertrauen auf die Autonomie des einzelnen, keine zureichende Fundierung 

des Rechts ist.” (Ibid.) 

279. Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 12/5401, den 7 juli 1993; CDU/CSU & FDP, BT-Drs 

12/5518, den 2 augusti 1993. 

280. ”sozialwidrige Tätigkeit” (CDU/CSU & FDP, BT-Drs 12/5518, den 2 augusti 1993, s 

13). 

281. ”Obwohl die Mehrheit ihrer männlichen Vertreter zweifelsohne schon sexuelle 

Dienstleistungen in Anspruch genommen hat, gibt sich die Bundesregierung hurenfeindlich.”; 

”prüde Unionspolitiker” (”Hurenfeindliches Bonn”, i die tageszeitung, den 18 augusti 

1993).

302 

beteende stred mot sedligheten”. 282 

Bündnis 90/Die Grünen fortsatte trots avslaget att arbeta vidare med 

prostitutionslagstiftningen. År 1996 lämnade partiet in en ny version av 

1990 års lagförslag. 283 Lagändringskraven ändrades delvis mellan 1990 

och 1996, och reformeringen motiverades annorlunda 1996 än 1990. Det 

finns med andra ord ett intressant brott i Die Grünens retorik kvar att 

berätta om längre fram. Nu närmast är det dock dags för en diskussion av 

den tyska debattens första del. 


och välfärdsstaten ii 

I förra diskussionsavsnittet presenterade jag, med hjälp av främst Bo Rothstein, 

två olika sätt att organisera förhållandet mellan (välfärds)staten och 

medborgarna: den kommunitära principen och autonomiprincipen. Jag 

har också argumenterat för att debattörerna som engagerade sig för den 

svenska prostitutionspolitiken och -forskningen tenderade att analysera 

samhället och prostitutionen i enlighet med kommunitära tankegångar. 

Längre fram i detta analysavsnitt visar jag att de tongivande tyska prostitueradeaktivisterna 

och deras sympatisörer i Bundestag under åren kring 

1990 använde sig av argument och strategier som snarare kan räknas till 

autonomiprincipen. 

Rothsteins beskrivning av autonomiprincipen bygger huvudsakligen 

på Ronald Dworkin och John Rawls. Dessa tänkare kritiserar kommunitarismen 

för att ge staten för stort utrymme när det gäller att definiera 

värdefulla levnadssätt. Det som Dworkin och Rawls däremot har gemensamt 

med kommunitarister som Michael Sandel och Charles Taylor är att 

de tillskriver staten en viktig och positiv roll för samhällsutvecklingen. De 

utgår från att staten behövs som garant för individernas lika rättigheter 

och möjligheter att gestalta sina liv som de vill. En lika välvillig inställning 

282. ”Verstoß gegen die für Sittlichkeit und Sexualität geltenden Grundsätze menschlichen 

Zusammenlebens”; ”Für die Besteuerung sei unerheblich, ob ein Verhalten gegen die 

guten Sitten verstößt, heißt es in der Antwort.” (”Prostitution für sittenwidrig und steuerplichtig 

erklärt”, i Frankfurter Rundschau, den 18 augusti 1993.) 

283. Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 13/6372, den 26 november 1996.

303 

gentemot staten hade däremot inte alla tyska prostitueradeaktivister i slutet 

av 1970-talet. Innan jag tar upp autonomiprincipens spår i den tyska 

debatten vill jag därför komplettera Rothsteins principer med en mer radikal 

teori om förhållandet mellan individ och stat. Följande presentation 

av anarkisten Emma Goldmans tänkande ska senare tjäna som teoretiskt 

verktyg för analysen av de tidiga tyska aktivisterna och deras strävan. Inte 

minst LfH-rörelsen och Pieke Biermanns förhållningssätt kan tolkas utifrån 

anarkistiska teorier. 

Anarkism 

Den viktigaste utgångspunkten för alla anarkistiska tänkare och aktivister 

är strävan att befria samhället från staten, vare sig staten representerar en 

modern kapitalistisk ekonomi eller en kommunistisk. Enligt anarkismen 

– vars olika strömningar i denna korta introduktion måste sammanfattas 

till en enskild ideologi – är statens makt farligare än varje annan typ av 

makt. Staten uppträder nämligen som förvaltare av samhällets allmänna 

vilja och ger sken av att rättvist fördela samhällets resurser, medan den i 

själva verket använder dessa för att upprätthålla sig själv. Statens och individernas 

intressen är i grunden olika och antagonistiska då statens makt 

är beroende av undersåtarnas vanmakt, betonar anarkisterna. Anarkisten 

och feministen Emma Goldman (1869–1940) som min beskrivning 

av anarkismen huvudsakligen bygger på, har karakteriserat förhållandet 

mellan individ och stat på följande sätt: 

Staten och de politiska och ekonomiska institutioner den stödjer 

kan existera endast genom att forma individen enligt sina 

speciella syften. Man tränar individen att respektera ”lag och 

ordning”, lär henne lydnad, underkastelse och ovillkorlig tilltro 

till regeringens vishet och rättvisa och framför allt, lojalt bistånd 

och totalt självuppoffrande när staten så befaller, t.ex. i krig. 284 

284. Emma Goldman, Den dansande agitatorn. Texter i urval av Anita Goldman, Stockholm 

1980, s 31.

304 

Goldman jämför staten och dess samvete med moralen hos kommersiella 

företag som driver kolgruvor och varuhus eller bygger järnvägar. 285 LfHkvinnornas 

statskritiska hållning visade sig i deras avståndstagande från 

förstatligandet av hushållsarbete i form av offentliga skolor och barnomsorg. 

Statlig inblandning i hushållsarbetet tolkades som ett sätt för staten 

att lugna kvinnorna för att sedan lasta på dem nya arbetsuppgifter. 286 

Inte bara staten utan även demokratin misstänkliggörs av de flesta anarkister 

då den förfäktar folkets och inte individernas suveränitet. Anarkister 

beskriver också demokratin som majoritetens rätt att påtvinga minoriteten 

sin vilja. Enligt Emma Goldman är demokratin grundad på tron 

på auktoriteters nödvändighet. Dess grundval är läran att människan är 

för okunnig för att veta vad som är bra för henne. Anarkismen däremot 

”proklamerar att samhället existerar för människan och inte människan 

för samhället”. 287 

Enligt Emma Goldman kan människan leva ett socialt liv utan stat och 

är bara fri om hon frigör sig från auktoriteter och sin tro på dem. Människan 

är främst en individ, inte en medlem av samhällsordningen, och hon 

bär av naturen alla attribut inom sig som hon behöver för att leva i frihet. 

Det är ur människan själv jämlikheten kommer när statsmakten tas bort. 

Sin människosyn sammanfattar Goldman med följande ord: 

Individen är livets verkliga realitet. Hon är ett kosmos i sig och 

existerar inte för statens skull eller för abstraktioner som ”samhälle” 

eller ”nation”, något som bara är en samling individer. 

Individen har alltid varit och är av naturnödvändighet framåtskridandets 

enda källa och drivkraft. Civilisationen har varit 

individers eller gruppers ständiga kamp mot staten och t.o.m. 

mot ”samhället”, dvs. mot den hypnotiserade majoriteten som 

underkuvade tillbett staten. 288 

Ofta idealiserar anarkister det enkla och ursprungliga livet och riktar 

sig mot den högt organiserade strukturen av det moderna industri- och 

285. Ibid., s 26. 

286. Se ovan s 226 & 234. 

287. Goldman, Den dansande agitatorn, s 34. 

288. Ibid., s 24.

305 

statistiksamhället. Många anarkister eftersträvar en förenkling av tillvaron 

så att arbetet reduceras och människorna får mer tid att vända sin 

uppmärksamhet mot sådan verksamhet som ger dem tillfredsställelse. 289 

LfH-rörelsens lönekrav kan tolkas på detta sätt. Lön för hushållsarbete 

handlade inte om att göra kvinnor rika, utan om att ge kvinnor fritid. Som 

situationen var nu dubbelarbetade kvinnor i hemmen och på arbetsplatsen 

eftersom de inte bara behövde sköta sina jobb utan också skulle se till 

att männen kunde koppla av. Om kvinnorna däremot fick betalt för sitt 

extraarbete skulle staten, näringslivet och männen vara tvungna att tänka 

om och förändra systemet. I det nya och möjligen mindre avancerade och 

produktiva samhället skulle även kvinnorna få utrymme att utveckla sig. 

Än tydligare blir LfH-kampanjens anarkistiska tendenser när man jämför 

dess krav med Goldmans syn på kvinnorörelsen. Goldman engagerade 

sig mycket aktivt för kvinnofrigörelsen men hon var tveksam om kraven 

om rösträtt och tillgången till förvärvsarbete var den rätta vägen till kvinnornas 

frigörelse. Rätten till arbete hade erövrats till det höga priset av fysiskt 

och psykiskt välbefinnande, menade hon. Hemmets instängdhet och 

avsaknaden av frihet hade bytts mot arbetsdagar på fabriken plus hemarbete 

på kvällen. Goldman ifrågasatte att det var värt att offra allt för en 

självständighet som gick ut på att kvinnor arbetade ut sig för att nödtorftigt 

klara sitt uppehälle som förvärvsarbetare. Det var inte genom att integrera 

sig som arbetare i samhällskollektivet som kvinnan blev fri, utan friheten 

stod att finna i den individuella personlighetsutvecklingen, menade hon: 

Rösträtt och likhet inför lagen kan vara goda krav, men verklig 

emancipation börjar varken vid valurnan eller i domstolen. 

Den börjar i kvinnans själ. Historien visar att alla förtryckta 

klasser vann verklig frihet från sina herrar genom självständig 

kamp. Kvinnan måste lära sig den läxan, hon måste inse att 

hennes frihet aldrig kan nå längre än hennes kraft att frigöra 

sig. Det är därför så mycket viktigare för henne att börja med 

sin egen inre pånyttfödelse, att frigöra sig från fördomar, traditioner 

och vanor. 290 

289. George Woodcock, Anarkismen, Stockholm 1993, s 22–24. 

290. Goldman, Den dansande agitatorn, s 56.

306 

Betoningen av individens förmåga att ta ansvar för sig själv och deras initiativkraft 

i kampen mot förtryck och orättvisor kommer även till uttryck 

i LfH-kvinnornas skrifter och förhållningssätt. Ovan har jag nämnt att 

1970-talets tyska kvinnorörelse samlades i consciousness raising groups för 

att bedriva medvetandehöjning och befria sig från samhällets normerande 

förtryck. Frihet är ingenting som någon kan ge någon annan, utan individen 

måste erövra friheten själv, tyckte även kvinnorna inom LfH-rörelsen. 

Lika viktig som kampen mot det yttre förtrycket genom statens och 

samhällets normer och värden var därvid upptäckten av egna personliga 

preferenser. Mentalt oberoende är en förutsättning för kvinnofrigörelsen, 

det verkar LfH-kvinnorna och anarkister som Emma Goldman ha varit 

eniga om. Goldman var kritisk mot feministiska tolkningar som betraktade 

kvinnor som offer, fångna i samhällets patriarkala struktur. ”Teorin 

att människan är en produkt av omständigheterna har bara lett till likgiltighet 

och till slöa eftergifter för just omständigheterna”, menade hon. 291 

Taktiken anarkister använder sig av för att uppnå sina mål betecknas 

vanligen som ”direkt aktion”. 292 Anarkister avfärdar anpassning till det politiska 

beslutssystemet. Deras aktioner syftar till att upplösa den bestående 

ordningen och grundar sig på direkta individuella initiativ. Individen deltar 

frivilligt i en generalstrejk, vägrar att göra militärtjänst eller tar del i ett 

uppror. Möjligen kan man tolka LfH-rörelsens fascination inför strejken 

som en möjlighet för individerna att demonstrera och försvara sina intressen 

gentemot staten inom denna tradition. Inte bara Pieke Biermanns 

hyllningar av de prostituerades arbetsvägran i Paris 1975 utan även uppmärksammandet 

av isländskornas generalstrejk samma år är exempel på 

detta. Jag har inte nämnt händelserna på Island tidigare. Där demonstrerade 

kvinnorna den 24 oktober 1975 under mottot ”När kvinnor stannar, 

stannar allt!” för att visa vad som händer när alla kvinnorna slutar arbeta 

en dag. Aktionen hyllades av LfH-rörelsen. 293 

291. Ibid., s 75. 

292. Woodcock, Anarkismen, s 27. 

293. Biermann, Das Herz der Familie, s 11.

307 

Ett anarkistiskt förhållningssätt till prostitutionen 

Emma Goldman som alltså inte bara engagerade sig för anarkismen i allmänhet 

utan även betonade dess kvinnofrigörande potential, har också 

yttrat sig om prostitutionen. Jämförelsen mellan hennes skrift The Traffic 

in Women från 1917 och Pieke Biermanns argumentation drygt 60 år 

senare ska tydliggöra att även Biermanns text kan tolkas utifrån en anarkistisk 

tradition. 294 

För Goldman var prostitutionen en av samhällets värsta avigsidor. Samtidigt 

varnade hon för att kriminalisera prostitutionen eftersom hon befarade 

att ett förbud skulle leda till att verksamheten försköts till det fördolda 

där kvinnorna var än mer skyddslösa. Statlig reglementering drev ”[t]he 

social cancer” som prostitutionen enligt Goldman var ”out of sight, but 

deeper into the body”. 295 På bordellerna behandlades kvinnorna relativt 

bra då de var verksamhetens förutsättning, argumenterade hon. På gatan 

däremot var kvinnorna å ena sidan utlämnade åt polisens godtyckliga 

välvilja, å andra sidan ett enkelt byte för hallickar. Hallickverksamheten 

var enligt Goldman en direkt följd av polisens kontrollverksamhet som 

ledde till att de allt mer desperata kvinnorna sökte skydd och emotionellt 

stöd hos män. Goldman tog hallickarna i försvar när hon pekade på att 

dessa män likt själva prostitutionen tillhörde den kapitalistiska samhällsstrukturens 

konsekvenser. Anarkisten kunde inte förstå varför kopplare 

betraktades som mer kriminella och som ett större hot mot samhället än 

företagsägare som blev rika genom att utnyttja arbetare som hölls så fattiga 

att de till sist drevs ut på gatan. 

I make no plea for the cadet, but I fail to see why he should be 

mercilessly hounded, while the real perpetrators of all social 

iniquity enjoy immunity and respect. Than, too, it is well to 

remember that it is not the cadet who makes the prostitute. It 

is our sham and hypocrisy that create both the prostitute and 

the cadet. 296 

294. Emma Goldman, The Traffic in Women and other essays on feminism, New York 1970. 

295. Ibid., s 31. 

296. Ibid., s 30 f.

308 

Goldman var kritisk mot lagar som kriminaliserade de prostituerade och 

deras hjälpare och på så sätt försvårade kvinnornas liv. Istället för att uppröras 

över de prostituerade och fördöma deras verksamhet skulle politiker 

fundera över vad prostitutionen egentligen berodde på. Prostitution var 

inget nöje för kvinnorna och hade varken med lystenhet eller syndfullhet 

att göra utan var ett uttryck för kvinnornas brist på möjligheter att leva 

ett självständigt liv, betonade anarkisten. Det var kvinnornas ekonomiska 

och sociala underlägsenhet som låg bakom prostitutionen. Med tanke 

på de dåliga arbetsförhållandena i kapitalismens fabriker var det enligt 

Goldman inte konstigt att tusentals kvinnor ställde sig frågan ”Why waste 

your life working for a few shillings a week in a scullery, eighteen hours a 

day?” och istället började prostituera sig. 297 Prostitution var för Goldman 

en överlevnadsstrategi som bara gick att minska genom att förbättra kvinnornas 

situation och genom att utöka deras valmöjligheter. 

När jag läste Goldmans prostitutionsskrift tänkte jag att hon måste ha 

haft en kvinna som Pieke Biermann i åtanke när hon författade sin text. 

Biermann i sin tur verkar inspirerad av Goldman, även om hon i sina texter 

inte hänvisar till Goldman eller andra anarkister. Båda kvinnorna konstaterar 

att de lever i ett kapitalistiskt och patriarkalt samhälle där det krävs 

pengar för att överleva och där prostitutionen är ett område där kvinnor 

får bra betalt. Biermann hade bytt ett dåligt betalt jobb på mässan i Hannover 

mot ett mer lukrativt i en nakenbar och märkte att pengarna utökade 

hennes handlingsutrymme. Även om Goldmans erfarenheter inte var lika 

omfattande som Biermanns hade också hon varit i en situation där prostitutionen 

för henne var det mest effektiva sättet att tjäna pengar. En lördagskväll 

år 1892 i New York, närmare bestämt den 16 juli, spatserade hon ”upp 

och ner för Fourteenth Street, som en i den långa räckan av flickor, som [… 

hon] så ofta hade sett utföra sitt värv”. 298 Goldman var på jakt efter pengar 

för att finansiera attentatet mot stålverksdirektören Henry Clay Frick som 

hennes livslånga vän, Alexander Berkman höll på att planera. Frick hade 

beslutat att krossa facket, vräkt strejkande familjer från bolagets lägenheter 

och vållat ett blodbad på stålarbetarna. Prostitutionen blev till en möjlighet 

att samla pengar för att slå tillbaka. Goldman utförde aldrig något sam- 

297. Ibid., s 20. 


309 

lag den kvällen. Hon uppträdde osäkert och träffade slutligen en man som 

hade medlidande och skänkte henne tio dollar. Oavsett denna vändning 

visste hon likt Biermann av egen erfarenhet att vägen in i prostitutionen 

kunde vara ett aktivt beslut av en viljestark kvinna. 

Även om Goldman också beskrev sexsäljare som offer för det kvinnoförtryckande 

samhället, så var de för henne liksom för Biermann inte 

passiva offer utan handlingskraftiga individer. För Goldman var människan 

inte helt utlämnad åt en överhet, utan varje människa har också makt 

själv. Människan är försedd med kunskaper, resurser och behov som ger 

henne möjligheten att ifrågasätta och lämna rådande regler och vanor. 

Därmed förlorar människan sin oskuld som rent offer och uppvärderas 

från ett objekt inom samhällets maktstrukturer till ett subjekt som påverkar 

samhället. 

Där Goldman skriver om sina egna prostitutionsförsök nämner hon att 

alla män hon hade mött i sitt liv (med undantag av några ryska och judiska 

radikala idealister) i princip var vulgära och ”lät aldrig ett tillfälle gå dem 

förbi att äga en kvinna och de tänkte inte på annat än att tillfredsställa 

sitt sexuella begär”. 299 Denna sexism innebar enligt henne att ett kvinnoliv 

strängt taget alltid var ett liv i prostitution. 

Nowhere is woman treated according to the merit of her work, 

but rather as a sex. It is therefore almost inevitable that she 

should pay for her right to exist, to keep a position in whatever 

line, with sex favors. Thus it is merely a question of degree 

whether she sells herself to one man, in or out of marriage. 300 

Liksom senare Biermann menade Goldman att hon levde i en värld där 

kvinnor egentligen bara hade två möjligheter att klara sig i livet: prostitution 

och äktenskap. I en sådan värld var äktenskapet lika förtryckande för 

kvinnorna som den öppna sexhandeln och egentligen ingenting annat än 

ett sätt för män att dölja prostitutionen ”i legitimitetens och moralitetens 

förklädnad”. 301 Äktenskapet med dess krav på kvinnan att leva i monoga- 

299. Ibid., s 139. 

300. Goldman, The Traffic in Women, s 20. 


310 

mi var för Goldman en ”sexuell form som kommit till efter det att mannen 

domesticerat kvinnan och fått äganderätten över henne”. 302 Såsom senare 

Biermann misstänkte hon att samhällets försök att bekämpa den synliga 

prostitutionen där kvinnor kunde tjäna pengar syftade till att beröva kvinnorna 

en väg att bryta sig loss. När Goldman hävdade att prostitutionen 

kunde innebära större frihet än livet som hemmafru eller industriarbetare 

citerade hon sin vän, den engelske sexologen Havelock Ellis: 

The wife who married for money, compared with the prostitute 

[…] is the true scab. She is paid less, gives much more in 

return in labor and care, and is absolutely bound to her master. 

The prostitute never signs away the right over her own person, 

she retains her freedom and personal right, nor is she always 

compelled to submit to man’s embrace. 303 

Vad jag ville visa med detta avsnitt så här långt är att Pieke Biermanns 

och LfH-kampanjens utgångspunkter kan beskrivas som anarkistiska. I 

konflikten med Hydra uppenbarade sig Biermanns ambitioner med största 

tydlighet. Biermanns skeptiska hållning till statliga bidrag och hennes 

varningar för statens manipulativa strävan kan beskrivas som ett anarkistiskt 

förhållningssätt. Brottet med Hydra föranleddes av att prostitueradeprojektet 

inte följde Biermanns strikta avståndstagande från staten, utan 

började samarbeta med politiska partier och mottog statliga medel för att 

bedriva sin verksamhet. Genom detta samarbete närmade sig Hydra en 

hållning som liknar Rothsteins beskrivning av autonomiprincipen. Den 

viktigaste skillnaden mellan detta förhållningssätt och anarkismen är som 

nämnts att anarkisterna ifrågasätter staten, partier och representativ demokrati 

medan staten enligt autonomiprincipen spelar en positiv roll vid 

förverkligandet och upprätthållandet av samhällsstrukturen och ses som 

en garant för frihet. Biermann befarade att Hydras samarbete med staten 

kunde leda till att projektets verksamhet och engagemang missbrukades 

av statliga intressen. Hon ville inte anpassa sina krav till etablerade politiska 

strukturer och till politisk korrekthet, vilket verkade vara en förutsättning 

för statliga bidrag. 

302. Ibid., s 72. 

303. Havelock Ellis, cit. enligt Goldman, The Traffic in Women, s 26 f.

311 

Samarbetet mellan Die Grünen och Hydra samt prostitueradeprojektens 

stora inflytande på utformandet av partiets lagförslag låter till en 

början påskina att Biermanns farhågor var ogrundade. Under 1980-talet 

var Die Grünen en ställföreträdarorganisation för olika gräsrotsorganisationer 

och prostitueraderörelsen lyckades sprida sina provocerande krav 

genom partiets lagförslag. Som jag kommer visa längre fram anpassade 

däremot miljöpartiet sina lagförslag om de prostituerades rättigheter under 

de kommande åren allt mer till det politiska klimatet i Bundestag. 

Partiet fjärmade sig från prostitueradeprojektens feministiska samhällskritik 

och utnyttjade prostitutionsdebatten för att positionera sig bland 

och profilera sig gentemot de andra partierna i Bundestag. Flera av prostitueraderörelsens 

analyser och krav behövde förenklas för att få ett majoritetsstöd 

i parlamentet och miljöpartiet behövde dämpa sin radikalitet 

för att accepteras av det politiska etablissemanget. Denna utveckling 

behöver inte tolkas som särskilt hemsk eller konstig utan kan beskrivas 

som ett naturligt förlopp inom ett demokratiskt statsskick. Men så skulle 

inte anarkister se på Die Grünens sätt att hantera prostitueradeprojektens 

krav. Den samtida tyska anarkisten Michael Wilk nämner Die Grünens 

adaptionsprocess som bevis på att autonoma organisationer och individer 

inte får samarbeta med partier och myndigheter utan själva måste ta 

ansvaret för motståndsperspektivet. 304 Pieke Biermann skulle förmodligen 

hålla med honom. 

Enligt Biermann var det fel att satsa på staten och släppa tilltron till individernas 

kraft att ta frigörelsen i sina egna händer. Woodcock förklarar 

i sitt standardverk om anarkismen att 

anarkismens grundtankar med sin tonvikt på frihet och 

spontanitet utesluter möjligheten till sträng organisation och 

i synnerhet till allt i stil med ett parti, uppbyggt i syfte att bemäktiga 

sig och bevara makten. […] Anarkister ersätter partiorganisationsidén 

med den individuella och folkliga impulsens 

mystik som i praktiken kommit till uttryck i en följd av löst 

sammanfogade, obeständiga grupper och förbund av propa- 

304. Michael Wilk, Macht, Herrschaft, Emanzipation. Aspekte anarchistischer Staatskritik, 

Grafenau 1999, s 31.

312 

gandister, vilka betraktar det som sin plikt inte så mycket att 

leda folket som att upplysa och ge det ett exempel. 305 

Enligt Woodcock vill anarkister visa folket handlingssätt för att befria sig 

självt, och det var just vad LfH-rörelsens organisation i consciousness raising 

groups syftade till och vad Biermann ville visa med sin detaljerade 

beskrivning av prostitueradestrejken i Paris. Även lärobokskaraktären hos 

Biermanns skildring av de prostituerades verklighet kan med utgångspunkt 

i anarkismen läsas som en manual till kvinnoemancipation. Denna 

taktik skiljer sig uppenbarligen mycket kraftigt från den svenska prostitutionsdebatten 

som inleddes av att staten i form av Malmö stad och riksdagen 

beställde Malmöprojektet och prostitutionsutredningar för att minska 

verksamheten och för att medvetandegöra sexsäljare om vad som var bra 

för dem enligt sociologernas bedömning. 

Prostitution enligt autonomiprincipen 

Medan LfH-rörelsen och Pieke Biermanns ”Wir sind Frauen wie andere 

auch!” kan tillskrivas ett anarkistiskt förhållningssätt inledde Hydra ett 

samarbete med statliga institutioner som Berlins senat och Institutet för 

tropikmedicin och så småningom även med partiet Die Grünen. Prostitutionsprojektets 

förhållningssätt kan med andra ord inte beskrivas som 

anarkistiskt. Jag menar att det istället följer autonomiprincipens logik. 

Hydras arbete mot osedlighetsförklaringen av de prostituerades verksamhet 

samt mot statens vägran att inkludera sexsäljare i försäkringskasse-, 

arbetslöshetsförsäkrings- och sjukvårdssystemet kan tolkas på detta sätt. 

Staten skulle inte fördöma individernas levnadssätt utan se till att individerna 

gavs möjlighet att självständigt utveckla sina liv i enlighet med sina 

egna önskningar. Själv upplyste Hydra prostituerade och kvinnor som ville 

börja med prostitution om deras rättigheter samt om vägar in i och ut ur 

prostitutionen. Föreningen utgick från att kvinnorna med hjälp av denna 

information kunde fatta egna beslut. Staten skulle enligt prostitueradeprojektet 

se till att kvinnor får så många valmöjligheter som möjligt. Ökade 

resurser till vidareutbildning, omskolning, a-kassa och socialbidrag kunde 

vara sätt att ge kvinnor fler alternativ. Eventuella statliga skyddsåtgärder 

för prostituerade och en statlig begränsning av verksamheten däremot be- 

305. Woodcock, Anarkismen, s 15.

313 

traktade Hydra med tveksamhet. Prostituerade som sökte hjälp skulle få 

hjälp, det var en självklarhet. Kvinnan skulle däremot inte mot sin vilja 

skyddas från ett levnadssätt som andra befarade kunde vara skadligt för 

henne. 

Miljöpartiet Die Grünen tog i början till sig Hydras syn på prostitution 

utan några större förändringar. Partiet utgick från att individerna själva 

och inte staten eller kollektiva moralföreställningar skulle definiera sina 

levnadssätt och bestämma över vad som är rätt och fel för dem. Partiets 

företrädare menade dessutom att människors autonomi och frihet främjas 

om beslut om vad som är värdefullt och vilka frågor som är angelägna 

fattas utanför den politiska sfären. En sådan hållning ”fordrar en viss tillit 

till att icke-statliga fora och processer för individuella beslut och kulturell 

utveckling fungerar, och en viss misstro mot statliga fora för utvärdering 

av vad som är värdefullt”, för att låna Kymlickas ord. 306 Det civila samhället 

får på så sätt en viktig roll inom den politiska processen. Erkännandet av 

det civila samhället som demokratisk offentlighet var en förutsättning för 

att prostitueradegrupper som Hydra skulle kunna bildas och bli tagna på 

allvar i Tyskland. Detta erkännande skiljer sig från den svenska tilltron till 

det statliga utredningsväsendet och dess betydelse för lagstiftningsprocessen. 

Lars Trägårdh har uppmärksammat att det civila samhället betraktades 

med skepsis av den svenska vänstern under 1970- och 1980-talet 

men inte av den tyska. Han förklarar svenskarnas misstänksamhet mot 

civilsamhället med den svenska vänsterns men även högerns i grunden 

etatistiska tradition. Enligt Trägårdh saknas i Sverige ”i stora stycken den 

frihetliga vänster som var så utmärkande för den amerikanska och tyska 

sextio- och sjuttiotalsvänstern, som i McCarthyernas och Vietnamkrigets 

skugga slogs för ’civil rights’ och ’free speech’, och för vilken just staten 

ofta var den stora busen”. Den svenska vänstern har sett staten som sin 

bundsförvant, påpekar Trägårdh och såväl partier och fackföreningar som 

feminister har satsat på staten för att förverkliga sina mål. 

Demoniseringen av marknad och civilsamhälle å ena sidan, 

och förhärligandet av stat och offentlig sektor å den andra, gör 

306. Kymlicka, Modern politisk filosofi, s 226.

314 

det svårt för många inom den svenska vänstern att uppfatta det 

civila samhället som en sfär i vilken makt kan samlas, sociala 

experiment organiseras och demokratin utövas. 307 

Med Kymlicka kan man tolka liberalismens tilltro till civilsamhället som 

ett försök att ge minoritetsgrupper ett existensberättigande och utvecklingsmöjligheter. 

Kommunitaristernas politik för det gemensamma bästa 

däremot tilldelar människor ur marginaliserade grupper, enligt Kymlicka, 

en identitet som andra utvecklat åt dem. 308 Även om kommunitarister betonar 

att de strävar efter det gemensamma bästa, har detta bästa definierats 

av en liten men inflytelserik del av samhället, menar Kymlicka. Liberalismen 

däremot inkluderar (åtminstone potentiellt) alla. Den förnekar 

att marginella grupper måste anpassa sig till de levnadssätt som har utformats 

av inflytelserika grupper. Acceptansen av och lyhördheten gentemot 

minoritetsgrupper är också förutsättningen för att människor på allvar 

bjuds in att delta i politiken samt att människor hörsammar denna inbjudan. 

Om inte alla människor behandlas som likar behöver minoriteter 

inte heller bjudas in till debatten, konstaterar Kymlicka. ”Och människor 

kan inte behandlas som likar om de definieras i termer av roller som de 

inte själva format eller valt”. 309 Dessa rader kan jämföras med den undanträngda 

plats som prostituerade hade i debatten som föregick den svenska 

sexköpslagen. I Sverige var det inte de prostituerade själva som beskrev 

sin roll och formulerade politiska krav, utan vetenskapsmän som Sven- 

Axel Månsson och Stig Larsson, som ansågs ha en bättre överblick över de 

maktstrukturer prostituerade kunde ingå i. Sexsäljarnas egen handlingskraft 

uppmärksammades inte i samma utsträckning som i Tyskland. 

Autonomiprincipens tyska tradition 

I avslutningen av förra kapitlets analysavsnitt beskrev jag aspekter av den 

svenska historien som kan ha gynnat kommunitarismens inflytande i Sverige. 

Jag avslutar detta kapitel med en liknande översikt över händelserna 

och förhållandena som kan ha drivit på autonomiprincipens framgång i 

307. Lars Trägårdh, ”Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan”, i 

SOU 1999:84, Civilsamhället, s 26. 

308. Kymlicka, Modern politisk filosofi, s 230 f. 

309. Ibid., s 233.

315 

Tyskland. Detta för att hitta ett svar på frågan: hur kom det sig att tankar 

som harmonierar med autonomiprincipen var så populära bland tyska 

prostitueradeaktivister och miljöpartister? 

Autonomiprincipen kan tolkas inom traditionen för den tyska 1968-rörelsen 

och dess avståndstagande från statlig inblandning i människors val 

av levnadssätt. Sextiotalets studentprotester som utgick från Freie Universität 

i Berlin tillhör såväl bakgrunden till 1970-talets kvinnorörelse 

och LfH-kampanjen som Die Grünens förhistoria. Partiet grundades av 

studentrörelsens före detta demonstranter och deras arvtagare som engagerade 

sig i ett oöverskådligt hav av antiauktoritära gräsrotsorganisationer 

(Bürgerinitiativen) som hade tillkommit under sjuttiotalet. Det lönar sig 

alltså att påminna sig om 1968 års protester som var mer kraftfulla och 

hade större effekter i Västtyskland än i de flesta andra västeuropeiska länder 

och bland dem Sverige. 310 

I Västtyskland föregicks 1968 års studentprotester av flera händelser 

som delar av befolkningen upplevde som tecken på en högerförskjutning 

av det politiska klimatet. 1956 förbjöds det kommunistiska partiet KPD 

och 1959 reformerade de västtyska socialdemokraterna i avgränsning mot 

det i Östtyskland regerande ortodox-marxistisk-leninistiska partiet SED 

sitt partiprogram och vände sig mer åt mitten, vilket innebar att den politiska 

vänstern förlorade sin hemvist. Den tyske historikern Thomas Etzemüller 

understryker att inte enbart det obligatoriska avståndstagandet 

från Tredje riket utan även demonstrationen av en demokratisk inställning 

i form av en antikommunistisk hållning tillhörde förutsättningarna 

för en plats i den unga republikens medborgerliga gemenskap. Den som av 

antitotalitär övertygelse var emot fascismen var demokrat och förväntades 

ta avstånd även från kommunismen. Antikommunismen i sin tur innebar 

möjligheten att föra ett välbekant tankemönster vidare: bolsjevismen 

hade i alla tider varit motståndaren, Tyskland alltid varit Västerlandets 

310. Denna bedömning gör bl.a. Thomas Etzemüller, Arthur Marwick och Kristina Schulz 

i sina jämförelser. (Thomas Etzemüller, 1968 – Ein Riss in der Geschichte? Gesellschaftlicher 

Umbruch und 68er-Bewegungen in Westdeutschland und Schweden, Konstanz 2005; samt 

Arthur Marwick, ”’1968’ and the Cultural Revolution of the Long Sixties”, i Gerd-Rainer 

Horn & Padraic Kenney (red.), Transnational moments of change. Europe 1945, 1968, 1989, 

Lanham/Maryland 2004, s 81–94; samt Schulz, Der lange Atem.)

316 

förpost mot Öst. Denna konstruktion som enligt Etzemüller upplevdes 

som ideologifri, gav landet ett mål (man kämpade för den tyska enheten i 

frihet) och historien en mening (ur historien härledde man missionen att 

i framtiden kämpa vid Västs sida för friheten). Etzemüller gör också bedömningen 

att den antitotalitära avgränsningen mot vänster var betydligt 

starkare utbredd än den mot höger. Nationalsocialismen tycktes tillhöra 

historien medan kommunismen framställdes som ett ytterst verkligt inre 

såväl som yttre hot. 311 1964 förstärkte grundandet av det nationalistiska 

partiet NPD vänsterns intryck av en politisk högervridning ytterligare. 

Högervridningen var en katalysator för studenternas tilltagande politisering, 

det som upplevdes som tecken på ett allt mer auktoritärt maktutövande 

av regeringen var en annan. I detta sammanhang spelade den så 

kallade Spiegelaffären en viktig roll. 1962 rapporterade nyhetsmagasinet 

Der Spiegel om stora brister i den tyska försvarsmakten, vilket föranledde 

den kristdemokratiska försvarsministern Franz Joseph Strauß att se till 

att tidskriftens redaktionslokaler genomsöktes. Redaktörerna anklagades 

för förräderi och arresterades och det aktuella numret togs i beslag. Ingripandet 

utlöste en protestvåg bland en tysk befolkning som för första 

gången i landets historia försvarade rättssamhället med demokratiska argument 

mot den egna regeringen. Såväl Bundestag som samhället diskuterade 

nu om statens skydd mot sina medborgare kunde gå före skyddet 

av individernas rättigheter gentemot statliga övergrepp. Medan den äldre 

generationen tenderade att fördöma Der Spiegels ”hämningslösa hets mot 

de regerande”, upplevde den yngre generationen statens ingripande snarare 

som ett uttryck för ”den så ödesdigra traditionella överhetsstaten i 

Tyskland” och försvarade de personliga fri- och rättigheterna. 312 En annan 

311. Etzemüller, 1968 – Ein Riss in der Geschichte, s 19. 

312. ”hemmungslose Hetze gegen die Regierenden”; ”den so verhängnisvollen traditionellen 

Obrigkeitsstaat in Deutschland”. (citaten kommer från historikern Gerhard Ritter 

(född 1888) och statsvetaren Karl Dietrich Bracher (född 1926) som brevväxlade om 

Spiegelaffären och finns återgivna ibid., s 95 f. Der Spiegels utgivare Rudolf Augstein och 

redaktören Conrad Ahlers släpptes slutligen ur fängelset, försvarsministern tvingades att 

avgå och magasinet framstod som skandalens vinnare. Det vore intressant att jämföra 

denna händelse med DN-konflikten i Sverige 14 år senare. Denna konflikt stärkte till 

skillnad från Spiegelaffären inte tidningens utan snarare regeringens position. Se Rauscher 

& Mattsson, Makten, männen, mörkläggningen.)

317 

händelse som av vänstern upplevdes som ett hot mot landets demokrati 

och tecken på dess omvandling till en auktoritär stat var bildningen av den 

stora regeringskoalitionen mellan social- och kristdemokrater 1966. 

Utifrån dessa händelser utvecklades det socialistiska studentförbundet 

SDS och den utomparlamentariska oppositionen APO till kanaler för 

vänsterns systemkritik och formerade sig till en proteströrelse mot statsmakten. 

313 Sammanslutningarna kritiserade högerförskjutningen och den 

stora koalitionen men även brister när det gällde att ta itu med landets 

nationalsocialistiska förflutna, brackiga universitet samt politikens ensidiga 

fixering vid ekonomiska mål som tillväxt och välstånd. Både SDS och 

APO tog avstånd från den ortodoxa socialismen som även av den nya 

vänstern förknippades med det auktoritära systemet i DDR. 314 Istället inspirerade 

filosofer och sociologer som Theodor Adorno, Max Horkheimer 

och Herbert Marcuse vänsterns samhällspolitiska ansatser. De nya organisationerna 

ville bygga upp alternativa gemenskaper, och i autonoma bostadskollektiv 

utvecklades och testades olika antiauktoritära sätt att leva. 

Vänsterns starka avståndstagande från staten och den tyska regeringens 

konfrontatoriska bemötande av 1960-talets radikala rörelser skilde sig från 

förhållanden i Sverige vid samma tid. Sverige präglades av en politisk stil 

där konsensus mellan alla relevanta samhällsgrupper framstod som ett viktigt 

mål. Här gav staten de politiska vänsterrörelserna materiella resurser 

och plattformar för att kunna sprida sina revolutionära budskap. Svenska 

313. SDS (Sozialistischer Deutscher Studentenbund) grundades redan 1946 som socialdemokraternas 

officiella studentförbund. Kontakten mellan studentförbundet och partiet 

bröts dock 1960 då studenterna inte ville underteckna partiets nya reformistiska Godesberger 

Programm. 1961 förbjöd socialdemokraterna (SPD) sina medlemmar medlemskap 

i SDS. APO (Außerparlamentarische Opposition) grundades 1966 som direkt reaktion på 

den stora koalitionen och upplöstes omkring 1968 efter att undantagstillståndslagen som 

APO försökte förhindra hade antagits i Bundestag. Trots dess relativt korta livstid influerade 

APO:s arbete även den senare utvecklingen. Bland annat kan sammanslutningen 

betraktas som bas till flera anarkiska terrorgrupper à la Baader-Meinhof. (Jfr Peter Cornelius 

Mayer-Tasch, Die Bürgerinitiativbewegung. Der aktive Bürger als rechts- und politikwissenschaftliches 

Problem, Reinbek bei Hamburg 1985 [1976], s 12.) 

314. Det finns paralleller mellan den antiauktoritära tyska vänsterns avståndstagande från 

DDR:s socialism och anarkisten Emma Goldmans kritik mot socialismen som utvecklades 

ur hennes erfarenheter av bolsjevikernas brutalitet mot matroser och civilbefolkningen i 

Kronstadt i mars 1921. (Jfr Emma Goldman, Anarkistiska minnen, Göteborg 1976, s 250– 

265.) Den svenska vänsterrörelsen saknar liknande erfarenheter.

318 

politiker var relativt lyhörda för opinionssvängningar i samhället och anpassade 

sig snabbare till dessa än sina tyska kollegor. Abortfrågan till exempel, 

som i Tyskland skulle utvecklas till en maktkamp mellan staten och 

medborgarna om rätten att bestämma över reproduktionen, hade avgjorts 

i Sverige redan innan en radikal rörelse kunde formeras kring problematiken. 

315 Detlef Jahn har i sin analys av den svenska och den tyska miljörörelsen 

och dess inflytande jämfört effekterna av det konsensusbetonade 

politiska klimatet i Sverige med det snarare konfliktorienterade tyska och 

kommit fram till att den svenska politiken även på detta område dämpade 

medborgarrörelsens radikalisering och utveckling. 316 De svenska aktivisterna 

riktade många av sina krav mot staten, vars inflytande tycktes oproblematiskt 

så länge den byggde ut välfärden, genomförde sociala reformer 

och utvecklade jämlikhet och jämställdhetspolitiken. Enligt Etzemüller 

knöt de svenska proteströrelserna dessutom an till folkrörelsetraditionen 

och dess dialog- och konsensusprincip vilket också bidrog till att en lika 

konfliktfylld stämning som i Tyskland inte uppkom i Sverige. 317 

En särskilt viktig inspirationskälla för den tyska vänstern utgjorde 

Frankfurtskolans analyser av ”det auktoritära”. 318 I ett mycket uppmärksammat 

radioprogram förklarade Adorno 1966 att en uppfostran som 

bygger på repression och stränghet försvagar utvecklingen av såväl en 

egen vilja som individuella behov och favoriserar den fullständiga anpassningen 

till härskande auktoriteter. 319 Adorno påminde om socialisationen 

i det nationalsocialistiska samhället som byggde på befäl å ena sidan och 

lydnad och underkastelse å andra sidan och varnade för ”en blind identifikation 

med kollektivet”. 320 Den nya generationens uppfostran skulle bygga 

på tilltron till individens kraft till reflektion, dess självbestämmande och 

autonomi samt uppmuntra till att inte vara medlöpare utan följa sina egna 

315. För lösningen av abortfrågan i Sverige, se Isaksson, Kvinnokamp, s 80 f. En sammanfattning 

av diskussionen om fri abort i Tyskland finns i Schulz, Der lange Atem, s 143–174. 

316. Detlef Jahn, Die Lernfähigkeit politischer Systeme. Zur Institutionalisierung ökologischer 

Standpunkte in Schweden und der Bundesrepublik Deutschland, Baden-Baden 2000. 

317. Etzemüller, 1968 – Ein Riss in der Geschichte, s 219 f. 

318. Theodor Adorno, The Authoritarian Personality, New York 1950. 

319. Programmet sändes i Hessischer Rundfunk den 18 april 1966 och finns återgivet som 

Theodor Adorno, ”Erziehung nach Ausschwitz”, i Theodor Adorno, Gesammelte Schriften, 

band 10.2, Frankfurt 1970, s 674–690. 

320. Ibid., s 681.

319 

vägar. Konkreta uttryck för Adornos tankar fanns i antiauktoritära uppfostringsprojekt 

(Kinderläden) och i de redan nämnda bostadskollektiven 

där vänstern kunde förverkliga ideal som autonomi, fri personlighetsutveckling 

och fri sexualitet. 

En annan strategi som den tyska vänstern använde sig av under andra 

hälften av 1960-talet för att angripa ”systemet”, nämligen studentrörelsens 

antiauktoritära protestaktioner, var inspirerad av Herbert Marcuses 

kritiska teorier kring ”tolerans”, som enligt filosofen ledde till en passiv 

acceptans av maktstrukturer om den inte visade sig intolerant gentemot 

den repressiva samhällsordningens företrädare. 321 Ett tidigt exempel på 

1960-talets protestaktioner som involverade allt större samhällsgrupper 

(Bürgerinitiativen) är aktionen Roter Punkt (röd prick) som genomfördes 

i Hannover 1969 som en blandning av mass- och självhjälpsaktion 

mot en drastisk höjning av biljettpriserna i kollektivtrafiken. 322 För Pieke 

Biermann var protesterna i hemstaden Hannover, där den bilägande befolkningen 

klistrade röda prickar på sina vindrutor för att signalisera sin 

beredskap att skjutsa passagerare i en privat skytteltrafik, nyckeln till den 

egna politiseringen. Och naturligtvis var Biermann inte den enda kvinna 

som skulle utveckla sin feministiska position utifrån erfarenheter från 

1960-talets autonoma rörelser. Arbetet inom vänsterorganisationer utgjorde 

inte för alla, men för många av kvinnorna som under 1970-talet 

organiserade sig i den tyska kvinnorörelsen, en viktig utgångspunkt för 

det feministiska engagemanget. Som Ursula Nienhaus betonar är det svårt 

att förstå den västtyska kvinnorörelsens betoning på begrepp som autonomi 

och självbestämmande annat än just inom studentprotesternas tradition. 

323 Även kvinnorörelsen intog en fientlig position gentemot staten. 

Ett av exemplen på detta avståndstagande är den nämnda uppbyggnaden 

av självhjälpsorganisationer för barntillsyn. Ett annat är utvecklingen av 

ett nytt vetenskapsbegrepp med bland annat medvetandehöjning i små- 

321. Herbert Marcuse, ”Repressive Toleranz”, i Herbert Marcuse; Barrington Moore & 

Robert Wolff, Kritik der reinen Toleranz, Frankfurt 1967, s 91–129. Se även Schulz, Der 

lange Atem, s 65. 

322. Mayer-Tasch, Die Bürgerinitiativbewegung, s 55. 

323. Ursula Nienhaus, ”’Frauen erhebt Euch…’. Vom ’Aktionsrat zur Befreiung der Frauen’ 

bis zur ’Sommeruniversität für Frauen’ – Frauenbewegung in Berlin (1968–1976)”, i Christine 

Färber (red.), Selbstbewußt und frei. 50 Jahre Frauen an der Freien Universität Berlin, 

Königstein/Taunus 1998, s 98.

320 

grupper som metod. Även här finns det tydliga skillnader gentemot tillvägagångssättet 

som valdes i Sverige. 

Den svenska kvinnorörelsen var mer skeptisk till organisations- och 

arbetsformer som kunde upplevas som typiskt kvinnliga. I Grupp 8 till 

exempel var medvetandehöjningen till en början mycket omstridd. Enligt 

gruppens Iréne Matthis var risken ”överhängande” att den som ägnade sig 

åt gruppsamtalen ”fixerar sig i det förflutnas oförrätter och nuets tragedi 

och aldrig kommer så långt att man vågar lyfta ögonen och se förbi det 

personligas horisont”. Medvetandehöjningen kunde få ”en paralyserande 

effekt” som ofta urartade ”till ett slags narcissistiskt sysslande med det 

egna jaget, ’ego-trips’”. 324 Emma Isaksson konstaterar i sin avhandling om 

den svenska kvinnorörelsen att Matthis tycks ”ha befarat att personliga 

upplevelser skulle förbli just personliga istället för att leda fram till politisk 

medvetenhet och handling”. 325 Man skulle även kunna säga att stora delar 

av Grupp 8 till skillnad från de tyska kvinnogrupperna inte tyckte att det 

personliga var politiskt. De positiva aspekterna av medvetandehöjningen 

som lyftes fram i Sverige var dess förtjänster när det gällde ”att mjukt slussa 

kvinnor in i politiskt arbete” samt att skapa gemenskap. 326 Den kollektiva 

politiska kampen för ett förutbestämt samhällsmål verkar för stora delar 

av den svenska kvinnorörelsen ha varit viktigare än kvinnornas individuella 

frigörelse. Denna praxis kritiserades av åttan AnnMari Langemar som 

i en artikel i Kvinnobulletinen 1979 gjorde ett försök att etablera medvetandehöjningen 

som arbetssätt inom Grupp 8. 327 Langemar menade att 

gruppen hade koncentrerat sig för mycket på demonstrationer och aktioner 

för att medvetandegöra och hjälpa andra kvinnor och tyckte att det var 

dags att lära sig att höja sitt eget medvetande och hjälpa sig själv istället. 

Emma Isaksson tolkar medvetandehöjningens förhållandevis svaga 

ställning i Sverige som ett uttryck för Grupp 8:s ”starka förankring i 

marxismen”. 328 Under första hälften av 1970-talet betraktade sig Grupp 8 

324. Iréne Matthis, ”Var står kvinnorörelsen?”, i Iréne Matthis & Dick Urban Vestbo (red.), 

Kvinnokamp. För en revolutionär kvinnorörelse, Stockholm 1971, s 190 f. 


326. Matthis, ”Var står kvinnorörelsen?”, s 190. Se även Isaksson, Kvinnokamp, s 130. 

327. AnnMari Langemar, ”Systerkamp? – vi har en metod”, i Kvinnobulletinen, 1979/3, 

s 34–39. Se även Isaksson, Kvinnokamp, s 175. 

328. Isaksson, Kvinnokamp, s 132.

321 

inte som en feministisk, utan snarare som en socialistisk eller marxistisk 

kvinnogrupp. Före 1975 använde åttorna inte termen ”feminism” för att 

beskriva sin hållning och inte heller parollen ”det personliga är politiskt” 

förekom i gruppens utåtriktade texter. 329 Feminismen förknippades snarare 

med den tidigare borgerliga kvinnorörelsen samt den samtida amerikanska 

kvinnorörelsen och då framför allt med Shulamith Firestones 

uppfattning att kvinnor utgör en egen klass. 330 Dessa utgångspunkter förkastade 

Grupp 8 under 1970-talet i stort sett. Feminismen upplevdes som 

socialismens motpol och därmed som en felaktig förståelse av kvinnors 

underordning. 331 När Kate Milletts bok Sexualpolitiken 1972 presenterades 

i Grupp 8:s tidskrift Kvinnobulletinen, kritiserade artikelförfattaren 

att Millett istället för att visa på kopplingen mellan kvinnoförtryck och 

kapitalism vädjade ”till ett manshat, som ligger nära till hands när det gäller 

kvinnans förtryck, men som inte leder så värst mycket längre än till en 

personlig revolt”. 332 En personlig revolt som inte lät sig ordnas in under socialismens 

målsättningar verkade inte bara ointressant utan till och med 

farlig. Denna inställning kom även till uttryck i Grupp 8:s hållning gentemot 

lesbiska kvinnogrupper. Isaksson citerar ur Grupp 8:s Internbulletin 

från 1974 där åttorna gav uttryck för sina farhågor: 

Risken tycks också vara stor att våra lesbiska systrar, om de 

organiserar sig separat, råkar ut för en ”snedtändning”. Dvs. att 

de inte ser sig som en del av den totala revolutionära kampen 

utan isolerar sig för mycket och tenderar att se sin personliga 

frigörelse som ett mål i sig och inte som ett medel i kampen. 333 

Även här blir det tydligt att Grupp 8 skilde individuell frigörelse från den 

kollektiva kampen för kvinnokollektivets förbättrade villkor och mot kapitalismen. 

334 De svenska feministernas marxistiska bakgrund kan också 

ses som en förklaring till deras avståndstagande från prostitutionen som i 

329. Ibid., s 152 & 172. 

330. Shulamith Firestone, The Dialectic of Sex, New York 1970. 


332. ”Läs om kvinnokamp”, i Kvinnobulletinen, 1972/2–3, s 46. Se även Isaksson, Kvinnokamp, 

s 153. 

333. Grupp 8:s Internbulletin, 4:e kvartalet 1974, cit. enligt Isaksson, Kvinnokamp, s 258 f. 

334. Isaksson, Kvinnokamp, s 258.

322 

Sverige beskrevs som en kommersialisering av sexualiteten. 

I slutet av detta kapitel kan vi nu konstatera att skillnaderna mellan den 

tyska och den svenska prostitutionspolitiken inte bara kan tolkas inom 

spänningsfältet mellan kommunitarism och autonomiprincip. Det är lätt 

att hitta liknande motsättningar mellan marxister och anarkister. Marxismen 

saknar den radikala och principiella statskritik som kännetecknar 

anarkismen. Marxismen lever på föreställningen att staten när den har 

tagits över av proletariatet och klasskillnaderna är upphävda blir hela 

befolkningens representant. Woodcock presenterar ”Marx auktoritära 

kommunism med dess betonande av en proletariatets diktatur, som ska 

införa jämlikhet genom yttre maktmedel”, som en av anarkismens äldsta 

motpoler. 335 ”De bittraste striderna mellan anarkister och marxister har 

utkämpats om frågan huruvida ett jämlikhetssamhälle kunde skapas av 

politiska arbetarpartier som syftar till att bemäktiga sig statsmaskineriet”, 

påpekar han. 336 Om man tror Lars Trägårdhs beskrivning av de svenska 

socialdemokraternas självbild som ”den goda statens förverkligare” kan 

man föreställa sig vilken sida en stor andel av det svenska politiska etablissemanget 

valde i denna strid. 337 

335. Woodcock, Anarkismen, s 19 f. Goldman använde följande ord när hon kritiserade 

marxismens människosyn: ”För marxisten är människan bara en nickedocka i händerna 

på den metafysiske Allsmäktige, kallad ekonomisk determinism eller, mer vulgärt, klasskampen. 

[…] Människan är alldeles för komplex, individuellt och socialt, för att endast en 

faktor ska vara avgörande.” (Goldman, Den dansande agitatorn, s 33 f.) 

336. Woodcock, Anarkismen, s 26. 

337. Lars Trägårdh, Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna 

i Sverige, SOU 1998:103, Stockholm 1998, s 43. Se även ovan s 205.

kapitel 3 

Hur radikalfeminismens och könsmaktsteorins intåg i den 

svenska prostitutionsdebatten möjliggjorde sexköpslagen 

I detta kapitel står återigen Sverige i fokus. Det första Sverigekapitlet visade 

tydligt att riksdagens majoritet, de flesta remissinstanser och media 

redan i början av 1970-talet tog avstånd från prostitutionen. Argumenten 

som anfördes mot denna verksamhet var till en början främst marxistiskt 

och antikapitalistiskt präglade. I Sven-Axel Månssons och Stig 

Larssons Svarta affärer beskrevs prostitutionen som ett uttryck för ”den 

kommersiella exploateringens triumf över människan i det kapitalistiska 

samhället”. 1 Förlusten av naturliga umgängesformer i det moderna industrisamhället 

framställdes som orsaken till männens prostitutionskonsumtion. 

Vänsterpartisten Barbro Backberger tolkade prostitutionen som del 

av ”ett mönster vari det ingår att prioritera sexuell storkonsumtion enligt 

slit- och slängprincipen framför relationer vilka innefattar kvaliteter som 

ömhet och intressegemenskap”. 2 Enligt Backberger förstörde kapitalismen 

männens känsloliv. Folkpartisten Rolf Sellgren betraktade det som bevisat 

att behovet ”att skaffa sig det kommersialiserade samhällets statusprylar” 

låg bakom ”att unga flickor” prostituerade sig. 3 Ibland kombinerades den 

kommersialismkritiska tolkningen av prostitutionen med ett könsperspektiv 

som beskrev kvinnan som ”den mest utnyttjade och den mest ut- 

1. Sven-Axel Månsson och Stig Larsson, Svarta affärer, Malmö 1976, s 130. 

2. Barbro Backberger m.fl. (V), Motion 1976/77:953. 

3. RD-protokoll 1976:43, § 7, s 43. 

323

324 

satta parten i prostitutionen”. 4 De sexköpande männen framställdes dock 

sällan som rena förövare. Debattörerna underströk att ”[p]rostitution 

medför negativa konsekvenser inte enbart för kvinnorna”. Även kunderna 

verkade ”få sitt känslo- och sexualliv utsatt för menlig påverkan genom 

denna hantering”. 5 Såväl kvinnor som män betraktades som fångna i den 

kapitalistiska samhällsstrukturen. Så länge denna tolkning dominerade i 

riksdagen var motståndet mot en kriminalisering av prostitutionen, prostituerade 

eller sexköpare relativt stort. Majoriteten av riksdagsledamöterna 

ville inte peka ut de i prostitutionen involverade individerna som 

skyldiga utan menade att samhället i sin helhet behövde förändras. Denna 

förändring beräknades ta tid och ett förbud betraktades därför vara meningslöst 

och befarades göra mer skada än nytta. På samma grunder uttalade 

sig Prostitutionsutredningen som tillsattes 1977 och dess sakkunniga 

i sina olika publikationer mot såväl en kriminalisering av prostitutionen 

som ett sexköpsförbud. 6 

Under 1980-talet förändrades riksdagens hållning gentemot individerna 

i prostitutionen. Män utpekades allt oftare som förövare, prostituerade 

kvinnor betraktades som offer, men inte för kapitalismens krafter utan för 

samhällets könsmaktsordning. Bland de första som uttalade sig i denna 

riktning fanns Centerkvinnorna som ”[g]enom att kriminalisera de män 

som utnyttjar flickorna” ville deklarera att de inte accepterade ”detta sätt 

att tillfredsställa sexuella behov”. Politikerna tyckte inte att staten skulle 

tolerera att ”[m]ånga av samhällets välbeställda” utnyttjade ”dessa kvinnors 

totala underläge”. 7 Enligt Centerns Gunilla André hade kunden ”frihet 

att välja mellan att köpa sexuellt umgänge eller att låta bli” medan 

denna affärstransaktion för den prostituerade tycktes vara ”en mer eller 

mindre påtvingad handling”. 8 Männens handlande betraktades inte längre 

som determinerat av samhällsstrukturen. De förväntades nu bära ansvaret 

inte bara för sitt eget handlande utan i förlängningen även för samhällets 

4. Socialministern Karin Söder (C) i RD-protokoll 1981/82:159, anf. 130. 

5. Karin Söder (C) i RD-protokoll 1981/82:159, anf. 130. 

6. Sven-Axel Månsson och Stig Larsson förespråkade i Svarta affärer en kriminalisering 

av all prostitution inklusive av prostituerades kunder. (Månsson & Larsson, Svarta affärer, 

s 134 f.) 

7. Gunnel Jonäng (C), Motion 1983/84:2561. 

8. Gunilla André (C), Motion 1983/84:2564.

325 

patriarkala ordning. Som jag ska visa började debattörerna i riksdagen 

att peka ut den (sexköpande) mannen som förövare och skyldigt subjekt. 

Den (sexsäljande) kvinnan däremot knöts allt fastare till en identitet som 

sexualobjekt och offer. I det följande står denna förskjutning i debatten, 

som enligt min mening utgjorde en viktig förutsättning för införandet av 

sexköpslagen, i fokus. Hur utvecklades det nya radikalfeministiska perspektivet 

i Sverige? Vilka är dess kännetecken, vilka aktörer lobbade för det 

nya synsättet och hur förändrade den ideologiska trenden prostitutionsdebatten 

i riksdagen? 

feministisk prostitutionsdebatt i 

riksdagen under 1980-talet 

Ett feministiskt förhållningssätt till prostitutionen har jag redan beskrivit 

i kapitlet om den tyska prostitueradelobbyn. Prostitution betraktades där 

som ett sätt för kvinnor att tjäna pengar på ett arbete de annars förväntades 

utföra gratis samt som ett sätt att frigöra sig och bli självständig. Detta 

feministiska perspektiv skiljer sig tydligt från den radikalfeministiska ansatsen 

som utvecklades i Sverige. På de närmast följande sidorna går jag in 

på några argument som framfördes i riksdagens prostitutionsdebatt under 

1980-talet och som återspeglar konturerna av denna feminism. Mer 

konkret koncentrerar jag min genomgång på tesen att (sexsäljande) kvinnor 

är offer, uppfattningen att prostitution är kvinnoförtryck och synen på 

män som förövare. 

Kvinnor som offer 

Ett argument mot prostitution som blev vanligt i riksdagsdebatten under 

1980-talet är tesen att prostituerade tillhör en utsatt grupp där kvinnorna 

”kommer från torftiga miljöer och har personliga problem” medan deras 

kunder utgör ”ett tvärsnitt av den svenska manliga befolkningen” eller till 

och med ”väletablerade män”. 9 Jag har berört detta argument redan tidiga- 

9. Gunilla André m.fl. (C), Motion 1985/86:Ju619; Gunnel Jonäng (C), Motion 

1983/84:2561; samt Gunilla André (C), Motion 1983/84:2564.

326 

re. 10 Ett representativt exempel på tolkningen av sexsäljarna som kvinnor 

som faller offer för patriarkatets män är Gunilla Andrés motivering för att 

förbjuda köp av sexuella tjänster från 1988. 

[F]ör mig gäller det att värna och ta ansvar för unga kvinnor 

som redan tidigare av olika skäl är hårt drabbade. De flickor 

som tvingas in i prostitution är rotlösa människor som växt 

upp utan trygghet i tillvaron. Ofta kommer de från missbruksmiljöer, 

och många har blivit utsatta för incest. Det är 

dessa unga kvinnor som offras för att medelålders välbeställda 

män, mestadels med en fast sexuell partner, ska kunna roa sig 

genom att köpa en prostituerad och därmed leva upp till den 

manliga patriarkaliska härskarrollen. 11 

När André hävdar att prostitution innebär att unga utsatta kvinnor ”offras” 

för att väletablerade män ska kunna demonstrera sin makt kan detta 

tolkas som uttryck för en mycket gammal föreställning om offer. 

Ursprungligen var ”offer” en religiös term för en rituell gåva. När den 

unga kvinnan i prostitutionen offras för den välbeställda mannen är även 

det – så skulle man kunna tolka Andrés beskrivning – en symbolisk-rituell 

handling. Det framgår av citatet att offergåvan enligt André har ett syfte. 

Liksom rituella offer förr i tiden skulle göra gudarna nöjda, tjänar prostitutionens 

kvinnooffer i Andrés resonemang till att tillfredsställa männen. 

Genom offrets sonande kraft skyddas det bestående (patriarkala) samhällssystemet 

från påfrestningar och bevaras. Prostitutionen bidrar på så 

sätt till patriarkatets fortbestånd. 

André beskriver inte prostitutionens sociala verklighet utan tolkar de 

prostituerades situation och prostitutionens effekter enligt det rituella offerbegreppets 

logik. Det finns emellertid andra sätt att definiera och se på 

10. Se ovan s 173–180. 

11. Gunilla André (C), RD-protokoll 1987/88:94, anf. 91. Även vänsterpartisten Lars Werner 

påpekade tillsammans med några partikollegor att ”de prostituerades kunder […] 

oftast inte [är] människor med sociala problem utan tvärtom personer som utnyttjar 

medmänniskor ur en socialt utsatt grupp”. (Lars Werner m.fl. (V), Motion 1985/86:Ju621.) 

Jfr även Margareta Viklund m.fl. (KD), Motion 1991/92:So231.

327 

offer. Den följande kartläggningen av offerbegreppens olika fasetter ska 

visa att Andrés synsätt är en av många möjligheter att tala om och se på 

de sexsäljande kvinnornas situation. Överblicken kommer dessutom att 

tjäna som analysverktyg när det gäller att identifiera särdragen hos den 

svenska diskussionen. 

Offerbegreppens idéhistoria 

Engelskan, franskan och spanskan (men inte tyskan och svenskan) tillhör 

de språk som har två ord för ”offer”. Dessa termer har ett latinskt ursprung 

och tillhörde liksom det ovan nämnda kultiska offerbegreppet 

länge det religiösa och rituella språket: sacrificium och victima. Sacrificium 

är sammansatt av sacrum och facere och betyder ordagrant ”heliggörande”. 

Termen betecknar frambärandet av en gåva/ett offer. Victima 

står för offer(djuret). Båda begreppen används i de nämnda språken idag 

i sekulära sammanhang. Det engelska sacrifice betyder offer som en aktiv 

avsägelse eller uppoffring medan victim står för en person som är passiv 

och drabbas av en händelse. 12 Jag avser dessa sekulära betydelser när jag i 

det följande skriver om victim och sacrifice och skiljer dessa begrepp från 

en tredje offerkategori, nämligen kultiska offer i form av rituella gåvor. 

De tyska idéhistorikerna Herfried Münker och Karsten Fischer har 

placerat de tre nämnda offerbegreppen (1. rituell gåva, 2. sacrifice och 3. 

victim) i ett historiskt schema. 13 Offret som en rituell gåva som frambärs 

till gudar eller kosmiska krafter är enligt forskarna den äldsta offeridén. 

Münker och Fischer knyter det rituella offret till en magisk världsbild. 

Med uppkomsten av kristendomen försvann det kultiska offret i Västeuropa. 

Kristna teologer betonade offerdjurets oskuld och lärde ut att offret 

varken förtjänade döden eller kunde påverka något genom sin död. 

Under 300-talet förbjöd de kristna kejsarna alla offer i det romerska riket. 

12. Maria Katharina Moser, Von Opfern reden. Ein feministisch-ethischer Zugang, Königstein/Taunus 

2007, s 12 f. Moser påpekar att den dubbla karaktären av offerbegreppet 

som gåva och handling även finns i etymologin av det tyska ordet Opfer. Det svenska ordet 

”offer” har sitt ursprung, liksom det tyska Opfer, i de latinska orden operari (göra) och 

offerre (frambära). (Ibid.) 

13. Herfried Münkler & Karsten Fischer, ”’Nothing to kill or die for…’ – Überlegungen 

zu einer politischen Theorie des Opfers”, i Leviathan, 2000/3, s 344 f. Se även Moser, Von 

Opfern reden, s 13 f.

328 

Teologen Maria Katharina Moser påvisar kristendomens inflytande vid 

skapandet av vad Münker och Fischer beskriver som den andra offertypen. 

14 Med tolkningen av Jesu död på korset som en frivillig offerdöd som 

förlossar människorna träder en ny förståelse fram. Offret utvecklas till 

en avsägelse som människan påtar sig av kärlek till Gud. I Münker och 

Fischers andra offerkategori har begreppet förlorat sin religiösa kontext 

och omfattar offret som frivillig och aktiv avsägelse i allmänhet. Historiskt 

förankrar idéhistorikerna denna offertyp i upplysningen där avståndstagandet 

från det irrationella i allmänhet och från det religiösa offret i 

synnerhet var parallella processer. 15 Münker och Fischer betonar att offret 

som självuppoffring till skillnad från den kultiska gåvan har en rationell 

mening. Soldaten offrar sitt liv för nationen och den framtida freden, modern 

gör uppoffringar för sina barn osv. 

Vändningen till den tredje offertypen daterar Münkler och Fischer till 

1945. Det nya offerbegreppet beskriver inte en aktiv avsägelse utan står för 

en vanmäktig utsatthet för våld (brottsoffer) eller opåverkbara öden (sjukdomsoffer). 

Offret är inte längre ett aktivt sacrifice utan ett passivt victim 

som behöver hjälp. Logiken bakom denna offertyp är inte rationaliteten – 

offret är inte ett uttryck för engagerat handlande – utan irrationaliteten – 

offret drabbas av ödesdigra omständigheter. Den retoriska vändningen till 

den tredje offertypen var särskilt tydlig i Tyskland där människorna före 

1945 uppmanades att göra uppoffringar för nationalsocialismen medan 

de efter 1945 betraktade sig som nationalsocialismens offer. Den svenske 

kriminologen Henrik Tham menar att offerrörelsen kan tolkas ”som ersättare 

för en äldre tids religion i en sekulariserad värld”. I en värld som kännetecknas 

av en relativisering av gemensamma värden kan värnandet om 

det passiva och oskyldiga offret vara en ny moralisk bas och en ”ny grund 

för det kollektiva medvetandet”, skriver Tham. 16 Solidariteten med offren 

framstår som okontroversiell och kan förena politiker, myndigheter och 

forskare med skilda ideologiska utgångspunkter samt bilda ett värde som 

samhället kan samlas kring. 

I Tyskland har den passiva offertypen varit omdiskuterad bland femi- 

14. Moser, Von Opfern reden, s 14. 

15. Münkler & Fischer, ”’Nothing to kill or die for…’”, s 352. 

16. Henrik Tham, ”Brottsoffrets uppkomst och framtid”, i Malin Åkerström & Ingrid 

Sahlin, Det motspänstiga offret, Lund 2001, s 35.

329 

nister, vilket hänger samman med landets uppgörelse med sitt nationalsocialistiska 

förflutna. Under andra hälften av 1980-talet diskuterade feministiska 

historiker i Tyskland huruvida kvinnor borde betraktas som offer 

för eller förövare inom nationalsocialismen. 17 Kontroversen har bland annat 

visat att det finns fler möjligheter att beskriva kvinnornas roll än att se 

dem som antingen passiva offer eller aktiva förövare. Det är obestridligt att 

nationalsocialismen fostrade en kvinnoförtryckande miljö som inte minst 

judiska kvinnor, svarta kvinnor, lesbiska kvinnor och sexsäljare drabbades 

av. Men kvinnorna agerade även inom detta system, arrangerade sig med 

det eller försökte att sabotera det. De var också aktiva. 

I Sverige var det passiva offerbegreppet (victim) inte lika ifrågasatt av 

kvinnorörelsen. Jag har tidigare visat att den svenska kvinnorörelsen formerade 

sig kring våldtäktsfrågan som väcktes med anledning av Sexualbrottsutredningens 

rapport 1976. Många feminister kritiserade att utredningen 

föreslog att kvinnans agerande före en våldtäkt skulle tas i beaktande 

vid bedömningen av brottets svårighetsgrad. Sexualbrottsutredningen 

beskrev kvinnor som aktiva subjekt som är medansvariga för våldtäkterna 

de utsätts för, och denna skuldbeläggning ville kvinnorörelsen inte längre 

acceptera. Den kämpade för erkännandet av kvinnornas status som oskyldiga 

och passiva offer. Inspiration och stöd fick kvinnorörelsen från den 

nyetablerade brottsofferforskningen. 18 Ordet ”brottsoffer” uppstod 1970 i 

det svenska språket. Den första vetenskapliga tidskriften inom området, 

Victimology, grundades 1976. 19 Självfallet intresserade sig kriminologin 

för brottsoffret redan före 1970-talet, men med ett helt annat perspektiv. 

Tidigare hade forskningens fokus – liksom i Sexualbrottsutredningen – 

legat på offrets delaktighet i brott. Brott tolkades utifrån relationen mellan 

offer och gärningsman och forskare intresserade sig för offrets agerande 

före övergreppet. Nu blev dessa vinklingar tabubelagda och offrets oskuld 

blev den nya utgångspunkten för forskningen om brott. 

17. Om denna så kallade Historikerinnenstreit, se Adelheid von Saldern, ”Opfer oder (Mit) 

Täterinnen? Kontroversen über die Rolle der Frauen im NS-Staat”, i Sozialwissenschaftliche 

Informationen, 1991/20, s 97–103; samt Moser, Von Opfern reden, s 74–86. 

18. Tham, ”Brottsoffrets uppkomst och framtid”, s 29 f. 

19. Malin Åkerström & Ingrid Sahlin, ”Inledning”, i Malin Åkerström & Ingrid Sahlin, Det 

motspänstiga offret, Lund 2001, s 8 f.

330 

Den feministiska kritiken berörde inte bara fall där uppmärksamheten 

riktades mot frågan om offret hade provocerat övergreppet som i Sexualbrottsutredningen. 

Feministerna konstaterade en skuldbeläggning av offret 

även i fall där man vid letandet efter orsaken till ett våldsbrott koncentrerade 

sig mer på offrets situation och karakteristika än på förövaren. 20 I 

den svenska prostitutionsforskningen ledde viktimiseringen av kvinnan 

(dvs. talet om kvinnan som ett passivt offer) till en starkare fokusering 

på de sexköpande männen. Kvinnornas status som offer betonades och 

de sexköpande männen ställdes till svars, vilket skulle öka kunskapen om 

sexköparna och minska kvinnornas skuldkänslor. Studier som handlar 

om sexköparnas roll i prostitutionen och där det betonas att forskningen 

alldeles för länge har koncentrerat sig på kvinnorna har sedan mitten av 

1980-talet blivit vanligare. 21 

Det passiva offerbegreppet i riksdagens prostitutionsdebatt 

Synen på kvinnor som passiva offer har också kommit att prägla riksdagens 

prostitutionsdebatt. Ett exempel på dess användning är den sedan 

1980-talet återkommande betoningen av parallellen mellan prostitution 

och barnaga. Socialdemokraten Margareta Persson som förespråkade ett 

sexköpsförbud formulerade sig så här: 

Förr omhändertogs barn som for illa i hemmet. Ja, det sker 

förstås fortfarande. Men idag har vi också en lag som gör att vi 

kan åtala de föräldrar som slår sina barn – fast också det sker 

i det fördolda, utan vittnen. Alltså: det är inte bara offret som 

ska hjälpas. Förövaren ska också straffas. 

När kommer samma moral att gälla sexuell misshandel av 

kvinnor – vilket prostitution faktiskt är? 22 

20. Jfr Moser, Von Opfern reden, s 17 f. 

21. T.ex. Lars-Christer Hydén, De osynliga männen. En socialpsykologisk studie av manliga 

prostitutionskunder, Stockholm 1990; Gunnel Andersson-Collins, Solitärer. En rapport om 

prostitutionskunder, Stockholm 1990; Månsson & Linders, Sexualitet utan ansikte; samt 

Månsson, Könsköparna. 

22. Margareta Persson (S) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 107. För fler exempel på 

jämförelser mellan barnaga och prostitution, se Margareta Persson (S) i RD-protokoll 

1985/86:130, anf. 118; Margareta Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 1983/84:2567, 

s 6; Kerstin Anér (FP) i RD-protokoll 1983/84:152, anf. 165; samt Margareta Persson (S) 

m.fl., Motion 1985/86:Ju603.

331 

När Persson hänvisade till lagen mot barnaga som argument för ett sexköpsförbud 

gjorde hon det förmodligen främst för att visa att lagstiftning 

kan användas för att förändra attityder. Men hennes jämförelse antyder 

också att sexsäljare är lika hjälplösa och lika oskyldiga offer som våldsutsatta 

barn. På samma sätt som staten har ett ansvar för barn som utsätts 

för våld och inte kan bevaka sina intressen anses den behöva skydda kvinnorna 

som drabbas av prostitutionen. 23 Uppfattningen att sexsäljare är lika 

oskyldiga och i samma behov av hjälp som barn uttrycks också i kraven på 

att utvidga lagen mot barnprostitution till att även gälla vuxna samt i tesen 

om att ”[p]rostitution […] och barnmisshandel är ofta symptom på våldsbruk, 

som egentligen inte är skilda från varandra”, som sedan 1980-talet 

också förekom regelbundet i den svenska prostitutionsdebatten. 24 

När ledamöterna betonade lagstiftningens normbildande kraft utgick 

de från att en kriminalisering av sexköpare skulle lära män att det var de 

som förorsakade och bar ansvaret för prostitutionen samt att detta beteende 

inte längre tolererades av samhället. Ett representativt exempel på 

denna tanke finns i en motion som vänsterpartisten Elisabeth Persson 

skrev tillsammans med socialdemokraten Ingegerd Sahlström och Karin 

Pilsäter från Folkpartiet i början av 1990-talet. 

En lagstiftning som lägger ansvaret på kunden skulle dessutom 

innebära en markering av att prostitutionens förekomst bygger 

på mäns maktutövning över kvinnor, inte på kvinnors fria 

vilja. 25 

23. Ett annat exempel på att ”[l]agstiftaren har […] menat att medborgarna behöver hjälp 

att förstå sitt eget bästa” är enligt Margareta Persson och Ingrid Andersson lagen om 

användningen av säkerhetsbälten. (Margareta Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 

1983/84:2567, s 6.) Med denna jämförelse tar Persson och Andersson inte hänsyn till att 

lagstiftaren inte har förbjudit att köra eller åka bil utan bara att göra det utan bälte. Säkerhetsbältet 

ska göra den farliga trafiken säkrare. En logisk parallell till lagen om säkerhetsbälten 

vore istället t.ex. en lag om kondomplikt i prostitutionen. 

24. Margareta Viklund m.fl. (KD), Motion 1991/92:So231. För fler exempel, se bl.a. Gunilla 

André (C) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 97; Inga Lantz (V) i RD-protokoll 1987/88:94, 

anf. 98; Charlotte Cederschiöld (M), Motion 1991/92:Ju610; Ulla Pettersson m.fl. (S), Motion 

1992/93:Ju616; samt Viola Claesson (V) i RD-protokoll 1985/86:130, anf. 112. 

25. Elisabeth Persson m.fl. (V), (S), (FP), Motion 1992/93:Ju622.

332 

Lagen skulle tydliggöra männens maktövertag över kvinnor – ett syfte 

som kan få kontraproduktiva konsekvenser. 

Statsvetaren Maria Wendt Höjer sammanfattar i sin avhandling, 

Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska demokratin, flera aspekter 

av en feministisk kritik mot betoningen av kvinnors offerstatus. 26 Hon 

hänvisar till texter av Carol Smart, Renee Herbele och Sharon Marcus som 

menar att kvinnor skrivs in i en ny förtryckande ordning när könskategorier 

sammanlänkas med positioner av över- och underordning. Kvinnors 

möjlighet att göra motstånd kan undergrävas när samhällets maktordning 

och kvinnors offerstatus beskrivs som så kompakta att kvinnor tappar 

tron på att ordningen går att förändra, anser dessa feminister. 27 

I riksdagen diskuterades inte huruvida sexköpsförbudets betoning av 

männens ansvar och kvinnors offerstatus kunde befästa mäns känsla av att 

vara överlägsna och leda till en större uppgivenhet bland kvinnorna. Istället 

jämfördes kvinnors relation till männen i prostitutionen med barns 

underläge gentemot vårdare och fostrare. 

Samhället måste markera att det är fel att köpa sexuella tjänster, 

på samma sätt som vi satt gränser för andra övergrepp 

på svaga grupper. Vi tillåter inte barnaga, vilket bidragit till 

ändrad inställning till barns underläge gentemot vårdare och 

fostrare. En kriminalisering av kunderna blir framför allt ett 

sätt att på sikt påverka mäns inställning till kvinnor. 28 

Centerpartisten Karin Israelsson som citeras här tyckte liksom Margareta 

Persson att det fanns likheter mellan sexsäljande kvinnor och andra 

”svaga grupper” såsom barn. Enligt henne är prostituerade inte aktiva i 

sexhandeln utan hjälplösa offer på samma sätt som barn som blir slagna 

26. Maria Wendt Höjer, Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska demokratin, 

Malmö 2002, s 181 f. 

27. Ibid., s 184. Se även Carol Smart, Law, Crime and Sexuality. Essays in Feminism, London 

1995; Sharon Marcus, ”Fighting Bodies, Fighting Worlds. A Theory and Politics of 

Rape Prevention”, i Judith Butler & Joan W Scott (red.), Feminists Theorize the Political, 

London & New York 1992; samt Renee Herbele, ”Deconstructive Strategies and the Movement 

Against Sexual Violence”, i Hypathia, 1996/4. 

28. Karin Israelsson (C), Motion 1988/89:Ju635.

333 

av sina föräldrar. Jämförelsen antyder att sexköp är lika förkastliga som 

barnaga då prostituerade är i samma underläge som barn. Fler lärdomar 

är dock tänkbara även om de förmodligen inte åsyftades av Israelsson. Till 

exempel tillåter citatet ovan slutsatsen att det finns paralleller inte bara 

mellan prostituerade och barn utan också mellan sexköpare och ”vårdare 

och fostrare”. 

Statsvetaren Maria Wendt Höjer försvarar likväl det i riksdagen dominerande 

tillvägagångssättet att beskriva män som överordnade kvinnor. 29 

Hennes utgångspunkt är att relationen mellan könen är organiserad enligt 

en könsmaktsordning där kvinnor som grupp är underlägsna männen. 

För att kunna synliggöra kvinnors könsspecifika utsatthet måste denna utsatthet 

påtalas menar Wendt Höjer, vilket gör det nödvändigt att beskriva 

kvinnor som maktlösa. 

Synen på sexsäljare som maktlösa offer stöds av den radikalfeministiska 

teorin om könsmaktsordningen, vilken jag beskriver mer ingående längre 

fram. Den överensstämmer däremot inte nödvändigtvis med prostituerades 

egen självbild. Christina, en av sexsäljarna som Petra Östergren 

har intervjuat i sin bok påpekar just detta. ”Det är kvinnoföraktande och 

kränkande att tro att de [dvs. sexsäljare] inte förstår sitt eget bästa när de 

väljer prostitution som yrke”, menar hon. Det är som att jämställa kvinnor 

med ”små, små barn”. 30 Samma bild förmedlar även Kirsten Frigstad 

som under 1990-talet var taleskvinna för den norska prostitueradegruppen 

Pion. 

De flesta prostituerade är starka kvinnor som har tagit ansvar 

för sin situation och de vill inte bli beskrivna på det sättet [dvs. 

som passiva offer], eftersom de inte är offer i den traditionella 

betydelsen. 31 

Det faktum att inte alla sexsäljare känner sig som passiva offer har i den 

svenska debatten tolkats som en brist på kunskap hos dessa kvinnor. Med- 

29. Wendt Höjer, Rädslans politik, s 186 f. 

30. Östergren, Porr, horor och feminister, s 220. 

31. Intervju med Kirsten Frigstad i Cecilia Bodström & Helena von Zweigbergk, Priset 

man betalar för att slippa kärlek, Stockholm 1994, s 157.

334 

vetandegörandet som tidigare hade aktualiserats inom Malmöprojektet 

blev därmed en viktig fråga även för riksdagen. Folkpartisten Karin Ahrland 

uttryckte denna uppfattning i ett debattinlägg. 

Egentligen, herr talman, anser jag […] att det vore mycket 

bättre om vi kvinnor som nu debatterar och alla övriga kvinnor, 

och för den delen också män […] ägnade mer kraft åt 

opinionsbildning och utbildning av unga kvinnor som ännu 

inte har prostituerat sig. På så sätt kan de bli lika självständiga 

som vi och därmed jämställda med männen. 32 

Åsikten att kvinnoförtrycket som prostituerade är utsatta för bör skiljas 

från det förmodat jämställda livet en kvinna lever som riksdagsledamot 

kan jämföras med åsikten att hedersrelaterat våld bör skiljas från annat 

våld mot kvinnor – en åsikt som har dominerat i svenska media sedan 

Fadime Sahindal mördades av sin far i januari 2002. I samband med detta 

mord kritiserade statsvetaren Maud Eduards distinktionen mellan brutalt 

utländskt hedersvåld och förment mindre allvarligt svenskt våld mot 

kvinnor. Uppdelningen av våld mot kvinnor i olika grader av allvar leder 

enligt Eduards bort blicken från likheterna mellan kvinnors våldserfarenheter 

och täcker över den egna ojämställdheten. För Eduards är detta en 

patriarkal strategi som ”får kvinnors villkor att framstå som rimliga när de 

i själva verket är helt oacceptabla”. 

Och därmed ska vi, kvinnor i Sverige, vara tacksamma för att 

vi lever med relativt hyggliga, svenska män. Ty här finns inga 

patriarkala strukturer, är tanken, endast individuella män med 

skadade och ojämställda, läs osvenska, värderingar. 33 

Distinktionen mellan utländskt hedersvåld och svenskt våld mot kvinnor 

understödjer föreställningen att Sverige faktiskt är ett jämställt land. Tillämpad 

på prostitutionsdebatten visar Eduards analys att riksdagsledamö- 

32. Karin Ahrland (FP) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 106. Karin Ahrland uttalade sig 

mot en kriminalisering men för ökade sociala insatser mot prostitution. 

33. Eduards, Kroppspolitik, s 61.

335 

ternas betoning av sexsäljarnas förtryck kan tolkas som ett sätt att putsa 

upp den egna självbilden. Eduards tillämpar emellertid inte sin analys av 

Fadimemordet på prostitution utan betonar istället att kvinnor som säljer 

sex (till skillnad från kvinnor som utsätts för hedersmord) lever under 

helt andra förutsättningar än svenska kvinnor. 

[J]ag framhärdar i att jag som vit, heterosexuell kvinna och 

akademiker av borgerlig härkomst har betydligt större valmöjligheter 

än exempelvis en arbetslös, fattig, outbildad, ensamstående 

kvinna med barn från landsbygden i Moldavien. Jag 

kan välja att inte prostituera mig. Hennes handlingsutrymme 

är betydligt mer begränsat. Det ligger inget förakt för prostituerade 

kvinnor i detta synsätt. Tvärtom, om vi vidhåller tanken 

att alla är lika ”underordnade offer” ser vi inte skillnaderna i 

kvinnors kroppsliga utsatthet. 34 

Till skillnad från de tyska prostitueradeprojekten som använde mottot 

”Vi är kvinnor som andra!” för att visa att sexsäljare har samma problem 

som alla andra kvinnor tog inte enbart Maud Eduards utan också Karin 

Ahland och Gunilla Andrén avstånd från detta gemensamma ”vi”. Prostituerade 

betraktades i Sverige som annorlunda men tycktes kunna bli 

”vanliga” om de fick de jämställda kvinnornas hjälp. Vad som var bra för 

de ”svaga” offren skulle därvid bestämmas av de ”starka” befriarna. Sexsäljarna 

själva gavs inget tillfälle att yttra sig i debatten utan hölls borta 

från offentligheten. Även här finns det en parallell till hanteringen av hedersvåld. 

För att skydda hotade kvinnor rekommenderar staten att dessa 

vänder sig till kvinnojourer. ”Kvinnorna förpassas ut ur det politiska samtalet” 

när de göms på avskilda platser, kritiserar Eduards, ”[a]lltmedan 

män rör sig obesvärat på samhällets olika arenor.” 35 På ett liknande sätt är 

34. Maud Eduards, ”Kroppspolitik är ingen förenkling”, i Arena, 2008/1, s 56. Artikeln 

är en replik på en artikel där jag jämförde Eduards argumentation om abort med hennes 

syn på prostitution. Se Susanne Dodillet, ”Utspel. Om kriminalisering av män”, i Arena, 

2007/6, s 20–21. 

35. Eduards, Kroppspolitik, s 64. Gränsdragningen mellan offer och befriare har problematiserats 

inom rasismkritiken och av postkoloniala teoretiker. Jfr Moser, Von Opfern reden, 

s 21 & 89–124.

336 

sexsäljarnas offerstatus och deras uteslutning från den offentliga debatten 

en förutsättning för att riksdagsledamöter och andra debattörer obehindrat 

kan utveckla sina teorier. När Eduards analyserar försvarsmaktens och 

det patriarkala samhällets motstånd mot kvinnliga soldater och bilden av 

mannen som beskyddare skriver hon så här: 

En jämlik medborgare […], läs en man, kan tala för sig själv 

och (hans kropp) behöver inte skyddas, framför allt inte av en 

kvinna. Priset för att försvaras är att kvinnor har svårt att vara 

närvarande i det offentliga på sina egna politiska premisser. 

[…] Den som försvaras måste objektifieras om försvararen ska 

känna sig trygg och oomtvistad i sin position. 36 

Eduards ser inte på förhållandet mellan riksdagsledamöter och prostituerade 

på samma sätt, medan jag menar att hennes analys har bäring även 

på deras relation. ”Priset för att försvaras är att [sexsäljande] kvinnor har 

svårt att vara närvarande i det offentliga på sina egna politiska premisser. 

[…] Den [prostituerade kvinna] som försvaras måste objektifieras om försvararen 

[i riksdagen] ska känna sig trygg och oomtvistad i sin position.” 

En av de få riksdagsledamöter som argumenterade mot viktimiseringen 

av de prostituerade var moderaten Björn Körlof. Han kritiserade kollegorna 

som ville ingripa mot en verksamhet som enligt honom utspelade sig 

mellan vuxna parter som är kapabla att hantera sin situation. Körlof var 

inte beredd att betrakta sexsäljare som passiva offer. Han betonade att det 

fanns en fundamental skillnad mellan barnmisshandel eller barnaga och 

prostitution. Medan barnet har ett klart intresse av att gärningen beivras 

är parterna i ett prostitutionsförhållande enligt Körlof inte intresserade av 

att brottet ska komma till polisens kännedom. 

Det [barnaga] är ett våld från föräldrars eller vuxnas sida mot 

ett barn som inte kan försvara sig. Det är en oetisk handling 

som inte kan accepteras. Men när det gäller prostitution, i 

synnerhet vuxna medborgares handlande, som sker fritt och 


337 

frivilligt, kan det bli oerhört svårt att konstatera om det inte 

handlar om normal sexualitet. 37 

Prostitution som kvinnoförnedring 

Ett annat argument mot prostitution som blev allt vanligare i riksdagsdebatten 

är uppfattningen att prostitution är ”den djupaste förnedring av 

kvinnan”. 38 

och 

Prostitution innebär kvinnorförakt [sic] och kvinnorförtryck 

[sic]. Kvinnan nedvärderas till enbart könsobjekt, till handelsvara 

39 

Prostitution är en av de grövsta formerna av kvinnoförtryck 

och kvinnoförnedring. 40 

Detta tyckte inte enbart moderaten Sten Andersson utan också Centerns 

Gunnel Jonäng, Vänsterpartiets Lars Werner och flera andra. Prostitution 

ansågs med andra ord både inskränka kvinnans utvecklingsmöjligheter 

(kvinnoförtryck) och moraliskt förringa henne (kvinnoförnedring). Hur 

motiverade ledamöterna att prostitution är förtryckande och förnedrande 

för kvinnor? 

Svaret på den första delen av frågan – den om prostitutionens kvinnoförtryckande 

effekt – är det ganska lätt att tänka sig in i. Debattörerna 

utgick från att prostitution möjliggörs av den ojämna maktfördelningen 

mellan kvinnor och män i samhället. Män har tillgång till mer pengar och 

större handlingsutrymme än kvinnor och kan därför köpa sexuella tjänster, 

argumenterade ledamöterna. Prostitutionen framstod dessutom som 

37. Björn Körlof (M) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 96; jfr Björn Körlof (M) i RD-protokoll 

1985/86:130, anf. 115. 

38. Sten Andersson (M), Motion 1990/91:Ju637. 

39. Gunnel Jonäng (C), Motion 1983/84:2561. 

40. Lars Werner m.fl. (V), Motion 1985/86:Ju621.

338 

ett sätt för män att slippa lösa relationsproblem som kvinnorna lämnades 

ensamma med och ansågs förmedla synen att kvinnor är en handelsvara. 

Debattörerna drog slutsatsen att prostitutionen därigenom bidrog till 

upprätthållandet av maktobalansen mellan könen. 

Den prostituerade kvinnan blir […] en flyktväg, man slipper ta 

itu med jobbiga relationer hemma. […] Den prostituerade står 

därmed emellan möjligheterna för män och kvinnor att bygga 

upp ömsesidiga och respektfulla relationer. Så länge mannen 

kan fly undan, så länge kan jämställdhet inte uppnås. 41 

Även om det kan ifrågasättas hur uttömmande denna beskrivning av 

pros titutionen som ett uttryck för kvinnoförtryck är, framstår den som ett 

försök att skildra den sociala verkligheten bakom denna verksamhet. 42 

Annorlunda förhåller det sig med debattörernas beskrivning av prostitutionens 

kvinnoförnedrande effekt. Nu handlade det inte om att beskriva 

prostitutionens sociala verklighet utan om de känslor och värderingar som 

verksamheten framkallar. Inte heller denna beskrivning grundade politikerna 

på intervjuer med sexsäljare eller andra systematiska kartläggningar 

av kvinnornas syn på sig själva och deras upplevelser av prostitutionen. Huruvida 

prostitutionen kändes förnedrande för sexsäljande kvinnor verkade 

vara av liten betydelse. Prostitutionen tycktes nämligen förnedra alla kvinnor, 

vilket bland annat socialdemokraten Margareta Persson underströk. 

Prostitutionen förnedrar inte bara de kvinnor som dras ner 

i träsket, den förnedrar alla kvinnor eftersom den bygger på 

uppfattningen att mäns och kvinnors sexualitet är så olika. 

Man vidmakthåller den flertusenåriga myten att männens 

behov måste tillgodoses, medan kvinnornas behov måste undertryckas. 

Kvinnor har under århundraden fått lära sig att 

skämmas för sin sexualitet. En kvinna med sexuella behov har 

varit höjden av skam. 43 

41. Margareta Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 1983/84:2567, s 5. 

42. Jämförelsen med den tyska debatten där rörelsen Lön för hushållsarbete framställde 

prostitutionen som ett sätt att övervinna patriarkalt förtryck visar att tolkningen av prostitutionen 

som ett hinder för jämställdhet inte är den enda möjliga. 

43. Margareta Persson (S) i RD-protokoll 1985/86:130, anf. 118. ”Prostitutionen förnedrar

339 

Persson använde prostitutionens förmenta historia som argument mot 

verksamheten. Kvinnor som uttryckte egna sexuella behov hade betraktats 

som ”höjden av skam” under ”århundraden”. Denna uppfattning konserverades 

enligt Persson i prostitutionen, och gjorde att verksamheten 

skulle förbli kvinnoförnedrande även i framtiden. 44 

Mot Perssons historieuppfattning kan invändas att det inte främst har 

varit kvinnans sexuella behov utan snarare utomäktenskapliga sexuella 

relationer som ansetts vara höjden av skam. Juristerna Claes Lernestedt 

och Kai Hamdorf förklarar det faktum att bordellprostitution men inte 

gatuprostitution var uppförd i 1734 års lag med att all utomäktenskapligt 

sexualumgänge mellan könen var straffbelagt i Sverige vid denna tid: 

”Otillåtet könsumgänge sågs som en gemensam synd riktad mot Gud.” 45 

Huruvida en ekonomisk transaktion ingick ansågs mindre betydelsefullt. 

Det är därför ordet ”hora” under denna tid omfattade både sexsäljare och 

kvinnor som utan ersättning hade sexuella relationer utanför äktenskapet. 

Jag återkommer till den kristna synen på prostitution i nästa kapitel. 

Persson syftade inte på den konkreta situationen i vilken en kvinna tar/ 

får pengar för ett samlag när hon argumenterade att prostitution är förnedrande. 

Ibland menar hon inte ens handeln med sexuella tjänster när 

hon skriver om prostitution utan just den tradition som sexhandeln enligt 

henne är ett uttryck för. Till exempel är det faktum att ”[m]ånga kvinnor 

har blivit kallade för horor – utan att de någonsin tagit betalt för sin kropp” 

för Persson ett exempel på prostitution. 46 Det är denna prostitutionskultur 

inte bara de kvinnor som prostituerar sig – den förnedrar alla kvinnor. Prostitutionen 

visar också på maktförhållanden i samhället. Den visar på kvinnors underkastelse”, betonade 

även vänsterpartisten Inga Lantz. (Inga Lantz (V) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 94.) 

44. Margareta Persson (S) i RD-protokoll 1985/86:130, anf. 118. Även om det kan låta så i 

citatet ovan menade Persson inte att kvinnor som säljer sex ger uttryck för sina egna sexuella 

behov. Tvärtom betonade hon att ”[p]rostitution föreligger när kvinnan mot i förväg 

uppgjord ersättning ställer sin kropp till förfogande, utan att själv ha minsta utbyte”. (Margareta 

Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 1983/84:2567, s 7.) 

45. Lernestedt & Hamdorf, ”Sexköpskriminaliseringen – till skydd av vad? – del I”, s 848. 

Jfr Svanström, Offentliga kvinnor, s 28 f. 

46. Margareta Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 1983/84:2567. Hela citatet lyder 

så här: ”Horan blev [under prostitutionens flertusenåriga historia] representant för den 

kvinnliga sexualiteten – alla kvinnor som visade det minsta sexuella intresse var skamliga 

och därmed ansåg sig männen ha fri tillgång till deras kroppar. Många kvinnor har blivit

340 

som enligt henne påverkar samhällets kvinnosyn och får kvinnor att ”lära 

sig att skämmas för sin sexualitet”. 47 Persson menade att det är förnedrande 

för alla kvinnor att sälja sex och att bli kallade för horor och hon 

hävdade att kriminalisering av sexköparna var ett bra sätt att motverka 

denna förnedring. 

Margareta Persson befarade att hennes värderingar och tillvägagångssätt 

lätt – men enligt henne felaktigt – kunde blandas ihop med moraliska 

invändningar mot prostitutionen. 

Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen 

varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om 

sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” 

att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse 

av den sanna och riktiga sexualiteten. I debatten blandas ofta 

dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter 

för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, 

den andra gruppen är positiv och vill främja en öppen och 

varm sexualitet. 48 

Gruppen som vill främja en öppen och varm sexualitet liknar andra 

moralister i det att den definierar en erkänd och god form av sexualitet. 

”[N]ormala sexuella kontakter” är för Persson ”baserade på ömsesidiga 

relationer mellan män och kvinnor.” Preventivmedel, abort och sexuell 

otrohet tolkades av Persson som uttryck för erkännandet av den kvinnliga 

sexualiteten och tillhörde därför den goda sexualiteten medan porr, sexklubbar 

och den rena ”fysiska utlösningen” samt läppstift, parfymer och 

andra ”sexiga förpackningar – för att det motsatta könet ska tända på oss” 

betraktades som negativa uttryck för kommersialismen och manssamhället. 

Perssons mål var en ”jämställd sexualitet” för alla människor. 

kallade för horor – utan att de någonsin tagit betalt för sin kropp. En del kvinnor har 

under oket av detta kvinnoförtryck tvingats att sälja sin kropp under århundradenas lopp.” 

(Ibid.) 


48. Margareta Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 1983/84:2567.

341 

I ett jämställt samhälle frodas inte prostitution. Och i ett samhälle 

där kvinnors sexualitet erkänns och respekteras frodas 

inte heller synen på kvinnan som en hora. Ett samhälle som är 

positivt till mäns och kvinnors sexualitet, som erkänner den 

sexuella drivkraften och som vill främja varma, hänsynsfulla 

och ömsesidiga sexuella relationer – i ett sådant samhälle kan 

knappast prostitutionen finnas kvar. 49 

För Vänsterpartiets Elisabeth Persson, socialdemokraten Ingegerd Sahlström 

och folkpartisten Karin Pilsäter handlade sexualitet ”om lust och 

kärlek, medmänsklighet och respekt och kan aldrig reduceras till en ekonomisk 

bytesvara”. 50 Moderaten Charlotte Cederschiöld ersatte strävan efter 

den jämställda relationen i sin motion med önskan att bevara den (traditionella) 

familjestrukturen. Cederschiölds argumentation är ett tydligt 

exempel på att övergången mellan feministiska argument för en kriminalisering 

och andra moraliserande positioner mot prostitution är flytande. 

Ett civiliserat samhälle, som vilar på familjens grund, som är 

berett att försvara familjen måste lagligt avvisa sådana beteenden 

[att män mot betalning njuter av kvinnor och barn]. 

Prostitutionen måste därför stoppas eller åtminstone minskas i 

möjligaste mån. 51 

Sammanfattningsvis kan man säga att argumentet att prostitution innebär 

kvinnoförnedring grundade sig i en normerande syn på sexualitet. Inte 

bara det patriarkala och kristna samhället som Margareta Persson och 

hennes kollegor kritiserade utan också politikerna själva definierade en 

god och erkänd sexualitet. Sexuella praktiker som stred mot denna jämställda 

och känslobetonade sexualitet betraktades som förnedrande och 

skulle förhindras. 

49. Ibid. 

50. Elisabeth Persson m.fl. (V), (S), (FP), Motion 1992/93:Ju622. 

51. Charlotte Cederschiöld (M), Motion 1991/92:Ju610.

342 

Män som förövare 

Gunilla André var en av många riksdagsledamöter vars uttalanden gav 

uttryck för en moraliserande hållning i sexualfrågor, samtidigt som de tog 

avstånd från en sådan lagstiftning. 

En grundläggande utgångspunkt för lagstiftningen på detta 

område måste enligt min mening vara att vi ska ha respekt för 

olika inriktningar och beteenden på det sexuella området hos 

vuxna personer, så länge beteendet i fråga inte skadar någon 

annan. Lagstiftningen bör därför inte försöka påverka det frivilliga 

sexuallivet mellan vuxna personer. Däremot måste vi 

genom lagstiftning ingripa mot sexuellt våld och övergrepp. 

Syftet är att motverka förekomsten av dessa gärningar. Varje 

människa har rätt till sexuell integritet. 52 

Definitionen av prostitution som ett exempel på sexuellt våld och övergrepp, 

som blev vanlig i riksdagen under 1980-talet, dolde politikernas 

moraliserande utgångspunkt. För Vänsterns partiledare Lars Werner 

innebar prostitutionen att män köper sig ”rätten att utöva våld”, andra 

ledamöter slutade att tala om prostitution och använde istället uttrycket 

människohandel. 53 

Som jag har visat tidigare förespråkade de flesta forskare och politiker 

som kämpade mot prostitutionen under 1970-talet sociala åtgärder enligt 

Malmömodellen. Dessa åtgärder skulle minska prostitutionen genom 

att påverka samhällsstrukturen mer generellt. Forskare och socialarbetare 

betonade att förändringen skulle ta lång tid men menade att situationen 

skulle förändras så småningom och då med bestående resultat. Prostitutionen 

minskade emellertid inte lika snabbt som politikerna önskade sig, 

vilket ledde till att allt fler ifrågasatte det nämnda konceptet. ”I Prostitutionsutredningen 

menar man att […] stödjande insatser betyder mycket 

för att minska och förhindra en nyrekrytering. Verkligheten talar ju del- 


53. Lars Werner m.fl. (V), Motion 1990/91:Ju614; Berith Eriksson (V) i RD-protokoll 

1989/90:21, anf. 150 & 153; samt Berith Eriksson m.fl. (V), Motion 1991/92:Ju605.

343 

vis ett annat språk”, skrev socialdemokraten Margareta Persson och även 

Vänsterpartiets Inga Lantz var skeptisk. 54 ”Jag tror inte längre på det. Det 

har visat sig lönlöst – därför måste man prova nya vägar”, tyckte hon i ett 

riksdagstal. 55 Allt färre riksdagsledamöter ville bara förlita sig på socialarbetare 

och psykologer och krävde juridisk förstärkning. Detta till synes 

enkla steg hängde ihop med en helt ny argumentationslogik. 

Under 1970-talet hade socialarbetare och forskare utgått från att prostitutionen 

existerade i Sverige eftersom Sverige var ett kapitalistiskt och 

patriarkalt land. I riksdagen tolkades prostitutionen främst som exempel 

på att den kapitalistiska och patriarkala samhällsstrukturen kommersialiserade 

och därmed förstörde sexualiteten. Både den manliga och den 

kvinnliga sexualiteten föreföll drabbade och det var inte individernas fel. 

Det var fel på systemet. Rättssystemet som politikerna kopplade in genom 

kriminaliseringskraven fungerade enligt en annan logik. 

Lagstiftning mot kriminalitet bygger på att det finns skyldiga subjekt 

som har utövat och missbrukat makt. Makten tillskrivs då inte en viss 

samhällsordning (t.ex. kapitalismen) utan knyts till enskilda individer 

eller avgränsade grupper. Prostitutionsdebatten i riksdagen utvecklades 

under 1980-talet i enlighet med denna logik. Prostitutionen tolkades allt 

oftare som ett exempel på mäns våld mot kvinnor. Männen pekades ut 

som aktiva förövare medan kvinnorna – jag har varit inne på det tidigare 

– betraktades som offer, lika hjälplösa och oskyldiga som barn. ”Om lagen 

ska användas, ska den självklart riktas mot köparen”, argumenterade Sven- 

Axel Månsson och Hanna Olsson, ”[m]annen är inget barn. Varför kan 

han inte räknas som fullt ansvarig inom sexualitetens område?” 56 

Den feministiska tolkningen av sexsäljare som offer och rättssystemets 

dualistiska betraktelsesätt samverkade i skapandet av sexköpare som aktivt 

handlande gärningsmän. Den statliga utredningen som tillsattes 2004 

för att utvärdera 1990-talets svenska jämställdhetspolitik talar i sin slutrapport 

om en juridifiering av jämställdhetsfrågan under denna tidsperiod. 

57 Även brottsofferforskningen kan ha bidragit till denna utveckling. 

54. Margareta Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 1983/84:2567, s 5. 


56. Sven-Axel Månsson & Hanna Olsson, ”Den röda horluvan tillbaka”, i DN, den 14 mars 

1995. 

57. SOU 2005:66, Makt att forma samhället och sitt eget liv. Jämställdhetspolitiken mot nya

344 

Sociologerna Berit Andersson och Magnus Lundberg påpekar att det passiva 

brottsoffrets allt mer dominerande ställning i den kriminalpolitiska 

debatten har lett till en förändrad syn på gärningsmannen. 

Från att på 1970-talet ha uppfattats som offer för ogynnsamma 

omständigheter framställs brottslingen idag [dvs. år 2001] som 

en kalkylerande person, som hänsynslöst exploaterar andra för 

egna syften. 58 

Sexköparen får denna framtoning när han beskrivs som en medelålders 

välbeställd man med fast sexuell partner som roar sig genom att köpa en 

prostituerad när han vill leva ”den manliga patriarkaliska härskarrollen”. 59 

Kombinationen av ett strukturellt maktbegrepp med kraven på en kriminalisering 

medförde några av de motsägelser, som har kännetecknat 

argumentationen mot prostitutionen sedan slutet av 1980-talet. Jag ska ge 

ett exempel. Lars Werner och några andra vänsterpartister motionerade 

1989 mot ”kvinnovåldet”. Inledningen till deras skrivelse löd så här: 

Ett strukturellt våld mot kvinnor är inbyggt i vårt samhälle. 

Vi kan inte handla i kiosken eller livsmedelsaffären eller gå på 

vissa gator utan att uttryckligt påminnas om att kvinnor betraktas 

som handelsvara för män. Det strukturella kvinnovåldet 

är mest uppenbart i pornografin och prostitutionen. 60 

Vänsterpartisterna knöt an till synen på makt som förankrad i komplexa 

samhälleliga förhållanden, som dominerande i den svenska prostitutionsdebatten 

under 1970-talet. Kvinnovåldet utgår enligt motionstexten från 

en struktur som är inbyggd i samhället och inte från enskilda (manliga) individer. 

”För att få slut på prostitutionen kräver” vänsterpartisterna i slutet 

av sin skrivelse trots det ”att ’torskarna’ kriminaliseras” och lägger därmed 

mål, s 370. 

58. Berit Andersson & Magnus Lundberg, ”Kvinnomisshandel som kunskapsfält”, i Åkerström 

& Sahlin, Det motspänstiga offret, s 85. 


60. Lars Werner (V) m.fl., Motion 1988/89:Ju623.

345 

skulden på individnivå. 61 Männens agerande tolkas här efter en annan logik 

än kvinnornas handlingsutrymme. Kvinnorna är offer för samhällets 

maktstruktur medan männen kopplas loss från denna struktur och tillskrivs 

ansvar, skuld och därmed handlingsmakt. 62 Uppfattningen att det är 

kvinnorna (och inte som tidigare sexualiteten) som skadas av prostitutionen 

och att det är männen (och inte bara samhällsstrukturen) som utövar 

våldet och förorsakar maktobalansen mellan könen blev vanligare. 

Vändningen till kravet om en kundkriminalisering som tillskriver förövaren 

makten över det oskyldiga offret gick hand i hand med en annan 

förskjutning i debatten. Som jag kommer att visa i nästa avsnitt ”tillfrisknade” 

det patriarkala Sverige i början av 1990-talet. Sverige beskrevs inte 

längre som ett patriarkalt och kommersialiserat samhälle utan allt oftare 

som ”världens mest jämställda land”. I detta land kunde prostitutionen 

svårligen förorsakas av en ojämn maktfördelning. Enskilda män som inte 

höll sina drifter i styr och envisades med att förtrycka kvinnor genom att 

köpa sexuella tjänster tillskrevs nu skulden och beskrevs som ett hot, inte 

bara mot kvinnorna utan också mot den nya (förmenta) maktbalansen 

inom samhällsstrukturen. Sexköpare tycktes begå ett brott såväl mot kvinnorna 

som mot det jämställda samhällets normer och värden. 63 

61. Ibid. 

62. Synen på den aktive mannen och den passiva kvinnan har beskrivits av Åsa Bergenheim 

i uppdrag av Kvinnomaktsutredningen. Där som på andra ställen i riksdagens skrifter 

problematiserade kvinnor denna bild, medan den i prostitutionsdebatten transporterades 

vidare främst av just kvinnor. (Åsa Bergenheim, ”Den aktive mannen och den passiva 

kvinnan – föreställningar kring kön och makt i historien”, i SOU 1997:113, Mot halva 

makten. Rapport till Utredningen om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska 

resurser mellan kvinnor och män, s 15–38.) 

63. Uppfattningen att prostitution medför skador för såväl den enskilda prostituerade 

som för samhället i stort kommer också till uttryck i sexköpslagens förarbeten och har 

lett till tolkningssvårigheter för domstolarna. Sexköpsbrott kan tolkas både som ett brott 

mot person och som ett brott mot allmän ordning vilket påverkar såväl straffvärdet som 

den prostituerades möjlighet att få skadestånd. Könsmaktsaktivister har krävt att kvinnor 

i prostitutionen, likt våldtagna, betraktas som offer för manligt våld. Jfr Eduards, Kroppspolitik, 

s 159–161; samt Lernestedt & Hamdorf, ”Sexköpskriminaliseringen – till skydd av 

vad? – del II”, s 111 f.

346 

sverige blir jämställdhetens land 

En tes som jag driver i denna avhandling är att den svenska prostitutionsdebatten 

ändrade inriktning under åren kring 1990. Feministiska perspektiv 

blev allt mer betydelsefulla och mer radikala, medan socialistiska 

och antikapitalistiska argument blev mer sällsynta. Denna utveckling gick 

hand i hand med utvecklingen av en ny svensk självbild. Jag följer statsvetaren 

Ann Towns analys när jag daterar uppkomsten av idén om Sverige 

som världens mest jämställda land till 1990-talets första hälft. 64 När hon 

undersökte Regeringskansliets årliga utrikesdeklarationer sedan 1975 lade 

Towns märke till att jämställdhetsfrågor bara nämndes tre gånger i dessa 

skrivelser fram till 1995. EU-inträdet detta år tolkas av Towns som en av 

orsakerna till att jämställdhet kom att definieras som en särskilt angelägen 

fråga för Sverige efter 1995 och har nämnts i samtliga deklarationer sedan 

dess. 65 Sverige började känna ett stort ansvar för kvinnors rättigheter, inte 

bara i det egna landet utan betraktade sig som föredöme även för resten 

av EU och för världen. Europa verkade efterfråga svenska insatser på området, 

vilket regeringen påpekade bland annat i en skrivelse om jämställdhetspolitiken 

som överlämnades till riksdagen i oktober 1996. 

Sverige har kommit långt i frågor som rör jämställdhet mellan 

kvinnor och män i ett EU-perspektiv. Många EU-länder 

efterfrågar svenska erfarenheter på jämställdhetsområdet och 

Sverige ses ofta som en förebild. […] Förväntningarna på det 

svenska medlemskapet och vad detta kan komma att innebära 

för EU:s jämställdhetsarbete är stora. Detta har ställt särskilda 

krav på svenska insatser på skilda områden. 66 

64. Ann Towns, ”Paradoxes of (In)Equality. Something is Rotten in the Gender Equal State 

of Sweden”, i Cooperation and Conflict, 2002/37, s 157–179. Enligt Towns har den svenska 

jämställdhetsdiskursen lett till en hierarkisk kategorisering av befolkningen i jämställda 

”svenskar” och ojämställda ”invandrare” vilket för henne är ett tecken på att ”någonting är 

ruttet i den jämställda svenska staten”. 

65. Towns, ”Paradoxes of (In)Equality”, s 162. Innan 1995 nämndes jämställdhet eller 

kvinnors rättigheter i samband med FN:s första världskonferens om kvinnor 1975, när 

Sverige blev ledamot i FN:s kvinnokommission 1988 samt återigen i samband med arbetet 

inom FN 1991. (Ibid., s 176.). 

66. Skrivelse 1996/97:41, Jämställdhetspolitiken, s 72 f. Regeringen nämner också att det

347 

Självbilden som jämställdhetens land har konsoliderats några år senare, 

vilket ett citat från regeringens skrivelse om jämställdhetspolitiken från 

oktober 1999 kan illustrera. Margareta Winberg, som gjorde sig ett namn 

som en av sexköpslagens viktigaste förespråkare, undertecknade denna 

skrivelse som näringsminister. 

Vi har i Sverige kommit långt i en internationell jämförelse, ja 

faktistk [sic] längst i världen. Vi delar gärna med oss av våra 

erfarenheter, vi exporterar gärna vår svenska modell för jämställdhet. 

67 

Towns sammankopplar den nya jämställdhetsidentiteten med en svensk 

självbild som ”modell” med moraliskt ansvar för den internationella gemenskapen. 

Antropologen och queerforskaren Don Kulick är inne på 

samma spår när han drar en linje från neutraliteten, internationalismen 

och den moraliska rättfärdigheten som svenskar tillskrev sig själva under 

1960- och 1970-talet till 1990-talets betoning av jämställdheten. 68 Sedan 

andra världskriget har Sverige utvecklat en förståelse av sig självt som 

”moralisk stormakt” med den moraliska plikten och ansvaret att föra talan 

för svaga aktörer och små länder. 69 Utrikespolitiken har stärkt denna 

bild. Sveriges kritik mot Vietnamkriget och stöd för Kuba och Allenderegeringen 

i Chile har enligt Kulick bidragit till ”a strong sense that the 

Swedish polity was politically more aware, humane, and moral than that 

of many other nations”. 70 Under folkhemmets glansdagar när Sverige betraktade 

sig som världens modernaste land odlades även föreställningen 

att den svenska staten med sitt förstånd och sin rationalitet kunde leda 

stater som inte hade kommit lika ”långt” i sin mognadsprocess till hög- 

samtidigt finns skillnader mellan EU-länderna ”både i fråga om synen på jämställdhet och 

på vilka metoder som bör användas i jämställdhetsarbetet”. (Ibid.) Den går däremot inte 

närmare in på möjliga konflikter som uppstår ur denna oenighet eller på andra länders 

kritik mot den svenska jämställdhetssynen. 

67. Skrivelse 1999/2000:24, Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet, s 6. 

68. Kulick, ”Sex in the new Europe”, s 208 f. Jfr även Gould, Sweden’s Law on Prostitution, 

s 210 f. 

69. Ann-Sofi Nilsson, Den moraliska stormakten. Stockholm 1991. 

70. Kulick, ”Sex in the new Europe”, s 209.

348 

re höjder. 71 Denna bild råkade emellertid i kris under 1980-talet när den 

svenska ekonomin gick tillbaka, neutraliteten började ifrågasättas och välfärdsstaten 

monterades ner. 72 Sverige behövde en ny identitet och hittade 

den i jämställdheten. Som jag redan har nämnt var folkomröstningen om 

EU-inträdet och det senare medlemskapet en katalysator i denna process, 

riksdagens jämställdhetsval 1994 var en annan och priset för världens 

mest jämställda land som den dåvarande vice statsministern Mona Sahlin 

fick ta emot av den amerikanska skådespelaren Jane Fonda på FN:s kvinnokonferens 

i Peking 1995 var en tredje. 73 Jag kommer snart att gå in på 

dessa händelser mer ingående. 

I analysavsnittet som avslutade den första Sverigedelen visade jag på 

flera likheter mellan folkhemstanken och 1970-talets prostitutionsdebatt. 

Idén om den starka staten som tar ställning för vissa kollektiva moraliska 

principer och ser till att människorna har möjlighet att leva sina liv i 

enlighet med dessa normer var då en viktig utgångspunkt. Dessa tankar 

påverkade landets fortsatta ideologiska utveckling och därmed också den 

fortsatta prostitutionsdebatten även om den nya jämställdhetsvisionen 

innebar vissa justeringar. På de följande sidorna visar jag på vilket sätt 

självbilden som världens mest jämställda land påverkade prostitutionsdebatten 

samt hur diskussionen om prostitution å andra sidan bidrog till att 

stärka denna självbild. 

Debatten om EU-medlemskapet 

Don Kulick menar att sexköpslagen som trädde i kraft den 1 januari 1998 

var ”a response to Sweden’s entry into the EU”. 74 Jag menar att många andra 

faktorer och traditioner också har bidragit till förbudet och håller det för 

71. Orvar Löfgren, ”Nationella arenor”, i Billy Ehn, Jonas Frykman & Orvar Löfgren 

(red.), Försvenskningen av Sverige. Det nationellas förvandlingar, Stockholm 1993, s 29. 

72. Bo Stråth, Folkhemmet mot Europa. Ett Historiskt Perspektiv på 90-talet, Stockholm 

1992; Bo Stråth, ”Neutralitet som självförståelse”, i Kurt Almquist och Kay Glans (red.), 

Den Svenska Framgångssagan?, Stockholm 2000, s 174 f; samt Bo Stråth, ”The Swedish 

Image of Europe as the Other”, i Bo Stråth (red.), Europe and the Other and Europe as the 

Other, Bryssel 2001, s 359–83. 

73. Jfr Towns, ”Paradoxes of (In)Equality”, s 163 f. 

74. Kulick, ”Sex in the new Europe”, s 199.

349 

sannolikt att sexköp hade blivit kriminaliserat även utan EU-debatten. 75 

Däremot ger jag Kulick rätt i att rädslan för EU-medlemskapets effekter 

hjälpte kriminaliseringsförespråkarna. 

När debatten om ett möjligt svenskt EU-medlemskap kom i gång i början 

av 1990-talet tillhörde prostitutionen nej-sidans argument. Sven-Axel 

Månsson ingick i lobbygruppen mot EU, eller EG som det hette fram till 

november 1993. Tillsammans med den feministiska skribenten Susanne 

Backman författade han en liten broschyr som fick titeln Bordell Europa 

och publicerades som tredje häftet i en skriftserie som hette Nej till EG. 76 

Broschyren återspeglar den bland EG-motståndarna framväxande bilden 

av Sverige som ett lyckligt land med lite prostitution som hotas av Europas 

”internationella könshandelsverksamhet”. 

Från det svenska välfärdssamhällets horisont kan denna 

verksamhet tyckas avlägsen, samtidigt är det ett obestridligt 

faktum att den finns alldeles in på våra egna knutar. Förändringarna 

i Östeuropa har redan satt sina spår i den svenska 

könshandeln. Och om inte förr, så kommer vår anslutning till 

den europeiska gemenskapen att ställa oss inför en betydande 

utmaning också på denna punkt. 77 

Den ”internationella könshandelsverksamheten” hade knappast uppmärksammats 

i Sverige före 1990-talet, men väckte desto mer intresse som argument 

mot EU inför folkomröstningen. Prostitution och människohandel 

blev synonymer och berättelser om inlåsta tvångsprostituerade från 

främmande länder anfördes som exempel på vad prostitutionen innebar 

i utlandet. 78 

75. Kulick hävdar att kriminaliseringen av sexköp föreslogs för första gången 1992 i samband 

med att debatten om EU-medlemskapet drog i gång. (”The law criminalizing the 

purchase of sexual services was passed in 1998. But it was first proposed in late 1992 […] 

just as the campaign for the EU referendum was getting under way.” Ibid., s 211.) Det finns 

dock exempel på motioner och debattinlägg i riksdagen som krävde ett sexköpsförbud 

redan i början av 1980-talet, t.ex. Gunilla André, Motion 1983/84:2564; samt Margareta 

Persson & Ingrid Andersson (S), Motion 1983/84:2567. 

76. Sven-Axel Månsson & Susanne Backman, Bordell Europa, Stockholm 1993. 

77. Sven-Axel Månsson, ”Organiserad könshandel”, i Månsson & Backman, Bordell Europa, 

s 6. 

78. Jag återkommer till debatten om människohandel i nästa kapitel där jag bl.a. visar att

350 

Bordell Europa inleds med en berättelse om ”fyra skräckslagna filippinska 

kvinnor” som polisen kunde befria ur ”en våning i utkanten av 

Frankfurt”. 79 Månsson varnade för denna typ av slavhandel som enligt honom 

inte bara accepterades utan till och med främjades av de flesta länder 

i Europa. 

Sanningen är att den organiserade könshandeln inte bara tolereras 

utan också aktivt främjas i de flesta länder inom den 

europeiska ”gemenskapen”. 80 

Han menade vidare att prostitutionen ”på den europeiska kontinenten” 

betraktades som ett frivilligt val även för de allra fattigaste kvinnorna. 

Månsson nämnde inte att den tyska prostitutionspolitiken bara avsåg 

pros titutionsformer där sexsäljare själva kan bestämma villkoren för sina 

affärer, utan förmedlade intrycket att den tyska politiken avdramatiserade 

tvångsprostitution där kvinnor hålls fast mot sin vilja. Bilden av ett Europa 

som fullständigt struntar i människor som vill lämna prostitutionen 

förstärktes ytterligare av att Månsson hävdade att det fanns en risk att EG 

skulle tvinga Sverige att överge sina sociala insatser. 

Idag bedriver vi offensiva sociala insatser för att hjälpa kvinnor 

bort från prostitutionen; kommer sådana insatser att kunna 

försvaras politiskt i ett läge där prostitutionen ”upphöjts” till 

yrke i andra EG-länder? Hur ska vi hantera denna utmaning? 81 

Att det också i den europeiska gemenskapen fanns organisationer som 

hjälpte sexsäljare att hitta sysselsättningar utanför prostitutionen mörklades 

på detta sätt. Inte bara den kontinentala forskningen och politiken 

beskrevs som företrädare för en cynisk syn på prostitutionen utan även 

sexsäljarnas egna organisationer. Månsson talade om en ”pro-prostitutionslobby” 

som han karakteriserade på följande sätt. 

människohandel knappt uppmärksammades i Sverige före EU-medlemskapet. 

79. Månsson, ”Organiserad könshandel”, s 5. 

80. Ibid., s 15. 

81. Ibid., s 19.

351 

Lobbyn består framför allt av tyska och holländska s.k. [sic] 

frivilliga organisationer, som med myndigheternas aktiva stöd 

och i nära samarbete med de prostituerades ”egna” [sic] organisationer 

arbetar för en avkriminalisering av koppleriet och 

en professionalisering av prostitutionen. 82 

Prostitueradeprojekt som Hydra i Berlin misstänkliggjordes i broschyren 

med hjälp av en antydan om att föreningarna egentligen inte arbetade i 

sexsäljarnas intresse. En liknande bild av den tyska prostitueraderörelsen 

tecknades av journalisterna Cecilia Bodström och Helena von Zweigbergk 

som 1994 beskrev prostitutionens skadeverkningar i en bok som fick titeln 

Priset man betalar för att slippa kärlek. Hydra i Berlin nämns där som 

skräckexempel på prostitueraderörelsens arbete och ideologi. Att journalisternas 

beskrivning inte gör rättvisa åt prostitueradeprojektets systemkritiska 

perspektiv och feministiska ideal framgår av följande citat. 

I viss mån uttrycker förespråkarna för ”sexarbete” en känsla av 

resignation. Man har resignerat inför tanken att männen alltid 

kommer att ha den ekonomiska makten […]. Man har resignerat 

inför att världen är hård och kall. Det gäller att äta eller 

ätas. Utnyttja eller bli utnyttjad. 83 

Som jag har visat ovan ansåg företrädarna för de tyska organisationerna 

själva inte alls ”att männens maktposition är odelbar och oövervinnlig” 

såsom Bodström och von Zweigbergk påstod. 84 Många av kvinnorna i 

Hyd ra hade ett förflutet i den radikala vänstern, erfarenheter från husockupationer 

och var mycket kritiska mot makthavare på alla nivåer. Stigmatiseringen 

som de prostituerade utsattes för betraktades av Hydrakvinnorna 

som ett exempel på männens maktposition som skulle övervinnas 

genom en utvidgning av sexsäljarnas rättigheter. 85 Enligt Bodström och 

von Zweigbergk var detta tillvägagångssätt inte omtänksamt utan cyniskt 

och känslokallt. 

82. Ibid., s 16. 

83. Bodström & von Zweigbergk, Priset man betalar, s 294. 

84. Ibid., s 97 f. 

85. Se ovan s 266.

352 

De icke-prostituerade ”sexliberaler” som använder sig av en 

legaliseringsretorik där ”sexarbete” är att betrakta som vilket 

annat arbete som helst, väljer en distanserad, logisk argumentering 

framför att föreställa sig en känslomässig verklighet. 

Man tänker bara med hjärnan, utan att samtidigt känna 

med hjärtat. 86 

Sven-Axel Månssons kollega från Nej till EG, Susanne Backman, hade varit 

på den internationella prostitueradekonferensen som ägde rum i Frankfurt 

i oktober 1991. Erfarenheterna från detta möte är temat för hennes 

text i Bordell Europa. Rapporten ”På horkongress i Tyskland” återger prostitueradeprojektens 

utgångspunkter och krav. Backman hade inte bara 

talat med Monika Hofman som då var Hydras ordförande och Priscilla 

Alexander som representerade WHO utan också med Gerrit Bloemen 

som presenteras som en nederländsk före detta sexköpare som grundat en 

förening för sexköpande män och arbetade ”för att befria såväl de prostituerade 

som […] kunder från stämpeln som avvikande”. Det gemensamma 

målet för konferensdeltagarna var enligt Backman att ”[v]erksamma 

inom sexindustrin ska, oavsett kön, ålder, nationalitet, hiv/aids-diagnos 

eller missbruk, garanteras säker arbetsmiljö och ett tryggt privatliv”. 87 Allt 

fler människor verkade ställa sig bakom dessa krav. Utomlands hade till 

och med lesbiska radikalfeminister blivit en kraft för legaliseringen av 

prostitutionen informerade Backman, och det inte utan framgång, vilket 

det fanns exempel på. 

Idag är det en realitet i Holland att två lesbiska sammanboende 

prostituerade kvinnor som arbetar med sadmosochistisk [sic] 

sexservice kan få adoptera eller insemineras, något som med 

svensk lagstiftning skulle vara helt otänkbart. 88 

Backmans artikel är informativ och saklig. Prostitueradeprojektens synpunkter 

återges utan kommentarer och texten skulle mycket väl kunna 


87. Susanne Backman, ”På horkongress i Tyskland”, i Backman & Månsson, Bordell Europa, 

s 22 f. 

88. Ibid., s 24.

353 

stamma ur deras egen penna, vore det inte för de avslutande meningarna. 

Där blir det tydligt att den svenska feministen utgick från att hennes läsare 

skulle tycka att bilden av välorganiserade prostituerade och deras visioner 

om tryggare arbetsvillkor och rätten att adoptera barn var en mycket 

osvensk och skrämmande tanke. 

Ur svenskt perspektiv väcker frågeställningarna på konferensen 

i Farkfurt Am Main [sic] minst sagt tvivel. Kan fackförbund 

för prostituerade verkligen bli en realitet även hos oss? 

Vad händer om Sverige ansluts till EG? 89 

EG-medlemskapet kunde få negativa konsekvenser då ”könshandeln” var 

”vanligare och mer samhälleligt accepterad” på kontinenten, ”affärsmässig 

och organiserad”. Backmans slutsatser visar att avståndstagandet från 

sexsäljares arbetskamp ansågs så självklart i den svenska debatten att det 

inte behövde motiveras. 90 Backman gjorde inget försök att förstå rationaliteten 

i den tyska debatten utan presenterade den som entydigt inhuman 

och känslokall. 

Bordell Europa avslutas med en tredje text, ”Prostitutionen ökar”, även 

den författad av Susanne Backman. Nu intervjuas Jari Kousmanen som 

arbetade vid Göteborgs socialförvaltning och skrev en artikel om sexköpande 

män. På frågan vad en EU-anslutning kunde leda till svarade han: 

Det är inte bara arbetskraften och pengarna som rör sig över 

gränserna, utan också ideologierna, tänkesättet. Ideologin man 

har ute i Europa hyllar prostitution nästan som ett ”yrke”, man 

bejakar verksamheten. […] Det tänkesättet är livsfarligt att få 

hit! 91 

89. Ibid., s 25. Don Kulick har pekat på det ironiska i att svenska vänsteraktivister uttryckte 

oro för det faktum att en grupp människor kunde organisera sig i en fackförening eller 

i ett ”horfackförbund” som Backman befarade. (Kulick, ”Sex in the new Europe”, s 207; 

samt Backman, ”På horkongress i Tyskland”, s 20.) 

90. Ibid., s 24 f. 

91. Susanne Backman, ”Prostitutionen ökar”, i Backman & Månsson, Bordell Europa, s 29.

354 

Beskrivningen av prostitutionspolitiken i den europeiska gemenskapen 

som cynisk och hänsynslös lät det svenska tillvägagångssättet framstå som 

mer humant och socialt överlägset. Debattörerna drog två olika slutsatser 

när det gällde att hitta strategier för att skydda den svenska politiken från 

utlandets inflytande. För Månsson och Backman var lösningen ett nej till 

EG-medlemskapet, medan Bodström och von Zweigbergk förespråkade 

en kriminalisering av sexköparna för att förtydliga den svenska positionen. 

92 Liknande positioner förekom också i riksdagsdebatten. Vänsterpartisten 

Bengt Hurtig tillhörde dem som var oroliga över ”problemen 

med horeriet och knarket när det gäller anpassningen till EG”. 93 Socialdemokraten 

Ulla Pettersson valde sina ord mer omsorgsfullt. ”Att kvinnor 

från fattigare länder används som prostituerade” hörde för henne ”till de 

’vanor’ inom EG-området som vi inte ska ta till oss.” 94 Den bästa vägen 

att motverka utlandets inflytande var enligt Pettersson ett sexköpsförbud. 

Denna uppfattning delades bland annat av kristdemokraten Margareta 

Viklund som menade att en kriminalisering dessutom kunde ”bromsa 

den pågående och väntade invasionen av prostituerade från Central- och 

Östeuropa”. 95 Viklunds partikollega Liisa Rulander hänvisade till Sven- 

Axel Månsson när hon konstaterade ”att vi måste öppna våra gränser för 

prostitution om vi inte kriminaliserar denna verksamhet före vårt inträde 

i EG”. 96 Socialdemokraten Margareta Winberg instämde tillsammans med 

tolv partikollegor. 

Mellan EG-länderna förekommer en stor rörlighet av prostituerade 

och prostitution betraktas allmänt som ett yrke. En framkomlig 

väg att motverka en sådan spridning till Sverige kan 

vara att pröva frågan om kriminalisering av könsköparna. 97 

Broschyren Bordell Europa och Cecilia Bodströms och Helena von Zweigbergks 

Priset man betalar för att slippa kärlek användes under resten av 

1990-talet som underlag för riksdagens behandling av prostitution. 98 


93. Beng Hurtig (V) i RD-protokoll 1992/93:60, anf. 40. 

94. Ulla Pettersson m.fl. (S), Motion 1991/92:Ju607. 

95. Margareta Viklund m.fl. (KDS), Motion 1991/92:So231. 

96. Liisa Rulander (KD) i RD-protokoll 1992/93:45, anf. 187. 

97. Margareta Winberg m.fl. (S), Motion 1992/93:Ju845. 

98. Jfr SOU 1995:15, Könshandeln, s 243 f.

355 

Feministiska reaktioner på 1991 års riksdagsval 

En annan katalysator för förnyandet av den svenska prostitutionspolitiken 

var de feministiska krafterna som formerade sig inför riksdagsvalet 

1994. Valet 1991 upplevdes som katastrofalt ur ett jämställdhetsperspektiv. 

Minskningen av andelen kvinnor bland riksdagens ledamöter från 38 

procent 1988 till 34 procent 1991 samt nerskärningar i välfärdssystemet 

ledde till protester bland annat inom det av Maria-Pia Boëthius grundade 

och av Ebba Witt-Brattström offentliggjorda feministiska nätverket Stödstrumporna 

som hotade med att grunda ett eget kvinnoparti. 99 

Stödstrumpornas slogan var ”Hela lönen, halva makten!” men de kämpade 

inte bara för högre kvinnolöner och större kvinnlig representation i 

riksdagen. På Kvinnotribunalen som nätverket arrangerade 1993 diskuterades 

allt från skolpolitik, sjukvård och kvinnoforskning till abort och 

barnomsorg. Prostitutionspolitiken berördes av nätverkets krav på regeringen 

att tillsätta ”en kommission […] som utreder varje aspekt på det 

sexualiserade våldet i Sverige”. 100 

Stödstrumpornas engagemang satte fart på de etablerade partierna som 

fruktade att ett kvinnoparti kunde kosta dem röster i valet. Rädslan närdes 

av en SIFO-undersökning som identifierade en stor grupp vänsterorienterade 

kvinnor utan politisk hemvist som kunde tänka sig att rösta på ett 

kvinnoparti. 1992 publicerades 2 opinionsundersökningar som visade att 

mellan 33 och 42 procent sympatiserade med idén om ett kvinnoparti. 101 

99. Diane Sainsbury, ”Party feminism, state feminism and women’s representation in 

Sweden”, i Joni Lovenduski (red.), State Feminism and Political Representation, Cambridge 

2005, s 207 f. Om Stödstrumpornas insatser, se även Agneta Stark, ”Combating the Backlash. 

How Swedish women won the war”, i Ann Oakley & Juliet Mitchell (red.), Who’s 

afraid of Feminism?, London 1997, s 224–288; Petra Ulmanen, (S)veket mot kvinnorna 

och hur högern stal feminismen, Stockholm 1998; Gunnel Karlsson, ”Social Democratic 

women’s coup in the Swedish parliament”, i Drude von der Fehr m.fl. (red.), Is there a 

Nordic feminism? Nordic feminist thought on culture and society, London 1998, s 44–68; 

samt Maud Eduards, Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori, 

Malmö 2002, s 69-73. 

100. Backlash i Sverige, utg. av Kvinnotribunalen, Stockholm 1993, s 236. Sexualiserat våld 

är en samlingsbeteckning för övergrepp mot kvinnor såsom misshandel, våldtäkt, trakasserier 

och prostitution. Se även nedan s 389. 

101. Ulmanen, (S)veket mot kvinnorna, s 31.

356 

Även erfarenheten från valet 1988 då Miljöpartiet lyckades komma in i 

riksdagen samt framgångarna Ny Demokrati firade 1991 bidrog till att 

de etablerade partierna blev vaksamma. Såväl Ingvar Carlsson som Bengt 

Westerberg ”bjöd in Stödstrumporna för att tala om vad de kunde göra 

för jämställdheten”. 102 I enlighet med kraven som också yttrades på Kvinnotribunalen 

tillkallade Westerberg i mars 1993 en ny prostitutionsutredning 

och i juli 1993 ”en kommission med uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv 

göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor”. 103 Prostitutionsutredningen 

lade fram sitt betänkande Könshandeln i januari 1995. 

Den så kallade Kvinnovåldskommissionen avslutade sitt arbete ett halvt år 

senare med slutbetänkandet Kvinnofrid. Tillsammans utgjorde dessa utredningar 

förarbetet till sexköpsförbudet, vilka jag kommer att behandla 

mer ingående längre fram. Här vill jag bara ge en första antydan om att 

Stödstrumpornas engagemang och arbetet av likasinnade feminister har 

haft stor betydelse för den fortsatta prostitutionsdebatten. Ingvar Carlsson 

deltog efter valet 1994 som statsminister i jämställdhetsutbildningen som 

på regeringens uppdrag hölls av stödstrumpan Agneta Stark tillsammans 

med Birgitta Hedman från Statistiska centralbyrån. Förutom statsministern 

utbildades även statsråd, statssekreterare, myndighetschefer, landshövdingar 

med flera av Agneta Stark som dessutom fick i uppdrag att utveckla 

departementens jämställdhetsarbete. 104 

Den tredje gnistan för jämställdhetsperspektivet tändes av valutgången 

1994 som gav kvinnorna dryga 40 procent av riksdagsmandaten. 

Prisbelönt som världens mest jämställda land 

Med riksdagsvalet 1994 fick Sveriges riksdag den mest jämna könsfördelningen 

i världen, vilket föranledde allt fler ledamöter att beskriva sin 

arbetsplats som ”världens mest jämställda parlament”. 105 Förutom valutgången 

var även FN:s ansträngningar att uppmärksamma och driva jämställdhetsfrågor 

ett viktigt bidrag till skapandet av bilden av Sverige som 

102. Ibid., s 35. 

103. SOU 1995:60/A, Kvinnofrid, s 3. 

104. Ulmanen, (S)veket mot kvinnorna, s 67. 

105. Inger Segelström m.fl. (S), (C), (FP), (V), (MP) & (KD), Motion 1996/97:Ju718.

357 

världens mest jämställda land. Bland annat utvecklade FN kriterier för att 

kunna jämföra och rangordna kvinnors status och rättigheter i olika länder. 

Analyser av kvinnors och mäns medellivslängd, läskunnighet, utbildningsnivå 

och plats på arbetsmarkanden publicerades årligen i Human 

Development Report. Mellan 1990 och 1994 rangordnades Sverige i dessa 

jämställdhetslistor mellan plats fyra och fem. 1995 infördes emellertid två 

nya system för att jämföra jämställdheten i olika länder, Gender-Related 

Development Index som mäter kvinnors och mäns utvecklingsmöjligheter 

(tillgång till kunskap och andra resurser) och Gender Empowerment 

Measure som undersöker i vilken utsträckning kvinnor och män kan påverka 

politiska och ekonomiska beslutsprocesser. Enligt dessa nya kriterier 

rangordnades Sverige 1995 för första gången som världens mest jämställda 

land och Mona Sahlin bjöds in till FN:s kvinnokonferens i Peking 

där hon fick ta emot utmärkelsen. 106 

I prostitutionsdebatten beskrevs jämställdheten nu som en del av det 

svenska kulturarvet. Könshandeln ansågs inte ha någon plats i denna tradition. 

Prostitution framstod som en osvensk företeelse som kunde liknas 

vid slavhandel och hustruköp. 

Det var länge sedan någon argumenterade för slavhandel och 

hustruköp som en ofrånkomlig del av vårt samhälle. Politiska 

beslut och utveckling har successivt lett till att dessa företeelser 

knappt ens ses som en del av vårt kulturarv. 

På samma sätt är det nu hög tid att vi klart och tydligt uttrycker 

vårt fördömande av prostitutionen. Den får inte under 

några villkor ses som en etablerad del av vårt samhälle. 107 

I slutbetänkandet från Prostitutionsutredningen som tillsattes 1993 förklarades 

det faktum att andra länder accepterade prostitution och tolererade 

bordeller med dessa länders traditioner som ansågs vara väsensskilda 

från den svenska kulturen. Till exempel tolkades Nederländernas liberala 

prostitutionslagar som ”en följd av landets historia som frihandelsnation 

och slavutskeppningsplats”. 108 Den liberala tyska prostitutionspolitiken be- 

106. Jfr Towns, ”Paradoxes of (In)Equality”, s 164. Towns hänvisar även till United Nations 

Development Programme, Human Development Report, New York 1990–2000. 

107. Elisabeth Persson (V) m.fl. , (S) & (FP), Motion 1992/93:Ju622. 

108. SOU 1995:15, Könshandeln, s 175.

358 

skrevs i de nationalsocialistiska koncentrationslägrens tradition, en koppling 

som har återkommit i debatten om prostitution, senast inför fotbolls- 

VM i Tyskland 2006. 109 I Svenska Dagbladet anspelade krönikören Anna 

Larsson på texten över ingångsporten till koncentrationslägren (Arbeit 

macht frei) när hon föreslog mottot ”Fuck macht frei” som slogan för de 

tyska bordellerna. 110 Journalisten Andreas Gustavsson skrev i tidskriften 

ETC:s specialnummer ”Om horor, fotboll och män” om sina intryck från 

Europas största bordell, Pascha i Köln, som han hade besökt inför VM. 

Stående framför bordellen tittar han på ”taxibilarnas shuttletrafik” till de 

prostituerade och ”minns ett besök till Sachsenhausen, koncentrationslägret 

i Berlins förorter. Där dog hundratusentals. Men jag kunde bara 

tänka på husen precis vid stängslet, att de boende måste ha haft direkt insyn. 

De såg”. 111 Till skillnad från Holland och Tyskland byggde det svenska 

samhället ”på respekt för allas lika värde”, vilket socialdemokraten Inger 

Segelström och flera av hennes kollegor betonade. 

Könshandeln har inte någon plats i vårt samhälle som bygger 

på respekt för allas lika värde. Könshandeln har heller inte någon 

plats i landet med världens mest jämställda parlament. 112 

Sveriges ställning som prisbelönt föregångsland i jämställdhetsfrågor ansågs 

förpliktiga till att även upplysa omvärlden, vilket riksdagens kommentarer 

om den tyska prostitutionspolitiken är tydliga exempel på. 

Kristdemokraten Ulla-Britt Hagström menade 2001 apropå Bundestags 

beslut att ge prostituerade tillträde till socialsystemet, att ”[h]ela riksdagen 

skulle kunna gå ut och tala om att vi är emot den legalisering av prostitutionen 

som Tyskland förespråkar”. 113 Miljöpartisten Ewa Larsson rekommenderade 

att utnyttja Sveriges ”goda rykte när det gäller jämställdhets- 

109. Susanne Dodillet, ”Den stora bordellkalabaliken”, i Arena, 2006/3, s 12–17. 

110. Anna Larsson, ”Fotbollslandslaget borde se Lilja 4-ever”, i SvD, den 7 april 2006. 

111. Andreas Gustavsson, ”Välkomna svenska fotbollsälskare! ETC går på Europas största 

bordell”, i ETC, 2006/2–3, s 13. 

112. Segelström, m.fl., Motion 1996/97:Ju718. Se även Inger Segelström (S) i RD-protokoll 

1996/97:86, anf. 111. 

113. Ulla-Britt Hagström (KD) i RD-protokoll 2000/01:67, anf. 6.

359 

frågor” för att motverka den tyska politiken. 114 Liknande röster hördes 

2006 i samband med fotbolls-VM. ”Tyvärr har inte arbetet kommit lika 

långt i Tyskland. Därför har vi anledning att försöka skjutsa på debatten 

i Tyskland på det här området”, menade då idrottsminister Bosse Ringholm. 

115 I Prostitutionsutredningens betänkande från 1995 uttrycktes förhoppningen 

att ett svenskt prostitutionsförbud kunde ”utgöra ett stöd för 

de grupper i olika länder som motarbetar prostitution i alla dess former 

och kanske få andra länder att inse, att det inte är meningslöst att reagera 

kraftfullt mot prostitution.” Utredningsgruppen hade känslan att Sverige 

stod vid en skiljeväg där det bara fanns två alternativ: ”Att släppa de destruktiva 

krafterna lösa eller att kraftigt markera att detta är oacceptabelt 

och oförenligt med vårt lands kultur.” 116 

Prostitution beskrevs inte längre främst som ett uttryck för kapitalism 

utan snarare för kvinnoförtryck och insatserna mot verksamheten användes 

som måttstock vid bedömning av den svenska jämställdheten liksom 

den i andra länder. Ett förbud mot köp av sexuella tjänster framstod som 

ytterligare ett bevis på den prisbelönta svenska jämställdheten och bidrog 

på så sätt till Sveriges identitetsskapande som världens mest jämställda 

land. 

Min tolkning av sexköpslagen som ett uttryck för uppfattningen att det 

finns en svensk kultur som är överlägsen de flesta andra går tvärtemot de 

slutsatser Maud Eduards drar i sin analys av riksdagens prostitutionsdebatt. 

117 I exemplet om Fadimemordet ovan har jag antytt att Eduards tar 

avstånd från nationalistiska strävanden. 118 Debatten om hedersvåld tolkas 

av statsvetaren som ett exempel på en patriarkal praktik som beskriver 

våld mot kvinnor som ett osvenskt problem och därigenom bagatelliserar 

och döljer kvinnoförtrycket som förekommer bland svenskar. Även betoningen 

av Sverige som världens mest jämställda land är Eduards kritisk 

mot. Hon skriver så här: 

114. Ewa Larsson (MP), i RD-protokoll 2000/01:78, anf. 106. 

115. Bosse Ringholm (S) i RD-protokoll 2005/06:107, anf. 52. 

116. SOU 1995:15, Könshandeln, s 226 f. 

117. Eduards, Kroppspolitik, s 135–179. 

118. Se ovan s 334–335.

360 

Det finns en offentlig diskurs i Sverige om välfärdsstatens och 

jämställdhetspolitikens framgångar, som har klara nationalistiska 

undertoner: vi toppar jämställdhetsligan. […] Frågan är 

i vilken utsträckning feministiskt orienterade samhällsvetare 

och historiker får lov att påpeka att det också finns stabila drag 

och sprickor i utvecklingen. 119 

Jag delar Eduards kritik mot betoningen av den svenska jämställdheten, 

men menar till skillnad från henne att dessa invändningar också är aktuella 

i samband med prostitutionsdebatten. Enligt min tolkning bidrog till exempel 

framställningen av den nederländska och tyska prostitutionspolitiken 

som cynisk och inhuman på ett liknande sätt som det starka uppmärksammandet 

av hedersmord på bekostnad av ”svenskt” våld mot kvinnor 

till bilden av den svenska kulturen som mer jämställd än andra. Eduards 

däremot kommer till den motsatta slutsatsen. Följande ord avslutar hennes 

analys av den svenska prostitutionspolitiken och sexköpslagen. 

Genom att kriminalisera sexköpande män har lagstiftarna uttalat 

att Sverige inte kan betraktas som ett jämställt land. Om 

de hade ansett att jämställdhet och reell demokrati råder borde 

den logiska lösningen ha varit (om man inte väger in moraliska 

argument) att låta prostitutionen förbli ett fritt – och ostraffat 

– val för båda parter. Men här formerades demokratiska 

krafter mot den nationella myten om jämställdhet. 120 

Jag tror att det framgår av debattinläggen som jag citerat ovan att sexköpslagens 

förespråkare, till skillnad från vad Eduards kommer fram till, 

använde kriminaliseringen inte bara som ett sätt att skapa jämställdhet 

utan också för att bekräfta vad som upplevdes som en specifik, svensk 

jämställdhetstradition. Eduards betoning av den statskritiska hållningen i 

prostitutionsdebatten är enligt min bedömning ensidig och missvisande. 

Följande passage ur propositionen Kvinnofrid är ett exempel på dubbelheten 

i debatten. 

119. Maud Eduards, Förbjuden handling, Malmö 2002, s 122. 


361 

Mäns våld mot kvinnor är inte förenligt med strävandena mot 

ett jämställt samhälle och måste bekämpas på alla sätt. I ett 

sådant samhälle är det också ovärdigt och oacceptabelt att män 

skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser med kvinnor mot 

ersättning. 

Det bör i det sammanhanget självfallet betonas att omfattningen 

av våldet mot kvinnor, såvitt känt, är mindre i Sverige 

än i många andra länder. 121 

Inte heller Sverige var fullkomligt när det gällde jämställdhet menade regeringen, 

men Sverige hade kommit längre än andra länder. Kriminaliseringen 

av sexköpare var inte bara ett sätt att uppmärksamma ojämställda 

strukturer, utan framställdes också som ett ofrånkomligt steg på en redan 

inslagen jämställdhetsbana och som ett sätt att skydda denna tradition 

mot påverkan utifrån. Eduards känner till tolkningen av sexköpslagen 

”som ett uttryck för en nationell självförståelse, ett försvar för svenska värden 

på jämställdhetsområdet”, men avfärdar denna uppfattning. 122 Hon 

menar att man bör ”skilja på aktörernas avsikter med lagen och hur den 

rättfärdigas av staten”. 123 Jag menar för det första att även staten och riksdagsledamöter 

måste betraktas som aktörer och jag har för det andra visat 

att också aktivister som Sven-Axel Månsson, Susanne Backman, Cecilia 

Bodström och Helena von Zweigbergk har bidragit till föreställningen om 

ett jämställt Sverige som hotas av omvärldens inflytande. Eduards tar i 

sin analys inte hänsyn till något av de inlägg jag har citerat ovan. Nedtoningen 

av debattens nationalistiska undertoner leder till att sexköpslagen 

hos Eduards framstår som ett entydigt feministiskt projekt. Enligt 

henne har den gällande prostitutionspolitiken ”formats av aktivister som 

drivit en feministisk linje och som influerat regeringen och de politiska 

partierna”. 124 Även jag menar att kvinnorörelsen har lämnat viktiga bidrag 

121. Proposition 1997/98:55, Kvinnofrid. 

122. Eduards, Kroppspolitik, s 157. Eduards syftar på Don Kulicks och Arthur Goulds 

analyser. (Kulick, ”Sex in the new Europe”; samt Arthur Gould, Sweden’s Law on Prostitution, 

s 201–215.) 


124. Ibid., s 152.

362 

till prostitutionspolitikens utformning. Nätverket Stödstrumporna har jag 

redan nämnt och åt Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i 

Sverige (ROKS) ägnar jag ett eget avsnitt längre fram. Till skillnad från 

Maud Eduards visar min analys emellertid att fler intressen kan skönjas 

bakom sexköpslagen. 

en ny prostitutionsutredning 

Efter att allt fler aktivister, organisationer och politiker uttalat sig för en 

straffbeläggning av all prostitution eller av dess kunder, tillsattes i mars 

1993 en ny prostitutionsutredning. 

Kommittédirektiven till den nya utredningen var mycket omfattande. 

Tillsammans med sina sakkunniga skulle Inga-Britt Törnell som tillsattes 

som utredare kartlägga omfattningen och formerna för hetero- och homosexuell 

prostitution, sexturism, barnprostitution, kontaktannonsprostitution, 

sexhotlines samt ”kvinnoimporter” från Asien och Östeuropa. 125 

Därutöver skulle utredningen utvärdera prostitutionsprojektens och polisens 

arbete mot prostitution. Regeringen önskade sig en dokumentation 

av prostitutionens skadeverkningar och bakgrundsfaktorer. Till exempel 

ville man veta huruvida ”tidiga erfarenheter av sexuella övergrepp” bidrog 

”till att kvinnor prostituerar sig”. 126 Utredningen förväntades ägna speciell 

125. ”Kommittédirektiv (Dir 1993:31)”, cit. enligt SOU 1995:15, Könshandeln, s 251–258. 

Som sakkunniga ingick rådmannen Eva Ernstson, direktören Ragnar Götestam, sektionschefen 

Lennart Jonasson, departementssekreteraren Gert Knutsson och byråcheferna 

Karl-Ǻke Pettersson och Mats Vangstad i utredningen. Sven-Axel Månsson och Rita 

Liljeström förordnades återigen som experter till utredningen. Månsson hoppade av utredningen 

kort innan den färdigställdes i december 1994 i protest mot dess förslag. Dagen 

utredningen publicerades föreslog han i en mycket kritisk debattartikel i Dagens Nyheter 

tillsammans med Hanna Olsson att den eventuella kriminaliseringen enbart skulle riktas 

mot köparen. (Sven-Axel Månsson & Hanna Olsson, ”Den röda horluvan tillbaka”, i DN, 

den 14 mars 1995.) Även kriminalinspektören Lennart Kellerman, som hade initierat 

arbetet mot prostitution i Malmö och där samarbetat med Sven-Axel Månsson och Stig 

Larsson tillkallades som expert till utredningen. Professor Madeleine Leijonhufvud, 

docenten Peter Martens, socialsekreteraren Elisabeth Pettersson, revisionssekreteraren 

Lii Orlov Lempert, föreståndaren Birgitta Ekström samt pressekreteraren Cecilia Modig 

gjorde utredningsteamet komplett. (Jfr SOU 1995:15, Könshandeln, s 3.) 

126. SOU 1995:15, Könshandeln, s 255. Min kursivering.

363 

uppmärksamhet åt kvinnor med missbruksproblem och redovisa behandlingsinsatser 

och tillämpning av LVM (lagen om vård av missbrukare), den 

skulle utvärdera förbudet mot offentliga pornografiska föreställningar och 

skärpningen av koppleribestämmelserna som infördes 1984, undersöka 

sambanden mellan ”våldsporr” och prostitution, studera socialt arbete för 

prostituerade i andra länder och jämföra dessa insatser med det svenska 

tillvägagångssättet, redogöra för EG-ländernas lagstiftning beträffande 

prostitution och dess effekter samt ”förutsättningslöst överväga olika alternativ” 

till ”en eventuell kriminalisering”. 127 

Den dåvarande chefen för Socialdepartementet, folkpartisten Bengt 

Westerberg, som undertecknade direktiven förklarade att prostitution 

inte enbart är skadlig för många av de inblandade personerna, utan inverkar 

negativt på sexualsynen i allmänhet. Dessutom betonade Westerberg 

att den heterosexuella prostitutionen strider mot strävandena efter jämställdhet 

mellan kvinnor och män. Westerberg tog emellertid inte bara 

avstånd från prostitutionen utan yttrade också en viss tvekan mot strängare 

prostitutionslagar. För det första menade han att det kunde vara svårt 

att avgränsa prostitutionen från ”sådana beteenden som uppfattas som 

normala människor emellan”. För det andra var Westerberg inte säker på 

om prostitutionen ”i normalfallet” som han definierade som ”en uppgörelse 

mellan två parter under ömsesidigt samtycke” var skadlig. Han hade 

intrycket att det inte var de inblandade utan främst utomstående som betraktade 

”detta normalfall av prostitution som ett stötande eller förkastligt 

beteende”, och undrade om samhällets avståndstagande verkligen motiverade 

en kriminalisering. 128 

Utredningens skrifter 

Svaret på sina frågor fick Bengt Westerberg i form av två rapporter, Socialt 

arbete mot prostitutionen i Sverige och Homosexuell prostitution – en kunskapsinventering 

samt Prostitutionsutredningens egentliga betänkande 

Könshandeln, som alla publicerades i början av 1995. 129 

127. Ibid., s 257. 

128. Ibid. 

129. SOU 1995:15, Könshandeln; SOU 1995:16, Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige; 

samt SOU 1995:17, Homosexuell prostitution – en kunskapsinventering.

364 

Utredningens förslag 

Den nya prostitutionsutredningen föreslog ett förbud mot all könshandel, 

dvs. straffansvar för både köpare och säljare av sexuella tjänster. Lagstiftningens 

normbildande funktion lyftes fram som argument för en kriminalisering. 

Förbudet skulle göra klart att könshandeln är ”en verksamhet 

som statsmakterna finner så förkastlig och skadlig för de inblandade att 

den ska stämplas som brottslig”. 130 Utredaren Inga-Britt Törnell utgick 

från att prostitution per definition är ett problem. Till skillnad från sexköpslagens 

förespråkare betraktade hon däremot inte prostitutionen som 

en form av sexuellt övergrepp som kvinnor ska skyddas från. Anledningen 

till att Törnell fördömde prostitutionen var att hon menade att sex för 

betalning var förkastligt oavsett om parterna handlade i samförstånd eller 

inte. Hon såg sexualiteten som en känslobaserad handling mellan två jämställda 

parter, och ville stadfästa denna syn även hos befolkningen med 

hjälp av lagen. Så här skrev hon i betänkandet: 

Att män kan köpa tillträde till kvinnors kön för att tillfredsställa 

sina egna sexuella behov strider mot uppfattningen om alla 

människors lika värde och strävandena mot jämställdhet mellan 

kvinnor och män. Att sexualitet betraktas som en vara, något 

som kan köpas och säljas, är inte heller förenligt med synsättet 

i ett demokratiskt samhälle. […] Sammantaget kan konstateras 

att könshandel som företeelse inte hör hemma i ett modernt 

samhälle som vårt och att den måste motarbetas på alla sätt. 131 

Beslutet att kriminalisera båda parterna i könshandeln och inte enbart köparen 

försvarade Inga-Britt Törnell med att det krävdes medverkan av både 

köpare och säljare för att könshandel överhuvudtaget skulle kunna äga 

rum. Enligt henne byggde prostitutionen ”i de allra flesta fall” på ”en frivillig 

överenskommelse, som säljaren ofta tagit initiativ till, mellan två vuxna 

personer”. Prostituerade uppträdde med andra ord ”ofta på ett sätt som 

sträcker sig utöver den för ett brott nödvändiga medverkan”. 132 Uppfattningen 

att inte enbart prostituerade utan även män som regelbundet köper 

130. SOU 1995:15, Könshandeln, s 220. 

131. Ibid., s 212 f. 

132. Ibid., s 228.

365 

sexuella tjänster kan betraktas som offer för samhällsstrukturen anfördes 

som ytterligare argument mot att endast bestraffa köparens handlande. 133 

Det fanns många anledningar till besvikelse över utredningens arbete 

och dess slutsatser. Jag ska beskriva remissinstansernas och riksdagsledamöternas 

reaktioner längre fram. Först ska jag redovisa betänkandets metodologiska 

utgångspunkter samt dess beskrivning av de prostituerades 

sociala situation. Det ska betonas att dessa delar av utredningen godkändes 

av så gott som alla remissinstanser och i den efterföljande riksdagsdebatten. 

Kritiken mot utredningen begränsade sig till dess slutsatser och 

lagförslag. 

Metoddiskussionen 

En svårighet som utredningen hade att kämpa med var bredden av frågeställningar 

som skulle behandlas samt tidspressen utredningen arbetade 

under. 134 För att kunna bemästra sitt uppdrag överlämnade utredaren och 

hennes sakkunniga undersökningen av den homosexuella prostitutionen 

samt utvärderingen av samhällets insatser mot prostitution till utomstående 

forskare. Min genomgång av dessa skrifter nedan inleds med en 

presentation av rapporten Homosexuell prostitution som behandlar flera 

svårigheter som den som vill kartlägga prostitutionen ställs inför. Därefter 

undersöker jag hur utredaren och hennes sakkunniga hanterade dessa 

problem i utredningens betänkande Könshandeln. Avsnittet avslutas med 

en kritisk granskning av utredningens tredje skrift, rapporten Socialt arbete 

mot prostitutionen i Sverige. 

Rapporten Homosexuell prostitution författades av kriminologen Eva 

Tiby som var verksam vid Brottsförebyggande rådet samt vid Krimino- 

133. Törnells förslag om prostitutionsförbudet skulle gälla alla åldrar vilket innebar att 

även prostituterade under 18 år skulle ”straffas för könshandel”. (Ibid., s 239.) I ”de allra 

flesta fall” skulle de unga prostituerade dock inte lagföras utan omhändertas enligt lagen 

om vård av unga (LVU). (Ibid.) Koppleribrottet skulle utvidgas till att gälla människor 

som främjade att någon mot ersättning medverkade i pornografiska alster. (Ibid., s 240.) 

Inrättandet av ett nationellt centrum för arbete mot prostitution avrundade utredningens 

förslag om åtgärder. (Ibid., s 218.) 

134. Utredningens sakkunniga förordnades den 1 maj 1993 och betänkandet skulle vara 

klart vid utgången av år 1994. (Jfr ”Kommittédirektiv (Dir 1993:31)”, cit. enligt SOU 

1995:15, s 258.)

366 

logiska institutionen vid Stockholms universitet. 135 Hennes ”kunskapsinventering” 

är den mest stringenta av utredningens tre publikationer. Den 

innehåller en utförlig metoddiskussion och utmärker sig genom ett jämförelsevis 

stort antal internationella referenser. Tiby utgår från att det är 

omöjligt att ge en heltäckande bild av den homosexuella prostitutionen. 

Prostitution är ett dolt fenomen och materialet som prostitutionsforskningen 

grundar sig på härstammar oftast från personer som har kommit 

i kontakt med socialtjänsten eller polisen, påpekar Tiby. Urval som är lätt 

att få tag på – personer som sitter i fängelse eller på andra institutioner 

till exempel, samt personer som prostituerar sig inom den mest synliga 

gatuprostitutionen – är överrepresenterade i forskningen. Prostituerade 

”som har en mer fast kundkrets, eller som får kontakter genom bekanta, 

ofta i högre sociala skikt i samhället” vet man mindre om. Detta måste tas 

i beaktande när resultaten utvärderas och innebär ”att studierna sällan kan 

generaliseras till att gälla utanför den undersökta gruppen” menar Tiby. 136 

Hon påpekar också att svensk och norsk prostitutionsforskning ofta utgår 

från att det är synd om de prostituerade och hänvisar till danska studier 

som kritiserar detta tillvägagångssätt eftersom det ”låser fast forskningen 

och placerar den i facket eländesforskning”. 137 

Till skillnad från utredningens andra sakkunniga och experter redovisar 

Tiby inte bara sina metodologiska överväganden utan tar dem också 

i beaktande i sin beskrivning av prostitutionen. Det är troligt att hennes 

uppdrag att beskriva just homosexuell prostitution underlättade för Tiby 

att differentiera sin bild av prostitutionen. Som jag har visat i kapitlet om 

1977 års prostitutionsutredning betraktas prostitution mellan män inte 

alltid som lika problematisk som den där kvinnor säljer sina tjänster. Med 

detta synsätt är det mindre kontroversiellt att skildra såväl nergångna män 

som glada callboys än att ge en lika mångfasetterad bild av kvinnorna i 

prostitutionen. 

I Tibys rapport förekommer olika former av prostitution och alla sex- 

135. SOU 1995:17, Homosexuell prostitution. 

136. Ibid., s 9. 

137. Ibid., s 11. Studierna som Tiby hänvisar till är Torben Bechman Jensen, ”Prostitutionsforskning? 

Udkast”, i Dansk tidskrift for kritisk samfungdsvidenskab, 1990/1, s 39–80; 

samt Anders Dahl m.fl., Trœk af den mandlige prostitution, utg. av Projektgruppen kommunehospitalet, 

Køpenhavn 1990.

367 

säljare hon skriver om lider inte av sin verksamhet. Bland böckerna Tiby 

hänvisar till finns såväl undersökningar där socialarbetare beskriver sitt 

arbete med hjälpsökande prostituerade som texter där prostituerade själva 

berättar om sin verksamhet. Ett exempel på den senare litteraturen är 

Jon Prestons Hustling. A Gentlemans Guide to the Fine Art of Homosexual 

Prostitution från 1994, som Tiby beskriver som en ”handbok i konsten 

att lyckas som prostituerad man”. 138 Enligt Tiby beskriver Preston ”i detalj 

hur novisen bör bete sig i sin yrkesutövning. Utgångspunkten är just att 

det är ett arbete”. Prestons positiva inställning gentemot könshandeln förklarar 

Tiby med att författaren har varit aktiv som callboy. ”När det gäller 

andra former, till exempel gatuprostitutionen, avråder författaren läsaren 

från att pröva på eftersom gatuprostitutionen ofta präglas av desperation, 

större risker, exponering och konkurrens”, sammanfattar kriminologen. 139 

Tiby visar med andra ord att det finns olika former av prostitution som 

inte alla har samma skadeverkningar. 

Även om Tiby hade manlig homosexuell prostitution i åtanke när hon 

gjorde sina metodologiska överväganden, är många av hennes iakttagelser 

relevanta också för studier av heterosexuell prostitution. Liksom prostitution 

där män säljer sex till män är heterosexuell prostitution tabubelagd 

och sker i stor utsträckning i det fördolda oavsett om den är kriminaliserad 

eller inte. Författarna till utredningens huvudskrift Könshandeln 

borde alltså ha ställts inför liknande problem som Tiby. Mycket riktigt 

nämns även i detta betänkande att ”[k]unskapen om säljarna i könshandeln 

[…] i stort [är] begränsad till kvinnorna i den synliga prostitutionen 

på gatan”. 140 Den mindre synliga inomhusprostitutionen och den i stort 

sett osynliga lyxprostitutionen däremot, som enligt utredningen ”uppskattas 

till två tredjedelar av den totala prostitutionen” visste man mycket 

lite om. 141 Inte ens gatuprostitutionen gick att beskriva i sin helhet, erfar vi 

några sidor längre fram. Experterna hade inte lyckats att komma i kontakt 

138. SOU 1995:17, Homosexuell prostitution, s 46. 

139. Ibid., s 47. 


141. Ibid., s 81. I telefonintervjuerna som utredningen förde med 78 personer som hade 

erfarenheter som köpare i könshandeln angav bara 1 av 4 gatan som kontaktort. (Ibid., 

s 84.)

368 

med de utländska prostituerade som verkade stå för mellan 20–34 procent 

av gatuprostitutionen. Språksvårigheter och ett större hallickberoende 

nämns bredvid dessa kvinnors mer positiva inställning till prostitutionen 

som skäl för detta bortfall. 142 En annan grupp som är underrepresenterad 

i utredningens källor är ”de äldre, icke missbrukande kvinnorna, som ser 

prostitution som sitt yrke”. 143 

Prostitutionsutredningen hade ingen tid att bedriva eget fältarbete i 

prostitutionsmiljön. Betänkandet Könshandeln bygger således huvudsakligen 

på en litteraturstudie av svensk och i viss utsträckning även norsk 

forskning om prostitution samt på rapporter och informationsbroschyrer 

från de svenska prostitutionsprojekten. Dessa skrifter var inspirerade av 

Malmöprojektets arbetssätt. Stig Larssons och Sven-Axel Månssons avhandlingar 

samt den tidigare prostitutionsutredningens skrifter utgör basen 

för centrala delar av det nya betänkandet. 144 Böcker som den av Tiby 

beskrivna självbiografin där prostituerade träder fram som självmedvetna 

aktörer nämns överhuvudtaget inte i Könshandeln. Medan forskning om 

prostitutionens avigsidor uteslöts ur den tyska debatten, användes i det 

svenska betänkandet uteslutande texter som beskriver prostitution som 

en för kvinnor skadlig verksamhet. Istället för att ge en komplex bild av 

prostitutionens olika former begränsade sig Törnell till att skildra könshandelns 

skadeverkningar. 

Med hänsyn till sitt källmaterial kunde utredaren och hennes sakkunniga 

endast uttala sig om hur myndigheter, socialarbetare och forskare 

såg på svenska kvinnor som har sålt sex på gatan, lidit av det och därför 

tagit kontakt med någon av dessa instanser. Utredningsgruppen gjorde 

dock mer än så. Trots att Inga-Britt Törnell nämnde att varken utred- 

142. Ibid., s 110. 

143. Ibid., s 154. 

144. Utredningsgruppen genomförde även telefonintervjuer med 87 personer som hörde 

av sig efter att ha läst annonsen utredningen hade införd i olika tidningar för att komma i 

kontakt med säljare och köpare av sexuella tjänster. Majoriteten av dem som hörde av sig 

var män som köpte sex av kvinnor. Av de 11 säljare som tog kontakt med utredningen var 

5 män som sålde sex till kvinnor, 2 män som sålde sex till män och bara 4 kvinnor som 

sålde sex till män. (Ibid., s 82; samt SOU 1995:17, Homosexuell prostitution, s 62 f.) Intervjuerna 

omnämns i utredningens betänkande men de verkar inte ha använts som informationskällor, 

vilket är skälet till att jag bortser från dem i min analys.

369 

ningsgruppen eller utredningens källor hade undersökt annat än delar av 

gatuprostitutionen hade hon fått intrycket att ”[d]et finns anledning att 

tro att” de ur dessa undersökningar vunna uppgifterna ”till stor del också 

gäller säljarna i andra prostitutionsformer”. 145 Törnell följde inte Eva Tibys 

rekommendationer utan generaliserade sin kunskap om de hjälpsökande 

kvinnorna i den synliga delen av gatuprostitutionen till alla andra former 

av prostitution. I sitt universalistiska anspråk skiljer sig den svenska utredningen 

från lobbyarbetet som de tyska prostitueradegrupperna bedrev 

för att uppnå ett erkännande av prostitution som yrke. Även de tyska lobbygrupperna 

presenterade en ensidig bild av prostitutionen när de lade 

tonvikten vid självmedvetna prostituerade, men de förnekade aldrig att 

det även fanns tvångsprostitution och lidande i anslutning till verksamheten. 

Medan ”myten om den lyckliga horan” framstod som en absolut 

sanning för Törnell hävdade den tyska ”prostitutionslobbyn” aldrig att 

tvångsprostitutionen var en myt. 

Ett illustrativt exempel på utredningens tillvägagångssätt är hänvisningen 

till ”psykiatrikers erfarenhet’ som källa för uppgiften om ”de prostituerades” 

psykiska besvär. Följande rader är citerade från betänkandets 

kapitel ”Könshandelns skadeverkningar”. 

Enligt prostitutionsgruppen i Göteborg har många kvinnor 

som lämnat prostitutionen uttryckt förtvivlan och skuld när 

de vågat ta till sig insikten att de tillåtit främmande män att 

tillfredsställa sig med deras kropp som redskap. De hamnar i 

djup kris, där självmord kan ses som enda utvägen. I denna fas 

återvänder många kvinnor till prostitutionen, där de på nytt 

kan förtränga och stänga av sina känslor. Psykiatriker med 

lång erfarenhet av kvinnor som prostituerat sig uppger, att de 

alla har psykiska problem och att det ofta krävs långvarig terapibehandling 

innan de kan leva ett något så när normalt liv. 146 

Med utgångspunkt i detta avsnitt och utan att ange ytterligare belägg för 

sina slutsatser konstaterar Inga-Britt Törnell längre ner i sitt betänkande att 



370 

kvinnorna i könshandeln ”nästan undantagslöst [får] psykiska besvär”. 147 

Om man tar i beaktande att denna bedömning bygger på prostitutionsgruppens 

erfarenhet om ”många kvinnor som lämnat prostitutionen” 

samt på psykiatrikers erfarenhet om kvinnor i terapi kan denna slutsats 

knappast beskrivas som något annat än djärv. Kvinnorna som ”prostitutionsgruppen 

i Göteborg” inte har träffat, eller som har varit i kontakt 

med socialarbetarna men inte slutat prostituera sig och inte heller var i 

psykologisk behandling, erfar vi ingenting om. Ett hänsynstagande även 

till denna grupp hade kanske förändrat Törnells uppskattning att ”nästan 

undantagslöst” alla kvinnor får psykiska besvär av att prostituera sig. 

I det citerade avsnittet nämns inte vad Törnell och psykiatrikerna syftar 

på mer konkret när de talar om psykiska problem, men längre upp på 

samma sida blir det tydligt att det är kvinnornas förmåga ”att hålla tillbaka 

sina känslor och behov” samt ”[a]tt kunna splittra sina egna känslor från 

de ’tjänster’ de gör åt andra” som definieras som en skada. De försvarsmekanismer 

som prostituerade kan använda för att skydda sig från psykiska 

skador – i utredningen nämns att vissa kvinnor inte låter sig kyssas eller 

smekas av sina kunder, avvisar vissa sexuella krav eller minskar ”tiden 

för könsakten genom att själva låtsas bli upphetsade och med olika trick 

se[r] till att kunden blir tillfredsställd så fort som möjligt” – alla dessa 

tillvägagångssätt är enligt Törnell problematiska eftersom de förutsätter 

eller leder till ”[i]nre splittring, fördjupat självhat, skamkänslor och stora 

svårigheter att etablera en fungerande relation till en man”. 148 

Utredningens beskrivning av de prostituerades psykiska besvär verkar 

snarare bygga på socialarbetares tolkning av prostitutionen och dess skadeverkningar 

än på sexsäljarnas egna berättelser. I varje fall framgår det 

inte av utredningstexten i vilken utsträckning de prostituerade höll med 

om socialarbetarnas analyser. Var det t.ex. de prostituerade själva som berättade 

för Göteborgsgruppen att de återvände till prostitutionen för att 

”förtränga och stänga av sina känslor”? Eller var detta prostitutionsgruppens 

tolkning? Vilka andra möjligheter fanns det i så fall för att förklara 

kvinnornas förnyade prostitution? Detta är frågor som tycks ha legat utanför 

utredningens intresseområde. 

147. Ibid., s 212. 

148. Ibid., s 138 f.

371 

Jag avslutar min metoddiskussion av utredningens huvudverk med ytterligare 

ett exempel. Som nämnts utgör ”kvinnorna på könsmarknaden” 

i Könshandeln en universell kategori trots att Törnell i början av betänkandet 

bland annat skiljer mellan gatuprostitution, inomhusprostitution och 

sexuella tjänster på sexklubbarna. 149 Såväl privat posering där en kvinna 

poserar naken för en man som onanerar framför henne och där en plexiglasvägg 

eller ett nät håller honom på avstånd som gatuprostitutionen 

ryms i Törnells definition av prostitution: 

Skillnaden mellan optisk (sexshow, posering) och fysisk 

prostitution är också marginell och arbetet på sexklubbar är 

därför ofta en väg in i regelrätt prostitution för många unga 

kvinnor. 150 

Tesen att ”skillnaden mellan sexshow, posering och fysisk prostitution är 

marginell” härstammar ur Flickor som inte gör något väsen av sig av Helena 

Sotter och Bo Svennecke från prostitutionsgruppen i Göteborg. 151 Låt 

oss stanna vid denna lilla broschyr. Centrala resonemang i Törnells betänkande 

bygger på socialarbetarnas skrift. 

När utredningsgruppen hänvisar till Flickor som inte gör något väsen av 

sig sker detta utan förbehåll. Broschyren behandlas med en dignitet som 

vore den en forskningsrapport. 152 I själva verket saknar uppsatsen vetenskaplig 

karaktär. Helena Sottner och Bo Svennecke har skrivit en essä som 

visserligen avslutas med ”litteraturtips” men helt saknar hänvisningar till 

denna litteratur i brödtexten. Texten är sammansatt av generaliserande 

teser om ”vägen till prostitutionen”. Författarna skriver att de försöker ”ge 

en generell bild av hur händelseförloppet i stort kan gå till”. 153 Texten saknar 

inte bara referenser till tidigare forskning utan också en redovisning 

av författarnas eventuella egna undersökningar. Varken intervjuer eller 

149. Ibid., s 213 & 85 f. 

150. Ibid., s 139. 

151. Helena Sotter & Bo Svennecke, Flickor som inte gör något väsen av sig och som aldrig 

gjorts något väsen av. Unga flickor i riskzonen för prostitution eller som på annat sätt riskerar 

att bli sexuellt och/eller emotionellt utnyttjade, Göteborg 1993, s 39. 

152. T.ex. SOU 1995:15, Könshandeln, s 102. 

153. Sotter & Svennecke, Flickor som inte gör något väsen av sig, s 30. Min kursivering.

372 

andra former av forskningsmaterial omnämns i texten som anges bygga 

på socialarbetarnas ”erfarenheter och kunskaper, diskussioner med andra 

ungdomsarbetare i och utanför Göteborg samt litteraturstudier”. Sottner 

och Svennecke presenterar sina ”resonemang” men inte materialet resonemangen 

bygger på. 154 Ett tydligt exempel på socialarbetarnas tillvägagångssätt 

är den senare av Törnell övertagna tesen att ”skillnaden mellan 

sexshow, posering och fysisk prostitution är marginell”. 155 

Varken Törnell eller Sotter och Svennecke preciserar på vilka sätt sexshower 

och gatuprostitution är jämförbara eller skiljer sig åt. Däremot 

konstaterar socialarbetarna – och Törnell för detta intryck vidare – att 

”erfarenhet säger att de psykiska skador som kvinnorna tillfogas inom sexklubbsbranschen 

är jämförbara med de som uppkommer i den direkta 

prostitutionen”. 156 Sina ”erfarenheter” om den marginella skillnaden mellan 

sexshower och prostitution grundar prostitutionsgruppens medarbetare 

inte bara på kontakter med gatuprostituerade, utan även på ”kunskaper 

vi [dvs. socialarbetarna själva] fått genom utbildning”. 157 Socialarbetarna 

reflekterar inte över informanturvalet de möter i prostitutionsmiljöerna 

och även vad det är för utbildning de åsyftar förblir höljt i dunkel. 

Prostitutionsgruppens oförmåga att dokumentera observationer och 

kontakten med de prostituerade har en förklaring. Författarna till Prostitutionsutredningens 

tredje skrift Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige 

upplyser om att prostitutionsprojektens medarbetare inte betraktades som 

handläggare i socialtjänstens mening och därför inte hade tillstånd att föra 

personregister. Projektens möjligheter att samla in och sortera iakttagelser 

om enskilda individer var därför starkt begränsade och deras dokumentation 

lämpade sig p.g.a. dessa restriktioner dåligt som underlag för uppföljningar 

och utvärderingen av det sociala arbetet. 158 Socialarbetarnas svaga 

underlag samt karaktären av deras broschyr varken problematiseras eller 

ens nämns av Inga-Britt Törnell. 

154. Ibid., s 5. 

155. Ibid., s 39, 

156. Ibid. De psykiska skadorna som åsyftas hos såväl Törnell som hos socialarbetarna är 

som nämnts kvinnornas förmåga ”att hålla tillbaka sina egna känslor och behov” och ”[a] 

tt kunna splittra sina egna känslor från de ’tjänster’ de gör åt andra”. (SOU 1995:15, Könshandeln, 

s 139.) 

157. Sotter & Svennecke, Flickor som inte gör något väsen av sig, s 26. 

158. SOU 1995:16, Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige, s 121.

373 

Så kommer vi till utredningens tredje skrift, Socialt arbete mot prostitutionen 

i Sverige, som också den är värd en granskning. I inledningskapitlet 

till sin skrift anger Ulla-Carin Hedin och Per-Åke Karlsson, som har 

författat rapporten, att de inte försökte beskriva prostitutionsgruppernas 

sociala arbete ur de berörda kvinnornas perspektiv. Istället för att intervjua 

prostituerade gav forskarna sin utvärdering ”ett inomsystemligt fokus” och 

utfrågade socialarbetare, polisen och myndigheter om deras syn på sitt arbete 

mot prostitutionen. ”Detta är en klar begränsning i arbetet”, medgav 

Hedin och Karlsson. 159 Vad som gör denna begränsning än mer uppenbar 

är att Hedin och Karlsson själva befann sig mycket nära systemet de skulle 

undersöka. Båda arbetade tillsammans med Malmöprojektets Sven-Axel 

Månsson vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet och 

hade även ett nära samarbete med stadens prostitutionsgrupp som bidrog 

till forskarnas ”kunskapsproduktion”. 160 Samarbetet mellan Hedin och 

Månsson som inleddes under Prostitutionsutredningen resulterade några 

år senare i en gemensam bok om kvinnor som lämnade prostitutionen. 161 

Med tanke på de nära relationerna mellan granskare och utvärderingsobjekt 

förvånar det inte att Hedin och Karlsson varken kritiserade prostitutionsprojektens 

skrifter eller deras arbetssätt. Projekten beskrivs och utvärderas 

på grundval av deras egna verksamhetsberättelser och publikationer 

samt på intervjuer med projektens socialarbetare, utan att deras uppgifter 

ifrågasätts. Hedin och Karlsson reflekterar inte över socialarbetarnas intresse 

i att framställa projekten som så framgångsrika som möjligt. Trots 

rapportens titel är det hos Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. En 

dokumentation och utvärdering följaktligen knappast tal om någon utvärdering 

av prostitutionsprojektens arbete. Forskarnas skrift karakteriseras 

bättre som en megafon för projektens önskningar. När det är dags att föreslå 

”förbättringar av de sociala insatserna” kräver Hedin och Karlsson mer 

159. Ibid., s 8. 

160. SOU 1995:15, Könshandeln, s 156 f. & 164; samt SOU 1995:16, Socialt arbete mot 

prostitutionen i Sverige, s 59. 

161. Ulla-Carin Hedin & Sven-Axel Månsson, Vägen ut! Om kvinnors uppbrott ur prostitutionen, 

Stockholm 1998, s 20. Tillsammans författade Månsson, Hedin och Karlsson också 

remissvaret där Institutionen för socialt arbete senare kritiserade utredningens slutsatser. 

(Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 

betänkande (SOU 1995:15)”.)

374 

stöd och utökade resurser för projektens verksamhet. 162 Ett av argumenten 

för större projektanslag som nämns i rapporten är ”pros titutionslobbyn på 

kontinenten” som enligt forskarna började framträda även i Sverige och 

skulle motverkas genom utökade upplysningskampanjer. 163 

Definitioner 

Beteckningarna prostitution och könshandel används i Inga-Britt Törnells 

betänkande som synonymer. Utredningsgruppen föredrar dock begreppet 

”könshandel” då det till skillnad från ”prostitution” inte lägger fokus 

på den som prostituerar sig, utan ”inbegriper båda parternas handlande, 

samtidigt som det gör klart vad det egentligen handlar om, nämligen en 

handel som går ut på att tillfredsställa köparens sexualdrift”. 164 I utredningen 

används begreppen prostitution och könshandel såväl för homo- 

som för heterosexuell prostitution, även om författarna oftast åsyftar endast 

heterosexuell prostitution med kvinnor som säljare när de skriver 

om könshandel och prostitution i allmänhet. Stora delar av utredningen 

handlar på så sätt enbart om kvinnlig heterosexuell prostitution, men när 

Inga-Britt Törnell i slutet av betänkandet presenterar sina förslag till åtgärder 

mot verksamheten är dessa giltiga för alla former av könshandel. 

Törnells definition av könshandeln är vidare än definitionen i den tidigare 

prostitutionsutredningen. Prostitution innefattar nu även ”sexuella 

tjänster av olika slag som inte nödvändigtvis behöver utgöra vad lagen 

162. SOU 1995:16, Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige, s 127 f. & s 5. 

163. SOU 1995:15, Könshandeln, s 111. Petra Östergren påpekar i sin bok om den svenska 

prostitutionsdebatten att svenska debattörer som talar om en europeisk prostitutionslobby 

eller ”sexindustri” sällan tänker på att man på motsvarande sätt kan tala om ”en antiporr- 

och prostitutionsindustri med aktivister som får bidrag till projekt, skribenter som 

får skrivuppdrag, forskare som får anslag, tjänstemän som får löner och politiker som 

får röster”. (Östergren, Porr, horor och feminister, s 269.) Ulla-Carin Hedins och Per-Ǻke 

Karlssons skrift skulle kunna tolkas som del av denna ”industri”. 

164. SOU 1995:15, Könshandeln, s 15. Enligt utredarna har prostitution vanligtvis ingen 

”[s]exuell innebörd” för den säljande parten. (Ibid., s 209.) Lägg märke till att definitionen 

tillskriver köparen en ”sexualdrift”. Detta är ovanligt i den svenska prostitutionsdebatten 

där det annars ifrågasätts om prostitution handlar om kundernas längtan efter sex. Att 

också utredningsgruppen själv svajade när det gällde att beskriva männens sexualdrift 

visar jag längre fram.

375 

kallar sexuellt umgänge”. 165 Som exempel på sådana tjänster nämner Törnell 

”optisk prostitution” i form av privat posering och sexshower. 166 

I början av utredningens betänkande, i ett avsnitt om UNESCO:s syn 

på prostitution vilken Inga-Britt Törnell och hennes sakkunniga ansluter 

sig till, förekommer en tes som utgör ett viktigt led i utredningens definition 

av prostitution. ”Ingen prostitution kan sägas vara frivillig”, heter 

det där. 167 På ett annat ställe i betänkandet skriver Törnell att prostitution 

är ”oförenlig med individens rätt att fritt bestämma över sig själv”. 168 Paradoxalt 

nog är detta konstaterande både ett exempel på motsägelserna i 

betänkandet (det strider mot Törnells argument för att kriminalisera såväl 

de prostituerade som deras kunder, nämligen mot tesen att prostitution i 

regelfallet bygger på ”en frivillig överenskommelse, som säljaren ofta tagit 

initiativ till”) och en hörnsten i utredningens resonemang. 169 

En människa som kan bestämma fritt väljer aldrig att prostituera sig 

menar utredningsgruppen. ”Ingen ung människa, som funderar över sin 

framtid, ser prostitution som ett bra eller likvärdigt alternativ till andra 

sysselsättningar.” 170 Bestämdheten bakom detta resonemang har att göra 

med utredningsgruppens syn på sexualitet. Törnell och hennes sakkunniga 

utgår från att människan föds med en sexualitet som kan förändras 

av yttre påverkan – genom prostitution och pornografi till exempel – men 

vars ursprungliga form alltid finns kvar inom människan. På samma sätt 

som den tidigare prostitutionsutredningen har den nya utredningsgruppen 

en väldefinierad uppfattning om denna äkta, rena och ursprungliga 

165. Ibid., s 15. 

166. Ibid., s 139. Prostitutionsutredningens definition av könshandeln diskuteras även 

i Jesper Bryngemark, Förbud mot köp av sexuella tjänster. En analys av 1993 års prostitutionsutredningens 

slutbetänkande, examensarbete i juridik, Lunds universitet 2001, 

s 11–13. 

167. SOU 1995:15, Könshandeln, s 52. UNESCO har utvecklat sin prostitutionspolicy i 

samarbete med den radikalfeministiska lobbygruppen Coalition against Trafficking in 

Women. Denna grupp definierar prostitution som en form av sexuellt utnyttjande och 

som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Se , sett 

den 28 sept 2008; samt nedan s 431. 


169. Ibid., s 228. Min kursivering. Jfr Bryngemark, Förbud mot köp av sexuella tjänster, 

s 28 f. 


376 

sexualitet: ”Människor – och män – vill egentligen inte ha känslolös sexualitet”, 

lägger utredningen fast. 171 Törnell uppmanar skolorna att förmedla 

till ungdomarna ”att sexualitet är ett uttryck för kärlek och omtanke”. 172 

Med tanke på utredningens redan nämnda definition av de sociala skadorna 

som kvinnor kan få av prostitution – sexsäljare angavs få svårt ”att 

etablera en fungerande relation till en man” 173 – kan man utgå från att 

även önskan att ha sex med en man ingick i utredningsgruppens föreställning 

om den naturliga sexualiteten. 

Den viktigaste anledningen till att vissa kvinnor söker sig till prostitutionen 

trots att det ”egentligen” strider mot deras sexualitet är enligt 

Könshandeln olika dramatiska upplevelser, främst under uppväxtåren, 

som överskuggar den ”naturliga” längtan efter kärleksfullt sex. Intressant 

i detta sammanhang är berättelsen om en sexsäljare som ”hörde av sig 

till utredningen för att framhålla fördelarna med prostitution” och som 

återges i Könshandeln. Om denna kvinna erfar vi att hon blev utnyttjad av 

sin far och hans kompisar under sin barndom. Enligt utredningsgruppen 

ansåg kvinnan att övergreppen ”hade ett samband med hennes liv som 

prostituerad”, vilket tolkas som ett exempel på att ”[ö]vergrepp i barndomen 

kan fungera som ett slags inskolning till prostitution”. Kvinnan citeras 

med följande ord: ”Under hela min barndom fick min pappa och alla hans 

kompisar tafsa gratis på mig. Nu ska de betala!” 174 För utredningsgruppen 

är denna informant ett offer som genom övergreppen under uppväxtåren 

har förlorat den sexualitet hon egentligen besitter. När kvinnan försöker 

hämnas på sin far genom att ta betalt innebär det enligt utredningsgruppen 

att kvinnan konserverar den av övergreppen förvrängda sexualiteten. 

Även den redan nämnda broschyren av Helena Sottner och Bo Svennecke 

anförs som stöd för tesen att ”sexuella övergrepp under uppväxten, liksom 

en sexualfientlig och likgiltig omgivning under barndomen […] medverkar 

till att kvinnor senare i livet prostituerar sig”. 175 

Sottner och Svennecke inspirerade också utredningsgruppens förslag 

att utbilda lärare och skolsköterskor om ”de tysta och skolkande flickornas 

171. Ibid., s 112. Min kursivering. 

172. Ibid., s 215. 

173. Ibid., s 138. Se även s 370 ovan. 


175. Ibid., s 102. Se även Sottner & Svennecke, Flickor som inte gör något väsen.

377 

problem”. 176 Flickor som avvek från det normala antingen genom att vara 

överdrivet tysta och snälla eller genom skolk och som dessutom uppehöll 

sig ”i vissa miljöer, t. ex. inomhustorg och klubbar, där det är känt att narkotikahantering 

förekommer” skulle ”fångas upp” på ett tidigt stadium. 177 

De kunde nämligen befinna sig i ”riskzonen” för prostitution. 178 Utredningsgruppen 

hänvisar också till några danska socialarbetare som använde 

begreppet ”gråzonsprostitution” när de beskrev ”relationer som unga kan 

ha omedelbart före” inträdandet i den egentliga prostitutionen. 179 Också 

”gråzonsprostitutionen” befarades förändra flickornas sexualitet och leda 

till riktig prostitution. Utredningsgruppen varnade själv för att det danska 

begreppet kunde ”verka stämplande i förhållande till stora grupper unga 

människor” då ”[e]n viss form av ’byteshandel’ […] återfinns i många 

sexuella relationer bland unga och tillhör det normala.” Trots det konstaterade 

utredarna att ”ett sådant beteende” ändå skulle uppmärksammas 

”hos en ung flicka” då det kunde ”vara ett tecken på att hon befinner sig i 

en riskzon”. 180 Huruvida även pojkar som uppehåller sig ”i vissa miljöer”, 

skolkar, är tysta eller har känslolösa sexuella relationer skulle ”fångas upp” 

diskuteras inte i betänkandet. 

Säljare och köpare i könshandeln 

Hittills har min beskrivning koncentrerat sig på utredningens utgångspunkter 

och tillvägagångssätt. Nu är det dags att se närmare på den bild 

av sexsäljare och sexköpare utredningsgruppen kom fram till med hjälp 

av sina analyser. Hur beskrev Inga-Britt Törnell och hennes sakkunniga 

människorna som skulle skyddas och bestraffas genom ett prostitutionsförbud? 

Utredningsgruppen utgick, som nämnts, från att säljarna i könshandeln 

mestadels var kvinnor medan köparna var män. Betänkandets kapitel om 

”Parterna i könshandeln” handlar följaktligen om kvinnliga prostituerade 


177. Ibid., s 103 & 215. 

178. Ibid., s 102. 

179. Ibid. Referensen till den danska skriften är Prostitutions-Debut, utg. av Daphne & 

Center for Information och Rådgivning om Prostitutionsforebyggelse, Köpenhamn 1992. 


378 

och deras manliga kunder. 181 Jag har redan visat att Inga-Britt Törnell tyckte 

att prostitution per definition var skadlig. Det är alltså inte förvånande 

att sexsäljarna som förekommer i betänkandet delas in i fem kategorier 

som alla omgärdas av olika problem. Enligt utredningsgruppen kan prostituerade 

vara kvinnor med missbruksproblem, ungdomar, psykiskt sjuka 

och förvirrade, hiv-smittade eller utlänningar. Sexsäljare tycks alltså vara 

antingen sjuka, narkotikaberoende, minderåriga eller komma från ”länder 

med en annan kultur” och vara osvenska. 182 Friska vuxna svenska kvinnor 

förekommer inte i utredningens beskrivning av säljarna i könshandeln. 

Utredningsgruppens starka övertygelse om att en vuxen svensk kvinna 

måste vara sjuk om hon prostituerar sig är betänkandets avsnitt om 

”[s]nabba pengar” ett tydligt exempel på. ”För kvinnor som debuterar i 

prostitutionen har pengarna en avgörande betydelse”, erfar vi där. Till en 

början kan de jämförelsevis stora inkomsterna från prostitutionen vara 

lättförtjänta och upplevas som ett bra alternativ till lågavlönat arbete och 

socialbidrag, vilket är vad kvinnorna annars kan välja mellan, skriver 

Törnell och hennes sakkunniga. Glädjen är emellertid kortvarig, betonar 

de snabbt därpå. Kvinnorna får ”ofta ett komplicerat förhållande till de 

pengar de tjänar på prostitution”. Intäkterna används inte till meningsfulla 

saker utan ”till konsumtion, till att köpa dyra och ’fina saker’ som ges bort 

eller inte används”. Utredningsgruppen menar också att ”[i]nkomsterna 

från prostitutionen [inte] känns […] som riktiga pengar, det är ’smutsiga 

pengar’, som bränner i fickan”. 183 Temat känns igen från Malmöprojektets 

181. Ibid., s 101–120. I betänkandet finns emellertid ett kapitel om ”homosexuell könshandel” 

mellan män där manliga säljare och deras kunder beskrivs. (Ibid., s 125–127.) 

Prostitution mellan kvinnor tycktes inte förekomma i Sverige. Om heterosexuell prostitution 

med män som säljare erfar vi inte mycket. Här och var finns det enstaka meningar 

insprängda i utredningstexten som behandlar denna verksamhet. Av betänkandets avsnitt 

om ”hotell- och restaurangprostitutionen” t.ex. framgår att ”[d]en enda skillnaden” mellan 

denna form av prostitution och ”en tillfällig sexuell kontakt förefaller vara att mannen får 

betalt antingen med kontanter eller med middagar och presenter”. (SOU 1995:15, Könshandeln, 

s 91.) Män som sålde sex till kvinnor och kvinnor som köpte sex verkade utgöra 

undantagsfall, betraktades inte som problemfall och var ingenting att tala om. 

182. Ibid., s 110. 

183. Ibid. s 106 f. När Socialstyrelsen 2003 utvärderade den då tre år gamla sexköpslagen 

beskrev de ett fall där pengarna inte längre brann i fickan utan de facto eldades upp. (Kännedom 

om prostitution 2003, utg. av Socialstyrelsen, Stockholm 2004, s 41.)

379 

socialarbetare som menade att det var fel när prostituerade längtade efter 

konsumtionsvaror och ville få dessa kvinnor att förstå att ett ”Svenssonliv” 

var bättre än prostitutionen. 184 

Inga-Britt Törnell går inte in på huruvida prostituerade själva har uttryckt 

att de upplever prostitutionspengarna som problematiska. Däremot 

framgår tydligt av betänkandet att Törnell själv och hennes sakkunniga 

inte tyckte att pengar var en lämplig ersättning för sexuella tjänster. Utredningsgruppen 

trodde inte heller att sexsäljarna själva betraktade prostitutionen 

som ett sätt att tjäna pengar när de bedrivit denna verksamhet ett 

tag. Pengarna blev då ett sätt att skydda sig mot och hantera eller glömma 

bort förödmjukelsen som prostitutionen enligt betänkandet innebar. För 

att tydliggöra denna ståndpunkt refererade Törnell till Göteborgs prostitutionsprojekt. 

Enligt prostitutionsgruppen i Göteborg kan pengarna för den 

prostituerade fylla ungefär samma funktion på det själsliga 

planet, som kondomen gör på det kroppsliga. Kondomen är 

inte bara till för att skydda mot smitta. Den hjälper också till 

att skapa distans, att skydda kvinnans integritet. På motsvarande 

sätt skapar pengarna avstånd. 185 

De prostituerade som inte bryr sig om pengarna prostituerar sig enligt 

betänkandet som ”ett led i ett allmänt destruktivt beteende”. 

De använder prostitutionen som ett medel att svärta ner sig, 

att bekräfta sin dåliga självbild. För detta krävs att mannen 

betalar, i annat fall är det ju inte prostitution. Pengarna de får 

är ”äckliga” och kan inte användas till mat och bostad utan går 

till smink och skräpkonsumtion. 186 

Uppfattningen att de flesta sexsäljare på något sätt är sjuka kan vara en 

förklaring till att varken utredningsgruppen eller prostitutionsprojekten 

184. Fredriksson & Lind, Kärlek för pengar, s 139. Se ovan s 110. 


186. Ibid.

380 

presenterade fler av de prostituerades direkta vittnesmål. Aktiva sexsäljare 

tycktes inte ha sin situation under kontroll, och deras berättelser ansågs 

förvirrade och skulle tolkas för att bli meningsfulla. Kvinnor som hade 

lämnat prostitutionen eller som sökte upp sociala myndigheter för att få 

hjälp, hade utredningen lättare att ta på orden. 

Utredningens beskrivning av de sexköpande männen liknar i stort sett 

beskrivningen av kvinnorna i könshandeln. Som redan nämnts utgick Törnell 

från att också män egentligen vill ha känslobaserat sex. ”Könsköp” var 

enligt utredningsgruppen inte ett ”uttryck för normal – och rent av ofrånkomlig 

– manlig sexualitet”. 187 Med detta inte sagt att Törnell och hennes 

sakkunniga ifrågasatte att män har sexuella drifter. Jag har redan gått in på 

betänkandets syn på sex och också citerat dess definition av prostitution 

som ”en handel som går ut på att tillfredsställa köparens sexualdrift.” 188 Å 

ena sidan menade utredningsgruppen alltså att sexköparen får sin sexualdrift 

tillfredsställd när han går till en prostituerad, men å andra sidan ansågs 

hans verkliga sexualitet inte alls kunna tillfredsställas av sex för betalning. 

Det är inte lätt att förstå hur Törnell och hennes sakkunniga tänkte. 

Vissa aspekter av sexualdriften tolkades som mer föränderliga än andra. 

Längtan efter känslobaserat sex framstod som mycket stabil, medan just 

den delen av driften som ledde till att män gick till prostituerade tycktes 

vara beroende av kulturellt inflytande och ansågs kunna tränas bort. 

Utredningsgruppen hittade tre faktorer som tycktes leda till att män 

avvek från den naturliga sexualiteten. Framför allt äldre män verkade 

känna sig som förlorare i det allt mer jämställda samhället och köpte sex 

som ett försök att hålla ”fast vid gamla föreställningar om mäns dominans 

över kvinnor”. De yngre sexköparna däremot tycktes påverkade ”av det 

moderna samhällets massproducerade illusioner om sexualitet”. 189 Den 

tredje gruppen slutligen utgjordes av män som likt de flesta prostituerade 

verkade ha blivit utsatta för sexuella övergrepp och annan förnedring under 

barndomen. Med utredningsgruppens egen formulering kunde könsköparens 

inställning till sexualitet och kvinnor 

187. Ibid., s 110 f. 

188. Ibid., s 15. Se ovan s 374. 


381 

kanske vara en följd av den vilsenhet och de känslor av otillräcklighet 

som många könsköpare gett uttryck för. Hos en del 

av männen finns också erfarenheter av kränkt sexualitet, av att 

ha blivit förförda eller utsatta för övergrepp och utnyttjande 

tidigare i livet. Prostitutionskontakterna med sex utan relation, 

närhet eller krav – avskalade relationer – kan bli en möjlighet 

att slippa konfronteras med dålig självkänsla och oförmåga att 

utlämna sig själv i genuina mänskliga kontakter. 190 

På samma sätt som sexsäljarna framställs männen i prostitutionen som 

psykiskt skadade. Även ”att skador från övergrepp eller utsatthet under 

uppväxten förstärks och att synen på kvinnor och sexualitet i könshandeln 

på sikt omöjliggör normala sexuella relationer med ömsesidig känsla 

och ansvar mellan parterna” ansågs gälla också för männen. 191 Långt ifrån 

alla sexköpare verkade vara medvetna om könshandelns skadeverkningar. 

Utredningsgruppen antog att dessa män behövde mer ”upplysning och 

information om […] att de faktiskt använder sin sexualdrift till att skada 

andra människor och att ett sådant beteende är klandervärt och på sikt 

skadligt också för dem själva”. 192 

Reaktionen i riksdagen och hos allmänheten 

Utredningens beskrivning och analys av prostitutionens omfattning och 

skadeverkningar godkändes av politiker, media och de flesta remissinstanser. 

Enligt Socialstyrelsens bedömning innehöll betänkandet Könshandeln 

”en ambitiös och bra genomgång av olika typer av prostitution 

såväl i Sverige som internationellt”, Statens institutionsstyrelse tyckte att 

genomgången dessutom var ”ambitiös och av allt att döma heltäckande” 

medan Stockholms tingsrätt lovordade ”en mycket förtjänstfull genomlysning 

av hela prostitutionsproblematiken” och ”ett mycket gott underlag för 

ställningstaganden i de olika frågorna som rör könshandel”. 193 Slutsatsen 

190. Ibid., s 119 f. 

191. Ibid., s 147. 

192. Ibid., s 213. 

193. Socialstyrelsen, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU

382 

Törnell hade dragit ur materialet, nämligen att föreslå en kriminalisering 

av såväl säljandet som köpandet av sexuella tjänster var däremot mycket 

omstridd både inom själva utredningsgruppen och bland politiker och allmänheten. 

Redan innan utredningsarbetet hade kommit i gång hade flera 

riksdagsledamöter krävt att utredningen endast skulle ”avse en kriminalisering 

av kunderna”. 194 En straffbeläggning även av de prostituerade hade 

aldrig haft mer än en handfull förespråkare, och då främst bland kristdemokrater. 

Inte heller nu hade många något till övers för detta förslag. 

Utredningens sakkunniga Ragnar Götestam och Birgitta Ekström tog 

avstånd från utredningens huvudförslag i var sitt yttrande. 195 Medan Götestam 

motsatte sig varje form av kriminalisering ville Ekström enbart 

straffbelägga prostitutionens kunder. Det var också något av dessa två 

alternativ som så gott som alla remissinstanser uttalade sig för. Av 79 remissvar 

stödde bara 5 utredningens förslag att kriminalisera båda parter 

i prostitutionen. 196 28 uttalade sig för en kriminalisering av enbart den 

1995:15)”; samt Statens institutionsstyrelse, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 

betänkande (SOU 1995:15)”; samt Stockholms tingsrätt, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 

betänkande (SOU 1995:15)”. Bland remissinstanserna sticker Svensk Förening 

för Sexologi och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ut som de mest 

kritiska. Nämnden menade att betänkandet var ”ofullständigt i det att forskning och erfarenheter 

av kontrollskador inte närmare behandlats” och ”således inte så förutsättningslöst 

som direktiven kräver”. (Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, ”Remissvar 

över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1995:15)”.) Svensk Förening för Sexologi 

menade att Sverige hade mycket att lära sig av andra europeiska länder och beskrev 

utredningens rädsla för internationellt inflytande som bakåtsträvande. (Svensk Förening 

för Sexologi, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1995:15)”.) 

Sveriges Kristna Råd och Sveriges Frikyrkosamråd såg ”uppenbara brister i utredningsarbetet 

där noggrannhet och exakthet har fått ge vika för kategoriska uttalanden och maskerade 

gissningar” och socialtjänstens prostitutionsgrupp i Stockholm kände igen en ”kvällstidningstendens” 

när det gällde utredningens uppskattning av antalet prostituerade och 

deras kunder. ”Det som var ett antagande byggt på en gissning följer med till nästa artikel 

eller utredning som ett slags sanning, visserligen antagen sanning men ändå…”. (Sveriges 

Kristna Råd & Sveriges Frikyrkosamråd, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1995:15)”); samt socialtjänstens prostitutionsgrupp i Stockholm, ”Remisssvar 

över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1995:15)”. Dessa kritiska röster 

gjorde emellertid undantag och ignorerades i den följande debatten. 

194. Ulla Pettersson m.fl. (S), Motion 1992/93:Ju616. Jfr även Margareta Winberg m.fl. (S), 

Motion 1992/93:Ju845. 

195. SOU 1995:15, Könshandeln, s 239–241. 

196. Polismyndigheten i Stockholm, Stiftelsen Kvinnoforum, Sveriges Kristna Social-

383 

köpande parten medan 31 var mot varje form av kriminalisering. 15 organisationer 

var tvetydiga i sin bedömning eller yttrade sig inte i frågan. 197 

Götestam menade att ”[e]n kriminalisering – oavsett det gäller ena eller 

båda parterna – riskerar att driva prostitutionen under jord” och gör 

det ”svårare att nå kvinnorna med sociala insatser”. 198 Just sociala insatser 

var enligt Götestam det bästa sättet att förbättra situationen för de prostituerade. 

Han tyckte att det fanns ”en övertro på att kriminalisering är 

samhällets enda sätt att visa ett starkt engagemang i en fråga”. Riksdagen 

skulle iaktta restriktivitet med nykriminalisering i fall där det fanns alternativa 

åtgärder och där det var tveksamt om ”rättsväsendet har resurser 

att klara den nya uppgiften” rekommenderade experten. 199 Dessutom 

befarade han att samhället kunde minska ”sina ambitioner på det sociala 

området” om en kriminalisering kom till stånd. 200 Remissinstanserna som 

höll med Götestam tillhörde främst det rättsvårdande systemet. 201 Alla var 

demokrater – Broderskapsrörelsen, Växjö kommuns jämställdhetskommitté samt Jämställdhetsarbetares 

förening följde utredningens förslag. Bara de två förstnämnda av dessa 

institutioner hade uppmuntrats att kommentera utredningen, de andra skickade in sina 

kommentarer självmant och tillhör därmed inte de officiella remissinstanserna. 

197. Enligt Claes Lernestedt & Kai Hamdorf förespråkade 3/8 av remissinstanserna en 

kriminalisering av enbart köparen, medan 5/8 avvisade varje form av kriminalisering. 

(Lernestedt & Hamdorf, Sexköpskriminaliseringen – till skydd av vad? – det I, s 856.) Differensen 

till min beräkning kan bero på att inte bara de tillfrågade remissinstanserna utan 

samtliga inkomna remissbrev ingår i min uppställning. 


199. Ibid., s 240. Flera remissvar påminde i detta sammanhang om åklagarutredningen 

som tre år tidigare hade rekommenderat regeringen att använda kriminalisering som en 

metod att söka hindra överträdelser av olika normer i samhället med försiktighet, vilket 

riksdagen hade accepterat. (T.ex. Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare, 

”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1995:15)”. Jfr SOU 1992:61, 

Ett reformerat åklagarväsende; samt JuU 1994/95:2, Ett effektivare brottmålsförfarande.) 


201. Såväl Rikspolisstyrelsen som Domstolsverket, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i 

Göteborg, Malmö, Kalmar, Luleå och Stockholm, Justitiekanslern, Kriminalvårdsstyrelsen, 

Brottsförebyggande rådet, Svea hovrätt, tingsrätten i Stockholm, Göteborg och Malmö, 

Sveriges Advokatsamfund, Polismyndigheten i Göteborg, Malmö och Norrköping samt 

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Kriminologiska institutionen vid Stockholms 

universitet anslöt sig Götestams ställningstagande. Även Socialstyrelsen, Ungdomsstyrelsen, 

RFSU, RFSL, socialtjänstens prostitutionsgrupp i Stockholm, Svensk Förening 

för Sexologi, SACO, Sveriges Kristna Råd och Sveriges Frikyrkosamråd, Riksförbundet för 

Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare samt Norrköpings kommun tillhörde remissinstanserna

384 

de mer eller mindre överens med utredaren om att ”[k]önshandeln utgör 

en mycket skadlig företeelse för människor och samhälle”, men betonade 

likväl kriminaliseringens nackdelar. 202 Lagstiftningens normbildande effekter 

ifrågasattes med argumentet att den allmänna attityden till prostitution 

redan var starkt negativ. Dessutom betraktades kvinnliga prostituerade 

som redan så utsatta att en kriminalisering inte skulle kunna hindra 

dem från att sälja sina tjänster. Kriminaliseringsmotståndarna varnade för 

juridiska avgränsningssvårigheter, stötande spaningsmetoder och svårigheten 

att bevisa brottet. Även huruvida de sociala myndigheterna hade 

tillräckliga resurser för att behandla, stödja eller kontrollera könsköparna 

som möjligen skulle upptäckas genom en kriminalisering ifrågasattes. De 

flesta argumenten mot kriminaliseringen kändes igen från 1980-talets 

prostitutionsutredning och dess tre skrifter. 203 

Remissvaren som höll med experten Birgitta Ekström om att män som 

köper sex borde bestraffas kom främst från feministiska och politiska organisationer. 

204 Liksom i början av 1980-talet utgick denna falang ”från 

att kvinnor i prostitutionen sedan barndomen varit mycket utsatta” och 

därför ”befinner sig i ett beroendeförhållande som inte kan betraktas som 

en jämbördig relationen [sic] i ett köp-sälj-förhållande”. 205 Enligt Birgitta 

Ekström fanns det ”ytterst få prostituerade som kan sägas ha kontroll över 

sina liv”, vilket motiverade att samhället markerade ”ansvaret hos dem 

som kritiserade varje form av kriminalisering. 

202. Socialstyrelsen, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 

1995:15)”. 

203. Se ovan s 127–161. 

204. Jämställdhetsombudsmannen och Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige 

(ROKS), Fredrika-Bremer-Förbundet, Alla Kvinnors Hus i Stockholm, Kvinnocentrum i 

Malmö, Kvinnojourernas länsförening i Dalarna, Folkaktionen mot pornografi samt en 

studiecirkel om prostitution i Stockholm kämpade tillsammans med partiernas kvinnoorganisationer, 

Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, landstingen i Stockholms 

län, Bohuslän och Malmöhus län, Stockholms stad, Göteborgs Stad och Malmö kommun 

för ett sexköpsförbud. Även Folkhälsoinstitutet, Sociologiska institutionen och Rättsvetenskapliga 

institutionen vid Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete vid Stockholms 

universitet, Sveriges Kvinnliga Läkares Förening, Föreningen Sveriges Socialchefer, 

Svenska kyrkans centralstyrelse och Stockholms stadsmission följde denna linje. 

205. Jämställdhetsombudsmannen, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1995:15)”.

385 

som befinner sig i det sociala överläget, nämligen de manliga köparna”. 206 

Folkpartiets kvinnoförbund skrev att ”[e]n allt större grupp av de prosituerade 

[sic] har psykiska sjukdomar” och menade att ”[d]enna grupp kan 

i stort sett liknas vid minderåriga”. 207 Kriminaliseringen skulle ”klargöra 

samhällets avståndstagande från prostitutionen som fenomen” och ”synliggöra 

männens makt att välja”. 208 Hur stor förbudets ”återhållande verkan 

på prostitutionens omfattning” skulle vara, var kriminaliseringsförespråkarna 

oense om. 209 Medan Folkhälsoinstitutet betonade denna effekt underströk 

S-kvinnorna att de inte trodde ”att prostitutionen som företeelse 

skulle försvinna med en kriminalisering”. Istället beskrev de socialdemokratiska 

kvinnorna det som ”viktigt att Sverige som nybliven EU-medlem 

betonar att vi inte accepterar de tendenser till en normalisering av könshandeln 

som framförts i flera EU-länder”. 210 Lagens potential som symbol 

för den svenska jämställdheten lyftes fram. 

I avsnittet om riksdagens och allmänhetens reaktioner på prostitutionsbetänkandet 

från 1981 granskade jag underlaget för kriminaliseringsförespråkarnas 

argument och visade då bland annat att tesen om de 

prostituerades utsatthet och kundernas överläge saknade förankring i systematiska 

empiriska undersökningar. 211 Samma sak gällde även nu. Trots 

bristen på entydiga vetenskapliga undersökningar anfördes återigen forskningsresultat 

och socialarbetarnas rekommendationer som argument för 

en strängare lagstiftning. ”Synpunkter från experter på socialt arbete bör 

vara tungt vägande” menade till exempel Jämställdhetsombudsmannen 

som tillhörde remissinstanserna som förespråkade ett sexköpsförbud. 212 

I riksdagen tillhörde socialdemokraten Birthe Sörestedt den stora skaran 

som motiverade kundkriminaliseringen med hänvisning till ”polis, soci- 


207. FPK, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1995:15)”. 

208. Folkhälsoinstitutet, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 

1995:15)”; samt Folkaktionen mot pornografi, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 


209. Folkhälsoinstitutet, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 

1995:15)”. 

210. S-kvinnorna, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1995:15)”. 

211. Se ovan s 173–184. 

212. Jämställdhetsombudsmannen, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande 

(SOU 1995:15)”.

386 

alarbetare och andra som arbetar med de prostituerade” som enligt politikern 

hade ”angett att om man verkligen ska komma till rätta med problemet, 

krävs det dels att man kriminaliserar könsköparna, dels att man 

gör särskilda insatser för de prostituerade”. 213 Men hur såg människorna 

som arbetade i sociala projekt mot prostitution egentligen på förslaget att 

kriminalisera verksamheten? 

Bland remissvaren fanns det fyra som faller inom kategorin som Jämställdhetsombudsmannen 

betraktade som särskilt relevant. Oenigheten 

dessa instanser emellan är iögonfallande. Socialarbetarna från prostitutionsgruppen 

på socialtjänstens citysektion i Stockholm tog tydligt avstånd 

från varje form av kriminalisering. Gruppen befarade att ett förbud skulle 

försvåra det sociala arbetet och föreställde sig att de sjukaste och mest 

våldsbenägna kunderna skulle vara kvar även efter en kriminalisering. 

Socialarbetarna var delvis inspirerade av de tyska prostitueradeprojekten 

och föreslog ”ett seminarium med de prostituerade kvinnorna själva som 

deltagare” för att tillsammans planera nya arbetsformer. 214 Dessutom betraktade 

gruppen inte bara de prostituerade utan även deras kunder som 

”socialt störda människor” och krävde medel för riktade sociala insatser 

även för männen – en åtgärd som aldrig verkade ha prövats. 215 

I remissvaret från Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet 

som författades av Sven-Axel Månsson tillsammans med Ulla-Carin 

Hedin och Per-Åke Karlsson uttrycktes en större osäkerhet. Institutionen 

var splittrad. Månsson hade i en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans 

med Hanna Olsson deklarerat att han var för ett sexköpsförbud om 

det kombinerades med sociala insatser. 216 Hedin och Karlsson visade sig i 

sin rapport för Prostitutionsutredningen tveksamma beträffande en eventuell 

kriminalisering. 217 För Hedin var prostitution ”ett uttryck för sexuella 

problem och psykologiska problem, både hos kvinnorna som prostituerar 

213. Birthe Sörestedt (S) i RD-protokoll 1997/98:114, anf. 90. 

214. Socialtjänstens prostitutionsgrupp i Stockholm, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 

betänkande (SOU 1995:15)”. Se även SOU 1995:16, Socialt arbete mot prostitutionen 

i Sverige, s 35. 

215. Socialtjänstens prostitutionsgrupp i Stockholm, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 


216. Månsson & Olsson, ”Den röda horluvan tillbaka”. 

217. SOU 1995:16, Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige, s 125 f.

387 

sig och hos männen som köper sexuella tjänster”. Hon förespråkade utbildningsstöd, 

arbetsträning och självhjälpsgrupper för prostituerade och hjälpinsatser 

för sexköpare ”som är fast i ett beroende av prostitution”. 218 Forskarnas 

kompromiss i remissvaret innebar att institutionen möjligen kunde 

tänka sig en straffbeläggning av manliga köpare i den heterosexuella prostitutionen, 

men varnade för varje annan form av kriminalisering. De hävdade: 

”Det är vår grundläggande uppfattning att förhållandet mellan könen, 

där sexualiteten tveklöst är en av brännpunkterna, inte kan lösas med lagen 

som instrument.” Särskilt mot kriminaliseringen av den homosexuella prostitutionen 

uttrycktes invändningar. Ett sexköpsförbud fick inte störa det 

sociala livet för homosexuella som beskrevs som en sårbar grupp. 219 

Kollegorna från Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet 

hade inga egna erfarenheter från socialt arbete med prostituerade 

men tyckte att utredningen hade visat att prostituerade utnyttjas och 

förnedras och tyckte därför att ”männen – brukarna – som utnyttjar och 

förnedrar kvinnor – säljarna – […] bör kriminaliseras”. 220 Även Stockholmsinstitutionen 

tänkte alltså främst på män som köper sexuella tjänster 

av kvinnor när de förespråkade en kriminalisering. Till skillnad från 

göteborgarna poängterade de emellertid inte att en eventuell lagstiftning 

bara skulle gälla vissa grupper av köpare utan uttalade sig för ett allmänt 

sexköpsförbud. 

Prostitutionspatrullen i City polismästardistrikt i Stockholm slutligen 

stödde utredningens förslag att straffbelägga såväl den säljande som den 

köpande parten i prostitutionen. I sitt omfattande yttrande pekade Rolf 

Edin, som arbetade som polisassistent på spaningsenheten mot prostitution, 

på en obalans i lagstiftningen. Edin höll med om att det ”kan te sig 

hårt och meningslöst” att straffa redan utstötta människor men menade 

samtidigt att det kanske var priset 

218. Cit. enligt Agnes Börjeson, ”Ett socialt experiment”, i Bang 1999/3, s 29. 

219. Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 

betänkande (SOU 1995:15)”. Mer utförligt argumenterade RFSU ”att en 

kriminalisering skulle medverka till uppblossande rädsla för polisingripanden och misstänkliggöranden 

när det rör sig om gängse mönster för [homosexuellas] kontaktsökande”. 

(RFSU, ”Remissvar över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1995:15)”.) 

220. Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 

betänkande (SOU 1995:15)”.

388 

vi måste vara beredda att betala för att få till en förändring på 

lång sikt. Hur kan prostitution vara tillåtet i ett samhälle där 

andra destruktiva handlingar är förbjudna? Enligt lagen om 

vård av missbrukare är det i stort sett förbjudet att supa ihjäl 

sig. 221 

Även lagen om vård av unga (LVU) anfördes av Edin som argument för att 

staten skulle lägga fast ”att prostitution är så farligt för hälsan och utvecklingen 

att det måste vara förbjudet att prostituera sig”. 222 

Experter på socialt arbete och andra människor med praktisk erfarenhet 

från arbetet mot prostitution gav med andra ord lika motsägelsefulla 

rekommendationer som remissinstanserna i stort. Yttrandena kunde 

knappast vägleda lagstiftningsprocessen. Utredningens huvudförslag att 

kriminalisera såväl prostituerade som deras kunder uppfyllde inte riksdagens 

förväntningar och värderingar och lämpade sig därför inte som 

grund för en lagändring. Konsekvensen av denna osäkerhet och splittring 

blev att betänkandet Könshandeln lades åt sidan. Innan det kunde bli nya 

lagförslag och en ny riksdagsdebatt om prostitutionen behövdes det mer 

material och framför allt mer entydiga argument. Detta material kom ett 

halvt år efter Könshandeln i form av den redan nämnda Kvinnovåldsutredningens 

betänkande Kvinnofrid. Denna utredning levererade inga nya 

beskrivningar av de prostituerades sociala situation, men presenterade ett 

teoretiskt ramverk som fick betydelse för prostitutionsdebatten. 

kvinnofrid och prostitution 

som könsrelaterat våld 

Som jag har visat i det första Sverigekapitlet motiverade de flesta riksdagsledamöter 

sitt avståndstagande från prostitutionen under 1970-talet med 

att verksamheten innebar en skadlig kommersialisering av sexualiteten 

och inte hade med kärlek och omtanke mellan två jämställda partners att 

göra. Under 1980-talet skärptes retoriken mot prostitution, vilket jag har 

221. Polismyndigheten i Stockholms län, ”Remissvar över prostitutionsutredningens 


222. Ibid.

389 

visat i början av detta kapitel. Till beskrivningen av verksamheten som 

en perverterad och ojämställd form av sexualitet kom uppfattningen att 

prostitution är ett exempel på könsrelaterat våld. Prostituerade beskrevs 

nu som offer, män som förövare. Varifrån kom inspirationen till denna 

nya tolkning? 

Könsrelaterat våld – ett nytt kunskapsområde 

Mäns våld mot kvinnor, könsrelaterat våld eller sexualiserat våld som det 

också kallas är ett relativt ungt kunskapsfält. En av de första politiska organisationerna 

som uppmärksammade fenomenet var Stödstrumporna. 

Mäns våld mot kvinnor tillhörde frågorna som diskuterades på nätverkets 

kvinnotribunal i mars 1993. 223 Stödstrumporna krävde bland annat att 

våld mot kvinnor skulle synliggöras genom en könsuppdelad brottsstatistik, 

de ville att forskningen om könsrelaterat våld skulle samordnas, att 

domarnas kunskaper om lagarna angående våld mot kvinnor förbättrades 

och att justitieutskottet arrangerade en hearing om kvinnovåldet. Även 

tillsättningen av en utredning som skulle kartlägga ”varje aspekt på det 

sexualiserade våldet i Sverige”, tillhörde Stödstrumpornas krav. 224 

Även internationellt började könsrelaterat våld uppmärksammas i början 

av 1990-talet. Under 1992 hade FN:s kvinnokommission utarbetat en 

deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling 

antog i december 1993. Våld mot kvinnor beskrivs där som ”ett 

uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan män och kvinnor” 

och man konstaterar ”att våld mot kvinnor är en av de avgörande 

sociala mekanismer genom vilka kvinnor tvingas in i en underordnad 

ställning gentemot män”. 225 FN nämner flera exempel på våld mot kvinnor, 

bland annat våldtäkt inom och utom äktenskapet, kvinnlig könsstympning 

och liknande för kvinnor skadliga seder, sexuellt utnyttjande, sexuellt 

ofredande och hotelser i arbetet och på andra platser samt handel med 

kvinnor och tvångsprostitution. 

223. Se ovan s 355. 

224. Backlash i Sverige, s 236. 

225. Förenta nationerna, ”Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor”, i SOU 

1995:60B, Kvinnofrid, s 21.

390 

En annan institution som uppmärksammade sexualiserat våld var kvinnojoursrörelsen. 

Sociologerna Berit Andersson och Magnus Lundberg 

identifierar jourernas riksorganisation ROKS som huvudaktör när kvinnomisshandel 

började uppmärksammas som ett samhällsproblem i Sverige. 

226 De första svenska kvinnojourerna bildades i Stockholm och Göteborg 

1978, alltså vid samma tid som brottsofferforskningen växte fram 

och intresset för våld mot kvinnor ökade. 227 ROKS grundades 1984 för att 

vidareutbilda jourernas medlemmar och för att bedriva opinionsbildning, 

vilket enligt sociologen Malin Åkerström resulterade i att de kvinnojoursaktiva 

under 1990-talet blev erkända i Sverige som landets främsta experter 

på samhällsproblemet våld mot kvinnor. 228 

Informationen jourerna förmedlade till politiker och allmänheten 

byggde ”dels på ideologiska och teoretiska grunder, dels på praktiska 

erfarenheter av arbetet med utsatta kvinnor”. 229 Denna så kallade ”kvinnojourskunskap” 

marknadsfördes av ROKS som ”unik” och sattes mot 

framför allt psykologiska och psykiatriska teorier och professionella socionomer. 

230 Sina egna tolkningar utvecklade ROKS med utgångspunkt 

i amerikanska radikalfeminister som Andrea Dworkin och Catharine 

MacKinnon och med stöd av svenska radikalfeminister som sociologen 

och teologen Eva Lundgren. ROKS definition av mäns våld mot kvinnor 

omfattar såväl misshandel som prostitution och pornografi. Dessa fenomen 

har sin förklaring, enligt ROKS, i maktobalansen mellan könen i 

samhället. Det är värt att uppmärksamma att ROKS, till skillnad från FN 

226. Berit Andersson & Magnus Lundberg, ”Kvinnomisshandel som kunskapsfält”, i Malin 

Åkerström & Ingrid Sahlin, Det motspänstiga offret, Lund 2001, s 63–91. 

227. Se ovan s 329 & 343–344. 

228. Malin Åkerström, ”Sociologism and Sarcasm in Swedish Shelters”, i Sociological 

Focus, 1995/2, s 148; samt Berit Andersson & Magnus Lundberg, ”Kvinnomisshandel 

som kunskapsfält”, i Åkerström & Sahlin, Det motspänstiga offret, s 69. På grund av ideologiska 

motsättningar är de svenska kvinnojourerna sedan 1996 organiserade i två olika 

riksförbund. Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR) och Riksorganisationen för kvinnojourer 

och tjejjourer i Sverige (ROKS). (Jfr Eduards, Förbjuden handling, s 81.) ROKS 

har bedrivit mycket mer offentlighetsarbete och påverkat den politiska debatten starkare 

än SKR, vilket i kombination med SKR:s sena etablering är anledningen till att SKR är av 

mindre betydelse för min framställning. 

229. Andersson & Lundberg, ”Kvinnomisshandel som kunskapsfält”, s 69. 

230. ROKS hemsida cit. enligt Berit Andersson & Magnus Lundberg 2001, s 71.

391 

som enbart räknade tvångsprostitution till det könsrelaterade våldet, inte 

gör någon skillnad mellan frivillig och påtvingad prostitution. Även former 

av prostitution som inte upplevs som våld av de berörda kvinnorna 

betraktas av ROKS som ett uttryck för en maktobalans mellan könen, och 

utgör sexualiserat våld. Tolkningen av prostitution som ett exempel på 

kvinnovåld innebär att enbart situationer där män köper sex av kvinnor 

omfattas av begreppet. Homosexuell prostitution och heterosexuell prostitution 

med kvinnliga kunder utelämnas. 

I riksdagen blev våld mot kvinnor en fristående jämställdhetsfråga när 

det togs upp i jämställdhetspropositionen Olika på lika villkor från 1990. 

Våld mot kvinnor betraktades för första gången som ett allvarligt uttryck 

”för den obalans som råder i maktförhållandet mellan könen”. 231 Tidigare 

ansågs kvinnovåldet vara ett individproblem eller ett övergripande samhällsproblem 

och behandlades som en hälso-, social- eller familjefråga. 232 

Nu var det inte längre faktorer som kommersialisering och människors 

isolering i det industrialiserade samhället som ansågs ligga bakom våldet 

utan männens makt och kvinnornas hjälplöshet lyftes fram. 

När riksdagen insåg att könsmaktsperspektivet var ett tidigare försummat 

forskningsfält, började man satsa på kunskapsutvecklingen inom 

området. Bland annat beslutades att inrätta en professur i sociologi för 

att studera förhållandet mellan makt och kön i samhället i allmänhet och 

våld mot kvinnor i synnerhet. Professuren placerades vid Uppsala universitet 

och tillsattes 1993 med Eva Lundgren, som innan dess hade varit 

docent i teologi vid samma universitet. 233 Med hjälp av sin professur fick 

Eva Lundgren stor auktoritet och stort inflytande över kunskapsfältet och 

könsmaktsanalysen en akademisk förankring. Lundgren byggde också 

upp ett nära samarbete med kvinnojourernas riksorganisation ROKS, vilket 

bland annat visade sig genom att en av hennes viktigaste skrifter Vål- 

231. Proposition 1990/91:113, Om en ny jämställdhetslag m m. 

232. Jfr SOU 1979:56, Steg på väg. Nationell handlingsplan för jämställdhet; samt proposition 

1987/88:105, Om jämställdhetspolitiken inför 90-talet. Maria Wendt Höjer belyser 

i sin avhandling hur mäns våld mot kvinnor har hanterats i offentligt tryck 1930–2000. 

(Maria Wendt Höjer, Rädslans politik.) 

233. Proposition 1989/90:90, Om forskning; samt proposition 1990/91:100, Med förslag till 

statsbudget för budgetåret 1991/92. Se även SOU 2004:121, Slag i luften. En utredning om 

myndigheter, mansvåld och makt, s 55.

392 

dets normaliseringsprocess publicerades av organisationen. 234 Tillsammans 

inspirerade ROKS och Lundgren under 1990-talet riksdagens politik mot 

det könsrelaterade våldet. 

Den borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt och med Bengt 

Westerberg som socialminister uppfyllde Stödstrumpornas krav och knöt 

an till den nya könsmaktsforskningen när den i juli 1993 tillkallade en 

utredning ”för att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor 

som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant 

våld”. 235 Det var denna utredning som två år senare lade fram sitt betänkande 

Kvinnofrid och utgjorde den sista avgörande pusselbiten för motiveringen 

av sexköpslagen. I direktiven till Kvinnovåldskommissionen 

jämförde Westerberg prostitution med våldtäkt och betonade att båda var 

uttryck för samhällets könsmaktsstruktur. 

Våldtäkt kan ses som ett extremt exempel på obalans i maktförhållandet 

mellan könen. Det finns även andra företeelser 

i samhället som hänger nära samman med våldet mot kvinnor 

och som på liknande sätt är uttryck för en sådan obalans: 

prostitution, pornografi, incest och sexuella trakasserier på 

arbetsplatserna. 236 

Inte bara regeringen anslöt sig till ROKS syn på prostitution som en form 

av sexualiserat våld. Även de andra partierna samtyckte till denna definition. 

”Prostitution är ett syskonfenomen till våldtäkt och kvinnomisshandel”, 

menade till exempel Vänsterns Gudrun Schyman. 237 För Westerberg 

var all prostitution ett uttryck för en kvinnosyn som svårligen lät sig 

”förenas med samhällets jämställdhetsmål, som bl.a. innebär att kvinnor 

och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom 

alla väsentliga områden i livet”. 238 Att socialministern hade stor tilltro till 

234. Eva Lundgren, Våldets normaliseringsprocess. Två parter – två strategier, utg. av 

ROKS, Stockholm 1993. Texten är en bearbetning av en artikel med samma titel i Jämfo 

Rapport 14/89. 2004 gav ROKS ut en ny, omarbetad version av texten. 

235. ”Kommittédirektiv (Dir 1993:88)”, cit. enligt SOU 1995:60B, s 5. 

236. Ibid., s 7. 

237. Gudrun Schyman (V), Motion 1997/98:Ju28, s 30. 

238. ”Kommittédirektiv (Dir 1993:88)”, cit. enligt SOU 1995:60:B, s 7. Ett annat fenomen

393 

kvinnojourernas kunskaper om sexualiserat våld framgår också av hans 

uppdrag till kommissionen att inhämta ”erfarenheter från den verksamhet 

som bedrivs av kvinnojourerna liksom från kvinnoforskningen”. 239 

Kvinnovåldskommissionen avslutade sitt arbete i juni 1995. 240 I sitt betänkande 

Kvinnofrid argumenterade utredningen för könsspecifika brottsbeskrivningar 

som skulle tydliggöra att det oftast var män som utövade 

våld mot kvinnor. Till exempel ville kommissionen ändra formuleringen 

i brottsbalkens paragraf om våldtäkt. Där det stod att ”[d]en som tvingar 

annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge […] döms för 

våldtäkt” skulle det enligt utredningens förslag heta att ”[e]n man som 

tilltvingar sig samlag eller på annat sätt sexuellt utnyttjar en kvinna […] 

döms för våldtäkt”. 241 Homosexuella våldtäkter och våldtäkter med kvinnliga 

gärningsmän skulle regleras först i paragrafens andra stycke. Som 

nämnts berördes prostitution inte explicit av Kvinnovåldsutredningen 

som hänvisade till den redan beskrivna Prostitutionsutredningen när det 

gällde ”sådant våld som ofta drabbar den prostituerade kvinnan”. Däremot 

innehöll Kvinnofrid en analys av samhällets könsmaktsstruktur och enligt 

den kunde prostitutionen tolkas som ett exempel på det ”kvinnoförakt 

som tar sig uttryck i förlegade föreställningar om kvinnors lägre värde 

och mäns rätt att kontrollera kvinnor”. 242 På så sätt gav utredningen stöd 

åt synen på sexsäljande kvinnor som hjälplösa offer för sexköpande män, 

som i sin tur tillskrevs makt och därmed ansvaret för prostitutionen. Den 

socialdemokratiska regeringen med Göran Persson som statsminister 

som i kommittédirektiven räknades som ett exempel på mäns våld mot kvinnor men inte 

i FN-deklarationen är incest. Huruvida incest mellan vuxna är skadlig och ett brott diskuterades 

även av Sexualbrottsutredningen från 1976. Meningarna gick isär i remissvaren till 

denna utredning. (Se ovan s 71–73.) Nu hade riksdagen uppenbarligen bestämt sig för att 

incest är våld och måste bekämpas. 

239. ”Kommittédirektiv (Dir 1993:88)”, cit. enligt SOU 1995:60:B, s 18. 

240. Kommissionen leddes av Britta Bjelle som var riksdagsledamot och generaldirektör 

för Brottsoffermyndigheten. Övriga ledamöter var professorn i rättsmedicin Anders Erksson, 

socionomen Maj Fant, distriktsåklagaren Margaretha Lidman Ling, chefsrådmannen 

Ulla Ljunggren-Thedéen, advokten Anita Olofsson och länspolismästaren Lars Svärd. 

Som sakkunnig förordnades dessutom byrådirektören Barbro Hinderberg, professorn i 

straffrätt Madeleine Leijonhufvud, avdelningsdirektören Monika Olsson och rådmannen 

Margareta Wadstein. (SOU 1995:60:A, Kvinnofrid, s 3.) 

241. SOU 1995:60:A, Kvinnofrid, s 39. 

242. Ibid., s 52.

394 

valde att föra samman Kvinnofrid och Könshandeln i en proposition som 

också fick namnet Kvinnofrid och blev färdig i februari 1998. Ett resultat 

av denna kombination var förslaget om sexköpslagen. 

Forskningen om prostitution har jag redan beskrivit utförligt. Det är nu 

dags att beskriva könsmaktsteorin och den feministiska våldsforskningen, 

deras inflytande på Kvinnovåldskommissionen, på regeringens proposition 

Kvinnofrid och på riksdagsdebatten som kulminerade i sexköpslagen. 

243 Vilka är utgångspunkterna för denna del av forskningen bakom 

sexköpslagen? Hur ser det empiriska materialet ut som stöder könsmaktsteorin? 

Och vilka utsagor kan man göra om prostitution med hjälp av den 

feministiska våldsforskningen? 

Feministisk våldsforskning 

Den feministiska våldsforskningen som har utvecklats sedan 1980-talet är 

ett område där forskare med olika utgångspunkter kämpar mot varandra 

om tolkningsföreträdet, vilket sociologen Anne-Lie Steen har visat i sin 

studie Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält. 244 Inriktningen som 

har vunnit störst genklang i den politiska debatten om sexualiserat våld i 

Sverige är det strukturella perspektiv som har utvecklats av bland andra 

Eva Lundgren. 245 En utgångspunkt Lundgren har gemensam med de flesta 

243. Jag betonar likheterna dessa texter emellan för att kunna visa hur idéerna som har 

utvecklats inom forskningen om sexualiserat våld har fått genomslag i riksdagens beslut 

om sexköpslagen. Min framställning av våldsforskningens inflytande skiljer sig från den 

tidigare forskningen om kvinnofridsreformen som har gjorts av forskare som själva utgår 

från ett könsmaktsperspektiv och som visar att Kvinnovåldskommissionens analys försvagades 

när den bearbetades i riksdagen. Både betänkandet och propositionen har av dessa 

forskare också kritiserats för att göra avsteg från kraven som har formulerats inom den 

feministiska våldsforskningen. Se t.ex. Maria Wendt Höjer, Rädslans politik. Våld och sexualitet 

i den svenska demokratin, Lund 2002; Eduards, Kroppspolitik; samt SOU 2004:121, 

Slag i luften. Även enligt min bedömning var debatten i riksdagen mindre radikal än 

könsmaktsforskningen som bedrevs av bl.a. Eva Lundgren, men könsmaktsteorin och 

våldsforskningen var trots det en mycket viktig inspirationskälla för sexköpslagen och det 

är vad jag fokuserar på. 

244. Anne-Lie Steen, Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält, Göteborg 2003. 

245. Lundgren polemiserar i sina arbeten mot mer individcentrerade och relationsinriktade 

ansatser. Hon menar att individualpsykologiska förklaringar till varför män slår är 

problematiska då de riskerar att sjukförklara våldsamma män, vilket anses befria männen 

från ansvaret och föra blicken bort från samhällets patriarkala struktur. Systemteoretiska

395 

kvinnovåldsforskare är att hon kategoriserar ”sig själv som feministisk, 

kvinnovetenskaplig eller könsteoretisk”. 246 För att accepteras inom fältet 

måste man under 1990-talet enligt Anne-Lie Steen utgå från ”en patriarkal 

könsmaktsteoretisk ram”, dvs. tolka våld mot kvinnor som ett uttryck för 

en struktur där kvinnor betraktas som underordnade män. 247 Forskning 

som ifrågasätter könsmaktsordningens överordnade betydelse för våldsprocesser 

och förklarar våld mot kvinnor med till exempel medicinsk eller 

psykodynamisk teoribildning hade svårt att finna legitimitet hos feministiska 

våldsforskare. 

För Eva Lundgren är våld mot kvinnor ett generellt problem som berör 

alla kvinnor i samhället. Enligt henne ”finns ett sammanhang mellan det 

s.k. normala parförhållandet och våldsförhållandet”. Lundgren betraktar 

”inte våldsamma parförhållanden som väsens/artskilda från s.k. normala 

parförhållanden, men som gradskilda från dessa”. 248 I ett patriarkalt 

samhälle kännetecknas varje möte mellan en kvinna och en man enligt 

Lundgren av en ojämn maktfördelning till mannens fördel. Därmed menar 

hon bland annat att samhällets könsmaktsstruktur innebär att mäns 

våld mot kvinnor begränsar livet för alla kvinnor, då alla kvinnor vet att 

de är potentiella offer och måste förhålla sig till detta hot. I inledningen 

till sin avhandling ger Maria Wendt Höjer ett exempel som illustrerar vad 

Lundgren menar när hon skriver att mäns våld mot kvinnor innebär en 

modeller som fokuserar på motsättningar inom vissa familjestrukturer kritiseras då de utgår 

från att relationen mellan kvinna och man kan vara fri från systematiska maktskillnader, 

vilket Lundgren ifrågasätter. (Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 3 f.) När den 

systemteoretiskt orienterade forskaren Margareta Hydén kom med sin avhandling Woman 

Battering as Marital Act. The Construction of a Violent Marriage kritiserades den hårt av 

Eva Lundgren och hennes kollega Nea Mellberg i Kvinnovetenskaplig tidskrift. Den kritiska 

recensionen besvarades i samma tidskrift ett år senare av Hydéns handledare Hanne 

Haavind. Haavinds försvar ledde till ytterligare ett ställningstagande från Eva Lundgren. 

(Eva Lundgren & Nea Mellberg, ”Kvinnomisshandel som en äktenskaplig handling”, i 

Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1993/3–4, s 105–115; Hanne Haavind, ”Kvinnomisshandel en 

tvivelaktig äktenskaplig handling”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1994/3, s 63–71; samt Eva 

Lundgren, ”Goddag yxskaft”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1996/1, s 74–80.) Hanne Haavind 

företräder likt Hydén ett relationsinriktat perspektiv och har kritiserats av Lundgren 

i Våldets normaliseringsprocess, s 25. Kontroversen mellan Lundgren, Hydén och Haavind 

är bara ett exempel på oenigheten inom kvinnovåldsforskningen i stort. 

246. Anne-Lie Steen, Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält, Göteborg 2003, s 34. 

247. Ibid., s 35. 

248. Lundgren Våldets normaliseringsprocess, s 4.

396 

begränsning för alla kvinnor. Rädslans politik inleds med att Wendt Höjer 

skildrar sin rädsla att bli överfallen när hon hör en man bakom sig på en 

mörk tågstation en natt på vägen hem från tåget. ”Mäns våld mot kvinnor, 

och kvinnors rädsla för detta våld, spelar en viktig roll i upprätthållandet 

av en ojämlik könsordning”, förklarar Wendt Höjer. 249 

Våldet påverkar även kvinnor som inte själva utsätts för eller 

har utsatts för våld. Det finns […] ”en tanke – men kanske bara 

en – som jag vågar påstå förenar alla kvinnor: ’Tänk om jag 

blir våldtagen’”. 250 

Kvinnofridskommissionen tog intryck av uppfattningen att könsmaktsstrukturen 

och könsrelaterat våld ”är något som alla kvinnor ständigt 

måste ta hänsyn till i planeringen av sin vardag”. 251 

Enligt Eva Lundgren är inte bara alla kvinnor potentiella offer utan hon 

menar att det inte heller går att förutse vilka män som kommer att slå. Hon 

skriver att det inte finns några ”mönster som särskiljer misshandlare från 

andra män” och avvisar undersökningar som pekar på att barndomsupplevelser, 

karaktärsegenskaper, social miljö eller alkoholbruk skiljer våldsamma 

män från andra. 252 Varje man kan med andra ord vara en potentiell 

våldtäktsman och hotet mot kvinnan är därför allmängiltigt. Bengt Westerberg 

refererar till tesen om våldets allmängiltighet när han i direktiven 

till Kvinnovåldsutredningen hävdar att ”[s]amstämmiga forskningsresultat 

visar att de män som utövar misshandel kommer från alla samhällsklasser” 

och påminner om kvinnoforskningens ifrågasättande av ”[a]lkoholkonsumtion 

och kriminalitet som bidragande orsaker till att män slår”. 253 

I propositionen Kvinnofrid betonar Göran Perssons socialdemokratiska 

regering att såväl Kvinnovåldsutredningen som Pros titutionsutredningen 

har kommit fram till att det är ”vanliga män” som begår övergrepp. 254 

249. Wendt Höjer, Rädslans politik, s 8. 

250. Ibid. Wendt Höjer citerar ur Maud Eduards, ”Den förbjudna handlingen”, i Tidskrift 

för politisk filosofi, 1997/3, s 21. 

251. SOU 1995:60A, s 52. 

252. Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 4. 


254. Proposition 1997/98:55, Kvinnofrid.

397 

En annan tes som fick positivt gensvar i riksdagen är Lundgrens tes att 

sexualiserat våld är en särskild våldsproblematik som inte kan förklaras som 

andra typer av våld. Följande citat är hämtat ur propositionen Kvinnofrid. 

Mot bakgrund av att mäns våld mot kvinnor är så nära förknippat 

med föreställningar om kvinnors och mäns olika roller 

i samhället och bristande jämställdhet, kan det inte förklaras 

på samma sätt som annan våldsbrottslighet. Kunskap om 

detta är omistligt om våldet mot kvinnor ska kunna bekämpas 

på ett effektivt sätt. 255 

Eva Lundgren tolkar inte bara mäns våld mot kvinnor som en variation 

inom den ”normala” relationen mellan könen utan hon menar att kvinnor 

dessutom upplever våldet som normalt. ”Om någon skulle ha kommit 

på tanken att fråga vad som hände skulle jag säkert ha svarat: ingenting 

särskilt”, skriver Maria Wendt Höjer om sin promenad hem från tåget. 256 

Även skillnaden mellan en auktoritär man och en våldsman innebär enligt 

Lundgren en för kvinnor omärklig glidning. I en våldsam relation suddas 

gränsen mellan acceptabelt och oacceptabelt beteende ut då kvinnor 

vänjer sig och anpassar sig och våldet ”normaliseras”. Denna ”normaliseringsprocess” 

är enligt Lundgren en manlig strategi för att få kontroll över 

kvinnor och den är alltid framgångsrik. Kvinnorna varken ifrågasätter eller 

gör uppror mot våldet utan internaliserar ”mannens våld, hans motiv 

för våldet och därmed hans krav på kvinnan”. 257 Mannens motiv är enligt 

Lundgren makt och hans krav att kvinnan underordnar sig. Normaliseringsprocessen 

gör kvinnor till hjälplösa, passiva offer som inte vet sitt 

eget bästa och ”måste få hjälp av andra för att komma ur det [våldsamma 

förhållandet]”. 258 Också dessa tankar refereras av Bengt Westerberg. I direktiven 

till Kvinnovåldskommissionen redogör han att 

255. Ibid. 

256. Wendt Höjer, Rädslans politik, s 7. 

257. Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 20. Teorin om våldets normaliseringsprocess 

har inspirerats av amerikanska feminister. Under 1970-talet presenterades den som 

teorin om våldscirkeln av t.ex. Leonore Walker. Se Berit Andersson & Magnus Lundberg 

2001, s 68 f. 

258. Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 21.

398 

[f]orskningen beskriver […] hur våldet efter hand ”normaliseras” 

och hur detta påverkar kvinnans självförtroende och självuppfattning 

samt hur hon av rädsla allt mer anpassar sig för att 

undvika att bli utsatt för ytterligare våld. Till slut blir ofta kvinnan 

helt isolerad från kontakter utanför parförhållandet. 259 

Westerberg nämner även att den feministiska våldsforskningen har kommit 

fram till att männens våld är kontrollerat och ett medvetet grepp snarare 

än ett uttryck för desperation. Forskning som tolkar mäns våld som 

ett okontrollerat uttryck för en upplevd maktlöshet, eller visar att många 

kvinnor ifrågasätter våldet de utsätts för och lyckas lämna våldsamma relationer, 

nämns inte i utredningsdirektiven. 260 Kvinnovåldskommissionen 

omsatte normaliseringsteorin genom sina kriminaliseringsförslag. Lagstiftningens 

definition av mäns våld mot kvinnor skulle utvidgas och fler 

män än tidigare lagföras för sina kvinnoförtryckande övergrepp. Med Eva 

Lundgrens teorier som utgångspunkt lade utredningen fast att könsrelaterat 

våld måste ses som en process. 

Övergreppen mot kvinnan konstituerar den s.k. normaliseringsprocessen, 

som är en följd av upprepat våld i förening med 

isolering samt växling mellan våld och värme. […] Övergreppen 

mot kvinnan kan till sin art liknas vid tortyr. Genom normaliseringsprocessen 

kommer dock kvinnan att succesivt [sic] flytta 

sina gränser för vad som kan accepteras i ett förhållande. 261 

I en våldsam relation utsätts kvinnor enligt utredningsgruppen inte bara 

för fysiskt våld utan även för olika typer av hot som inte var straffbelagda 

tidigare, men skulle bli det nu. En man som ”gömmer undan gemensamma 

tillhörigheter som telefon eller nycklar, förbjuder kvinnan att träffa släktingar 

och vänner eller talar nedsättande till henne”, utsätter sin partner 

för psykisk terror, påpekar utredningen. 262 Ofta ingår övergreppen ”i en 

systematisk kränkning av kvinnan”, står det i betänkandet, ”och då mannens 

syfte med våldet är att förnedra och behärska innebär övergreppen 


260. Margareta Hydén och Eva Hedlund tillhör företrädarna för denna forskning. 

261. SOU 1995:60:A, Kvinnofrid, s 300. 

262. Ibid., s 22.

399 

en mycket grov integritetskränkning”. 263 Män använder med andra ord, 

enligt Kvinnovåldskommissionen, våld aktivt som styrmedel. Männens 

identitetskränkande och hotfulla beteenden mot kvinnor sammanfattas i 

det nya begreppet ”kvinnofridsbrott” och föreslås bli kriminella. 264 

Våldsforskningens empiri 

I det första Sverigekapitlet har jag visat att det inte fanns några empiriska 

undersökningar i Sverige på 1970- och 1980-talen som stödde tesen att 

alla sexsäljare far illa. Uppgifterna i direktiven till Kvinnovåldsutredningen, 

i betänkandet Kvinnofrid och i propositionen med samma titel byggde 

som jag har visat ovan på den feministiska våldsforskningen och dess tes 

om att prostitution per definition är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. 

Hur såg empirin som denna definition grundades på ut? Fanns det 

starkare belägg för prostitutionens omfattande skadeverkningar under 

1990-talet än tio år tidigare? 

Eva Lundgren och de som ansluter sig till hennes forskningsinriktning 

betonar att de till skillnad från annan forskning om våld mot kvinnor har 

kvinnornas erfarenheter i fokus. ”[T]olkningen av kvinnors berättelser om 

sina (vålds)erfarenheter [är] central i den feministiska våldsforskningen”, 

förklarade till exempel Uppsalasociologen Åsa Eldén tillsammans med 

bland andra Eva Lundgren samt statsvetarna Maud Eduards och Maria 

Wendt Höjer i en statlig utredning om arbetet mot könsrelaterat våld. 265 När 

Eldén och Lundgren m.fl. skriver om ”den feministiska våldsforskningen” 

avser de enbart sin egen strukturella ansats. Konkurrerande förklaringsmodeller 

beskylls för att söka ”förklaringar till våld i antagna avvikelser 

hos de våldsutövande männen – exempelvis biologiska, sociala, medicinska, 

situationsmässiga eller kulturella avvikelser”, förklaringar som enligt 

Lundgren saknar betydelse. 266 Tillsammans med Lundgrens försäkran om 

263. Ibid., s 301. 

264. Utredningens förslag genomfördes aldrig. Däremot infördes ett könsneutralt formulerat 

fridskränkningsbrott som gällde vid upprepade kränkningar av en persons integritet 

genom redan straffbelagda handlingar. När brottet begicks av en man mot en närstående 

kvinna skulle mannen enligt andra stycket i den nya fridskränkningsparagrafen dömas för 

grov kvinnofridskränkning. (Jfr Proposition 1997/98:55, Kvinnofrid.) Paragrafen reformerades 

redan ett år efter dess införande p.g.a. tillämpningssvårigheter. (SOU 2005:66, Makt 

att forma samhället och sitt eget liv, s 385 f.) 

265. SOU 2004:121, Slag i luften, s 53. 

266. Ibid., s 48.

400 

att det inte ”går att hitta mönster som särskiljer misshandlare från andra 

män […] liksom det inte heller är möjligt att särskilja den misshandlade 

kvinnan” kan citaten ur Eldéns utredning väcka intrycket att Lundgrens 

förklaringsmodell är väl förankrad i empiri och på så sätt skiljer sig från all 

annan våldsforskning. 267 Annat talar för att så inte är fallet. 

I Våldets normaliseringsprocess från 1993 anger Eva Lundgren att hon 

har utvecklat normaliseringsteorin utifrån intervjuer med 40 kristna kvinnor 

och deras kristna män. 268 Personerna som ingår i Lundgrens studie 

är inte kända hos myndigheterna för våldsamma handlingar och har inte 

heller några speciella sociala problem som drogmissbruk, kriminalitet eller 

arbetslöshet. Kvinnorna och männen har intervjuats både enskilt och 

tillsammans med sin partner under en fyraårsperiod mellan 1987–1990 

inom ett norskt projekt som syftade till ”att utveckla dynamiska modeller 

för förståelsen av sammanhangen mellan normalitet och avvikelse i 

könsrelationer”. 269 Under 1980-talet forskade Eva Lundgren dessutom om 

kvinnosyn och kristendomsuppfattning samt religiöst legitimerade övergrepp 

mot kvinnor. Även denna forskning har inspirerat normaliseringstesen. 

270 Det kristna sammanhanget är med andra ord ett viktigt kännetecken 

för Lundgrens källmaterial. Flera av de våldsutsatta kvinnorna hon 

har intervjuat utgår till en början från att männens våld är ett straff i Guds 

namn. De hänvisar till äktenskapet som någonting heligt eller menar att 

det är en synd att skilja sig. 

Vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg och statsvetaren Jörgen 

Hermansson har granskat Lundgrens empiriska belägg för tesen om våldets 

normaliseringsprocess. Det faktum att de av Lundgren intervjuade 

paren ”alla befinner sig i strängt troende och särpräglade sammanhang” 


268. Margareta Hallberg & Jörgen Hermansson påpekar att Lundgren aldrig har redovisat 

detta material i sin helhet utan återanvänder samma begränsade urval av intervjupassager 

i skrift efter skrift. (Margareta Hallberg & Jörgen Hermansson, ”Granskning av professor 

Eva Lundgrens forskning i enlighet med Uppsala universitets regler avseende förfarandet 

vid anklagelse om vetenskaplig ohederlighet”, Göteborg & Stockholm, den 9 december 

2005, s 10.) 


270. ”[N]ormaliseringen av volden” förekommer redan i Den herren elsker, tukter han från 

1984, s 51. Jfr Hallberg & Hermansson, ”Granskning av professor Eva Lundgrens forskning”, 

s 8.

401 

är för dem anledning att ifrågasätta materialets representativitet. 271 Så här 

skriver de i sitt utlåtande: 

Yttre press och löften inför Gud framställs av flera informanter 

som betydande skäl för att stanna kvar i eländiga relationer. 

Det förefaller alltså finnas en särskild problematik i dessa relationer 

som just har att göra med det kristna sammanhanget. 

Det som framkommer i intervjuerna kan därför svårligen betraktas 

som typiska för alla, eller ens merparten av, relationer 

där våld förekommer. 272 

Hallberg och Hermansson nämner flera tänkbara förklaringar till att kvinnorna 

som intervjuats av Lundgren försökte hålla ihop sina äktenskap – 

till exempel rädslan för Gud och omsorgen om gemensamma barn – och 

271. Hallberg & Hermansson, ”Granskning av professor Eva Lundgrens forskning”, s 9. 

Granskningen var ett uppdrag från professor Jan Södersten, dekanus vid Samhällsvetenskapliga 

fakulteten vid Uppsala universitet på uppmaning av Bo Sundqvist som då var 

universitetets rektor. Granskningen föranleddes av en debatt om trovärdigheten i Lundgrens 

forskning efter hennes uttalanden i Evin Rubars dokumentär Könskriget som sändes 

i SVT:s serie Dokument inifrån i två delar den 15 och 22 maj 2005. Enligt programtablån 

på SVT:s hemsida handlar Könskriget om ”hur ROKS som hårdför kamporganisation 

fått ett avgörande inflytande över den svenska politiken”. (, sett den 16 november 2007.) Eva Lundgren presenteras i 

programmet som en av inspirationskällorna för ROKS ideologi. Bland annat hävdas att 

ROKS arbetar efter Lundgrens tes om att satanistiska sexualövergrepp är ett vanligt samhällsfenomen. 

I en kort intervjusekvens i filmen berättar Lundgren att hon har pratat med 

ett par hundra offer för rituella övergrepp. (Könskriget, del 1.) Uttalandet tolkas som att 

Lundgren påstår att satanister står bakom upp till 100 rituella mord i Sverige vilket ifrågasätts 

av andra källor i filmen. Bland annat nämns att rättsväsendet inte känner till några 

kroppar eller andra bevis. Lundgrens forskning hade ifrågasatts av andra forskare redan 

tidigare, vilket universitetsledningen inte hade reagerat på. Margareta Hallbergs och Jörgen 

Hermanssons granskning av Lundgrens trovärdighet föranleddes av tv-tittarnas reaktioner 

mot Lundgrens inflytande på den feministiska politiken. Granskarna friade Lundgren från 

misstanken om fusk, men riktade långtgående kritik mot hennes forskning och ifrågasatte 

hennes trovärdighet. Även Rubars skildring har kritiserats. Dokumentärens första del fälldes 

för partiskhet av Granskningsnämnden men vann även flera pris, bland dessa Guldspaden 

som utdelas av Föreningen Grävande Journalister och SVT:s jämställdhetspris. Debatten 

i samband med Könskriget var inte första gången Eva Lundgren var i blåsväder. En 

liknande debatt om hennes teser fördes i Norge i början av 1980-talet. (Se Eva Lundgren, 

”Att uppenbara det dolda”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1992/3, s 13 f.) 

272. Hallberg & Hermansson, ”Granskning av professor Eva Lundgrens forskning”, s 9.

402 

ställer sig frågande inför att dessa möjliga tolkningar inte övervägdes av 

Lundgren. 

Källmaterialets begränsning är en invändning som har riktats mot 

Lundgrens forskning, en annan är att hon presenterar sina intervjuer i en 

starkt redigerad form, vilket gör det svårt att granska hennes slutsatser. 

Hallberg och Hermansson kritiserar att Lundgren ställer ledande frågor 

och väver ihop informanternas berättelser med egna kommentarer istället 

för att presentera intervjuerna som rådata. 273 Eva Lundgren är själv medveten 

om att hon genom frågor och tolkningar påverkar informanternas 

berättelser och på detta sätt smälter samman forskar- och informantperspektivet, 

men betraktar inte detta som problematiskt. Istället lyfter 

hon fram ”processorienterade samtal” där kommunikationen mellan informant 

och forskare ses som en analysprocess, ”dialogorientering” och 

”gemensam kunskapsutveckling” som några av hennes viktigaste bidrag 

till en ny feministisk forskning som kan ersätta en ur hennes synvinkel 

patriarkal vetenskapstradition. 274 Dialogen med informanterna är för 

Lundgren en gemensam läroprocess som syftar till ”att få fram en kunskap 

som informanterna i en mening besitter, men som ändå är delvis dold 

både för mig och för dem själva”. 275 Den nära kontakten till de intervjuade 

kvinnorna är för Lundgren en förutsättning när det gäller forskning om 

så tunga och plågsamma upplevelser som sexualiserat våld. Hon betonar 

vikten av respekt, närhet och sympati mellan intervjuare och intervjuad 

samt forskarens ansvar för informanternas välbefinnande. Ett annat led 

i hennes argumentation för ”processorienterade samtal” är att forskaren 

inte är en neutral observatör utan alltid är påverkad av verkligheten som 

ska utforskas. Av detta faktum drar hon slutsatsen att det då är lika bra att 

aktivt bidra till samtalet med informanterna och på så sätt delta i skapandet 

av källmaterialet. 276 

Lundgrens metod skulle kunna beskrivas som consciousness raising eller 

medvetandehöjning. Hennes version av denna praktik skiljer sig emellertid 

från aktiviteten i 1970-talets tyska självhjälpsgrupper genom att kvinnorna 

i Lundgrens forskningsprojekt inte diskuterade sinsemellan för att utveckla 

273. Ibid., s 10. 

274. Lundgren 1993, s 2. & Lundgren, ”Att uppenbara det dolda”, s 6 & 9. 

275. Ibid., s 6. 

276. Ibid., s 9 f.

403 

egna tolkningar, utan med en forskare som utgick från en viss förförståelse 

om och tolkning av samhällets könsmaktsordning. 277 Lundgrens ansats utgör 

snarare ett försök att förverkliga radikalfeministen Catharine MacKinnons 

idé om consciousness raising som en feministisk forskningsmetod. 278 

Liksom MacKinnon ifrågasätter Lundgren gränsen mellan forskare och 

informant/forskningsobjekt. Kvinnors erfarenheter i det patriarkala samhället 

där de å ena sidan betraktas som sexuella objekt och å andra sidan 

stigmatiseras som styrda av subjektiva känslor tillåter enligt MacKinnon 

ingen annan slutsats än att förkasta kategorier som objekt/subjekt och objektiv/subjektiv. 

279 Kategorierna har använts av män i syfte att stärka patriarkatet 

och är därför oanvändbara, menar MacKinnon. Hennes kritik 

riktar sig mot en typ av vetenskap där forskaren uppfattar sig själv som 

objektiv och aktiv och människorna han forskar om som subjektiva och 

passiva. Dessutom ifrågasätter hon den traditionella vetenskapens objektivitet. 

Också andra forskare har problematiserat denna syn och betonat 

att forskningens informanter och andra människor det forskas om är agerande 

subjekt vars handlingskraft inte får osynliggöras samt att forskaren 

inte är neutral utan påverkas av sin omvärld. Jag tar den marxistiskt influerade 

vetenskapsteoretikern Aant Elzinga som exempel. 

Det är ingen slump att jämförelsen med en marxistisk forskare som Elzinga 

kan belysa radikalfeministernas tillvägagångssätt. Som idéhistorikerna 

Bo Lindberg och Ingemar Nilsson skriver liknade feminismen som 

växte fram på universiteten i Sverige under 1980-talet ”[i] sin militanta 

version […] i flera hänseenden 70-talets marxism”. 

277. Medvetandehöjningens betydelse för den tyska feminismen har jag behandlat på 

s 219–221. 

278. Catharine MacKinnon, ”Feminism, Marxism, Method, and the State: An Agenda for 

Theory”, i Nannerl Keohane, Michelle Rosaldo & Barbara Gelpi (red.), Feminist Theory. A 

Critique of Ideology, Chicago & London 1982, s 21 f. 

279. ”Having been objectified as sexual beings while stigmatized as ruled by subjective 

passions, women reject the distinction between knowing subject and known object – the 

division between subjective and objective postures – as the means to comprehend social 

life. Disaffected from objectivity, having been its prey, but excluded from its world through 

relegation to subjective inwardness, women’s interest lies in overthrowing the distinction 

itself.” (Ibid., s 22.)

404 

Liksom marxisterna ville avslöja den borgerliga maktstrukturen 

i samhället och den borgerliga hegemonin i kulturen så 

strävade feministerna att avtäcka de manliga perspektiv som 

genomtränger det existerande samhällets hela verklighetsbild 

och styr både tänkande och handlande till männens fördel. 

Liksom marxisterna – i varje fall de mest extrema av dem – 

kunde hävda att man såg verkligheten med olika glasögon 

beroende på vilken klasståndpunkt man intog, så hävdades det 

ibland från feministiskt håll, att sättet att uppfatta verkligheten 

är avhängigt av vilket kön man tillhör. Och liksom marxistiska 

forskare i militanta passager kunde avgränsa sig själva från den 

övriga akademiska gemenskapen och tala om ”vi” i motsats till 

borgerliga forskare, så använde sig feminister inte sällan av det 

exkluderande ”vi” för att distansera sig från den manliga forskarvärlden. 

280 

Enligt Lindberg och Nilsson uppträdde feministerna vanligen mindre 

militant än marxisterna och accepterades därför inom vetenskapssamhället. 

Som Maud Eduards påpekar har så emellertid inte skett med alla 

feminister. Just det radikalfeministiska tillvägagångssättet har kritiserats 

av det svenska vetenskapsrådet för ”unquestioned assumptions” och fått 

”omdömet ovetenskapligt”. 281 Feministisk forskning som utgår från ”ett 

köns- och maktperspektiv” har framställts som ”antitesen till vetenskap” 

beklagar Eduards. 282 Enligt min tolkning har forskningssamhällets avståndstagande 

från köns- och maktperspektivet att göra med att radikalfeminister 

åtminstone i ett mycket centralt avseende är mer radikala än en 

marxistisk forskare som Elzinga: när det gäller ifrågasättandet av vetenskapliga 

metoder. 

I sin artikel ”Objektivitet och partitagande i forskning” ifrågasätter 

Elzinga Max Webers värdeneutralitetstes och kontrasterar den mot en 

marxistisk vetenskapssyn ”där objektivitet skulle förenas med partitagan- 

280. Bo Lindberg & Ingemar Nilsson, Göteborgs universitets historia II. Ett växande universitet, 

Göteborg 1996, s 149. 


282. Ibid., s 223 f.

405 

de för arbetarklassen och dess revolutionära rörelse”. 283 Elzinga betonar 

att samhällsforskning som framställer sig som neutral ofta ligger ”i linje 

med och bejaka[r] de ståndpunkter och synsätt som främjar de härskande 

i samhället”. Han menar alltså i likhet med MacKinnon och Lundgren att 

vetenskapens anspråk på objektivitet kan dölja maktintressen. Till skillnad 

från MacKinnon förkastar Elzinga emellertid inte kategorierna objektiv/subjektiv 

utan omvärderar begreppen. Objektivitet är för honom 

”inte längre bestämbart genom begreppen ’opartiskhet, neutralitet och 

värdefrihet’”. Forskning är som alla andra handlingar en aktivitet som verkar 

på verkligheten och har potential att förändra den i en viss riktning. 

Forskaren måste vara medveten om dessa påverkanseffekter för att kunna 

göra sakliga/objektiva val. Dessutom måste hon eller han redovisa sina 

val, preferenser och värderingar öppet ”för att andra forskare ska kunna 

sätta sig in i och eventuellt upprepa motsvarande undersökningar”. Elzinga 

förklarar att denna medvetenhet om och öppenhet med de egna 

ställningstagandena utgör skillnaden mellan objektivt partitagande och 

subjektiv partiskhet. 284 

På ett liknande sätt som Elzinga fokuserar på värdeneutralitetstesens 

bidrag till arbetarens förtryck riktar MacKinnon in sig på objektivitetspåståendets 

bidrag till kvinnors förtryck. Men till skillnad från Elzinga 

menar MacKinnon att det faktum att distinktionen mellan objekt/subjekt 

och objektiv/subjektiv har använts till den underordnades nackdel innebär 

att kategorierna är oanvändbara i sig. Medan objektivt partitagande 

enligt Elzinga är en strategi som kan användas i goda och i onda syften är 

objektivitetskravet för MacKinnon per definition en manlig metod för att 

förtrycka kvinnor. 

If feminism is a critique of the objective standpoint as male, 

then we also disavow standard scientific norms as the adequacy 

criteria for our theory, because the objective standpoint 

we criticize is the posture of science. In other words, our 

283. Aant Elzinga, ”Objektivitet och partitagande i forskning”, i Tomas Forser, Ingemar 

Nilsson, Lennart Olausson & Per Arne Tjäder, Frihetens former. En vänbok till Sven-Eric 

Liedman, Lund 1989, s 89. 

284. Ibid., s 93–95.

406 

critique of the objective standpoint as male is a critique of 

science as a specifically male approach to knowledge. With it, 

we reject male criteria for verification. We’re not seeking truth 

in its female counterpart either, since that, too, is constructed 

by male power. We do not vaunt the subjective. We begin by 

seeking the truth of and in that which has constructed all this 

– that is, in gender. 285 

Det faktum att forskningens objektivitetskrav har använts till att diskriminera 

kvinnor är för MacKinnon anledning att förkasta vetenskapliga 

metoder. Consciousness raising presenteras som det feministiska svaret på 

vetenskapens strävan efter objektivitet. Genom medvetandehöjning ska 

kvinnor få insikt i den av männen skapade maktordningen, de ska lära 

sig att ifrågasätta manliga tolkningsramar och utveckla ett eget, kvinnligt 

perspektiv bortom objektivitetskraven. Kvinnor som säger sig trivas 

i den gamla strukturen och håller fast vid vetenskapens traditionella metoder 

anses vara offer för falskt medvetande, men kan upplysas genom 

consciousness raising. Metoden och dess analys av könsmaktsordningen är 

enligt MacKinnon varken objektiv eller subjektiv utan direkt förankrad i 

verkligheten och på så sätt sann. MacKinnon skriver att detta innebär en 

parallell mellan hennes radikalfeminism och marxistiska teorier. 

In its account of itself, women’s point of view contains a duality 

analogous to that of the marxist proletariat: determined by 

the reality the theory explodes, it thereby claims access to that 

reality. 286 

Såväl marxismen som radikalfeminismen har en maktanalys som utgångspunkt. 

På samma sätt som marxister betraktar arbetsdelningen som 

källa till arbetarens förtryck i kapitalismen betraktar radikalfeminister 

sexualiteten som källa till kvinnors underordning i det patriarkala samhället. 

287 Både marxistiska som radikalfeministiska forskare vill med sitt 

285. Catharine MacKinnon, Feminism Unmodified. Discources in Life and Law, Cambridge 

1987, s 54. 

286. MacKinnon, ”Feminism, Marxism, Method, and the State”, s 22 f. 

287. Ibid., s 1.

407 

arbete bidra till de underordnades frihetskamp. Men medan Elzingas objektiva 

partitagande begränsar sig till valet av undersökningsmaterialet 

och analysens teoretiska utgångspunkter, påverkar MacKinnon dessutom 

sina forskningsresultat genom sitt avståndstagande från vetenskapliga 

metoder. Hon menar att det som traditionellt betraktas som vetenskapliga 

belägg, bevis och verifikationer är manliga och måste bytas ut. 288 Hennes 

consciousness raising är alltså ingen vetenskaplig metod i ordets traditionella 

bemärkelse, utan en metod som medvetet ifrågasätter och strider 

mot etablerade vetenskapliga förhållningssätt. 289 

Varken Margareta Hallberg eller Jörgen Hermansson har någonting att 

invända mot könsmaktsteorin i sig. Teorin innebär ett politiskt ställningstagande 

och påverkar forskningsresultaten, men det skiljer den inte från 

andra teoretiska utgångspunkter. Inte heller consciousness raising är problematiskt 

i sig. Det är legitimt att vinna nya insikter i samtal med andra. 

Frågan är snarare vilka utsagor man kan göra på grundval av dessa samtal. 

Lämpar sig den radikalfeministiska metoden som används av Lundgren 

lika väl som vedertagna vetenskapliga metoder till att beskriva samhället? 

Det är ingen djärv gissning att Lundgrens informanter betraktade henne 

som en expert med stor auktoritet när det gällde att tolka våldsprocesser. 

Lundgren skriver själv att kvinnorna som ingick i hennes undersökning 

motiverade sin ”önskan om att delta i projektet […] med att de själva 

behövde hjälp”. 290 Kvinnorna befann sig i utsatta situationer och sökte råd 

av en specialist. Det är troligt att Lundgren i denna roll påverkade informanternas 

svar och främjade vissa tolkningar. Även om många kvinnor 

kände igen sig i Lundgrens beskrivning av normaliseringsprocessen är 

288. ”Method […] determines what counts as evidence and defines what is taken as verification.” 

(Ibid., s 13.) 

289. Sandra Harding har i debatten om feministisk epistemologi och vetenskapsfilosofi 

lutat sig mot den marxistiska ståndpunktsteorin (partitagandet) och utvecklat den för 

feministisk forskning. Hon har bland annat infört begreppet ”stark objektivitet” som syftar 

både på ställningstagande för de förtryckta och anammandet av objektivitetsidealet i 

forskning. (Sandra Harding, The Science Question in Feminism, Ithaca 1986.) Hon pläderar 

för en vetenskap vars kunskap är situerad universalism, dvs. inte totalt relativistisk (subjektiv) 

men inte heller ”disembodied objectivism”. (Sandra Harding, The ”Racial” Economy 

of Science. Toward a Democratic Future, Bloomington 1993.) Vetenskapsteoretiska synpunkter 

som dessa tas inte i beaktande av Lundgren. 

290. Eva Lundgren, ”Att uppenbara det dolda”, s 8.

408 

det möjligt att de också hade känt igen sig i andra förklaringar. Denna 

möjlighet har dock aldrig prövats av Lundgren, vars tolkningar – såsom 

Hallberg och Hermansson skriver – ”alltför snabbt och utan problematisering 

[tycks] gå i en viss riktning”. Lundgren har utvecklat en teori i samtal 

med hjälpsökande kvinnor, men dessa samtal motiverar inte slutsatser om 

normaliseringsprocessens allmängiltighet. Hallberg och Hermansson har 

därför rätt när de skriver att ”de kvalitativa undersökningar som Lundgren 

redovisar” inte är ”tillräckligt stöd för att det hon avser med våldets normalisering 

verkligen sker”. 291 

I en fotnot till en utökad version av Våldets normaliseringsprocess från 

2004, understryker Lundgren själv att normaliseringsprocessen är en teoretisk 

modell. 

[N]ormaliseringsprocessen är en teoretisk och inte en konkret 

modell. Den avspeglar inte hur våldsprocessen är för alla 

konkreta kvinnor: alla kvinnor har det inte på samma sätt, och 

konkret agerar de naturligtvis helt olika […]. 292 

Trots denna reservation försöker Lundgren emellertid på andra ställen i 

sina skrifter övertyga sina läsare just om normaliseringsprocessens allmängiltighet. 

Särskilt tydliga är dessa försök i Lundgrens enda kvantitativa arbete 

Slagen dam från 2001 som hon genomförde tillsammans med några 

kollegor från Uppsala universitet och brottsoffermyndigheten i Umeå. 293 

Slagen Dam är, enligt författarna själva, ”den första stora svenska offerundersökningen 

angående förekomsten av våld mot kvinnor”. 294 Studien 

gjordes på uppdrag av regeringen och skulle utgöra en kunskapsbas för 

riksdagens arbete i kampen mot kvinnovåld. Den bygger på svaren på en 

enkät som skickats till 10.000 slumpmässigt utvalda kvinnor i Sverige. En- 

291. Hallberg & Hermansson, ”Granskning av professor Eva Lundgrens forskning”, s 9 f. 

292. Eva Lundgren, Våldets normaliseringsprocess [andra upplagan], utg. av ROKS, Stockholm 

2004, s 22. 

293. Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand & Anne-Marie Kalliokoski, Slagen 

dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning, Umeå 2001. 

Man skulle kunna jämföra Eva Lundgrens ansträngningar att bevisa normaliseringsprocessens 

giltighet med Sven-Axel Månssons och Stig Larssons betoning av Malmöprojektets 

positiva effekter. Se ovan s 96. 

294. Lundgren m.fl., Slagen Dam, s 14.

409 

kätresultaten presenteras med hjälp av stapeldiagram, faktarutor och en 

beskrivande brödtext. Tesen om normaliseringsprocessen, dvs. idén om 

att kvinnor som blir utsatta för våld internaliserar våldet och börjar betrakta 

det som normalt, är en av utgångspunkterna för Slagen Dam. 295 

Den uppmärksamma läsaren kan finna tecken i Slagen Dam som tyder 

på att långt ifrån alla våldsutsatta kvinnor genomgår en normaliseringsprocess. 

Till exempel anger 38 procent av de våldsutsatta kvinnorna i studien 

att de reagerade med vrede eller hat på våldet. 296 Detta intressanta resultat 

lyfts emellertid inte fram av Lundgren m.fl. som istället använder ett 

diagram om kvinnornas svar angående ”[k]ontrollerande beteenden från 

nuvarande respektive tidigare make/sambo” för att illustrera normaliseringstesen. 

Diagrammet visar att kvinnor beskriver avslutade relationer 

som avsevärt mycket mer våldsamma än de relationer som pågår. Detta 

resultat skulle kunna tolkas som att relationer inte är våldsamma från början 

och att kvinnor avslutar ett förhållande när deras partners börjar utöva 

våld. Lundgren m.fl. avvisar denna tolkning med det ologiska argumentet 

att det i så fall skulle innebära ”att våldet generellt skulle minska över tiden”, 

vilket det anges sakna belägg för i övrig statistik om våld mot kvinnor. 

Lundgren m.fl. pekar i stället 

på tolkningsmöjligheten att kvinnan inte förstår det våld som 

sker inom hennes nuvarande relation […]. Det visar sig vara 

först när kvinnan är ute ur relationen och våldet som hon fullt 

ut kan sätta ord på sina erfarenheter, som just våld. 297 

Den mest troliga förklaringen till den låga våldsrapporteringen i pågående 

relationer är enligt Lundgren m.fl. alltså en underrapportering till 

följd av kvinnornas internalisering av våldet. Normaliseringsprocessens 

förklaringskraft ”bevisas” i Slagen Dam genom att kvinnor trivs mer i nuvarande 

förhållanden än de gjorde med männen de har lämnat eller skilt 

sig från. Trots att detta ”bevis” egentligen inte kan beskrivas som något 

annat än en hypotes anförs denna ”bekräftelse” av normaliseringsproces- 

295. Ibid., s 17. 

296. Ibid., s 56. 

297. Ibid., s 78 f.

410 

sen i Lundgrens senare studier som en av undersökningens förtjänster. Jag 

återkommer till detta längre fram. 298 

Slagen Dam är också källan till Eva Lundgrens uppgift att det inte går ”att 

hitta mönster som särskiljer misshandlare från andra män vad gäller alkoholkonsumtion, 

social utsatthet, utbildning, arbete [… eller] födelseort”. 299 

Margareta Hallberg och Jörgen Hermansson har visat att Slagen Dam i 

själva verket motbevisar denna utsaga. En av tabellerna i undersökningen 

visar ”att risken för en kvinna att bli slagen av sin make eller sambo är 

dubbelt så stor om maken är född i ett land annat än Sverige”. 300 Hallberg 

och Hermansson nämner också att det är svårt att bruka ”[d]e uppgifter i 

boken som används för att belysa andra egenskaper hos männen (arbetslöshet, 

utbildning och alkoholkonsumtion)”, eftersom Lundgren m.fl. inte 

jämför förekomsten av dessa variabler i gruppen våldsamma med förekomsten 

i gruppen icke-våldsamma män, utan koncentrerar sig på att beskriva 

procentfördelningen inom gruppen våldsamma män. 301 Lundgren 

m.fl. visar alltså att det finns män med olika sysselsättningar, utbildningar 

och alkoholvanor bland de våldsamma, men uttalar sig inte om huruvida 

vissa inkomstgrupper, utbildningsnivåer eller alkoholvanor är överrepresenterade 

bland våldsamma män i jämförelse med icke-våldsamma. När 

Hallberg och Hermansson räknar på dessa relationer kommer de fram 

till att makens alkoholkonsumtion, arbetslöshet, ålder och födelseland 

påverkar våldsfrekvensen på ett signifikant sätt. Hallberg och Hermansson 

betonar att alla mätbara effekter är små, vilket huvudsakligen har att 

göra med att enkätmaterialet är tunt när det gäller männen, men kan ändå 

inget annat än konstatera att de faktorer som beskrivs som myter av Lundgren 

m.fl. ”uppvisar faktiskt signifikanta effekter”. 302 

Lundgren m.fl. framhäver att våldet är allmängiltigt inte bara genom att 

våldsmän är vanliga män, utan också genom att det drabbar många kvinnor 

från alla sociala skikt. Gällande dessa uppgifter anmärker Hallberg 

298. Se nedan s 413–414. 

299. Lundgren, Våldets normaliseringsprocess [andra upplaga], s 17; jfr Lundgren m.fl., 

Slagen Dam, s 72. 


Det gäller tabell nr 9 på sidan 68 i Lundgren m.fl., Slagen Dam. 


302. Ibid., s 15.

411 

och Hermansson att Slagen Dam baseras på ett mycket brett våldsbegrepp. 

Såväl fysiska och verbala som sexuella övergrepp av män mot kvinnor 

omfattas av studiens definition av våld. Lundgren m.fl. talar om ”våldets 

kontinuum” och menar med detta att ”hot, våld och sexuella övergrepp 

[är] handlingar som inte kan renodlas från varandra, de kännetecknas 

av att gränserna är flytande mellan dem och att handlingarna glider in i 

varandra.” 303 Syftet med tanken om våldets kontinuum är att alla former 

av könsrelaterat våld ska tolkas som allvarliga. Kontinuumsteorin kan ge 

nya insikter om handlingar som inte betraktas som våldsbrott i juridisk 

mening men ändå innebär ett hot, men den har också nackdelar. I Slagen 

Dam förhindrar kontinuumsföreställningen en djupare analys av möjliga 

samband mellan kvinnors bakgrund och deras utsatthet för vissa former 

av våld. 304 

Anne-Lie Steen sammanfattar att det är Lundgrens syfte ”[a]tt synliggöra 

de strukturella villkoren för mäns våld mot kvinnor”. Denna ambition 

”är viktig[…] för att åstadkomma politisk förändring”, menar Steen vidare, 

men Lundgrens feministiska övertygelse om könsmaktsstrukturens allmängiltiga 

påverkanskraft sätter också gränser för vilka analyser som kan 

göras. ”Hennes politiska intresse tenderar att betona generella mönster på 

bekostnad av individuell, situationell eller subkulturell variation och inomvetenskaplig 

legitimering”. 305 Enligt Lundgrens egen framställning däremot 

är det vanskligt att tala om variationer och alternativa tolkningar. Lundgren 

och forskarna som stöder henne hävdar normaliseringstesens allmängiltighet. 

Försök att kombinera hennes teser med andra forskningsansatser 

beskriver Lundgren m.fl. nedvärderande som ”allt och intet-perspektiv”. 306 

Forskare som ifrågasätter normaliseringstesens absoluta förklaringsvärde 

kritiseras för bristande tillit till Lundgrens omdöme och ärlighet, påstås 

sakna den nödvändiga ämneskompetensen för att kunna uttala sig om 

våldsforskning, beskrivs som icke-feministisk, trött, könsblind eller rädd 

303. Lundgren m.fl., Slagen Dam, s 16. 

304. Undersökningen visar t.ex. att kvinnor som har blivit utsatta för våld som barn löper 

större risk att utsättas för våld även som vuxna. (Ibid., s 71.) Detta resultat leder dock inte 

till att Lundgren m.fl. omprövar sin tes om våldets allmängiltighet. 

305. Steen, Mäns våld mot kvinnor, s 88 f. 

306. SOU 2004:121, Slag i luften, s 51. Se även Nea Mellberg, Mäns våld mot kvinnor. 

Synliga mödrar och osynliga barn, Uppsala 2004, s 83–89.

412 

att ta till sig nya insikter och anklagas för att sprida myter. 307 

I detta avsnitt har jag presenterat Eva Lundgrens teser om normaliseringsteorin, 

våldets allmängiltighet och våldets kontinuum och visat att 

dessa idéer snarast kan beskrivas som teoretiska modeller. De kan prövas 

empiriskt och det är möjligt att de kompletterar andra beskrivningar av 

våldsprocesser väl. Ingen av hennes teorier har emellertid undersökts på 

ett sätt som tillåter att de beskrivs som bättre belagda eller mer trovärdiga 

än andra förklaringar av mäns våld mot kvinnor. Som jag också har visat 

lät sig Bengt Westerberg trots det inspireras av Eva Lundgrens angreppssätt 

när han skrev direktiven för Kvinnovåldskommissionen. 

Feministisk våldsforskning om prostitution 

Prostitution ingick i folkpartisten Bengt Westerbergs definition av mäns 

våld mot kvinnor. Som socialdemokratisk jämställdhetsminister försvarade 

även Margareta Winberg denna syn. 

Prostitution och kvinnohandel är allvarliga hinder i samhällets 

jämställdhetssträvanden. En viktig del i jämställdhetsarbetet är 

att upplysa allmänheten om prostitution som en form av mäns 

våld mot kvinnor och dess skadliga konsekvenser för alla kvinnor. 

308 

Vänsterpartisten Ulla Hoffmann hänvisade till regeringens proposition 

om kvinnofrid när hon betonade att prostitution måste tolkas enligt könsmaktsteorin 

då denna analys ”är nödvändig för att förstå mekanismerna 

bakom det sexualiserade våldet”. 309 I propositionen görs också en jämfö- 

307. Lundgren, ”Att uppenbara det dolda”, s 4; Fredrik Bondestam m.fl., ”Eva Lundgrens 

granskare saknar kompetens för uppgiften”, i DN, den 14 december 2005; Eduards, Förbjuden 

handling, s 111 & 116; Lundgren & Westerstrand, ”Prostitutionen ’i sig’”, s 94 & 99; 

samt Lundgren m.fl., Slagen dam, s 72. Ett annat tydligt exempel på Lundgrens polemik 

mot andra förklaringar av mäns våld mot kvinnor är Lundgren, ”Goddag yxskaft”, s 74–80, 

där hon ifrågasätter Hanne Haavinds och Margareta Hydéns forskning om mäns våld mot 

kvinnor. 

308. Margareta Winberg (S), Svar på skriftlig fråga 2001/02:435. 

309. Ulla Hoffmann (V), Motion 1999/2000:So424.

413 

relse mellan Kvinnovåldskommissionen och Prostitutionsutredningens 

arbete och regeringen konstaterar att båda tar upp frågor som kan ”sägas 

vara besläktade med varandra”. 310 Varken Prostitutionsutredningen från 

1981 eller från 1995 tolkade dock prostitutionen enligt könsmaktsordningen 

själv. Ingen prostitutionsutredning har heller föreslagit en sexköpslag. 

Kvinnovåldskommissionen har i sin tur aldrig undersökt prostitutionen. 

På vilka grunder drog riksdagen alltså slutsatsen att prostitutionen skulle 

tolkas som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor? 

Det är svårt att hitta texter som motiverar varför prostitution ska betraktas 

som sexualiserat våld i de fall där sexsäljaren inte upplever verksamheten 

som ett övergrepp. Faktum är att jag inte har hittat någon text i 

sexköpslagens förarbeten som beskriver könsmaktsteorins implikationer 

på synen på prostitution. Det är därför en artikel som författades av Eva 

Lundgren och hennes doktorand Jenny Westerstrand ett par år efter att 

sexköpslagen hade kommit till stånd, får illustrera hur tesen att prostitution 

är ett uttryck för könsrelaterat våld kan motiveras. Lundgren och 

Westerstrand presenterar också själva sina tankar som sexköpslagens inspirationskälla. 

Med den feministiska våldsforskningen ”i ryggen hade 

politikerna plötsligt helt nya instrument för att förstå komplexiteten […] i 

prostitutionen”, skriver de. 311 

Lundgrens arbete om prostitution skiljer sig från hennes ovan presenterade 

undersökningar genom att hon här inte hävdar en empirisk 

grund, utan tvärtom tar avstånd från att göra prostituerade kvinnor till 

utgångspunkt för analyser av prostitutionen. Forskare som intervjuar 

prostituerade och tar hänsyn till deras röster, anklagas nu för att utnyttja 

kvinnorna som ”mikrofonstativ” för att slippa ta ansvar själva. Intervjuer 

med prostituerade om deras erfarenheter är enligt Lundgren och Westerstrand 

problematiska i fler avseenden. Deras andra invändning mot 

empiriska studier med sexsäljare är att det finns kvinnor som säger att de 

njuter och mår bra av verksamheten medan andra berättar om lidanden 

och förnedring. ”Vilken prostituerad kvinna ska vara utgångspunkt för 

analysen”, frågar sig forskarna och kommer fram till att det är bäst att inte 

fråga någon. I detta sammanhang hänvisar de också till Slagen Dam som 

påstås ha visat ”med bedövande tydlighet” att ”kvinnor förstår och tolkar 


311. Lundgren & Westerstrand, ”Prostitutionen ’i sig’”, s 94.

414 

det våld de utsätts för” olika beroende på ”om de är ’i’ eller ’ur’ våldet”. 312 

Använt på prostitutionen innebär detta ”resultat” att sexsäljare befinner 

sig i en normaliseringsprocess, vilket innebär att de inte kan bedöma sin 

egen situation och är olämpliga som informanter. Intervjuer med prostituerade 

beskrivs vidare som ”uttryck för en liberal hållning vilken förbiser 

att prostitutionen är en fråga som berör fler parter än de direkt inblandade 

aktörerna”. 313 Prostitution är ett uttryck för och formar samhällets syn på 

könen och berör därför alla människor, påpekar Lundgren och Westerstrand 

som menar att man varken behöver sälja sex eller tala med prostituerade 

för att veta vad prostitution innebär. Forskarna betonar att de 

inte vill göra en uppdelning mellan prostituerade och andra kvinnor. 314 

Prostituerade kvinnor är vanliga kvinnor och därför tycker sig Lundgren 

och Westerstrand kunna föra de prostituerades talan med utgångspunkt 

i sina egna erfarenheter som kvinnor. 315 Denna taktik skiljer sig från tankarna 

bakom mottot ”Vi är kvinnor som andra!” som förenade tyska och 

franska prostituerade i deras frihetskamp. Åttiotalets tyska prostitueraderörelse 

betonade att alla kvinnor är lika mycket värda och att alla kvinnor 

lider under patriarkatets förtryck. Däremot hävdade tyskorna inte att alla 

kvinnor har samma värderingar eller väljer samma levnadssätt. När Lundgren 

och Westerstrand innesluter sexsäljare i ett gemensamt ”vi” osynliggör 

de dessa skillnader. Forskarna säger sig kunna tala i sexsäljarnas namn 

utan att tala med sexsäljare, eftersom de utgår från att alla kvinnor tänker 

och känner på samma sätt och vill leva samma liv som de själva. 

Oviljan att låta sexsäljare komma till tals finns det exempel på i riksda- 

312. Ibid., s 101. Lundgren och Westerstrand hänvisar inte till ett konkret ställe i Slagen 

Dam, men det är troligt att de syftar på den ovan nämnda tolkningen av differensen mellan 

informanternas uppgifter om våld i tidigare och nuvarande relationer. (Se ovan s 410.) 


314. Ibid., s 99. 

315. När Lundgren och Westerstrand beskriver sexsäljande kvinnor som vanliga menar 

de med detta inte att prostituerade representerar ett genomsnitt av den kvinnliga befolkningen. 

Lundgren och Westerstrand betonar att kvinnorna i prostitutionen kommer från 

utsatta miljöer. (Lundgren & Westerstrand, ”Prostitutionen ’i sig’”, s 94.) Detta strider inte 

mot deras teori att genomsnittliga män utsätter genomsnittliga kvinnor för våld. Som 

nämnts skiljer Lundgren inte mellan olika former av våld. Det faktum att hon utgår från 

att prostituerade kommer från fattiga förhållanden påverkar därför inte hennes idé om att 

vilken kvinna som helst kan drabbas av våld i någon form.

415 

gens debatt även under senare år. Hösten 2007 undertecknade moderaten 

Göran Lindblad i Europarådet en resolution mot trafficking och barnsexhandel 

samt för prostituerades mänskliga rättigheter. Underskriften ledde 

till en intensiv riksdagsdebatt. Lindblad betraktade rapporten som oproblematisk 

då han utgick från att rapportens syften redan var uppfyllda i 

Sverige. Europarådet har 47 medlemsländer och Lindblad förklarade att 

han ville bidra ”till att de människor som hamnar i prostitutionsträsket 

i de övriga 46 medlemsstaterna ska ha en möjlighet att få hjälp”. 316 Rapporten 

uppmanade medlemsländerna att utveckla program för sexsäljare 

som vill lämna prostitutionen och att bekämpa strukturella orättvisor som 

kan leda till att människor tvingas in i prostitution, men utgick också från 

att det finns människor som frivilligt säljer sexuella tjänster. 317 Dessa kvinnor 

skulle stärkas, krävde rapporten och det var det som Göran Lindblads 

kollegor vände sig emot. Kritik kom såväl från socialdemokrater som 

från Lindblads eget parti. Justitieministern Beatrice Ask lyckades slutligen 

lugna vågorna genom att hålla med om att det var kontroversiellt att 

Europarådet 

rekommenderar medlemsstaterna att formulera en uttalad policy 

som innebär att medlemsstaterna ska respektera de prostituerades 

rätt att fritt välja att arbeta som just prostituerade och 

att låta dem komma till tals i alla frågor som rör dem. Det är en 

främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena 

med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha. 318 

Socialdemokraten Maryam Yazdanfar nöjde sig med detta svar, men uttryckte 

förhoppningen om en bred parlamentarisk insyn i den då planerade 

tredje prostitutionsutredningen. Yazdanfar hoppades ”att vi alla får 

316. Göran Lindblad (M) i RD-protokoll 2007/08:14, anf. 110. 

317. ”[The Council of Europe member states] should develop programmes to assist prostitutes 

to leave the profession should they wish to do so, and address personal vulnerabilities 

of prostitutes. Underlying structural problems also need to be addressed, to prevent 

people being ”forced” into prostitution by circumstances.”; ” [The member states] should 

seek to empower them [people in voluntary adult prostitution].” (Parliamentary Assembly/Council 

of Europe, ”Prostitution – which stance to take?”, dokument 11352, 9 juni 

2007.) 

318. Beatrice Ask (M) i RD-protokoll 2007/08:14, anf. 123.

416 

vara med när sexköpslagen utvärderas”. 319 Likt Lundgrens och Westerstrands 

”vi” inneslöt inte heller detta ”vi” sexsäljarna själva. 

Också Lundgrens teori om våldets kontinuum och hennes kritik mot 

indelningen av våld i olika kategorier med varierande allvarlighetsgrad 

återkommer i diskussionen om prostitution. Lundgren och Westerstrand 

citerar debattören Alexander Bard som på ett liknande sätt som tyska politiker 

menar att man måste skilja mellan olika former av prostitution. 320 

Prostitution som bedrivs för att finansiera ett missbruk till exempel har 

för Bard enbart lite att göra med det han kallar sexarbete. Denna kategorisering 

kritiseras av Lundgren och Westerstrand. 

Det Bard och andra pro-prostitutionsdebattörer gör när de 

försöker dra fram något som ska betraktas som prostitutionen 

”i sig” är att ta i bruk det man kan kalla ”åtskillnadens diskurs”. 

De skiljer ”missbrukarbrud” från ”sexarbetare” liksom våldet, 

drogerna och stigmat från prostitutionen. 321 

På samma sätt som ”all mainstreamforskning om könsvåld” skiljer mellan 

olika typer av våld skiljer man i prostitutionsdebatten mellan ”frivillighet 

och tvång, prostitution och trafficking, prostitution ’i sig’ och det som är 

runt prostitutionen”, kritiserar Lundgren och Westerstrand. 322 Utan att ha 

undersökt detta närmare hävdar forskarna att prostitution i praktiken alltid 

är knutet till droger, våld och stigma och att beskrivningen av prostitutionen 

”i sig” därför är verklighetsfrämmande. Att även denna kritik mot 

”åtskillnadens diskurs” har mottagits väl av riksdagen är redan nämnda 

riksdagsdebatt kring Göran Lindblads agerande i Europarådet ett bra exempel 

på. ”Resolutionens huvudsakliga fel, tycker jag, är att man gör skillnad 

på frivillig och ofrivillig prostitution”, förklarade då socialdemokraten 

Maryam Yazdanfar. 323 

Lundgren och Westerstrand vill belysa prostitutionens sociala verklighet 

genom att tolka all prostitution som ett uttryck för en patriarkal kultur. 

319. Maryam Yazdanfar (S) i RD-protokoll 2007/08:14, anf. 124. 

320. Alexander Bard, ”En sexarbetares bekännelser”, i Expressen, den 10 januari 1999. 


322. Ibid. 

323. Maryam Yazdanfar (S) i RD-protokoll 2007/08:14, anf. 108.

417 

Dessutom vill de visa att prostitution alltid bidrar till upprätthållandet av 

ojämlikhet och kvinnoförtryck. ”Den prostituerade kvinnan”, skriver de, 

ger uttryck för kvinnors tillgänglighet, tillgängligheten för 

män, för mäns rättigheter till kvinnor. Den prostituerade 

kvinnan ger uttryck för tillgänglighet i förhållande till mäns 

förgivettagna rättigheter, med hänvisning till den ”naturliga” 

sexualiteten, de manliga ”drifterna” och ”lustarna”. 324 

Samma tolkning användes i riksdagen för att motivera införandet av sexköpslagen 

under 1990-talet. Socialdemokraten Inger Segelström förklarade 

att prostitution knappast handlar 

om sexualitet utan om makt, mäns makt över kvinnor. Vi Skvinnor 

kan inte i världens mest jämställda parlament tillåta 

att män kan köpa kvinnor för pengar. Vi arbetar för jämställdhet 

inom alla områden. 325 

I debatten om Göran Lindblads underskrift uttryckte Maryam Yazdanfar 

samma tanke så här: 

[P]rostitution är en av de yttersta formerna av ojämställdhet 

i vårt samhälle. Vissa män tar sig rätten att för en stund köpa 

sig makten över en annan människas kropp. Andra män tar sig 

rätten att tjäna pengar på en annan människas yttersta utsatthet. 

Det är en av de yttersta formerna av mäns generella överordning 

och kvinnors generella underordning. 326 

Så länge prostitutionen existerar kommer detta besinningslösa utnyttjande 

fortsätta, resonerar Lundgren och Westerstrand och uttalar sig därför mot 

varje form av prostitution. Prostitution innebär för dessa feminister att 

män får obegränsad tillgång till kvinnokroppen och det är denna manliga 

rättighet de vänder sig emot. Den amerikanska feministen Amy Elman 


325. Inger Segelström (S) i RD-protokoll 1997/98:114, anf. 139. 

326. Maryam Yazdanfar (S) i RD-protokoll 2007/08:14, anf. 108.

418 

som i början av 1990-talet besökte Sverige flera gånger för att samarbeta 

med bl.a. Eva Lundgren, Maud Eduards och ROKS beskriver prostitution 

som en form av slaveri som måste avskaffas på samma sätt som man tidigare 

har avskaffat ”negerslaveriet”. 

Prostitution håller vissa kvinnor i ständigt sexuellt slaveri och 

oss övriga kvinnor som potentiella offer för sexuella övergrepp. 

Prostitutionen hjälper till att sprida föreställningen att det är 

det kvinnor är till för. 327 

Vad de sexsäljande kvinnorna tycker om sin verksamhet är för Elman, 

Lundgren och Westerstrand irrelevant då det är de sexköpande männens 

(förmenta) tolkning av prostitutionen som ett tecken på alla kvinnors tillgänglighet 

som gör prostitutionen farlig för varje kvinna. Lundgren m.fl. 

argumenterar inte för att männen har fel när de utgår från att prostitution 

innebär att en kvinna kan utnyttjas som sexslav, utan de utgår från samma 

tolkning. Denna argumentation skiljer sig från den tyska prostitueraderörelsen 

som betonar att prostituerade inte är sexslavar utan människor som 

kan sätta gränser och har en intimsfär och en sexualitet som sexköpare 

inte får våldföra sig på. Istället för att avskaffa prostitutionen vill de tyska 

aktivisterna göra tydligt att ingen kvinna får behandlas som en sexslav oberoende 

av hur hon klär sig, beter sig, vilken verksamhet hon bedriver eller 

om hon får betalt. Medan de tyska självhjälpsorganisationerna betraktar 

sexhandeln som skadlig först när prostituerade stigmatiseras, utsätts för 

övergrepp, våldtäkt eller blir narkotikaberoende, betraktar Lundgren m.fl. 

prostitutionen som en form av våld och kvinnoförtryck i sig. 

Kritiska röster 

Enbart enstaka röster i riksdagen ifrågasatte könsmaktsteorins analys av 

prostitutionen. En av dem var folkpartisten Lennart Rohdin som kritiserade 

vad han upplevde som en ensidig betoning av männens makt. Roh- 

327. Amy Elman, Från våldtäkt och misshandel till prostitution. Att synliggöra sambanden. 

Föredrag i Alla Kvinnors Hus i Stockholm 12 januari 1993, utg. av ROKS, Stockholm 2001, 

s 10.

419 

din höll med om att betydligt fler män än kvinnor gör sig skyldiga till 

fysiskt och sexuellt våld men efterfrågade ”mer sofistikerade förklaringar” 

till detta våld än vad rena könsmaktsförklaringar kunde erbjuda. 328 För att 

uppmärksamma att inte alla former av våld mot kvinnor och barn kunde 

förklaras genom mäns överordning ställde han följande frågor i riksdagsdebatten 

om Kvinnofrid. 

Varför redovisar BRIS att det blir allt vanligare att mammor 

misshandlar sina barn? Varför redovisar forskare att mammor 

står för ett ökande sexuellt utnyttjande av sina söner? Varför 

är det så att vissa kvinnor faktiskt misshandlar sina män även 

fysiskt? Varför förekommer det våld också i homosexuella 

förhållanden, även i lesbiska förhållanden? Varför är gruppen 

unga kvinnor den som rent statistiskt växer snabbast vad gäller 

våldsbrott? 329 

Ungefär samma frågor ställde den feministiska debattören och socialantropologen 

Petra Östergren i den feministiska tidskriften Bang. Östergren 

ville 

veta hur det kommer sig att misshandeln och våldet bland homosexuella 

par förtigs. Att kvinnor faktiskt slår kvinnor inom 

hemmets väggar. Att kvinnor våldtar och sexuellt trakasserar 

andra kvinnor, liksom män andra män. Och varför anser feministiska 

porrmotståndare att lesbisk porr och bögpornografi är 

okej, men inte hetero dito? Är det för att vi vill passa in verkligheten 

i våra teorier istället för tvärtom? […] Jag skulle vilja 

veta varför kvinnor som arbetar som prostituerade så sällan 

kommer till tals i feministiska sammanhang. Kvinnor som ser 

det som sitt yrke, och som kanske försöker kombinera det med 

andra karriärer. Men kanske stämmer då inte bilden av prostituerade/kvinnor 

som offer och mannen som förövaren? 330 

328. Lennart Rohdin (FP) i RD-protokoll 1997/98:98, anf. 42. 


330. Petra Östergren, ”Sant fria?”, i Bang 1996/1–2, s 55.

420 

Petra Östergren hade arbetat som instruktör i feministiskt självförsvar 

under några år när hon skrev sin artikel. Under denna tid hade hon varit 

väl ansedd bland andra feminister och fått uppdrag förmedlade av till 

exempel ROKS. Artikeln i Bang ledde till att ROKS bröt dessa kontakter. 

På grund av hennes kritiska frågor exkluderades Östergren ur den 

av könsmaktsteorin inspirerade kvinnorörelsen och stigmatiserades som 

förrädare, antifeminist och prostitutionsförespråkare. 331 Lennart Rohdins 

frågor ignorerades istället. I riksdagen klagade han över att han inte fick 

några svar av jämställdhetsministern Ulrika Messing. 332 Rohdin efterlyste 

en större verklighetsförankring av politiken mot sexualiserat våld. 

Det går inte att ständigt upprepa att ”det är numera väl dokumenterat”, 

bara för att ett antal kvinnoforskare utgår från 

könsmaktsperspektivet för att förklara bristen på jämställdhet 

i samhället och därifrån drar den för dem till synes självklara, 

men kanske ändå lite för snabba slutsatsen att det då måste 

vara så också när det gäller våld mot kvinnor. 333 

Den kritiken avfärdades av Inger Segelström som då var S-kvinnornas 

ordförande. 

[V]i behöver inte längre forska kring de här frågorna, därför 

att vi har årtionden av praktisk erfarenhet. Det som vi idag 

grundar propositionen, som heter Kvinnofrid, på är 20 års 

arbete som vi kvinnor har varit med och utfört i kvinnojourerna. 

Vi behöver inte forskning längre, för vi vet hur det ser ut 

i verkligheten. 334 

331. Petra Östergren har själv beskrivit Bang-artikelns konsekvenser. Petra Östergren, 

”Varför rymde inte feminismen och systerskapet mer än så?”, i Bang 2004/4, s 51–56; samt 

Östergren, Porr, horor och feminister, s 13 f. ROKS dåvarande ordförande Angela Beausang 

bekräftade att Östergren förlorade organisationens uppdrag som lärare i självförsvar ”efter 

att ha uttryckt sina åsikter om pornografi och prostitution i offentliga debattartiklar”. 

(Angela Beausang, ”Obefogat angrepp på kvinnorörelsen, Petra”, i Aftonbladet, den 27 

september 1997.) 


333. Rohdin (FP) i RD-protokoll 1997/98:98, anf. 42. 

334. Inger Segelström (S) i RD-protokoll 1997/98:114, anf. 141.

421 

Även Barbro Westerholm som ledde Folkpartiets kvinnoförbund och förespråkade 

kriminaliseringen av sexköp erkände att hon ”inte […] hade 

vetenskapliga data på att det är bästa sättet att förebygga”. 335 Miljöpartiets 

Ewa Larsson varnade för att bristen på explicita forskningsresultat gjorde 

det svårt att försvara den svenska politiken gentemot till exempel den holländska 

hållningen i Europa. 336 Liksom debatten på 1980-talet var den som 

fördes under 1990-talet snarare politiskt motiverad än grundad på noggranna 

undersökningar och utvärderingar av sexsäljares livssituation och 

behov. Människor som kom med invändningar mot detta förhållningssätt 

misstänkliggjordes och uteslöts ur debatten. 

sexköpslagen 

Den 29 maj 1998 röstade Socialdemokraterna igenom förbudet mot köp 

av sexuella tjänster med hjälp av Vänster-, Center- och Miljöpartiet. Kristdemokraterna 

var för att kriminalisera både säljare och köpare av sexuella 

tjänster och lade ner sina röster, medan Moderaterna och majoriteten av 

Folkpartiet var mot varje form av kriminalisering och röstade emot den 

nya lagen. 181 ledamöter röstade för sexköpslagen och 92 mot. 13 avstod 

från att rösta och 63 ledamöter var frånvarande. Sexköpslagen trädde i 

kraft den 1 januari 1999. Nu kunde den som köpte eller försökte att köpa 

sexuella tjänster dömas till böter eller fängelse i upp till sex månader. 

De flesta som förespråkade sexköpslagen tolkade prostitution i enlighet 

med den feministiska våldsforskningen och dess teorier och hävdade att 

prostitution tillhörde de värsta formerna av mäns våld mot kvinnor. Med 

följande ord sammanfattade Ulrika Messing regeringens uppfattning: 

Vi tycker att prostitutionen är ett av de värsta uttrycken för 

den ojämna maktfördelningen mellan män och kvinnor och 

att detta inte bara drabbar de prostituerade eller dem som 

köper de prostituerades tjänster utan hela samhället. Därför 

föreslår vi nu en kriminalisering av sexköpare. Vi är övertygade 

om att detta kommer att förändra attityder och minska 

335. Barbro Westerholm (FP) i RD-protokoll 1997/98:114, anf. 157. 

336. Ewa Larsson (MP) i RD-protokoll 1998/99:59, anf. 58, 60 & 62.

422 

våldet i samhället. Vi är övertygade om att det också kommer 

att minska prostitutionen. 337 

Sexköpslagens motståndare i riksdagen var oftast överens med kriminaliseringens 

förespråkare om att många sexsäljare utsattes för förtryck och 

att prostitutionen var ett problemfyllt område. Däremot ifrågasatte de 

sexköpslagens effektivitet. 

Kriminalisering av ”torskarna” riskerar i stor utsträckning enbart 

att bli en moralisk förkastelsedom över något som många 

känner obehag eller rädsla inför – inte ett konstruktivt sätt att 

hjälpa människor i en utsatt livssituation. 338 

Inte bara den här citerade folkpartisten Lennart Rohdin uttalade sig i 

denna riktning. Också Gun Hellsvik och några av hennes kollegor från 

Moderata samlingspartiet kritiserade att lagförslaget var ”mer symboliskt 

betingat än motiverat av effektivitetshänsyn”. 339 Gudrun Schyman och 

hennes kollegor från Vänsterpartiet som röstade för sexköpslagen höll i 

princip med Rohdin och Hellsvik om att kriminaliseringen inte lämpade 

sig till att avskaffa eller ens minska prostitutionen. Men enligt Vänsterpartiet 

var det inte heller avsikten med den nya lagen som istället försvarades 

som ett sätt att visa hur man ska förhålla sig till mäns våld mot kvinnor. 

[L]agstiftning syftar inte bara till att komma åt brottslingar 

och en lags effektivitet kan inte bara bedömas utifrån hur 

många lagbrytare som döms. Lagstiftning handlar också om 

samhällets normer och värderingar. När barnaga förbjöds var 

det många som hävdade att det var en meningslös lagstiftning 

eftersom det var svårt att kontrollera om den efterföljdes. Men 

den lagen har verkat starkt normerande och på samma sätt 

markerar en lag som kriminaliserar könsköp hur samhället ska 

se på ojämlika maktförhållanden mellan könen. 340 

337. Ulrika Messing (S) i RD-protokoll 1997/98:114, anf. 109. 

338. Lennart Rohdin (FP), Motion 1997/98:Ju30. 

339. Gun Hellsvik m.fl. (M), Motion 1997/98:Ju24. 

340. Gudrun Schyman m.fl. (V), Motion 1997/98:Ju28, s 31.

423 

Annorlunda uttryckt skulle sexköpslagen ge stöd åt en könsmaktsteoretisk 

samhällssyn och tolkning av prostitution. ”Att kriminalisera de prostituerades 

kunder och inte den prostituerade” var för Vänsterpartiet ”en klar 

markering från samhället, hur man ser på könsköpet”. 341 ”Vi ser kriminalisering 

av könsköparna som ett sätt för samhället att signalera att prostitution 

inte är något som vi accepterar”, menade även miljöpartister och 

socialdemokrater i sina motioner. 342 Att vara för sexköpslagen likställdes 

med att vara mot prostitution och mot könsrelaterat våld. Genom att rösta 

för sexköpslagen kunde riksdagsledamöterna demonstrera sitt engagemang 

i jämställdhetsfrågor. Den som var mot kriminaliseringen däremot 

påstods vara för prostitution och för kvinnoförtryck. Denna förenklade 

slutledning användes för att misstänkliggöra kritiker och gjorde det till 

ett stort politiskt risktagande att ifrågasätta sexköpslagens verkningskraft. 

Folkpartiets tveksamhet till om kundkriminaliseringen var den bästa vägen 

att minska prostitutionen och hjälpa prostituerade föranledde socialdemokraten 

Monica Green till följande kommentar: 

Tyvärr tappar Folkpartiet allt mer i förtroende när det gäller 

jämställdhetsfrågor, inte minst med tanke på att man tänker ha 

färre kvinnliga riksdagsledamöter men också exemplet att man 

inte vill kriminalisera sexköpare utan tycker att det är okej att få 

köpa en annan människas kropp. Den underordningen i samhället 

vill man inte ta till sig. Så tyvärr tappar Folkpartiet allt 

mer i förtroende när det gäller jämställdhetsfrågor. 343 

Även vänsterpartisten Karl-Erik Persson deklarerade att männen som röstade 

emot sexköpslagen var prostitutionsanhängare. 

Jag tycker faktiskt att det är bra att det äntligen kommer en lag 

mot könsköpare. Om det är flera män som är emot denna handel, 

tycker jag att de borde gå upp och deklarera det. Nu får vi 

341. Ibid. 

342. Birger Schlaug m.fl. (MP), Motion 1997/98:Ju710; samt Inger Segelström m.fl. (S), 

Motion 1997/98:Ju723. 

343. Monica Green (S) i RD-protokoll 1997/98:98, anf. 48.

424 

ju möjligheter att rösta om detta. På det viset får allmänheten 

en möjlighet att se vilka män det är som inte kan acceptera förslaget. 

Det kan inte vara så att män ska kunna köpa sig en god 

middag, ett gott vin, en god cigarr och sedan gå ut och köpa 

sexuella tjänster. Detta kan inte vara accepterat i vårt samhälle. 

Det är bra att vi i Sverige går före andra länder. 344 

Att även kvinnor kunde rösta emot sexköpslagen var för Persson otänkbart, 

vilket kan tolkas som ytterligare ett exempel på könsmaktsanalysens inflytande 

i riksdagen. Prostitution betraktades som ett uttryck för alla kvinnors 

underordning i samhället och sexköpslagen förväntades därmed vara i alla 

kvinnors intresse. Männens maktposition däremot ansågs bli bekräftad av 

prostitutionen, vilket kunde förklara männens eventuella prostitutionsvänlighet. 

Men tvärtemot vad Green och Persson antydde, var riksdagens 

kriminaliseringsmotståndare inte nödvändigtvis för prostitution. 

Moderaterna betonade att prostitution borde betraktas som ett socialpolitiskt 

snarare än ett kriminalpolitiskt problem och efterlyste utökade 

resurser till sociala insatser för att minska prostitutionen. 345 I propositionen 

Kvinnofrid ställde sig regeringen delvis bakom detta krav. ”En kriminalisering 

kan inte utgöra annat än ett komplement i arbetet med att minska 

prostitutionen och kan inte på något vis ersätta de sociala insatserna”, 

skrev man där. 346 Riksdagen avsatte dock inga nya medel för att förebygga 

prostitution eller för att hjälpa sexsäljare och sexköpare att komma bort 

från prostitutionen. När Miljöpartiets Ewa Larsson krävde att regeringen 

öronmärkte pengar för sociala hjälpprojekt för sexsäljare underströk socialminister 

Lars Engqvist ”att det är kommunerna som har det grundläggande 

ansvaret för de sociala insatser som behövs”. 347 De enda pengar som 

budgeterades i samband med sexköpslagen var tio miljoner för polisens 

spaningsarbete och ett engångsbelopp på fem miljoner kronor under tre 

år för Socialstyrelsen som skulle samla kunskap om sociala insatser mot 

prostitution på lokal nivå, nationellt och internationellt och arbeta med 

344. Karl-Erik Persson (V) i RD-protokoll 1997/98:114, anf. 144. 

345. Gun Hellsvik m.fl. (M), Motion 1997/98:Ju24. 


347. Lars Engqvist (S) i RD-protokoll 1998/99:59, anf. 57.

425 

andra frågor om våld mot kvinnor. 348 Oviljan att satsa på sociala insatser 

för verksamma prostituerade tyder enligt Claes Lernestedt och Kai Hamdorf 

på att sexköpslagen inte syftade till att hjälpa sexsäljare. ”Vad gäller 

det nya sexköpsbrottet tycks […] betonandet av offerperspektivet ske inte 

i syfte att hjälpa nu existerande prostituerade utan i syfte att stärka argumentationen 

för bestraffning av köparna”, menade juristerna. 349 

”Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster markerar samhällets 

avståndstagande från prostitutionen utan att samtidigt minska de prostituerade 

kvinnornas möjligheter att söka stöd och hjälp från samhällets 

sida”, menade justitieminister Laila Freivalds, men denna avsikt underminerades 

av att lagen inte kombinerades med några insatser för sexsäljarnas 

skydd. 350 Ewa Larsson var inte den ena sexköpslagsförespråkaren som kritiserade 

regeringens tillvägagångssätt. I tidskriften Bang uttalade sig Petra 

Ulmanen och Ulrika Westerlund på följande sätt: 

Att inte satsa på sociala insatser sänder också ut signaler. För 

oss är det helt avgörande hur vi ska ställa oss till lagen, om den 

kombineras med en satsning på sociala insatser eller inte. Utan 

extra sociala insatser blir det en renhetslag istället för en solidaritetslag. 

I takt med att torskarna försvinner från gatorna, 

återstår i praktiken ett enda alternativ för de flesta prostituerade: 

att fortsätta under jord. 351 

Claes Lernestedt och Kai Hamdorf beskriver sexköpslagen som ett exempel 

på ”symbolisk straffrätt” och förklarar: 

Syftena med en sådan lagstiftning kan variera mellan å ena 

sidan ärliga, mer eller mindre välgrundade, förhoppningar om 

att en ny paragraf faktiskt ska förändra verkligheten, å andra 

sidan rena eftergifter för emellanåt massmedieskapande och 

348. Proposition 1997/98:55, Kvinnofrid. Se även SOU 2005:66, Makt att forma samhället 

och sitt eget liv, s 396, not 158. 

349. Lernestedt & Hamdorf, Sexköpskriminaliseringen – till skydd av vad? – det II, s 123 f. 

350. Laila Freivalds (S) i RD-protokoll 1998/99:45, anf. 8. 

351. Petra Ulmanen & Ulrika Westerlund, ”Ansikte mot ansikte”, i Bang 1999/3, s 16.

426 

övergående opinioner. Det kan vara viktigt att visa att man 

”gör något” åt det ena eller det andra. 352 

Juristerna menar att sexköpsförbudet inte syftar till att förändra de prostituerades 

sociala verklighet, utan befolkningens inställning till prostitution. 

Lagstiftarna ville ”åstadkomma en moralbildning genom strafflagen” och 

argumenterade att denna så småningom skulle påverka folkets beteende: 

”Tillspetsat har de idag verksamma prostituerade bortprioriteras [sic] i 

förhållande till framtida, potentiella, prostituerade och sexköpare.” 353 Sexköpslagen 

skulle inte underlätta livet för verksamma sexsäljare utan förhindra 

att människor säljer eller köper sex överhuvudtaget. 

Risken att prostitutionen skulle drivas bort från gatan och till mindre 

kontrollerbara områden var en avigsida med den nya lagen. En annan att 

sexsäljare som ville bli av med sina hallickar och behövde vittnen i en 

domstol fick svårt att driva sin sak. Kopplerirättegången som den kända 

sexsäljaren Rosinha Sambo drev mot sin före detta pojkvän, först i tingsrätten 

och sedan i hovrätten i Göteborg 2007, visade att sexsäljare som 

inte vill lämna prostitutionen drar sig för att ange sina kunder som vittnen 

om dessa hotas av bestraffning. Sexköpare är i sin tur dåliga vittnen när de 

inte kan medge att de har betalat för sexuella tjänster utan att misstänkliggöra 

sig själva. 354 Regeringen planerade inga åtgärder för att motverka 

dessa eller andra av sexköpslagens avigsidor utan ignorerade lagens negativa 

konsekvenser. 

Med sexköpslagen hade Sverige intagit ”den ledande ställningen när 

det gäller att bekämpa prostitutionen”, som Leila Freivalds uttryckte det. 355 

Sverige hade slagit in på den rätta vägen och nu gällde det att upplysa resten 

av världen. Eller med socialminister Lars Engqvists ord: 

352. Lernestedt & Hamdorf, Sexköpskriminaliseringen – till skydd av vad? – det II, s 128. 

353. Ibid., s 129. 

354. Susanne Dodillet, ”Tatsachenbericht Schweden. Das Sexkaufverbot und seine Folgen”, 

i CD-SicherheitsMangagement, 2007/5, s 156–162; samt Susanne Dodillet, Petra Meyer, 

Louise Persson & Petra Östergren, ”Feministerna tål inte fallna kvinnor”, i Expressen, den 

15 januari 2008. 

355. Leila Freivalds (S) i RD-protokoll 1998/99:45, anf. 10.

427 

[V]i har ett gemensamt ansvar att försöka se till att föra ut 

debatten om den svenska lagstiftningen och de svenska initiativen. 

Sverige är ett föregångsland på det här området, och när 

vi nu har tagit de här stegen skulle vi aktivt kunna bidra till att 

vrida debatten också i Europa. Det vore ju tragiskt om den holländska 

hållningen skulle vara den som blir vägledande för den 

europeiska utvecklingen. Det bör vara vår hållning i frågan. 356 

diskussion: prostitution, sexualitet 

och feminismer 

I detta kapitel har jag beskrivit hur prostitutionen som ett exempel på sexualiserat 

våld blev en central fråga för den svenska jämställdhetspolitiken 

i början av 1990-talet. Tidigare kretsade den svenska jämställdhetspolitiken 

framför allt kring ämnen som kvinnors rätt till arbete, lika löner samt 

förbättrad barnomsorg. Socialistiska feministiska teorier låg till grund för 

denna politik som bedrevs under de svenska 1970- och 1980-talen. Prostitution 

och sexualitet låg utanför blickfältet för denna feminism som betraktade 

arbetsdelningen mellan könen som patriarkatets främsta orsak. 

Prostitution sågs inte som en jämställdhetsfråga utan som en social fråga 

och som ett uttryck för kommersialismen i det kapitalistiska samhället, 

vilket drabbade både kvinnor och män. Först under 1990-talet sattes fokus 

på olika former av könsrelaterat våld samt mäns kontroll över kvinnors 

kroppar, sexualitet och reproduktionsförmåga. Sexköpslagen bygger 

på denna feministiska samhällsanalys. 

Kriminaliseringen av sexköpare stöddes dock inte av alla feminister. 

I kapitel två beskrev jag hur Pieke Biermann och LfH-rörelsen tolkade 

prostitutionen som ett steg på vägen mot kvinnors frigörelse. I Sverige tillhörde 

feministen Petra Östergren dem som ifrågasatte den nya prostitutionspolitiken. 

Jag har nämnt hennes artikel i den feministiska tidskriften 

Bang som exempel. Kontroversen kring sexköpslagen berodde inte på att 

den ena sidan hade tillgång till empiriska undersökningar som var okända 

för den andra. Konflikten var istället den mellan två olika ideologier. På de 

356. Lars Engqvist (S) i RD-protokoll 1998/99:59, anf. 61.

428 

följande sidorna presenterar jag dessa tanketraditioner mer ingående. Jag 

belyser den svenska prostitutionsdebatten i relation till motsättningarna 

inom den internationella feministiska diskussionen om sexualitet eftersom 

det är lättare att förstå ett synsätt om man vet hur det inspirerades 

och hur det förhåller sig till andra. 

Sexualitet i den feministiska debatten 

Sexualitet tolkas olika inom olika feministiska teorier. I mitten av 1970-talet 

gjorde den radikalfeministiska antipornografirörelsen entré i sexualitetsdebatten. 

Porrmotståndet hade utvecklats ur aktivismen mot våldtäkt, 

kvinnomisshandel och andra former av våld mot kvinnor. Sexualitet var 

enligt denna rörelse inte ett bland andra områden där kvinnor förtrycks 

utan betraktades som själva orsaken till kvinnors underordning i patriarkala 

samhällen. Enligt radikalfeminister som Catharine MacKinnon och 

Andrea Dworkin är sexualitet och erotik i allmänhet och heterosexuella 

samlag i synnerhet männens väg att skapa och behålla makt över kvinnor. 

Sexualitet är ”a social construct of male power: defined by men, forced 

on women, and constitutive of the meaning of gender”, skriver MacKinnon. 

357 Dworkin förklarar att vaginala samlag traditionellt sett framställs 

som naturliga, medan oralsex och analsex förkastas för att skapa och upprätthålla 

könsroller. 

There were the great, broad laws: […] directing the fuck to the 

vagina, not the mouth or the rectum of the woman because 

men have mouths and rectums too; […] Fuck the woman in 

the vagina, not in the ass, because only she can be fucked in 

the vagina. 358 

Vaginala samlag är enligt Dworkin inte mer naturliga än andra samlagsformer. 

Istället menar hon att påståendet om dess naturlighet används av 

män för att framställa sig som väsensskilda och överlägsna kvinnor. ”A 

man’s feeling that he wants to ’fuck’, the fabled male sex urge, can be ex- 

357. Catharine MacKinnon, Towards a Feminist Theory of the State, Cambridge 1989, 

s 128. 

358. Andrea Dworkin, Intercourse, New York 1987, s 156.

429 

plained through the need to reassert masculine dominance, rather than 

through biology”, påpekar även den australiensiska radikalfeministen 

Sheila Jeffreys. 359 Enligt Dworkin kännetecknas heterosexuella samlag alltid 

av manlig dominans och möjliggör sexualiserat våld. I sin bok Intercourse 

skriver Dworkin att ”women are unspeakably vulnerable in intercourse 

because of the nature of the act – entry, penetration, occupation”. 360 

Heterosexuella, vaginala samlag gör kvinnor i alla sammanhang och oberoende 

av kultur, ras och klass sårbara då samlagen innebär att män med 

sin penis ockuperar kvinnokroppen. ”Penetration was never meant to be 

kind”, betonar Dworkin. 361 Vad som framställs som naturligt och normalt 

sex har enligt henne blivit konstruerat i ett kontinuum av våldtäkt, mord 

och annat sexuellt förtryck och missbruk. 

Alla radikalfeminister är inte lika pessimistiska som Dworkin. Det finns 

även de som delar hennes uppfattning att sex är upphovet till patriarkatet, 

men tror att heterosexualitet kan omvandlas till en positiv kraft, vilket 

Dworkin är tveksam till. Till dessa tänkare hör Sheila Jeffreys, Kathleen 

Barry och Carole Pateman. 362 För antipornografirörelsens radikalfeminister 

utgörs sexuell frihet av sexuella relationer mellan jämställda partners 

där emotioner står i centrum och ökat förtroende är målet. Sexuella 

praktiker där objektifiering förekommer – sadomasochism och rollspel 

till exempel, men även prostitution – anses upprätthålla patriarkala strukturer. 

363 Sheila Jeffreys betonar att kvinnor begår ett misstag när de försöker 

få tillgång till mäns sexuella privilegier. Detta då dessa privilegier 

och praktiker enligt henne baseras på mäns maktposition och inte skulle 

existera utan kvinnoförtryck. 364 

Det faktum att radikalfeminister tillskriver sexualiteten en så central 

roll vid skapandet och upprätthållandet av kvinnoförtryck förklarar varför 

de menar att acceptansen av prostitution innebär en större skada för 

359. Sheila Jeffreys, The Idea of Prostitution, North Melbourne 1997, s 218 f. 

360. Dworkin, Intercourse, s 135. 

361. Ibid., s 189. 

362. T.ex. Jeffreys, The Idea of Prostitution; Kathleen Barry, The Prostitution of Sexuality, 

New York 1995; samt Carole Pateman, The Sexual Contract, Cambridge 1988. 

363. Jfr Ann Ferguson, ”Sex War. The Debate between Radical and Libertarian Feminists”, 

i Signs 1984/1, s 108. 

364. Sheila Jeffreys, The Idea of Prostitution, North Melbourne 1997, s 208 f.

430 

jämställdheten än acceptansen av ojämställdhet i andra situationer där 

kvinnligt arbete eller kvinnors tjänster utnyttjas. Prostitution betraktas 

som farligt eftersom sex utan kärlek och känslor anses förtrycka kvinnor 

och skapa patriarkala strukturer. För Sheila Jeffreys är prostitution en 

sexualpraktik där män tar kontrollen över en kvinnokropp och använder 

den utan hänsyn till kvinnans önskningar och personlighet. En man som 

betalar för sexuella tjänster känner enligt henne inte lust eller åtrå utan 

vill förnedra kvinnan. Jeffreys menar att acceptansen av prostitutionen innebär 

ett godkännande av mäns makt i allmänhet. 365 ”When prostitution 

is legalised or decriminalized, a culture of prostitution is created which 

has harmful effects upon the lives not just of the prostituted women but 

of all women who live within that culture”, förklarade hon 2002 på ett 

seminarium om prostitution i Stockholm som den dåvarande jämställdhetsministern 

Margareta Winberg hade bjudit in till. 366 ”The sex industry 

is the most powerful sex educator in western societies”, påpekade Jeffreys 

på seminariet. Prostitution och pornografi skapar förväntningar och 

föreställningar om sex och leder till att kvinnor ”take up positions, wear 

particular fetishes, and engage in practices that they may hate in order to 

gain male approval”. 367 

Sexköpslagen fungerar i enlighet med radikalfeminister som Andrea 

Dworkin, Catharine MacKinnon och Sheila Jeffreys. Den i riksdagen dominerande 

uppfattningen att prostitution i alla dess former är ett uttryck 

för mäns våld mot kvinnor och sexsäljande kvinnor per definition offer 

för sexköpande män, kan förklaras med hänsyn till radikalfeministiska 

tankar. Även riksdagens kritik mot kollegorna i Bundestag – som ansåg 

sig kunna skilja mellan tvångsprostitution och sexarbete, affärer mellan 

vuxna och barnprostitution samt inhemsk prostitution, internationell 

trafficking och sexturism till fattiga länder och betonade att prostitution 

inte är förkastligt i sig – kan förklaras med hjälp av radikalfeministisk teori. 

”[T]o make distinctions between ’forced’ and ’free’, between adult and 

365. Ibid., s 213 f. 

366. Sheila Jeffreys, ”Prostitution Culture. Legalised Brothel Prostitution in Victoria, 

Australia”, i Seminar on the Effects of Legalisation of Prostitution Activities, Stockholm 5–6 

november, 2002, utg. av Näringsdepartementet & Regeringskansliet, Stockholm 2003, s 22. 

367. Ibid., s 26.

431 

child, and between East and West, merely reinforces the idea that there 

can be a good and reasonable form of men’s abuse of women in prostitution”, 

kritiserar Sheila Jeffreys. 368 

En annan radikalfeminist som medverkade när den svenska regeringen 

informerade om sin prostitutionspolitik är Janice Raymond. Också hon 

var inbjuden som talare vid seminariet i Stockholm 2002 där också Sheila 

Jeffreys uppträdde. 369 Raymond har arbetat som direktör för Coalition 

Against Trafficking in Women (CATW), en internationell lobbyorganisation 

som sprider den radikalfeministiska antipornografirörelsens krav. 

CATW grundades 1988 och tillhör sedan 1989 FN:s officiella rådgivningsinstanser. 

På sin hemsida gör CATW anspråk på att ha påverkat den 

svenska lagstiftningen mot prostitution och trafficking. 370 Gunilla Ekberg 

som mellan 2002 och 2006 ledde Regeringskansliets arbete mot prostitution 

och människohandel blev efter detta uppdrag CATW:s nya ordförande. 

371 Inte bara på ett idéplan, utan också institutionellt, fanns det 

med andra ord ett intensivt utbyte mellan radikalfeministiska aktivister 

och riksdagen. 

Som Fanny Ambjörnsson skriver brukar radikalfeminismen ”beskrivas 

som en av de tidigaste ansatserna att problematisera heterosexualitet och 

politisera frågor om sexuellt våld mot kvinnor, våldtäkt och incest”. 372 Radikalfeministers 

engagemang har utan tvekan bidragit till att dessa prob- 

368. Jeffreys, The Idea of Prostitution, s 348. 

369. Janice Raymond, ”State-Sponsored Prostitution”, i Seminar on the Effects of Legalisation 

of Prostitution Activities, Stockholm 5–6 november, 2002, utg. av Näringsdepartementet 

& Regeringskansliet, Stockholm 2003, s 10–15. 

370. (sett den 29 september 2008). 

371. Ekberg hade hamnat i blåsväder efter sin medverkan i Evin Rubars dokumentär 

Könskriget som sändes i SVT i maj 2005 (se s 401, not 271 ovan). I filmen förekommer en 

scen där Ekberg i tron om att kameran är avstängd bemöter Rubars kritiska frågor med 

ett hot om att reportern inte skulle få stöd på någon kvinnojour ifall hon skulle drabbas av 

mansvåld i framtiden. Vid regeringsbytet 2006 lämnade Ekberg Regeringskansliet. Ekberg 

har också skrivit en utförlig artikel om sexköpslagens förtjänster som kriminaliseringsförespråkare 

i hela världen hänvisar till. (Gunilla Ekberg, ”The Swedish Law That Prohibits 

the Purchase of Sexual Services”, i Violence Against Women, 2004/10, s 1187–1218.) Artikeln 

har även kritiserats, särskilt utförligt av dansken Vincent Clausen. (Vincent Clausen, 

”An Assessment of Gunilla Ekberg’s account of Swedish Prostitution Policy”, på , sett den 11 januari 2008.) 

372. Fanny Ambjörnsson, Vad är queer, Stockholm 2006, s 103.

432 

lem uppmärksammats samt till att hjälperbjudanden för drabbade kvinnor 

har etablerats. Perspektivet har dock kritiserats, inte bara utifrån utan 

även inom den feministiska debatten. 

Samtidigt som radikalfeminismen utvecklades ifrågasatte andra feminister 

antipornografirörelsens ton och innehåll. Kritikerna befarade att 

sammanlänkandet av sexualitet och våld spelade sexualfientliga, konservativa 

falanger i händerna då den bekräftade den patriarkala synen 

på kvinnors sexualitet som känslobetonad och passiv. Sexualitetens njutningspotential 

och positiva kraft ansågs få för lite beaktande i den radikalfeministiska 

teoribildningen. 

Debatten mellan antipornografirörelsen och dess kritiker eskalerade 

1982 på en konferens på Barnard College i New York. 373 Barnardkonferensen 

och reaktionerna den väckte har beskrivits som startskott för det 

som brukar kallas för de feministiska sexkrigen. Konferensens organisatörer 

ville undersöka andra sätt att analysera sexualitet än dem radikalfeministerna 

hade föreslagit. När antipornografirörelsen hörde om konferensplanerna 

organiserade den en motkampanj. Bland annat spreds ryktet att 

konferensen skulle gynna antifeministiska åsikter vilket ledde till att collegeledningen 

konfiskerade konferensdokumentationen. När konferensen 

inleddes delade organisationen Women Against Pornography, där Andrea 

Dworkin var aktiv, ut flygblad och uppmanade till bojkott av alla talare 

vars åsikter om sexualitet stred mot radikalfeministiska teorier. Efter konferensen 

fortsatte sabotaget med anonyma telefonsamtal till konferensdeltagarnas 

arbetsgivare, vilket i de värsta fallen ledde till att deras föredrag 

blev avbokade och deras projekt svartlistade. 374 

På samma sätt som sina svenska kollegor beskrev amerikanska radikalfeminister 

antipornografirörelsens kritiker som porr- eller prostitutionsförespråkare. 

I inledningen har jag varit inne på att denna beskrivning är 

373. Konferenstiteln var ”The Scholar and the Feminist IX: Toward a Politics of Sexuality”. 

(Carole Vance, ”Pleasure and Danger. Toward a Politics of Sexuality”, i Carole Vance 

(red.), Pleasure and Danger, London 1992, s 3; samt Estelle B Freedman & Barrie Thorne, 

”Introduction to ’The Feminist Sexuality Debates’”, i Signs 1984/1, s 103.) 

374. Carole Vance, ”More Danger, More Pleasure. A Decade after the Barnard Sexuality 

Conference”, i Carole Vance (red.), Pleasure and Danger, London 1992, s 422 f. I Sverige 

upprepades påhoppen några år senare efter att Petra Östergren hade ifrågasatt den radikalfeministiska 

hegemonin i den svenska debatten. Se ovan s 432.

433 

för förenklad för att kunna beskrivas som sanningsenlig. Socialantropologen 

Carol Vance, en av initiativtagarna till Barnardkonferensen och redaktör 

för konferensboken Pleasure and Danger betonar att inte heller den 

beryktade konferensen syftade till att hylla pornografi. Hon understryker 

att en kritisk inställning mot antipornografirörelsen inte behöver innebära 

att man tycker att porr och prostitution är bra. 375 Vance och de flesta 

andra så kallade sexradikala feminister är överens om att heterosexualitet 

och andra sexualpraktiker ofta kännetecknas av förtryck. Till skillnad från 

radikalfeministerna betraktar de dock inte sexualiteten som basen för allt 

kvinnoförtryck utan som ett bland många andra områden som präglas av 

den rådande samhällsstrukturen. Ansvaret för det sexuella förtrycket läggs 

inte enbart på männen och deras maktposition, utan sexradikala feminister 

menar att patriarkala normer och medelklassens föreställningar om 

sexualitet undertrycker och normerar alla människors sexuella begär och 

njutningar. Vissa ”naturliga” och ”rena” former av sexualitet tillåts enligt 

normen medan andra stigmatiseras som onaturliga, perversa eller farliga. 

Sexradikala feminister tillbakavisar teorier, analyser, juridiska restriktioner 

och moraliska omdömen som standardiserar sexualitet då de menar 

att dessa synsätt begränsar människors utveckling och frihet. Sexologen 

och sexsäljaren Carol Queen sammanfattar att ”[s]ex radicals see a problem 

– and a source of potential oppression – in anyone’s conviction that 

their own sexual patterns and desires are right while someone else’s are 

wrong”. 376 Också radikalfeministernas vision om en känslobaserad sexualitet 

mellan jämställda partners kritiseras för att hindra kvinnor från att 

utforska sin sexualitet och från att praktisera allt som ger dem njutning 

och tillfredsställelse. 377 

Under 1990-talet utvecklades ett teoretiskt perspektiv som fångade upp 

dessa sexradikala tankar: queerteorin. Detta är ingen enhetlig skolbildning 

utan en blandning av studier som ifrågasätter ”de institutioner, strukturer, 

relationer och handlingar som vidmakthåller heterosexualitet som 

en enhetlig, naturlig och allomfattande ursprungssexualitet” och analy- 

375. Vance, ”More Danger, More Pleasure”, s xxii f. 

376. Carol Queen, ”Sex Radical Politics, Sex-Positive Feminist Thought, and Whore Stigma”, 

i Jill Nagle (red.), Whores and other feminists, New York & London 1997, s 131. 

377. Jfr Ann Ferguson, ”Sex War”, s 109.

434 

serar hur sexuella handlingar och normer hänger samman med samhällets 

maktstruktur. 378 Queerrörelsen som har vuxit fram ur homosexuellas 

aktivism mot det heterosexuella samhället i USA försöker visa ”att människor 

kan organisera sina sexuella liv och identiteter på andra sätt än 

de föreskrivna”. 379 Den är emellertid ingen ren homosexuell angelägenhet, 

utan uppmärksammar också att människor som håller sig till heterosexuella 

relationer begränsas av vad som betraktas som normalt. ”Normen bestämmer 

vilka slags relationer som är tillåtna och på vilket sätt även heterosexuella 

får ha sex”, förklarar socialantropologen Don Kulick som var en 

av dem som introducerade queerteorin i Sverige. 380 Framför allt kvinnor 

begränsas, menar han: ”Ett exempel är att hon inte får vara för utsvävande 

eller krävande i sexuella relationer. Uttrycket en lössläppt kvinna är ett 

resultat av heteronormativiteten”. 381 

När det gäller prostitution har sexradikala tänkare olika uppfattningar, 

men inom queergruppen finns en mycket aktiv prostitueraderörelse som 

liknar inriktningen som Pieke Biermann och Hydra valt i Tyskland och 

Petra Östergren i Sverige. Dess företrädare menar att fenomen som prostitution 

och pornografi inte bara är tecken på heteropatriarkatet utan även 

kan tolkas som hot mot samhällets normer. Människor som är aktiva i 

sexbranschen visar enligt detta synsätt att det officiella idealet inte är det 

enda sättet att organisera sitt sexuella liv och utgör på så sätt möjligheter 

för förändring. Don Kulick har sammanfattat denna synpunkt. 

Sexsäljare, till exempel, stör delvis för att sexköp synliggör den 

ekonomiska dimensionen av heterosexuella relationer som 

måste förbli undertryckt för att heterosexuella äktenskap ska 

kunna framstå som ett uteslutande naturligt resultat av kärlek 

och inte som ett resultat av ekonomiska beräkningar eller ekonomisk 

ojämlikhet. 382 

378. Tiina Rosenberg, Queerfeministisk agenda, Stockholm 2002, s 13. Jfr Fanny Ambjörnsson, 

Vad är queer, Stockholm 2006, s 107. 

379. Kulick, ”Inledning”, s 18. 

380. Don Kulick i Lina Kalmteg, ”Hetero – inte längre självklart”, i SvD, den 14 januari 

2003. Jfr Don Kulick, ”Queer Theory. Vad är det och vad är det bra för?”, i Lambda Nordica 

1996/3–4. 

381. Kulick i Kalmteg, ”Hetero – inte längre självklart”. 

382. Kulick, ”Inledning”, s 18.

435 

Queerteoretiker som beskriver prostitution som en frigörande kraft hävdar 

i regel inte att prostitution alltid gagnar kvinnofrigörelsen. Carol Queen 

som presenterar sig själv som aktivist inom USA:s sexradikala prostitueraderörelse 

betonar till exempel att hon inte syftar på tvångsprostituerade, 

minderåriga, sexsäljare som ogillar att experimentera med sex eller styrs 

av det sexistiska samhällets negativa förväntningar, när hon argumenterar 

att prostitution är frigörande. Hon understryker också att det finns 

sexsäljare vars hälsa skulle bli bättre om de lämnade verksamheten samt 

att dessa människor borde få hjälp att hitta alternativa sysselsättningar. 383 

Dessutom menar hon att 

[n]o one should ever, by economic constraint or any kind of 

interpersonal force, have to do sex work who does not like 

sex, who is not cut out for a life of sexual generosity (however 

attractively high the fee charged for it). Wanting to make a lot 

of money should not be the only qualification for becoming a 

whore. 384 

När alla dessa destruktiva former av prostitution är borträknade finns det 

enligt Queen kvar en grupp som verkligen vill sälja sex och mår bra av det. 

Dessa människor lider av en kultur som antingen förnekar eller fördömer 

att det finns lyckliga horor. Queerperspektivet och sexradikal feminism 

ska bidra till att öka dessa människors självkänsla. 

We in this profession swim against the tide of our culture’s 

inability to come to terms with human sexual variety and 

desire, its very fear of communicating about sex in an honest 

and nonjudgmental way. We need special qualifications, or 

at the very least we need access to a way of thinking that lets 

us retain our self-esteem when everyone else, especially dogooders, 

would like to undermine it. 385 

383. Queen, Sex Radical Politics, s 128. 

384. Ibid., s 134. 

385. Ibid.

436 

Queen och hennes sexradikala kollegor utgår från ett ideal när de argumenterar 

för prostitution. Det är detta ideal, inte all annan prostitution 

som de betraktar som någonting positivt. Sexradikala feminister och 

andra queertänkare lägger inte särskilt stor vikt vid att hjälpa traffickingoffer 

och andra tvångsprostituerade och deras utgångspunkt lämpar sig 

dåligt för att bekämpa problemen som finns i dessa delar av sexbranschen. 

Men å andra sidan hävdar queerrörelsens aktivister inte heller att de ger 

en heltäckande analys utan tillåter för det mesta att deras erfarenheter och 

analyser kombineras med andra tolkningar och tillvägagångssätt. Jag har 

inte kunnat hitta ett enda exempel på en queertänkare som förnekar förekomsten 

av trafficking, förespråkar tvångsprostitution eller föreskriver 

andra hur de ska gestalta sitt sexliv. Naturligtvis kan man ifrågasätta hur 

många de sexsäljare är som betraktar sin situation såsom queerrörelsen 

beskriver den. Queerteoretiker har anklagats för att tillhöra en välutbildad 

överklass på prestigefyllda akademiska institutioner som tappat kontakten 

med verkligheten. 386 Mot dessa anklagelser har Tiina Rosenberg argumenterat 

att queerteorin å andra sidan kan ses som ett upplysningsinstrument. 

Visserligen utvecklades den delvis på universiteten, men detta behöver 

inte hindra den från att ge människor nya insikter om sin situation. 387 På 

samma sätt som radikalfeministiska analyser erbjuder infallsvinklar gör 

även queerteorin det. 

Utbildning i queerteori och sexradikal feminism är enligt Queen den 

bästa vägen att bryta upp patriarkala strukturer. Kvinnor behöver stärka 

sin självkänsla, ta kontrollen över sin sexualitet och sätta gränser, och det 

kan de bäst när de lär sig att genomskåda och ifrågasätta heteronormativa 

förväntningar, menar hon. Skolningen i sexradikal feminism är enligt 

Queen även ett bra sätt att stödja kvinnor som vill vara kvar i sexindustrin. 

Detta då den hjälper sexsäljare att betrakta sig som en grupp med delade 

villkor för vilken genus inte alls är irrelevant. 388 Prostitutionen ska inte avskaffas 

utan förändras. Även det kan sexradikal feminism bidra till, menar 

Queen. 

386. Harriet Malinowitz, ”Queer Theory. Whose Theory?”, i Frontiers 1993/13, s 168–184. 

Jfr Rosenberg, Queerfeministisk agenda, s 19. 

387. Rosenberg, Queerfeministisk agenda, s 19. 

388. Queen, ”Sex Radical Politics”, s 133.

437 

[M]any sex-positive feminists support more female-centered 

choices in sexual service and entertainment, the proliferation of 

which might well affect the entire sex industry for the better. 389 

En annan queeraktivist som har sålt sex, Eva Pendleton, understryker att 

queerrörelsens mål inte är ett samhälle där alla nu aktuella levnadssätt 

saknas. Även i fortsättningen ska människor kunna gifta sig och kunna 

välja ett liv utan kontakt med sexbranschen, men även alternativa levnadssätt 

ska accepteras i framtiden. Pendleton betraktar queerperspektivet 

som en provisorisk och ofullständig strategi men också som en teori 

som kan bryta upp normer och leda till en större sexuell mångfald med 

mindre kvinnoförtryck. 390 

Som läsaren redan förstått ligger den tyska prostitutionspolitiken mer i 

linje med queerteorin, medan den svenska har inspirerats av radikalfeminismen. 

Men hur kan man förklara dessa preferenser? 

Radikalfeminismens svenska tradition 

Hur kunde radikalfeminismen få så stort inflytande på den svenska prostitutionspolitiken? 

Med tanke på Sveriges kommunitära tradition som 

jag diskuterade i slutet av det första kapitlet är perspektivets genomslag 

inte förvånande. Radikalfeminismen harmonierar med den kommunitära 

föreställningen att det är möjligt för en instans att ha överblick över 

samhällsstrukturen och bedöma vad som är bra för alla individer. Ovan 

har jag citerat radikalfeministen Catharine MacKinnon som hävdade att 

”determined by the reality the theory explodes, it thereby claims access to 

that reality”. 391 Radikalfeminismen är en ideologi som gör anspråk på att 

erbjuda en allmängiltig och sanningsenlig analys av verkligheten. Denna 

389. Ibid., s 132. 

390. ”[W]hile lesbian feminism utilized utopian strategies of separatism and alternative 

institution building, sex-worker feminism has a different aim. Much like queer politics, 

the goal is to destabilize heteronormativity. Destabilization is a partial and provisional 

strategy, but one that carries the possibility of proliferating sexual deviancies and thus 

undermining the mechanisms under which women and queers continue to be subordinated.” 

(Eva Pendleton, ”Love for Sale. Queering Heterosexuality”, i Nagle (red.), Whores 

and other feminists, s 73.) 

391. MacKinnon, ”Feminism, Marxism, Method, and the State”, s 23; samt ovan s 406.

438 

övertygelse om en entydig verklighetsbeskrivning harmonierar med den 

kommunitära idén om för hela samhället gemensamma normer och värderingar 

som utgångspunkt för allt politiskt handlande. Radikalfeminismens 

kritik mot sexuella praktiker som kan tolkas som ett uttryck för en 

maktobalans mellan könen och ett manligt maktutövande är dessutom väl 

förenlig med en politisk tradition som ställer ”valfriheten […] på jämlikhetens 

fasta grund”. 392 

Enligt Henrik Berggren och Lars Trägårdh är ”en utbredd uppfattning 

om vikten av att vara oberoende gentemot andra människor, att inte vara 

underordnad eller häfta i skuld, vare sig det handlar om ekonomi, känslolivet 

eller sociala förhållanden” drivkraften bakom svenskarnas tillit till 

staten. 393 Svenskar vill vara självständiga och oberoende av varandra även 

om det faktum att staten har ansvaret för denna självständighet kan innebära 

ett nytt beroende, nämligen ett beroende av just staten. Berggren och 

Trägårdh ger talrika exempel på en tradition som har ställt individernas inbördes 

självständighet och rätten till självförverkligande i centrum för den 

politiska kulturen. De börjar med Sveriges historia om böndernas allians 

med staten mot adeln, går in på folkrörelsens målsättning att skapa oberoende 

individer och pekar på de starka inslagen av romantik kring ensamhet 

och frihet i såväl klassisk svensk litteratur som nutida populärkultur. Frihet 

handlar i Sverige traditionellt framför allt om ”hela folkets rätt till jämlikt 

medborgarskap: ingen var den andres undersåte, ingen var piga eller träl, 

herre eller fogde”, skriver de vidare. 394 Slutligen menar Berggren och Trägårdh 

att den specifikt svenska traditionen att sträva efter upphävandet av 

maktrelationer människor emellan var en stark drivkraft även bakom den 

utveckling som vanligtvis beskrivs som feminismens seger: 

Sverige är knappast mer feministiskt eller socialistiskt än andra 

länder – men i en kultur som likställer människovärde med 

den enskildes självständighet är det svårt att principiellt motsätta 

sig att även kvinnor […] ska omfattas av det oberoende 

från andra människor som kommit den vuxne manlige medborgaren 

till del. 395 

392. Berggren & Trägårdh, Är svensken människa?, s 310. 

393. Ibid., s 10. 

394. Ibid., s 207. 

395. Ibid., s 297.

439 

Radikalfeminismens maktanalys som ifrågasätter den ojämna maktfördelningen 

medborgarna emellan har haft goda förutsättningar att tas på 

allvar i det Sverige Berggren och Trägårdh beskriver. 

Queerteorin å andra sidan, vars maktanalys fokuserar på det normgivande 

samhällets förtryck av enskilda individer, är en ideologi som fungerar 

enligt autonomiprincipens regler. Här bestämmer inget övergripande 

jämställdhetsideal, utan var och en för sig själv, vilket liv hon vill leva. 

Queerteorin är kritisk mot ideologier som gör anspråk på att omsluta alla. 

Så länge det inte råder absolut jämställdhet har alltid några grupper övertaget 

och då är risken stor att underrepresenterade grupper marginaliseras 

när det definieras ett ideal, påpekar Tiina Rosenberg. 396 

Jag har tidigare argumenterat för att individernas rädsla för en totalitär 

stat kan ha varit större i Tyskland än rädslan att vara beroende av varandra. 

Denna skeptiska syn på staten kan i så fall ha bidragit till att den tyska 

vänstern orienterade sig efter queerteoretiska perspektiv redan innan de 

var uttalade som ett vetenskapligt alternativ. Individerna tillskrivs då möjligheten 

att genom sina levnadssätt ifrågasätta och förändra den rådande 

samhällsordningen. I början av detta kapitel visade jag att svenska feminister 

utgick från ett passivt offerbegrepp när de beskrev sexsäljande kvinnors 

förhållande till män. Svenska politiker påpekade att staten hade ett 

ansvar att hjälpa kvinnorna bort från prostitutionen. Detta synsätt problematiserades 

av Pieke Biermann och den tyska prostitueraderörelsen som 

hävdade att prostitutionen kunde vara ett bra alternativ till socialbidrag 

och ett sätt att undvika den statliga kontroll som kontakten med sociala 

myndigheter innebär. 397 På motsvarande sätt påpekar kriminologen Henrik 

Tham med hänvisning till Heinz Steinerts forskning om brottsoffer att 

människor följer en patriarkal logik när de ber staten och myndigheter om 

skydd. ”Tilltron till att staten ska ta sig an skyddet av brottsoffret och svara 

för reparationen innebär samtidigt en underordning och förstärkning 

av ett dominansförhållande”. Det finns enligt Tham ”en ambivalens från 

den brottsutsattas sida inför att vända sig till staten med sin utsatthet”. 398 

Den tyska feministen Frigga Haug hävdar i en artikel från 1980 att kvin- 

396. Tiina Rosenberg, Queerfeministisk agenda, Stockholm 2002, s 16. 

397. Se ovan s 250–251. 

398. Tham, ”Brottsoffrets uppkomst och framtid”, s 39.

440 

nor genom att identifiera sig med den passiva offerrollen bidrar till sitt 

eget förtryck. 399 Tanken att kvinnor kan förändra sin position och uppnå 

jämställdhet förutsätter enligt Haug att de betraktar sig som handlande 

aktörer som är delaktiga i skapandet av denna position. Ett passivt offer 

kan inte resa sig upp ur förtrycket. Christina Thürmer-Rohr vidareutvecklade 

Haugs offerkritik genom att betona inte bara kvinnornas bidrag 

till det egna förtrycket utan även deras bidrag till själva patriarkatet. 400 

Thürmer-Rohr beskriver kvinnor som ”medförövare” (Mittäterinnen) 

och visar på kvinnors intressen och delaktighet i patriarkatets ideologiska 

och materiella makt. Genom att inta rollen som garant för det privata, för 

medmänsklighet och socialt tänkande bidrar kvinnor till den patriarkala 

ordningen. Också synen på kvinnan som ett offer är enligt Thürmer-Rohr 

ett exempel på kvinnans medansvar som förhindrar en förändring av situationen. 

Thürmer-Rohr förnekar inte att det finns patriarkala strukturer 

som kvinnor i mansdominerade samhällen förväntas att underordna sig, 

men hon betonar att kvinnor alltid också är handlande subjekt som har 

medansvar för sin situation. Som handlande subjekt kan de antingen motsätta 

sig den passiva offerrollen eller bidra till att befästa den. Talet om 

kvinnan som ett passivt offer tillhör för Thürmer-Rohr strategierna som 

befäster kvinnans underordning. I början av detta kapitel har jag förklarat 

den tyska kritiken mot det passiva offerbegreppet med landets uppgörelse 

med sitt nationalsocialistiska förflutna. Inte bara diskussionen om kvinnors 

ansvar för förbrytelserna under andra världskriget utan också erfarenheten 

av en totalitär regim borde ha påverkat tyskornas syn på kvinnors 

handlingskraft och relation till staten, vilket i sin tur kan ha gynnat 

en queerfeministisk samhällsanalys. 

Även den envisa överlevnaden av det tyska hemmafrusystemet kan förklaras 

på detta sätt. Systemet harmonierar inte bara väl med kristdemokraternas 

familjeideologi utan också med vänsterns rädsla för den starka 

staten. Tyska feminister har varnat familjer för offentlig barnomsorg och 

399. Frigga Haug, ”Opfer oder Täter? Über das Verhalten von Frauen”, i Das Argument, 

123/1980, s 643–649. Jfr Moser, Von Opfern reden, s 18. 

400. Christina Thürmer-Rohr, ”Aus der Täuschung in die Ent-Täuschung. Zur Mittäterschaft 

von Frauen”, i Christina Thürmer-Rohr, Vagabundinnen. Feministische Essays, 

Frankfurt am Main 1999. Uppsatsen publicerades för första gången 1983.

441 

statens möjlighet att indoktrinera barnen i skolan. LfH-rörelsen tillhörde 

dem som var kritiska mot statliga lösningar på kvinnors problem. Familjen 

och mamman har i Tyskland beskrivits som kritisk motpol och garant 

för en balanserad uppfostran. Biermann och hennes kollegor ifrågasatte 

inte familjen som organisationsform. Kvinnofrigörelsen kopplades till 

kvinnors handlingsutrymme. Hur de frigjorda kvinnorna skulle gestalta 

sina liv i framtiden, om det var som betalda hemmafruar eller i andra 

yrken, var upp till var och en.

Stig Larssons doktorsavhandling från 1983.

Kampanjen ”Lohn für Hausarbeit” i Västberlin på 

1970-talet, till vänster Giesel Bock. ©Pieke Biermann.

Pieke Biermann tittar fram bakom Gisela Bock som 

knyter sitt förkläde. ©Pieke Biermann.

Broschyren ”Gute Geschäfte” gavs ut i Tyskland 2004 av prostitutionsföretagarnas 

nationella förbund och med finansiellt stöd av det tyska familjeministeriet.

kapitel 4 

Hur tyska miljöpartister och socialdemokrater 

omformulerade prostitueraderörelsens feministiska krav och 

skapade en liberal prostitutionslagstiftning i opposition mot 

kristdemokratisk sedlighetspolitik 

I detta kapitel står återigen Tyskland i fokus. I det första Tysklandkapitlet 

visade jag att miljöpartiet Die Grünens förslag om en lag mot prostituerades 

rättsliga diskriminering från 1990 byggde på kampanjen Lön för hushållsarbete 

och prostitueraderörelsens feministiska analyser. ”Även vi som 

har utarbetat detta lagförslag betraktar prostitutionen som ett symptom 

på manssamhället”, betonade bundestagsledamoten Marie-Luise Schmidt 

i sitt inledningstal på Die Grünens Anhurung den 5 mars 1990 i Bonn. 1 

Hon menade att den rådande samhällsstrukturen inte fick innebära att 

prostituerade diskriminerades och stigmatiserades och krävde ett erkännande 

av ”hororna” och deras verksamhet. Die Grünens kvinnopolitiska 

arbetsgrupp i Bundestag pekade ut två faktorer bakom sexsäljarnas förtryck: 

männens maktintressen och den kristna högerns sedlighetstänkande. 

Kvinnornas anklagelser var hårda och deras formuleringar explicita. 

Prostitutionen var inte förbjuden, men sexsäljare tvingades att leva i samhällets 

marginal och utan tillgång till välfärdssystemet. Allt så att männen 

kunde behålla sin maktposition och den kristna högern upprätthålla sin 

dubbelmoral, menade prostitueraderörelsen och dess anhängare. I ett parlament 

där de konservativa, kristdemokratiska partierna CDU och CSU 

1. ”Auch wir, die wir diesen Gesetzentwurf erarbeitet haben, begreifen die Prostitution als 

Symptom der Männergesellschaft.” (Schmidt, ”Einführung”, s 9.) 

446

447 

efter valet 1990 tillsammans innehade 44 procent av mandaten och där 

andelen män bland ledamöterna låg på 79 procent fick dessa analyser inget 

stort genomslag. De feministiska argumenten i lagförslaget från 1990 

var ett hinder när det gällde att genomdriva Die Grünens initiativ. 

Under 1990-talet tonade miljöpartiet ner sin feministiska retorik och 

formerade sig tillsammans med socialdemokraterna som motpol till kristdemokraternas 

värderingar. Inte bara kvinnor som sålde sex, utan också 

prostituerade män drabbades av den rådande sedlighetspolitiken, hävdade 

den då nya röd-gröna regeringen i slutet av 1990-talet. Argumenten 

handlade inte längre om kvinnors frigörelse från patriarkatet utan om hur 

individerna kunde befrias från samhällets moraliserande pekfinger och få 

rätten att bestämma vilket liv som var rätt för dem. Debattens förskjutning 

från en öppen feministisk kamp till en kamp mot moralism och sedlighetstänkande 

samt vänsterns samverkan mot den kristna högern utgjorde 

en viktig förutsättning för införandet av den tyska prostitutionslagen. Debattens 

nya inriktning ledde också till att vänstern fjärmade sig från sin 

ursprungliga problemformulering. Det sexradikala maktperspektivet som 

tidigare hade kännetecknat LfH-kampanjens, prostitueradeprojektens 

och Die Grünens analyser kom i skymundan och en mer sexualliberal 

ståndpunkt växte fram. I det följande står detta perspektivskifte i fokus. 

Frågorna som ska besvaras gäller hur det nya sexualliberala perspektivet 

utvecklades i Tyskland: vilka var dess kännetecken, vilka aktörer lobbade 

för det nya synsättet och hur förändrade den ideologiska trenden prostitutionsdebatten 

i Bundestag? 

sedlighet i det tyska rättssystemet 

Med sitt lagförslag från 1990 vände sig det tyska miljöpartiet Die Grünen 

mot stigmatiseringen och diskrimineringen av sexsäljare och argumenterade 

för erkännandet av prostitution som yrke. Som nämnts kunde prostituerade 

varken lagsöka för uteblivna löner eller ta del av arbetslöshets-, 

hälsovårds- och pensionssystemet. Sexsäljarnas rättslöshet hängde – som 

jag också har nämnt – samman med att prostitution ansågs sedlighetssårande 

(sittenwidrig). 2 

2. Det tyska adjektivet sittenwidrig skulle även kunna översättas med ”osedvanlig”. Den

448 

I den tyska lagstiftningen förekommer sedlighetsbegreppet i två sammanhang 

som under 1900-talet var relevanta för prostitution: i restauranglagens 

§ 4 (Gaststättengesetz) och i § 138 i den civilrättsliga lagboken, 

Bürgerliches Gesetzbuch (BGB), som handlar om affärskontrakt. 3 Restauranglagen 

ger staten möjlighet att dra in restaurangtillstånd om ägaren 

befaras främja ”osedlighet” (Unsittlichkeit). Paragrafen användes bland 

annat mot restaurangprostitution. § 138 BGB ogiltigförklarar rättsaffärer 

som strider mot ”de goda sederna” (die guten Sitten). Paragrafen riktar sig 

framför allt mot ocker men användes även vid prostitution. Syftet med 

§ 138 BGB är att handlingar som strider mot sedligheten inte ska kunna 

framtvingas med hjälp av lagen. Sedlighetssårande affärer är inte straffbelagda, 

men de är inte heller rättsgiltiga. Det var med hänvisning till § 138 

BGB som sexsäljare uteslöts ur socialförsäkringssystemet och nekades 

upprättelse när kunder vägrade att betala. Dessutom omöjliggjorde paragrafen 

tecknandet av reguljära arbetskontrakt mellan prostituerade och 

bordellägare. 

De tyska sedlighetsparagraferna är mycket öppet formulerade. Vilka 

handlingar som ska betraktas som sedlighetssårande regleras inte av bestämmelserna 

utan tolkas av domstolarna. När det gäller bedömningskriterierna 

följde juristerna under hela 1900-talet en formulering av den 

tyska riksdomstolen från 1901, enligt vilken en rättsaffär stred mot de 

goda sederna om den bröt mot ”anständighetskänslan hos alla rimligt och 

rättrådigt tänkande”. 4 Såväl ”osedlighet” (Unsittlichkeit) i restauranglagens 

gamla betydelsen av detta svenska ord (otillbörlig, som strider mot god sed) har emellertid 

dött ut, vilket är anledningen till att jag använder ”sedlighetssårande” som översättning. 

3. ”Die Erlaubnis ist zu versagen, wenn Tatsachen die Annahme rechtfertigen, daß der 

Antragsteller die für den Gewerbebetrieb erforderliche Zuverlässigkeit nicht besitzt, insbesondere 

[…] befürchten läßt, daß er […] der Hehlerei oder der Unsittlichkeit Vorschub 

leisten wird […]. (”Gaststättengesetz vom 5. März 1970”, i BGBl I, s 465, § 4 Abs 1.) ”Ein 

Rechtsgeschäft, das gegen die guten Sitten verstößt, ist nichtig.” (”Bürgerliches Gesetzbuch 

vom 18. August 1896”, i RGBl, § 138 Sittenwidriges Rechtsgeschäft.) Dessutom förekommer 

”de goda sederna” i § 826 BGB om skuldförhållanden. (”Bürgerliches Gesetzbuch 

vom 18. August 1896”, i RGBl, § 826 Sittenwidrige vorsätzliche Schädigung.) 

4. ”dem Anstandsgefühl aller billig und gerecht Denkenden” (”29. Illoyale Handlungen”, 

i RGZ, 48, s 124). Jfr Gerhard Schricker, Gesetzesverletzung und Sittenverstoß. München 

1970, s 190.

449 

§ 4 som ”de goda sederna” (die guten Sitten) i § 138 BGB tolkades enligt 

detta rättesnöre. Fram till december 2001 föll prostitution under domarnas 

definition av sedlighetssårande beteenden. ”Prostitution anses, även 

om den inte är förbjuden och inte straffbar, vara en sedlighetssårande och 

i olika avseenden asocial verksamhet”, fastställde till exempel Tysklands 

högsta förvaltningsdomstol (Bundesverwaltungsgericht) i juni 1980. 5 

Till skillnad från i Tyskland där sedlighetsbrotten inte begränsades till 

sexualiteten användes ordet sedlighet i Sverige redan under 1800-talet huvudsakligen 

med avseende på sexualmoral. ”Man inskränker vanligtvis de 

så kallade sedlighetsbrotten till dem allena, som begås genom otukt eller 

skörlevnad”, skrev en av dåtidens mest framstående jurister, Johan Gabriel 

Richert, 1844 i en reservation till lagberedningens ”Förslag till straffbalk”. 

Enligt Richert förekom sedlighetssårande beteende emellertid också på 

andra områden. ”[S]ederna kränkas, förförelser åstadkommas, fördärv i 

vilja och böjelser grundlägges även genom andra laster, vilka därför, lika 

med de förra, påkalla lagstiftarens uppmärksamhet.” 6 När sedlighetsbrott 

infördes i den svenska strafflagstiftningen 1864 omfattade brotten i enlighet 

med Richerts rekommendation olika handlingar som ansågs strida 

mot samhällets moraluppfattning. Förutom sexualbrott ingick äventyrligt 

spel, fylleri och djurplågeri i definitionen. 7 Genom 1948 års straffrättsreform 

överfördes de sistnämnda brotten till kapitlet om brott mot allmän 

ordning. Under rubriken sedlighetsbrott samlades nu sexualbrotten våldtäkt, 

frihetskränkande otukt, otukt med barn, otukt med ungdom, incest, 

blottande och annat sedlighetssårande handlande riktat mot annan person, 

koppleri och främjande av otukt. Förutom som överskrift till dessa 

konkreta brott var sedlighetsbegreppet även i den svenska brottsbalken 

insprängt i några mer öppet formulerade bestämmelser, där domstolarna 

förväntades fylla begreppet med innehåll. 8 I allmänhet var de svenska sed- 

5. ”Erwerbsunzucht gilt, auch wenn sie nicht verboten und nicht strafbar ist, als eine sittenwidrige 

und in verschiedener Hinsicht sozialwidrige Tätigkeit.” (Bundesverwaltungsgericht 

den 15 juni 1980, cit. enligt Leopold m.fl. (red.), Dokumentation zur rechtlichen und 

sozialen Situation von Prostituierten in der Bundesrepublik Deutschland, s 37.) 

6. Cit. enligt SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, s 27. 


8. Formuleringen ”inte försörja sig på ett ärligt sätt” i utlänningslagen är ett exempel 

på detta, vilket jag återkommer till. (SFS 2005:716, Utlänningslag, 8 kap. 2 § 2 p.) Se ne-

450 

lighetsbrotten tydligare definierade än de tyska bestämmelserna. Medan 

väl avgränsade sedlighetsbrott var listade i den svenska strafflagen, fick de 

tyska domstolarna avgöra huruvida olika beteenden stred mot sedligheten. 

Detta kan vara en förklaring till att diskussionerna kring domstolarnas 

tolkningskriterier och sedlighetsbegreppets innehåll var intensivare i 

Tyskland än i Sverige. 

Sedlighetsbegreppet enligt domstolarna 

Den tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch) trädde i kraft den 1 januari 

1900. Ett år senare använde riksdomstolen den nya sedlighetsparagrafen 

§ 138 BGB för första gången. Detta fall blev prejudicerande långt in på 

1900-talet, och bundestagsledamöterna hänvisade till ärendet i sina inlägg 

i prostitutionsdebatten. Fallet handlade om ett rederi som i konkurrensstridigheter 

med ett annat transportföretag hotade att utesluta konkurrentens 

underleverantörer från tidigare avtalade frakttariffer. Domstolen 

skulle avgöra om detta hot var lagligt. Paragraf 138 var en av paragraferna 

som aktualiserades. Domstolen hänvisade till lagstiftarnas motivering till 

den nya paragrafen när den fastställde att 

domaren måste härleda måttstocken för begreppet ”de goda 

sederna” […] ur det rådande folkmedvetandet, dvs. ur ”anständighetskänslan 

hos alla rimligt och rättrådigt tänkande”. 9 

Med detta är inte sagt att domstolen bestämde sedligheten genom representativa 

undersökningar av befolkningens moraluppfattning. Det räckte 

att utgå ifrån uppfattningen hos en mindre grupp sedligt uppträdande 

människor som var berörda av den aktuella frågan. I det föreliggande fallet 

försökte domarna sätta sig in i moraluppfattningen hos ”ärbara köp- 

dan s 461–462. 

9. ”Den Maßstab für den Begriff der ’guten Sitten’ (vgl § 138 BGB) hat der Richter aus 

dem herrschenden Volksbewusstsein zu entnehmen, ’dem Anstandsgefühl aller billig und 

gerecht Denkenden’.” (”29. Illoyale Handlungen”, i RGZ, 48, s 124.) För en utförlig beskrivning 

av domstolarnas kriterier för definitionen av sedligheten, se Schricker, Gesetzesverletzung 

und Sittenverstoß, s 186–210.

451 

män i handelstrafiken”. 10 Inte heller de ärbara köpmännen konsulterades 

emellertid, utan domarna själva ansågs kunna företräda deras tänkande. 

Rätten betonade vidare att anständighetskänslan inte fick blandas ihop 

med faktiskt förekommande affärsformer då dessa kunde utgöra en osed 

snarare än en sed. I den konkurrensutsatta handeln förekom enligt domstolen 

”mycket ofta manipulationer som därigenom ingalunda anses som 

anständiga”. 11 Attityden hos en grupp rättrådigt tänkande människor – 

som i praktiken representerades av domarna – snarare än de faktiska sociala 

förhållandena avgjorde bedömningen av en handlings sedlighetsgrad. 

Lagstiftarna var medvetna om att sedlighetsparagrafen skulle ge domarna 

ovanligt stort handlingsutrymme och visste att felbedömningar inte var 

uteslutna, men förlitade sig på domarnas samvetsgrannhet. 12 

När den tyska civillagen skapades i slutet av 1800-talet utgick lagstiftarna 

från att stora delar av befolkningen var överens om vad som var 

sedligt respektive sedlighetssårande. 13 Hundra år senare hade det blivit 

svårare att urskilja en entydig moraluppfattning hos medborgarna. Tyskland 

hade utvecklats till ett pluralistiskt samhälle där allt fler kritiserade 

att domarna utgick från sina subjektiva känslor när det gällde att definiera 

samhällsmoralen. Prostitueradeprojekten och Die Grünen tillhörde dem 

som ifrågasatte denna rättspraktik. Mer än en miljon tyska män gick enligt 

miljöpartiet dagligen till prostituerade. Tillsammans ansågs männen 

betala minst 12,5 miljarder mark för cirka 250 miljoner sexuella tjänster 

varje år. Två tredjedelar av de tyska männen var sexköpare, hävdade miljöpartiet 

med hänvisning till prostitueradeprojekten, men domstolarna 

fortsatte att tolka prostitution som en sedlighetssårande verksamhet. 14 Die 

10. ”ehrbaren Kaufmannes im Handelsverkehr” (”29. Illoyale Handlungen”, i RGZ, 48, 

s 124 f.). 

11. ”sehr häufig Machenschaften vor, welche darum noch keineswegs für anständig gelten” 

(ibid., s 125). 

12. Motive zu dem Entwurfe eines Bürgerlichen Gesetzbuches für das Deutsche Reich, band 

1, Allgemeiner Theil, Berlin 1888, s 211. 

13. Diskussionen i samband med stiftandet av civillagen är sammanfattad hos Horst Heinrich 

Jakobs & Werner Schubert (red.), Die Beratung des Bürgerlichen Gesetzbuchs in systematischer 

Zusammenstellung der unveröffentlichten Quellen, Berlin 1985, s 713–738; samt 

Schricker, Gesetzesverletzung und Sittenverstoss, s 185–210. 

14. Die Grünen, BT-Drs 11/7140, den 16 maj 1990, s 5. Enligt lagförslaget är dessa siffor 

”försiktiga uppskattningar”. Uppgifterna har dock ifrågasatts som för höga. (Leopold

452 

Grünen kritiserade vad de betraktade som en dubbelmoral där politiker, 

domare och debattörer moraliserade kring en verksamhet vars tjänster de 

nyttjade när ljusen var släckta. Partiet ville bekämpa denna dubbelmoral 

genom att anpassa rättskipningen efter de värderingar som kom till uttryck 

i befolkningens beteende. Denna idé motsatte sig kristdemokraterna 

som betraktade den stora efterfrågan på prostitution som en osed snarare 

än som ett uttryck för en förändrad syn på sedlighet. På samma sätt som 

domstolarna höll kristdemokraterna fast vid att definiera ”anständighetskänslan 

hos alla rimligt och rättrådigt tänkande” utifrån sina egna övertygelser. 

Sin värdekanon beskrev de i talrika debattinlägg under 1990-talet. 

Kristdemokraternas argument mot 

erkännandet av prostitutionen 

De tyska kristdemokraternas argument mot erkännandet av prostitution 

som en sedlig verksamhet liknar de resonemang som har kommit fram 

i den svenska prostitutionsdebatten. På ett liknande sätt som de svenska 

riksdagsledamöterna menade den kristdemokratiska unionen CDU/CSU 

i Bundestag att prostitution innebär att kvinnor blir till en vara samt att 

denna objektifiering strider mot kvinnornas människovärde. Kristdemokraterna 

beskrev kvinnor som säljer sex som offer för en manlig sexualitet 

och betonade att prostituerade ofta har hemska upplevelser bakom sig och 

därför inte borde ägna sig åt en så destruktiv verksamhet som prostitutionen 

ansågs vara. 

”Marknadsföringen av den mänskliga intimiteten” var enligt kristdemokraterna 

en ”socialt ovärdig verksamhet” och värderades – även om den 

varken var förbjuden eller straffbelagd – ”som brott mot de grundsatser 

som gäller för den mänskliga samlevnaden på sedlighetens och sexualitetens 

område”. 15 När det gällde att definiera dessa grundsatser hänvisade 

m.fl. (red.), Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation von Prostituierten in der 

Bundesrepublik, s 7–12.) Miljöpartiets syfte att ifrågasätta domstolarnas tolkning av prostitutionen 

som osedlig kan vara en förklaring till varför partiet hänvisade till siffor som låg 

i överkant. 

15. ”die Vermarktung des menschlichen Intimbereichs” (CDU/CSU, BT-Drs 14/6781, den 

3 juli 2001, s 2); ”eine sozial unwertige Tätigkeit”; ”als Verstoß gegen die auf dem Gebiet

453 

kristdemokraterna till ”grundlagens människosyn och värdemåttstocken 

som gäller i detta land”. 16 Den gällande värdemåttstocken garanterade enligt 

CDU/CSU å ena sidan ”samlevnadsordningen i vårt samhälle” och å 

andra sidan den enskildas människovärde. 17 Kristdemokraterna gick inte 

mer konkret in på vilken ”samlevnadsordning” de betraktade som hotad 

av prostitutionen, men i grundlagen som de hänvisade till finns det en paragraf 

som ställer ”äktenskap och familj under den statliga ordningens särskilda 

skydd”. 18 Möjligtvis var det dessa samlevnadsformer som prostitutionen 

ansågs strida mot. I så fall motsvarar kristdemokraternas argumentation 

uppfattningen ”att sexualitet är ett uttryck för kärlek och omtanke” och 

att ”en fungerande relation till en man” är ett för kvinnor eftersträvansvärt 

livsinnehåll, som förekom i den svenska prostitutionsdebatten. 19 

Inte bara äktenskap och familj utan även människovärdet skyddas av 

den tyska grundlagen. Där definieras detta värde dock inte mer ingående, 

vilket ger utrymme för olika tolkningar. Medan kristdemokraterna under 

1990-talet argumenterade att prostituerade ofta lever i så utsatta situationer 

att deras verksamhet inte kan betraktas som människovärdig 

och därför måste förhindras, ville de andra partierna i Bundestag skydda 

sexsäljarnas människovärde genom att avskaffa deras särbehandling samt 

genom att ge dem samma tillgång till samhällets socialsystem som alla 

andra människor. Die Grünen förklarade i detta sammanhang att 

[d]et strider mot självbilden i en medborgerlig demokrati, när 

hävdvunna föreställningar om sedlighet och moral fastställs 

som så bindande att människor som inte svarar mot dessa 

föreställningar diskrimineras socialt och rättsligt. De medborgerliga 

rättigheterna är odelbara och har – enbart – sina grän- 

der Sittlichkeit und Sexualität geltenden Grundsätze des menschlichen Zusammenlebens” 

(CDU/CSU, BT-Drs 12/5518, den 2 augusti 1993, s 13). 

16. ”dem Menschenbild unseres Grundgesetzes und den in diesem Land geltenden Wertmaßstäben.” 

(CDU/CSU, BT-Drs 14/6781, den 3 juli 2001, s 2.) 

17. ”die Ordnung des Zusammenlebens in unserer Gesellschaft” (Ilse Falk, CDU/CSU, i 

BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16489). 

18. ”Ehe und Familie stehen unter dem besonderen Schutze der staatlichen Ordnung.” 

(”Grundgesetz vom 23. Mai 1949”, i BGBl I, s 1 f., Art 6.) 

19. SOU 1995:15, Könshandeln, s 215 & 138. Se även s 370 & 376 ovan.

454 

ser där de gör intrång på andra människors grundlagsenliga 

och mänskliga rättigheter. Och ingen kan väl vilja påstå att 

prostituerades tjänster utgör ett sådant intrång. 20 

Medan miljöpartiet, socialdemokrater, socialister och slutligen även det 

liberala partiet FDP härledde sin argumentation ur prostitueradeprojektens 

krav, hänvisade kristdemokraterna till ”psykologer” och ”socialarbetare” 

i allmänhet samt till radikalfeministen Alice Schwarzer. 21 Även i 

detta avseende kan man se en parallell mellan tyska kristdemokrater och 

den svenska riksdagsmajoriteten. Till skillnad från sina svenska kollegor 

lyfte de tyska kristdemokraterna dock inte fram några konkreta exempel 

på forskare och praktiker som försökte bekräfta prostitutionens skadlighet, 

såsom Sven-Axel Månsson och Hanna Olsson i Sverige. Deras skrifter 

uppmärksammades inte i den tyska debatten. 

Den tyska kristdemokraten Horst Eylmann hade lärt sig av ”den moderna 

psykologin” att sexualiteten tillhör personlighetens kärna och menade 

att dess marknadsföring därför stred mot människovärdet. Det var 

framför allt kvinnorna som ansågs drabbade av verksamheten. Enligt Eylmann 

innebar prostitution att män med våld driver igenom sina sexuella 

önskningar, vilket ledde till trauman och drogberoende hos kvinnorna. 

Sexsäljare var enligt kristdemokraten ”offer för manlig promiskuös sexualitet” 

och i behov av hjälp. 22 Eylmanns partikollega Maria Eichhorn refererade 

till Alice Schwarzer när hon ifrågasatte erkännandet av prostitution 

som yrke. 

20. ”Es widerspricht überdies dem Selbstverständnis einer bürgerlichen Demokratie, daß 

bestimmte tradierte Vorstellungen von Sitte und Moral dergestalt als verbindlich gesetzt 

werden, daß Menschen, die diesen Vorstellungen nicht entsprechen, gesellschaftlich und 

rechtlich diskriminiert werden. Die bürgerlichen Rechte sind unteilbar und haben – nur 

– dort ihre Grenzen, wo andere Menschen in ihren Grund- und Menschenrechten beeinträchtigt 

werden. Und niemand wird wohl behaupten wollen, die Dienstleistungen von 

Prostiuierten stellten eine solche Beeinträchtigung dar.” (Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 

13/6372, den 26 november 1996, s 11.) 

21. Under tiden som det liberala FDP ingick i en regeringskoalition med den kristdemokratiska 

unionen CDU/CSU yttrade sig partiet knappt i prostitutionsdebatten. 

22. ”die moderne Psychologie”; ”den Opfern promiskuitiver männlicher Sexualität” (Horst 

Eylmann, CDU/CSU, i BT-Protokoll 13/169, den 17 april 1997, s 15360).

455 

Jag kan bara hålla med Alice Schwarzer. Hon säger att man inte 

får betrakta prostitutionen utifrån köparnas perspektiv. Hon 

menar att den samhälleliga debatten tenderar att bagatellisera 

problemet. Det finns en risk att prostitutionen görs rumsren 

i denna debatt. Vi måste ha de prostituerades iakttagelser och 

dagliga förnedringar i blickfånget för våra initiativ. 23 

På ett liknande sätt som den svenska riksdagsmajoriteten ansåg de tyska 

kristdemokraterna att det var dags att fokusera mer på de sexköpande 

männen. Utan efterfrågan finns ingen prostitution, konstaterade CDU/ 

CSU och krävde ”en samhällelig konsensus om att även kundernas beteende 

måste betraktas som sedlighetssårande”. Ett första steg i kampen 

mot prostitutionen skulle ”ett värdeorienterat medvetandegörande” vara. 24 

Fasthållandet vid prostitutionens värdering som sedlighetssårande betraktades 

som ett viktigt led i det normbildande arbetet. Kristdemokraten 

Ilse Falk förklarade sedlighetsparagrafernas betydelse så här: 

[S]edlighetsnormen är utifrån vår synvinkel nödvändig eftersom 

det är meningsfullt att ställa höga krav på seder, eftersom 

även detta [att ställa höga krav på seder] har med människovärdet 

att göra. Ju lägre man lägger anspråken, desto lägre, tror 

jag, värderar man även människovärdet. 25 

23. ”Ich kann Alice Schwarzer nur zustimmen. Sie sagt, dass man prostitution nicht aus 

der Sicht der Freier betrachten darf. Sie ist der Meinung, dass die gesellschaftliche Debatte 

dazu neigt, das Problem zu verharmlosen. Es besteht die Gefahr, dass die Prostitution in 

dieser Debatte salonfähig gemacht wird. Wir müssen die Wahrnehmungen und täglichen 

Erniedrigungen der Prostituierten bei unseren Initiativen im Blick haben.” (Maria Eichhorn, 

CDU/CSU, i BT-Protokoll 14/196, den 19 oktober 2001, s 19196.) 

24. ”Es muss einen gesellschaftlichen Konsens darüber geben, dass auch das Verhalten 

der Kunden als sittenwidrig angesehen wird.”; ”eine wertorientierte Bewusstseinsbildung” 

(CDU/CSU, BT-Drs 14/6781, den 3 juli 2001, s 8). 

25. ”[D]ie Norm der Sittenwidrigkeit ist aus unserer Sicht notwendig, weil es viel Sinn 

macht einen hohen Anspruch an Sitten zu stellen, weil auch das mit Menschenwürde zu 

tun hat und je tiefer man den Anspruch hängt, desto niedriger, glaube ich, wertet man 

auch die Menschenwürde.” (Ilse Falk, CDU/CSU, i Ausschuss für Familie, Senioren, Frauen 

und Jugend-Pr 14/69, den 20 juni 2001, s 23.)

456 

Förutom bibehållandet av sedlighetsnormen rekommenderade kristdemokraterna 

hjälperbjudanden för att minska prostitutionen. I likhet med 

många riksdagsledamöter i Sverige betonade CDU/CSU att de var mot 

prostitution men inte mot de prostituerade. ”Kvinnorna måste hjälpas, 

inte prostitutionen”, menade Eichhorn som hänvisade till ”socialarbetare” 

när hon argumenterade för att ”prostitution förstör personligheten och 

skadar kropp och själ”. Staten skulle ”hålla sin skyddande hand över en 

exploaterad och svag del av samhället”. 26 Eichhorns kollega Ilse Falk betonade 

samhällets ”omsorgsplikt”. 27 Ledamöterna i Bundestag uppmanades 

att inte underlätta prostitutionen för dem som fanns inom verksamheten 

utan att istället rikta sin uppmärksamhet på att nå kvinnor innan de börjar 

sälja sex samt på att hjälpa prostituerade att lämna denna verksamhet. 

Parallellerna mellan kristdemokraters 

och radikalfeministers argument 

Det kan tyckas missvisande att jämföra kristdemokraternas sedlighetsförsvar 

i Bundestag med den svenska riksdagsmajoritetens radikalfeministiskt 

inspirerade argumentation. De tyska kristdemokraterna ville (på samma 

sätt som sitt svenska systerparti) förklara såväl den säljande som den köpande 

parten i prostitutionen som omoralisk medan Sveriges radikalfeministiska 

debattörer pläderade för en straffbeläggning enbart av köparna. 

Trots denna skillnad har jämförelsen i flera avseenden fog för sig, vilket 

jag vill visa på de följande sidorna. Sexualmoralen som framskymtar i den 

svenska debatten liknar argumenten hos tyska kristdemokrater i mångt 

och mycket. Parallellerna mellan det kristna sedlighetstänkandet och den 

radikalfeministiska hållningen har inte uppmärksammats särskilt mycket i 

Sverige tidigare. 28 Här föreslår jag även en förklaring till detta förbigående. 

26. ”Den Frauen muss geholfen werden, nicht der Prostitution.”; ”Sozialarbeiterinnen, die 

in der Szene tätig sind, bestätigen: Prostitution zerstört die Persönlichkeit und sie schädigt 

Körper und Seele.”; ”Der Gesetzgeber hat die Pflicht, seine schützende Hand über einen 

ausgebeuteten und schwachen Teil der Gesellschaft zu halten.” (Maria Eichhorn, CDU/ 

CSU, i BT-Protokoll 14/196, den 19 oktober 2001, s 19196 f.). 

27. ”Fürsorgepflicht” (Ilse Falk, CDU/CSU, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, 

s 16488). 

28. Ett av undantagen är idéhistorikern Erika Alm som i sin avhandling om föreställningar

457 

Många av argumenten som den svenska sexköpslagen bygger på hade 

i CDU/CSU en stark förespråkare även i Tyskland, men till skillnad från 

i Sverige där dessa tankar ifrågasattes jämförelsevis sällan, betraktades 

de i Bundestag med skepsis av vänsterpartierna. 29 Jag har tidigare visat 

på LfH-kampanjens inflytande på det tyska miljöpartiet och dess syn på 

pros titution. För LfH-rörelsen representerade kristdemokraternas sedlighetspolitik 

och deras inställning till prostituerade en manlig strategi i 

syfte att avskräcka kvinnor från att ta betalt för sina tjänster. Genom att 

framställa prostitutionen som farlig kunde männen försvara patriarkala 

och kristna samlevnadsformer där hemmafrun av tradition ställer upp på 

sex utan att få lön för mödan. Sexsäljare blev enligt LfH-kvinnorna pionjärer 

i kvinnornas frihetskamp då de genom sitt agerande visade att de 

manscentrerade samlagsformerna som verkade förekomma inom många 

äktenskap inte var i kvinnornas intresse. I ett land där den konservativa, 

kristna högern hade lagt beslag på tolkningen av prostitutionen som ett 

uttryck för människoförakt utvecklade alltså vänstern sin feministiska politik 

i opposition till detta kristna avståndstagande från prostitutionen. 

När prostitutionsdebatten nådde Bundestag i början av 1990-talet hade 

den kristdemokratiska unionen CDU/CSU varit Bundestags största parti 

under så gott som hela efterkrigstiden. Enbart under åren 1972–1976 

hade socialdemokraterna fler mandat och endast vid valet 1949 hade 

kristdemokraterna fått mindre än 40 procent av rösterna. Kristdemokraternas 

konstanta inflytande på den tyska politiken är en bidragande orsak 

till att sedlighetsparagraferna finns kvar i den tyska lagen. Inte heller när 

prostitutionspolitiken diskuterades på 1990-talet och framåt var det tal 

om att avskaffa bestämmelserna. Istället för att ifrågasätta sedlighetens 

framskjutna plats i lagböckerna diskuterades om prostitutionen var sedlighetssårande 

och, enligt § 138, en ogiltig rättsaffär, eller accepterad och 

ett pensionsgrundande arbete. Bundestag delades upp i två läger. Medan 

miljöpartister, socialdemokrater, vänsterpartister och det liberala FDP 

om kroppen i statliga utredningar från 1960- och 1970-talen uppmärksammar likheterna 

i retoriken hos radikala feminister och värdekonservativa kristna. (Erika Alm, ”Ett emballage 

för inälvor och emotioner”, Göteborgs universitet 2006, s 244.) 

29. Medveten om töjbarheten av dessa begrepp använder jag ”vänsterpartierna” och ”vänstern” 

som samlingsbegrepp för de tyska socialdemokraterna (SPD), miljöpartiet (Bündnis 

90/Die Grünen) och det socialistiska vänsterpartiet (PDS).

458 

ifrågasatte att prostitution sårade ”de goda sederna”, höll kristdemokraterna 

fast vid denna normering. Som jag har visat motiverade CDU/CSU inte 

sin hållning med en uttalat kristen moraluppfattning utan hänvisade till 

psykologiska och radikalfeministiska insikter. Men hur avståndstagandet 

från prostitutionen än motiverades, förknippades det i Tyskland med en 

kristen moraluppfattning. Kristdemokraterna hade svårt att övertyga de 

andra partierna om sin vilja att förbättra situationen för de prostituerade 

då de ansågs hålla fast vid en sexualfientlig sedlighetspolitik. 

I Sverige var situationen en helt annan. Där hade sedlighetsbestämmelserna 

ifrågasatts mycket kraftigt till följd av 1960-talets sexualliberala 

våg när prostitutionsdebatten kom i gång i mitten av 1970-talet. Fram till 

1970 fanns ordet ”sedlighet” kvar i brottsbalkens 16 kap. 11 § 1 som förbjöd 

sårandet av ”tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild 

eller genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift och bild”. 30 

Paragrafens andra stycke föreskrev straff för den som ”på allmän plats eller 

eljest offentligen, i ord eller handling sårar tukt och sedlighet”. Bestämmelserna 

tillämpades framför allt på pornografi. I slutet av 1960-talet sågs 

lagen över av två offentliga utredningar: Filmen – censur och ansvar samt 

Yttrandefrihetens gränser som båda kom till slutsatsen att denna lagstiftning 

inte längre svarade mot den rådande samhällsuppfattningen. 31 

På samma sätt som sina tyska kollegor bedömde dåtidens svenska domare 

gränsen för vad sedlighetssårande skulle innefatta med hänsyn till 

samhällets värderingar. Problemet var att samhällets värderingar under 

1960-talet förändrats i allt snabbare takt, vilket gjorde det svårt för åklagare 

och domstolar att hitta en objektiv måttstock för att avgöra om en 

framställning föll inom det straffbara området. Folkpartisten Erik Alexanderson 

konstaterade i ett riksdagstal i maj 1970 att det hade blivit så 

besvärligt att tyda lagen att 

vi befinner oss […] just nu i den ur principiella rättssäkerhetssynpunkter 

snarast komprometterande situationen att vad som 

är tillåtet i Stockholm fortfarande är åtalbart och av domstolarna 

bedöms som brottsligt i Vänersborg. 32 

30. Proposition 1970:125, Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen m.m., s 66. 

31. SOU 1969:14, Filmen – censur och ansvar; samt SOU 1969:38, Yttrandefrihetens gränser. 

32. Erik Alexanderson (FP) i RD-protokoll 1970:30, s 14.

459 

Enligt Alexanderson motiverade det faktum att sedligheten tolkades så 

olika på olika håll i landet avskaffandet av förbudet mot pornografi i dess 

dåvarande utformning. Denna uppfattning delades av regeringen som i 

sin proposition om tryckfrihetsförordningen menade att sedlighetsparagrafernas 

förändrade rättstillämpning ”i riktning mot en avsevärt ökad tolerans” 

visade att straffbestämmelserna i frågan ”har överlevt sig själva”. 33 

Efter en diskussion i riksdagen den 28 maj 1970 upphävdes straffbestämmelsen 

om sårande av tukt och sedlighet. Lagändringen innebar att all 

pornografi släpptes fri och bidrog till ökningen av antalet sexklubbar som 

jag har beskrivit i inledningen till kapitel ett. Efter diskussionerna kring 

tryckfrihetsförordningen planerade justitieminister Lennart Geijer att 

fortsätta reformeringen av de gamla morallagarna genom Sexualbrottsutredningen 

som han tillsatte 1972. Som jag också har visat i kapitel ett 

räknade de sakkunniga för denna utredning bland annat uppdelningen av 

övergrepp i sexualbrott och andra former av misshandel samt incestbrottet 

till kvarlevorna av en föråldrad kristen sedlighetssyn. 

Den sexualliberala Sexualbrottsutredningen som avslutade sitt arbete 

1976 kritiserade att lagstiftningen kring sexualitet användes för att kontrollera 

människors sedlighet. Utredningen utgick från att alla människor 

skulle utvecklas fritt om man avskaffade den för alla tvingande moralkodexen. 

Sociala orättvisor och beroenden tog debattörerna inte hänsyn 

till. Avsaknaden av en maktanalys i den sexualliberala debatten var också 

kvinnorörelsens huvudsakliga invändning när dess protester drog i gång i 

samband med Sexualbrottsutredningens offentliggörande. Sexualliberala 

debattörer framställdes som sexbesatta män som försökte tillfredsställa 

sina behov utan hänsyn till ”kvinnliga” intressen. Medan den tyska kvinnorörelsen 

tillsammans med vänsterpartierna formerade sig som motpol 

till kristdemokraternas sedlighetstänkande, formerade sig det svenska 

prostitutionsmotståndet som alternativ till denna ”kvinnofientliga” liberaliseringstrend. 

I båda fallen ledde polariseringen enligt min mening 

till en förenkling av problemanalysen. Den tyska vänstern tappade bort 

LfH-kampanjens feministiska maktanalys och positionerade sig så småningom 

som ett sexualliberalt alternativ till den konservativa högern. De 

33. Proposition 1970:125, Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen m.m., s 69.

460 

flesta svenska feminister ignorerade sexualliberalismens analys av sedlighetsbrottens 

kristna ursprung och försvarade urskillningslöst statens ansvar 

för normbildningen i samhället. I båda fallen fick debatten en stark 

ideologisk prägel och fjärmade sig på så sätt från sexsäljarnas behov och 

vardagsliv. Jag återkommer till detta dilemma. 34 

Efter den sexualliberala vågen fanns ordet ”sedlighet” kvar på ett ställe 

i den svenska lagstiftningen: i rubriken till brottsbalkens 6 kap. ”Om 

sedlighetsbrott”. Denna formulering ersattes med ”Om sexualbrott” när 

lagstiftningen mot sexuella övergrepp skärptes 1984. Ordet sedlighetsbrott 

förknippades inte längre med handlingar som strider mot en viss 

moraluppfattning utan ansågs vara en neutral, men gammaldags beteckning 

för ”brott som på olika sätt har anknytning till sexuallivet”. 35 Den 

nya formuleringen debatterades inte utan betraktades som en nödvändig 

modernisering av rättsspråket. Ordet sedlighet försvann ur de svenska 

lagböckerna. Paragraferna under den moderniserade brottsrubriceringen 

däremot fanns kvar. Kriminaliseringen av incest mellan vuxna ifrågasattes 

inte längre och uppdelningen mellan sexualbrott och andra former av 

misshandel upplevdes återigen som en självklarhet. Ingen av dessa bestämmelser 

förknippades nu med en kristen moraluppfattning. 

Som jag har visat i de tidigare kapitlen var statens ansvar för samhällets 

normbildning ett av huvudargumenten för införandet av den svenska sexköpslagen. 

Utan att detta ledde till större invändningar pläderade svenska 

feminister under 1990-talets prostitutionsdebatt för en politik som definierar 

en för hela befolkningen giltig sexualmoral. Vänsterpartisten Gudrun 

Schyman tillhörde dem som underströk att den nya prostitutionslagstiftningen 

framför allt skulle signalera att prostitution inte accepteras i 

Sverige. Jag vill i detta sammanhang påminna om en motion av Vänsterpartiet 

som jag redan har citerat. 

Lagstiftning syftar inte bara till att komma åt brottslingar och 

en lags effektivitet kan inte bara bedömas utifrån hur många 

lagbrytare som döms. Lagstiftning handlar också om samhällets 

normer och värderingar. När barnaga förbjöds var det 

34. Se nedan s 494. 

35. Proposition 1983/84:105, Ändring i brottsbalken m.m. (sexualbrotten).

461 

många som hävdade att det var en meningslös lagstiftning 

eftersom det var svårt att kontrollera om den efterföljdes. Men 

den lagen har verkat starkt normerande och på samma sätt 

markerar en lag som kriminaliserar könsköp hur samhället ska 

se på ojämlika maktförhållanden mellan könen. 36 

Moderaten Jeppe Johansson och folkpartisten Lennart Rohdin tillhörde 

de få riksdagsledamöter som öppet ifrågasatte idén att skapa en lag som 

framför allt skulle fylla en signalfunktion. Johansson kritiserade sexköpsförbudet 

som mer ”symboliskt betingat än motiverat av effektivitetshänsyn”, 

medan Rohdin fruktade att kriminaliseringen enbart skulle bli en 

moralisk förkastelsedom. 37 

Jag har en känsla av att även om vi vore överens om att en 

kriminalisering inte hjälpte de prostituerade, skulle behovet 

av denna moraliska förkastelsedom för många kännas så stort 

att det ändå skulle fälla utslaget. Det är det som gör att jag och 

många andra har en obehaglig känsla av att nypuritanismen 

fått en pangstart i debatten om kriminalisering av köp av sexuella 

tjänster. 38 

Rohdin varnade för att diskussionen kring sexköpslagen kunde leda till 

att moraliska förkastelsedomar över avvikande beteenden på det sexuella 

området skulle resas på nya områden. Han betonade att samhället inte 

borde ta ställning till människors sexuella läggning eller sexuella beteenden 

utan istället värna skyddet för minderåriga och för dem som utsätts 

för övergrepp. 

Trots försäkringar om motsatsen finns det flera tecken på att sexsäljarnas 

behov har förskjutits ur lagstiftarnas blickfång genom betoningen av 

sexualmoralen. Utlänningslagen är ett tydligt exempel på detta. I Sverige 

kan utlänningar utan permanent uppehållstillstånd avvisas om det kan 

antas att de inte försörjer sig på ett ärligt sätt. Inte bara tiggeri utan också 

36. Gudrun Schyman m.fl. (V), Motion 1997/98:Ju28. Se ovan s 422. 

37. Jeppe Johansson (M) i RD-protokoll 1997/98:114, anf. 1. 

38. Lennart Rohdin (FP) i RD-protokoll 1997/98:114, anf. 136.

462 

prostitution tillhör försörjningssätten som anses oärliga, vilket kan ställa 

till problem för utländska sexsäljare som vill komma till Sverige. 39 I den 

statliga utredningen om Människosmuggling och offer för människohandel 

från 2002 motiveras denna praxis. 

Att ”inte försörja sig på ett ärligt sätt” avser främst prostitution. 

Även om prostitution i sig inte är straffbart är det samtidigt 

inte ett av samhället accepterat sätt att försörja sig på. […] 

Det har under senare tid i ökad utsträckning förekommit att 

prostituerade från andra länder sökt sig till Sverige. Det bör 

liksom hittills vara möjligt att hindra en sådan person från att 

resa in i landet. 40 

Ett annat exempel där samhällets sexualmoral går före sexsäljarnas skydd 

och behov är fallen där sexsäljare har dömts för koppleri då de hjälpt varandra 

att bemästra sin vardag. Sexsäljare som samarbetar för att effektivisera 

sin verksamhet eller för att öka tryggheten inom branschen främjar 

enligt svensk lag prostitution och är därmed kriminella. 41 

Före denna avstickare till den svenska debatten diskuterade jag den tyska 

vänsterns ifrågasättande av kristdemokraternas goda avsikter när dessa 

sa sig vilja skydda kvinnor från förtryck och misär genom att motverka 

prostitutionen. LfH-kampanjens analyser och sedlighetsbegreppets centrala 

plats i den tyska brottsbalken har redan nämnts och ska nu kompletteras 

med ytterligare en förklaring till den tyska vänsterns ifrågasättande 

av kristdemokraternas argument. 

debatten om trafficking 

Internationell kvinnohandel debatterades i Bundestag redan innan debatten 

om yrkesprostitution kom i gång. På samma sätt som när det gällde yrkesprostitution 

var miljöpartiet och socialdemokraterna initiativtagarna 

39. Jfr SFS 2005:716, Utlänningslag, 8 kap. 2 § 2 p. 

40. SOU 2002:69, Människosmuggling och offer för människohandel, s 88. 

41. Se t.ex. ”Döms för koppleri i solarium i Malmö”, i Helsingborgs Dagblad, den 14 mars 

2007.

463 

till tematiseringen av kvinnohandelns och sexturismens förödande konsekvenser. 

När den röd-gröna oppositionen i mitten av 1980-talet krävde 

av Helmut Kohls regering att vidta åtgärder mot exploateringen av fattiga 

kvinnor, svarade kristdemokraterna att normbildningen inte var statens 

ansvar. Vänsterns skepsis mot det kristdemokratiska engagemanget ”mot 

prostitution men för prostituerade” några år senare kan hänga ihop med 

kristdemokraternas avvaktande hållning när det gällde att bekämpa kvinnohandeln. 

Tvångsprostitution och sexturism 

När tvångsprostitution och sexturism började uppmärksammas i Tyskland 

i början av 1980-talet, var kyrkorna en viktig initiativtagare bakom 

det nya intresset. Ett exempel på detta engagemang är dokumentationen 

Tourismus, Prostitution, Entwicklung som gavs ut av den protestantiska 

organisationen Zentrum für Entwicklungsbezogene Bildung (ZEB) 1983. 

Rapporten visade på omfattningen av kvinnohandeln samt på den vid 

denna tid bristande medvetenheten hos den tyska befolkningen om problemet. 

Det 160-sidiga häftet innehåller allt från brev från tyska män som 

ber tyska institutioner i Thailand om hjälp med att hitta en ”hederlig thailändsk 

flicka”, annonser av resebolag som TUI och Neckermann som gör 

reklam för ungkarlsresor till ”frigjorda hotell” i Pattaya, tidningsartiklar 

om och mot sexturismen samt rapporter om kvinnohandel och tvångsprostitution 

i Tyskland. 42 

I Bundestag kom de första reaktionerna på dessa rapporter 1984 från 

miljöpartiet som i två skrivelser till den dåvarande kristdemokratisk-liberala 

regeringskoalitionen påpekade att Tyskland hade utvecklats till ett 

42. Tourismus, Prostitution, Entwicklung, utg. av Zentrum für Entwicklungsbezogene 

Bildung, Stuttgart 1983, s 4, 56 f. & 81 f. Andra organisationer som nämns i partiernas 

anföranden är Evangelische Frauenhilfe Deutschland, Katholische Frauengemeinschaft 

Deutschlands och Ökumenische Thailandgruppe Frankfurt. En annan känd kristen debattör 

är den katolska systern Lea Ackermann vars engagemang mot människohandel 

började i Kenya i slutet av 1980-talet. Sedan dess har Ackermann byggt upp organisationen 

Solwodi som hjälper kvinnor som har blivit utsatta för människohandel i Kenya och 

i Tyskland. (Lea Ackermann, Verkauft, versklavt, zum Sex gezwungen. Das große Geschäft 

mit der Ware Frau, München 2005.)

464 

internationellt centrum för kvinnohandel. Regeringens svar, att en sådan 

utsaga varken kunde beläggas vetenskapligt eller med polisens kriminalstatistik, 

var en besvikelse inte bara för Die Grünen. 1985 började även socialdemokraterna 

uppmana regeringen att uppmärksamma handeln med 

utländska kvinnor och flickor. 43 

Både miljöpartiet och socialdemokraterna delade in ”kvinnohandeln” 

i tre problemområden som fram till idag är återkommande teman när 

frågan debatteras i Tyskland: prostitutionsturism till länder i Sydostasien, 

Latinamerika och Afrika; äktenskapsförmedling av utländska kvinnor och 

flickor från Thailand, Filippinerna och Latinamerika samt införseln av utländska 

kvinnor och flickor till bordeller i Tyskland. Människor som bedriver 

detta slags affärer utnyttjar fattigdomen och nöden som kvinnor och 

flickor i dessa länder befinner sig i och kränker de drabbade kvinnornas 

människovärde, förklarade socialdemokraterna. 44 Partiet kritiserade regeringen 

för att nonchalera förfrågningar från oroade kretsar i den tyska befolkningen 

och från ledamöter i Bundestag. Regeringens kristen-konservativa 

värdeordning innebar att kristdemokraterna betraktade pros titutionen 

som omoralisk, vilket verkade leda till en tabuering av problemet. 

Vem ska upplysa folket? 

Efter sin inledande förbehållsamhet erkände den kristdemokratisk-liberala 

regeringskoalitionen, i ett ställningstagande från 1985, att den internationella 

kvinnohandeln hade negativa sociala och kulturella konsekvenser 

och ledde till ökad diskriminering av kvinnor och flickor i de berörda länderna. 

Att ingripa mot äktenskapshandeln och mot prostitutionsturister 

menade regeringen däremot var fel. Staten skulle inte ifrågasätta vuxna 

människors ansvar. 45 

Partierna i Bundestag var överens om att annonser från äktenskapsförmedlingar, 

som utlovade ”bröllopsgarantier” samt ”test- och bytesrätt” 

43. Die Grünen, BT-Drs 10/1137, den 15 mars 1984; Die Grünen, BT-Drs 10/2086, den 8 

oktober 1984; CDU/CSU & FDP, BT-Drs 10/2187, den 24 oktober 1984; samt SPD, BT-Drs 

10/2710, den 11 januari 1985. 

44. Ibid. 

45. CSU/CSU & FDP, BT-Drs 10/3753, den 26 augusti 1985.

465 

skulle kritiseras. Regeringen underströk dock att denna allmänna bedömning 

inte förpliktigade staten att ingripa så länge reklamen utformades i 

enlighet med gällande lagar. Kristdemokraterna nämnde att annonserna 

kanske anspelade på negativa erfarenheter som potentiella kunder hade 

haft med emanciperade kvinnor. Regeringen betonade också att den strävade 

efter jämställdhet mellan män och kvinnor, och att man därför inte 

kunde godkänna annonser som medvetet betonade den manliga dominansen. 

I samma andetag hävdade kristdemokraterna emellertid att detta 

inte motiverade statliga ingripanden. Kristdemokraterna menade att varje 

enskild medborgare bär ansvaret för sitt handlande och kan avgöra vad 

som är moraliskt rätt och fel, så länge han eller hon inte bryter mot lagen. 

Normbildningen ansågs inte vara statens utan samhällets uppgift. Därför 

uppmuntrade kristdemokraterna kyrkor och föreningar, skolan och föräldrar 

att verka för en attitydförändring. 

Att upplysa om fenomenet prostitution – i det egna landet eller 

i främmande länder – under moraliska och humanitära synpunkter 

är framför allt en uppgift för samhälleliga institutioner 

som är legitimerade att göra entydiga etiska värderingar, i 

synnerhet kyrkor och sociala grupper men även skola och föräldrar. 

Bundesregeringen utgår fortsatt från att den myndige 

medborgaren även under semestern bär det fulla ansvaret för 

sitt agerande. 46 

De enskilda föreningarnas offentlighetsarbete ansågs av kristdemokraterna 

dessutom vara mer framgångsrikt när det gällde att förändra samhällets 

attityder än vad statliga insatser skulle vara. Kristdemokraterna hänvisade 

till kvinnorörelsens framgångsrika kampanjer. 

46. ”Eine Aufklärung unter moralischen und humanitären Gesichtspunkten über das Phänomen 

der Prostitution – im eigenen Land oder in fremden Ländern – ist in erster Linie 

Aufgabe der dazu berufenen, zu eindeutigen ethischen Wertungen legitimierten gesellschaftlichen 

Institutionen, wie insbesondere Kirchen, soziale Gruppen, aber auch Schule 

und Elternhaus. Die Bundesregierung geht weiterhin davon aus, daß der mündige Bürger 

für sein Verhalten auch im Urlaub die volle Verantwortung selbst trägt.” (Ibid., s 2.)

466 

För övrigt har – på initiativ av kvinnogrupper – redan några 

tidningar förklarat sig beredda att inte längre ta emot dessa 

oseriösa annonser. Sådant engagemang från icke-statligt håll är 

ofta mer framgångsrikt än skapandet av nya lagar. 47 

Samma hållning uttryckte regeringen 1988 i ett ställningstagande till de 

oavbrutna påtryckningarna från oppositionspartierna. Kristdemokraterna 

höll med om att fattiga kvinnor fortfarande föll offer för övergrepp och 

uppmuntrade kvinnogrupper och andra berörda instanser att utöka sina 

kampanjer. Regeringen sa sig stödja samtliga institutioner och personer 

som kände sig kallade att ge de turistande tyskarna ”moraliska orienteringar”, 

men underströk återigen att regeringen själv ”inte dristar sig att 

ställa upp en beteendekodex med moraliska måttstockar eller att till och 

med övervaka deras efterlevnad”. 48 Även när det gällde omhändertagandet 

av kvinnor som hade blivit offer för tvångsprostitution ansåg regeringen 

icke-statliga organisationer vara bättre lämpade än staten att hjälpa till och 

ge stöd. I ovan nämnda ställningstagande från 1988 påpekade kristdemokraterna 

att de drabbade kvinnorna enbart i mycket sällsynta fall vände 

sig till statliga instanser, i synnerhet till polisen. Orsakerna nämndes inte, 

men det betonades att man inte såg sig i stånd att hjälpa så länge kvinnorna 

inte frågade efter hjälp. ”Andra, icke-statliga organisationer och 

hjälpinrättningar som tar hand om prostituerade har i dessa fall större 

möjligheter att hjälpa”, avslutade regeringen sitt resonemang. 49 Uppfattningen 

att kvinnor som drabbas av kvinnohandel bara ska få den hjälp de 

själva efterlyser kommer till uttryck när kristdemokraterna argumenterar 

att ”hjälperbjudanden till utländska kvinnor alltid måste understryka sin 

47. ”Im übrigen haben sich – aufgrund der Initiative von Frauengruppen – bereits einige 

Zeitungen bereiterklärt, derartig unseriöse Inserate nicht mehr entgegenzunehmen. 

Solches Engagement nichtstaatlicher Stellen zeigt oft mehr Erfolge als gesetzgeberisches 

Vorgehen.” (Ibid., s 4.) 

48. ”maßt sich nicht an, einen Verhaltenskodex mit moralischen Maßstäben aufzustellen 

oder gar dessen Einhaltung zu überwachen.” (CSU/CSU & FDP, BT-Drs 11/3580, den 30 

november 1988, s 7.) 

49. ”Andere, nichtstaatliche Organisationen und Hilfseinrichtungen, die sich um Prostituierte 

kümmern, haben in solchen Fällen mehr Hilfsmöglichkeiten.” (CDU/CSU & FDP, 

BT-Drs 10/3753, den 26 augusti 1985, s 7.)

467 

frivilliga karaktär, den medgivna friheten att avgöra att ta emot dem eller 

ej”. 50 Regeringen verkade inte reflektera över möjliga andra hinder än 

kvinnornas potentiella motvilja som kunde omöjliggöra för tvångsprostituerade 

att uppsöka myndigheterna. 

Den röd-gröna oppositionen i Bundestag nöjde sig inte med regeringens 

svar som tolkades som ett uttryck för kristdemokraternas ointresse för 

och bristande insikt i de problem marknadsföringen och förslavningen 

av asiatiska, afrikanska och latinamerikanska kvinnor innebar. Även flera 

kvinnor i regeringspartierna visade sig besvikna över regeringens ställningstaganden 

vilket resulterade i ett partiövergripande samarbete mellan 

bundestagskvinnorna. Våren 1989 enades de kvinnliga ledamöterna 

om en gemensam interpellation samt en handlingsplan till regeringen. 51 

Initia tivet som undertecknades av 63 kvinnor beskrevs som det första 

lyckade exemplet på kvinnosolidaritet över fraktionsgränser i Bundestags 

historia. 52 Det behandlade inte bara kvinnohandel utan även andra människorättskränkningar 

som framför allt drabbar kvinnor, t.ex. våldtäkt och 

annat sexuellt våld som kan användas i tortyrsyfte samt människorättsliga 

aspekter som är specifika för kvinnliga flyktingar och asylsökande. Kristdemokraternas 

Ursula Männle utropade i Bundestag ”timmen noll för en 

kvinnokoalition för internationell solidaritet med förföljda kvinnor” medan 

miljöpartisten Christa Nickels talade om en specifik ”kvinnopolitik”. 53 

Tvångsprostitution och sexturism betraktades av kvinnorna i Bundestag 

som förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna samt som en extrem 

form av kvinnodiskriminering. Kristdemokraten Hannelore Rönsch menade 

i ovan nämnda debatt i Bundestag i mars 1989: 

En ofta bagatelliserad kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter 

består i prostitutionen av kvinnor från u-länder samt 

50. ”Hilfsangebote für Ausländerinnen müssen immer ihren freiwilligen Charakter, die 

eingeräumte Entscheidungsfreiheit, sie nicht annehmen zu müssen, unterstreichen.” 

(CSU/CSU & FDP, BT-Drs 11/3580, den 30 november 1988, s 18.) 

51. Hildegard Hamm-Brücher m.fl., BT-Drs 11/1801, den 24 mars 1988; samt Hildegard 

Hamm-Brücher m.fl., BT-Drs 11/4150, den 9 mars 1989. 

52. Hildegard Hamm-Brücher, FDP, i BT-Protokoll 11/131, den 9 mars 1989, s 9697. 

53. ”Stunde Null einer […] Frauenkoalition, für ihre internationale Solidarität mit verfolgten 

Frauen” (Ursula Männle, i BT-Protokoll 11/131, den 9 mars 1989, s 9701); samt ”Frauenpolitik” 

(Christa Nickels, i BT-Protokoll 11/131, den 9 mars 1989, s 9702).

468 

handeln med dessa. Den underliggande kvinnobilden är uttryck 

för ett djupt förakt, självaste sinnebilden för kvinnodiskriminering 

i u-länderna själva, men när de [kvinnorna] blir 

skickade hit till oss, till Förbundsrepubliken Tyskland, även 

hos oss. 54 

De kvinnliga ledamöterna underströk att de arbetade för jämställdhet mellan 

män och kvinnor. Detta arbete måste enligt kvinnorna innefatta kampen 

mot kvinnohandeln då jämställdhet inte kunde uppnås så länge förmedlarna 

av utländska kvinnor och flickor samt charterbolagens sexturism 

hade högkonjunktur. 55 Acceptansen för prostitutionsresor hos befolkningen 

ansågs bekymmersam och man menade att det var hög tid att förändra 

medvetenheten i samhället så att sexturism skulle bli det den verkligen var: 

ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Sexturister och köpare av tvångsprostitution 

betraktades som kvinnohandlarnas medbrottslingar. Kristdemokraten 

Ursula Männle talade för samtliga bundestagskvinnor bakom 

initiativet när hon i ett tal i Bundestag i oktober 1990 menade: 

Vi förväntar oss – här är vi alla berörda – ett fördömande av 

konsumenterna. Vi värjer oss mot de annonser, mot de kataloger, 

som nonchalerar kvinnors mänskliga rättigheter och som 

gör kvinnor till en vara. 56 

Det ska tilläggas att det även fanns män i Bundestag som ville ansluta 

sig till kvinnornas initiativ mot kvinnohandel. Att inte alla ledamöter såg 

allvaret i den debatterade frågan blev däremot tydligt när Christa Nick- 

54. ”Eine oft verniedlichte, aber besonders erniedrigende Verletzung weiblicher Menschenrechte 

besteht in der Prostitution von Frauen aus Entwicklungsländern und dem 

Handel mit ihnen. Das zugrunde liegende Frauenbild ist Ausdruck einer tiefen Verachtung, 

Sinnbild für Frauendiskriminierung sowohl in den Entwicklungsländern selber, aber 

auch, wenn sie hier zu uns verschickt werden, in die Bundesrepublik Deutschland, bei 

uns.” (Hannelore Rönsch, CDU/CSU, i BT-Protokoll 11/131, den 9 mars 1989, s 9707.) 

55. T.ex. Doris Pack, CDU/CSU, i BT-Protokoll 11/131, den 9 mars 1989, s 9711. 

56. ”Wir erwarten – hier sind wir alle angesprochen – die Ächtung der Konsumenten. Wir 

wehren uns gegen die Anzeigen, gegen die Kataloge, die die Menschenrechte von Frauen 

mit Füßen treten und Frauen zur Ware deklarieren.” (Ursula Männle, CDU/CSU, i BT- 

Protokoll 11/234, den 31 oktober 1990, s 18753.)

469 

els från miljöpartiet föreslog att männen kunde starta en kampanj för att 

belysa männens roll i sammanhanget. ”Jag trivs bra! Jag behöver inget 

specifikt initiativ!”, ropade då kristdemokraten Wolfgang Bötsch från sin 

plenarsalsbänk och signaliserade därmed att kvinnohandeln inte var en 

fråga som angick honom. 57 

Prostitution enligt utlänningslagen och 

migrerande prostituerade 

Samtidigt som bundestagskvinnorna började diskutera kvinnohandeln 

lämnade socialdemokraterna och miljöpartiet in förslag på konkreta åtgärder. 

58 De gemensamma kraven gällde framför allt införandet av uppehållstillstånd 

för tvångsprostituerade. Också offren för tvångsäktenskap 

skulle få ett självständigt, alltså från äktenskapet oberoende uppehållstillstånd 

och inte längre vara tvungna att vara gifta i minst fem år för att 

få stanna i Tyskland. Dessutom krävde den röd-gröna oppositionen ett 

mer effektivt rättsligt grepp mot kvinnoförnedrande äktenskapsannonser 

och mot reklam för sexresor samt inrättandet av utbildningsprogram som 

skulle hjälpa kvinnohandelns offer i Tyskland och utomlands att bygga 

upp ett liv utanför prostitutionen. Fram till reformen av utlänningslagen 

år 1990 var äventyrandet av den offentliga sedligheten en utvisningsgrund. 

Miljöpartiet krävde att lagen skulle utgå då den ansågs bidra till 

tvångsprostitution. 

Utländska kvinnor som med falska löften lockas till Tyskland 

kan utpressas av sina hallickar eller makar, kan misshandlas 

och exploateras, och detta sker eftersom de på grund av den 

här gällande utlänningslagen hotas av utvisning när de anmäler 

dessa män. […] Den huvudsakliga förutsättningen för 

bekämpningen av den internationella kvinnohandeln är därför 

att man förbättrar utländska kvinnors rättsställning. 59 

57. ”Ich fühle mich ganz wohl! Ich brauche keine spezifische Initiative!” (Wolfgang 

Bötsch, CDU/CSU, i BT-Protokoll 11/234, den 31 oktober 1990, s 9711.) 

58. SPD, BT-Drs 11/4131, den 8 mars 1989; samt Die Grünen, BT-Drs 11/4144, den 9 mars 

1989. 

59. ”Ausländerinnen, die mit falschen Versprechungen nach Deutschland gelockt werden,

470 

Under resten av 1989 diskuterades vänsterns förslag i Utskottet för ungdom, 

familj, kvinnor och hälsa (Ausschuß für Jugend, Familie, Frauen und 

Gesundheit), som slutligen avrådde från ändrade regler i utlänningslagen 

för utländska hustrur och prostituerade. Utskottet nekade sitt stöd även 

för den föreslagna kampanjen mot sexturism och internationell kvinnohandel. 

60 Däremot rekommenderades en nyorientering av biståndspolitiken. 

Biståndsprojekten skulle inriktas starkare på att genom utbildning 

och yrkeskvalificering förbättra fattiga kvinnors handlingsvillkor i deras 

hemländer. Prostitution och människohandel skulle på så sätt motverkas 

och bekämpas från roten. Tyngdpunkten i bekämpningen av tvångsprostitutionen 

skulle ligga på arbetet utomlands och inte på lagändringar och 

en utvidgning av asylpolitiken i Tyskland. 61 Kristdemokraterna ville dessutom 

införa möjligheten att utvisa alla utlänningar som ”frivilligt prostituerar 

sig”. 62 

Vid första ögonkastet liknar offerbegreppet som den tyska vänstern 

under 1980-talet använde sig av för att beskriva utländska prostituerade 

det passiva offerbegrepp som många svenska politiker utgick från i diskussionen 

om inhemsk prostitution. En stor skillnad mellan den tyska 

debatten om tvångsprostitution och den svenska debatten om sexhandel 

är emellertid att vänstern i Tyskland betraktade staten och dess repressiva 

migrationspolitik som en av orsakerna bakom tvångsprostituerades misär 

medan staten i Sverige snarare framställdes som kvinnornas beskyddare. 

Den tyska vänstern ville stärka förtryckta individers rättigheter så 

att fler kunde samla kraft att ta sig ur uppkomna tvångssituationer. Den 

svenska riksdagsmajoriteten försökte istället öka statens inflytande så att 

können von ihren Zuhältern oder Ehemännern erpresst, misshandelt und ausgebeutet 

werden, und das deswegen, weil sie auf der Grundlage des hier geltenden Ausländergesetzes 

von Abschiebung bedroht sind, wenn sie diese Männer anzeigen. […] Vorrangige 

Bedingung für die Bekämpfung des internationalen Frauenhandels ist daher die Verbesserung 

der Rechtsstellung ausländischer Frauen.” (Christina Schenk, Bündnis 90/Die Grünen, 

i BT-Protokoll 12/79, den 20 februari 1992, s 6584 f.) 

60. Ausschuss für Jugend, Familie, Frauen und Gesundheit, BT-Drs 11/8086, den 9 oktober 

1990. 

61. Ausschuss für Jugend, Familie, Frauen und Gesundheit, BT-Drs 11/8137, den 17 oktober 

1990. 

62. ”freiwillig der Gewerbsunzucht nachgeht” (CDU/CSU, BT-Drs 11/6321, den 27 januari 

1990, s 17).

471 

tvångssituationer skulle förhindras. Tilltron till individerna hos den tyska 

vänstern blev ännu tydligare längre fram. Som jag ska visa etablerades så 

småningom organisationer i Tyskland som utmanade bilden av utländska 

sexsäljare som passiva offer. 63 

I Sverige förespråkade den socialdemokratiske integrationsministern 

Leif Blomberg en skärpning av utlänningslagen som påminner om kristdemokraternas 

planer i Tyskland. Utlänningars levnadssätt skulle spela 

en större roll vid prövningen av uppehållstillstånd, föreslog Blomberg i 

en proposition i mars 1995. Bland annat ville han vidga ”[m]öjligheterna 

att återkalla ett uppehållstillstånd om utlänningen inte lever skötsamt och 

hederligt”. 64 Vad som menades med ”skötsamt och hederligt” diskuterades 

ett par veckor senare i riksdagen. När integrationsministern förtydligade 

sitt förslag använde han prostitution som exempel. Han betonade att prostitution 

inte var olagligt i Sverige och underströk att han inte heller tyckte 

att sexsäljare skulle kriminaliseras. Likväl var deras verksamhet förkastlig. 

Prostituerade skulle därför inte få stanna i landet. 

Om det kommer en kvinna till Sverige som vi vet är prostituerad 

och som alltså egentligen inte har några tyngre skäl att 

stanna i Sverige – ska vi då säga ”okej, du får väl stanna ändå”, 

eller ska vi säga ”nej, eftersom du är prostituerad är du inte 

önskvärd i vårt land” och skicka hem personen i fråga igen? 

Jag tycker i så fall att det sista skulle vara rimligt. Det är ju 

inte fråga om någon kriminell handling eller något ohederligt, 

men kanske kan man ändå säga att det inte är att sköta sig heller. 

Trots det tycker jag i många fall väldigt synd om de här 

kvinnorna. Jag tycker att de har hamnat i socialt eländiga situationer. 

Men det är den här bedömningen det handlar om. 65 

63. Se nedan s 487–488, not 116 

64. Proposition 1994/95:179, Ändringar i utlänningslagen. (Sidhänvisningar saknas till 

texter som jag har läst i elektronisk form med sökfunktion.) 

65. Leif Blomberg (S) i RD-protokoll 1994/95:104, anf. 59. Blomberg gick inte in på varför 

han menade att prostituerade ”egentligen inte har några tyngre skäl att stanna i Sverige”.

472 

Blomberg fick aldrig genom formuleringen ”skötsamt och hederligt” då 

flera ledamöter i riksdagen menade att endast lagförd brottslighet skulle 

ha inverkan på utlänningars rätt att få stanna i Sverige. Denna invändning 

gällde dock inte prostitutionen. Blombergs syn på prostituerades rätt att 

få stanna i Sverige ifrågasattes inte i riksdagen och verksamheten förblev 

en utvisningsgrund trots att det inte var brottsligt att sälja sexuella tjänster. 

Som jag tidigare skrev kunde prostituerade även fortsättningsvis avvisas 

med hänvisning till utlänningslagens 8 kap. § 2 enligt vilken utlänningar 

måste ”försörja sig på ett ärligt sätt” för att få stanna i Sverige. 66 

En lika restriktiv politik kommer till uttryck i de svenska bestämmelserna 

om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Angående en fråga 

från några vänsterpartister om regeringens åtgärder mot äktenskapsförmedling 

av fattiga kvinnor till rika svenskar via katalog hänvisade utrikesutskottet 

1999 till en då planerad och senare genomförd skärpning av 

reglerna för uppehållstillstånd på grund av anknytning. Genom grundligare 

utredningar av den sökandes partner i Sverige syftade denna lagändring 

”bl.a. till att förhindra människohandel och att stärka utländska 

kvinnors skydd mot kränkningar”. 67 Personer som verkade riskera ”våld 

eller allvarliga kränkningar” från sin partner ansågs inte ingå ”ett allvarligt 

förhållande” och förbjöds därför att komma till Sverige. 68 Diskrimineringsombudsmannen 

(DO) var en av få remissinstanser som kritiserade 

regeringens sätt att resonera. Denna politik gav enligt DO uttryck ”för 

en paternalistisk för att inte säga patriarkalisk inställning till människors, 

särskilt kvinnors, förmåga att fatta egna beslut”. 69 Regeringen försvarade 

sina planer som ett sätt ”att så långt som möjligt söka förhindra att uppehållstillstånd 

beviljas när det kan misstänkas att det finns risk för våld 

eller allvarliga kränkningar i förhållandet”. Med hänvisning till kvinnofridspropositionen 

klargjorde man ”att mäns våldsbrott mot kvinnor ut- 

66. SFS 2005:716, Utlänningslag, 8 kap. 2 § 2 p. 

67. Utrikesutskottets betänkande 1999/2000:UU11, Mänskliga rättigheter m.m. – länder, 

områden och enskilda folk. 

68. Proposition 1999/2000:43, Uppehållstillstånd på grund av anknytning. Grundprincipen 

för den svenska migrationspolitiken är reglerad invandring, vilket innebär att uppehålls-, 

arbets- och inresetillstånd ska vara ordnat före inresan i landet. 

69. Diskrimineringsombudsmannens remissvar enligt Proposition 1999/2000:43, Uppehållstillstånd 

på grund av anknytning.

473 

gör ett allvarligt samhällsproblem och att det är en prioriterad uppgift att 

bekämpa denna brottslighet”. Ett sätt att bekämpa våld mot kvinnor var 

att neka potentiella offer uppehållstillstånd. ”Ett avslag på en ansökan om 

uppehållstillstånd kan i vissa fall innebära ett skydd för den sökande”, förklarade 

Göran Perssons regering. 70 

Den svenska politiken mot människohandel och tvångsprostitution inriktades 

alltså på att förhindra prostitution och kvinnoförtryck i Sverige 

genom restriktiva inrese- och uppehållsbestämmelser. Utländska prostituerade 

som hade kommit till Sverige skulle ut och prostituerade utanför 

Sverige skulle hindras från att komma in. Den biträdande utrikesministern 

Pierre Schori betonade 1996 att effektiva gränskontroller spelade en 

viktig roll för att motverka människohandel. 71 Beträffande prostitutionen 

som trots dessa åtgärder förekom i Sverige hänvisade svenska politiker 

från och med 1999 till den nya sexköpslagen. Ett representativt exempel 

på betoningen av såväl vikten av gränskontroller som sexköpslagens positiva 

verkan är följande socialdemokratiska motion om människosmuggling 

från 2000. (I citatet kan också utläsas den i riksdagen spridda uppfattningen 

att människosmuggling och människohandel – som allt oftare 

användes som synonymer – var problem som hade kommit till Sverige 

genom EU-medlemskapet, vilket jag återkommer till.) 

Vad gäller s.k. trafficking, dvs. handeln med människor för 

pros titution, är det ett växande problem inom ett flertal europeiska 

länder dit Sverige genom EU-medlemskapet numera har 

öppna gränser, därmed är det också ett problem för Sverige. 

Ett viktigt steg för att minska och eventuellt förhindra en 

utbredning av prostitutionen är att det i Sverige är förbjudet 

att köpa sexuella tjänster. Sverige går i och med detta på ett 

föredömligt sätt före andra länder vad gäller attityderna till 

könshandel. 72 

70. Proposition 1999/2000:43, Uppehållstillstånd på grund av anknytning. 

71. Proposition 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv. 

72. Elisebeht Markström (S), Motion 2000/01:Sf641.

474 

Prostitution betraktades som ett oärligt försörjningssätt och som uttryck för 

kvinnoförtryck, vilket ansågs motivera kriminaliseringen av människorna 

i de prostituerades omgivning samt begränsningen av utländska sexsäljares 

möjligheter att uppehålla sig i Sverige. I Sverige var detta tillvägagångssätt 

inte särskilt kontroversiellt, men den röd-gröna oppositionen i Tyskland 

var kritisk mot en politik som ansågs försvåra livet ytterligare för de prostituerade. 

Den tyska vänstern förhindrade därför kristdemokraternas lagförslag 

om utvisning av ”frivilligt prostituerade” och såg till att sexsäljare från 

och med 1990 enbart kunde utvisas om de bröt mot bestämmelserna som 

reglerade prostitutionen, eller om de begick ett annat brott. 73 

Att prostitution inte längre var en utvisningsgrund betydde emellertid 

inte att alla prostituerade fick stanna i Tyskland. Utländska prostituerade 

utvisades även fortsättningsvis om de befann sig illegalt i landet. Den tyska 

vänstern ville ändra även på detta. Petra Bläss från vänsterpartiet (PDS) 

hänvisade till kraven från kvinnoorganisationer som arbetade mot kvinnohandel 

och tvångsprostitution. Hon menade att tvångsprostituerade 

och utländska kvinnor som utsätts för våld inom äktenskapet borde tillerkännas 

uppehålls- och arbetstillstånd, eller åtminstone rätten att få stanna 

i Tyskland under tiden för en utbildning för att kunna bygga upp en ny 

existens i sina hemländer. 74 Enligt vänsterpartiet motiverade tvångsprostituerades 

lidande mer generösa uppehållstillstånd för dessa kvinnor än för 

andra illegala invandrare. Ett längre utdrag ur ett lagförslag mot människohandel 

som PDS presenterade 1992 förtydligar argumentationen och 

retoriken hos den dåvarande oppositionen i Bundestag. 

Den politiska dubbelmoralen gentemot prostitutionen, rasismen 

och sexismen som råder i vårt samhälle och det 

skrupelfria utnyttjandet av länders strukturella fattigdom är 

ansvarig för offrens misär. Tyska mäns omättliga efterfrågan 

på ”exotiska” kvinnor samt deras kvinnoföraktande inställning 

rättfärdigar en privilegiering av de kränkta kvinnorna [gen- 

73. ”Gesetz über die Einreise und den Aufenthalt von Ausländern im Bundesgebiet vom 9. 

Juli 1990”, BGBl I, 1354, § 46. 

Ett exempel på de nämnda bestämmelserna är de regelbundna hälsoundersökningarna 

som var obligatoriska för alla sexsäljare i Tyskland fram till 2001. 

74. Petra Bläss, PDS, i BT-Protokoll 12/79, den 20 februari 1992, s 6587.

475 

temot andra asylsökande]. Integrationshjälp – beroende på 

vilka önskemål kvinnorna har antingen i Förbundsrepubliken 

Tyskland eller i sina ursprungsländer – liksom skyddsåtgärder, 

måste vara de första stegen till en gottgörelse av det svek och 

den pina som de ”sålda” kvinnorna utsatts för. Med ett entydigt 

partitagande för offren sänder man rätt signal till den människovidriga 

kvinnohandeln. Endast under förutsättning att man 

avkriminaliserar de ”sålda” kvinnorna, säkrar deras existens 

och stödjer dem materiellt kan man sparka undan benen på 

den internationella handeln. 75 

Inte bara en internationell prostitutionsmaffia eller enskilda människohandlares 

grymheter utan även västvärldens ekonomiska exploatering av 

fattiga länder ansvariggjordes för kvinnornas misär. Tyskland var medskyldigt 

och skulle kompensera kvinnorna, argumenterade vänstern. 

De tyska kristdemokraterna var emot att ge alla tvångsprostituerade 

asyl. Regeringen hävdade att oppositionens förslag skulle föra med sig att 

asylsökande kvinnor skulle få eget intresse i att delta i rättegångar mot förmenta 

människosmugglare, hallickar och profitörer, vilket i sin tur skulle 

göra deras utsagor obrukbara. Uppluckringen av asylrätten skulle enligt 

CDU/CSU utgöra ett otillåtet statligt ingrepp i domstolarnas arbete. 

Därutöver skulle de berörda, även när deras utsagor till slut är 

obrukbara, enbart på grund av sin beredskap att vittna kunna 

påstå sig vara i fara, allt för att få uppehållstillstånd, så att varje 

form av missbruk skulle vara tänkbart. 76 

75. ”Die in unserer Gesellschaft herrschende Politik der Doppelmoral gegenüber der Prostitution, 

des Rassismus, des Sexismus und der skrupellosen Ausnutzung der strukturellen 

Situation armer Länder ist für die Misere der Opfer verantwortlich. Die unersättliche 

Nachfrage deutscher Männer nach ’Exotinnen’ und ihre frauenverachtende Haltung rechtfertigen 

die Privilegierung der verletzten Frauen. Eingliederungshilfen – je nach Wunsch 

der Frauen in der Bundesrepublik Deutschland oder in ihrem Herkunftsland – sowie 

Schutzmaßnahmen müssen erste Schritte zur Wiedergutmachung des erlittenen Betrugs 

und der Peinigung ’gehandelter’ Frauen sein. Mit eindeutiger Parteilichkeit für die Opfer 

wird das richtige Signal gegen den menschenunwürdigen Frauenhandel gesetzt. Erst unter 

Voraussetzung der Entkriminalisierung, der existentiellen Absicherung und materiellen 

Unterstützung ’gehandelter’ Frauen wird dem internationalen Handel der Boden entzogen.” 

(PDS, BT-Drs 12/2609, den 18 maj 1992, s 8.) 

76. ”Darüber hinaus könnte auch bei letztlich unbrauchbaren Aussagen die Betroffene

476 

Även den spända situationen på arbetsmarknaden gjorde det, enligt kristdemokraterna, 

omöjligt att underlätta beviljandet av arbets- och uppehållstillstånd 

för utländska kvinnor. 77 

Vänsterpartiet ville alltså att tvångsprostitution skulle bli en anledning 

för positiv särbehandling vid beviljandet av uppehållstillstånd i Tyskland. 

Annars argumenterade den tyska vänstern under 1990-talet emellertid 

allt tydligare mot särbehandlingen av prostituerade gentemot andra människor 

som utsätts för människohandel, vilket jag ska visa i nästa avsnitt. 

Vad är människohandel? 

I Tyskland hade kvinnohandel varit ett brott under hela 1900-talet. Till 

en början riktade lagstiftarna sin uppmärksamhet mot tyska kvinnor som 

fördes bort för att prostituera sig i främmande länder. Lagen om utvandringsväsendet 

från 1897 skulle skydda dessa kvinnor. 78 Idéhistorikern 

Katarina Leppänen har beskrivit hur uppmärksammandet av denna ”vita 

slavhandel” med västerländska kvinnor vidgades under 1920-talet till att 

även omfatta handeln med utomeuropeiska kvinnor. På en internationell 

konferens som ordnades av Nationernas förbund i Genève i juni 1921 beslutade 

34 stater att ersätta ”white slave traffic” med beteckningen ”traffic 

in women and children” för att tydliggöra att ”measures adopted should 

be applied to all races alike”. 79 Överenskommelsen syftade till att skydda 

kvinnor och barn från exploatering. Män ansågs inte ha samma skyddsbehov. 

Tyskland och Sverige tillhörde de undertecknande nationerna, vilket 

emellertid inte ledde till omgående lagändringar i dessa länder. Först när 

den tyska brottsbalken reformerades under 1960- och 1970-talet kritiserades 

avsaknaden av en särskilt paragraf om handeln med utländska kvinnor 

och barn till Tyskland. I ett lagförslag från 1962 beskrev regeringen 

människohandeln som ett av de ”mest skamlösa brott, som straffrätten 

allein aufgrund ihrer Aussagebereitschaft ihre Gefährdung behaupten, um ein Dauerbleiberecht 

zu erhalten, so daß jede Form des Mißbrauchs denkbar wäre.” (CSU/CSU, BT-Drs 

13/8193, den 9 juli 1997.) 

77. CDU/CSU & FDP, BT-Drs 13/10390, den 7 april 1998, s 10. 

78. ”Reichsgesetz über das Auswanderungswesen vom 9. Juni 1897”, RGBl, s 463, § 48. 

79. Katarina Leppänen, ”International Reorganisation and Traffic in Women. Venues of 

Vulnerability and Resistance”, i Lychnos 2006, s 116.

477 

känner till”. Tyskland hade därför gått samman med ”nästan hela kulturvärlden” 

och tagit avstånd från brottet i internationella överenskommelser. 

80 Regleringen av människohandeln genom paragrafer som egentligen 

gällde andra brott – t.ex. genom koppleribestämmelserna – fyllde inte 

längre Bundestags kriminalpolitiska behov. Ledamöterna ville att de internationella 

överenskommelserna skulle uttryckas tydligare i den tyska lagen. 

Den 23 november 1973 infördes därför brottet människohandel i den 

tyska brottsbalken. 81 Som människohandlare bestraffades från och med 

nu den som med våld, hot, tvång eller list påverkade en annan människa 

att prostituera sig i ett främmande land. Som offer för människohandel 

erkändes enbart människor som varken hade sålt sex i sina hemländer 

eller medgivit att de skulle prostituera sig i Tyskland. Denna begränsning 

uppmärksammades 1990 av Nordrhein-Westfalen. 82 Delstatens initiativ 

för en reform av lagen välkomnades i Bundestag av samtliga partier 

och det straffbelagda området utvidgades 1992 så att också kvinnor som 

hade prostituerat sig eller haft prostitutionsliknande sysselsättningar i sina 

hemländer och sedan tvingats till prostitution i Tyskland erkändes som 

offer för människohandel. ”Prostituerade och före detta prostituerade 

måste skyddas från tvångsprostitution lika mycket som kvinnor som inte 

har förtjänat sitt levebröd genom prostitution”, argumenterade miljöpartisten 

Christina Schenk. 83 Även vänsterpartiet (PDS) företrädde denna 

position. 84 Varken Die Grünen eller PDS nöjde sig emellertid med lagändringen. 

Båda ställde sig kritiska till att former av kvinnohandel som inte 

hade med prostitution att göra – handeln med tjänsteflickor till exempel 

– fortfarande inte omfattades av den gällande lagen mot människohandel. 

Inte enbart kvinnor som utnyttjades sexuellt skulle enligt vänsterpartiet 

80. (CDU/CSU & FDP, BT-Drs 4/650, den 4 oktober 1962, s 394.) 

81. § 181 Menschenhandel, i ”Viertes Gesetz zur Reform des Strafrechts (4. StrRG), vom 

23. November 1973”, i BGBl I, s 1725. 

82. Nordrhein-Westfalen, BR-Drs 567/90, den 9 augusti 1990. Se även Bundesrat, BT-Drs 

12/2046, den 6 februari 1992; samt Monika Frommel, ”Anmerkungen zum Entwurf eines 

Strafrechtänderungsgesetzes des Bundesrates zum Menschenhandel”, i Streit 1992/2, s 68. 

83. ”Prostituierte und ehemalige Prostituierte müssen vor dem Zwang zur Prostitution 

ebenso geschützt werden wie Frauen, die ihren Lebensunterhalt nicht mit Prostitution 

verdienen oder verdient haben.” (Christina Schenk, Bündnis 90/Die Grünen, i BT-Protokoll 

12/79, den 20 februari 1992, s 6585.) 

84. Petra Bläss, PDS, i BT-Protokoll 12/79, den 20 februari 1992, s 6587.

478 

skyddas, utan alla som drabbades av tvång och exploatering. Människohandel 

borde vara kriminellt i alla dess former, argumenterade vänsterpartiet. 

Regeringens fasthållande vid uppdelningen av tvångsprostitution och 

andra arbeten som utförs under slavliknande förhållanden innebar enligt 

PDS en patriarkal värdering av kvinnor. Prostitutionens särbehandling 

befäste uppdelningen av kvinnor i ”heliga” och ”horor” då den fastställde 

att prostituerade förtjänade ett annat skydd än kvinnor som arbetade i 

andra branscher, kritiserade PDS. ”Denna dubbelmoral gör tydligt, att det 

är dags att avskaffa diskrimineringen av prostituerade i vårt samhälle”, avslutade 

PDS sitt resonemang. 85 Argumentationen påminner om partiets 

hållning i debatten om prostitutionslagstiftningen vid samma tid. Även 

där tyckte tyska vänsterpartister att lagar som riktar sig till prostituerade 

eller nämner dessa som specialfall är diskriminerande mot dessa kvinnor 

och borde avskaffas. Istället borde lagstiftningen mot våld och tvång vara 

utformad på ett sätt så att den kan gälla för alla människor, föreslog PDS. 

Vänsterns krav på att utvidga kriminaliseringen av människohandel 

till att gälla alla former av tvångsarbete fick stöd av FN:s så kallade Palermoprotokoll 

från 2000. 86 För att något ska definieras som människohandel 

enligt denna överenskommelse som undertecknades av både Sverige 

och Tyskland måste förövaren med tvång, hot, övertalning, bedrägeri, 

maktmissbruk eller utnyttjande av en människas utsatthet eller beroendeställning 

rekrytera, transportera, gömma eller motta en människa för att 

exploatera henne. Exploateringen kan enligt protokollet gälla offrets prostitution, 

sexuella övergrepp, tvångsarbete, slaveri eller organdonation. 

Avtalet lägger också fast att medgivandet från offrets sida till resans syfte 

(t.ex. prostitution) är irrelevant vid åtal för människohandel om offret har 

befunnit sig i en utsatt situation eller blivit utsatt för någon av de beskrivna 

påtryckningarna. 87 Regleringar som den som gällde i Tyskland fram 

85. ”Diese Doppelmoral macht deutlich, wie überfällig die Abschaffung der Diskriminierung 

Prostituierter in unserer Gesellschaft ist.” (PDS, BT-Drs 12/2609, den 18 maj 1992, 

s 6.) 

86. FN, Protocol to Prevent, Suppress and Punish Trafficking in Persons, Especially Women 

and Children, Supplementing the United Nations Convention Against Transnational 

Organized Crime. 2000. (, 

sett den 18 april 2008.) 

87. ”(a) ’Trafficking in persons’ shall mean the recruitment, transportation, transfer,

479 

till 1992 där sexsäljare enbart betraktades som offer för människohandel 

om de inte visste att de skulle prostituera sig i destinationslandet motverkas 

av FN:s nya formulering. Palermoprotokollet blev utgångspunkten 

för EU:s arbete mot människohandel och inspirerade unionens rambeslut 

om bekämpande av människohandel från den 19 juli 2002. 88 Definitionen 

i rambeslutet som i stort överensstämmer med Palermoprotokollet blev i 

sin tur vägledande för medlemsstaternas politik mot människohandel. I 

Tyskland ledde det till att lagen mot människohandel ändrades än en gång 

i februari 2005. 89 

På förslag av den nu röd-gröna regeringen lyftes människohandeln ut 

ur straffrättens kapitel om sexualbrott och rubricerades istället som ”brott 

mot den personliga friheten”. 90 Socialdemokraten Erika Simm lovordade 

brottets nya placering som enligt henne tydliggjorde att människohandel 

”i verkligheten [riktar sig] mot utövandet av den fria viljan, i det att utförandet 

av detta brott i typiska fall innefattar tvång, bedrägeri, hot, men 

även utnyttjandet av nödlägen”. 91 Människohandelsbrottet utvidgades till 

att gälla alla former av påtryckningar, hot och tvång som syftar till förövarens 

exploatering av offrets arbets- eller kroppsinsats. Människohandel 

för sexuell exploatering och det nya brottet som gällde människohandel 

harbouring or receipt of persons, by means of the threat or use of force or other forms of 

coercion, of abduction, of fraud, of deception, of the abuse of power or of a position of 

vulnerability or of the giving or receiving of payments or benefits to achieve the consent of 

a person having control over another person, for the purpose of exploitation. Exploitation 

shall include, at a minimum, the exploitation of the prostitution of others or other forms 

of sexual exploitation, forced labour or services, slavery or practices similar to slavery, 

servitude or the removal of organs; 

(b) The consent of a victim of trafficking in persons to the intended exploitation set forth 

in subparagraph (a) of this article shall be irrelevant where any of the means set forth in 

subparagraph (a) have been used;” (FN, Protocol to Prevent, Suppress and Punish Trafficking 

in Persons.) 

88. Rådets rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel 

(, sett den 24 juni 2008). 

89. ”Vorschrift eingefügt durch das Siebenunddreißigste Strafrechtsänderungsgesetz – §§ 

180b, 181 StGB – (37. StrÄndG) vom 11.2.2005”, BGBl I, s 239. 

90. ”Straftaten gegen die persönliche Freiheit” (SPD & Die Grünen, BT-Drs 15/3045, den 4 

maj 2004). 

91. ”sich in Wahrheit gegen die freie Willensbetätigung richten, indem zur Tatausfürhung 

typischerweise Zwang, Täuschung, Drohung, aber auch die Ausnutzung von Notlagen 

gehören.” (Erika Simm, SPD, i BT-Protokoll 15/109, den 7 maj 2004.)

480 

som syftar till olika former av tvångsarbete reglerades i två olika paragrafer. 

Vänsterns ursprungliga krav på likabehandling av sexsäljare och andra 

yrkesverksamma uppfylldes alltså inte helt av lagändringen. Trots det togs 

beslutet i Bundestag enhälligt. 92 

I Sverige var förfaranden som ingår i begreppet människohandel länge 

enbart straffbelagt genom straffbestämmelser som människorov, olaga 

frihetsberövande, olaga tvång, misshandel, koppleri och sexköpslagen. 93 

Först våren 2002 beslutade riksdagen om en särskild lag mot människohandel 

som dock bara gällde handeln för sexuella ändamål. 94 Liksom de 

tyska lagändringarna föranleddes den svenska av Palermoprotokollet. Det 

faktum att den svenska riksdagen införde brottet människohandel inom 

ramen för det internationella samarbetet kan å ena sidan tolkas som tecken 

på att exploateringen av utländska prostituerade inte var ett problem i 

Sverige före EU-medlemskapet, vilket socialdemokraten Elisebeht Markström 

och hennes partikamrater antydde i det ovan citerade debattinlägget. 

95 Inblandningen av polska sexsäljare i bordellhärvan från 1976 talar 

möjligen mot Markströms uppfattning, vilket jag återkommer till i nästa 

avsnitt. 96 Å andra sidan kan EU:s arbete mot människohandel ha bidragit 

92. De straffbara handlingarna sammanfattades i tre paragrafer: enligt § 232 StGB om 

människohandel för sexuell exploatering (§ 232 StGB Menschenhandel zum Zweck der 

sexuellen Ausbeutung) bestraffades i fortsättningen den som får en person under 21 år 

att börja eller fortsätta prostituera sig samt den som utnyttjar en annan människas utsatta 

situation eller hjälplöshet för att få personen att börja eller fortsätta prostituera sig. § 233 

om människohandel för exploatering av arbetskraft (§ 233 StGB Menschenhandel zum 

Zweck der Ausbeutung der Arbeitskraft) kriminaliserade personer som under förhållandena 

som beskrevs i § 232 får en annan i slaveri, livegenskap eller till att arbeta under 

extremt dåliga villkor. Den som bidrar till människohandel genom att rekrytera, transportera, 

överföra eller hysa en annan person bestraffades nu enligt § 233a om främjande av 

människohandel (§ 233a StGB Förderung des Menschenhandels). Även försök till dessa 

brott blev straffbara. (”Vorschrift eingefügt durch das Siebenunddreißigste Strafrechtsänderungsgesetz 

– §§ 180b, 181 StGB – (37. StrÄndG) vom 11.2.2005”, i BGBl I, s 239.) 

93. SOU 2002:69, Människosmuggling och offer för människohandel, s 160 f. 

94. Proposition 2001/02:124, Straffansvaret för människohandel; JuU 2001/02:27, Straffansvaret 

för gränsöverskridande människohandel. 

95. ”Vad gäller s.k. trafficking, dvs. handeln med människor för prostitution, är det ett 

växande problem inom ett flertal europeiska länder dit Sverige genom EU-medlemskapet 

numera har öppna gränser. Därmed är det också ett problem i Sverige.” (Elisebeht Markström 

m.fl. (S), Motion 2000/01:Sf641.) Se ovan s 473. 

96. Se nedan s 486. I sin artikel om den internationella debatten om trafficking visar

481 

till att Sverige reformerade sin lagstiftning kring problemet. Lagen mot 

människohandel för sexuella ändamål utvidgades än en gång 2004 i enighet 

med Palermoprotokollet och EU:s rambeslut till att gälla människohandel 

för alla former av prostitution, sexuellt utnyttjande, tvångsarbete 

samt organdonation. 

Genom det internationella samarbetet har den tyska och den svenska 

lagstiftningen om människohandel närmat sig varandra. Enigheten inom 

det politiska etablissemanget i Europa om den gemensamma människohandelspolitiken 

hindrade dock inte jurister, forskare och frivilligorganisationer 

från att ifrågasätta den internationella politiken. 

Kritiken mot Europas människohandelspolitik 

Antalet vetenskapliga publikationer som kritiskt granskar Palermoprotokollet 

och EU:s anti-trafficking politik har ständigt växt under de senaste 

åren. Framför allt migrationsforskare har engagerat sig i denna debatt för 

att visa att FN:s och EU:s engagemang för kvinnors rättigheter och mot 

organiserad brottslighet måste kompletteras med ett migrationsperspektiv 

för att komma fram till en rimlig problembeskrivning. 97 Då dessa syn- 

Leppänen att även Berlinmurens fall och öppningen av de före detta östblocksstaterna har 

pekats ut som orsak till kvinnohandelns utbredning, medan Vietnamkriget och närvaron 

av amerikanska soldater i regionen har beskrivits som sexturismens rötter. Leppänen är 

skeptisk mot orsaksförklaringar som fokuserar på aktuella geopolitiska händelser och 

lyfter istället fram mer övergripande sammanhang som sociala klyftor, fattigdom, gränser 

etc. (Leppänen, ”International Reorganisation and Traffic in Women”, s 110.) Statsvetaren 

Birgit Locher har ifrågasatt tesen att det var den förväntade ökningen av kvinnohandel genom 

EU:s utvidgning mot Östeuropa som låg bakom medlemsländernas ökande engagemang 

mot trafficking sedan mitten av 1990-talet. Locher visar bland annat att varken Stop 

eller Daphne, anti-traffickingprogrammen EU startade 1996 respektive 1997, var öppna 

för de dåvarande medlemskandidaterna när de implementerades. Först när programmen 

förnyades 2000 och 2001 inkluderades de östeuropeiska länderna. Trafficking spelade inte 

heller någon större roll under EU:s förhandlingar med de nya medlemsländerna. Locher 

argumenterar att kampen mot trafficking var ett okontroversiellt mål som alla medlemsstater 

kunde enas kring och som därför lämpade sig för att symbolisera EU:s strävan efter 

jämställdhet och lika rättigheter. (Birgit Locher, ”International Norms and European 

Policy making. Trafficking in Women in the EU”, paper presenterat på Annual Meeting of 

the International Studies Association, 26 februari–1 mars 2003, Portland.) 

97. T.ex. Laura Agustin, Sex at the Margins. Migration, Labour Markets and the Rescue 

Industry, London 2007; Kamala Kampadoo m.fl. (red.), Trafficking and Prostitution Recon-

482 

punkter knappt har uppmärksammats i Sverige är det värt att ägna några 

ord även åt dem. 98 

I det följande koncentrerar jag mig på de aspekter av debatten som 

berör människohandeln för sexuell exploatering. Denna begränsning motiveras 

inte enbart av avhandlingens ämne, utan harmonierar även med 

utformingen av den internationella politiken. Visserligen omfattar FN:s 

och EU:s anti-traffickingpolitik rent formellt inte enbart kvinnor som säljer 

sex utan alla former av arbetskraftsexploatering, men som den tyska 

juristen Nora Markard har visat bevarar protokollen implicit gamla stereotyper. 

99 Markard påminner om att överenskommelsen från Palermo 

inte enbart omfattar protokollet mot människohandel, utan handlar om 

olika former av gränsöverskridande organiserad kriminalitet. Förutom 

människohandel behandlas människosmuggling och vapensmuggling i 

tre särskilda tilläggsprotokoll till den övergripande Palermokonventionen 

mot internationell brottslighet. Enligt Markard förstärker särskiljandet av 

människohandel och människosmuggling i praktiken könsstereotyper, 

som redan kommer till uttryck i titeln till protokollet om människohandel, 

Protocol to Prevent, Suppress and Punish Trafficking in Persons, Especially 

Women and Children. 100 Markard argumenterar att protokollet mot människohandel 

huvudsakligen används för att stoppa kvinnor som försöker 

sidered. New perspectives on migration, sex work, and human rights, London 2005; Rutvica 

Andrijasevic, Trafficking in women and the politics of mobility in Europe, Utrecht 2004. 

(, sett den 

18 april 2008); Philipp Thiée (red.), Menschenhandel. Wie der Sexmarkt strafrechtlich reguliert 

wird, Berlin 2008; samt Juanita Henning, Kolumbianische Prostituierte in Frankfurt 

– Ein Beitrag zur Kritik gängiger Ansichten über Frauenhandel und Prostitution, Freiburg 

1997. 

98. Två undantag är etnologen Beatriz Lindqvist som har undersökt människors förändrade 

livssituation i Östersjöregionen och socialantropologen Susanne Åsman som i sin 

kommande avhandling beskriver nepalesiska kvinnors prostitution i Indien utifrån ett 

migrationsperspektiv. (Beatriz Lindqvist & Mats Lindqvist, När kunden är kung. Effekter 

av en transnationell ekonomi, Umeå 2008.) 

99. Nora Markard, ”Prostitution im internationalen Recht. Zwischen moralischer Panik 

und organisierter Kriminalität”, i Thiée (red.), Menschenhandel, s 133 f. 

100. FN, Protocol to Prevent, Suppress and Punish Trafficking in Persons, Especially Women 

and Children, Supplementing the United Nations Convention Against Transnational Organized 

Crime, 2000. (, 

sett den 18 april 2008.) Min kursivering.

483 

ta sig till Väst för att tjäna pengar inom sexbranschen, medan protokollet 

mot människosmuggling framför allt riktar sig mot mäns illegala arbetskraftsinvandring. 

”Kvinnor säljs, män migrerar”, sammanfattar Markard 

den av protokollen transporterade föreställningen. 101 Hennes tes stärks 

av den svenska utredningen Människohandel och barnäktenskap – ett förstärkt 

straffrättsligt skydd från april 2008, som visar att samtliga svenska 

domstolsavgöranden beträffande människohandel som då fanns tillgängliga 

avsåg fall där offret utnyttjats i prostitution. 102 Åtskillnaden mellan 

”sålda” kvinnor och ”migrerande” män osynliggör å ena sidan kvinnors 

handlingskraft och å andra sidan våldet som även män utsätts för, menar 

Palermoprotokollets kritiker. 

Invändningarna mot de internationella anti-traffickingdokumenten 

gäller främst deras definition av människohandel, som kritiseras för att på 

samma gång vara för smal och för vid. När definitionen beskrivs som för 

smal avses framför allt försöket att skilja människohandel från människosmuggling 

och migration. Enligt kritikerna lämpar sig denna avgränsning 

dåligt för att beskriva de komplexa sammanhang som kännetecknar situationen 

för utlänningar i sexbranschen. 103 

När det talas om trafficking menas ofta en kvinna eller ett barn som 

kidnappas i sitt fattiga hemland, transporteras till ett rikare land, spärras 

in, våldtas och tvingas till prostitution. Sverige har i början av 2000-talet 

spridit denna föreställning såväl på hemmaplan som i andra länder, 

bland annat genom att låta Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever ingå i sin 

anti-traffickingkampanj. 104 Bilden av flickan som förälskar sig i en hallick 

och utlovas ett arbete som servitris i väst, utmanas av migrationsforskare 

som Rutvica Andrijasevic som argumenterar att trafficking snarare borde 

101. ”Frauen werden gehandelt, Männer migrieren” (Markard, ”Prostitution im internationalen 

Recht”, s 136). 

102. SOU 2008:41, Människohandel och barnäktenskap – ett förstärkt straffrättsligt skydd, 

s 91. 

103. Julia O’Connell Davidson, ”Will the Real Sex Slave Please Stand Up?”, i Feminist 

Review, 2006/83, s 4–22. 

104. Nordic Council of Ministers, Nordic-Baltic Campaign against Traficking in Women. 

Final report 2002, Köpenhamn 2004, s 115. Den norska sociologen May-Len Skilbrei har 

i opposition mot den svenska kampanjen påpekat att ”Lilja 4-ever bara är en film”. (May- 

Len Skilbrei, ”Lilja 4-ever er bare en film! Problematisk sammenblanding av fiksjon og 

fakta på prostitusjonsfeltet”, i Kvinneforskning, 2003/4, s 69–75.)

484 

beskrivas som en korrumperad form av migration. 105 Visserligen finns det 

människohandlare som lockar fattiga kvinnor med falska löften, men det 

är inte hela sanningen, menar hon. 

Andrijasevic utgår från att prostitution är ett av få alternativ för människor 

i desperata lägen att aktivt förändra sin situation. De flesta ”traffickingoffer” 

eller ”migrerande sexsäljare” skiljer sig enligt Andrijasevic inte 

från andra migranter i det att de lämnar sina hemländer i förhoppningen 

om att kunna spara ihop pengar för en bättre framtid, för att försörja familjemedlemmar 

eller för att finansiera sina barns utbildning. 106 Bristen 

på legala migrationsmöjligheter och västvärldens allt strängare migrationskontroller 

tvingar, enligt Andrijasevic och andra, migrationsvilliga 

människor att söka sig till kriminella kretsar som kan hjälpa dem att övervinna 

hårt bevakade gränser. 107 Gränsdragningen mellan människohandel, 

människosmuggling och migration anses osynliggöra dessa samband. 

”[I]f the primary concern is to locate, explain and combat the use of forced 

labour, slavery, servitude and the like, then there is no moral or analytical 

reason to distinguish between forced labour involving ’illegal immigrants’, 

’smuggled persons’ or ’victims of trafficking’”, menar därför även de brit- 

105. Andrijasevic, Trafficking in Women and the Politics of Mobility in Europe. 

106. Andrijasevic talar om ”sex work migration”. 

107. Europas gränskontroller minskar enligt denna logik inte människohandeln, utan 

bidrar istället till större desperation och utsatthet och mer människohandel. Lena Dammann 

påpekar att EU:s östutvidgning har lett till en nergång av antalet kvinnor från de nya 

medlemsländerna i den tyska kriminalpolisens statistik över traffickingoffer, medan antalet 

offer från länder utanför EU (t.ex. Ukraina) fortsätter ligga lika högt eller växer. (Lena 

Dammann, ”Aufenthalts- und Arbeitsrechte für Migrantinnen in der Prostitution”, i Thiée 

(red.), Menschenhandel, s 226.) Martin Schaar går ett steg längre när han driver tesen att 

Palermoprotokollet och EU:s rambeslut egentligen syftar till att bekämpa illegal invandring. 

Unionens intresse för ”traffickingoffren” härrör enligt honom främst ur behovet av 

vittnen och bevismedel för att kunna kontrollera migrationen. (Martin Schaar, ”’Menschenhandel’, 

illegale Migration und die EU-Osterweiterung”, i Thiée (red.), Menschenhandel, 

s 106 f.) Gerhard Walentowitz går så långt som att varna NGO:er för samarbete 

med polisen. Enligt honom instrumentaliseras organisationerna som uppgiftslämnare 

för polisen som behöver traffickingoffren för att kunna kartlägga migrationsvägar och 

för att förbättra gränsbevakningen. (Gerhard Walentowitz, ”Mit flächendeckender Polizeikooperation 

in den Überwachungsstaat. Kritische Anmerkungen zur Rolle von NGOs 

im Kontext europäischer Anti-Menschenhandels-Politik”, i Thiée (red.), Menschenhandel, 

s 183–219.)

485 

tiska sociologerna Bridget Anderson och Julia O’Connell Davidson. ”The 

distinction between trafficking and smuggling may be clear to those who 

attach political priority to issues of border control and national sovereignty, 

but it is far from obvious to those who are primarly concerned with the 

promotion and protection of the rights of migrant workers.” 108 

När den internationella definitionen kritiseras som för vid påpekar 

samma forskare att varken FN eller EU skiljer mellan människor som 

självständigt beslutar sig att migrera och sälja sexuella tjänster i Väst och 

dem som förs bort eller luras av någon. Kruxet med definitionen i de internationella 

dokumenten mot människohandel är enligt kritikerna att 

”[o]ffrets samtycke ska sakna betydelse när gärningsmannen uppträder 

på ett sådant sätt att detta skulle utgöra […] maktmissbruk, påverkan eller 

påtryckningar”. 109 Traffickingoffret kan alltså vara införstådd såväl med 

resan som med den anslutande verksamheten, men likväl betraktas som 

viljelöst offer om hon befinner sig i en desparat situation och är beroende 

av andra människor. Inte heller begreppen ”utnyttjande” och ”sexuell 

exploatering” är tydligt avgränsade i de internationella överenskommelserna, 

vilket gör det möjligt att bekämpa samtliga former av prostitution 

som uttryck för människohandel. 110 Denna möjlighet har utnyttjas såväl i 

Sverige som i Tyskland. 

Dåvarande svenske JämO Claes Borgström hänvisade till FN-definitionen 

när han i samband med bojkottsuppropet mot fotbolls-VM i Tyskland 

2006 kritiserade att tyskarna envisades med att skilja mellan sexarbete och 

tvångsprostitution. Följande citat är hämtat ur Borgströms debattartikel i 

Dagens Nyheter. 

Med den definitionen [dvs. FN:s] faller det mesta av det vi 

uppfattar som ”vanlig” prostitution också under kategorin 

trafficking, konstaterar Sigma Huda, FN:s särskilda rapportör 

108. Bridget Anderson & Julia O’Connell Davidson, ”Is Trafficking in Human Beings 

Demand Driven?”, IOM Migration Research Series No. 15, Geneve 2003, s 7. 

109. Rådets rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel, 

(, sett den 24 juni 2008). 

110. Jo Doezema, ”Who gets to choose? Coercion, consent, and the UN Trafficking Protocol”, 

i Rachel Masika (red.), Gender, trafficking and slavery, Oxford 2002.

486 

om mänskliga rättigheter och människohandel, i sin senaste 

rapport. Prostitution försiggår ytterst sällan utan att något av 

de tvångsmedel som ingår i definitionen av trafficking är för 

handen. […] Det innebär också, påpekar rapportören, att det 

knappast är meningsfullt att försöka dra en gräns mellan legal 

och illegal prostitution, som man gjort i de länder där prostitutionen 

är laglig. 111 

På samma sätt hänvisade den radikalfeministiskt inspirerade lobbygruppen 

Nordic Baltic Network, där bland annat ROKS och prostitutionsenheten 

vid socialtjänstförvaltningen i Stockholms stad ingick, till Palermoprotokollet 

för att ge stöd åt sin tes att ”[a]ll foreign women in prostitution 

are victims of trafficking”. 112 Även de polska sexsäljarna som förekom i 

bordellhärvan från 1976 och som jag nämnde i föregående avsnitt hade 

enligt denna definition varit offer för människohandel. 

Som jag ska visa mer utförligt i de följande avsnitten tyckte majoriteten 

av de tyska lagstiftarna i början av 2000-talet inte längre att prostitution i 

sig kränker den sexuella integriteten och strider mot människovärdet. I 

januari 2002 avskaffades därför paragrafen mot främjande av prostitution 

och prostitution erkändes som arbete i Tyskland. Koppleri var då bara förbjudet 

om det innebar exploatering och med detta menades kontrollen av 

en sexsäljares personliga eller ekonomiska rörelsefrihet. 113 Förmedlingen 

av kunder till prostituerade, och tvärtom, samt bordeller blev tillåtna. 

Denna legalisering upphävdes dock – åtminstone delvis – när Bundestag 

2005 skärpte paragrafen mot människohandel för sexuell exploatering, i 

enlighet med EU-rambeslutet, till att omfatta alla personer som ”genom 

utnyttjandet av ett tvångsläge eller hjälplöshet som är knuten till uppehället 

i ett främmande land, förmår en annan person att börja eller fortsätta med 

prostitutionen”. 114 Inte bara tvångsprostitution där offrets personliga eller 

111. Claes Borgström, ”Förslaget om VM-bojkott hotar männens identitet”, i DN, den 23 

april 2006. 

112. Nordic Baltic Network på 

(sett den 21 april 2008). 

113. Se nedan s 514. 

114. ”Wer eine andere Person unter Ausnutzung einer Zwangslage oder der Hilflosigkeit, 

die mit ihrem Aufenthalt in einem fremden Land verbunden ist, zur Aufnahme oder

487 

ekonomiska rörelsefrihet inskränks av förövaren, utan främjandet av all 

prostitution där sexsäljaren befinner sig i en nödsituation kriminaliserades. 

Förekomsten av ”migration för sexarbete” ifrågasätts av denna lagstiftning 

som grundar sig på den ovan nämnda föreställningen att alla utländska 

prostituerade är offer för trafficking. Palermoprotokollet implementerades 

trots att människohandelsparagrafens definitionen av prostitution som en 

form av sexuell exploatering stod i konflikt med det tyska erkännandet av 

prostitution som en legitim försörjningsform tre år tidigare. 115 

Kritiken mot Palermoprotokollet kommer främst från forskare och organisationer 

som utgår från att prostitution kan vara en acceptabel försörjningsform. 

Flera av deras invändningar behåller dock sin giltighet även 

om man inte håller med om denna utgångspunkt. 

Andrijasevic visar att de flesta utländska kvinnor som finns i sexbranschen 

i Europa har haft goda grunder att migrera och förklarar varför 

det är viktigt att erkänna kvinnornas beslutsamhet. Hon har undersökt 

anti-traffickinginformationen som fördelas av hjälpprojekt i Östeuropa 

och menar att många av dessa upplysningsaktioner missar sina syften, då 

kvinnor som försöker fatta medvetna beslut inte känner igen sig i kampanjer 

om naiva tjejer som söker jobb som servitris i Väst men hamnar 

hos en hallick. 116 Försöken att avhålla kvinnor från att lämna sina hem 

Fortsetzung der Prostitution […] bringt” (§ 232 StGB Menschenhandel zum Zweck der 

sexuellen Ausbeutung, i ”Vorschrift eingefügt durch das Siebenunddreißigste Strafrechtsänderungsgesetz 

– §§ 180b, 181 StGB – (37. StrÄndG) vom 11.2.2005”, i BGBl I, s 239). 

115. Monika Frommel, ”Schutz der persönlichen und wirtschaftlichen Bewegungsfreiheit 

von Prostituierten”, i Thiée (red.), Menschenhandel, s 91. 

116. Andrijasevic, Trafficking in women and the politics of mobility in Europe. Till undantagen 

hör informationsmaterialet som har tagits fram av det transnationella aids-preventionsprojektet 

TAMPEP för ”migrerade prostituerade” i Europa som grundades 1993. 

TAMPEP är ett EU-finansierat nätverk med partners i 24 europeiska länder. Till skillnad 

från Tyskland deltar Sverige inte i samarbetet. De andra medlemsländerna är Bulgarien, 

Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxenburg, 

Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Slovakien, Spanien, Storbritannien, 

Tjeckien, Ukraina, Ungern och Österrike. Organisationerna som ingår i nätverket 

riktar sig inte till ”traffickingoffer” utan talar istället om ”migrerade sexarbetare”. TAMPEP 

vill ge stöd åt kvinnor som har sökt sig till sexbranschen för att på egen hand förbättra sin 

livssituation. De riktar sig till sexsäljare som saknar bättre alternativ såväl i sina hemländer 

som i Väst och därför vill fortsätta med sin verksamhet. Projektet understödjer kvin-

488 

ifrågasätts även av Bridget Anderson och Julia O’Connell Davidson som 

påpekar att inte ens den personliga erfarenheten av farorna som är knutna 

till illegal invandring avhåller desperata människor från nya försök att ta 

sig till Europa. 117 Livsfarorna som människor utsätter sig för på överlastade 

flyktingsbåtar i Medelhavet är ett exempel på detta. 

Inte bara hjälporganisationer utan även polisen kämpar på förlorad 

mark om de utgår från en förenklad bild av trafficking. Att det är svårt att 

identifiera fall av människohandel om man utgår från fel mall vet också 

rättsväsendet. Den svenska utredningen Människohandel och barnäktenskap 

– ett förstärkt straffrättsligt skydd har undersökt varför den svenska 

lagen mot människohandel som trädde i kraft i juli 2002 ledde till färre 

domar än väntat. Fram till mars 2008 hade 15 domar vunnit laga kraft i Sverige. 

Efter att ha intervjuat åklagare konstaterade utredningskommittén 

att uttalandena i lagförarbetena i många fall omöjliggjort en 

tillämpning av bestämmelsen, eftersom de där angivna exemplen 

inte beskriver hur människohandelsförfaranden genomförs 

i praktiken. Det sistnämnda har lett till att domstolarna 

ofta valt att inte bifalla åtal för människohandel med hänvisning 

till att de förfarandena inte innehåller de moment och 

förfaringssätt som nämns i förarbetena. 118 

norna genom att informera om sätt att skydda sig från övergrepp och sexuellt överförbara 

sjukdomar. TAMPEP har utvecklat informationsbroschyrer på tolv olika språk om ämnen 

som hiv och aids, graviditet, kondomer och glidmedel, åtgärder när en kondom går sönder 

och säkerhetsråd för mötet med sexköpare. Transsexuella prostituerade informeras 

av TAMPEP dessutom om hormoner, silikon och bröstförstoringar. Andra verksamhetsområden 

är socialt arbete med sexsäljare, informations- och kunskapsutbyte mellan 

olika länder och rådgivningsbyråer, internationellt lobbyarbete samt dokumentation av 

situationen för prostitutionsmigranter i Europa. Se (sett den 17 april 

2008). Tyska organisationer som arbetar utifrån liknande grundsatser som TAMPEP är 

Ban Ying och Hydra i Berlin, Madonna i Bochum, Nitribitt i Bremen, Doña Carmen och 

FIM i Frankfurt, Amnesty for Women och Mucolade i Hamburg, Phoenix i Hannover, 

Kassandra i Nürnberg samt Huren Selbsthilfegruppe i Saarbrücken som 2003 tillsammans 

grundade en gemensam arbetsgrupp för ”migranter i sexarbetet”. Se informationsbladet 

”AG Migrantinnen in der Sexarbeit” som är tillgängligt på < www.madonna-ev.de/news. 

html> (sett den 17 april 2008). 

117. Anderson & O’Connell Davidson, Is Trafficking in Human Beings Demand Driven?, s 7. 

118. SOU 2008:41, Människohandel och barnäktenskap – ett förstärkt straffrättsligt skydd,

489 

Migranter och ”traffickingoffer” utsätts för övergrepp och exploatering, 

men denna exploatering ser inte nödvändigtvis ut som polisen och andra 

myndigheter förväntar sig och synliggörs inte heller i Palermoprotokollet, 

kritiserar även den tyska juristen Monika Frommel. Jag återkommer till 

hennes förslag på en lagteknisk lösning av dessa problem på avhandlingens 

sista sidor. 

Exkursen om trafficking föranleddes av att kristdemokraternas avvaktande 

hållning i den tyska debatten om tvångsprostitution under 1980-talet 

bidrog till att vänstern ifrågasatte deras goda avsikter när det gällde att 

stödja prostituerade. Jämförelsen mellan den svenska och den tyska debatten 

under senare år har dessutom visat att den svenska och den tyska 

politiken mot människohandel har börjat likna varandra till följd av det 

internationella samarbetet. Även den latenta konflikten mellan den av Palermoprotokollet 

inspirerade kriminaliseringen av människohandel för 

sexuell exploatering och den tyska prostitutionslagstiftningen har antytts. 

Detta konfliktfält blir än tydligare när det nu är dags att gå tillbaka till 

debatten som föregick den tyska prostitutionslagen. 

1990-talets lagförslag mot 

prostituerades diskriminering 

Något förenklat kan man tala om tre olika sätt att lagtekniskt bemöta prostitutionen. 

För det första kan verksamheten förbjudas och en eller flera av 

dess parter kriminaliseras såsom i Sverige. För det andra kan verksamheten 

legaliseras. Prostitution är då tillåtet men regleras av lagar som begränsar 

verksamheten till vissa områden, kräver regelbundna hälsokontroller 

av sexsäljare, förbjuder reklam för eller förmedlingen av prostitutionskontakter 

osv. När prostitutionen är legal kan sexsäljare fortfarande göra 

sig straffbara genom handlingar som inte är kriminella för människor 

som försörjer sig på andra sätt. De tyska kristdemokraterna och många 

tyska socialdemokrater förespråkade en legalisering av prostitutionen. 

Det tredje alternativet, avkriminalisering, innebär att all strafflagstiftning 

s 92.

490 

som gäller prostitution mellan vuxna samtyckande människor tas bort. 

Avkriminalisering utesluter inte att prostitutionen regleras. Till exempel 

kan sexsäljare som arbetar på bordell garanteras rätten att tacka nej till 

obehagliga kunder utan att förlora sin anställning. Det kan också finnas 

särskilda regler för dem som vill öppna en bordell, t.ex. att dessa människor 

inte får ha begått sexualbrott eller andra våldsdåd, eller att de bara 

får driva ett ställe i taget. Lagar som kan användas till att kontrollera och 

indirekt straffbelägga sexsäljare däremot, strider mot avkriminaliseringstanken. 

Prostitueradeprojekten och en stor grupp inom den tyska vänstern 

samt många tyska liberaler (FDP) förespråkade denna lösning. 119 

Oberoende av vilket av dessa lagstiftningsalternativ man förespråkar är 

det möjligt att problematisera prostitutionen och önska sig en minskning 

av verksamheten. 

Avkriminaliseringsförslag 

Die Grünens lagförslag från 1990 har jag presenterat i kapitel två. Partiet 

ville undanröja ”den rättsliga diskrimineringen av prostituerade” och 

satsade på en avkriminalisering för att nå detta mål. Samma sak gällde 

Die Grünens förslag från 1996 och vänsterpartiets (PDS) från 2000. 120 Det 

liberala FDP lämnade aldrig in ett eget lagförslag, men började efter den 

gemensama regeringstiden med kristdemokraterna (1982–1998) stödja 

avkriminaliseringen. 121 

Som jag berättat i kapitel två hade miljöpartiets initiativ för en ny prostitutionspolitik 

en tydlig feministisk prägel när Die Grünen började driva 

frågan. I sitt lagförslag från 1990 betonade miljöpartiet att prostitution i 

dess nuvarande form var nära knuten till manssamhället, vilket inte fick 

119. Beruf: Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, s 195 f; Christine Drössler & Jasmin 

Kratz (red.), Prostitution. Ein Handbuch, Marburg 1994; Christine Drössler (red.), Women 

at work. Sexarbeit, Binnenmarkt und Prostitution. Dokumentation zum Ersten Europäischen 

Prostituiertenkongress, Marburg 1992; (sett den 29 

februari 2008); Gail Pheterson (red.), A Vindication of the Rights of Whores, Seattle 1989; 

samt (sett den 29 februari 2008). 

120. Die Grünen, BT-Drs 11/7140, den 16 maj 1990, s 2; Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 

13/6372, den 26 november 1996, s 2; samt PDS, BT-Drs 14/4456, den 1 november 2000. 

121. T.ex. FDP i BT-Drs 14/7174, den 17 oktober 2001, s 9 f.

491 

glömmas bort vid verksamhetens avkriminalisering. Samhället upphör 

inte att vara ett patriarkat bara på grund av en lagändring, varnade miljöpartiet 

1990. 

Diskrimineringen av prostituerade är så fast förankrad, manssystemet 

så djupt insnärjt i profiterandet på prostitutionen, att 

prostituerades situation bara långsamt kommer att förändras 

också efter upphävandet av den rättsliga diskrimineringen. 122 

Utifrån sin feministiska analys betonade Die Grünen nödvändigheten av 

särskilda rättigheter för prostituerade. Under de kommande åren släppte 

miljöpartiet dock allt mer sin feministiska argumentation. Med den feministiska 

maktanalysen gav miljöpartiet upp sina krav om vissa särbestämmelser 

för sexsäljare gentemot andra yrkesgrupper. Såväl Die Grünens 

lagförslag från 1996 som vänsterpartiets (PDS) från 2000 fokuserade starkare 

på likheterna mellan sexsäljare och andra yrkesgrupper och ifrågasatte 

nödvändigheten av en särbehandling. 

Förbuden mot våldtäkt, misshandel, människohandel, frihetsberövande, 

tvång och hot räckte till för att skydda vuxna sexsäljare från övergrepp, 

betonade PDS. Lagar kring anställningsskydd och handelsvillkor skulle 

reglera bordellverksamheten. 123 I fall där den allmänna lagstiftningen inte 

räckte till skulle de allmänna bestämmelserna förbättras, vilket skulle 

komma alla människor tillgodo, argumenterade avkriminaliseringens 

förespråkare. Vänsterpartiet betonade att våldtäkt och misshandel inte 

var de enda problemen sexsäljare delade med andra kvinnor. Det fanns 

människor som sålde sex eftersom de var fattiga och hade få alternativ. 

På samma sätt som alla andra människor i nöd behövde dessa sexsäljare 

ekonomiskt stöd och tillgång till utbildning och arbete. Enligt samma logik 

beskrevs situationen för drogberoende kvinnor som säljer sex för att 

finansiera sitt missbruk. Likt andra missbrukare befann sig dessa personer 

122. ”Die Diskriminierung von Prostituierten ist so fest verankert, das Männersystem so 

tief in das Verdienen an der Prostitution verstrickt, daß sich die Situation von Prostituierten 

auch nach der Aufhebung rechtlicher Diskriminierung nur langsam ändern wird.” 

(Die Grünen, BT-Drs 11/7140, den 16 maj 1990, s 13.) 

123. PDS, BT-Drs 14/4456, den 1 november 2000, s 9.

492 

i en mycket utsatt situation och behövde hjälp för att bli av med sitt beroende. 

Sexsäljande utlänningar ansågs i sin tur dela många problem med 

andra invandrare. I inget av dessa fall hjälpte en restriktiv prostitutionspolitik, 

menade dess kritiker. De utgick från att sexsäljare är människor som 

andra och därför måste få samma rättigheter och behöver samma skydd 

som alla andra människor. 

Kopplerilagar beskrevs av avkriminaliseringens förespråkare som en 

form av särlagstiftning som borde avskaffas. Också i denna fråga var vänsterpartiet 

tydligast. 

Även kriminaliseringen av koppleri strider mot kvinnornas önskan 

om tryggare arbetsplatser. Åtgärder som är självklara gentemot 

anställda i andra yrken, såsom övervakning eller bestämmande 

om verksamhetens ort och tid, hotar på prostitutionens 

område att leda till fängelsestraff mellan sex månader och upp 

till fem år. För prostituerade leder detta till att de utanför gatuprostitutionen 

övervägande måste arbeta i kriminell miljö. 124 

Sexsäljare skulle få samma möjlighet som alla andra yrkesverksamma att 

välja samarbetspartner, arbetsplats och sätt att marknadsföra sina tjänster. 

”Friheten att få välja yrke betyder också att det inte får finnas särskilda 

straffrättsbestämmelser för denna yrkesgrupp”, argumenterade miljöpartiets 

Irmingard Schewe-Gerigk 1997 i Bundestag. 125 Sexsäljares livssituation 

fick inte försvåras i syfte att skydda kvinnorna. 126 

124. ”Auch die Strafbarkeit der Zuhälterei […] steht dem Wunsch der Frauen nach gesicherten 

Arbeitsplätzen entgegen. Maßnahmen, die bei abhängig Beschäftigten in anderen 

Berufen selbstverständlich sind, wie Überwachung oder Bestimmung von Ort oder Zeit 

der Tätigkeit, sind im Bereich der Prostitution mit Freiheitsstrafe von sechs Monaten bis 

zu fünf Jahren bedroht. Für Prostituierte hat dies zur Folge, dass sie außerhalb des Straßenstrichs 

überwiegend in kriminellem Milieu arbeiten müssen.” (Ibid., s 5.) 

125. ”Freiheit der Berufswahl bedeutet aber auch, daß es keine speziellen Strafrechtsvorschriften 

für diese Berufsgruppe geben darf.” (Irmingard Schewe-Gerigk, Bündnis 90/Die 

Grünen, i BT-Protokoll 13/169, den 17 april 1997, s 15354.) 

126. Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 12/5401, den 7 juli 1993, s 5.

493 

Avsked från den feministiska analysen 

Medan feministiska analyser fortsatte att vara vanliga i den tyska debatten 

om människohandel under hela 1990-talet hade beskrivningen av manssamhällets 

inflytande på prostitutionen en kort karriär i Bundestag. Efter 

1990 tonades sambanden mellan prostitution och kvinnoförtryck ner i 

alla lagförslag från Die Grünen och de förekom inte heller i debattinläggen 

från socialdemokraterna (SPD) och vänsterpartiet (PDS). Istället underströk 

partierna att även sexsäljande män drabbades av den rättsliga 

diskrimineringen och betonade att det gällde att bekämpa förtrycket av 

såväl kvinnliga som manliga prostituerade. Där Die Grünen i sitt lagförslag 

från 1990 hade skrivit att 

[d]en samhälleliga och rättsliga diskrimineringen av prostituerade 

är ytterligare en form av kvinnodiskriminering 127 

kompletterade de 1996: 

Likväl drabbas även manliga prostituerade av social och rättslig 

diskriminering. 128 

Där man tidigare hade förklarat att… 

[p]rostituerade är objekt för manligt sexbegär. Och de är objekt 

för ekonomisk exploatering. Exploateringen möjliggörs 

av den rådande rättsordningen som diskriminerar prostituerade 

129 

127. ”Die gesellschaftliche und rechtliche Diskriminierung von Prostituierten ist eine 

zusätzliche Form der Frauendiskriminierung.” (Die Grünen, BT-Drs 11/7140, den 16 maj 

1990, s 1; samt Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 13/6372, den 26 november 1996, s 1.) 

128. ”Gleichwohl sind aber auch männliche Prostituierte von sozialer und rechtlicher 

Diskriminierung betroffen.” (Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 13/6372, den 26 november 

1996, s 1.) 

129. ”Prostituierte sind Objekte männlicher Sexbegierde. Und sie sind Objekt ökonomischer 

Ausbeutung. Die Ausbeutung wird ermöglicht durch die herrschende Rechtsordnung, 

die Prostituierte diskriminiert.” (Die Grünen, BT-Drs 11/7140, den 16 maj 1990, 

s 6.)

494 

… nöjde man sig 1996 med följande mening: 

Den rådande rättsordningen möjliggör exploateringen och 

diskrimineringen av prostituerade. 130 

Avsnittet om ”orsaker till och funktionen av prostituerades diskriminering” 

i lagförslaget från 1990, där stigmatiseringen av sexsäljare beskrevs 

som ett uttryck för dubbelmoral och manliga maktintressen, utgick i 

förslaget från 1996. 131 Inte heller Hydras och LfH-kampanjens analys av 

prostitutionen som ett sätt att övervinna manssamhället fanns kvar i argumentationen 

efter 1990 års lagförslag. 

När socialdemokraterna (SPD) gjorde entré i debatten 1997 genom att 

presentera sitt förslag till en ny prostitutionslagstiftning var problembeskrivningen 

nästan helt fokuserad på rättsordningen och dess rötter i vad 

som beskrevs som en föråldrad sedlighetstradition. 132 Kristdemokraternas 

moralism – inte den patriarkala samhällsstrukturen – framställdes 

nu som sexsäljarnas huvudproblem. Genom att socialdemokraterna gav 

sig in i diskussionen om prostitutionens sedlighet, blev prostitutionen en 

moralfråga även för dem. Frågan om huruvida det är rätt eller fel att köpa 

eller sälja sexuella tjänster blev mer betydelsefull, och de prostituerades 

konkreta livssituation tenderade att hamna utanför blickfånget. Denna 

omprioritering kom till uttryck i socialdemokraternas lagförslag. SPD kritiserade 

att prostituerade inte kunde lagsöka för utebliven betalning och 

krävde ett erkännande av prostitutionen som en rättsgiltig handling av 

den kristdemokratiska regeringen. Andra lagar som begränsade sexsäljarnas 

arbete, koppleriparagraferna och lagen om obligatoriska hälsoundersökningar 

för prostituerade till exempel, berördes inte av socialdemokraternas 

förslag. Också senare var socialdemokraterna skeptiska till en total 

avkriminalisering av prostitutionen, vilket jag återkommer till. 

Såväl Die Grünens avkriminaliseringsförslag som socialdemokraternas 

förslag om en utvidgad legalisering diskuterades men avböjdes av Fa- 

130. ”Die herrschende Rechtsordnung ermöglicht die Ausbeutung und Diskriminierung von 

Prostituierten.” (Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 13/6372, den 26 november 1996, s 5.) 

131. ”Ursachen und Funktion der Diskriminierung von Prostituierten” (Die Grünen, BT- 

Drs 11/7140, den 16 maj 1990, s 11 f.). 

132. SPD, BT-Drs 13/8049, den 25 juni 1997.

495 

miljeutskottet i juni 1998. 133 Den kristdemokratiska regeringen med den 

liberala koalitionspartnern FDP följde utskottets rekommendation och 

röstade mot en reform av prostitutionslagstiftningen, detta trots att avkriminaliseringen 

stöddes av prostitutionsutredningen som regeringen hade 

tillsatt några år tidigare. 

Prostitutionsutredningen 

Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation von Prostituierten 

in der Bundesrepublik Deutschland är en knappt 400 sidor tjock rapport 

om prostituerades rättsliga och sociala situation i Tyskland i början av 

1990-talet. 134 Studien är gjord av sociologen Beate Leopold tillsammans 

med hennes kollega Elfriede Steffan, psykologen Nikola Paul och med 

stöd av juristen Margarete von Galen. Den var ett uppdrag av Familjeministeriet 

och publicerades i ministeriets skriftserie 1994 och i en andra 

upplaga 1997. Anledningen till att jag behandlar denna undersökning relativt 

kortfattat är att bundestagsledamöterna knappt hänvisade till den i 

den följande debatten vilket är anmärkningsvärt, för utredningen var välgjord 

och den enda som tillsattes under tiden en ny prostitutionslagstiftning 

diskuterades i Bundestag. En anledning kan ha varit författarnas ointresse 

för frågan om huruvida prostitutionen är rätt eller fel, som gjorde 

att varken krist- eller socialdemokrater kunde använda utredningen som 

argument i debatten om verksamhetens sedlighet. Inte heller vänsterpartiet 

PDS, som motiverade sina förslag om en avkriminalisering genom 

att teckna en allt ljusare bild av prostitutionen, hittade stöd i utredningen 

som visade att långt ifrån alla sexsäljare var självständiga egenföretagare. 

Leopold et al. bekräftade att lyxprostitution förekom i Tyskland och att 

långt ifrån alla sexsäljare tvingades till prostitutionen, men de skrev också 

om kvinnor som exploaterades av hallickar, var drogberoende, skuldsatta 

samt fysiskt eller psykiskt utmattade. Till skillnad från de svenska prostitutionsutredningarna 

kom den tyska inte med några förslag för att minska 

prostitutionen utan koncentrerade sig istället på sexsäljares möjligheter 

133. Ausschuß für Familie, Senioren, Frauen und Jugend, BT-Drs 13/11174, den 23 juni 

1998. 

134. Leopold m.fl., Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation von Prostituierten 

in der Bundesrepublik Deutschland.

496 

att påverka sin situation. Betänkandet är präglat av författarnas strävan 

att komma bort från en normativ lagstiftning och att ställa sexsäljarnas 

handlingsutrymme i centrum. 

Betänkandet inleds med en genomgång av litteraturen om prostituerades 

sociala situation i Tyskland och en överblick över lagstiftningen 

rörande prostitution. Rapportens huvuddel består av en beskrivning av 

prostitutionens utbredning, av verksamhetens statliga kontroll samt av 

sociala projekt för sexsäljare i tio tyska storstäder. 135 Beate Leopold och 

hennes kollegor hade intervjuat poliser, personalen på vårdcentraler, socialarbetare 

och företrädare för prostitueradeprojekt och beskrev vad dessa 

informanter visste om prostitution och hur de såg på fenomenet. 

Angående prostitutionens utbredning betonade utredningsgruppen att 

det var svårt att komma fram till exakta uppskattningar av antalet sexsäljare. 

Inte bara illegalt invandrade sexsäljare utan också lyxprostituerade och 

manliga sexsäljare hade ofta bara begränsad kontakt med sociala projekt 

och myndigheter, vilket försvårade en översyn. För att visa på variationen i 

informanternas bedömning av prostitutionens utbredning sammanställde 

Leopold et al. uppgifterna i en tabell. I de 10 undersökta städerna arbetade 

enligt denna tillsammans mellan 15.315 och 22.850 kvinnor i prostitutionen. 

Flest sexsäljare kände man till i Hamburg där siffrorna låg mellan sex 

och tio tusen beroende på vem som tillfrågades. I Berlin utgick man från 

att ungefär fem tusen kvinnor sålde sexuella tjänster, i Dortmund cirka 

två tusen och i München talade man om ett tusen prostituerade. I östra 

Tyskland där prostitutionen officiellt var utrotad under DDR-tiden var 

verksamheten relativt okänd. Mellan 100 och 450 kvinnor prostituerade 

sig enligt informanterna i Rostock, Leipzig och Dresden. 136 I utredningen 

kompletterades denna uppskattning med ingående beskrivningar av prostitutionens 

kännetecken i de olika städerna. Leopold et al. informerade 

om att sexsäljarnas inkomstmöjligheter och köparnas efterfrågan varierade 

städerna emellan, liksom förekomsten av bordeller, gatuprostitution 

och drogmissbruk. Även uppgifterna om andelen sexsäljare i hallickbero- 

135. Städerna som ingår i undersökningen är Hamburg, Berlin, Dortmund, Frankfurt am 

Main, Stuttgart, München, Rostock, Franfurt an der Oder, Leipzig och Dresden. 

136. Leopold m.fl., Dokumentation zur rechtlichen und sozialen Situation von Prostituierten 

in der Bundesrepublik Deutschland, s 258.

497 

ende och utländska prostituerade skilde sig åt mellan städerna. 

Tyskland är en förbundsrepublik där lagstiftningen varierar mellan 

olika delstater. Denna variation försökte Leopold et al. utnyttja för att dra 

slutsatser om olika lagars inflytande på sexsäljares situation. Med tanke på 

osäkerheten i uppgifterna om prostitutionen var detta ett vanskligt projekt. 

Utredarna var medvetna om att lagstiftningen inte bara påverkade 

prostitutionens utformning utan också myndigheternas kontakt med de 

prostituerade. När informanternas uppgifter skilde sig åt mellan olika städer 

behövde detta inte innebära att prostitutionen var utformad olika i 

olika städer utan kunde också bero på att informanterna lade märke till 

olika delar av verksamheten. Det var alltså med vissa förbehåll utredarna 

drog följande slutsatser. 

München, i den katolska delstaten Bayern, inskred hårdast mot prostitutionen. 

En 21 sidor lång förordning delade in staden i 27 olika zoner där 

prostitutionen antingen var förbjuden eller begränsad på olika sätt (Sperrgebietsverordnung). 

Enligt Leopold et al. krävde bestämmelsen en god 

juridisk grundförståelse hos sexsäljarna som straffades med höga böter 

om de letade efter kunder i fel område. 137 Medan sexsäljare som bröt mot 

regleringen i Hamburg, Dortmund, Frankfurt och Stuttgart tolererades 

av myndigheterna så länge de uppträdde diskret, vidtog polisen i München 

kraftåtgärder. Prostituerade som bröt mot bestämmelsen mer än två 

gånger hotades där av fängelsestraff. Enligt Leopold et al. förvärrade regleringen 

sexsäljarnas utsatthet. Prostitutionen förflyttades till stadens utkanter 

där tillgången på nödtelefoner, regnskydd, toaletter och vatten var 

begränsad. Höga böter för prostitution i stadskärnan verkade dessutom 

leda till att sexsäljare fick ta emot ytterligare kunder för att kunna betala 

sina straff. Även den jämförelsevis höga andelen prostituerade i München 

som var beroende av en hallick ansågs stå i samband med stadens restriktiva 

prostitutionspolitik. Kriminaliseringen av prostituerade som tog 

emot kunder i centrum verkade öka kvinnornas utsatthet och hallickarnas 

handlingsutrymme. Med hänvisning till uppgifterna från Berlin där 

prostitutionen var tillåten i alla delar av staden, konstaterade Leopold et 

al. att en liberal politik istället minskade hallickars inflytande. 138 Eftersom 

137. Ibid., s 273. 

138. Ibid., s 93.

498 

begränsningen av prostitutionen inte var i sexsäljarnas intresse och inte 

underlättade deras situation, rekommenderade utredningsgruppen att 

avskaffa förordningen. 139 På ett liknande sätt argumenterade Leopold et 

al. för ett avskaffande av obligatoriska hälsokontroller, för en reformering 

av de delar av koppleriparagrafen som förhindrade goda arbetsvillkor för 

sexsäljare samt för en reformering av utlänningslagen. Utredningsgruppen 

kritiserade att restriktiva migrationsbestämmelser innebar ett liv i 

illegalitet för många utländska prostituerade och att de ledde till större 

risk för exploatering. 140 Dessutom ville författarna förbättra prostituerades 

tillgång till a-kassa och omskolningserbjudanden och rekommenderade 

fler projekt för sexsäljare som ville sluta med prostitutionen. Som nämnts 

byggde alla dessa förslag på utredningens utgångspunkt att öka sexsäljares 

självbestämmande. 

Frågor som var centrala för de svenska prostitutionsutredningarna – 

prostitutionens skadeverkningar på de direkt berörda och på samhället i 

stort samt möjligheter att minska prostitutionen – diskuterades inte av den 

tyska utredningsgruppen. Rapportens genomgång av prostitutionens utbredning 

i de olika städerna är ett tydligt exempel på detta förbigående. 

Uppgifterna om den relativt låga andelen prostituerade i det restriktiva 

München (ca 1 sexsäljare per 1.300 invånare) jämfört med Berlin (ca 1 per 

680 invånare) och Hamburg (ca 1 per 200 invånare) som båda hade en 

mer liberal prostitutionspolitik kan tolkas på olika sätt. Å ena sidan skulle 

man kunna dra slutsatsen att den restriktiva politiken i Bayern ledde till 

en minskning av prostitutionen medan avsaknaden av prostitutionsfria 

zoner i Berlin och avsaknaden av obligatoriska läkarundersökningar i Berlin 

och Hamburg ledde till att fler prostituerade sig i dessa städer. Å andra 

sidan kan man tolka siffrorna som ett tecken på att sociala projekt och 

myndigheter i Berlin och Hamburg hade en bättre relation till sexsäljarna 

i sina städer och därför en mer omfattande kunskap om prostitutionens 

utbredning än myndigheterna i München som kontrollerade och bestraffade 

sexsäljare snarare än att stödja kvinnorna. Det intressanta är att Beate 

Leopold och hennes kollegor inte gick in på någon av dessa förklaringar. 

Prostitutionens utbredning ingick i kartläggningen, men Leopold et al. 

139. Ibid., s 309. 

140. Ibid., s 264 & 272.

499 

värderade varken dessa siffror eller kom med förslag på att begränsa verksamheten. 

Autonomiprincipen och den kommunitära principen som jag introducerade 

som analysinstrument i slutet av kapitel ett, kan bidra till en 

bättre förståelse av utredningsgruppens utgångspunkt. Det faktum att de 

tyska utredarna, till skillnad från sina svenska kollegor, inte tyckte att prostitutionens 

potentiella skadeverkningar motiverade en begränsning av 

verksamheten kan tolkas utifrån autonomiprincipens misstro till statlig 

inblandning i individers liv. Prostitutionens potentiella skadeverkningar 

kräver utifrån detta perspektiv inget statligt förbud då även riskabla levnadssätt 

bör tillåtas. Enligt autonomiprincipen är det inte heller statens, 

utan individernas ansvar att avgöra den moraliska frågan huruvida det 

är rätt eller fel att sälja eller köpa sexuella tjänster. Det är inte staten och 

dess tjänstemän i parlamentet, domstolar och kommuner, hos polisen och 

andra myndigheter, utan civilsamhället som ska vara samhällets normbildande 

instans. Visst kan staten verka för en minskning av prostitutionens 

risker och se till att sexsäljares handlingsutrymme stärks, men sexhandelns 

samhälleliga konsekvenser framstår som mer ointressanta. Individens 

rättigheter, inte samhällets bästa måste enligt autonomiprincipen 

ligga till grund för statlig reglering. 

I Sverige har många debattörer hävdat att det är lagstiftarnas uppgift 

att verka för en minskning av prostitutionen eftersom den är skadlig och 

ingenting som en kvinna egentligen vill ägna sig åt. Denna argumentation 

harmonierar väl med ett kommunitärt tänkesätt. Vad som är ett acceptabelt 

levnadssätt definieras då inte av den risktagande individen utan av 

den normerande staten. Enligt den kommunitära principen ska staten ta 

sitt ansvar genom att skydda individen från dess egna beslut. De svenska 

koppleri- och sexköpslagarna är tydliga exempel på denna logik. Varken 

den ena eller den andra syftar till att minska riskerna som kan följa med 

prostitution utan båda ska istället motverka en riskabel verksamhet. Sexsäljares 

rättigheter och handlingsutrymme stärks inte av dessa lagar som 

istället ska leda samhället vidare på vägen mot en av kollektivet definierad 

jämställdhet. Enligt den svenska lagen som kriminaliserar människor som 

främjar betalt sex mellan införstådda vuxna, dvs. hyresvärdar, annonsörer 

och andra kontaktförmedlare som samarbetar med sexsäljare på deras

500 

villkor, är koppleri inte ett brott mot individuella rättigheter utan ett brott 

mot staten och det som anses vara samhällets bästa. 

Legaliseringsreform 

Efter valet 1998 bildade socialdemokraterna och Bündnis 90/Die Grünen 

en ny regering. Införandet av en antidiskrimineringslag för sexsäljare ingick 

i koalitionsfördraget mellan de båda partierna. 

Redan från början stod det klart att socialdemokraterna (SPD) var 

skeptiska mot de långtgående avkriminaliseringskraven i miljöpartiets 

tidigare lagförslag. Som nämnts förespråkade SPD i sitt förslag från 1997 

istället en reformerad legalisering. Den lilla koalitionspartnern Bündnis 

90/Die Grünen som hade gett upp sina feministiska argument var nu beredd 

till ytterligare kompromisser. Avkriminaliseringskraven släpptes och 

domstolarnas tolkning av prostitutionen som en sedlighetssårande verksamhet 

pekades även av Die Grünen ut som sexsäljarnas huvudproblem. 

I jämförelse med miljöpartiets tidigare politik innebar fokuseringen på 

sedligheten inte bara en avsmalning av problemformuleringen, utan även 

ett avsteg från tänkesättet som hade präglat partiets tidigare engagemang, 

dvs. från det jag har kallat för autonomiprincip. Det är dessa förändringar 

som diskuteras på de närmaste sidorna. 

Under tiden som den röd-gröna regeringen arbetade fram sitt gemensamma 

lagförslag omprövades osedlighetsförklaringen av prostitutionen 

även inom rättsväsendet. Ett rättsfall som diskuterades mer än alla andra 

i detta sammanhang, såväl i media som i Bundestag, var rättegången i 

förvaltningsdomstolen i Berlin 2000 mot Felicitas Weigmann och hennes 

Café Pssst!. Eftersom detta fall aktualiserade många frågor som fick 

betydelse för den följande lagändringen, presenteras även Weigmannfallet 

mer ingående. I Bundestag användes rättegången dessutom av flera ledamöter 

som argument för en liberalare lagstiftning. 141 

141. T.ex. Christina Schenk, PDS, i BT-Protokoll 14/143, den 18 januari 2001, s 14074; 

Anni Brandt-Elsweier, SPD, i BT-Protokoll 14/143, den 18 januari 2001, s 14904; SPD & 

Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 14/5958, den 8 maj 2001, s 4; Anni Brandt-Elsweier, SPD, 

i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16486; samt Irmingard Schewe-Gerigk, Bündnis 

90/Die Grünen, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16489.

501 

Felicitas Weigmanns Café Pssst! och dess sedlighet 

Medan sexsäljaren Pieke Biermann var den ledande gestalten när prostitutionsdebatten 

kom i gång i Tyskland i slutet av 1970-talet var den nyblivna 

bordellägaren och före detta sexsäljaren Felicitas Weigmanns namn 

på allas läppar 20 år senare. Weigmanns Café Pssst! i Berlin blev känt i 

hela Tyskland efter att distriktnämnden (Bezirksamt) i stadsdelen Wilmersdorf 

stängde bordellen 1999. Nämnden hade fått reda på att Weigmanns 

café tjänade som kontaktställe för prostituerade och deras kunder. 

Det i sig var inte förbjudet, men baren tycktes inte vara tillräckligt avskild 

från bordellrummen som Weigmann hyrde ut på andra sidan gården. 

Inte heller rumsuthyrningen var förbjuden i sig, men i kombination med 

baren ansågs Weigmanns verksamhet främja osedlighet. Distriktnämndens 

tjänstemän rekommenderade Weigmann att anställa en bulvan som 

skulle sköta en av verksamheterna. Liknande etablissemang drevs i Berlin 

på detta sätt, men Weigmann vägrade att gå med på denna lösning som 

hon uppfattade som ett uttryck för en skenhelig dubbelmoral. 142 Som tidigare 

nämnts möjliggjorde restauranglagen att restaurangtillstånd drogs in 

i fall där ägaren befarades just främja osedlighet (Unsittlichkeit). Distriktsnämnden 

bestämde sig för att vidta denna åtgärd. 

När Weigmann framförde klagomål bestämde sig förvaltningsdomstolen 

att pröva prostitutionens påstådda osedlighet mer noggrant än vad 

domstolar tidigare hade gjort. Enligt juristen Thomas Henkel översteg 

domstolens ansträngningar vad som hade varit nödvändigt för att komma 

fram till en dom, vilket tyder på att domarna inte bara intresserade sig för 

det aktuella fallet, utan dessutom hade ambitionen att skapa basen för en 

ny argumentation angående prostitutionens sedlighet. 143 

Den metod förvaltningsdomstolen valde för att bedöma om Weigmanns 

verksamhet främjade osedlighet skilde sig från tillvägagångssättet 

riksdomstolen hade lagt fast i domen från 1901. Medan domarna enligt 

142. VG Berlin, Az VG 35 A 570.99, i Humboldt Forum Recht, på 

(sett den 16 september 

2008). 

143. Thomas Henkel, ”Sittenwidrigkeit der nackten Bürgerin?”, i Humboldt Forum Recht, 

2001/5, s 5, på (sett den 16 september 2008).

502 

det gamla tillvägagångssättet skulle definiera sedligheten utifrån sin föreställning 

om hur ”rimligt och rättrådigt tänkande” människor skulle bedöma 

den aktuella frågan, betonades i Weigmannfallet att ”domarna inte 

får förlita sig på sin personliga sedlighetskänsla, utan måste på empiriskt 

vis fastställa objektiva indicier”. 144 Sedligheten betraktades nu som ”ett empiriskt 

och inte ett normativt fenomen”. 145 Inte, som tidigare, domarnas 

tolkning av de rättrådigas moraluppfattning utan befolkningsmajoritetens 

åsikter skulle nu definiera sedlighetsparagrafens innehåll. 

Förvaltningsdomstolens ordförande, domaren Percy MacLean startade 

en opinionsundersökning bland berörda institutioner och föreningar. 

Totalt tillfrågades 50 organisationer om deras bedömning av prostitutionen. 

Av dessa instanser lämnade 17 in ett ställningstagande. 146 Materialet 

komp letterades med en liknande undersökning som prostitueradeprojektet 

Hydra hade startat 1995 i samarbete med Annegret Bergmann 

som arbetade som jämställdhetsombud för staden Kiel samt för gruppen 

Amnesty for Women i Hamburg. 147 Syftet med Bergmanns och Hydras 

144. ”[…] darf der Richter nicht auf sein persönliches sittliches Gefühl abstellen, sondern 

muss auf empirische Weise objektive Indizien ermitteln” (VG Berlin, Az VG 35 A 570.99, 

”Leitsätze”, nr 3). 

145. ”[…] weshalb es sich um ein empirisches und nicht um ein normatives Phänomen 

handelt.” (VG Berlin, Az VG 35 A 570.99, ”Urteil”, nr 25.) 

146. Dessa var Institut für Kriminalwissenschaften an der Universität Münster, Projekt 

feministische Rechtswissenschaft Humboldt-Universität zu Berlin, Deutscher Juristinnenbund, 

Pro Familia, Bund Deutscher Kriminalbeamter, Zentralverband des Deutschen 

Handwerks, Industrie- und Handelskammer zu Berlin, Deutscher Industrie- und Handelstag, 

Deutscher Städtetag, Deutscher Gewerkschaftsbund, ÖTV, Deutsche Angestellten-Gewerkschaft, 

Arbeitsgemeinschaft der Evangelischen Jugend in der BRD, Evangelische 

Aktionsgemeinschaft für Familienfragen, Kirchenamt der ev. Kirche in Deutschland, 

Konsistorium der ev. Kirche in Berlin-Brandenburg och Caritas-Verband für Berlin. Till 

de 22 som inte svarade alls hör Zentrum für Interdisziplinäre Frauen- und Geschlechterforschung 

an der Universität Frankfurt am Main, Deutscher Beamtenbund, Bundesverband 

der Freien Berufe, Deutscher Ärztinnenbund, Deutscher Frauenrat, Bundesanstalt 

für Arbeit, Bund der Deutschen Katholischen Jugend, Erzbistum Berlin och Zentralrat der 

Juden in Deutschland. Bland de elva som meddelade att de inte kunde yttra sig om sina 

medlemmars uppfattning fanns Deutscher Anwaltsverein, Deutscher Richterbund, Bundesärztekammer 

och Marburger Bund. För en lista med samtliga tillfrågade, se VG Berlin, 

Az VG 35 A 570.99, ”Urteil”, nr 20. 

147. På tyska var Annegret Bergmanns titel ”Frauenbeauftragte der Landeshauptstadt 

Kiel”. Breven Hydra och Bergmann samlade in är arkiverade i Hydras arkiv samt i förvalt-

503 

insamling var att bevisa att prostitueraderörelsens krav på erkännandet 

av prostitutionen stöddes av stora delar av befolkningen. Även debatten i 

Bundestag, tidigare domstolsbeslut och av dem utlösta reaktioner i media, 

betraktades av domstolen som konkret fastställbara indicier för samhällets 

syn på prostitution. 

I sina svar till domstolen var organisationerna i stort sett eniga om 

att sedlighetsparagraferna hade negativa konsekvenser för sexsäljare och 

därför var ohållbara. Dessutom välkomnades vänsterns förslag om att erkänna 

prostitutionen och att integrera sexsäljare i det sociala systemet i 

de flesta ställningstaganden. Även en opinionsundersökning bland tusen 

slumpmässigt utvalda tyskar från augusti 1999 hade visat att 68 procent av 

de tillfrågade (69 procent bland kvinnorna) stödde vänsterns antidiskrimineringsplaner. 

I åldersgruppen 30 till 45 år förespråkade hela 77 procent 

dessa reformförslag. 148 Domstolen konstaterade vidare att medierna 

hyllade Felicitas Weigmanns mod och civilkurage. I juli 2000 visade den 

tyska public service-kanalen ZDF ett 30 minuter långt program om Weigmann 

och Café Pssst! utan att en enda gång ifrågasätta hennes verksamhet. 

149 Dagstidningen Berliner Morgonpost skrev om ”En horas triumf ”, 

Frankfurter Allgemeine Zeitung att ”Framsteget finns i bordellen”, och 

Die Welt trodde att Felicitas Weigman var en ”prostituerad [som] skulle 

kunna göra rättshistoria”. 150 Domaren Percy MacLean tolkade dessa faktorer 

som bevis på att prostitution som utövas av införstådda vuxna och 

utan kriminella följder inte längre betraktades som sedlighetssårande av 

befolkningen. Den 1 december 2000 tillerkände förvaltningsdomstolen i 

Berlin Felicitas Weigmann rätten att driva sitt Café Pssst! med angränsande 

rumsuthyrning. Domstolen påpekade att kvinnorna som arbetade på 

Café Pssst! arbetade självständigt och utan påtryckningar beträffande arbetstider 

och urval av kunder. Stängningen av Weigmanns etablissemang 

ningsdomstolens handlingar. Delar av breven citeras i domen. Se VG Berlin, Az VG 35 A 

570.99, ”Urteil”, nr 85–99. 

148. VG Berlin, Az VG 35 A 570.99, ”Urteil”, nr 41. 

149. 37 Grad, på ZDF, den 25 juli 2000. Jfr VG Berlin, Az VG 35 A 570.99, ”Urteil”, nr 38. 

150. ”Der Triumph einer Hure”, i Berliner Morgonpost, den 11 maj 2000; ”Im Puff liegt 

der Fortschritt”, i Frankfurter Allgemeine Zeitung, den 11 maj 2000; samt ”Prostituierte 

könnte Rechtsgeschichte machen”, i Die Welt, den 11 maj 2000. Se även VG Berlin, Az VG 

35 A 570.99, ”Urteil”, nr 38.

504 

skulle förmodligen inte förbättra utan försämra situationen och arbetsvillkoren 

för dessa kvinnor, argumenterade MacLean. 151 

Det faktum att Weigmann fick tillbaka restaurangkoncessionen välkomnades 

av de flesta instanser som hade yttrat sig i fallet och förvaltningsdomstolen 

hyllades. De allra flesta verkade vara lättade över att rättsväsendet 

äntligen hade inskridit mot diskrimineringen av sexsäljare. Om 

man granskar domstolens tillvägagångssätt närmare visar det sig emellertid 

att fler borde ha varit kritiska. 

Redan före domslutet pekade juridikprofessorn Susanne Baer från projektet 

Feministisk rättsvetenskap vid Humboldtuniversitetet i Berlin på 

riskerna med domstolens opinionsundersökning. Enligt henne fick ett 

civilrättsligt betydelsefullt begrepp som sedlighet inte härledas ur befolkningens 

åsikter. Baer kritiserade att domstolens undersökning varken var 

representativ eller metodologiskt säkrad. Dessutom stred domstolens tillvägagångssätt, 

enligt Baer, mot den tyska grundlagen enligt vilken befolkningsmajoritetens 

uppfattning inte får äventyra enskildas rättigheter. ”Då 

allmänna fri- och rättigheter i rättsstaten även skyddar minoriteter, kan 

majoritetsuppfattningen som ogillar vissa verksamheter, preferenser eller 

människor i sig inte prägla rättsordningen”, argumenterade professorn i 

sitt ställningstagande. 152 I Weigmannfallet tyckte de berörda att befolkningen 

hade svarat ”rätt”, men vad skulle hända om den svarade ”fel” en 

annan gång? 

Fler invändningar hade kunnat riktas mot likhetstecknet domstolen 

satte mellan ett stort stöd för sexsäljares integration i välfärdsstaten å ena 

sidan och samhällets acceptans av prostitutionen å andra sidan. Särskilt 

om man läser kommentaren som de kyrkliga institutionerna hade lämnat 

in framstår domarnas slutledning som problematisk. Liksom alla andra 

organisationer som presenteras i förvaltningsdomstolens motivering uttalade 

sig de kristna mot den sociala och rättsliga diskriminering som sedlighetsparagraferna 

innebar för sexsäljande kvinnor och män. Domstolens 

151. VG Berlin, Az VG 35 A 570.99, ”Urteil”, nr 14 & 33. 

152. ”Da Grundrechte auch Minderheiten im Rechtsstaat schützen, kann die Mehrheitsauffassung, 

die bestimmte Tätigkeiten, Präferenzen oder Menschen ablehnt, als solche die 

Rechtsordnung nicht prägen.” (Susanne Baer, utlåtande insamlat i samband med Weigmannrättegången, 

i Arkiv Verwaltungsgericht Berlin.)

505 

slutsats att prostitutionen därmed inte längre ansågs sedlighetssårande 

stöddes däremot inte av kyrkorna, som istället ifrågasatte sedlighetsparagrafernas 

plats i lagböckerna. Till skillnad från domstolen skilde kyrkorna 

mellan moraliska betänkligheter och juridiska konsekvenser. Socialvårdsorganisationen 

inom den katolska kyrkan, Caritas, förklarade i sitt brev 

till förvaltningsdomstolen att man var bunden till den katolska kyrkans 

etiska och teologiska bedömning av prostitutionen och därför inte kunde 

godkänna verksamheten. Samtidigt betonade organisationen sin vilja att 

förbättra de prostituerades sociala läge och uttalade sig därför för Felicitas 

Weigmanns bordellverksamhet. 153 Den protestantiska före ningen för 

familjefrågor, Evangelische Aktionsgemeinschaft für Familienfragen e.V. 

(EAF), underströk i sitt brev till domstolen på samma sätt som katolska 

Caritas att prostitution inte var förenligt med kyrkans värdering av sexualiteten. 

Men liksom Caritas argumenterade EAF att det rättsliga bemötandet 

av problemet måste skiljas från en ren etisk värdering. EAF företrädde 

en pragmatisk ståndpunkt som syftade till att prostituerade inte 

skulle lämnas skyddslösa bara på grund av att deras sysselsättning utifrån 

kristen moral inte betraktades som värd att understödja. 154 Prästen Ludwig 

Schneider från den protestantiska församlingen Weißfrauengemeinde 

i Frankfurt am Main uttryckte denna uppfattning med följande ord: 

För mig som teolog är marknadsföringen av den mänskliga 

sexualiteten som en saluförd vara ingen ideal- eller målföreställning. 

Mänsklig sexualitet är i dess olika former – enligt 

olika nya uttalanden av den protestantiska kyrkan – en god 

gåva från Gud. Den har sin plats, i bästa fall, i kärleksrelationen 

mellan två likaberättigade och varandra förbehållslöst 

omhändertagande partners. De samhälleliga förutsättningarna 

kräver emellertid kompromissvilja av oss. 155 

153. Caritas, utlåtande insamlat i samband med Weigmannrättegången, i Arkiv Verwaltungsgericht 

Berlin. 

154. EAF, utlåtande insamlat i samband med Weigmannrättegången, i Arkiv Verwaltungsgericht 

Berlin. 

155. ”Als Theologe ist für mich die Vermarktung menschlicher Sexualität als käufliche 

Ware keine Ideal- oder Zielvorstellung. Menschliche Sexualität in ihren verschiedenen 

Formen ist – so verschiedene neuere Erklärungen der evangelischen Kirche – eine gute

506 

Med en något tillrättalagd tolkning av historien om Juda och Tamar i 

Första Moseboken argumenterade Ludwig Schneider att det även i Bibeln 

finns exempel som visar på att sexsäljare borde ha rätt till lön trots att deras 

verksamhet betraktas som sedlighetssårande. Församlingen citerade 

följande meningar från berättelsen om sexköparen Juda och Tamar som 

sålde sex på gatan: 

Och han gick bort till henne där hon satt vid vägkanten. ”Låt 

mig ligga med dig”, sa han. […] Hon sa: ”Vad betalar du för 

det?” Juda svarade: ”Jag skickar en killing ur min hjord.” ”Då 

får du ge mig en pant tills du har skickat den”, sa hon. ”Vad ska 

du ha i pant?” frågade han. Hon svarade: ”Ditt sigill och sigillsnodden 

och staven du har i handen.” Han gav henne vad hon 

begärde och låg sedan med henne, och hon blev havande. 156 

Enligt Weißfrauengemeinde fick fru Tamar som hade prostituerat sig inte 

lönen som Juda hade lovat henne, men när Juda några månader senare 

träffade Tamar sa han: ”Hon har rätten på sin sida”, och erkände enligt 

Weißfrauengemeinde sin skuld. 157 I församlingens ställningstagande förtydligade 

bibelreferensen att kraven på rättigheter för sexsäljare kan mo- 

Gabe Gottes. Sie hat ihren Ort bestenfalls in einer Liebesbeziehung zweier Gleichberechtigter, 

sich vorbehaltlos annehmender Partner. Die gesellschaftlichen Gegebenheiten fordern 

von uns jedoch Kompromissbereitschaft ab.” (Ev-luth Weißfrauengemeinde, utlåtande 

insamlat i samband med Weigmannrättegången, i Arkiv Verwaltungsgericht Berlin.) 

156. 1 Mos 38:16–18, Bibeln, Göteborg 1999. Jfr Ev-luth Weißfrauengemeinde, utlåtande 

insamlat i samband med Weigmannrättegången. 

157. ”Doch die Frau Tamar, die sich prostituiert hatte, kam nicht zum versprochenen 

Lohn des Freiers Juda. … Juda sah sich die Sachen genau an und sagt dann: ’Sie ist im 

Recht, die Schuld liegt bei mir’.” (Ev-luth Weißfrauengemeinde, utlåtande insamlat i samband 

med Weigmannrättegången.) Församlingen utelämnar i sitt bibelreferat att Juda 

hade försökt betala men inte kunnat hitta Tamar då hon höll sig gömd. Inte heller det 

faktum att Juda var omedveten om att den beslöjade kvinnan han hade köpt sex av var 

hans egen svärdotter nämns av Weißfrauengemeinde. När Juda nåddes av ryktet att Tamar 

hade ”horat” sa han enligt Moseboken: ”För ut henne, hon ska brännas!” (1 Mos 38:24.) 

Anledningen till att Juda till sist stoppade bränningen var att han insåg att han själv hade 

legat med Tamar och att Tamar hade hängivit sig åt honom ”eftersom jag [Juda] inte gav 

henne åt min son Shela”. (1 Mos 38:26.) Det var därför Juda insåg att Tamar hade ”rätten 

på sin sida” (ibid). Även dessa delar av berättelsen utelämnas av Weißfrauengemeinde.

507 

tiveras även utifrån en kristen syn som tar avstånd från prostitutionen. 158 

Inte bara Caritas, EAF och Weißfrauengemeinde utan också hela den protestantiska 

tyska kyrkan (Evangelische Kirche Deutschlands), Hamburgs 

biskop, den protestantiska församlingen Osdorfer Born samt ordföranden 

för protestantiska regionsförbundet i Frankfurt am Main, kritiserade sedlighetsbegreppets 

funktion i de tyska lagböckerna. 159 Kyrkorna problematiserade 

prostitutionen utifrån etiska grundsatser men ville samtidigt 

integrera prostituerade i välfärdsstaten. Inte det moraliska avståndstagandet 

från prostitutionen utan en sedlighetsparagraf, som innebar att människor 

förlorar sina rättigheter och diskrimineras om de utför handlingar 

som ogillas av allmänheten, ansågs vara de prostituerades huvudproblem. 

Juristen och feministen Susanne Baer delade i stort sett kyrkornas uppfattning. 

Hon betraktade sedlighetsbestämmelserna som en förlegad kvarleva 

från en tid där den kristna anständighetskänslan avgjorde människors 

medborgerliga rättigheter samt som en fara för rättssäkerheten och rekommenderade 

rättsväsendet att motarbeta paragrafen. 160 

Förvaltningsdomstolens Percy MacLean delade kritiken mot sedlighetsparagrafens 

diskriminerande konsekvenser, men till skillnad från 

Baer och kyrkorna ifrågasatte domaren inte själva paragrafen utan såg till 

att bordellägare som Felicitas Weigmann inte drabbades av den. MacLeans 

argumentation gick ut på att prostitutionen accepterades av befolkningsmajoriteten 

och att den därmed inte längre stred mot sedligheten. Omvärderingen 

av prostitutionen till en sedlig verksamhet ledde såväl hos 

MacLean som senare i Bundestag till att verksamheten inte mer ifrågasattes. 

I detta skede hotade debatten att marginalisera en ny samhällsgrupp: 

människor som problematiserade den nu accepterade prostitutionen 

samt organisationer som försökte motverka eller inskränka prostitutionen 

misstänkliggjordes av domslutet. Så här lät en av grundsatserna som 

Percy MacLean valde som utgångspunkt för Weigmanndomen: 

158. Det kristna avståndstagandet motiveras av Första Korinthierbrevet 6:12–20, som 

Weißfrauengemeinde emellertid inte hänvisar till. 

159. Utlåtanden insamlade i samband med Weigmannrättegången, i Arkiv Verwaltungsgericht 

Berlin. 

160. Susanne Baer, ”Anmerkung zum Urteil des VG Berlin vom 1.12.2000”, i Streit 2001/1, 

s 19.

508 

Den som tror sig behöva skydda prostituerades mänskliga 

värdighet mot deras vilja förgriper sig i själva verket på deras 

av människovärdet skyddade frihet till självbestämmande och 

permanentar deras rättsliga och sociala diskriminering. 161 

Texten är citerad från domens första sida och är också textstället som 

miljöpartisten Irmingard Schewe-Gerigk hänvisade till i Bundestag kort 

innan den röd-gröna regeringen röstade igenom sin prostitutionslag. 162 

Det var inte statens sedlighetsparagrafer utan ”den som tror sig behöva 

skydda prostituerades mänskliga värdighet mot deras vilja” i allmänhet 

som anklagades av förvaltningsdomstolen. När den röd-gröna regeringen 

tog över domstolens formulering fjärmade man sig från autonomiprincipen 

som under 1980-talet hade präglat miljöpartiets ställningstaganden. 

Istället för att kritisera det statliga normeringsinstrumentet som sedlighetsparagraferna 

innebar, lade regeringen och domstolen fast hur samhället 

skulle se på prostitutionen. Den som ville engagera sig för prostituerade 

och för deras mänskliga värdighet – t.ex. utifrån ett kristet eller 

radikalfeministiskt perspektiv – utan att ha fått ”de prostituerades” medgivande 

anklagades nu för att förgripa sig på dessa människors mänskliga 

värdighet. Som jag har beskrivit i slutet av kapitel ett tillåter ett samhälle 

som är organiserat efter autonomiprincipen såväl enskilda medborgare 

som intresseorganisationer att ”propagera för vilka uppfattningar om det 

goda livet de önskar”. Statens institutioner ska däremot förhålla sig neutrala 

till dessa uppfattningar om det goda livet. 163 Domstolens ovan citerade 

ställningstagande och regeringens hänvisningar till domslutet innebär 

emellertid ett statligt avståndstagande från privata hjälpaktioner som inte 

accepterar när sexsäljare säger sig trivas med sin verksamhet, utan problematiserar 

människosynen som kan komma till uttryck i prostitutionen. Så 

länge prostitueraderörelsen kritiserade att staten skyddade prostituerade 

161. ”Wer die Menschenwürde von Prostituierten gegen ihren Willen schützen zu müssen 

meint, vergreift sich in Wahrheit an ihrer von der Menschenwürde geschützten Freiheit 

der Selbstbestimmung und zementiert ihre rechtliche und soziale Benachteiligung.” (VG 

Berlin, Az VG 35 A 570.99, ”Leitsätze”, nr 4.) 

162. Irmingard Schewe-Gerigk, Bündnis 90/Die Grünen, i BT-Protokoll 14/168, den 11 

maj 2001, s 16490. 

163. Rothstein, Vad bör staten göra?, s 42.

509 

mot deras vilja var kampen för erkännandet av prostitutionen en kamp 

mot statligt förmynderi. Men när staten nu tog över sexsäljarnas krav och 

gjorde dem till sina egna, förvandlades de till nya föreskrifter om hur privata 

hjälporganisationer och samhället i stort skulle se på prostitution. Det 

blev som Pieke Biermann hade befarat i slutet av 1980-talet i ett av sina 

avskedsbrev till Hydra: den liberala delen av staten lade beslag på några 

av prostitueraderörelsens krav medan ”horrörelsens” radikala fraktioner 

och deras kritik mot den normerande staten och det patriarkala samhället 

marginaliserades. 164 

Prostitutionen blev sedligare men inget yrke 

När domen i Weigmannfallet meddelades den 1 december 2000 höll den 

röd-gröna regeringen på att sammanställa sitt gemensamma ”utkast till en 

lag för förbättring av de prostituerades rättsliga och sociala situation” som 

presenterades fem månader senare. 165 Den nya prostitutionslagen skulle 

omfatta två paragrafer: den första paragrafen föreslogs definiera prostitutionen 

som en rättsgiltig handling och skulle möjliggöra för sexsäljare att 

lagsöka för utebliven betalning. Den andra paragrafen lade fast att ersättningen 

inte fick krävas in av någon annan än sexsäljaren själv och var tänkt 

att minska hallickarnas inflytande. Förutom detta föreslog den röd-gröna 

regeringen ändringar i koppleribestämmelserna. Brottsbalkens paragrafer 

om ”främjande av prostitution” skulle luckras upp och enbart ”exploateringen 

av prostituerade” vara en kriminell handling i framtiden. Genom 

lagändringen skulle inte bara den rättsliga situationen för sexsäljare förbättras 

utan även deras arbetsvillkor, hoppades den röd-gröna regeringen. 

När förslaget diskuterades i Bundestag i oktober 2001 berömde socialdemokraten 

Anni Brandt-Elsweier förvaltningsdomstolen som inspirationskälla. 

Även miljöpartisten Irmingard Schewe-Gerigk tackade domaren 

MacLean och hans kollegor, ”ty domen gav politiken en enorm 

dragkraft”. 166 Enligt Brandt-Elsweier var domen ”vägledande då domstolen 

164. Biermann, ”In eigener Sache und Intern/Öffentlich”, s 6. Jfr ovan s 282–284. 

165. ”Entwurf eines Gesetzes zur Verbesserung der rechtlichen und sozialen Situation der 

Prostituierten” (SPD & Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 14/5958, den 8 maj 2001). 

166. ”Richter MacLean und seinem Kollegium sei gedankt; denn das Urteil hat der Politik 

enorme Schubkraft verliehen.” (Irmingard Schewe-Gerigk, Bündnis 90/Die Grünen, i BT-

510 

hade gjort sig mödan att genomföra en opinionsundersökning bland alla 

samhälleligt relevanta grupper och grundat sin dom på undersökningens 

resultat”. Även det nya lagförslaget innebar enligt socialdemokraten 

”ingenting annat än en anpassning av lagstiftningen efter befolkningens 

förändrade medvetenhet”. 167 

Den röd-gröna regeringen problematiserade varken den låga svarsfrekvensen 

i domstolens undersökning eller det faktum att materialet hade 

kompletterats med ställningstaganden som bl.a. det partiska prostitueradeprojektet 

Hydra hade samlat in. Huruvida befolkningen verkligen stod 

bakom prostitutionens sedlighetsförklaring ifrågasattes däremot av juridikprofessorn 

Thomas Rauscher från universitetet i Leipzig under en offentlig 

hearing om lagförslaget, som Bundestag bjöd in till i juni 2001. Enligt 

Rauscher appellerade enkäter om prostitution ofta ”till rena liberalismen”, 

och inte till vad människorna verkligen kände. Rauscher hänvisade till socialarbetares 

uttalanden och konstaterade att ”till och med merparten av de 

prostituerade anser sitt yrke vara oanständigt”. 168 Samma sak gällde enligt 

Rauscher sexköpare. Männens handlande fick inte blandas ihop med deras 

syn på prostitutionen, betonade juristen. Detta hade ingenting med förljugenhet 

att göra utan med människans svaghet, argumenterade han och 

följde därmed logiken bakom domstolarnas tidigare bedömning av sedligheten. 

Faktiskt förekommande handlingar kunde vara ”en osed snarare än 

en sed” hade riksdomstolen lagt fast redan 1901. 169 

Den kristdemokratiska unionen (CDU/CSU) höll med om Rauschers 

invändningar. CDU/CSU betonade att det måste vara lagstiftarens yttersta 

Protokoll 14/196, den 19 oktober 2001, s 19198.) 

167. ”Dieses Urteil ist auch aus dem Grund wegweisend, weil sich das Gericht die Mühe 

gemacht hatte, vorher eine Umfrage bei allen gesellschaftlich relevanten Gruppen durchzuführen 

und sein Urteil auf deren Ergebnisse stützte. Wir haben also mit diesem Gesetzentwurf 

nichts anderes getan, als die Gesetzeslage dem Wandel im Bewusstsein der Gesellschaft 

anzupassen.” (Anni Brandt-Elsweier, SPD, BT-Protokoll 14/196,den 19 oktober 

2001, s 19194.) 

168. ”selbst Prostituierte ganz überwiegend ihren Beruf für unanständig halten” (Thomas 

Rauscher, ”Stellungnahme zu den Gesetzentwürfen BT-Ds 12/4456, BT-Ds 14/5958”, i 

Zusammenstellung der Stellungnahmen der Sachverständigen zum Protokoll 69. Sitzung vom 

20. Juni 2001, 9.30–12.45 Uhr, utg. av Ausschuss für Familie, Senioren, Frauen und Jugend, 

Berlin 2001). 

169. ”29. Illoyale Handlungen”, i RGZ, 48, s 125.

511 

mål att förhindra att människor prostituerar sig och ifrågasatte nyttan av 

att ge upp traditionella värderingar: ”Är det inte snarare rätt när vi också i 

fortsättningen anser det vara i högsta grad moraliskt tvivelaktigt när den 

egna kroppen görs till en vara och hittar en stor köpkrets?” 170 Även kristdemokraterna 

välkomnade Weigmanndomen, men för dem var domslutet 

ett argument mot det röd-gröna lagförslaget. För CDU:s Ilse Falk framstod 

Café Pssst! som ett exempel på att det redan var möjligt i Tyskland att 

erbjuda prostituerade goda arbetsvillkor, för den visade att domstolarna 

såg till att även prostituerade fick tillgång till socialförsäkringen. 171 Kristdemokraterna 

var införstådda med vänsterns krav på bättre levnadsvillkor 

för prostituerade och kunde tänka sig en reformering av socialförsäkringsrätten. 

Däremot opponerade sig partiet mot vänsterns förslag att erkänna 

prostitutionen som en rättsgiltig handling och att därmed ge prostituerade 

rätten att lagsöka för uteblivna löner. Prostitution var sedlighetssårande, 

betonade partiet och ”den sociala rättsstaten” fick inte ställa ”rättsordningens 

medel till förfogade för genomdrivandet av krav ur sedlighetssårande 

verksamhet”. 172 För CDU/CSU var det otänkbart att staten skulle övervaka 

efterlevnaden av överenkommelserna mellan prostituerade, kunder och 

bordellägare. Prostitutionsavtal fick inte bli föremål för domstolars prövning. 

Kritiken byggde inte bara på etiska invändningar. Kristdemokraterna 

befarade också att det röd-gröna lagförslaget kunde leda till en minskning 

av de prostituerades handlingsutrymme. Vänstern ville ge prostituerade 

rätten att lagsöka för uteblivna löner, men innebar inte detta samtidigt att 

kunder kunde kräva uteblivna, avtalade tjänster? 173 

Prostitution är inget yrke, betonade kristdemokraterna, och prostituerade 

behöver hjälp och särskilt skydd mot exploatörer. Socialdemokraterna 

höll i grunden med i denna bedömning, som också låg bakom 

170. ”Ist es nicht vielmehr richtig, wenn wir es weiterhin für moralisch höchst fragwürdig 

halten, wenn der eigene Körper zur Ware gemacht wird und einen grossen Käuferkreis 

findet?” (Ilse Falk, CDU/CSU, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16488.) 

171. Ilse Falk, CDU/CSU, i BT-Protokoll 14/143, den 18 januari 2001, s 14096. 

172. ”Der soziale Rechtsstaat stellt nicht die Mittel der Rechtsordnung zur Durchsetzung 

von Forderungen aus sittenwidriger Tätigkeit zur Verfügung.” (CDU/CSU, BT-Drs 

14/6781, den 3 juli 2001, s 2.) 

173. CDU/CSU, BT-Drs 14/6781, den 3 juli 2001, s 3 f; samt CDU/CSU i BT-Drs 14/7174, 

den 17 oktober 2001, s 9.

512 

SPD:s avståndstagande från Die Grünens ursprungliga planer på en avkriminalisering. 

Socialdemokraten Brandt-Elsweier förtydligade partiets 

ståndpunkt: 

Jag vill klargöra att vi med detta lagförslag inte erkänner prostitution 

som ett normalt yrke. Detta har sina grunder. Vi vill 

därmed inte nedvärdera de prostituerade, utan bara ta egenheterna 

av deras verksamhet med i beräkningen. Till ett yrke 

i arbetsrättsligt korrekt mening hör nämligen också, att man 

kan utbildas i det eller att lediga anställningar meddelas till arbetsförmedlingen 

och att den i sin tur förmedlar lediga platser. 

Jag säger här klart och tydligt: det är inte önskat av oss och det 

kommer inte heller finnas. 174 

Precis denna nya särbehandling av sexsäljare gentemot reguljära yrkesgrupper 

kritiserades i sin tur av vänsterpartiet som fick stöd av det liberala 

partiet FDP. Vänsterpartiet (PDS) ifrågasatte huruvida SPD och Die 

Grünen med sin prostitutionslag uppfyllde löftet om en likabehandling 

av de prostituerade. Irmingard Schewe-Gerigk från Die Grünen betonade 

att hennes parti kämpade för ”lika rättigheter för prostituerade” och för 

”att prostituerade inte längre ska vara andra klassens medborgare”. 175 Att 

regeringens förslag varken ifrågasatte reklamförbudet eller kriminaliseringen 

av sexsäljare som arbetade i ”fel” område (Sperrgebietsverordnung), 

kritiserades av PDS och FDP. 176 Inte mycket verkade vara kvar av Die 

174. ”Ich möchte klarstellen, dass wir mit diesem Gesetzentwurf Prostitution nicht als 

einen normalen Beruf anerkennen. Dies hat seine Gründe. Wir wollen damit nicht die 

Prostituierten abwerten, sondern tragen lediglich den Besonderheiten ihrer Tätigkeit 

Rechnung. Zu einem Beruf im arbeitsrechtlich korrekten Sinne gehört nämlich auch, 

dass in diesem ausgebildet werden kann oder dass dem Arbeitsamt freie Stellen gemeldet 

werden können, und dieses seinerseits in freie Stellen vermitteln kann. Ich sage hier und 

klar deutlich [sic]: Das ist von uns nicht gewollt und das wird es auch nicht geben.” (Anni 

Brandt-Elsweier, SPD, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16486.) 

175. ”Wir wollen gleiche Rechte für Prostituierte und wir wollen, dass Prostituierte nicht 

länger Bürgerinnen zweiter Klasse sind.” (Irmingard Schewe-Gerigk, Bündnis 90/Die 

Grünen, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16490.) 

176. FDP, i BT-Drs 14/7174, den 17 oktober 2001, s 9 f; samt PDS, i BT-Drs 14/7174, s 10. 

Obligatoriska hälsokontroller för sexsäljare upphörde när infektionsskyddslagen (Infek-

513 

Grünens långtgående ambitioner från början av 1990-talet. Miljöpartiet 

anklagades för att ha givit vika för den stora koalitionspartnern. 

Förslaget bär SPD:s prägel, inte Die Grünens. Die Grünen 

som en gång ställde upp för en fullständig avdiskriminering av 

prostitutionen misslyckades på grund av socialdemokraterna. 

Jag anser det vara ett politiskt anständighetskrav att ni, mina 

damer och herrar från Die Grünen, erkänner detta. 177 

Själva argumenterade PDS i ett eget lagförslag för en avkriminalisering 

utan särbehandling för sexsäljare. Vänsterpartiet krävde en anpassning av 

lagstiftningen ”efter bilden av en emanciperad kvinna, som principiellt är 

i stånd att motsätta sig oönskade påverkningar”. 178 Enligt partiet utgjorde 

sexsäljare ett representativt genomsnitt av befolkningen och hade därmed 

inga särskilda skyddsbehov. Varken den ojämna könsfördelningen inom 

prostitutionen eller möjligheten att det fanns kvinnor i befolkningsgenomsnittet 

som var ur stånd att motsätta sig påtryckningar, uppmärksammades 

av PDS. Den totala avsaknaden av varje form av problematisering 

av prostitutionen i partiets lagförslag bidrog till att även PDS ställningstaganden 

mötte hård kritik i Bundestag. Socialdemokraten Margot von 

Renesse uttryckte sin oförståelse tydligast. Hon misstänkte att PDS inte 

alls var intresserat av att förbättra sexsäljarnas situation, utan att partiet 

egentligen ville ”reta upp och avslöja ett brackigt samhälle”. 179 

tionsschutzgesetz) ersatte lagen för bekämpningen av könssjukdomar (Gesetz zur Bekämpfung 

von Geschlechtskrankheiten) den 1 januari 2001. 

177. ”Der Entwurf trägt die Handschrift der SPD, nicht die der Grünen. Die Grünen, einst 

eingetreten, Prostitution vollständig zu entdiskriminieren, sind an der SPD gescheitert. 

Ich halte es für en Gebot der politischen Fairness, dass Sie, meine Damen und Herren von 

den Grünen, das zugeben.” (Christina Schenk, PDS, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 

2001, s 16492.) 

178. ”mit dem Bild einer emanzipierten Frau, die grundsätzlich in der Lage ist, sich unerwünschten 

Einflussnahmen entgegenzustellen” (PDS, BT-Drs 14/4456, den 1 november 

2000, s 9). 

179. ”eine spießige Gesellschaft so richtig zu ärgern und zu entlarven” (Margot von Renesse, 

SPD, i BT-Protokoll 14/143, den 18 januari 2001, s 14096).

514 

Prostitutionslagen 

Efter en hearing med sakkunniga i juni 2001, några justeringar av lagförslaget 

och ytterligare debatt i Bundestag röstade regeringspartierna den 

19 oktober 2001 igenom sin prostitutionslag. Även socialistiska PDS och 

liberala FDP röstade i slutändan för regeringens förslag, medan kristdemokraterna 

fortsatte att vara emot. 180 

Den tyska prostitutionslagen, Lag för regleringen av de prostituerades 

rättsförhållanden, som trädde i kraft den 1 januari 2002 bestod av tre paragrafer. 

§ 1 och 2 gav prostituerade rätten att driva in uteblivna löner och 

reglerade att bara sexsäljarna själva kunde kräva in dessa pengar. De prostituerades 

position gentemot hallickar skulle stärkas av dessa paragrafer. 

§ 3 gav sexsäljare tillträde till socialförsäkringen. Samtidigt som prostitutionslagen 

stiftades ändrades också § 180a i den tyska brottsbalken (StGB). 

Förr hette paragrafen ”främjande av prostitution” och förbjöd bland annat 

driften av bordeller. Det var dock tillåtet att hyra ut rum till prostituerade, 

vilket möjliggjorde viss bordellverksamhet. Paragrafen bytte rubrik till 

”exploatering av prostituerade” och omfattade nu enbart människor som 

tvingade andra att prostituera sig eller gjorde prostituerade ekonomiskt 

eller socialt beroende. Även § 181 om koppleri ändrades något. Avsnitt 2 

i paragrafen förbjöd tidigare all förmedling av sexuella tjänster. Genom 

lagändringen var det enbart förbjudet att förmedla prostitutionskontakter 

när den prostituerades personliga eller ekonomiska rörelsefrihet inskränktes 

av detta. 181 Detta gällde dock bara fram till 2005, då lagen mot 

människohandel skärptes och förmedlingen av kunder kriminaliserades 

igen i fall där sexsäljaren befann sig i en nödsituation. 182 

Socialdemokraterna var mycket nöjda: ”Prostituerade kan i framtiden 

försäkra sig mot arbetslöshet, om de följer tidsreglerna kan de anmäla sig 

som arbetslösa när de förlorar arbetet och de har rätt till a-kassa.” 183 Andra 

mål som ansågs uppnådda med den nya lagen var förbättringen av sexsäl- 

180. BT-Protokoll 14/196, den 19 oktober 2001. 

181. ”Prostitutionsgesetz – ProstG”, i BGBl I, 2001, s 3983. 

182. Se ovan s 486. 

183. ”Prostituierte können sich zukünftig gegen Arbeitslosigkeit versichern, sich nach 

Einhaltung der Fristen bei Verlust ihrer Arbeit arbeitslos melden und haben Anspruch auf 

Arbeitslosengeld.” (Anni Brandt-Elsweier, SPD, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, 

s 16486.)

515 

jarnas arbetsvillkor som inte längre lagfördes som främjande av prostitution, 

tillträdet för prostituerade till arbetsförmedlingens omskolningsprogram 

samt rätten att lagsöka för utebliven betalning. Anni Brandt-Elsweier 

sammanfattade lagändringens huvudsakliga motiv i tre punkter: ”Att förbättra 

situationen för de prostituerade, att ge dem fler rättigheter, att stärka 

deras självmedvetenhet och position gentemot kunder och hallickar.” 184 

”Detta lagförslag är gjort i de prostituerades intresse och inte – det vill jag 

betona – för kundernas och hallickarnas bästa”, underströk socialdemokraten. 

185 Brandt-Elsweiers partikollega Christel Riemann-Hanewinckel 

påminde om projektet Kassandra i Nürnberg och andra ”horföreningar” 

och deras engagemang. 186 Den nya prostitutionslagen firades av lagstiftarna 

som resultatet av de prostituerades framgångsrika lobbyarbete. Detta 

trots att den ur prostitueraderörelsens eget perspektiv inte var mer än en 

svag kompromiss. 

Hydra, Kassandra och deras systerorganisationer stödde vänsterpartiets 

förslag om avkriminalisering. Visserligen bidrog även den röd-gröna 

prostitutionslagen med all sannolikhet till en större acceptans av sexsäljare 

i samhället, men regeringen ansågs börja i fel ända. Sexsäljare som 

betalade skatt och ville teckna försäkringar hjälptes visserligen av lagen, 

men hur många sexsäljare ville registrera sig på detta sätt? Och hur många 

sexsäljare kände ett behov av att ingå reguljära arbetskontrakt med en bordellägare? 

Inte många, menade sexsäljaren och prostitutionsrådgivaren 

Stephanie Klee redan under regeringens hearing om lagförslaget. 187 Hennes 

bedömning bekräftades när Familjeministeriet utvärderade prostitu- 

184. ”Ich betone noch einmal ausdrücklich unser Ziel, die Situation der Prostituierten 

zu verbessern, ihnen mehr Rechte an die Hand zu geben, ihr Selbstverständnis und ihre 

Position gegenüber Freiern und Zuhältern zu stärken.” (Anni Brandt-Elsweier, SPD, i BT- 

Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16487.) 

185. ”Dieser Gesetzentwurf wurde im Interesse der Prostituierten gemacht und nicht – 

das möchte ich betonen – zum Wohle von Freiern und Zuhältern.” (Anni Brandt-Elsweier, 

SPD, i BT-Protokoll 14/196, den 19 oktober 2001, s 19194.) 

186. ”Hurenvereinigung” & ”Hurenverbände” (Christel Riemann-Hanewinckel, SPD, i BT- 

Protokoll 14/196, den 19 oktober 2001, s 19202 f.). 

187. Stephanie Klee, ”Stellungnahme zu den Gesetzentwürfen BT-Ds 12/4456, BT-Ds 

14/5958”, i Zusammenstellung der Stellungnahmen der Sachverständigen zum Protokoll 69. 

Sitzung vom 20. Juni 2001, 9.30–12.45 Uhr, utg. av Ausschuss für Familie, Senioren, Frauen 

und Jugend, Berlin 2001. Stephanie Klee driver agenturen highLights där hon säljer 

sexuella tjänster, kondomer och sexleksaker, undervisar andra sexsäljare och informerar 

allmänheten om prostitution. Se (sett den 1 juni 2008).

516 

tionslagen några år senare. Bara en försvinnande andel av de prostituerade 

hade tecknat arbetskontrakt fem år efter ikraftträdandet av lagen. Många 

sexsäljare betraktade prostitutionen som en övergångslösning som de inte 

ville permanenta genom skriftliga avtal. Andra var rädda att förlora sin 

anonymitet. 188 Inte heller den nya rätten att lagsöka för utebliven betalning 

låg överst på prostitueraderörelsens önskelista. Sexsäljare tog i regel 

betalt i förskott, därtill var deras kunder ofta anonyma och inte heller de 

prostituerade själva ville gärna uppträda som sexsäljare offentligt. Antalet 

rättegångar i betalningstvister mellan sexsäljare och kunder var därför 

lågt och kunde inte heller förväntas öka väsentligt i framtiden, bedömde 

utvärderingsgruppen i januari 2007. 189 Reklamförbudet för sexuella tjänster 

och lagen om prostitutionsfria zoner däremot, som prostitueradeprojekten 

hade försökt att motarbeta i över två decennier, hade regeringen 

inte rört vid. Just dessa lagar påverkade emellertid många prostituerades 

vardag. ”Visserligen har ikraftträdandet av Lagen för regleringen av de 

prostituerades rättsförhållanden (ProstG) förändrat en hel del, men det 

kan dock (ännu) inte vara tal om en jämställdhet mellan prostitution och 

andra förvärvsarbeten, såsom horrörelsen kräver”, kommenterade föreningen 

Kassandra. 190 

Prostitueraderörelsen hade krävt lika rättigheter för sexsäljare, men 

detta krav spelade bara en underordnad roll när prostitutionspolitiken 

diskuterades i Bundestag. Oberoende av om talarna var för bibehållandet 

av status quo, en utvidgad legalisering eller för avkriminalisering kretsade 

argumentationen kring frågan huruvida prostitutionen var sedlighetssårande, 

en av samhället accepterad verksamhet eller ett yrke som andra. 

Det var med andra ord normeringen av verksamheten och dess sedlighet 

snarare än sexsäljarnas behov som diskuterades. Liksom sexköpslagen i 

188. Bericht der Bundesregierung zu den Auswirkungen des Gesetzes zur Regelung der 

Rechtsverhältnisse der Prostituierten, utg. av Bundesministerium für Familie, Senioren, 

Frauen und Jugend, Berlin 2007, s 14–18. 

189. Lagen verkade å andra sidan ha stärkt sexsäljarnas självmedvetenhet och förbättrat 

deras handlingsutrymme gentemot kunderna och beskrevs därför inte som verkningslös. 

(Ibid., s 11–14.) 

190. ”Sicherlich hat sich mit Inkrafttreten des ’Gesetzes zur Regelung der Rechtsverhältnisse 

von Prostituierten’ (ProstG) einiges verändert, von einer Gleichstellung der Prostitution 

mit anderen Erwerbstätigkeiten, wie sie die Hurenbewegung fordert, kann jedoch 

(noch) keine Rede sein.” (15 Jahre Kassandra e.V. Prostituiertenselbsthilfe & Beratung 

1987–2002, utg. av Kassandra e.V., Nürnberg 2002.)

517 

Sverige hyllades den nya tyska prostitutionslagen av dess skapare som en 

viktig symbol för samhällets syn på prostitution. Kort före omröstningen 

i Bundestag beskrev Brandt-Elsweier den nya lagen som en ”symbol, som 

inte kan missförstås, för samhällets erkännande och avdiskrimineringen 

av de berörda”. 191 Till skillnad från i Sverige där sexköpslagen skulle förändra 

samhällets syn på prostitution, hävdade politikerna bakom den 

tyska lagen att de anpassade lagstiftningen efter befolkningens förändrade 

medvetenhet. Det svenska Vänsterpartiet förklarade i en motion från 1998 

att sexköpslagen skulle få en starkt normerande verkan och markera ”hur 

samhället ska se på ojämlika maktförhållanden mellan könen”. 192 Den tyska 

socialdemokraten Anni Brandt-Elsweier menade istället: 

Normföreställningar är inga fasta värden utan utsatta för ständiga 

förändringar. Idag betraktar en stor del av befolkningen 

inte längre prostitution som sedlighetssårande. […] Vi har 

med detta lagförslag inte gjort någonting annat än att anpassa 

lagstiftningen efter befolkningens förändrade medvetande. 193 

Trots att prostitutionslagen marknadsfördes som en anpassning efter befolkningens 

uppfattning, rådde – liksom tidigare i förvaltningsdomstolen 

– en viss förvirring i Bundestag kring vad befolkningen egentligen 

tyckte. Brandt-Elsweier hade fått intrycket att befolkningen hade bytt 

åsikt angående värderingen av prostitutionen – prostitution var inte längre 

sedlighetssårande. Miljöpartisten Schewe-Gerigk tog istället fasta på befolkningens 

uppfattning om prostituerades rättigheter. När det röd-gröna 

lagförslaget presenterades i Bundestag förklarade hon: ”Idag fastställer vi 

191. ”Mit der Abschaffung der Sittenwidrigkeit für freiwillige Prostitution setzen wir ein 

unmissverständliches Zeichen für die gesellschaftliche Anerkennung und die Entdiskriminierung 

der Betroffenen.” (Anni Brandt-Elsweier, SPD, i BT-Protokoll 14/196, den 19 

oktober 2001, s 19194.) 

192. Gudrun Schyman m.fl. (V), Motion 1997/98:Ju28. , 

193. ”Diese Wertvorstellungen sind auch keine starre Gröβe, sondern einem immerwährenden 

Wandel unterworfen. Prostitution wird heute von groβen Teilen der Gesellschaft 

eben nicht mehr als sittenwidrig angesehen. […] Wir haben also mit diesem Gesetzentwurf 

nichts anderes getan, als die Gesetzeslage dem Wandel im Bewusstsein der Gesellschaft 

anzupassen.” (Anni Brandt-Elsweier, SPD, i BT-Protokoll 14/196, den 19 oktober 

2001, s 19194.)

518 

att de gällande rättsliga föreskrifterna ensidigt missgynnar prostituerade 

och att de inte längre överensstämmer med befolkningens värderingar.” 194 

Vänsterpartiets Christina Schenk delade uppfattningen att det var sexsäljarnas 

rättsliga diskriminering som befolkningen hade vänt sig emot när 

hon påpekade att ”det finns en majoritet i befolkningen för ett rättsligt 

erkännande av prostitutionen”. 195 Redan i sin nästa mening anklagade 

Schenk den röd-gröna regeringen för att inte alls ha uppfyllt befolkningens 

önskningar. Sexsäljare hade inte fått lika rättigheter, kritiserade 

Schenk. Prostitutionen hade inte heller blivit erkänd som ett sedligt yrke, 

erkände indirekt socialdemokraten Margot von Renesse: 

Denna lösning [principen bakom det röd-gröna lagförslaget] 

utgår från den fortfarande giltiga föreställningen att prostitution 

är någonting principiellt annorlunda än vilka andra 

betalda tjänster som helst. Trots förändrade uppfattningar om 

värden och seder verkar denna utgångspunkt fortfarande vara 

realistisk. Det finns nämligen något som för några vid det här 

laget förvisso verkar vara till salu, men som vi inte direkt upplever 

som ett bidrag till servicesamhället. 196 

Skillnaden mellan etiska betänkligheter och rättspolitiska konsekvenser 

som kyrkorna och Susanne Baer hade pekat på under Weigmannrättegången 

togs inte upp i debatten i Bundestag. Istället kombinerades argument 

för och emot en moralisk sanktionering av prostitutionen utan be- 

194. ”Heute stellen wir fest, dass die bestehenden rechtlichen Vorschriften Prostituierte 

einseitig benachteiligen und mit den Wertvorstellungen der Bevölkerung nicht mehr 

übereinstimmen.” (Schewe-Gerigk/Bündnis 90/Die Grünen, BT-Protokoll 14/168, den 11 

maj 2001, s 16489.) 

195. ”Es gibt eine Mehrheit in der Bevölkerung für eine rechtliche Anerkennung von 

Prostitution. Sie haben daraus nicht viel gemacht.” (Christina Schenk, PDS, BT-Protokoll 

14/168, den 11 maj 2001, s 16492.) 

196. ”Diese Lösung geht von der nach wie vor zutreffenden Vorstellung aus, dass Prostitution 

etwas prinzipiell anderes ist als beliebige bezahlte Dienstleistungen anderer Art. Trotz 

gewandelter Auffassungen über Werte und Sitten scheint dieser Ausgangspunkt immer 

noch realistisch zu sein. Es gibt eben einiges, was einigen zwar inzwischen käuflich zu 

sein scheint, was wir aber nicht gerade als einen Beitrag zur Dienstleistungsgesellschaft 

empfinden […].” (Margot von Renesse, SPD, i BT-Protokoll 14/143, den 18 januari 2001, 

s 14095.)

519 

tänkligheter med en diskussion om sexsäljares medborgerliga rättigheter. 

Sexsäljare som sålde sina tjänster i prostitutionsfria zoner och sexsäljare 

som gjorde reklam för sin verksamhet kunde även fortsättningsvis bestraffas 

med böter eller fängelse. Bakgrunden till dessa bestämmelser var 

inte viljan att stödja sexsäljares rättigheter, utan att de beskrivna handlingarna 

ansågs vara olämpliga i det tyska samhället. Prostitutionslagen 

skulle symbolisera erkännandet av de prostituerade, men prostitutionen 

var inte avkriminaliserad och sexsäljare behandlades också fortsättningsvis 

annorlunda än människor med andra sysselsättningar. I sitt bidrag till 

den statliga utvärderingen av lagen kommenterade rättsfilosofen Joachim 

Renzikowski fem år efter att prostitutionslagen hade trätt i kraft, att ”de 

torftiga bestämmelserna bär samtliga drag av en kompromiss som utgör 

den minsta gemensamma politiska nämnaren, vilket inte förvånar med 

tanke på den känsliga tematiken”. 197 

En prostitutionslag för vem? 

Som tidigare nämnts skildes den yrkesmässiga prostitutionen i den tyska 

debatten från trafficking och från prostitution som tvångsmässigt utförs av 

människor för att finansiera ett drogmissbruk (Beschaffungsprostitution). 198 

Brandt-Elsweier betonade att den nya prostitutionslagen inte lämpade sig 

som medel för att bekämpa organiserad kriminalitet, kvinnohandel och 

tvångsprostitution. 199 Däremot förväntades prostitutionslagen förbättra 

polisens insyn i sexbranschen. Hallickarnas inflytande skulle minska och 

sexsäljarnas självmedvetenhet öka med hjälp av lagen. 

I avsnitten om trafficking har jag visat att miljöpartiet, vänsterpartiet 

och socialdemokraterna var medvetna om människohandelns problematik 

och höll på att utarbeta förslag till åtgärder även inom detta område. 

Detta hindrade dock inte kristdemokraterna från att kritisera prostitutionslagens 

förespråkare för att inte bry sig om människohandelns offer. 

Ilse Falk hävdade att andelen självständiga sexsäljare var försvinnande låg 

197. ”Die spärlichen Regelungen tragen sämtliche Züge eines Kompromisses auf dem 

kleinsten gemeinsamen politischen Nenner, was angesichts der heiklen Thematik nicht 

verwundert.” (Renzikowski, Reglementierung von Prostitution, s 10.) 

198. Se ovan s 280. 

199. Anni Brandt-Elsweier, SPD, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16487.

520 

– CDU/CSU räknade med 25 procent ”frivilligt” prostituerade – och kritiserade 

den röd-gröna prioriteringsordningen. 200 Kvinnorna från Hydra 

och de andra prostitueradeprojekten som hade lobbat för lagen tillhörde 

sexbranschens starka och kunde kämpa för sina rättigheter, påpekade 

Falk. Kristdemokraterna ville hellre hjälpa de svaga. 201 

”Starka prostituerade” som sexsäljaren Stephanie Klee, vars enmannaföretag 

även sålde kondomer, sexleksaker, utbildningar för prostituerade 

samt expertutlåtanden till myndigheter, anklagade kristdemokraterna för 

att spela ut olika prostitueradegrupper mot varandra. Blir tvångsprostituerade 

och traffickingoffer hjälpta av att självständiga sexsäljare avsäger sig 

sina rättigheter?, undrade Klee och argumenterade vidare: 

Ingen kan avstå från sina rättigheter. Och om jag avstår från 

mina rättigheter, profiterar de ”rättslösa” inte på något sätt. 

Rättigheter i prostitutionen har vi alla nytta av, oavsett av vilken 

anledning vi prostituerar oss och vilket land vi kommer 

ifrån. Ty rättigheter stärker vår självmedvetenhet och påverkar 

direkt vårt aktiva uppträdande i prostitutionen gentemot kunden, 

bordellinnehavaren, kollegorna och myndigheterna. 202 

Klee hade engagerat sig i föreningen Hydra och kämpade för sexsäljares 

rättigheter även efter att prostitutionslagen hade trätt i kraft. Hon förespråkade 

avkriminalisering av prostitutionen såsom vänsterpartiet och 

tidigare även Die Grünen hade föreslagit. Dessutom argumenterade hon 

för ett green card och andra rättigheter för utländska sexsäljare som ville 

sälja sina tjänster i Tyskland. Klee blev också frontfiguren för en helt ny 

200. Ilse Falk, CDU/CSU, i BT-Protokoll 14/143, den 18 januari 2001, s 14097. 

201. Ilse Falk, CDU/CSU, i BT-Protokoll 14/168, den 11 maj 2001, s 16487. 

202. ”Niemand kann auf seine Rechte verzichten. Und indem ich auf meine Rechte verzichte, 

profitieren die ’Rechtlosen’ keineswegs. Rechte in der Prostitution kommen uns 

allen zugute, egal aus welchem Anlaß wir anschaffen gehen und welches Land unser Herkunftsland 

ist. Denn Rechte stärken unser Selbstbewusstsein und haben direkten Einfluß 

auf unser aktives Auftreten in der Prostitution, dem Kunden, dem Bordellbetreiber, den 

Kolleginnen und den Behörden gegenüber.” (Stephanie Klee, ”Stellungnahme zu den Gesetzentwürfen 

BT-Ds 12/4456, BT-Ds 14/5958”, i Zusammenstellung der Stellungnahmen 

der Sachverständigen zum Protokoll 69. Sitzung vom 20. Juni 2001, 9.30–12.45 Uhr, utg. av 

Ausschuss für Familie, Senioren, Frauen und Jugend, Berlin 2001.)

521 

form av aktivism som utvecklades till följd av prostitutionslagen: tillsammans 

med Felicitas Weigmann och ett halvt dussin andra bordell- och 

sexklubbsägare grundade Klee i mars 2002 Tysklands första yrkesförening 

för bordellägare, självständiga sexsäljare och andra företagare i den sexuella 

servicesektorn. 

I sin informationsfolder presenterade sig Bundesverband Sexuelle 

Dienstleistungen e.V. (BSD) som en lobbyorganisation som på nationell 

nivå skulle verka för prostitutionsföretagarnas intressen. 203 BSD ville motarbeta 

varje form av rättslig begränsning av företagens verksamhet och 

främja prostitutionens och bordellernas anseende i samhället. Föreningen 

upprättade en internetsida, började förhandla med bundestagsledamöter 

och andra politiker och ansträngde sig att sprida ”en realistisk bild av 

pros titutionen i media”. 204 Samarbetet mellan BSD och familjeministeriet 

resulterade i en liten broschyr som riktade sig till sexsäljare och bordellägare 

och informerade om lagarna som gällde för branschen. 

Gute Geschäfte. Rechtliches ABC der Prostitution (Goda affärer. Prostitutionens 

rättsliga ABC) gavs ut av BSD och trycktes med ekonomiskt 

stöd av Familjeministeriet i april 2004 i en upplaga på 20.000 exemplar. 205 

Broschyren tog inte bara upp den aktuella lagstiftningen utan presenterade 

också fyra typexempel på verksamma inom sexbranschen. Läsaren 

möter ”den anställda Carmen” som beskrivs som ”sällskaplig, familjär, rolig, 

framåt och aktiv”, ”den självständige Angelo” – en ”ung, vacker, läcker, 

underhållande” callboy som erbjuder massage, rollspel och sex, ”den 

självständiga Sabrina” som karakteriseras som ”solid, flitig, sensuell, rund 

och söt” samt ”företagaren Fred”, en ”klok, fördomsfri, kreativ och rik” 

bordellägare med ett litet imperium av sexklubbar och lägenheter i olika 

städer. 206 Vad dessa karaktärer har gemensamt är att de är självmedvetna, 

203. BSD. Bundesverband Sexuelle Dienstleistungen. Informationsfolder. Se även föreningens 

internetsida, (sett den 1 juni 2008). 

204. ”Verbreitung eines realistischen Bildes von Prostitution in den Medien” (ibid.). 

205. Gute Geschäfte. Rechtliches ABC der Prostitution, utg. av Bundesverband Sexuelle 

Dienstleistungen e.V., Berlin 2004. Ett år senare kom broschyrens uppdaterade andra 

upplaga som kan laddas ner från (sett den 

1 juni 2008). 

206. ”Die angestellte Carmen. Gesellig, familiär, lustig, kess und aktiv”; ”Der selbstständige 

Angelo. Jung, schön, knackig, unterhaltsam”; ”Die selbstständige Sabrina. Solide,

522 

framgångsrika, snygga och nöjda med sin sysselsättning. I den glansiga 

broschyren har prostitutionen blivit ett arbete som andra. Bilderna som 

tecknas i det lilla häftet skiljer sig från den som förmedlades av prostitueradeprojekt 

som Hydra. Även om Hydra företrädde liknande rättspolitiska 

mål som BSD, nämligen en avkriminalisering av prostitutionen, upphörde 

projektet aldrig med att problematisera prostitutionen. En annan 

stor skillnad föreningarna emellan är BSD:s engagemang för bordellägarnas 

välbefinnande. Prostitueradeprojekten verkade för lika rättigheter för 

sexsäljare och hjälpte prostituerade att utöka sitt handlingsutrymme såväl 

gentemot staten och myndigheter som gentemot kunder, bordellägare och 

andra profitörer. BSD:s mål att undanröja alla lagtekniska hinder för driften 

av bordeller skiljer sig från Hydras kamp för rättigheter för sexsäljare. 

Det är inte konstigt att sexbranschens arbetsgivare började formera 

sig. Visserligen betonade lagstiftarna att den nya prostitutionslagen var i 

de prostituerades intresse och inte gjord för hallickarnas och kopplarnas 

bästa. Uppluckringen av paragraferna om främjande av prostitution och 

koppleri motiverades med att bestämmelserna inkräktade på sexsäljarnas 

självbestämmande. 207 Paragraferna förbjöd samarbetet mellan sexsäljare 

och människor som organiserade deras verksamhet eller förbättrade arbetsatmosfären. 

I själva verket innebar uppluckringen av kopplerilagstiftningen 

att också bordellägarnas handlingsutrymme och självbild stärktes. 

Människor som tidigare hade dömts som hallickar kunde uppträda som 

seriösa företagare. 


och sedligheten 

I detta kapitel har jag lyft fram hur frågan huruvida prostitution är sedlig 

och en hederlig försörjningsform eller sedlighetssårande och därför ingenting 

som samhället får acceptera, spelade en central roll under den tyska 

prostitutionslagens förhistoria. Trots att sedlighetsfrågan var central hade 

sedligheten aldrig entydigt definierats av domarkåren eller ledamöterna i 

fleißig, sinnlich, rund und süß”; ”Der Unternehmer Fred. Klug, vorurteilsfrei, kreativ und 

reich” (ibid.). 

207. SPD & Bündnis 90/Die Grünen, BT-Drs 14/5958, den 8 maj 2001, s 4.

523 

Bundestag. Vissa hänvisade till ”anständighetskänslan hos alla rimligt och 

rättrådigt tänkande”, samtidigt som kriterierna för bedömningen av denna 

anständighetskänsla varierade. 208 Andra försökte definiera sedligheten 

som ”grundlagens människosyn” och ”värdemåttstocken som gäller i detta 

land”. 209 Ofta hänvisade debattörerna alltså till abstrakta normsystem när 

de bedömde prostitutionens sedlighet, men det förekom även hänvisningar 

till socialvetenskaplig och psykologisk kunskap. Inte heller dessa rön 

gav emellertid entydiga svar på sedlighetsfrågan. 

När rättsfilosofen Joachim Renzikowski i sin utvärdering av den tyska 

prostitutionslagen konstaterar att psykologisk forskning använts för påståenden 

om prostitutionens osedlighet snarare än för att motivera ett 

moraliskt avståndstagande, citerar han ett domslut som exempel. I detta 

fall från 1976 förklarade Tysklands högsta domstol (Bundesgerichtshof) 

att prostitutionen stred mot sedligheten då den ”gör delar av intimsfären, 

som ur modern psykologisk synvinkel är nära förbunden med personlighetens 

kärna, på ett förnedrande sätt till en vara”. 210 Men varför det var 

förnedrande att göra sin till personligheten knutna intimsfär till en vara, 

förklarades inte av domstolen. 

Ett annat exempel på ett påstående om, snarare än en motivering av, en 

moralisk bedömning är PDS hänvisning till ”ny kriminologisk forskning” 

om prostituerade som egenföretagare och representanter för befolkningsgenomsnittet 

som argument för ett erkännande av prostitutionen. 211 Sambandet 

mellan prostituerades sociala situation och en moralisk bedömning 

av verksamheten tydliggörs inte heller i detta fall. 

Många riskyrken accepteras av samhället. När det gäller arbetet på oljeborrplattformar, 

som astronaut, racerbilförare eller soldat försöker sam- 

208. Se ovan s 450 & 501–509. 

209. ”Prostitution ist die Vermarktung des menschlichen Intimbereichs und widerspricht 

als solche dem Menschenbild unseres Grundgesetzes und den in diesem Land geltenden 

Wertmaßstäben. Sie wird von Gesetz und Rechtssprechung seit jeher und zu Recht als 

sittenwidrig angesehen […].” (CDU/CSU, i BT-Drs 14/6781, den 3 juli 2001, s 2.) 

210. ”die gewerbsähnliche geschlechtliche Hingabe gegen Bezahlung in entwürdigender 

Weise Intimbereiche zur Ware macht, die gerade aus moderner psychologischer Sicht mit 

dem Kern der Persönlichkeit aufs engste verknüpft sind.” (Cit. enligt Renzikowski, Reglementierung 

von Prostitution, s 16.) 

211. ”Neuere kriminologische Forschungen” (PDS, BT-Drs 14/4456, den 1 november 2000, 

s 8). Jfr ovan s 286.

524 

hället att minska riskerna genom föreskrifter och andra säkerhetsåtgärder. 

Prostitutionens potentiella skadlighet allena motiverar med andra ord 

inte ett samhälleligt avståndstagande från just denna försörjningsform. Å 

andra sidan behöver en verksamhet inte vara sedlig bara för att den är 

ofarlig. Att skrika högt i en kyrka skadar inte någon, men upplevs likväl 

som olämpligt av de allra flesta. Vad var det alltså egentligen som avgjorde 

när politiker och andra debattörer skulle bedöma om prostitutionen var 

rätt eller fel? 

I detta diskussionsavsnitt försöker jag tydliggöra grunden till de olika 

sedlighetsbegrepp som förekom i debatterna för och emot prostitution. 

Sedlighet, dvs. vad som är en rättrådig och vad som är en oacceptabel 

handling, har bedömts olika i olika tider. Jag använder mig i det följande 

av en idéhistorisk beskrivning av den filosofiska sedlighetsdebatten för att 

hitta sedlighetsbegrepp som kan tjäna som analysredskap när det gäller 

att karakterisera tänkesätten som förekom inte bara i den tyska utan också 

i den svenska prostitutionsdebatten. Jämförelsen av den tyska och den 

svenska debatten i slutet av detta avsnitt förtydligar att politiken har präglats 

av olika moralföreställningar både här och där, även om sedligheten i 

Sverige inte har diskuterats lika explicit som i Tyskland. 

Sedlighetens idéhistoria 

Sedlighetens långa idéhistoria handlar om olika föreställningar om vad 

som är rätt och fel, och om hur sådana moraliska avgöranden har motiverats 

i olika tider och på olika platser. I sin artikel om ”Sitte, Sittlichkeit, 

Moral” i den stora begreppshistoriska uppslagsboken Geschichtliche 

Grundbegriffe skiljer filosofen Karl-Heinz Ilting begreppen åt med följande 

beskrivning: med sed (Sitte), förklarar han, betecknas idag vanligtvis 

handlingssätt och handlingsnormer som oifrågasatt betraktas som bindande 

i ett samhälle. Sedlighet (Sittlichkeit) däremot betecknar i efterföljd 

av Kants filosofi överensstämmelsen av en handling med universella och 

rationellt motiverbara normer. Med moral (Moral) menas överensstämmelsen 

med ett särskilt normsystem. Man talar till exempel om en kristen 

eller en borgerlig moral, förklarar Ilting väl medveten om att det finns 

variationer och överlappningar i begreppsanvändningen. Självfallet har

525 

ordens betydelse också varierat över tid. De av Ilting presenterade begreppen 

är resultatet av en lång idéhistorisk utveckling som sträcker sig från 

antiken och framåt. 212 En central nyckel för förståelsen av de föreställningar 

som förekom i den tyska och den svenska prostitutionsdebatten under 

efterkrigstiden utgör Immanuel Kants moralfilosofi. 

Kants sedlighetsbegrepp 

Kant föddes 1724 i Königsberg och växte upp i en from familj med pietistisk 

inriktning. När han utvecklade sin moralfilosofi betonade han att 

sedligheten inte kunde föras tillbaka till Gud, men hans filosofi är likväl 

präglad av protestantismen. 213 

Sin moralfilosofi sammanfattade Kant i den lilla skriften Grundläggning 

av sedernas metafysik från 1785. Där hänvisar Kant till Bibeln ”där det påbjuds 

att vi ska älska vår nästa, till och med vår fiende”, och lägger fast att 

viljan att handla gott och inte förhoppningen om belöning ska vara grunden 

för allt sedligt handlande. 214 En handling är enligt Kant objektivt god 

om den följer en princip, eller med ett annat ord en maxim, som skulle 

kunna gälla för alla människor. Det är denna princip som han kallar för det 

kategoriska imperativet eller ”sedlighetens imperativ”: ”Handla endast efter 

den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.” 215 

Kant utgår från att alla förnuftiga varelser håller med om hans syn på 

sedlighet, dvs. det kategoriska imperativet. Det faktum att inte alla människor 

efterlever sedlighetsprincipen beror enligt honom på att ”den subjektiva 

viljan” hos dessa personer inte överensstämmer med förnuftet utan 

”ännu är beroende av subjektiva betingelser (vissa drivfjädrar) som inte 

212. Karl-Heinz Ilting, ”Sitte, Sittlichkeit, Moral”, i Otto Brunner, Werner Conze & Reinhart 

Koselleck, Geschichtliche Grundbegriffe. Historisches Lexikon zur politisch-sozialen 

Sprache in Deutschland, band 5, Stuttgart 1984, s 863–921. 

213. Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Göteborg 2006, s 70. I Die 

Religion innerhalb der Grenzen der bloßen Vernunft som publicerades 1793 och innehåller 

en kritisk granskning av hans tidigare skrifter om moral och sedlighet tillskrev Kant kristendomen 

däremot en större roll när det gällde moraliska frågor. 

214. Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, s 23. Jfr även ibid., s 41, där Kant skriver 

att sedlighet inte ”hänför sig […] till handlingens innehåll eller åsyftade resultat utan till 

den form och den princip av vilken den själv följer, och det väsentliga och goda med den 

består i sinnelaget, medan utfallet må bli vilket som helst”. 

215. Ibid., s 41 & 46.

526 

alltid överensstämmer med de objektiva”. 216 Människor kan med andra 

ord vara påverkade av känslor och intressen som motverkar att de handlar 

sedligt, men egentligen vill alla förnuftiga varelser följa det kategoriska 

imperativet, menar Kant. Detta av den enkla anledningen att det, enligt 

honom, är det enda förnuftiga sättet att handla. Intressen som strider mot 

sedlighetens imperativ är enligt honom precis som känslor någonting som 

begränsar människan, medan hon är oberoende och fri om hon följer sin 

”objektiva vilja”, dvs. ”förmågan att endast välja det som förnuftet oberoende 

av böjelsen inser vara praktiskt nödvändigt, dvs. gott”. 217 

Kant var skeptisk till empiriska undersökningar när det gäller att definiera 

vad som är rätt och fel. Däremot finns det i Grundläggning av sedernas 

metafysik några konkreta exempel på hur sedlighetens imperativ 

skulle slå om människorna följde denna princip såsom Kant tänkte sig. 

Han berättar bland annat om en mycket begåvad man som vet att han 

skulle kunna bli till stor nytta för samhället om han satsade på att utveckla 

sin talang. Mannen är dock rik och skulle helst vilja njuta av livet och sin 

rikedom. I denna situation frågar sig mannen om hans önskan att ägna 

sig åt nöjen istället för att träna och studera också skulle vara det han önskade 

sig att alla andra människor gjorde om de befann sig i hans situation. 

Mannen kommer då att tänka på ”öborna i Söderhavet” som förmodligen 

”skulle låta sin talang rosta” och bara använda sina ”liv till dagdriveri, 

förlustelser och fortplantning, med ett ord sagt: till njutning”. 218 Naturen 

skulle inte gå under om alla handlade på detta sätt, inser mannen, men 

Kant argumenterar ändå mot Söderhavsscenariot. Enligt honom kan 

mannen omöjligen vilja att öbornas agerande ”ska bli en allmän naturlag”. 

Som förnuftig varelse vill mannen ”med nödvändighet att alla hans förmögenheter 

ska utvecklas eftersom de ju är givna åt honom och kan tjäna 

216. Ibid., s 38. 

217. Ibid. Den objektiva viljans frivilliga underkastelse under det kategoriska imperativet 

kallar Kant även autonomiprincip. Detta då Kant utgår från att människan följer imperativet 

om hon handlar självständigt/autonomt, dvs. inte leds av känslor och subjektiva 

intressen. Kants autonomiprincip som bygger på föreställningen om en för alla gemensam 

värdegrund, dvs. det kategoriska imperativets objektivitet, beskriver med andra ord 

någonting annat än autonomiprincipen som jag har presenterat i slutet av kapitel 1 och 2 

och som går ut på att alla ska få leva efter sina egna normer och värden, så länge det inte 

skadar någon annan. Se ibid. s 67 f. 

218. Ibid., s 48 f.

527 

honom för alla möjliga syften”. Kant förklarar inte närmare på vilket sätt 

Söderhavslivet strider mot hans kategoriska imperativ, utan hävdar att det 

är ”iögonfallande” att den beskrivna pliktuppfyllelsen är en logisk konsekvens 

av imperativet. 219 

Det är inte svårt att i Kants syn på rättrådigt handlande upptäcka spår 

av preussiskt framåtsträvande och av den protestantiska övertygelsen om 

att det är människans ansvar att utveckla sina av Gud givna anlag. Kants 

världsbild och hans tro på förnuftet ifrågasattes av till exempel Arthur 

Schopenhauer som, inspirerad av bland annat buddism och sanskritlitteratur, 

betraktade en känsla, nämligen medlidande, som grund för all moraliskt 

handlande. 220 Också socialantropologen Edvard Westermarck, vars 

etiska relativism jag presenterar längre fram, hävdade att det kategoriska 

imperativet inte är så allmängiltigt som Kant menade. Än så länge stannar 

jag dock hos Kant, och beskriver hans människosyn och syn på sexualitet. 

Människor som handlar enligt sin objektiva vilja och därmed för det 

kategoriska imperativets skull och inte med avsikt att uppnå någonting annat 

genom sin handling, t.ex. någon form av belöning, måste enligt Kant 

betraktas ”som ändamål i sig själva, dvs. som något som inte får användas 

bara som medel”. 221 I ”ändamålens rike”, dvs. i Kants idealvärld, som bara 

består av förnuftiga varelser, utnyttjas ingen som medel av medmänniskor 

som vill skaffa sig vinning eller förnöjelser av olika slag. Till detta ideal 

uppmanar Kant med sitt praktiska imperativ: ”Handla så att du aldrig behandlar 

mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara 

som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål.” 222 

När en människa behandlar en annan människa såsom hon vill att 

alla människor ska behandla varandra, närmare bestämt som ändamål i 

sig själv, innebär det enligt Kant att hon aktar den andra personen och 

erkänner dennas människovärde. Människovärdet är för Kant en logisk 

konsekvens av det praktiska imperativet: ”Mänskligheten själv är en värdighet, 

ty människan kan av ingen människa (varken av någon annan eller 

sig själv) brukas enbart som medel, utan måste alltid också brukas som 

219. Ibid., s 49. 

220. Ilting, ”Sitte, Sittlichkeit, Moral”, s 908. 

221. Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, s 54. 

222. Ibid., s 55.

528 

ändamål och däri består hennes värdighet (personligheten).” 223 Den som 

använder en människa som medel, sätter ett pris på henne eller betraktar 

henne som utbytbar sårar enligt Kant hennes människovärde. Det som 

har värdighet är nämligen ”höjt över allt pris”, betonar han. 224 

Sin syn på sex beskriver Kant bland annat i Die Metaphysik der Sitten 

från 1797. När människan har sex innebär det enligt Kant att hon gör sig 

själv till ett medel för tillfredsställelsen av sin egen lust och, om en sådan 

finns, för sin partner. 225 Sex är alltså problematiskt för Kant som ju betonade 

att människan ska vara ett ändamål i sig själv och inte ett medel. Ett 

undantag från denna regel kunde han emellertid tänka sig och det var 

situationer där en person som gör sig till medel förvärvas av en annan 

person som också gör sig till medel och där detta utbyte leder till att båda 

kan återställa sin personlighet. 226 Enklare uttryckt menade han att sedligt 

sex bara var möjligt inom äktenskapet som han också beskrev som ”den 

naturliga könsgemenskapen […] enligt lagen”. 227 Denna syn på samlag och 

på äktenskapet delade Kant med aposteln Paulus som i Första Korinthierbrevet 

skrev: 

Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna. Men med 

tanke på all den otukt som finns ska mannen leva med sin hustru 

och kvinnan med sin man. Mannen ska ge hustrun vad han 

är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun 

bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen. Likaså 

bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. 228 

223. ”Die Menschheit selbst ist eine Würde; denn der Mensch kann von keinem Menschen 

(weder von anderen noch so gar von sich selbst) bloß als Mittel, sondern muß jederzeit 

zugleich als Zweck gebraucht werden und darin besteht eben seine Würde (Persönlichkeit).” 

(Immanuel Kant, Die Metaphysik der Sitten, Frankfurt am Main 1977, s 600.) 

224. Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, s 61. Jfr Immanuel Kant, Die Metaphysik 

der Sitten. Frankfurt am Main 1977, s 600. 

225. Kant, Die Metaphysik der Sitten, s 390 & 558. 

226. ”Nur unter der einzigen Bedingung ist dies möglich, daß, indem die eine Person von 

der anderen, gleich als Sache, erworben wird, diese gegenseitig wiederum jene erwerbe; 

denn so gewinnt sie wiederum sich selbst und stellt ihre Persönlichkeit wieder her.” (Kant, 

Die Metaphysik der Sitten, s 390 f.) 

227. ”Die natürliche Geschlechtsgemeinschaft […] nach dem Gesetz […] ist die Ehe […].” 

(Kant, Die Metaphysik der Sitten, s 390.) 

228. Första Korinthierbrevet 7:1–4, i Bibeln.

529 

Inom äktenskapet blev man och kvinna med andra ord ett när de hade 

samlag och då jämnade det ut sig när båda gjorde sig till medel för varandra. 

Heterosexuella samlag inom äktenskapet var därför tillåtna, men 

såväl samkönat sex, tidelag, onani och lösa sexuella förbindelser fördömdes 

av Kant. 

Människan är en absolut enhet, betonade Kant och formulerade därmed 

ett synsätt som är väl förankrat inom kristen tradition. Enheten mellan 

kropp och själ hävdas till exempel av Paulus som påminner om att 

”kropp[en] är ett tempel för den heliga anden”. 229 Paulus använder denna 

formel för att varna för otukt: 

Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Ska jag ta Kristi 

lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej! Vet ni inte 

att den som förenar sig med en sköka blir till en enda kropp 

med henne? Det heter ju: de två ska bli ett. Men den som förenar 

sig med Herren blir till en enda ande med honom. Håll er 

borta från otukten. 230 

För Kant innebar att ha sex och att därigenom förvärva en annan människas 

kön samma sak som att förvärva hela den andra människan. 231 

Utifrån detta synsätt betraktade Kant äktenskapet inte bara som den enda 

situationen där sex var sedligt, utan äktenskapet förverkligades även genom 

samlag. 232 Äktenskap innebar för Kant makarnas ömsesidiga ägande, 

och detta ägande skapades och upprätthölls genom det lika ömsesidiga 

bruket av varandras könsorgan eller ”könsegendomligheter”. 233 Sex inom 

äktenskapet var med andra ord inte bara till för barnalstringens skull, utan 

även för att upprätthålla själva äktenskapet. I Första Korinthierbrevet upp- 

229. Första Korinthierbrevet 6:19, i Bibeln. 

230. Första Korinthierbrevet 6:15–18, i Bibeln. ”De två ska bli ett” är en hänvisning till 

Första Moseboken 2:24. 

231. ”Es ist aber der Erwerb eines Gliedmaßes am Menschen zugleich Erwerbung der 

ganzen Person – weil diese eine absolute Einheit ist […].” (Kant, Die Metaphysik der Sitten, 

s 391.) 

232. ”Der Ehe-Vertrag wird nur durch eheliche Beiwohnung (copula carnalis) vollzogen.” 

(Ibid., s 392.) 

233. ”Geschlechtseigentümlichkeiten” (ibid., s 393).

530 

muntras sex inom äktenskapet av Paulus som räknar med att avhållsamhet 

inte är ett realistiskt mål för alla människor. Äktenskapliga samlag kan 

enligt Paulus förhindra att ”Satan [kan] fresta er, eftersom ni inte förmår 

leva avhållsamt”. 234 Kant motiverade sin syn på sexualitet och äktenskap 

med det rena förnuftets lagar. 

Kritiken mot den universella etiken 

Under 1800-talet började den objektiva moralläran ifrågasättas av allt fler. 

Charles Darwins evolutionslära tillhör de faktorer som gynnade denna utveckling. 

Med sin teori om det naturliga urvalet som naturens ordningsprincip 

ifrågasatte Darwin föreställningen om en av Gud given skapelseplan. 

Darwins lära tolkades som bevis på att varken en gudomlig ordning eller det 

rena förnuftet utan omvärlden avgör vad som är rätt och fel. Den finländske 

filosofen och antropologen Edvard Westermarck tillhörde dem som i opposition 

mot Kants objektiva morallära utvecklade en etisk relativism med 

Darwin som förebild. Anledningen till att jag redovisar just Westermarcks 

Kantkritik är inte hans centrala plats i sedlighetens idéhistoria, utan snarare 

det faktum att hans skrifter, precis som Kants, ger uttryck för ett förhållningssätt 

som lämpar sig för min analys av prostitutionsdebatterna. 

Westermarcks forskning kretsar kring frågan varför människor kan ha 

olika åsikter när det gäller moralfrågor. ”[F]rågan, i vilken mån en dålig 

människa bör behandlas med välvilja”, till exempel, besvarades olika 

inom Westermarcks vänskapskrets. Berodde denna meningsskiljaktighet 

”på bristande kunskap, eller har den blott och bart ett känsloursprung?”, 

undrade Westermarck. ”Varför avvika de moraliska föreställningarna i allmänhet 

så mycket från varandra? Och å andra sidan, varför råder i många 

fall en så stor enstämmighet? Ja, varför finns det moraliska föreställningar 

överhuvudtaget?” 235 För att hitta svaren på sina frågor gjorde Westermarck 

flera studieresor till Marocko. Han jämförde moraluppfattningarna i olika 

länder för att spåra normernas ursprung och kom slutligen fram till att 

de grundas i människors altruistiska känslor. Uppkomsten av altruistiska 

känslor förklarade Westermarck med ”det naturliga urvalet”. 236 

234. Första Korinthierbrevet 7:5, i Bibeln. 

235. Edvard Westermarck, Moralens uppkomst och utveckling, Stockholm 1916, s 1. 

236. Edvard Westermarck, Etisk relativism, Helsingfors 1949, s 53.

531 

För Westermarck var Kants antagande att det är möjligt att med hjälp av 

förnuftet definiera regler för en allmängiltig moral ett felslut som byggde 

på den allmänna benägenheten hos människan ”att antaga att det som gör 

ett visst intryck på dem själva även gör ett liknande intryck på andra”. 237 

Westermarck erkände att detta antagande ofta bekräftas av erfarenheten, 

men det berodde enligt honom varken på moralens eller förnuftets objektivitet 

utan på att vi har gått igenom en liknande uppfostran och påverkats 

av samma seder och lagar som människorna i vår omgivning. I Kants fall 

spelade påverkan av en kristen moral och en preussisk pliktkänsla en viktig 

roll, och låg till grund för hans kategoriska imperativ. ”Det är alldeles 

klart att Kant tog pliktens objektivitet för en given sak, och att detta antagande 

ledde honom till föreställningen om ett rent praktisk förnuft och 

icke tvärtom”, menade Westermarck. 238 

När Westermarck argumenterade för att moraliska omdömen saknar 

en objektiv giltighet hade han kunnat ta Kants Söderhavsscenario som exempel, 

men han valde istället Kants syn på manlig homosexualitet. ”Kant 

anser den vara en besudling av människans värdighet och finner, att den 

kategoriska imperativen [sic] fordrar kastrering som straff därför”, sammanfattar 

Westermarck. Genom dels en historisk tillbakablick till antiken, 

där kärleken mellan män ”prisades som den högsta formen av kärlek, som 

en väg till dygden, som ett vapen emot tyranniet, som ett skydd för den 

medborgerliga friheten, som en källa till nationell storhet och ära”, dels en 

jämförelse med Marocko där kvinnliga och manliga prostituerade tidigare 

varit anställda vid kananiternas tempel och där man enligt Westermarck 

ännu vid hans tid väntade sig ”övernaturliga fördelar både av homosexuellt 

och av heterosexuellt umgänge med en helig person”, försökte han visa att 

avståndstagandet från homosexualitet inte upplevdes som självklart i alla 

kulturer. 239 Den kristna synen på homosexualitet ”som höjdpunkten av det 

sedefördärv, i vilket Gud låtit hedningarna sjunka på grund av deras avfall 

från honom”, var enligt Westermarck inte grundat i förnuftet utan hade en 

entydigt religiös orsak. 240 Westermarck tolkade Kants krav på kastrering 

237. Ibid., s 27. 

238. Ibid., s 22. 

239. Ibid., s 119 f. 

240. Ibid., s 122.

532 

i denna tradition. Själv menade han att värderingen av homosexualitet, 

liksom alla andra moralfrågor, var kontextbunden. 

För min del anser jag, att där homosexuellt umgänge som sådant 

är föremål för klander, detta i främsta rummet beror på 

den känsla av motvilja det är ägnat att uppväcka hos normalt 

beskaffade fullvuxna individer, vilkas könsliv utvecklat sig 

under normala förhållanden. Denna känsla tenderar att avtaga 

eller försvinna, där särskilda omständigheter som äro ogynsamma 

för normalt könsumgänge – sådana som frånvaro av 

det motsatta könet, kvinnans avstängda liv eller andra faktorer 

– givit upphov åt vitt utbredda homosexuella vanor […]. 241 

Westermarcks resonemang kännetecknas av en stor öppenhet för olika 

tolkningar. Ingenting är för honom entydigt gott eller dåligt, utan ”det finns 

grader av godhet och dålighet”. 242 Denna relativism ledde emellertid inte 

till total godtycklighet. Som nämnts var moralen enligt Westermarck knuten 

till altruistiska känslor som fick olika uttryck i olika sammanhang. 

De filosofiska sedlighetsbegreppen 

och prostitutionsdebatten 

Den moraliska bedömningen av en verksamhet är ingen förutsättning för 

lagstiftningen kring den. Jag har tidigare nämnt riskabla yrken som astronaut, 

racerbilförare och soldat som exempel på sysselsättningar som accepteras 

och regleras av samhället utan att deras värde och existensberättigande 

har diskuterats särskilt ingående. Trots att det är tänkbart att många 

människor skulle svara att biltävlingar är farliga såväl för förarna som för 

miljön och ta avstånd från verksamheten om de blev tillfrågade, accepteras 

och regleras verksamheten såväl i Tyskland som i Sverige. I båda 

länderna är det också tillåtet att fotbollsklubbar köper och säljer spelare 

samt att privatpersoner anlitar massörer eller psykologer. Det finns kollek- 

241. Ibid. s 120 f. 

242. Ibid. s 39.

533 

tivavtal, skatteregler och andra bestämmelser för dessa verksamheter som 

inte föregicks av diskussioner om fotbollens, massagens eller psykologins 

sedlighet. Varför förhåller det sig annorlunda när det gäller prostitution? 

När jag i det följande tolkar prostitutionsdebatten som har förts i Bundestag 

och den svenska politiken utifrån filosofins sedlighetsbegrepp menar 

jag inte att ledamöterna i de båda parlamenten medvetet tog hänsyn 

till det kategoriska imperativet när de diskuterade prostitution. Inte heller 

tror jag att de tänkte på Darwin eller Westermarck när de argumenterade 

för sin prostitutionspolitik. Däremot utgör filosofernas sedlighetsbegrepp 

idealtyper som kan användas som analysredskap för att tydliggöra moraluppfattningarna 

som kom till uttryck i den tyska och den svenska prostitutionsdebatten. 

En grupp som undvek diskussionen kring prostitutionens sedlighet 

och på så sätt sticker ut bland debattörerna som engagerade sig i frågan 

består av Pieke Biermann, LfH-rörelsen och den tyska prostitutionsutredningen 

som leddes av Beate Leopold. Dessa aktörer diskuterade inte 

huruvida prostitutionen i allmänhet var bra eller dålig och inte heller om 

den skulle finnas i ett idealt samhälle. Däremot konstaterade Biermann att 

prostitution var ett sätt för kvinnor att tjäna pengar när de saknade bättre 

alternativ, samt att den hade vissa fördelar gentemot tillvaron som ekonomiskt 

beroende av en familjeförsörjande man eller bidragsgivande stat. 

Men med detta är inte sagt att hon hävdade att prostitution är bra i alla 

sammanhang. Hennes förhållningssätt skulle snarast motsvara den etiska 

relativism som utvecklades av Edvard Westermarck. Vad som upplevs 

som rätt och fel, bra eller dåligt, är enligt detta synsätt kontextbundet. 

Prostitueraderörelsen delade Biermanns uppfattning. Rörelsens användning 

av ordet ”hora” och ”horrörelse” som benämning på sig själv 

kan tolkas som ett försök att avstigmatisera verksamheten. Kvinnorna 

försökte förändra innebörden av det tidigare som skällsord använda ordet 

genom att använda det för att beteckna självmedvetna sexsäljare som 

inte skäms för sin verksamhet. Samma taktik har bland annat queerrörelsen 

använt när den lagt beslag på och omvärderat det tidigare skällsordet 

”queer”. Homosexuella försökte på samma sätt att oskadliggöra ordet bög

534 

medan negrituderörelsen ville ge ordet neger en ny innebörd. 243 Den amerikanska 

filosofen och feministen Judith Butler har visat att skällsord som 

”hora” är bundna till en viss tradition och förlorar sin förnedrande kraft 

när deras historia avslöjas och de sätts in i ett nytt sammanhang. 244 Queerrörelsen, 

negritude och den tyska prostitueraderörelsen följde just denna 

taktik som också kan beskrivas som exempel på en etisk relativism. 

”Horrörelsens” tillvägagångssätt skiljer sig från utgångspunkten som 

de svenska socialdemokraterna Margareta Persson och Ingrid Andersson 

valde när de förklarade att det alltid är förnedrande för en kvinna att sälja 

sex och att bli kallad för hora. 245 Inte bara Persson och Andersson utan 

också många av deras kollegor i riksdagen försvarade sexköpslagen som 

ett sätt att motverka denna förnedring. Ledamöterna omdefinierade alltså 

inte horbegreppet utan bibehöll dess av den kristna traditionen präglade 

negativa betydelse. Fram till 1864 gällde i Sverige en äktenskapslagstiftning 

som byggde på tanken att sexuellt umgänge utanför äktenskapet är 

en synd. Dubbelt hor, dvs. samlag där båda parter var gifta på var sitt håll, 

var den grövsta formen av utomäktenskaplig sexualitet, följd av enkelt hor, 

där en gift person hade sex med en ogift. Både mannen och kvinnan bestraffades 

med böter, fängelse, straffarbete, spöstraff eller risslitning när de 

brutit mot Guds sjätte bud. Fram till 1780 var dubbelt hor till och med belagt 

med dödsstraff. För enkelt hor gällde samma sak fram till 1653. 246 När 

riksdagen höll fast vid att det alltid är förnedrande för en kvinna att liknas 

vid en hora, stannade argumentationen inom traditionen som egentligen 

skulle bekämpas. Ordet hora behöll sin sårande kraft då ledamöterna följde 

tanken att det är skamligt när en kvinna beter sig som och kallas för en 

hora. Uppfattningen att horan och prostitutionen är skamliga användes 

förr som nu för att definiera en för kvinnor lämplig sexualitet. Jag återkommer 

snart till denna position, som jag menar liknar Kants tänkesätt. 

Förvaltningsdomstolen som genomförde rättgången mot Felicitas 

Weigmann och hennes Café Pssst! försökte undersöka befolkningens be- 

243. Fanny Ambjörnsson, Vad är queer, Stockholm 2006, s 23; samt Mikela Lundahl, Vad 

är en neger? Negritude, essentialism, strategi, Göteborg 2005. 

244. Judith Butler, Excitable Speech. A Politics of the Performative, New York 1997. 

245. Persson & Andersson, Motion 1983/84:2567, s 1. Se ovan s 339–340. 

246. Svanström, Offentliga kvinnor, s 28 f.

535 

dömning av prostitutionen innan den definierade prostitutionen som en 

sedlig verksamhet. Vid första ögonkastet skulle även detta tillvägagångssätt 

kunna tillskrivas den etiska relativismens logik: moralen var föränderlig 

och därmed kontextbunden även för domstolen. Men till skillnad från 

Pieke Biermann och Beate Leopold, som undvek att positionera sig i sedlighetsfrågan, 

strävade domstolen efter en entydig moralisk bedömning. 

Den ordnande principen bakom domarnas sedlighetsbegrepp var seden: 

handlingsnormen eller handlingssättet som förekom i samhället skulle avgöra 

om prostitutionen var acceptabel. Även de tyska socialdemokraterna 

och miljöpartiet Bündnis 90/Die Grünen valde detta förhållningssätt när 

de motiverade en utvidgad legalisering av prostitutionen. ”Vi har med 

detta lagförslag inte gjort någonting annat än att anpassa lagstiftningen 

efter befolkningens förändrade medvetande”, förklarade socialdemokraten 

Anni Brandt-Elsweier. 247 Majoritetens moraliska ställningstagande avgjorde 

vad som var rätt och fel för alla människor i Tyskland. Särskilt tydlig 

blev den normerande karaktären när först förvaltningsdomstolen och 

sedan Irmingard Schewe-Gerigk från Bündnis 90/Die Grünen menade att 

det var diskriminerande att skydda sexsäljares värdighet mot deras vilja. 248 

Religiösa och feministiska grupperingar som ifrågasatte den förnedrande 

människosyn som enligt deras mening kom till uttryck i prostitutionen, 

misstänkliggjordes på detta sätt. Då majoriteten accepterade prostitutionen 

var det fel att vilja bekämpa den. 

Tidigare domstolsbeslut baserade sin bedömning av sedlighetsfrågan 

i Tyskland på ”anständighetskänslan hos alla rimligt och rättrådigt 

tänkande”. 249 Detta tillvägagångssätt byggde på föreställningen om ett entydigt 

definierbart förnuftsbegrepp samt på uppfattningen att förnuftigt 

tänkande människor drar samma slutsatser när de bedömer en företeelse. 

Tänkesättet kan liknas vid Kants syn på det rena förnuftet och hans sedlighetsbegrepp. 

Jag menar att även debatten som ledde till den svenska 

sexköpslagen fungerade enligt denna princip. Sexköpslagens förespråkare 

247. ”Wir haben also mit diesem Gesetzentwurf nichts anderes getan, als die Gesetzeslage 

dem Wandel im Bewusstsein der Gesellschaft anzupassen.” (Anni Brandt-Elsweier, SPD, i 

BT-Protokoll 14/196, den 19 oktober 2001, s 19194.) Se ovan s 517. 

248. Se ovan s 508. 

249. Se ovan s 450.

536 

framställde sitt avståndstagande från prostitutionen som ett rationellt 

beslut som inte kunde ifrågasättas, åtminstone inte av upplysta och förnuftigt 

tänkande människor. Cynism och okunskap beskrevs ligga bakom 

den liberala tyska och nederländska prostitutionspolitiken. 

I kapitel ett visade jag att prostitutionens potentiella skadeverkningar 

anfördes som argument för den svenska politiken. På grund av verksamhetens 

riskfylldhet ansågs den alltid vara knuten till tvång och skulle 

därför omöjliggöras. Argumentet bygger på premissen att det alltid är 

oförnuftigt och därför ett illusoriskt beslut att utsätta sig för de risker 

som prostitution kan innebära. Den radikalfeministiska definitionen av 

pros titution som ett sexuellt övergrepp som jag beskrev i kapitel tre är en 

annan aspekt av riksdagens förnuftsprincip. Alla upplysta och förnuftigt 

tänkande människor förväntades gå med på denna tolkning. Sexsäljare 

som inte upplevde prostitutionen som ett övergrepp ansågs förblindade 

av normaliseringsprocessen och debattörer som ifrågasatte den radikalfeministiska 

tolkningen påstods sakna den nödvändiga ämneskompetensen 

för att kunna uttala sig i frågan eller anklagades för att sprida myter. 250 Att 

argumenten som ledde till sexköpslagen upplevdes som förnuftiga, upplysta 

och självklara inte bara i riksdagen utan också bland den svenska 

allmänheten är det stora stödet för sexköpslagen ett tydligt tecken på. 

Utifrån Westermarcks etiska relativism kan allmängiltigheten i dessa 

resonemang ifrågasättas. Liksom Kants förnuftsbegrepp var påverkat av 

hans omgivning och inbäddat i en västerländsk och kristen tradition, kan 

man hitta tecken även på sexköpslagens kulturella bundenhet. I slutet av 

kapitel ett visade jag på sexköpslagens förankring i en särskild form av 

välfärdstänkande. Även Sveriges protestantiska arv kan ha påverkat den 

svenska prostitutionspolitiken. Teologen Elisabeth Gerle menar att den 

svenska välfärdspolitiken kan ses som en sekulariserad version av det 

lutherska enhetssamhällets etik. En viktig aspekt av luthersk etik och teologi 

är att Gud anses använda sig av alla människor i sin kamp för det 

goda och mot det onda. Gemenskapen blir därför viktig i ett evangelisktlutherskt 

perspektiv. ”Alla tillhör helheten och är i behov av omsorg och 

barmhärtighet lika väl som alla ses som syndare och räddade av nåd, på 

250. Se ovan s 411–414.

537 

en och samma gång.” Detta tänkesätt kontrasterar Gerle mot kalvinistiskt 

präglade stater där predestinationsläran spelar en mer avgörande roll och 

”den egna framgången ofta ses i ljuset av gudomlig förutbestämmelse till 

himmel eller helvete”. 251 Medan det i den lutherskt präglade välfärdsstaten 

är viktigt att ta hand om förlorarna inom gemenskapen, är detta av mindre 

vikt för en kalvinistiskt präglad stat där den som har framgång uppfattas 

som utvald till frälsning av Gud, medan förlorarna anses bestämda till 

fördömelse. Inte bara synen på statens ansvar för medborgarnas välfärd, 

utan också riksdagsledamöternas syn på sex kan skrivas in i en kristen 

idétradition. Jag tar koppleribestämmelserna som exempel. 

Främjande av prostitution är ett brott som de berörda sexsäljarna inte 

nödvändigtvis upplever som ett övergrepp eller som en inskränkning av 

sin rörelsefrihet. I fall där sexsäljare döms för koppleri efter att ha hjälpt 

och samarbetat med varandra, där de blir vräkta från sina arbetslokaler 

eftersom hyresvärden börjat misstänka prostitution eller där de inte kan 

göra reklam därför att tidningsutgivare straffas om de trycker en prostitutionsannons, 

kan koppleriförbudet tvärtom betraktas som en inskränkning 

av sexsäljares handlingsutrymme. Bestämmelsernas historia förtydligar 

att såväl den tyska som den svenska kopplerilagen bygger på en 

kristen sedlighetssyn. I Tyskland hotades fram till 1973 den att dömas 

för koppleri (Kuppelei) som främjade eller tolererade utomäktenskapligt 

sexuellt umgänge, och även i Sverige omfattade koppleri ursprungligen 

sammanförandet av personer för olovligt könsumgänge i allmänhet. Avståndstagandet 

från koppleri har sina rötter i en tid då sex utanför äktenskapet 

betraktades som en synd. I avsnittet om Kant har jag beskrivit 

denna sexualmoral med hänvisningar till Första Korinthierbrevet. Efter 

en stegvis avkriminalisering begränsades koppleri i Tyskland till främjande 

av prostitution med sexsäljare som befinner sig i en utsatt situation och 

i Sverige till främjandet av prostitution i allmänhet. Förövaren behöver 

i inget av fallen använda våld och offret måste inte uppleva dådet som 

ett övergrepp för att en kopplare ska kunna straffas. Liksom för 40 år sedan, 

när koppleri fortfarande omfattade främjandet av utomäktenskapliga 

samlag i allmänhet, innebär koppleribestämmelserna idag en normering 

av sexualiteten och en normering av prostitutionen. De bygger på före- 

251. Elisabeth Gerle, ”Inledning”, i Elisabeth Gerle (red.), Luther som utmaning? Om frihet 

och ansvar, Stockholm 2008, s 11.

538 

ställningen att utomäktenskapliga sexuella förbindelser mot ersättning 

är farliga och förnedrande, och någonting som vuxna människor måste 

skyddas mot. Att lagstiftningens kristna prägel är mindre tydlig i Sverige 

än i Tyskland, där de kristna partierna CDU/CSU mer öppet argumenterade 

för en kristen sedlighetssyn, betyder inte att den svenska politiken är 

mer rationell eller förnuftig än den tyska. 

I kapitel tre citerade jag den socialdemokratiska riksdagsledamoten 

Margareta Persson som såg prostitutionen som en förnekelse av den 

sanna och riktiga sexualiteten. Liksom de flesta av sina riksdagskollegor 

förnekade hon att det fanns moraliska betänkligheter bakom denna bedömning. 

Vad jag ville visa med detta diskussionsavsnitt är att bedömningar 

alltid uttrycker en moral. Det finns ingen absolut rationalitet som 

kan avgöra vad som är rätt och fel, bra eller dåligt. Avgörandet av dessa 

frågor är alltid knutet till ett sedlighetsbegrepp.

avslutning 

För en ny prostitutionspolitik 

I denna avhandling har jag argumenterat för att forskning om sexsäljares 

behov har spelat en underordnad roll i utformningen av såväl den svenska 

som den tyska prostitutionspolitiken från 1970-talet till åren efter sekelskiftet 

2000. Jag har visat att det istället har varit ideologiska avväganden 

som har avgjort politikens inriktning. Det faktum att Sverige och Tyskland, 

trots att länderna liknar varandra i många avseenden, har valt olika 

vägar har jag förklarat genom en diskussion kring respektive lands syn på 

välfärd, relationen stat/samhälle, feminism, sexualitet, sedlighet och offer. 

Den fråga som väckts under avhandlingsarbetets gång är om det är 

möjligt att hitta ett gemensamt angreppssätt för prostitutionspolitiken i 

Europa? Finns det en väg som gör det möjligt att kombinera det goda som 

finns i båda länder? 

Avslutningsvis vill jag sammanställa de slutsatser jag har dragit av ländernas 

strategier när det gäller att hantera 1) maktstrukturer, 2) sexualitet 

och 3) prostitution. Jag tycker själv att det är ett vanskligt projekt att avsluta 

en akademisk avhandling med en politisk programförklaring. Det 

vore sorgligt om mina vetenskapliga analyser avfärdades av läsare som 

inte delar de värderingar som ligger till grund för mina förslag om en ny 

prostitutionspolitik. Under åren som doktorand har jag å andra sidan sällan 

lyckats beskriva mitt projekt utan att någon har undrat över vad jag 

själv tycker eller hur jag skulle reformera prostitutionspolitiken om jag 

fick chansen. Jag har kommit fram till att det vore slöseri att inte sammanställa 

de politiska konsekvenser jag menar borde dras av min forskning 

539

540 

och har därför beslutat att avsluta med ett förslag på ett förhoppningsvis 

mer omsorgsfullt sätt att bemöta prostitutionen än vad Sverige och Tyskland 

hittills har kunnat erbjuda. 

maktstrukturer 

De flesta människor som i Sverige yttrar sig kritiskt mot kriminaliseringen 

av prostitution får någon gång frågan: ”Skulle du vilja att din syster eller 

dotter sålde sex?” Gunilla André från Centerpartiet använde frågan för att 

uppmana andra att sätta sig in i de prostituerades situation. Hon hävdade 

också att det var just på detta sätt hon själv hade insett vad prostitutionen 

innebär och hur den måste bemötas. Så här argumenterade hon: 

Som politiker tycker jag det är vår skyldighet att försöka sätta 

oss in i flickornas situation. Skulle vi önska att vår syster eller 

vår dotter var en prostituerad? Om inte, vems syster eller dotter 

måste offras? 

Sett ur detta verklighetsperspektiv borde det vara självklart 

att ett land som vill ta ett socialt ansvar måste ta klar ställning 

för svaga individer, och att det kommer till uttryck i lagstiftningen. 

1 

Andrés utgångspunkt var att kvinnor som säljer sex inte tar detta steg aktivt 

utan är svaga individer som måste beskyddas. Genom att tillskriva 

sexsäljare rollen som passiva offer samtidigt som hon själv intog rollen 

som upplyst riksdagsledamot som kan erbjuda hjälp, byggde André upp 

en maktrelation mellan sexsäljare och sig själv. Jag har varit inne på detta 

fenomen i kapitel tre där jag, med hänvisning till Maud Eduards analys 

av försvarsmaktens motstånd mot kvinnliga soldater, varnade för att sexsäljare 

objektifieras och utesluts ur den politiska arenan när ”jämställda” 

kvinnor anser sig veta vad som är bäst för ”de svaga” och fastställer en 

prostitutionspolitik med hjälpprogram åt dem. Maktrelationen som kan 

uppstå mellan feminister och sexsäljare omnämns emellertid sällan när 

1. Gunilla André (C) i RD-protokoll 1987/88:94, anf. 91.

541 

det i Sverige är tal om prostituerades utsatthet. Oftare talar man om övergripande 

faktorer som kön, etnicitet, ras, religion, klass och sexuell orientering 

som tilldelar människor olika roller med mer eller mindre makt. 

Jag menar att det är viktigt att uppmärksamma alla möjliga former av förtryck. 

Svaret på frågan om prostitution skulle finnas i en bättre värld, och 

om huruvida staten ska ingripa för att skapa denna värld, varierar såväl 

mellan som inom den svenska och den tyska debatten. Önskan att minska 

orättvisor är däremot någonting de flesta människor delar, och är därför 

en möjlig utgångspunkt för en gemensam prostitutionspolitik. Kvinnoförtryck 

och andra former av diskriminering minskar människors handlingsutrymme, 

leder till desperation och bidrar till de mest cyniska former 

av prostitution. Inte bara kvinnorörelsen utan också andra politiska och 

sociala rörelser har uppmärksammat dessa problem, vilket har lett till en 

starkare fokusering på jämlikhetsfrågor både i den svenska riksdagen och 

Bundestag. När det gäller att förverkliga jämlikhetssträvan borde politiken 

enligt min mening fokusera på främst tre aspekter: 

1. Erkännandet av alla människor som aktivt handlande subjekt. 

2. Synliggörandet av samhällets maktstrukturer. 

3. Kampen mot fattigdom och andra orättvisor. 

Synen på andra människor som svaga och inkapabla att hantera sina liv 

riskerar inte bara att leda till diskriminering och förmynderi, utan minskar 

också möjligheten att tänka sig in i och förbättra dessa människors 

situation. Jag tar en gång till Andrés ovan citerade uttalande som exempel. 

Frågan ”Om inte [vår], vems syster eller dotter måste offras?”, lämpar sig 

varken för att upptäcka eller lösa problemen som sexsäljare har att kämpa 

med. Om man däremot omformulerar Andrés fråga och funderar över 

under vilka förutsättningar man själv skulle kunna tänka sig att sälja sexuella 

tjänster, minskar klyftan till människor som säljer sex. Kanske blir 

svaret då fortfarande: ”Aldrig, jag skulle hellre vilja ta emot socialbidrag 

eller dö.” Hur kommer det sig då att det finns kvinnor i Sverige som inte 

begår självmord eller söker socialbidrag utan säljer sexuella tjänster, skulle 

nästa fråga då kunna bli. Kan prostitutionen vara ett fritt val eller offrar

542 

sexsäljare någonting och om ja, vad, varför och för vem? Det är först dessa 

följdfrågor som erkänner sexsäljare som handlande subjekt som tar ansvar 

för sina liv. 

Att utgå från att sexsäljare är handlande subjekt innebär inte att förneka 

nödsituationen som många människor som säljer sex befinner sig i. 

En analys som utgår från det aktiva offerbegreppet (sacrifice) som jag beskrev 

i början av kapitel tre skulle kunna vara ett alternativ till såväl den i 

Sverige dominerande synen på prostituerade som passiva offer, som den i 

Tyskland spridda uppfattningen att prostituerade är helt oberoende sexarbetare 

som självmant har valt sin sysselsättning. Fokuseringen på uppoffringarna 

som människor måste göra i patriarkala samhällen på grund av 

fattigdom samt andra orättvisor kan belysa både förtryckande strukturer 

och möjligheten att genom aktiva handlingar bemästra livet inom dessa 

strukturer. 

Att människor är aktivt handlande subjekt betyder inte att de kan röra 

sig fritt. Ett sätt att utöka människors handlingsutrymme är att avslöja de 

kulturella förväntningar och maktstrukturer som präglar våra liv. I denna 

avhandling har jag beskrivit flera analyser som synliggör samhällets normer 

och värderingar och på så sätt förbättrar möjligheten att ifrågasätta 

och medvetet förhålla sig till dem. Kapitel ett handlade bland annat om 

marxistiska teorier som kan avslöja kapitalistiska strukturer och industrisamhällets 

människosyn. I kapitel två har jag uppmärksammat LfH-kampanjen 

som synliggjorde de resursproblem som kvinnor ofta konfronteras 

med. Kapitel tre tog bland annat upp den feministiska våldsforskningen 

som lyfte fram sambanden mellan olika former av mäns våld mot kvinnor, 

och i kapitel fyra beskrev jag några försök att avslöja en kristet präglad 

sexualmoral. Jag menar att det är viktigt att den politiska debatten inte 

låser sig vid en av dessa teorier. En mångfald av olika tolkningsramar är 

nödvändig för att fånga upp och förstå alla de olika erfarenheter och förväntningar 

som förekommer i samhället. En politik som utgår från en 

enda tolkning skapar nya begränsningar. Den tyska debatten har hittills 

inte tillåtits att komplettera den svenska, utan snarare beskrivits som cynisk 

och inhuman. Fördelarna med att låta olika röster komma till tals har 

inte utnyttjas i tillräcklig utsträckning. Jag menar att en frigörande prostitutionspolitik 

måste fortsätta att lyssna till alternativa tolkningar istället

543 

för att definiera och lovorda ett synsätt som tycks överlägset alla andra. 

För människor som lever i fattigdom är prostitutionen idag en av få 

möjligheter att förändra sin livssituation. Rapporter om överlastade flyktingbåtar 

på haven utanför Europa vittnar om desperationen som också 

finns inom Europa. För att utöka handlingsutrymmet för fattiga och desperata 

människor krävs ekonomiska resurser som kan skapa social trygghet, 

och innan den är uppnådd krävs en generös invandringspolitik i de 

rika delarna av världen. Genom att skapa bättre möjligheter för nödställda 

människor att påverka sin situation än att skuldsätta sig hos smugglare som 

visar hur man övervinner gränser, kan man minska risken att de mest hänsynslösa 

formerna av prostitution uppstår. Migrationsforskare som Rutvica 

Andrijasevic har beskrivit internationell människohandel som en cynisk 

form av migration, vilket jag har diskuterat i kapitel fyra. Hennes beskrivning 

är förenlig med mitt krav på att betrakta människor som handlande 

subjekt, även om de befinner sig i desperata situationer, och är också det 

perspektiv jag vill rekommendera för en ny prostitutionspolitik. 

sexualiteten 

De flesta debattörer som engagerat sig i prostitutionsdebatten i Sverige 

och Tyskland sedan 1970-talet har på ett eller annat sätt problematiserat 

samhällets syn på sexualitet. Där finns radikalfeminister som menar att 

alla former av heterosexuella samlag är förtryckande för kvinnor eftersom 

vaginala samlag innebär att män penetrerar och ockuperar kvinnokroppen, 

och där finns de som fokuserar starkare på betalt sex och visar att 

prostitution möjliggörs av en maktstruktur som innebär att män kan köpa 

sig obegränsad tillgång till kvinnor. Jag har skrivit om LfH-rörelsen som 

problematiserade obetalda samlag för kärlekens skull och svenska socialister 

som kritiserade kapitalismens kommersialisering av sexualiteten. I 

kapitel två nämnde jag Anne Koedt som tyckte sig ha avslöjat myten om 

den vaginala orgasmen och ifrågasatte en sexualitet som går ut på att penisen 

stimuleras så mycket som möjligt medan klitoris lämnas utan beröring. 

Andra brydde sig inte lika mycket om vad som stimulerades mest 

och vem som fick orgasm utan problematiserade istället mäns rätt att utan 

hänsyn och krav eller känslomässig bindning ha sex med en prostituerad.

544 

Även den kristna tolkningen av kroppen som ett tempel för den heliga 

anden som inte får förenas med en annan människa utanför äktenskapet 

har jag nämnt. 

Synsätten som har förekommit i den tyska och i den svenska prostitutionsdebatten 

strider i flera fall mot varandra. Det är svårt att kritisera 

prostitutionen som kommersialiserad sexualitet och samtidigt sympatisera 

med LfH-kampanjens betoning av prostitutionens fördelar gentemot obetalda 

sexuella tjänster. Men på samma sätt som när det gäller avslöjandet 

av maktstrukturer betyder oförenligheten av teorierna som finns om sexualitet 

inte att någon av dessa analyser saknar existensberättigande. Människor 

har olika erfarenheter och befinner sig i olika situationer, vilket har till 

följd att de också känner igen sig i olika förhållningssätt. Var och en av de 

nämnda analyserna bidrar till en medveten problembeskrivning, och det 

klokaste är därför att låta dem komplettera och existera bredvid varandra. 

Jag använder den i Sverige vanliga beskrivningen av kärleksfulla sexuella 

relationer som den mest önskvärda sexualiteten som exempel för att 

visa vad som kan hända om man låser sig vid ett ideal. Uppfattningen 

att kärleksfullt sex är det mest eftersträvansvärda innebär att andra samlagsformer 

bedöms i förhållande till denna norm. Att ha sex av andra 

skäl än kärlek framstår som ett sämre, kanske rent av dåligt, alternativ. 

Men genom att byta ut den kristna normen med ”äktenskapliga samlag 

för barnalstringens skull” mot ”sexualitet som uttryck för kärlek och omtanke” 

förändrar man inga maktstrukturer. Man byter ut argumenten för 

att kunna skilja horan från madonnan, men vidmakthåller vad som är rätt 

och fel. 

Främjandet av ”en öppen och varm sexualitet” har i Sverige beskrivits 

som en feministisk strävan, men när feminister ska beskriva en jämställd 

sexualitet är de inte eniga. Det som är frigörande ur ett feministiskt perspektiv 

kan till och med framstå som förtryckande ur ett annat feministiskt 

perspektiv. Den feministiska tesen att kvinnor får mer makt om de tar 

betalt för sina sexuella tjänster som spreds av LfH-kampanjen kan problematiseras 

med hjälp av svenska feminister som visar att prostitutionen 

konserverar en sexualitet på mäns villkor. Och också den radikalfeministiska 

föreställningen att vaginala samlag är ett uttryck för mäns sexualitet 

snarare än kvinnors kan kritiseras som ett patriarkalt betraktelsesätt. Ra-

545 

dikalfeminister tillskriver mannen och hans penetrerande penis huvudrollen 

i heterosexuella samlag medan kvinnan och hennes vagina framställs 

som passiva. Den amerikanska filosofen och feministen Lenore Kuo, 

som jag stödjer mig på i detta avsnitt, hävdar att heterosexuella samlag 

lika väl kan beskrivas som vaginas erövring, uppslukning eller ockupation 

av penisen, eller mindre radikalt och mindre hegemoniskt som ett möte 

eller en förening där inget kön dominerar över det andra. 2 

Exemplen visar att till och med feministers idéer om sexualitet är så 

starkt påverkade av patriarkala tolkningar att de har svårt att definiera 

en sexualitet som är fri från patriarkala stereotyper och tänkesätt. ”Our 

very conception of and language for sexuality and sexual activity are so 

deeply tainted by constructs of male domination that we are incapable of 

altogether stepping out of hegemonic sexist conceptual constructions, no 

matter how deep our feminist commitments or how hard we try”, skriver 

Lenore Kuo. 3 Varje försök att definiera en idealsexualitet är därför dömt 

att misslyckas. Situationen kan kännas hopplös, men kan bemästras på 

olika sätt. Jag vill framhäva tre aspekter som den som vill bidra till frigörelsen 

från tvång och stereotypa förväntningar enligt min mening borde 

fokusera på: 

1. Erkännandet av maktstrukturers allestädes närvaro. 

2. Synliggörandet av sexualitetens olika uttryck. 

3. Avmoraliseringen av sexualiteten. 

Samlevnad med andra människor kräver att vi tar hänsyn till normer och 

sociala regler. För varje möte mellan människor finns en ordning som kan 

beskrivas som en maktstruktur. Vi tillåts att agera på vissa sätt, men utesluts 

från gemenskapen om vi beter oss på andra. Inget samhälle fungerar utan 

maktstrukturer och det är därför vi måste vara misstänksamma mot en politik 

som definierar ett jämlikt levnadssätt som alla ska följa. Maktstrukturer 

är allestädes närvarande, men de är bara en begränsning så länge vi inte 

aktivt kan ta ställning till vilka regler vi vill anpassa oss efter. En frigörande 

sexualpolitik ökar individernas möjligheter att fatta medvetna beslut, men 

2. Kuo, Prostitution Policy, s 49. 

3. Ibid., s 144.

546 

den bestämmer inga ideal, då nya ideal är nya begränsningar. 

I kapitel ett nämnde jag att en sexsäljare hörde av sig till Arne Borg m.fl. 

när de i slutet av 1970-talet sammanställde sin rapport om prostitutionen. 

Kvinnan hävdade att samlagen med hennes kunder inte var intima för 

henne utan en tjänst som kunde jämföras med sjukvård. För Borg m.fl. 

var kvinnans förmåga att sätta upp gränser mellan prostitutionen och sitt 

privatliv problematisk eftersom den innebar att hon gjorde ”avkall på sina 

egna känslor och behov som mänsklig varelse”. 4 Sex som inte är intimt, var 

enligt Borg m.fl. skadligt. Uppfattningen att kvinnor förlorar en del av sin 

mänsklighet när de skiljer mellan sex och känslor har också förekommit i 

den tyska prostitutionsdebatten, där kristdemokraterna beskrev prostitutionen 

som ”marknadsföringen av den mänskliga intimiteten”. 5 Jag håller 

självfallet med om att människors intimsfär måste vara skyddad från övergrepp. 

Men när det gäller att lägga fast intimsfärens gränser och innehåll 

kan bara den enskilda individen avgöra hur den egna intimsfären definieras. 

Vilka sexuella uttryck som upplevs som intima och därmed ingår 

i intimsfären kan variera mellan människor. Att sexualiteten ofta likställs 

med det intima är ingenting som är inneboende i själva sexualiteten utan 

pålagt av vår kultur och samhällets maktstruktur. Likhetstecknet mellan 

sexualitet och intimitet kan kritiseras som en normerande föreställning 

som garanterar att kvinnor fortsätter att vara avvaktande när det gäller 

att utveckla sin sexualitet även när de inte längre behöver vara rädda för 

ofrivilliga graviditeter, sjukdom eller död och inte heller är beroende av 

en manlig beskyddare eller försörjare. ”It is what keeps us faithful or att 

least sexually less active”, skriver Kuo, ”[t]he claim that sex is or should be 

intimate is the good girl’s, the madonna’s view and is as effective as stigma 

in controlling women’s sexuality and sexual behavior.” 6 Betoningen av intimiteten 

sätter gränser för vilka sexualiteter som är accepterade genom 

att tabubelägga och misstänkliggöra andra sexuella uttryck. 

Betoningen av intimiteten normerar inte bara sexualiteten utan minskar 

också tillfällena att tala om sexualitet och begränsar på så sätt utrymmet 

även för den feministiska diskussionen av ämnet. Genom att beskri- 


5. CDU/CSU, BT-Drs 14/6781, den 3 juli 2001, s 2. 

6. Kuo, Prostitution Policy, s 116 f.

547 

vas som intim görs sexualiteten otillgänglig för offentlighetens kritiska 

analyser. En frigörande sexualpolitik borde verka för en avmoralisering av 

sexualiteten så att ämnet kan diskuteras mer öppet. 

Min plädering för en större öppenhet betyder inte att jag rekommenderar 

anknytningen till 1960-talets sexualliberalism. Jag menar inte att 

sexualitet är en positiv kraft som bara förnekas av samhällets moralister. 

Inte heller tror jag att den bryter patriarkala konventioner eller revolutionerar 

samhället genom att praktiseras i offentlighet. Liksom alla andra 

mänskliga beteenden präglas sexualiteten av samhällets värderingar. Det 

är därför jag framhåller vikten av analyser som visar på förtrycket som 

förmedlas i dagens tolkningar av sexualiteten. Men för att dessa avslöjanden 

ska bli möjliga är det viktigt att avmoralisera sexualiteten. Enbart 

då kan den nämligen diskuteras öppet i hela sin mångfald. Enligt min 

mening måste individerna ges möjligheten att definiera sin sexualitet och 

intimsfär. Men för att individerna ska kunna hitta och leva ut sin egen 

sexualitet och göra självständiga val måste de kunna ifrågasätta och befria 

sig från samhällets normer och värderingar. De behöver verktyg för att 

kunna avslöja invanda strukturer och tänkesätt. Därför måste sexualiteten 

tillåtas att utveckla sin mångfald parallellt med teorier som kan analysera 

och problematisera denna utveckling från olika håll. 

När jag skriver att sexualiteten ska synliggöras utesluter det inte problematiseringen 

av samhällets sexualisering. Att nakna kvinnor uppträder 

på stora affischer för att öka försäljningssiffror kan bemötas genom att visa 

att denna offentlighet är ett sätt att använda sexualitet, och intimitet är ett 

annat. Mittemellan och vid sidan om dessa möjligheter finns det ytterligare 

många fler varianter som en upplyst sexualpolitik borde ge utrymme 

för. Även här gäller att det är genom att garantera en mångfald som valmöjligheter 

skapas. 

prostitutionen 

I dess värsta former är prostitution ett tydligt exempel på kvinnoförtryck. 

Även andra relationer har patriarkala tendenser och jag vill gå så långt 

som att hävda att ingen sexuell relation i vårt samhälle är fri från patriarkala 

normer. De intensiva studier av prostitutionen som arbetet med

548 

denna avhandling har inneburit, har hjälpt mig att upptäcka uttryck för 

dessa strukturer även i andra sammanhang. Denna erfarenhet delar jag 

med Lenore Kuo. 

[B]ecause the worst forms of heterosexual prostitution embody 

the most misogynistic aspects of heterosexuality, expressing 

those values bluntly and unequivocally, to study them tends to 

make one aware of how these values reverberate in one’s own 

sexual life, no matter how hard one may struggle to eliminate 

them. 7 

I Sverige har sexköp förbjudits enligt argumentationen att prostitution bidrar 

till upprätthållandet av patriarkala strukturer, men detta skiljer inte 

prostitutionen från många andra samhällsfenomen som kan gynna patriarkatet. 

Jag tänker på allt från äktenskap till Hollywoodsagor. Också servicesektorns 

låglöneyrken bekräftar patriarkatet. Som jag har visat innebär 

samhällets patriarkala strukturer dock inte att alla kvinnor är passiva offer 

för dessa strukturer. Det finns anledningar till att kvinnor väljer så kallat 

typiskt kvinnliga uppgifter och genom dessa medverkar i samhällsbygget. 

Även på denna punkt är jag överens med Kuo: 

[F]eminists have understood for a long time that patriarchy 

works, in part, by rewarding obedience and acceptance of 

patriarchy. If marriage or heterosexual acts or these jobs were 

unremittingly evil and abusive, they would not be so common. 

But the same is true of prostitution. And in refusing to recognize 

that not all prostitutes are victims or egregious dupes for 

patriarchy, we not only dismiss the voices of many women but 

continue to make prostitutes Other; 8 

Om prostitution beskrivs som patriarkatets kärna eller förenklas till dess 

symbol är det svårt att se likheterna mellan prostitution och andra potentiellt 

förtryckande relationer. Den aktuella svenska jämställdhetspolitiken 

7. Ibid., s 37. 

8. Ibid., s 148.

549 

som fokuserar så starkt på prostitutionen när den beskriver kvinnoförtryck 

och lyfter fram kärlek och intimitet som prostitutionens motsatser 

löper till exempel risk att dölja maktobalansen som också finns i känslobaserade 

förhållanden, vilket kan leda till att patriarkala värderingar mörkläggs. 

Dessutom skymmer denna politik synen på erfarenheterna som 

sexsäljare delar med alla andra kvinnor. Den genererar som Kuo säger 

bilden av prostituerade som ”andra”. Hur kan man då beskriva prostitutionen 

och tala om dess förtryckande strukturer utan att diskriminera och 

stigmatisera sexsäljare? Jag tror att här gäller samma sak som för sexualiteten: 

genom att sluta betrakta prostitution som väsensskild från andra 

mänskliga aktiviteter. 

Kuo hävdar att ”women will never be normalized until sex is normalized, 

and sex will never be normalized until prostitution is normalized”. 9 

Genom att behandla prostitution och sexualitet som ”normala” ämnen, 

som kan diskuteras ur olika perspektiv, kan vi minska risken att sexualiteten 

används som instrument för kvinnoförtryck. Avskaffandet av 

prostitutionen är enligt detta synsätt inte frigörande eftersom prostitutionens 

fördömande samtidigt leder till en cementering av intimitetskraven 

på den kvinnliga sexualiteten och andra stereotypiseringar. Istället för att 

minska prostitutionen gäller det att öka medvetenheten om dess normerande 

strukturer och att övervinna dess förtryckande aspekter. Denna 

process skulle gynnas om feminister och sexsäljare delade med sig av sina 

erfarenheter och kunskaper till varandra. Såväl feminister som sexsäljare 

är experter när det gäller sexualitet och kan tillsammans avslöja sexuella 

normer och på så sätt även hjälpa andra kvinnor att utveckla egna värderingar 

och formulera egna önskningar. 

Man kan lätt få intrycket att Kuo motsäger sig själv när hon längre fram 

i sin bok vänder på meningen jag har citerat ovan och skriver att ”[w]e will 

never normalize prostitution unless we normalize sex and sexual activity. 

And we will never normalize sex and sexual activity unless we normalize 

women”. 10 Men i själva verket är det just denna insikt om att det inte 

går att bara börja i en ända som är nyckeln till kvinnors frigörelse. Kuo 

är medveten om att sexsäljare stigmatiseras och förnedras så länge det 

9. Ibid., s 2. 

10. Ibid., s 111.

550 

finns patriarkala strukturer. Tyska politiker framstår ur detta perspektiv 

som naiva när de döljer de feministiska argumenten bakom sin politik 

och ger sken av, eller tror, att en legalisering av prostitutionen av sig själv 

kan minska diskrimineringen av sexsäljare. Lika lite som sex fungerar frigörande 

av att utövas i offentlighet blir prostitutionen oproblematisk så 

snart den godkänns av samhället. Prostitutionens avdramatisering måste 

sammankopplas med feministiska analyser och andra sätt att synliggöra 

förtryckande strukturer för att få emancipatoriska effekter. 

lagstiftning 

Åtgärderna för att motverka sexsäljares förtryck som jag har beskrivit 

hittills bygger på information, upplysning och en attitydförändring som 

kan uppnås utan särskilda lagar. Jag menar dock att lagstiftningen som 

rör prostitutionen kan anpassas till detta förhållningssätt. Jag avslutar min 

avhandling med att skissera ett alternativ som undviker en moraliserande 

syn på prostitutionen, samtidigt som det möjliggör ett avståndstagande 

från våldet och övergreppen som förekommer i samband med verksamheten. 

Såväl kriminaliseringen av sexköpare som gäller i Sverige som den tyska 

legaliseringen av prostitution bygger på ett avståndstagande från verksamheten. 

Prostitution förbjuds helt respektive inskränks av dessa lagtekniska 

lösningar eftersom den betraktas som en skadlig eller skamlig verksamhet 

som samhället måste skydda sig mot. Med detta är inte sagt att alla 

debattörer som förespråkar ett av dessa tillvägagångssätt är medvetna om 

de moraliska ställningstaganden som deras ståndpunkter inbegriper. Med 

det är heller inte sagt att moraliska invändningar mot prostitution borde 

undvikas helt och hållet. Jag har tidigare argumenterat för att så många 

kritiska röster som möjligt måste höras för att maktstrukturer ska kunna 

synliggöras och människor ska kunna göra medvetna val. En lagstiftning 

som låser sig vid en tolkning begränsar emellertid denna mångfald. 

Ett sätt att lagstifta som gör det möjligt att undvika ett entydigt ställningstagande 

i frågan om prostitution som rätt eller fel, och som tillåter 

att olika tolkningar kompletterar varandra, är avkriminaliseringen.

551 

Avkriminaliseringen underlättar också fokuseringen på övergrepp mot 

sexsäljare och deras rörelsefrihet. Enkelt uttryckt går avkriminaliseringen 

ut på att lagtekniskt likställa prostitutionen med andra sysselsättningar. 

När prostitutionen är avkriminaliserad har sexsäljare tillgång till a-kassa 

och pensionssystem på samma sätt som till exempel städare, sjuksköterskor, 

byggarbetare och läkare. Arbetsrättsliga bestämmelser garanterar då 

trygghet på arbetsplatsen, semester och vilodagar och minskar risken för 

lönedumpning. Lagstiftningen om våldtäkt och sexuellt utnyttjande skyddar 

från övergrepp. I kapitel fyra har jag beskrivit skillnaderna mellan legalisering 

och avkriminalisering mer ingående. 

Ett problem som den nuvarande lagstiftningen i både Sverige och Tyskland 

har att brottas med är att det finns sexsäljare som inte upplever prostitutionen 

utan istället prostitutionspolitiken som ska skydda dem som 

begränsande. Sättet på vilket ”exploatering” används i prostitutionslagstiftningen 

i Europa utgör problemets kärna enligt Monika Frommel, som 

är professor i juridik och kriminologi vid universitetet i Kiel. I kapitel fyra 

har jag beskrivit Palermoprotokollets definition av människohandel, enligt 

vilken offrets samtycke till prostitutionen och formerna under vilken den 

utförs saknar betydelse om offret befinner sig i en nödsituation. Kvinnor 

som befinner sig i ett desperat läge exploateras enligt den internationella 

överenskommelsen genom att någon som har en maktposition i relation 

till dem bidrar till deras prostitution. Denna definition av exploatering är 

enligt Frommel ovanlig i lagstiftningssammanhang. Juridiskt sett är ”exploatering” 

normalt inget straffrättsligt utan ett arbets- eller civilrättsligt 

begrepp, förklarar hon. 11 Lagstiftaren slår fast under vilka betingelser och 

under vilka villkor ett arbete ska utföras, och skapar på så sätt ett regelverk 

för goda arbetsvillkor. Arbetsgivare och kunder som bryter mot dessa regler 

gör sig skyldiga till exploatering och lagförs. För sexsäljare saknas motsvarande 

skyddslagar inte bara i Sverige utan också i Tyskland, även om 

sexsäljare där har fått tillträde till socialförsäkringssystemet. När det gäller 

prostitutionen betraktas arbetsgivarens eller kundens handlande inte som 

mer eller mindre exploaterande, utan alltid som lika förkastligt eftersom 

det är själva prostitutionen som definieras som problem. Särskilt tydligt 

11. Frommel, ”Schutz der persönlichen und wirtschaftlichen Bewegungsfreiheit von Prostituierten”, 

s 80.

552 

kommer detta synsätt till uttryck i den svenska sexköpslagen som inte 

bara definierar allt främjande av prostitution utan även köp av sexuella 

tjänster som ett utnyttjande. I Tyskland gäller detta synsätt främst prostitution 

som involverar papperslösa migranter. Som jag har visat i kapitel 

fyra är det sedan 2005 förbjudet i Tyskland att ”genom utnyttjandet av ett 

tvångsläge eller hjälplöshet som är knuten till uppehället i ett främmande 

land, förmå en annan person att börja eller fortsätta med prostitutionen”. 12 

Sexsäljare är enligt denna definition offer för exploatering även om de inte 

betraktar prostitution som problematisk och upplever sina arbetsvillkor 

som goda. 

Intimsfären är det värde som ska skyddas från exploatering med de 

nämnda lagarna. Människor som lever i fattigdom, kvinnor som förtrycks 

i patriarkala samhällen och andra nödsituationer ska inte sälja sexuella 

tjänster på grund av dessa desperata lägen. Prostitutionen anses hota intimsfären 

hos dessa människor. Synsättet är problematiskt då det, som jag 

har visat, i själva verket är ett intrång i intimsfären när någon utomstående 

definierar dess innehåll. 

Staten ska naturligtvis förhindra att människor tvingas att utföra handlingar 

mot sin vilja, men att försvåra för fattiga eller förtryckta människor 

att sälja sexuella tjänster skyddar inte deras intimsfär utan är i själva verket 

ett övergrepp på deras sexuella självbestämmanderätt. Det vanskliga med 

att definiera intimsfären åt andra människor blir också tydligt när man 

granskar den tyska lagstiftningen som likt den svenska utgår från frågan 

om huruvida prostitutionen är förenlig med människans sexuella självbestämmande, 

istället för att bidra till att så många människor som möjligt 

får chansen att bestämma själva. 

Till skillnad från fattiga migranter anses människor som har arbets- 

och uppehållstillstånd och lever i relativ trygghet i Tyskland inte exploaterade 

av att sälja sexuella tjänster. Annorlunda än sina nödställda kollegor 

anses mer välbärgade sexsäljare kunna bestämma sig för att sälja sexuella 

tjänster utan att deras intimsfär tar skada. Lagstiftarna omdefinierar med 

andra ord intimsfären för dessa människor. Även detta tillvägagångssätt 

12. § 232 StGB Menschenhandel zum Zweck der sexuellen Ausbeutung, i ”Vorschrift eingefügt 

durch das Siebenunddreißigste Strafrechtsänderungsgesetz – §§ 180b, 181 StGB – 

(37. StrÄndG) vom 11.2.2005”, i BGBl I, s 239.

553 

osynliggör att intimsfären är någonting personligt och subjektivt. Liksom 

sexköpslagens förespråkare uppehöll sig legaliseringens anhängare vid 

att låsa fast ramarna och definiera innehållet för människors intimsfär 

och självbestämmanderätt. Varken i Tyskland eller i Sverige besvarade 

man frågan: hur kan man stärka rörelsefriheten och självbestämmanderätten 

för människor som säljer sex och för dem som inte vill hamna i 

prostitution? 13 

Exploatering får inte bara regleras straffrättsligt, svarar Monika Frommel. 

Hon rekommenderar en fokusering på rörelsefriheten istället för att 

utifrån försöka identifiera övergrepp på intimsfären. En viktig del av en 

sådan politik är den breda diskussionen om sexualitetens mångfald som 

jag har rekommenderat tidigare. Informationskampanjer får inte saknas i 

en proaktiv prostitutionspolitik. Även kampen mot fattigdom och andra 

orättvisor är viktig, på samma sätt som hjälp till missbrukare. Sexsäljares 

rörelsefrihet kan enligt Frommel stärkas genom att öka deras civilrättsliga 

skydd. 14 Alla människor upplever inte prostitutionen som en form 

av exploatering, men alla sexsäljare kan exploateras och det är det som 

lagstiftningen borde inrikta sig på. Bestämmelser som standarder för prissättning 

och hyresnivåer till exempel skulle göra det möjligt att bestraffa 

exploatörer som utnyttjar sexsäljare genom att frånta dem deras inkomster 

eller genom att kräva ockerhyror. Regler för driften av bordeller borde 

enligt Frommel införas för att ”disciplinera företagare” i branschen och för 

att garantera att sexsäljare får larmknappar, tillgång till rena duschar och 

toaletter, kondomer och annat som kan minska riskerna som är knutna 

till prostitution. 15 Civila rättigheter är det bästa skyddet även för kvinnor 

som betraktar prostitutionen som sin sista utväg, menar Frommel. Detta 

då tryggheten som följer med ett arbets- och ett uppehållstillstånd garanterar 

valmöjligheter. 

Att avkriminalisera prostitutionen är inte samma sak som att välkomna 

verksamheten som en naturlig del av samhället. Tvärtom kommer det 

13. Jag hårddrar kritiken mot den tyska politiken, ty visst är öppnandet av socialförsäkringssystemet 

för sexsäljare ett delsvar på denna fråga. 

14. Frommel, ”Schutz der persönlichen und wirtschaftlichen Bewegungsfreiheit von Prostituierten”, 

s 90. 

15. ”Unternehmer zu disziplinieren” (ibid., s 84).

554 

alltid att vara viktigt att synliggöra prostitutionens kulturella förutsättningar 

samt maktstrukturerna som den ger uttryck för. I denna avhandling 

visade jag att det finns olika förhållningssätt till prostitution i Europa, 

vilket innebär att länderna tillsammans kan synliggöra fler aspekter av 

verksamheten. Denna mångfald borde tas till vara när det gäller att skapa 

kunskapsbasen som behövs för att så många som möjligt kan fatta medvetna 

beslut. En ansvarsfull prostitutionspolitik har två uppgifter: att uppmuntra 

en öppen diskussion och att ge sexsäljare rättigheter!

zusammenfassung 

Die vorliegende Doktorarbeit widmet sich der Ideengeschichte der deutschen 

und der schwedischen Prostitutionspolitik seit den 1970er Jahren. 

Es gibt wenige Fragen über die man sich in Europa so uneinig ist wie 

über Prostitution. Im Oktober 2001 verabschiedete der deutsche Bundestag 

ein ”Gesetz zur Regelung der Rechtsverhältnisse der Prostituierten”. 

Zuvor galt Prostitution in Deutschland als sittenwidrig, was Prostituierten 

den Zugang zu Krankenkasse, Arbeitslosen- und Rentenversicherung verwehrte. 

Ziel des Prostitutionsgesetzes waren die Anerkennung von Prostitution 

als legitime Tätigkeit und ein Ende der Diskriminierung und Stigmatisierung 

von Prostituierten. Seit Inkrafttreten des Prostitutionsgesetzes 

haben Prostituierte in Deutschland den gleichen Zugang zum Sozialversicherungssystem 

wie andere Berufsgruppen. In Deutschland wurde diese 

Gesetzgebung als lange überfälliger Schritt auf dem Weg zu einer toleranten 

Haltung gegenüber Randgruppen gefeiert. In Schweden hingegen löste 

der deutsche Weg mit Prostitution umzugehen Empörung aus. 

”Was in Deutschland geschieht, gefällt mir überhaupt nicht”, kommentierte 

die schwedische Sozialdemokratin und Ministerin für Gleichberechtigung, 

Margareta Winberg 2001 im schwedischen Parlament, dem 

Riksdagen. Eine Gesellschaft, die Prostitution als Beruf akzeptiert, war für 

Winberg ”eine zynische Gesellschaft, die den Kampf um die wehrlosesten 

und verwundbarsten Frauen und Kinder aufgegeben hat”. Bereits 1999 hatte 

das schwedische Parlament den Kauf – nicht jedoch den Verkauf – sexueller 

Dienstleistungen verboten und damit ein Gesetz geschaffen, das von 

der damaligen Justizministerin Leila Freivalds als Symbol für Schwedens 

555

556 

”führende Position in der Prostitutionsbekämpfung” beschrieben wurde. 

Warum wählen zwei Länder, die sich auf den ersten Blick in vielem ähneln, 

so unterschiedliche Wege mit Prostitution umzugehen? In den vier 

Hauptkapiteln dieser Doktorarbeit werden die Prostitutionsdebatten im 

Bundestag und dem schwedischen Riksdagen, sowie ihre Inspirationsquellen 

beschrieben und die ideologischen Hintergründe und kulturelle Verankerung 

der unterschiedlichen Herangehensweisen herausgearbeitet. 

Kapitel eins, ”Wie liberale Argumente auf breiter Front in Frage gestellt 

wurden und sich in Schweden eine paternalistische Prostitutionspolitik 

entwickelt hat”, zeigt, dass die Mehrheit im Riksdagen sowie zahlreiche 

Akteure der schwedischen Zivilgesellschaft bereits Anfang der 1970er 

Jahre von Prostitution Abstand nahmen. Die Argumente, die gegen das 

Phänomen angeführt wurden, waren zunächst vor allem sozialistisch und 

antikapitalistisch geprägt. Die Soziologen Sven-Axel Månsson und Stig 

Larsson beschrieben Prostitution in ihrem einflussreichen Bericht Svarta 

affärer von 1976 als ein Beispiel für ”den Triumph des ausbeutenden Kommerzes 

über den Menschen in der kapitalistischen Gesellschaft”. Der Verlust 

natürlicher Umgangsformen in der modernen Industriegesellschaft 

wurde als Grund für den Prostitutionskonsum der Männer gedeutet, das 

Verlangen nach Konsumgütern in der kapitalistischen Gesellschaft für die 

Prostitution der Frauen verantwortlich gemacht. Im Riksdagen betonte 

man, dass die Schuld für das Elend, als das Prostitution aufgefasst wurde, 

nicht bei den direkt Betroffenen lag und die Gesellschaft verändern muss, 

wer das Problem bekämpfen will. Die Ergebnisse dieses Kapitels sind insoweit 

überraschend, als dass die schwedische Prostitutionspolitik der 1970er 

Jahre in früheren Untersuchungen, z. B. von Maud Eduards, Hanna Olsson 

und Yvonne Svanström, als wesentlich liberaler dargestellt wurde. 

Kapitel zwei, ”Wie die Parole ’Lohn für Hausarbeit’ und der Widerstand 

gegen den kapitalistischen Staat zum Durchbruch der deutschen Prostituiertenbewegung 

beitrug”, zeigt, dass der erste Gesetzentwurf zur Beseitigung 

der rechtlichen Diskriminierung von Prostituierten, den Die 

Grünen 1990 im Bundestag vorstellten, auf der feministischen Kampagne 

”Lohn für Hausarbeit” (LfH) sowie den Analysen der Prostituiertenbewegung 

aufbauten. Eine der wichtigsten Vertreterinnen der deutschen LfH- 

Bewegung war in den 1970er Jahren die Exprostituierte, Journalistin und

557 

Autorin Pieke Biermann. In Anlehnung an marxistische und anarchistische 

Theorien forderte sie Entschädigung vom Staat für die unbezahlte 

Arbeit, die Frauen in kapitalistischen Gesellschaftsordnungen täglich verrichten 

um Arbeiter zu produzieren (Schwangerschaft, Stillen und Erziehen) 

und zu umsorgen (Kochen, Putzen, Waschen, Einkaufen usw.). Auch 

Formen von Geschlechtsverkehr, bei denen der Mann im Zentrum steht, 

waren für Biermann eine Form von Hausarbeit, die bezahlt werden sollte. 

Prostituierte waren aus dieser Perspektive feministische Vorbilder für den 

Kampf um Lohn für alle Frauen, die Stigmatisierung von Prostituierten 

eine Strategie der Männerwelt, Frauen davon abzuhalten, zu fordern was 

ihnen zustünde. Die Prostituiertenprojekte und Hurenselbsthilfegruppen, 

die in Deutschland in den 1980er Jahren entstanden, verstärkten das Bild 

von der starken Hure und förderten die Einbeziehung von Prostituierten 

in die Frauenbewegung. Mit dem Gesetzentwurf der Grünen fand 

dieser Ansatz Eingang in den Bundestag. ”[W]ir, die wir diesen Gesetzentwurf 

erarbeitet haben, begreifen die Prostitution als Symptom der 

Männergesellschaft. Nur kann das nicht bedeuten, dass die Prostituierten 

gesellschaftlich rechtlich diskriminiert und kriminalisiert werden”, argumentierte 

die Abgeordnete der Grünen, Marie-Luise Schmidt als sie die 

Prostitutionspolitik ihrer Partei 1990 in Bonn vorstellte. 

Im schwedischen Riksdagen änderte sich die Haltung gegenüber Freiern 

und Prostituierten im Laufe der 1980er Jahre, was in Kapitel drei, 

”Wie der Einzug von Radikalfeminismus und Geschlechtermachttheorie 

in die schwedische Prostitutionsdebatte das Sexkaufgesetz möglich machte”, 

beschrieben wird. Sex kaufende Männer wurden nun immer häufiger 

als Täter dargestellt, prostituierte Frauen nicht länger als Opfer des Kapitalismus, 

sondern als Opfer dominanter und selbstherrlicher Männer 

beschrieben. Eine Diskussion der Opferbegriffe der schwedischen Debatte 

leitet dieses Kapitel ein. Anschließend werden drei Erklärungsgründe 

für den Durchbruch einer feministisch motivierten Prostitutionspolitik 

vorgeschlagen: das im Vorfeld des schwedischen EU-Beitritts von 1995 

formulierte Selbstverständnis Schwedens als Garant für eine erfolgreiche 

Gleichstellungspolitik; die Verhandlungen der Frauenbewegung mit den 

etablierten Parteien um den Ausbau der Gleichstellungspolitik vor den 

Riksdagswahlen 1994, als die Frauenbewegung mit einer Parteigründung

558 

drohte; und die UN-Weltfrauenkonferenz in Peking 1995 auf der Schweden 

für seine Gleichstellungspolitik ausgezeichnet wurde. Die Prostitutionspolitik 

wurde durch die neue, feministische Argumentationsweise 

nicht grundlegend verändert (Prostitution galt auch weiterhin als soziales 

Problem, das bekämpft werden musste), der Debatte jedoch neuer 

Antrieb verliehen. Unter anderem gab die schwedische Regierung zwei 

Untersuchungen in Auftrag, die Vorschläge für ein feministisch motiviertes 

Prostitutionsgesetz erarbeiten sollten. Während die so genannte 

Prostitutionskommission, deren Bericht 1995 veröffentlicht wurde, eine 

Kriminalisierung von sowohl Freiern als auch Prostituierten vorschlug, 

lieferte die Kommission für Frauenfrieden (Kvinnofrid) das theoretische 

Rahmenwerk für das später verwirklichte Sexkaufverbot. Prostitution 

wurde in diesem Bericht als Beispiel für sexuelle Gewalt gedeutet. Sowohl 

die feministische Gewaltforschung, die dem Kvinnofridbericht zugrunde 

liegt, als auch die genannten Untersuchungen selbst werden im zweiten 

Teil des Kapitels analysiert. 

Kapitel vier, ”Wie deutsche Grüne und Sozialdemokraten die feministischen 

Forderungen der Prostituiertenbewegung umformulierten und 

in Opposition zur christdemokratischen Sittlichkeitspolitik liberale Prostitutionsgesetze 

schufen”, beschreibt, wie die Die Grünen ihre feministischen 

Argumente aufgaben, und durch eine eher sexualliberale Haltung 

ersetzten. Wie bereits erwähnt war die Bewertung von Prostitution als 

sittenwidriges Handeln der Grund dafür, dass Prostituierten in Deutschland 

während des gesamten 20. Jahrhunderts der Zugang zum Sozialversicherungssystem 

verwehrt war. Nicht wie zuvor die Unterdrückung von 

Frauen, sondern das dem Sittlichkeitsdenken zugrunde liegende Moralverständnis 

wurde nun als Grund für die Diskriminierung von Prostituierten 

identifiziert. Grüne, SPD und PDS positionierten sich gemeinsam 

als Gegenpol zu CDU und CSU, die an der Sittenwidrigkeit der Prostitution 

festhielten. Als Koalitionspartner der Christdemokraten äußerte sich 

die FDP kaum in der Debatte, später gesellte auch sie sich zu den Kritikern 

der Sittlichkeitspolitik. Anhand der Prostitutionsdebatte im Bundestag 

sowie am Beispiel des Prozesses um die Bordellbetreiberin Felicitas Weigmann 

und ihr Café Pssst! vor dem Berliner Verwaltungsgericht 2000, wird 

gezeigt, dass die Kriterien für die Bestimmung des Sittlichkeitsbegriffs

559 

variierten. Durch einen Vergleich der deutschen und der schwedischen 

Debatte wird gezeigt, dass sich die moralischen Vorbehalte der deutschen 

Christdemokraten in vielen Punkten den Argumenten der Befürworter 

des schwedischen Sexkaufverbots ähneln. Kapitel vier enthält außerdem 

eine Diskussion der internationalen Menschenhandelspolitik und zeigt 

wie internationale Abkommen die Prostitutionspolitik Schwedens und 

Deutschlands in den letzten Jahren beeinflusst haben. 

Jedes der beschriebenen Kapitel endet mit einem Diskussionsabschnitt, 

in dem ein Aspekt der zuvor herausgearbeiteten Debatte ausgewählt und 

zusätzlich beleuchtet wird, um zu verdeutlichen, dass die Meinungsverschiedenheiten 

in der Prostitutionspolitik nicht auf der unklaren Faktenlage 

zur sozialen Situation von Prostituierten beruhen, sondern vor 

allem ideologisch begründet sind. Am Ende von Kapitel eins und zwei 

wird das Verständnis von Staat und Gesellschaft beschrieben, das in der 

schwedischen Debatte der 70er Jahre und in der deutschen Debatte der 

80er Jahre zum Ausdruck kommt. In Anlehnung an Bo Rothstein und 

Will Kymlicka wird die schwedische Debatte einer kommunitaristischen 

Tradition, die deutsche einem liberalen Individualismus zugeordnet. Eine 

Diskussion verschiedener feministischer Theorien und ihrer Bedeutung 

für die schwedische und deutsche Prostitutionspolitik am Ende des dritten 

Kapitels zeigt, dass das Sexkaufverbot radikalfeministisch inspiriert 

wurde, während das deutsche Prostitutionsgesetz eher queertheoretische 

Züge trägt. Am Ende von Kapitel vier werden unterschiedliche Moralbegriffe 

vorgestellt und so die Denkweise der deutschen Sittlichkeitsdebatte 

mit dem Moralverständnis des schwedischen Sexkaufverbots verglichen. 

Das Schlusskapitel, ”Für eine neue Prostitutionspolitik”, beschäftigt 

sich mit den politischen Konsequenzen, die aus den Ergebnissen dieser 

Doktorarbeit gezogen werden können. Drei Bereiche für eine pro-aktive 

Prostitutionspolitik werden vorgeschlagen: ein Ende der rechtlichen Diskriminierung 

von Prostituierten und ihre Entkriminalisierung, Hilfe für 

Menschen in Notlagen und die Bekämpfung von Zwangsprostitution, sowie 

die Förderung einer vielfältigen Prostitutionsdebatte. Wer sich eine eigene 

Meinung zum Thema Prostitution bilden will, muss unterschiedliche 

Stimmen hören. Die vorliegende Arbeit zeigt, dass die Vielfalt der Sichtweisen 

zu diesem Thema in Europa für ein differenzierteres Verständnis

560 

und eine beständigere Politik genutzt werden könnten. 

Die Prostitutionspolitik der DDR wird in dieser Arbeit nur sehr 

verkürzt behandelt. Eine Erweiterung des durchgeführten Vergleichs 

durch die ostdeutsche Debatte könnte weitere Erkenntnisse nicht nur über 

die Bedeutung der Wiedervereinigung für die deutsche Prostitutionspolitik, 

sondern auch über den Einfluss sozialistischer Denkweisen auf die 

schwedische Debatte liefern, und wäre somit eine sinnvolle Fortsetzung 

der vorliegenden Arbeit.

appendix 

Prostitutionspolitik i DDR 

Sociologen Uta Falck delar in synen på prostitution och sexsäljarnas situation 

i DDR i tre faser. Under efterkrigstiden var fattigdomsprostitutionen 

utbredd i hela Tyskland. Situationen hanterades pragmatiskt. Insatserna 

mot prostitutionen motiverades främst av oron för de grasserande könssjukdomarna 

och reglerades av lagen mot könssjukdomar som hade införts 

i den sovjetiska ockupationszonen 1947. 1 Prostitutionen reglerades 

dessutom av civillagen från 1900. Enligt denna lag skulle prostituerade 

uppträda diskret och varken visa sig för ungdomar och barn eller i närheten 

av kyrkor och begravningsplatser. Paragraferna 180 och 181a, som 

även gällde i Västtyskland, förbjöd koppleri och driften av bordeller. Enligt 

Falck koncentrerade sig polisens insatser åren efter kriget inte på de 

sexsäljande kvinnorna utan främst på kopplare och hallickar. 2 

I mitten av 1950-talet när de flesta kvinnor hade integrerats på arbetsmarknaden 

och prostitutionen inte längre främst kunde betraktas som 

ett resultat av fattigdom minskade acceptansen för denna verksamhet i 

DDR. Prostitution tolkades som ett arv av kapitalismen och kriget som 

inte hörde hemma i ett socialistiskt samhälle där kvinnor och män lever i 

ekonomisk, politisk och rättslig jämställdhet. Friedrich Engels inspirerade 

DDR:s officiella syn på prostitution. 

Ty med produktionsmedlens förvandling till samhällelig 

egendom försvinner även lönearbetet, proletariatet, alltså även 

1. ”Verordnung zur Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten unter der deutschen Bevölkerung 

in der sowjetischen Besatzungszone Deutschlands”, se Falck, VEB Bordell, s 26 & 36. 

2. Falck, VEB Bordell, s 36. 

561

562 

nödvändigheten för ett visst – statistiskt beräkningsbart – antal 

kvinnor som ger sig åt andra för pengar. Prostitutionen 

försvinner istället för att gå under, monogamin blir äntligen en 

verklighet – även för männen. 3 

Redan 1952 förmedlade de östtyska juristerna Udo Dressler och Manfred 

Naundorf intrycket att DDR hade kommit långt när det gällde förverkligandet 

av Engels samhällsvision. 

I vår tyska demokratiska republik har, med utvecklingen av 

nya samhälleliga förhållanden, prostitutionen förlorat sitt fotfäste. 

Kvinnans socialpolitiska befrielse, säkringen av rätten 

till arbete, den yrkesarbetande kvinnans växande medvetenhet 

om sin kraft och värdighet genom delaktigheten i det samhälleliga 

livet, kulturens blomstrande, alla yrkesarbetandes 

ökande välstånd och inte minst den nya socialistiska moralens 

inflytande på alla befolkningsdelar av vår republik, likviderar 

prostitutionens samhälleliga rötter. 4 

På grund av arbetsmigrationen till Västtyskland rådde det brist på arbetskraft 

i DDR, vilket anfördes som ytterligare argument mot prostitutionen. 

”Om vi […] vill bygga upp en teknisk stat, behöver vi ungdomarnas kraft till 

arbetet, vi behöver dem inte för sexuella lekar”, står det i protokollet från ett 

sammanträde med olika hälsovårdsnämnder i oktober 1954. 5 Prostitution 

3. ”Denn mit der Verwandlung der Produktionsmittel in gesellschaftliches Eigentum 

verschwindet auch die Lohnarbeit, das Proletariat, also auch die Notwendigkeit für eine 

gewisse – statistisch berechenbare – Zahl von Frauen, sich für Geld preiszugeben. Die 

Prostitution verschwindet, die Monogamie statt unterzugehen, wird endlich eine Wirklichkeit 

– auch für die Männer.” (Friedrich Engels, Der Ursprung der Familie, des Privateigentums 

und des Staates. Berlin 1946, s 52 f., cit. enligt Falck, VEB Bordell, s 89.) 

4. ”In unserer Deutschen Demokratischen Republik wurde im Prozeß der Herausbildung 

neuer gesellschaftlicher Verhältnisse auch der Prostitution der Boden erzogen. Die 

sozialpolitische Befreiung der Frau, die Sicherung des Rechts auf Arbeit, das wachsende 

Bewusstsein der werktätigen Frau von ihrer Kraft und Würde durch ihre Teilnahme am 

gesellschaftlichen Leben, das Aufblühen der Kultur, der steigende Wohlstand aller Werktätigen 

und nicht zuletzt der wachsende Einfluß der neuen sozialistischen Moral auf alle 

Bevölkerungskreise unserer Republik liquidieren die gesellschaftlichen Wurzeln der Prostitution.” 

(Udo Dressler & Manfred Naundorf, ”Verbrechen gegen die Person”, i Materialien 

zum Strafrecht. Besonderer Teil. 2/1955, s 182, cit. enligt Falck, VEB Bordell, s 59.) 

5. ”Wenn wir […] einen technischen Staat aufbauen wollen, brauchen wir die Kraft unse-

563 

var fortfarande inte förbjudet i DDR, men staten kämpade ”med den samhälleliga 

uppfostrans alla medel” mot den. 6 Ordningspolisen (Volkspolizei) 

började ta kontakt med sexsäljare för att visa dem vägar ut ur prostitutionen, 

först vänligt, sedan med allt starkare påtryckningar. Polisen förmedlade 

jobb, kontrollerade kunder för att avskräcka dem och hotade sexsäljare med 

anstalter på landet där kvinnorna skulle lära sig ett socialt liv. 7 1968 förbjöds 

prostitutionen slutligen helt. Den nya lagen mot asocialt beteende kriminaliserade 

människor som vägrade att ta ett förvärvsarbete i allmänhet men 

hade också en särskild paragraf mot prostitutionen. Sexsäljare straffades 

med fängelse eller uppfostringsanstalt. Med den nya lagen blev prostitutionen 

allt mer osynlig i DDR och den officiella bilden att den inte existerade i 

det socialistiska samhället förmedlades till befolkningen. 

Den tredje fasen i Falcks beskrivning av DDR:s prostitutionshistoria inleddes 

på 1970-talet. Enligt henne tog Stasi nu över ordningspolisens ansvar 

för de prostituerade. Paragraf 249, dvs. prostitutionsförbudet, användes 

mycket sällan efter slutet av 1970-talet och fyllde främst en symbolisk 

och ideologisk funktion: prostitutionen fanns inte, den var ju förbjuden. 

Paragrafen användes främst i utpressningssyfte ”när det fanns ett statligt 

intresse att förvisa en person från det offentliga livet”. 8 Det nya ointresset 

för prostitutionen kan ha att göra med flera faktorer. För det första använde 

sig Stasi i allt större utsträckning av de prostituerades kontakter för 

att samla information om utländska besökare. För det andra ville staten 

förmedla bilden att prostitutionen var utrotad i det socialistiska samhället 

och var därför inte intresserad av att uppmärksamma verksamheten. 

För det tredje var det svårt för polisen att bevisa att en kvinna sålde sex så 

länge hon höll sig i bakgrunden. 9 

rer Jugendlichen für die Arbeit, wir brauchen sie nicht für sexuelle Spielereien.” (Protokoll 

einer Besprechung der Abteilung Gesundheitswesen mit der Zentralstelle zur Bekämpfung 

der Geschlechtskrankheiten am 27. Oktober 1954, cit. enligt Falck, VEB Bordell, s 58.) 

6. ”Der Kampf gegen die gewerbsmäßige Unzucht wird mit allen Mitteln gesellschaftlicher 

Erziehung geführt, aber nur unter bestimmten, im Gesetz beschriebenen Umständen werden 

strafrechtliche Maßnahmen als Erziehungsmittel angewandt.” (Dressler & Naundorf, 

”Verbrechen gegen die Person”, s 182, cit. enligt Falck, VEB Bordell, s 59 f.) 

7. Falck, VEB Bordell, s 64. 

8. ”wenn es ein staatliches Interesse gab, eine Person aus dem öffentlichen Leben zu verbannen” 

(Falck, VEB Bordell, s 191). 

9. ”wenn es ein staatliches Interesse gab, eine Person aus dem öffentlichen Leben zu verbannen.” 

(Ibid., s 191 f.)

litteratur och källor 

otryckta källor 

Brev, utlåtanden och remissvar 

Arkiv Verwaltungsgericht Berlin 

Utlåtanden insamlade i samband med Weigmannrättegången, Az VG 35 A 

570.99. 

Pieke Biermanns privatarkiv 

Brev och tal av Pieke Biermann. 

Riksarkivet 

Remissvaren över sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9) till Justitiedepartementet, 

Dnr 596/76. 

Remissvaren över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71) till 

Socialdepartementet, Dnr V2760/81. 

Remissvaren över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1995:15) till 

Socialdepartementet, Dnr S95/1330/IFO. 

Uppsala universitet 

Hallberg, Margareta & Jörgen Hermansson, ”Granskning av professor Eva Lundgrens 

forskning i enlighet med Uppsala universitets regler avseende förfarandet 

vid anklagelse om vetenskaplig ohederlighet”, Göteborg & Stockholm, den 

9 december 2005. 

Uppsatser 

Bryngemark, Jesper, Förbud mot köp av sexuella tjänster. En analys av 1993 års 

prostitutionsutredningens slutbetänkande, examensarbete i juridik, Lunds universitet 

2001. 

Westerstrand, Jenny, En främmande fågel? Lagen om förbud mot köp av sexuella 

564

565 

tjänster ur ett feministiskt rättsligt perspektiv, examensarbete i rättshistoria, 

Uppsala universitet 2000. 

Östergren, Petra, Synden ideologiserad. Modern svensk prostitutionspolicy som 

identitets- och trygghetsskapare, magisteruppsats i socialantropologi, Stockholms 

universitet 2003. 

Östergren, Petra, Västerländska tankedrag som påverkat den svenska sexköpslagens 

förarbeten, C-uppsats i socialantropologi, Stockholms universitet 2000. 

Tv-program 

III nach Neun, på Norddeutscher Rundfunk, den 3 oktober 1980. 

37 Grad, på ZDF, den 25 juli 2000. 

Könskriget I, Dokument inifrån, på SVT 1, den 15 maj 2005. 

Könskriget II, Dokument inifrån, på SVT 1, den 22 maj 2005. 

Nyhetsmorgon, på TV4, den 6 december 2007. 

parlamentstryck 

Riksdagen (kronologiskt) 

Debatter 

RD-protokoll 1970:30, Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m.m. 

RD-protokoll 1972:8, § 6 Om åtgärder mot poseringsateljéer och sexklubbar. 

RD-protokoll 1972:108, § 6 Ang. s.k. sexklubbars verksamhet och reklam för pornografi. 

RD-protokoll 1972:117, § 25 Bordellverksamhet, m.m. 

RD-protokoll 1976/77:43, § 7 Om åtgärder mot pornografi och prostitution. 

RD-protokoll 1977/78:137, § 7 Om utredning rörande ledande politikers samröre 

med den organiserade prostitutionen, m.m. 

RD-protokoll 1980/81:117, § 1 Offentlig pornografisk föreställning. 

RD-protokoll 1981/82:159, § 13 Vissa åtgärder mot prostitutionen. 

RD-protokoll 1983/84:152, Sexualbrotten. 

RD-protokoll 1984/85:148, § 7 Meddelande om frågor. 

RD-protokoll 1984/85:157, § 14 Svar på fråga 1984/85:614 om åtgärder för att 

förhindra spridning av sjukdomen AIDS. 

RD-protokoll 1985/86:130, § 13 Kriminalisering vid prostitution m.m. 

RD-protokoll 1987/88:94, § 8 Åtgärder mot prostitution m.m. 

RD-protokoll 1989/90:21, § 22 Prostitution m.m. 

RD-protokoll 1992/93:45, § 26 Prostitution. 

RD-protokoll 1992/93:45, § 27 Kriminalisering av prostitution.

566 

RD-protokoll 1992/93:60, § 5 Allmänpolitisk debatt. 

RD-protokoll 1994/95:104, § 9 Svar på interpellation 1994/95:117 om vissa ändringar 

i utlänningslagen. 

RD-protokoll 1996/97:86, §5 Våldsbrott och brottsoffer. 

RD-protokoll 1997/98:98, § 8 Svar på interpellation 1997/98:246 om föreställningar 

om manliga egenskaper. 

RD-protokoll 1997/98:114, § 4 Kvinnofrid. 

RD-protokoll 1997/98:114, § 6 Kvinnofrid. 

RD-protokoll 1998/99:45, § 8 Svar på interpellation 1998/99:79 om lagen om 

kriminalisering av könsköpare. 

RD-protokoll 1998/99:59, § 12 Svar på interpellation 1998/99:144 om de prostituerades 

livssituation. 

RD-protokoll 2000/01:67, § 3 Svar på interpellation 2000/01:229 om legalisering 

av prostitution. 

RD-protokoll 2000/01:78, § 18 Svar på interpellation 2000/01:264 om sexköpslagen. 

RD-protokoll 2005/06:107, § 13 Frågestund. Opinionsbildning mot prostitution 

vid fotbolls-VM i Tyskland. 

RD-protokoll 2007/08:14, § 14 Svar på interpellation 2007/08:39 om kriminaliseringen 

av sexköp. 

Interpellationer/svar på skriftliga frågor 

Interpellation 2000/01:229, Om legalisering av prostitution. 

Svar på skriftlig fråga 2001/02:435, Om statens förhållningssätt till prostituerade. 

Motioner 

Motion 1972:59, Om statlig bordellverksamhet. 

Motion 1972:310, Om vidgad gärningsbeskrivning för brottsbalkens stadgande om 

koppleri. 

Motion 1973:27, Samhällelig kontroll av prostitutionen. 

Motion 1975/76:1305, Om åtgärder mot prostitution. 

Motion 1976/77:953, Om prostitutionen m.m. 

Motion 1983/84:2561, Ändring i brottsbalken m.m. (sexualbrotten) (prop. 

1983/84:105). 


1983/84:105). 


1983/84:105). 

Motion 1985/86:Ju603, Prostitutionen. 

Motion 1985/86:Ju619, Åtgärder mot prostitutionen. 

Motion 1985/86:Ju621, Åtgärder mot prostitutionen m.m. 

Motion 1986/87:Ju616, Kriminalisering vid prostitution. 

Motion 1986/87:Ju620, Kriminalisering vid prostitution.

567 

Motion 1987/88:Ju612, Om kriminalisering av könshandeln. 

Motion 1988/89:Ju623, Kvinnovåldet. 

Motion 1988/89:Ju635, Kriminalisering vid prostitution. 

Motion 1990/91:Ju614, Kriminalisering av prostitution. 

Motion 1990/91:Ju637, Prostitution. 


Motion 1991/92:Ju610, Kriminalisering av prostitutionen. 

Motion 1991/92:So231, Prostitution m.m. 

Motion 1992/93:Ju616, Kriminalisering av prostitutionens kunder. 


Motion 1992/93:Ju845, Kvinnofrid. 

Motion 1996/97:Ju718, Kriminalisering av könsköp. 

Motion 1997/98:Ju24, Med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid. 



Motion 1997/98:Ju710, Könshandel. 

Motion 1997/98:Ju723, Kriminaliserad könshandel. 

Motion 1999/2000:So424, Prostitution. 

Motion 2000/01:Sf641, Människosmuggling. 

Propositioner och skrivelser 

Proposition 1970:125, Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen m.m. 

Proposition 1973:115, Förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och 

förbättra den allmänna ordningen. 

Proposition 1981/82:187, Vissa åtgärder mot prostitutionen. 

Proposition 1983/84:105, Ändring i brottsbalken m.m. (sexualbrotten). 

Proposition 1987/88:105, Om jämställdhetspolitiken inför 90-talet. 

Proposition 1989/90:90, Om forskning. 

Proposition 1990/91:100, Med förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92. 

Proposition 1990/91:113, Om en ny jämställdhetslag m.m. 

Proposition 1994/95:179, Ändringar i utlänningslagen. 

Proposition 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv. 

Skrivelse 1996/97:41, Jämställdhetspolitiken. 

Proposition 1997/98:55, Kvinnofrid. 

Skrivelse 1999/2000:24, Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet. 

Proposition 1999/2000:43, Uppehållstillstånd på grund av anknytning. 

Proposition 2001/02:124, Straffansvaret för människohandel. 

Betänkanden m.m. 

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 19 november 

1971), i Riksdagsberättelsen år 1973. 

DsJu 1973:5, Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna 

ordningen.

568 

JuU 1981/82:56, Offentlig pornografisk föreställning m.m. 

JuU 1983/84:25, Sexualbrotten. 

JuU 1987/88:12, Åtgärder mot prostitution m.m. 

JuU 1994/95:2, Ett effektivare brottmålsförfarande. 

JuU 2001/02:27, Straffansvaret för gränsöverskridande människohandel. 

SoU 1972:36, Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om bordellverksamhet, 

m.m. 

UU 1999/2000:11, Mänskliga rättigheter m.m. – länder, områden och enskilda 

folk. 

Bundestag (kronologiskt) 

Debatter 

BT-Protokoll 6/53, 53. Sitzung des Sonderausschusses für die Strafrechtsreform, 

den 14 oktober 1971. 

BT-Protokoll 11/131, Beratung der Großen Anfrage der Abgeordneten Frau Dr 

Hamm-Brücher […] Menschenrechtsverletzungen an Frauen – Drucksachen 

11/1801, 11/3250, 11/3623 [… &] Beratung der Großen Anfrage der Abgeordneten 

Schmidt […] und der Fraktion der SPD. Menschenhandel mit ausländischen 

Mädchen und Frauen, sogenannte Heiratsvermittlung und Prostitutionstourismus 

– Drucksachen 11/2210, 11/3580, den 9 mars 1989. 

BT-Protokoll 11/234, Beratung der Beschlussempfehlung und des Berichts des 

Ausschusses für Jugend, Familie, Frauen und Gesundheit […] Menschenhandel 

mit ausländischen Mädchen und Frauen, sogenannte Heiratsvermittlung und 

Prostitutionstourismus – Drucksachen 11/2210, 11/3580, 11/4144, 11/8086 […] 

11/4131, 11/8137, den 31 oktober 1990. 

BT-Protokoll 12/79, Erste Beratung des vom Bundesrat eingebrachten Entwurfs eines 

…Strafrechtsänderungsgesetzes – Menschenhandel – (…StrÄndG) – Drucksache 

12/2046, den 20 februari 1992. 

BT-Protokoll 13/169, Erste Beratung des von den Abgeordneten Irmingard Schewe-Gerigk 

[…] und der Fraktion BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN eingebrachten 

Entwurfs eines Gesetzes zur Beseitigung der Diskriminierung von Prostituierten, 

den 17 april 1997. 

BT-Protokoll 14/143, Erste Beratung des von den Abgeordneten Christina Schenk 

[…] und der Fraktion der PDS eingebrachten Entwurfs eines Gesetzes zur beruflichen 

Gleichstellung von Prostituierten und anderer sexuell Dienstleistender, 

den 18 januari 2001 

BT-Protokoll 14/168, Erste Beratung des von den Fraktionen der SPD und des 

BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN eingebrachten Entwurfs eines Gesetzes zur Verbesserung 

der rechtlichen und sozialen Situation der Prostituierten, den 11 maj 

2001.

569 

BT-Protokoll 14/196, Zweite und dritte Beratung des von den Fraktionen der SPD 

und des BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN eingebrachten Entwurfs eines Gesetzes zur 

Verbesserung der rechtlichen und sozialen Situation der Prostituierten & Zweite 

und dritte Beratung des von den Abgeordneten Christina Schenk […] und der 

Fraktion der PDS eingebrachten Entwurfs eines Gesetzes zur beruflichen Gleichstellung 

von Prostituierten und anderer sexuell Dienstleistender, den 19 oktober 

2001. 

BT-Protokoll 15/109, Erste Beratung des von den Abgeordneten Joachim Stünker 

[…] weiteren Abgeordneten und der Fraktion der SPD sowie den Abgeordneten 

und der Fraktion des BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN eingebrachten Entwurfs eines 

…Strafrechtsänderungsgesetzes – §§ 180b, 181 StGB – Drucksache 15/3045, den 

7 maj 2004. 

Lagförslag och andra ställningstaganden 

BT-Drs 4/650, Entwurf eines Strafgesetzbuches (StGB), den 4 oktober 1962. 

BT-Drs 10/1137, Kleine Anfrage des Abgeordneten Verheyen (Bielefeld) und der 

Fraktion DIE GRÜNEN. Prostitution in Südostasien. Mädchenhandel mit südostasiatischen 

Frauen, den 15 mars 1984. 

BT-Drs 10/2086, Kleine Anfrage der Abgeordneten Frau Kelly und der Fraktion 

DIE GRÜNEN. Zwangsprostitution in der Bundesrepublik Deutschland, den 8 

oktober 1984. 

BT-Drs 10/2187, Antwort der Bundesregierung auf die Kleine Anfrage der Abgeordneten 

Frau Kelly und der Fraktion DIE GRÜNEN – Drucksache 10/2086 – 

Zwangsprostitution in der Bundesrepublik Deutschland, den 24 oktober 1984. 

BT-Drs 10/2710, Große Anfrage der Abgeordneten Frau Dr Däubler-Gmelin, […] 

und der Fraktion der SPD. Menschenhandel mit ausländischen Mädchen und 

Frauen, besonders aus Entwicklungsländern, sogenannte Heiratsvermittlung und 

sogenannter Prostitutionstourismus, den 11 januari 1985. 

BT-Drs 10/3753, Antwort der Bundesregierung auf die Große Anfrage der Abgeordneten 

Frau Dr Däubler-Gmelin, […] und der Fraktion der SPD – Drucksache 

10/2710 – Menschenhandel mit ausländischen Mädchen und Frauen, besonders 

aus Entwicklungsländern, sogenannte Heiratsvermittlung und sogenannter Prostitutionstourismus‚ 

den 26 augusti 1985. 

BT-Drs 10/6137, Gesetzentwurf der Abgeordneten Frau Dann […] und der Fraktion 

DIE GRÜNEN. Entwurf eines Gesetzes zur Aufhebung der Benachteilung 

von Frauen in allen gesellschaftlichen Bereichen, den 9 oktober 1986. 

BT-Drs 11/1801, Große Anfrage der Abgeordneten Frau Dr Hamm-Brücher […]. 

Menschenrechtsverletzungen an Frauen, den 24 mars 1988. 

BT-Drs 11/2495, Enquete-Komission ”Gefahren von AIDS und wirksame Wege zu 

ihrer Eindämmung”, den 16 juni 1988. 

BT-Drs 11/3580, Antwort der Bundesregierung auf die Große Anfrage der Abgeordneten 

Schmidt […] und der Fraktion der SPD – Drucksache 11/2210 – Men-

570 

schenhandel mit ausländischen Mädchen und Frauen, sogenannte Heiratsvermittlung 

und Prostitutionstourismus, den 30 november 1988. 

BT-Drs 11/4131, Entschließungsantrag der Abgeordneten Schmidt […] und der 

Fraktion der SPD zur Große Anfrage der Abgeordneten Schmidt […] und der 

Fraktion der SPD – Drucksache 11/2210, 11/3580 – Menschenhandel mit ausländischen 

Mädchen und Frauen, sogenannte Heiratsvermittlung und Prostitutionstourismus, 

den 8 mars 1989. 

BT-Drs 11/4144, Entschließungsantrag der Abgeordneten Frau Nickels […] und 

der Fraktion DIE GRÜNEN zur Großen Anfrage der Abgeordneten Schmidt […] 

und der Fraktion der SPD – Drucksachen 11/2210, 11/3580 – Menschenhandel 

mit ausländischen Mädchen und Frauen, sogenannte Heiratsvermittlung und 

Prostitutionstourismus, den 9 mars 1989. 

BT-Drs 11/4150, Entschließungsantrag der Abgeordneten Frau Dr Hamm-Brücher 

[…] zur Großen Anfrage der Abgeordneten Frau Dr Hamm-Brücher […] – 

Drucksachen 11/1801, 11/3250, 11/3623 – Menschenrechtsverletzungen an 

Frauen, den 9 mars 1989. 

BT-Drs 11/6321, Gesetzentwurf der Bundesregierung. Entwurf für ein Gesetz zur 

Neuregelung des Ausländerrechts, den 27 januari 1990. 

BT-Drs 11/7140, Gesetzentwurf der Fraktion DIE GRÜNEN. Entwurf eines Gesetzes 

zur Beseitigung der rechtlichen Diskriminierung von Prostituierten (Antidiskriminierungsgesetz 

Teil III – ADG III), den 16 maj 1990. 

BT-Drs 11/8086, Beschlußempfehlung und Bericht des Ausschusses für Jugend, Familie, 

Frauen und Gesundheit zu dem Entschließungsantrag der Abgeordneten 

Frau Nickels […] und der Fraktion DIE GRÜNEN – Drucksache 11/4144 – zur 

Großen Anfrage der Abgeordneten Schmidt […] und der Fraktion der SPD – 

Drucksachen 11/2210, 11/3580 – Menschenhandel mit ausländischen Mädchen 

und Frauen, sogenannte Heiratsvermittlung und Prostitutionstourismus, den 9 

oktober 1990. 

BT-Drs 11/8137, Beschlussempfehlung und Bericht des Ausschusses für Jugend, 

Familie, Frauen und Gesundheit zum Entschließungsantrag der Abgeordneten 

Schmidt […] und der Fraktion der SPD – Drucksache 11/4131 – zur Großen Anfrage 

der Abgeordneten Schmidt […] und der Fraktion der SPD – Drucksachen 

11/2210, 11/3580 – Menschenhandel mit ausländischen Mädchen und Frauen, 

sogenannte Heiratsvermittlung und Prostitutionstourismus, den 17 oktober 

1990. 

BT-Drs 12/2046, Gesetzentwurf des Bundesrates. Entwurf eines …Strafrechtsänderungsgesetzes 

– Menschenhandel – (…StrÄndG), den 6 februari 1992. 

BT-Drs 12/2609, Entschließungsantrag der Abgeordneten Petra Bläss […] und der 

Gruppe der PDS/Linke Liste zu dem Gesetzentwurf des Bundesrates – Drucksachen 

12/20446, 12/2589 – Entwurf eines …Strafrechtsänderungsgesetzes – 

Menschenhandel – (…StrÄndG), den 18 maj 1992.

571 

BT-Drs 12/5401, Kleine Anfrage der Abgeordneten Christina Schenk und der 

Gruppe BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN. Gesellschaftliche und rechtliche Situation 

von Prostituierten, den 7 juli 1993. 


Christina Schenk und der Gruppe BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN 

– Drucksache 12/5401 – Gesellschaftliche und rechtliche Situation von Prostituierten, 


BT-Drs 13/6372, Gesetzentwurf der Abgeordneten Irmingard Schewe-Gerigk […] 

und der Fraktion BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN. Entwurf eines Gesetzes zur 

Beseitigung der rechtlichen Diskriminierung von Prostituierten, den 26 november 

1996. 

BT-Drs 13/8049, Gesetzentwurf der Abgeordneten Christel Hanewinckel m.fl. und 

der Fraktion der SPD. Entwurf eines Gesetzes zur Beseitigung der Benachteiligung 

der Prostituierten, den 25 juni 1997. 


Ulla Jelpke […] und der Gruppe der PDS – Drucksache 13/7983 – Bekämpfung 

des Frauenhandels in der EU, den 9 juli 1997. 


Sabine Leutheusser-Schnarrenberger […] und der Fraktion der FDP 

– Drucksache 13/10136 – Menschenhandel in der Bundesrepublik Deutschland, 


BT-Drs 13/11174, Beschlußempfehlung und Bericht des Ausschusses für Familie, 

Senioren, Frauen und Jugend (13. Ausschuß) zu Drs 13/8049 – Drs 13/6372 & 

Drs 13/7440, den 23 juni 1998. 

BT-Drs 14/4456, Gesetzentwurf der Abgeordneten Christina Schenk […]. und der 

Fraktion der PDS. Entwurf eines Gesetzes zur beruflichen Gleichstellung von 

Prostituierten und anderer sexuell Dienstleistender, den 1 november 2000. 

BT-Drs 14/5958, Gesetzentwurf der Abgeordneten Anni Brandt-Elsweier m.fl. und 

der Fraktion BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN. Entwurf eines Gesetzes zur Verbesserung 

der rechtlichen und sozialen Situation der Prostituierten, den 8 maj 2001. 

BT-Drs 14/6781, Entschließungsantrag der Abgeordneten Wolfgang Bosbach m.fl 

und der Fraktion der CDU/CSU zum Gesetzentwurf der Fraktionen SPD und 

BÜNDNIS 90/DIE GRÜNEN – Drs 14/5958 – Entwurf eines Gesetzes zur Verbesserung 

der rechtlichen und sozialen Situation der Prostituierten, den 3 juli 

2001. 

BT-Drs 14/7174, Beschlussempfehlung und Bericht des Ausschusses für Familie, 

Senioren, Frauen und Jugend zu Drs 14/5958 & Drs 14/4456, den 17 oktober 

2001. 

BT-Drs 15/3045, Gesetzentwurf der Abgeordneten Joachim Stünker […] und der 

Fraktion der SPD sowie der Abgeordneten […] der Fraktion des BÜNDNIS 90/ 

DIE GRÜNEN eingebrachten Entwurfs eines …Strafrechtsänderungsgesetzes – 

§§ 180b, 181 StGB, den 4 maj 2004.

572 

Protokoll från utskott i Bundestag 

Ausschuss für Familie, Senioren, Frauen und Jugend-Pr 14/69, Wortprotokoll der 

Öffentlichen Anhörung vom 20 juni 2001, 9.30–12.45 Uhr. 

Utlåtanden till lagförslag 

Klee, Stephanie, ”Stellungnahme zu den Gesetzentwürfen BT-Ds 12/4456, BT-Ds 

14/5958”, i Zusammenstellung der Stellungnahmen der Sachverständigen zum 

Protokoll 69. Sitzung vom 20. Juni 2001, 9.30–12.45 Uhr, utg. av Ausschuss für 

Familie, Senioren, Frauen und Jugend, Berlin 2001. 

Rauscher, Thomas, ”Stellungnahme zu den Gesetzentwürfen BT-Ds 12/4456, 

BT-Ds 14/5958”, i Zusammenstellung der Stellungnahmen der Sachverständigen 

zum Protokoll 69. Sitzung vom 20. Juni 2001, 9.30–12.45 Uhr, utg. av Ausschuss 

für Familie, Senioren, Frauen und Jugend, Berlin 2001. 

Bundesrat 

BR-Drs 567/90, Gesetzesantrag des Landes Nordrhein-Westfalen. Entwurf eines … 

Strafrechtsänderungsgesetzes – Menschenhandel – (…StrÄndG), den 9 augusti 

1990. 

internationella överenskommelser 

FN, Protocol to Prevent, Suppress and Punish Trafficking in Persons, Especially 

Women and Children, Supplementing the United Nations Convention Against 

Transnational Organized Crime, 2000, 

(sett den 18 

april 2008). 

Parliamentary Assembly/Council of Europe, ”Prostitution – which stance 

to take?”, Document 11352, 9 juni 2007, (sett den 5 

september 2008). 

Rådets rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel, 

(sett den 24 juni 

2008). 

SFS 1960:97, Barnavårdslagen. 

SFS 1962:700, Brottsbalk. 

lagar 

Svenska lagar (kronologiskt)

573 

SFS 1969:162, Om ändring i brottsbalken. 

SFS 1964:450, Om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. 

SFS 1974:152, Om beslutad ny regeringsform. 

SFS 1998:408, Om förbud mot köp av sexuella tjänster. 

SFS 2005:90, Om ändring i brottsbalken. 

SFS 2005:716, Utlänningslag. 

Tyska lagar (kronologisk) 

”Reichsgesetzes über das Auswanderungswesen vom 9. Juni 1897”, RGBl, s 463. 

”Bürgerliches Gesetzbuch vom 18. August 1896”, RGBl, s 195-603. 1 

”Grundgesetz vom 23. Mai 1949”, i BGBl I, s 1. 

”Gesetz zur Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten (GeschlKrG) vom 23. Juli 

1953”, i BGBl I, s 700. 

”Gesetz über die Gleichberechtigung von Mann und Frau auf dem Gebiete des 

bürgerlichen Rechts (Gleichberechtigungsgesetz – GlG) vom 18. Juni 1957”, 

BGBl I, s 609. 

”Gaststättengesetz vom 5. März 1970”, i BGBl I, s 465. 

”Viertes Gesetz zur Reform des Strafrechts (4. StrRG) vom 23. November 1973”, 

i BGBl I, s 1725. 

”Erstes Gesetz zur Reform des Ehe- und Familienrechts (1. EheRG) vom 14. Juni 

1976”, i BGBl I, s 1421. 

”Gesetz über die Einreise und den Aufenthalt von Ausländern im Bundesgebiet 

vom 9. Juli 1990”, BGBl I, 1354. 

”Gesetz zur Regelung der Rechtsverhältnisse der Prostituierten (Prostitutionsgesetz 

– ProstG) vom 20. Dezember 2001”, i BGBl I, s 3983. 

”Vorschrift eingefügt durch das 

Siebenunddreißigste Strafrechtsänderungsgesetz – §§ 180b, 181 StGB – (37. 

StrÄndG) vom 11.2.2005”, i BGBl I, s 239. 

domslut 

Urteil des Reichsgerichts, ”29. Illoyale Handlungen”, i RGZ, 48, den 11 april 

1901. 

Urteil des VG Berlin, Az VG 35 A 570.99, i Humboldt Forum Recht, på 

(sett den 16 september 2008). 

1. Samtliga versioner av Bürgerliches Gesetzbuch är tillgängliga på (sett den 30 augusti 2008).

574 

tidningsartiklar och 

artiklar ur veckomagasin 

”5 Mädchen packen aus”, i Bild Hamburg, den 29 augusti 1980. 

”400 prostituerade har minskat till 40”, i Expressen, den 28 maj 1981. 

Amu, Neeka & Larsson, Christina, ”Sex – ett jobb som andra?”, i Aftonbladet, 

den 29 oktober 2002. 

Andersson, Karin, ”Strippan och riksdagsmannen eniga. Löjligt att låtsas som 

kontaktlösheten ej finns”, i ArbT, den 17 januari 1972. 

Asmussen, Marie, ”Prostituierte: Wir sind keine hilflose, schwache Randgruppe”, 

i Volksblatt, den 4 mars 1982. 

Bard, Alexander, ”En sexarbetares bekännelser”, i Expressen, den 10 januari 

1999. 

Beausang, Angela, ”Obefogat angrepp på kvinnorörelsen, Petra”, i Aftonbladet, 

den 27 september 1997. 

Becker-Grüll, Sibylle, ”So einfach ist das”, i FAZ, den 30 december 1980. 

Bergström, Thomas, ”Bäst med arvodesanställda flickor på statens bordeller”, i 

Expressen, den 13 januari 1972. 

”’Bockschein’ für Freier? ’Anhurung’ der Grünen im Bundestag: Prostituierte fordern 

mehr Rechte”, i Bremer Nachrichten, den 6 mars 1990. 

Bondestam, Fredrik m.fl., ”Eva Lundgrens granskare saknar kompetens för uppgiften”, 

i DN, den 14 december 2005. 

Borgström, Claes, ”Förslaget om VM-bojkott hotar männens identitet”, i DN, 


”CDU/CSU: Krach um Hurenball”, i Express Köln, den 11 februari 1988. 

Claussen, Christine, ”Hydra trifft Coyote”, i Stern, den 9 oktober 1986. 

”Das Streiflicht”, i Süddeutsche Zeitung, den 12 februari 1988. 

d’Eramo, Luce, ”Seit ich mein eigenes Geld habe, habe ich mich in keinen Mann 

mehr verliebt”, i die tageszeitung den 2 juni 1981. 

”Der Triumph einer Hure”, i Berliner Morgonpost, den 11 maj 2000. 

Dodillet, Susanne, ”Prostituerade män njuter – kvinnorna är offer”, i GP, den 15 

augusti 2004. 

Dodillet, Susanne, Petra Meyer, Louise Persson & Petra Östergren, ”Feministerna 

tål inte fallna kvinnor”, i Expressen, den 15 januari 2008. 

”Döms för koppleri i solarium i Malmö”, i Helsingborgs Dagblad, den 14 mars 

2007. 

Eiwe, Björn, ”Sjöholm och porrflickan”, i GT, den 23 januari 1972. 

”Fest der Liebe – aber nur mit Gummi”, i die tageszeitung, den 14 december 

1987. 

Elwien, Folke, Michael Frühling, Sven-Axel Månsson & Hanna Olsson, ”En mas-

575 

sa om prostitutionsutredningens felaktigheter”, i GP, den 1 december 1980. 

”Frauen wollen‚ auf den Putz hauen”, i Volksblatt, den 5 juli 1981. 

Gassen, Gisela, ”Verhältnisse auf den Kopf gestellt”, i Der Tagesspiegel, den 11 

januari 1981. 

”Genuß ohne Reue”, i Volksblatt, den 13 december 1987. 

”Grüne wollen mehr Rechte für Huren”, i die tageszeitung, den 6 mars 1990. 

Hartwig, Gunther, ”Liebesdienerinnen wollen aus der Tabuzone raus”, i Stuttgarter 

Nachrichten, den 6 mars 1990. 

Hassel, Gil, ”Anhörung im Bundeshaus: ’Beruf Hure’”, i Express, den 6 mars 

1990. 

Heuwagen, Marianne, ”Die Hydra bittet zum Tanz”, i Süddeutsche Zeitung, den 

5 februari 1988. 

Hofsten, Claes von, ”Enig utredning föreslår: Förbud för sexklubbar ska hindra 

prostitution”, i SvD, den 25 juni 1979. 

Hofsten, Claes von, ”Utredning kartlägger prostitution”, i SvD, den 8 januari 

1978 

”’Hohes ’C’ mit Füßen getreten’”, i Express Köln, den 11 februari 1988. 

Holmström, Lars, ”Sådan är flickan som hamnar på porrklubben”, i Aftonbladet, 


”Hr Sjöholm får bister kritik i tidningarna”, i GHT, den 15 januari 1972. 

”’Hydra’ wirbt für den Gebrauch von Kondomen”, i Der Tagesspiegel, den 13 

december 1987. 

”Hurenfeindliches Bonn”, i die tageszeitung, den 18 augusti 1993. 

”Häutungen. Vier Feministinnen, vier Frauenbiographien aus Berlin”, i Zitty 

1992/1. 

”Im Puff liegt der Fortschritt”, i Frankfurter Allgemeine Zeitung, den 11 maj 

2000. 

Kalmteg, Lina, ”Hetero – inte längre självklart”, i SvD, den 14 januari 2003. 

Kischke, Martina, ”Man verkauft den Kopf und die Seele mit”, i Frankfurter 

Rundschau, den 13 september 1980. 

Lagerlöf, Karl Erik, ”Bordellen i välfärdsstaten”, i GHT, den 8 januari 1972. 

Lagerlöf, Karl Erik, ”Långsiktig idealism kan vara ett sätt att överge”, i GHT, den 


Larsson, Anna, ”Fotbollslandslaget borde se Lilja 4-ever”, i SvD, den 7 april 2006. 

Leander, Gun, ”Jag kan ännu se på männens ögon vem som är torsk”, i DN, den 

2 augusti 1980. 

Lénberg, Klas, ”Brott utan offer”, i GHT, den 11 februari 1972. 

Lindvåg, Dagrun, ”Prostitutionen i Norden”, i GP, den 11 maj 1982. 

Lukoschat, Helga, ”Ein ganz normaler Beruf wie jeder andere”, i die tageszeitung, 

den 28 februari 1990. 

Lundberg, Einar, ”Legalisera det onda?”, i GHT, den 20 januari 1972. 

”’Machen wir’n Hütchen drüber’”, i Der Spiegel, 1985/34.

576 

Mannheimer, Carin, ”Manssamhällets myter prostitutionens orsak”, i GHT, den 


Matthies, Frank Wolf, ”Vor dem Zerbrechen der Träume zu warnen”, i die tageszeitung, 

den 14 maj 1981. 

Meyer, Claudia, ”’Beruf Hure’: Prostituierte kämpfen für ihre gesellschaftliche 

Anerkennung”, i Kölner Stadtanzeiger, den 7 mars 1990. 

”Motion mot koppleri”, i GHT, den 13 januari 1972. 

Månsson, Karin, ”Utredaren Lindquist besökte sexklubb”, i Ny Dag, den 14 november 

1980. 

Månsson, Sven-Axel & Olsson, Hanna, ”Den röda horluvan tillbaka”, i DN, den 

14 mars 1995. 

Müller-Münch, Ingrid, ”Vom Beruf der Hure und der Doppelbödigkeit”, i Frankfurter 

Rundschau, den 6 mars 1990. 

Neubauer, Wolf, ”Der Strich und das sexuelle Selbstbewußtsein”, i Neue Hannoversche 

Presse, den 3 oktober 1980. 

”Nie mehr ohne – Genuß ohne Reue”, i die tageszeitung, den 14 december 1987. 

Nilsson, Berit, ”Nej, varken flickor eller kunder vill ha statliga bordeller”, i Aftonbladet, 


Persson, Leif G W, ”I sanningens namn…”, i GP, den 30 september 1980. 

Petersen, Sönke, ”Huren in Bonn: ’Wir arbeiten wie alle anderen’”, i AZ magazin, 

den 6 mars 1990. 

”Prostituierte könnte Rechtsgeschichte machen”, i Die Welt, den 11 maj 2000. 

”Prostitution für sittenwidrig und steuerplichtig erklärt”, i Frankfurter Rundschau, 


”Protester mot statliga bordeller”, i Expressen, den 13 januari 1972. 

Ribbing, Magdalena, ”Prostitutionsutredaren: Ny attityd nödvändig”, i DN, den 

27 juni 1979. 

”Rita Süssmuth über CDU-Kritik wegen Hydra-Spende verärgert”, i Süddeutsche 

Zeitung, den 12 februari 1988. 

Rosquist, Lennart, ”Prostitutionsutredare dementerar: Sexklubbsförbud inte 

diskuterat”, i GP, den 26 juni 1979. 

Roth, Peter & Bayer, Wolfgang, ”Bald ’Bockscheine’ für die Freier? Westdeutsche 

Prostituierte organisieren sich in Selbsthilfegruppen”, i Der Spiegel, 1985/34. 

Rådström, Curt, ”Svensk riksdagsman motionerar om statliga bordeller”, i Expressen, 


Savier, Monika & Kim, ”Über einen blauäugigen Anfang, der mit einem blauen 

Auge endete”, i die tageszeitung, den 2 juni 1983. 

Schmid, Iris, ”Kein Ausweg aus der Armut”, i Stuttgarter Zeitung, den 29 november 

1980. 

Schreiber, Marion, ”Hoch erhobenen Hauptes anschaffen”, i Der Spiegel, 1981/9. 

Schroeter-Kleist, Bettina, ”Ein Leben in Sperrbezirken. Tagung über die Reintegration 

von Prostituierten”, i Der Tagesspiegel, den 8 juni 1980.

577 

Schwarzer, Alice, ”Leserbrief ”, i Courage, 1981/3. 

”Sexträsket”, i GP, den 14 januari 1972. 

Seymour, Sonja, ”Am Rande der Gesellschaft”, i Aachener Nachrichten, den 27 

september 1980. 

Sidenbladh, Erik, ”Fler pojkar än flickor säljer sex”, i Svenska Dagbladet, den 3 

juli 2005. 

Sidemo, Sivert, ”Poseringsflickans yrke i det ’civila’”, i Aftonbladet, den 30 maj 

1972. 

”Statliga bordeller – vad är det för tok?”, i GT, den 19 januari 1972. 

Sjöholm, Sten, ”Bordellen och människovärdet”, i GHT, den 27 januari 1972. 

Speicher, Stephan, ”Erotischer Thatcherismus”, i Frankfurter Allgemeine Zeitung, 

den 15 mars 1990. 

Stehle, Claudia, ”Die Prostituierten melden sich zu Wort”, i Darmstädter Echo, 


Streijffert, Helena, ”Den prostituerade är förloraren i en konkurrens”, i GHT, den 


Streijffert, Helena, ”Toleransens villkor”, i GHT, den 9 februari 1972. 

Stålnacke, Maria, ”Sten Sjöholm inbjuden att bli första kunden på statliga bordellen”, 

i Aftonbladet, den 23 januari 1972. 

Ullerstam, Lars, ”Vilken nytta gör bordellerna?”, i GHT, den 18 januari 1972. 

Vinterhed, Kerstin, ”Ett rungande nej till statliga bordeller”, i DN, den 13 januari 

1972. 

Vinterhed, Kerstin, ”Malmöprojektet i bokform. Skakande om prostituerade”, i 

DN, den 8 juli 1980. 

”Wie Berlin den Liebesmädchen hilft, die aussteigen wollen”, i Berliner Zeitung, 

den 3 juni 1980. 

”Wie Juristen und Pädagogen Prostituierten helfen wollen”, i Berliner Morgenpost, 

den 3 juni 1980. 

”Zappenduster, Ende”, i Der Spiegel, 1988/6. 

böcker och uppsatser 

15 Jahre Kassandra e.V. Prostituiertenselbsthilfe & Beratung 1987–2002, utg. av 

Kassandra e.V., Nürnberg 2002. 

Abelsson, Jonna & Hulusjö, Anna, I sexualitetens gränstrakter – en studie av ungdomar 

i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster, Göteborg 

2008. 

Abrahamsson, Bengt & Swedner, Harald, ”Organisationsteori och aktionsforskning”, 

i Sandberg, Åke (red.), Utredning och förändring i förvaltningen, Stockholm 

1979. 

Ackermann, Lea, Verkauft, versklavt, zum Sex gezwungen. Das große Geschäft mit 

der Ware Frau, München 2005.

578 

Adorno, Theodor, The Authoritarian Personality, New York 1950. 

Agustin, Laura, Sex at the Margins. Migration, Labour Markets and the Rescue 

Industry, London 2007. 

AK Frau und Sozialismus des KSB/ML Berlin, ”Die heutige Lage der Frau”, i 


für Frauen. Oktober 1977, utg. av Dokumentationsgruppe der 

Sommeruniversität e V, Berlin 1978. 

Allen, Pamela, ”Der Freiraum”, i Frauen gemeinsam sind stark, utg. av Arbeitskollektiv 

sozialistischer Frauen, Frankfurt 1972. 

Alm, Erika, ”Ett emballage för inälvor och emotioner”, Göteborgs universitet 

2006. 

Ambjörnsson, Fanny, Vad är queer, Stockholm 2006. 

Anderson, Bridget & O’Connell Davidson, Julia, Is Trafficking in Human Beings 

Demand Driven? IOM MIgration Research Series No. 15, Geneve 2003. 

Andersson, Berit & Lundberg, Magnus, ”Kvinnomisshandel som kunskapsfält”, i 

Åkerström, Malin & Sahlin, Ingrid, Det motspänstiga offret, Lund 2001. 

Andersson-Collins, Gunnel, Solitärer. En rapport om prostitutionskunder, Stockholm 

1990. 

Andrijasevic, Rutvica, Trafficking in women and the politics of mobility in Europe, 

Utrecht 2004. 

Autorinnenkollektiv, ”Kann Hausarbeit verweigert werden?”, i Frauen als bezahlte 

und unbezahlte Arbeitskräfte. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für 

Frauen. Oktober 1977, utg. av Dokumentationsgruppe der Sommeruniversität 

e V, Berlin 1978. 

Autorinnenkollektiv, ”Zum Projekt”, i Frauen und Wissenschaft. Beiträge zur 

Berliner Sommeruniversität für Frauen Juli 1976, utg. av Gruppe Berliner Dozentinnen, 

Berlin 1977. 

Backlash i Sverige, utg. av Kvinnotribunalen, Stockholm 1993. 

Backman, Susanne, ”Prostitutionen ökar”, i Backman & Månsson, Bordell Europa, 

Stockholm 1993. 

Backman, Susanne, ”På horkongress i Tyskland”, i Backman & Månsson, Bordell 

Europa, Stockholm 1993. 

Baer, Susanne, ”Anmerkung zum Urteil des VG Berlin vom 1.12.2000”, i Streit, 

2001/1. 

Barbara & de Coninck, Christine, Die geteilte Frau, Berlin 1980. 

Barry, Kathleen, The Prostitution of Sexuality, New York 1995. 

Baudrillard, Jean, Le miroir de la production, Paris 1973. 

Bechman Jensen, Torben, ”Prostitutionsforskning? Udkast”, i Dansk tidskrift for 

kritisk samfungdsvidenskab, 1990/1. 

Bergenheim, Åsa, Brottet, offret och förövaren, Stockholm 2005. 

Bergenheim, Åsa, ”Den aktive mannen och den passiva kvinnan – föreställning-

579 

ar kring kön och makt i historien”, i SOU 1997:113, Mot halva makten. 

Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars, Är svensken människa?, Stockholm 2006. 

Bericht der Bundesregierung zu den Auswirkungen des Gesetzes zur Regelung der 

Rechtsverhältnisse der Prostituierten, utg. av Bundesministerium für Familie, 

Senioren, Frauen und Jugend, Berlin 2007. 

Beruf: Hure. Dokumentation der ”Anhurung” vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av 

Die Grünen im Bundestag, Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991. 

Bettelheim, Bruno, Sagans förtrollade värld. Folksagornas innebörd och betydelse, 


Bibeln, Göteborg 1999. 

Biermann, Pieke, Das Herz der Familie, Berlin 1977. 

Biermann, Pieke, ”Gespalten werden und zu sich kommen”, i Barbara & Coninck, 

Christine de, Die geteilte Frau, Berlin 1980. 

Biermann, Pieke, ”Prostitution”, i Beyer, Johanna; Lamott, Franziska & Meyer, 

Birgit (red.), Frauenhandlexikon. Stichworte zur Selbstbestimmung, München 

1983. 

Biermann, Pieke, ”Prostitution – Sexualität – Hausarbeit”, i Frauen als bezahlte 

und unbezahlte Arbeitskräfte. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für Frauen. 

Oktober 1977, utg. av Dokumentationsgruppe der Sommeruniversität e V, 

Berlin 1978. 

Biermann, Pieke, ”Wir sind Frauen wie andere auch!” Prostituierte und ihre 

Kämpfe, Reinbeck bei Hamburg 1984. 

Biermann, Pieke & Bock, Gisela, ”Lohn für Hausarbeit vom Staat für alle Frauen”, 

i Courage, 1977/3. 

Bock, Gisela, Frauen in der europäischen Geschichte. Vom Mittelalter bis zur Gegenwart, 

München 2000. 

Bock, Gisela, ”Im Schnittpunkt. Kontrolle von oben, Druck von unten…”, i alternative, 

1978/120–121. 

Bock, Gisela, ”Lohn für Hausarbeit – Frauenkämpfe und feministische Strategie”, 

i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität 



Bock, Gisela, ”’Wir glauben nicht, daß Arbeit uns frei macht…’ Frauenarbeit und 

Frauenbewegung”, i alternative, 1978/120–121. 

Bodström, Cecilia & Zweigbergk, Helena von, Priset man betalar för att slippa 

kärlek, Stockholm 1994. 

Boëthius, Maria-Pia, ”Das Ende der Prostitution in Schweden?”, i Streit, 2001/1. 

Borg, Arne; Elwien, Folke & Frühling, Michael m.fl., Prostitution. Beskrivning. 

Analys. Förslag till åtgärder, Stockholm 1981. 

Borg, Arne; Elwien, Folke & Frühling, Michael m.fl., Prostitutionen i Sverige Del 

I. En rapport utarbetad inom prostitutionsutredningen (S 1977:01), DsS 1980:9.

580 

Borg, Arne; Elwien, Folke & Frühling, Michael m.fl., Prostitutionen i Sverige Del 

II. En rapport utarbetad inom prostitutionsutredningen (S 1977:01), DsS 1980:9. 

Branke, Karlis, ”Malmskillnadsgatan!”, i Kampen mot AIDS, 1987/3. 

Brante, Thomas, ”Om konstitueringen av nya vetenskapliga fält – exemplet forskning 

om socialt arbete”, i Sociologisk Forskning, 1987/4. 

Brosch, Maria; Peter, Gaby & Schmidt, Marie-Luise m.fl., ”Vorwort”, i Beruf: 

Hure. Dokumentation der ”Anhurung” vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av Die 

Grünen im Bundestag, Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991. 

Burgard, Roswitha, ”Lohn für Hausarbeit”, i Frauen als bezahlte und unbezahlte 

Arbeitskräfte. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für Frauen. Oktober 

1977, utg. av Dokumentationsgruppe der Sommeruniversität e V, Berlin 1978. 

Butler, Judith, Excitable Speech. A Politics of the Performative, New York 1997. 

Börjeson, Agnes, ”Ett socialt experiment”, i Bang 1999/3. 

Bührmann, Andrea, Das authentische Geschlecht. Die Sexualitätsdebatte der Neuen 

Frauenbewegung und die Foucaultsche Machtanalyse, Münster 1995. 

”Café Hydra’s Häusertausch”, i Courage, 1981/6. 

Cattaruzza, Marina, ”Prostituierte wie andere auch”, i Courage, 1981/2. 

Clausen, Vincent, ”An Assessment of Gunilla Ekberg’s account of Swedish Prostitution 

Policy”, på (sett den 11 januari 2008). 

Cronau, Gabriele, ”Ein ganz normaler Job. Wie man lüsternen Messegästen mit 

einfachen Tricks das Geld aus der Tasche zieht”, i Pardon, 1976/7. 

Czajka, Maya, ”Huren in Bewegung”, i Sexarbeit. Prostitution – Lebenswelten und 

Mythen, utg. av Dücker, Elisabeth von & Museum der Arbeit, Bremen 2005. 

Dahl, Anders m.fl., Trœk af den mandlige prostitution, utg. av Projektgruppen 

kommunehospitalet, Køpenhavn 1990. 

Dalla Costa, Mariarosa & James, Selma, ”Kvinnorna och samhällsomstörtningen”, 

i Fronesis, 2002/9–10. 

Dalla Costa, Mariarosa & James, Selma, ”Women and the Subversion of the 

Community”, i Hennessy, Rosemary & Ingraham, Chrys, Materialist Feminism, 

New York 1997. 

Dammann, Lena, ”Aufenthalts- und Arbeitsrechte für Migrantinnen in der Prostitution”, 

i Thiée, Philipp (red.), Menschenhandel. Wie der Sexmarkt strafrechtlich 

reguliert wird, Berlin 2008. 

”Das Prostituierten-Projekt Hydra. Eine Dokumentation von 1979–1988”, i Beruf: 

Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, Hamburg 1988. 

”Die Freier bestrafen!”, i Emma, 1988/4. 

Die Grünen im Bundestag/Arbeitskreis Frauenpolitik, Antidiskriminierungsgesetz. 

Beruf Hure, Faltblatt Nr. 4 zum ADG, Bonn 1990. 

Doezema, Jo, ”Who gets to choose? Coercion, consent, and the UN Trafficking 

Protocol”, i Masika, Rachel (red.), Gender, trafficking and slavery, Oxford 2002.

581 

Dodillet, Susanne, ”Cultural Clash on Prostitution”, i Sönser Breen, Margaret & 

Peters, Fiona (red.), Genealogies of Identity. Interdisciplinary Readings on Sex 

and Sexuality, Amsterdam & New York 2005. 

Dodillet, Susanne, ”Den stora bordellkalabaliken”, i Arena, 2006/3. 

Dodillet, Susanne, ”Ideologiska förutsättningar för den svenska och den tyska 

prostitutionslagstiftningen”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2006/4. 

Dodillet, Susanne, ”Tatsachenbericht Schweden. Das Sexkaufverbot und seine 

Folgen”, i CD-SicherheitsMangagement, 2007/5. 

Dodillet, Susanne, ”Utspel. Om kriminalisering av män”, i Arena, 2007/6. 

Dodillet, Susanne, ”Visionen av det prostitutionsfria samhället. Om tankarna 

bakom sexköpslagen”, i Vision och verklighet. Humanistdagboken nr 17, utg. av 

Göteborgs universitet, Göteborg 2004. 

Draper, Hal, ”Marx och Engels om kvinnornas frigörelse”, i Matthis, Iréne & 

Vestbro, Dick Urban, Kvinnokamp. För en revolutionär kvinnorörelse, Hagalund 

1971. 

Drössler, Christine (red.), Women at work. Sexarbeit, Binnenmarkt und Prostitution. 

Dokumentation zum Ersten Europäischen Prostituiertenkongress, Marburg 

1992. 

Drössler, Christine & Kratz, Jasmin (red.), Prostitution. Ein Handbuch, Marburg 

1994. 

Dworkin, Andrea, Intercourse, New York 1987. 

Dyer-Witheford, Nick, Cyber-Marx, Cycles and Circuits of Struggle in High-Technology 

Capitalism, Illinois 1999. 

Eduards, Maud, ”Den förbjudna handlingen”, i Tidskrift för politisk filosofi, 

1997/3. 

Eduards, Maud, Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk 

teori, Malmö 2002. 

Eduards, Maud, Kroppspolitik, Stockholm 2007. 

Eduards, Maud, ”Kroppspolitik är ingen förenkling”, i Arena, 2008/1. 

Ekberg, Gunilla, ”The Swedish Law that Prohibits the Purchase of Sexual Services”, 

i Violence Against Women, 2004/10. 

Ekenstam, Claes, Kroppens idéhistoria. Disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 

1700–1950, Stockholm 2006. 

Elman, Amy, Från våldtäkt och misshandel till prostitution. Att synliggöra sambanden. 

Föredrag i Alla Kvinnors Hus i Stockholm 12 januari 1993, utg. av 

ROKS, Stockholm 2001. 

Elzinga, Aant, ”Objektivitet och partitagande i forskning”, i Forser, Tomas, Nilsson, 

Ingemar & Olausson, Lennart m.fl., Frihetens former. En vänbok till Sven- 

Eric Liedman, Lund 1989. 

Eriksson, Jörgen, Svenska botten. En debattbok om de asociala minoriteterna, 

Stockholm 1965.

582 

”Erziehung nach Ausschwitz” i Theodor Adorno, Gesammelte Schriften, band 

10.2, Frankfurt 1970. 

Esping-Andersen, Gösta, ”Jämlikhet, effektivitet och makt”, i Thullberg, Per & 

Östberg, Kjell (red.), Den svenska modellen, Lund 1994. 

Esping-Andersen, Gösta, The three worlds of welfare capitalism, Cambridge 1990. 

Etzemüller, Thomas, 1968 – Ein Riss in der Geschichte? Gesellschaftlicher Umbruch 

und 68er-Bewegungen in Westdeutschland und Schweden, Konstanz 

2005. 

Falck, Uta, VEB Bordell. Geschichte der Prostitution in der DDR, Berlin 1998. 

Fareld, Victoria, ”Wilhelm von Humboldts frihet som epigenetisk bildning”, i 

Lychnos, 2006. 

Ferguson, Ann, ”Sex War. The Debate between Radical and Libertarian Feminists”, 

i Signs, 1984/1. 

Finstad, Liv, ”Den svenska prostitutionsutredningen”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 

1981/3. 

Firestone, Shulamith, The Dialectic of Sex, New York 1970. 

”Forderungskatalog vom 1. Nationalen Prostituiertenkongreß im Okotober 1985 

in Berlin”, i Beruf: Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, Hamburg 1988. 




Frauen und Wissenschaft. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für Frauen Juli 

1976, utg. av Gruppe Berliner Dozentinnen, Berlin 1977. 

Freedman, Estelle B & Thorne, Barrie, ”Introduction to ’The Feminist Sexuality 

Debates’”, i Signs, 1984/1. 

Freier. Das heimliche Treiben der Männer, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, 

Hamburg 1991. 

Frommel, Monika, ”Anmerkungen zum Entwurf eines Strafrechtänderungsgesetzes 

des Bundesrates zum Menschenhandel”, i Streit, 1992/2. 

Frommel, Monika, ”Schutz der persönlichen und wirtschaftlichen Bewegungsfreiheit 

von Prostituierten”, i Thiée, Philipp (red.), Menschenhandel. Wie der 

Sexmarkt strafrechtlich reguliert wird, Berlin 2008. 

Förenta nationerna, ”Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor”, i SOU 

1995:60B, Kvinnofrid. 

Gangoli, Geetanjali & Westmarland, Nicole (red.), International Approaches to 

Prostitution. Law and policy in Europe and Asia, Bristol 2006. 

Gerle, Elisabeth, ”Inledning”, i Gerle, Elisabeth (red.), Luther som utmaning? Om 

frihet och ansvar, Stockholm 2008. 

Glökler, Mona, ”Lohn für Hausarbeit – Frauenkämpfe und feministische Strategie”, 

i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte. Beiträge zur Berliner 

Sommeruniversität für Frauen. Oktober 1977, utg. av Dokumentationsgruppe 

der Sommeruniversität e V, Berlin 1978.

583 

Goldman, Emma, Anarkistiska minnen, Göteborg 1976. 

Goldman, Emma, Den dansande agitatorn. Texter i urval av Anita Goldman, 


Goldman, Emma, The Traffic in Women and other essays on feminism, New York 

1970. 

Gould, Arthur, ”The Criminalisation of Buying Sex: the Politics of Prostitution 

in Sweden”, i Journal of Social Policy, 2001/3. 

Gould, Arthur, ”Sweden’s Law on Prostitution: Feminism, Drugs and the Foreign 

Threat”, i Pattanaik, Bandana & Thorbek, Susanne (red.), Transnational Prostitution: 

Changing Patterns in a Global Context, London & New York 2002. 

Grenz, Sabine, ”Intersections of sex and power in research on prostitution. A 

female researcher interviewing male heterosexual clients”, i Signs, 2005/4. 

Grenz, Sabine, (Un)heimliche Lust. Über den Konsum sexueller Dienstleistungen, 

Wiesbaden 2005. 

Gruppe ”Lohn für Hausarbeit”, ”Lohn für Hausarbeit. Offener Brief an Alice”, i 

Courage, 1977/8. 

”Guds egen gatflicka”, i Kampen mot AIDS, 1988/7. 

Gustavsson, Andreas, ”Välkomna svenska fotbollsälskare! ETC går på Europas 

största bordell”, i ETC, 2006/2–3. 

Gustavsson, Klas; Pelling, Lisa & Strid, Ingvar, ”Bortom arbetet”, i Fronesis, 

2002/9–10. 

Gute Geschäfte. Rechtliches ABC der Prostitution, utg. av Bundesverband Sexuelle 

Dienstleistungen e.V., Berlin 2004. 

Haavind, Hanne, ”Kvinnomisshandel en tvivelaktig äktenskaplig handling”, i 

Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1994/3. 

Hagemann-White, Carol, ”Projekt. Zur Situation der Hausarbeit heute”, i Frauen 

und Wissenschaft. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für Frauen Juli 1976, 

utg. av Gruppe Berliner Dozentinnen, Berlin 1977. 

Harding, Sandra, The ”Racial” Economy of Science. Toward a Democratic Future, 

Bloomington 1993. 

Harding, Sandra, The Science Question in Feminism, Ithaca 1986. 

Hartmann, Ilya, Prostitution, Kupplerei, Zuhälterei. Reformdiskussion und Gesetzgebung 

seit 1870, Berlin 2006. 

Haug, Frigga, ”Opfer oder Täter? Über das Verhalten von Frauen”, i Das Argument, 

123/1980. 

Hedin, Ulla-Carin & Månsson, Sven-Axel, Vägen ut! Om kvinnors uppbrott ur 

prostitutionen, Stockholm 1998. 

Hedlund, Ewa, Kvinnornas Europa, Stockholm 1993. 

Henkel, Thomas, ”Sittenwidrigkeit der nackten Bürgerin?, i Humboldt Forum 

Recht, 2001/5, på 

(sett den 16 september 2008).

584 

Henning, Juanita, Kolumbianische Prostituierte in Frankfurt – Ein Beitrag zur 

Kritik gängiger Ansichten über Frauenhandel und Prostitution, Freiburg 1997. 

Henningsen, Bernd, Der Wohlfahrtsstaat Schweden, Baden-Baden 1986. 

Herbele, Renee, ”Deconstructive Strategies and the Movement Against Sexual 

Violence”, i Hypathia, 1996/4. 

Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta, Stockholm 1989. 

Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”, 

Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1988/3. 

Hirschi, Travis, ”The Professional Prostitute”, i Rushing, William, Deviant Behavior 

and Social Process, Chicago 1969. 

Hydén, Lars-Christer, De osynliga männen. En socialpsykologisk studie av manliga 

prostitutionskunder, Stockholm 1990. 

Hydén, Margareta, Woman Battering as Marital Act. The Construction of a Violent 

Marriage, Oslo 1994. 

Hägerström, Axel, De socialistiska idéernas historia, Stockholm 1946. 

Ilting, Karl-Heinz, ”Sitte, Sittlichkeit, Moral”, i Brunner, Otto; Conze, Werner 

& Koselleck, Reinhart, Geschichtliche Grundbegriffe. Historisches Lexikon zur 

politisch-sozialen Sprache in Deutschland, band 5, Stuttgart 1984. 

Ilten, Marianne von, ”Einschätzung aus feministischer Sicht”, i Beruf: Hure. Dokumentation 

der ”Anhurung” vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av Die Grünen 

im Bundestag, Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991. 

”In eigener Sache”, i Courage, 1976/0. 

Isaksson, Emma, Kvinnokamp. Synen på underordning och motstånd i den nya 

kvinnorörelsen, Stockholm 2007. 

Jahn, Detlef, Die Lernfähigkeit politischer Systeme. Zur Institutionalisierung ökologischer 

Standpunkte in Schweden und der Bundesrepublik Deutschland, Baden- 

Baden 2000. 

Jakobs, Horst Heinrich & Schubert, Werner (red.), Die Beratung des Bürgerlichen 

Gesetzbuchs in systematischer Zusammenstellung der unveröffentlichten Quellen, 

Berlin 1985. 

James, Jennifer, ”The Prostitute as Victim”, i Roberts Chapman, Jane & Gates, 

Margaret (red.), The Victimization of Women, Beverly Hills & London 1978. 

Jansdotter, Anna, Ansikte mot ansikte. Räddningsarbete bland prostituerade kvinnor 

i Sverige 1850–1920, Stockholm 2004. 

Jansson, Maria, ”Könsarbetsdelning i fokus. En introduktion till den feministiska 

diskussionen om arbete och kön”, i Fronesis, 2002/9–10. 

Jeffreys, Sheila, ”Prostitution Culture. Legalised Brothel Prostitution in Victoria, 

Australia”, i Seminar on the Effects of Legalisation of Prostitution Activities, 

Stockholm 5–6 November, 2002, utg. av Näringsdepartementet & 

Regeringskansliet, Stockholm 2003. 

Jeffreys, Sheila, The Idea of Prostitution, North Melbourne 1997. 

Johansson, Alf W & Norman, Torbjörn, ”Sveriges säkerhet och världens fred.

585 

Socialdemokratin och utrikespolitiken”, i Misgeld, Klaus, Molin, Karl & Åkmark, 

Klas (red.), Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år, 


Jonsson, Gustav, Flickor på glid. En studie i kvinnoförakt, Stockholm 1980. 

Kaelble, Hartmut, Der historische Vergleich. Eine Einführung zum 19. und 20. 

Jahrhundert, Frankfurt am Main & New York 1999. 

Kahlert, Heike, ”Wissenschaft in Bewegung. Frauenstudien und Frauenforschung 

in der BRD”, i Kleinau, Elke & Opitz, Claudia (red.), Geschichte der 

Mädchen- und Frauenbildung, band 2, Frankfurt am Main 1996. 

Kahmann, Jürgen & Lanzerath, Hubert, Weibliche Prostitution, Heidelberg 1981. 

Kampadoo, Kamala m.fl. (red.), Trafficking and Prostitution Reconsidered. New 

perspectives on migration, sex work, and human rights, London 2005. 

Kampagne um Lohn für Hausarbeit England, ”An alle Regierungen”, i Courage, 

1977/3. 

Kant, Immanuel, Die Metaphysik der Sitten, Frankfurt am Main 1977. 

Kant, Immanuel, Grundläggning av sedernas metafysik, Göteborg 2006. 

Karlsson, Gunnel, ”Social Democratic women’s coup in the Swedish parliament”, 

i Fehr, Drude von der, m.fl. (red.), Is there a Nordic feminism? Nordic feminist 

thought on culture and society, London 1998. 

Karlsson, Johan & Bucken Knapp, Gregg, ”Prostitution policy reform and the 

causal role of ideas. A comparative study of policymaking in the Nordic 

count ries”, i Statsvetenskaplig tidskrift, 2008/1. 

Kavemann, Barbara m.fl., Auswirkungen des Prostitutionsgesetzes, utg. av Bundesministerium 


Koedt, Anne, ”Der Mythos vom vaginalen Orgasmus”, i Schlüsseltexte der Neuen 

Frauenbewegung seit 1968, utg. av Anders, Ann, Frankfurt am Main 1988. 

Koedt, Anne, ”Myten om den vaginala orgasmen”, i Ord & Bild, 1968/7. 

”Konflikt um Alice Schwarzers neue Zeitung ’Emma’”, i Courage, 1976/3. 

Kulawik, Teresa, ”Wohlfahrtsstaaten und Geschlechterregieme im internationalen 

Vergleich”, i gender…politik…online, 2005/1. 

Kulick, Don, ”400000 tusen [sic] perversa svenskar”, i Kulick, Don, Queersverige, 


Kulick, Don, ”Four Hundred Thousand Swedish Perverts”, i GLQ: A Journal of 

Lesbian and Gay Studies, 2005/2. 

Kulick, Don, ”Inledning”, i Kulick, Don, Queersverige, Stockholm 2005. 

Kulick, Don, ”Queer Theory. Vad är det och vad är det bra för?”, i Lambda Nordica, 

1996/3–4. 

Kulick, Don, ”Sex in the new Europe. The criminalization of clients and Swedish 

fear of penetration”, i Anthropological Theory, 2003/3. 

Kuo, Lenore, Prostitution Policy. Revolutionizing Practice through a Gendered 

Perspective, New York & London 2002.

586 

Kymlicka, Will, Modern politisk filosofi. En introduktion, Nora 1995. 

Källström, Staffan, Den gode nihilisten. Axel Hägerström och striderna kring uppsalafilosofin, 


Kännedom om prostitution 2003, utg. av Socialstyrelsen, Stockholm 2004. 

Langemar, AnnMari, ”Systerkamp? – vi har en metod”, i Kvinnobulletinen, 

1979/3. 

Larsson, Stig, Könshandeln – om prostituerades villkor, Stockholm 1983. 

Larsson, Stig, ”Paradigmskifte i skandinavisk könshandelsforskning”, i Nordisk 

sosialt arbeid, 1990/1. 

Lennartsson, Rebecka, Malaria urbana. Om byråflickan Anna Johannesdotter och 

prostitutionen i Stockholm kring 1900, Eslöv 2001. 

Lennerhed, Lena, Frihet att njuta. Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet, Stockholm 

1994. 

Leopold, Beate; Steffan, Elfriede & Paul, Nikola (red.), Dokumentation zur rechtlichen 

und sozialen Situation von Prostituierten in der Bundesrepublik Deutschland, 

utg. av Bundesministerium für Familie, Senioren, Frauen und Jugend, 

Stuttgart & Berlin & Köln 1997. 

Leppänen, Katarina, ”International Reorganisation and Traffic in Women. Venues 

of Vulnerability and Resistance”, i Lychnos, 2006. 

Lernestedt, Claes & Hamdorf, Kai, ”Sexköpskriminaliseringen – till skydd av 

vad? – del I”, i Juridisk Tidskrift, 1999–2000/4. 

Lernestedt, Claes & Hamdorf, Kai, ”Sexköpskriminaliseringen – till skydd av 

vad? – del II”, i Juridisk Tidskrift, 2000–01/1. 

Liedman, Sven-Eric, Att förändra världen – men med måtta, Stockholm 1991. 

Liedman, Sven-Eric, ”Ämbetsmännen och makten”, i Hirdman, Yvonne (red.), 

Maktens former, Stockholm 1989. 

Liljeström, Rita, Det erotiska kriget, Stockholm 1981. 

Lind, Britt-Inger & Fredriksson, Torsten, Kärlek för pengar? En bok om prostitutionsprojektet 

i Malmö 1976–80, Stockholm 1980. 

Lindberg, Bo & Nilsson, Ingemar, Göteborgs universitets historia II. Ett växande 

universitet, Göteborg 1996. 

Lindqvist, Beatriz & Lindqvist, Mats, När kunden är kung. Effekter av en transnationell 

ekonomi, Umeå 2008. 

”Lisa – Interview mit einer Prostituierten”, i Kolb, Ingrid, Das Kreuz mit der 

Liebe. Der Mythos von der sexuellen Befreiung, Hamburg 1980. 

Locher, Birgit, ”International Norms and European Policy making. Trafficking in 

Women in the EU”, paper presenterat på Annual Meeting of the International 

Studies Association, 26 februari–1 mars 2003, Portland, 

(sett den 1 september 

2008). 

Lombroso, Cesare & Ferrero, Guglielmo, Das Weib als Verbrecherin und Prostituierte, 

Hamburg 1894.

587 

Lombroso, Cesare & Ferrero, William, The Female Offender, London 1893. 

Løchen, Yngvar, Sociologens dilemma. Vetenskaplig distans eller samhällsförändring, 

Lund 1972. 

Lundahl, Mikela, Vad är en neger? Negritude, essentialism, strategi, Göteborg 

2005. 

Lundgren, Eva, ”Att uppenbara det dolda”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1992/3. 

Lundgren, Eva, ”Goddag yxskaft”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1996/1. 

Lundgren, Eva, Våldets normaliseringsprocess. Två parter – två strategier, utg. av 

ROKS, Stockholm 1993. 

Lundgren, Eva, Våldets normaliseringsprocess [andra upplagan], utg. av ROKS, 


Lundgren, Eva; Heimer, Gun & Westerstrand, Jenny m.fl., Slagen dam. Mäns våld 

mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning, Umeå 2001. 

Lundgren, Eva & Mellberg, Nea, ”Kvinnomisshandel som en äktenskaplig handling”, 

i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1993/3–4. 

Lundgren, Eva & Westerstrand, Jenny, ”Prostitutionen ’i sig’ – åtskillnadens förföriska 

diskurs”, i Nordborg, Gudrun & Sigfridsson, Anna (red.), Våldets offer 

vårt ansvar, Umeå 2003. 

Lyttkens, Lorentz, Politikens klichéer och människans ansikte, Stockholm 1988. 

”Läs om kvinnokamp”, i Kvinnobulletinen, 1972/2–3. 

Löfgren, Orvar, ”Nationella arenor”, i Ehn, Billy; Frykman, Jonas & Löfgren, 

Orvar (red.), Försvenskningen av Sverige. Det nationellas förvandlingar, Stockholm 

1993. 

Malinowitz, Harriet, ”Queer Theory. Whose Theory?”, i Frontiers, 1993/13. 

Mansfeld, Cornelia, ”Arbeitgeber Staat”, i Courage, 1977/3. 

Marcuse, Herbert, Den endimensionella människan. Studier i det avancerade 

industrisamhällets ideologi, Stockholm 1968. 

Marcuse, Herbert, ”Repressive Toleranz”, i Marcuse, Herbert; Moore, Barrington 

& Wolff, Robert, Kritik der reinen Toleranz, Frankfurt 1967. 

Markard, Nora, ”Prostitution im internationalen Recht. Zwischen moralischer 

Panik und organisierter Kriminalität”, i Thiée, Philipp (red.), Menschenhandel. 

Wie der Sexmarkt strafrechtlich reguliert wird, Berlin 2008. 

Marwick, Arthur, ”’1968’ and the Cultural Revolution of the Long Sixties”, i 

Horn, Gerd-Rainer & Kenney, Padraic (red.), Transnational moments of 

change. Europe 1945, 1968, 1989, Lanham/Maryland 2004. 

Matthis, Iréne, ”Var står kvinnorörelsen?”, i Matthis & Vestbo (red.), Kvinnokamp, 


Matthis, Iréne & Vestbo, Dick Urban (red.), Kvinnokamp. För en revolutionär 

kvinnorörelse, Stockholm 1971. 

Mayer-Tasch, Peter Cornelius, Die Bürgerinitiativbewegung. Der aktive Bürger als 

rechts- und politikwissenschaftliches Problem, Reinbek bei Hamburg 1985.

588 

McIntosh, Mary, ”Feminist Debates on Prostitution”, i Adkins, Lisa & Merchant, 

Vicki (red.), Sexualizing the Social. Power and the Organization of Sexuality, 

London 1996. 

MacKinnon, Catharine: ”Feminism, Marxism, Method, and the State: An Agenda 

for Theory”, i Keohane, Nannerl; Rosaldo, Michelle & Gelpi, Barbara (red.), 

Feminist Theory. A Critique of Ideology, Chicago & London 1982. 

MacKinnon, Catharine, Feminism Unmodified. Discources in Life and Law, 

Cambridge 1987. 

MacKinnon, Catharine, Towards a Feminist Theory of the State, Cambridge 1989. 

Mellberg, Nea, Mäns våld mot kvinnor. Synliga mödrar och osynliga barn, Uppsala 

2004. 

Meulenbelt, Anja, Skammen förbi, Stockholm 1977. 

Millett, Kate, The Prostitution Papers, New York 1976. 

Møllehave, Herdis, Le – Ett kvinnoöde, Stockholm 1978. 

Molloy, Cora, ”Arbeitsbedingungen und alltägliche Diskriminierungen”, i Beruf: 

Hure. Dokumentation der ”Anhurung” vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av Die 

Grünen im Bundestag, Arbeitskreis Frauenpolitik, Bonn 1991. 

Morik, Katharina, ”Ran an’s Geld”, i Courage, 1980/9. 

Moser, Maria Katharina, Von Opfern reden. Ein feministisch-ethischer Zugang, 

Königstein/Taunus 2007. 

Motive zu dem Entwurfe eines Bürgerlichen Gesetzbuches für das Deutsche Reich, 

band 1, Allgemeiner Theil, Berlin 1888. 

Myrdal, Alva & Klein, Viola, Kvinnans två roller, Stockholm 1957. 

Myrdal, Gunnar, Planhushållning i välfärdsstaten, Stockholm 1961. 

Myrdal, Gunnar, Vetenskap och politik i nationalekonomien, Stockholm 1972. 

Månsson, Sven-Axel, Könshandelns främjare och profitörer – om förhållandet 

mellan hallick och prostituerad, Karlshamn 1981. 

Månsson, Sven-Axel, ”Organiserad könshandel”, i Backman, Susanne & Månsson, 

Sven-Axel, Bordell Europa, Stockholm 1993. 

Månsson, Sven-Axel & Backman, Susanne, Bordell Europa, Stockholm 1993. 

Månsson, Sven-Axel & Larsson, Stig, Svarta affärer, Malmö 1976. 

Månsson, Sven-Axel & Linders, Annulla, Sexualitet utan ansikte. Könsköparna, 

Malmö 1984. 

Månsson, Sven-Axel & Söderlind, Peder, Sexindustrin på nätet. Aktörer, innehåll, 

relationer och ekonomiska flöden, Stockholm 2004. 

Märkert, Werner, ”Prostitution und Zuhälterei – Verteufeln oder legalisieren?”, i 

Der Kriminalist, 2000/4. 

Münkler, Herfried & Fischer, Karsten, ”’Nothing to kill or die for…’ – Überlegungen 

zu einer politischen Theorie des Opfers”, i Leviathan, 2000/3. 

Nagle, Jill (red.), Whores and Other Feminists, New York & London 1997. 

Nienhaus, Ursula, ”’Frauen erhebt Euch…’. Vom ’Aktionsrat zur Befreiung der

589 

Frauen’ bis zur ’Sommeruniversität für Frauen’ – Frauenbewegung in Berlin 

(1968–1976)”, i Färber, Christine (red.), Selbstbewußt und frei. 50 Jahre Frauen 

an der Freien Universität Berlin, Königstein/Taunus 1998. 

Nilsson, Ann-Sofi, Den moraliska stormakten, Stockholm 1991. 

Nordic Council of Ministers, Nordic-Baltic Campaign against Traficking in Women. 

Final report 2002, Köpenhamn 2004. 

Nordin, Svante, Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin, 

Lund 1983. 

Notz, Gisela, Warum flog die Tomate? Die autonomen Frauenbewegungen der 

Siebzigerjahre, Neu-Ulm 2006. 

O’Connell Davidson, Julia, ”Will the Real Sex Slave Please Stand Up?”, i Feminist 

Review, 2006/83. 

Ohrlander, Kajsa, ”Kvinnorna och klasskampen”, i Ord & Bild 1971/1. 

Olsson, Annika, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004. 

Olsson, Hanna, ”Från manlig rättighet till lagbrott. Prostitutionsfrågan i Sverige 

under 30 år”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2006/4. 

Omsäter, Margareta, Uppdrag: Prostitution. En rapport från Prostitutionsgruppen 

i Göteborg, Stockholm 1989. 

Outshoorn, Joyce (red.), The Politics of Prostitution. Women’s Movements, Democratic 

States and the Globalisation of Sex Commerce, Cambridge 2004. 

Outshoorn, Joyce, ”The ’realistic approach’ of the Netherlands”, i Joyce Outshoorn 

(red.), The Politics of Prostitution, Cambridge 2004. 

Palmer, Brian, Wolves at the door, Cambridge 2000. 

Pateman, Carole, The Sexual Contract, Cambridge 1988. 

Pendleton, Eva, ”Love for Sale. Queering Heterosexuality”, i Nagle, Jill (red.), 

Whores and other feminists, New York & London 1997. 

Persson, Leif G W, Horor, hallickar och torskar – en bok om prostitutionen i Sverige, 


Pettersson, Tove & Tiby, Eva, ”The production and reproduction of prostitution”, 

i Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 

2003/3. 

Pheterson, Gail (red.), A Vindication of the Rights of Whores, Seattle 1989. 

Pheterson, Gail, Huren-Stigma. Wie man aus Frauen Huren macht, Hamburg 

1990. 

Pheterson, Gail, ”Not Repeating History”, i Pheterson, Gail (red.), A Vindication 

of the Rights of Whores, Seattle 1989. 

Pheterson, Gail, ”Turning out the Charter at the First World Whores’ Congress 

Amsterdam, February 14, 1985”, i Pheterson, Gail (red.), A Vindication of the 

Rights of Whores, Seattle 1989. 

Pinl, Claudia, ”Erziehungsgeld – ja oder nein?”, i Emma, 1977/8. 

Pinl, Claudia, ”Uralt, aber immer noch rüstig: der deutsche Ernährer”, i Aus 

Politik und Zeitgeschichte, 2003/4.

590 

Pinl, Claudia, Vom kleinen zum großen Unterschied. ”Geschlechterdifferenz” und 

konservative Wende im Feminismus, Hamburg 1993. 

Plogstedt, Sibylle, ”Staatsgelder für Frauenprojekte. Die kleine Lohn-für-Hausarbeits-Lösung”, 


”Prostituiertenladen”, i Courage, 1980/8. 

”Prostituierte verklagen Zuhälter”, i Emma, 1980/9. 

”Prostitution in Frankfurt. Berichte von der Prostituierten-Gruppe HWG”, i 

Beruf: Hure, utg. av Prostituierten Projekt Hydra, Hamburg 1988. 

Prostitutions-Debut, utg. av Daphne & Center for Information och Rådgivning 

om Prostitutionsforebyggelse, Köpenhamn 1992. 

Queen, Carol, ”Sex Radical Politics, Sex-Positive Feminist Thought, and Whore 

Stigma”, i Nagle, Jill (red.), Whores and other feminists, New York & London 

1997. 

Rauscher, Deanne & Mattsson, Janne, Makten, männen, mörkläggningen. Historien 

om bordellhärvan 1976, Stockholm 2004. 

Raymond, Janice, ”State-Sponsored Prostitution”, i Seminar on the Effects of 

Legalisation of Prostitution Activities, Stockholm 5–6 November, 2002, utg. av 

Näringsdepartementet & Regeringskansliet, Stockholm 2003. 

Reglementeringskommittén, Underdånigt betänkande angående åtgärder för 

motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning, band 1–4, 


Renzikowski, Joachim, Reglementierung von Prostitution: Ziele und Probleme – 

eine kritische Betrachtung des Prostitutionsgesetzes, utg. av Bundesministerium 


Rosenberg, Tiina, Queerfeministisk agenda, Stockholm 2002. 

Rothstein, Bo, Vad bör staten göra?, Stockholm 1994. 

Safilios-Rothschild, Constantina, Kärlek, sex och könsroller, Stockholm 1980. 

Sainsbury, Diane, ”Party feminism, state feminism and women’s representation 

in Sweden”, i Lovenduski, Joni (red.), State Feminism and Political Representation, 

Cambridge 2005. 

Saldern, Adelheid von, ”Opfer oder (Mit)Täterinnen? Kontroversen über 

die Rolle der Frauen im NS-Staat”, i Sozialwissenschaftliche Informationen, 

1991/20. 

Sander, Helke, ”Das Private ist Politisch”, i Schläger, Hilke (red.), Mein Kopf gehört 

mir. Zwanzig Jahre Frauenbewegung, München 1988. 

Sauer, Birgit, ”Zivilgesellschaft versus Staat? Geschlechterkritische Anmerkungen 

zu einer problematischen Dichotomie”, i Appel, Margit; Gubitzer, Luise & 

Sauer, Birgit (red.), Zivilgesellschaft – ein Konzept für Frauen?, Frankfurt am 

Main 2003. 

Schaar, Martin, ”’Menschenhandel’, illegale Migration und die EU-Osterweiterung”, 

i Thiée, Philipp (red.), Menschenhandel. Wie der Sexmarkt strafrechtlich 

reguliert wird, Berlin 2008.

591 

Savier, Monika, ”Streit um den Strich”, i Courage, 1983/8. 

Schenk, Herrad, Die feministische Herausforderung. 150 Jahre Frauenbewegung in 

Deutschland, München 1980. 

Schmidt, Marie-Luise, ”Einführung”, i Beruf: Hure. Dokumentation der ”Anhurung” 

vom 5. März 1990 in Bonn, utg. av Die Grünen im Bundestag, Arbeitskreis 

Frauenpolitik, Bonn 1991. 

Schneider, Hans-Joachim, ”Neuere kriminologische Forschungen zur Prostitution”, 

i Kürzinger, Josef & Müller, Elmar (red.), Festschrift für Wolf Middendorff, 

Bielefeld 1986. 

Schricker, Gerhard, Gesetzesverletzung und Sittenverstoß, München 1970. 

Schroeder, Friedrich-Christian, ”Neue empirische Untersuchungen zur Zuhälterei”, 

i Monatsschrift für Kriminologie und Strafrechtsreform, 1978/61. 

Schröder, Hannelore, ”Unbezahlte Hausarbeit, Leichtlohnarbeit, Doppelarbeit. 

Zusammenhänge und Folgen”, i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte. 

Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für Frauen. Oktober 1977, utg. 

av Dokumentationsgruppe der Sommeruniversität e V, Berlin 1978. 

Schulz, Kristina, Der lange Atem der Provokation. Die Frauenbewegung in der 

Bundesrepublik und in Frankreich 1968–1976, Frankfurt 2002. 

Schumann, Gunda & Giesen, Rose-Marie, An der Front des Patriarchats. Bericht 

vom langen Marsch durch das Prostitutionsmilieu, Bensheim 1980. 

Schumann, Gunda & Giesen, Rosemarie, ”Prostitution”, i Frauen als bezahlte und 

unbezahlte Arbeitskräfte. Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für Frauen. 

Oktober 1977, utg. av Dokumentationsgruppe der Sommeruniversität e V, 

Berlin 1978. 

Schwarzer, Alice, Der kleine Unterschied und seine großen Folgen, Frankfurt am 

Main 2002. 

Schwarzer, Alice, ”Hausfrauenlohn”, i Emma, 1977/5. 

Schwarzer, Alice, ”Macht Prostitution frei?”, i Emma, 1980/10. 

”Sexualbrottsutredningen: ett hot mot kvinnans frigörelse!”, i Kvinnobulletinen, 

1976/2–3. 

Marcus, Sharon, ”Fighting Bodies, Fighting Worlds. A Theory and Politics of 

Rape Prevention”, i Butler, Judith & Scott, Joan W (red.), Feminists Theorize the 

Political, London & New York 1992. 

Sigurdsen, Gertrud, Information om hiv/aids. Rapport från arbetsgrupp tillsatt av 

AIDS-delegationen, utg. av Aidsdelegationen, Stockholm 1986. 

Sigurdson, Ola, Den lyckliga filosofin, Stockholm 2000. 

Skilbrei, May-Len, ”Lilja 4-ever er bare en film! Problematisk sammenblanding 

av fiksjon og fakta på prostitusjonsfeltet”, i Kvinneforskning, 2003/4. 

Slupik, Vera, ”Geld stinkt nicht, aber…”, i Frauen als bezahlte und unbezahlte Arbeitskräfte. 

Beiträge zur Berliner Sommeruniversität für Frauen. Oktober 1977, 

utg. av Dokumentationsgruppe der Sommeruniversität e V, Berlin 1978.

592 

Smart, Carol, Law, Crime and Sexuality, Essays in Feminism, London 1995. 

Soldi, Dörtie, ”Mann, wir sind hier nicht beim Sozialamt”, i Courage, 1977/1. 

Sotter, Helena & Svennecke, Bo, Flickor som inte gör något väsen av sig och som 

aldrig gjorts något väsen av. Unga flickor i riskzonen för prostitution eller som 

på annat sätt riskerar att bli sexuellt och/eller emotionellt utnyttjade, Göteborg 

1993. 

SOU 1936:59, Betänkande i sexualfrågan. 

SOU 1953:14, Förslag till brottsbalk. 

SOU 1969:14, Filmen – censur och ansvar. 

SOU 1969:38, Yttrandefrihetens gränser. 

SOU 1976:9, Sexuella övergrepp. Förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser 

om sedlighetsbrott. 

SOU 1979:56, Steg på väg. Nationell handlingsplan för jämställdhet. 

SOU 1981:71, Prostitution i Sverige. Bakgrund och åtgärder. 

SOU 1982:61, Våldtäkt och andra sexuella övergrepp. 

SOU 1992:61, Ett reformerat åklagarväsende. 

SOU 1995:15, Könshandeln. 

SOU 1995:16, Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. 

SOU 1995:17, Homosexuell prostitution – en kunskapsinventering. 

SOU 1995:60:A, Kvinnofrid. 

SOU 1999:84, Civilsamhället. 

SOU 2001:14, Sexualbrotten. 

SOU 2004:121, Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt. 

SOU 2002:69, Människosmuggling och offer för människohandel. 

SOU 2005:66, Makt att forma samhället och sitt eget liv. 

SOU 2008:41, Människohandel och barnäktenskap – ett förstärkt straffrättsligt 

skydd. 

Sozialistischer Frauenbund, ”Wir wollen keinen Lohn für die Hausarbeit”, i 




Stark, Agneta, ”Combating the Backlash. How Swedish women won the war”, i 

Oakley, Ann & Mitchell, Juliet (red.), Who’s afraid of Feminism?, London 1997. 

Steen, Anne-Lie, Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält, Göteborg 2003. 

Stefan,Verena, ”Kulturrevolution”, i Journal Frauenoffensive, 1976. 

St. James, Margo, ”Preface”, i Pheterson, A Vindication of the Rights of Whores, 

Seattle 1989. 

Stråth, Bo, Folkhemmet mot Europa. Ett Historiskt Perspektiv på 90-talet, Stockholm 

1992. 

Stråth, Bo, ”Neutralitet som självförståelse”, i Almquist, Kurt & Glans, Kay (red.), 

Den Svenska Framgångssagan?, Stockholm 2000.

593 

Stråth, Bo, ”The Swedish Image of Europe as the Other”, i Stråth, Bo (red.), Europe 

and the Other and Europe as the Other, Bryssel 2001. 

Sunesson, Sune, ”Socialt arbete – en bakgrund till ett forskningsämne”, i Socialt 

arbete. En nationell genomlysning av ämnet, utg. av Högskoleverket, Stockholm 

2003. 

Svanström, Yvonne, Policing Public Women. The Regulation of Prostitution in 

Stockholm 1812–1880, Stockholm 2000. 

Svanström, Yvonne, ”Criminalizing the John. A Swedish Gender Model?”, i Outshoorn, 

Joyce (red.), The Politics of Prostitution: Women’s Movements, Democratic 

States, and the Globalisation of Sex Commerce, Cambridge 2004. 

Svanström, Yvonne, ”En självklar efterfrågan? Om torskar och sexköpare under 

hundra år”, i Svanström, Yvonne & Östberg, Kjell (red.), Än män då? Kön och 

feminism i Sverige under 150 år, Stockholm 2004. 

Svanström, Yvonne, ”Handel med kvinnor. Debatten i Sverige och Nederländerna 

om prostitution och trafficking”, i Bergqvist, Christina & Florin, Christina 

(red.), Framtiden i samtiden. Könsrelationer i förändring i Sverige och omvärlden, 


Svanström, Yvonne, ”Through the Prism of Prostitution. Conceptions of Women 

and Sexuality in Sweden at Two Fins-de-Siècle”, i Nordic Journal of Women’s 

Studies, 2005/1. 

Svanström, Yvonne, Offentliga kvinnor. Prostitution i Sverige 1812–1918, Stockholm 

2006. 

Svanström, Yvonne, ”Prostitution as Vagrancy. Sweden 1923–1964”, i Journal of 

Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 2006/7. 

Svanström, Yvonne, ”Prostitution in Sweden. Debates and Policies 1980–2004”, i 

Gangoli, Geetanjali & Westmarland, Nicole (red.), International Approaches to 

Prostitution. Law and Policy in Europe and Asia, Bristol 2006. 

Swedner, Harald, Forskning i socialt arbete – dess historiska bakgrund och utvecklingsmöjligheter, 

Göteborg 1985. 

Swedner, Harald, Sociologisk metod. En bok om kunskapsproduktion och förändringsarbete, 

Lund 1978. 

Tham, Henrik, ”Brottsoffrets uppkomst och framtid”, i Åkerström, Malin & Sahlin, 

Ingrid, Det motspänstiga offret, Lund 2001. 

Theobald, Hildegard, Geschlecht, Qualifikation und Wohlfahrtsstaat. Deutschland 

und Schweden im Vergleich, Berlin 1999. 

Thomsson, Ulrika, ”Rätten till våra kroppar. Kvinnorörelsen och våldtäktsdebatten”, 

i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2000/4. 

Thürmer-Rohr, Christina, ”Aus der Täuschung in die Ent-Täuschung. Zur Mittäterschaft 

von Frauen”, i Thürmer-Rohr, Christina, Vagabundinnen. Feministische 

Essays, Frankfurt am Main 1999. 

Tikkanen, Märta, Århundradets kärlekssaga, Stockholm 1978.

594 

Tillner, Christiane, ”Prostitution und Feminismus”, i Drössler, Christine (red.), 

Women at work: Sexarbeit, Binnenmarkt und Prostitution. Dokumentation zum 

Ersten Europäischen Prostituiertenkongress, Marburg 1992. 

Tourismus, Prostitution, Entwicklung, utg. av Zentrum für Entwicklungsbezogene 

Bildung, Stuttgart 1983. 

Towns, Ann, ”Paradoxes of (In)Equality. Something is Rotten in the Gender 

Equal State of Sweden”, i Cooperation and Conflict, 2002/37. 

Trägårdh, Lars, Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella 

rättigheterna i Sverige, Stockholm 1998. 

Trägårdh, Lars, ”Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan”, 

i SOU 1999:84, Civilsamhället. 

Ullerstam, Lars, De erotiska minoriteterna, Uddevalla 1964. 

Ulmanen, Petra, (S)veket mot kvinnorna och hur högern stal feminismen, Stockholm 

1998. 

Ulmanen, Petra & Westerlund, Ulrika, ”Ansikte mot ansikte”, i Bang, 1999/3. 

United Nations Development Programme, Human Development Report, New 

York 1990–2000. 

Vance, Carole, ”More Danger, More Pleasure: A Decade after the Barnard Sexuality 

Conference”, i Vance, Carole (red.), Pleasure and Danger, London 1992. 

Vance, Carole (red.), Pleasure and Danger. Exploring Female Sexuality, London 

1992. 

Vance, Carole, ”Pleasure and Danger. Toward a Politics of Sexuality”, i Vance, 

Carole (red.), Pleasure and Danger, London 1992. 

Walentowitz, Gerhard, ”Mit flächendeckender Polizeikooperation in den Überwachungsstaat. 

Kritische Anmerkungen zur Rolle von NGOs im Kontext europäischer 

Anti-Menschenhandels-Politik”, i Thiée, Philipp (red.), Menschenhandel. 

Wie der Sexmarkt strafrechtlich reguliert wird, Berlin 2008. 

Wendt Höjer, Maria, Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska demokratin, 

Malmö 2002. 

Westermarck, Edvard, Etisk relativism, Helsingfors 1949. 

Westermarck, Edvard, Moralens uppkomst och utveckling, Stockholm 1916. 

Wilk, Michael, Macht, Herrschaft, Emanzipation. Aspekte anarchistischer Staatskritik, 

Grafenau 1999. 

”Wir sind Frauen wie andere auch. Ein Gespräch mit Pieke Biermann”, i Sexarbeit. 

Prostitution – Lebenswelten und Mythen, utg. av Dücker, Elisabeth von & 

Museum der Arbeit, Bremen 2005. 

Woodcock, George, Anarkismen, Stockholm 1993. 

”World Charter for Prostitutes’ Rights, International Committee for Prostitutes’ 

Rights, Amsterdam, February 1985”, i Pheterson, Gail (red.), A Vindication of 

the Rights of Whores, Seattle 1989. 

Zaremba, Maciej, De rena och de andra, Stockholm 1999.

595 

Zaremba, Maciej, Minken i folkhemmet, Stockholm 1992. 

Zurmühl, Sabine & Rosenberg, Barbara, ”Der ganze Puff denkt, ich bin linksradikal”, 


Åkerström, Malin, ”Sociologism and Sarcasm in Swedish Shelters”, i Sociological 

Focus, 1995/2. 

Åkerström, Malin & Sahlin, Ingrid, Det motspänstiga offret, Lund 2001. 

Åkerström, Malin & Sahlin, Ingrid, ”Inledning”, i Åkerström, Malin & Sahlin, 

Ingrid, Det motspänstiga offret, Lund 2001. 

Östergren, Petra, ”Obekväma rön ignoreras”, i Axess, 2007/7. 

Östergren, Petra, Porr, horor och feminister, Stockholm 2006. 

Östergren, Petra, ”Sant fria?”, i Bang, 1996/1–2. 

Östergren, Petra, ”Varför rymde inte feminismen och systerskapet mer än så?”, i 

Bang, 2004/4. 

internetkällor 

, den 25 juni 2007. 

, den 1 juni 2008. 

, den 1 juni 2008. 

, den 28 september 2008. 

, den 28 september 2008. 

, den 1 juni 2008. 

, den 29 februari 2008. 

, den 17 april 2008. 

, den 21 april 2008. 

, den 11 mars 2008. 

, den 1 maj 2007. 

, den 29 februari 2008. 

, den 16 november 2007. 

, den 17 april 2008.

Adorno, Theodor 317–318 

Ahrland, Karin 334 

Alexander, Priscilla 352 

Alexanderson, Erik 458–459 

Ambjörnsson, Fanny 431 

Anderson, Bridget 485 & 488 

Andersson, Berit 345, 390, 397 

Andersson, Ingrid 180–181, 

330–331, 338–340, 343, 349, 

534 

Andersson, Sten 182, 279, 337 

André, Gunilla 169, 171, 173– 

174, 176, 179, 276, 324–237, 

331, 335, 342, 344, 349, 

540–541 

Andrijasevic, Rutvica 482–484, 

487, 543 

Appel, Margareta 277 

Ask, Beatrice 415 

Backberger, Barbro 92, 323 

Backman, Susanne 21, 349, 

352–354, 361 

Baer, Susanne 504, 507, 518 

Bard, Alexander 416 

Barry, Kathleen 429 

Baudrillard, Jean 238 

Becker-Grüll, Sibylle 261 

personregister 

596 

Bergenheim, Åsa 73 

Berggren, Henrik 201, 205, 207, 

438–439 

Bergmann, Annegret 502 

Berkman, Alexander 308 

Bettelheim, Bruno 141 

Biermann, Pieke 6, 36–37, 

217–218, 221–232, 239–265, 

269–285, 289–291, 299, 303, 

306–312, 319, 427, 434, 439, 

441, 443–444, 501, 509, 533– 

535, 557 

Bildt, Carl 392 

Bismarck, Otto von 215 

Bloemen, Gerrit 352 

Blomberg, Leif 471–472 

Bläss, Petra 474, 477 

Bock, Gisela 217–218, 220–226, 

241, 253, 443–444 

Bodström, Cecilia 333, 351–354, 

361 

Bodström, Thomas 69 

Boëthius, Maria–Pia 32, 166, 356 

Borg, Arne 48–51, 93, 116, 

125–166 

Borgström, Claes 485–486 

Boström, Christopher Jacob 

202–203

Brandt–Elsweier, Anni 500, 

509–510, 512, 514–515, 517, 

519, 535 

Brante, Thomas 100 

Bucken Knapp, Gregg 6, 43 

Burgard, Roswitha 232 

Butler, Judith 332, 534 

Börjesson, Bengt 101 

Bötsch, Wolfgang 469 

Bücker, Joseph 300 

Carlshamre, Nils 62–63 

Carlsson, Ingvar 356 

Cattaruzza, Marina 263–264 

Cederschiöld, Charlotte 277–278, 

331, 341 

Centerwall, Erik 139 

Cronau, Gabriele 247–248 

Dahlström, Edmund 139 

Darwin, Charles 530, 533 

Dalla Costa, Mariarosa 235–238 

Dressler, Udo 562–563 

Dworkin, Andrea 390, 429–432 

Dworkin, Ronald 188–189, 302 

Dyer-Witheford, Nick 238 

Dücker, Elisabeth von 248, 263, 

291 

Edin, Rolf 387–388 

Eduards, Maud 31, 38, 40, 67, 

70, 75, 334–336, 345, 355, 

359–362, 390, 394, 396, 399, 

404, 412, 418, 540, 556 

Eichhorn, Maria 454–456 

Ekberg, Gunilla 19, 40, 431 

Ekenstam, Claes 6, 30 

Ekström, Birgitta 362, 382–384 

Eldén, Åsa 300–400 

Elinderson, Lars 17 

597 

Ellis, Havelock 310 

Elman, Amy 417–418 

Elwien, Folke 48, 93, 124–126 

Elzinga, Aant 403–407 

Engels, Friedrich 230, 561–562 

Engqvist, Lars 424, 426–427 

Eriksson, Jörgen 54–55 

Eriksson, Nancy 64, 196 

Esping-Andersen, Gösta 207, 

215, 236 

Etzemüller, Thomas 315–316, 

318 

Eylmann, Horst 454 

Falck, Uta 39, 44, 561–563 

Falk, Ilse 453, 455–456, 511, 

519–520 

Fareld, Victoria 190 

Ferrero, William 150, 287–288 

Fink, Ulf 282 

Finstad, Liv 144–146, 151 

Firestone, Shulamith 321 

Fischer, Karsten 327–328 

Fonda, Jane 348 

Fredriksson, Torsten 49, 95, 105, 

106–113, 117, 150, 164, 167, 

175, 379 

Freivalds, Laila 425–426, 555 

Frick, Henry Clay 308 

Frigstad, Kirsten 333 

Frommel, Monika 477, 487, 489, 

551, 553 

Frænkel, Ingegärd 63–64, 67 

Frühling, Michael 48, 93, 124– 

126, 132, 142–147 

Fälldin, Thorbjörn 122, 168, 184 

Galen, Margarete von 495 

Gassen, Gisela 261–262 

Geijer, Lennart 42, 67–69, 459

Gerle, Elisabeth 536–537 

Gibbens, T C N 177 

Giscard d’Estaing, Valéry 243 

Goldman, Emma 303–311, 317, 

322 

Gould, Arthur 42, 347, 361 

Green, Monica 423–424 

Grenz, Sabine 6, 143 

Gustavsson, Andreas 358 

Gustavsson, Rune 92 

Götestam, Ragnar 362, 382–383 

Hagström, Ulla–Britt 17, 358 

Hallberg, Margareta 400–402, 

407–410 

Hamdorf, Kai 43, 339, 345, 383, 

425–426 

Hartmann, Ilya 43–44, 213 

Haug, Frigga 439–440 

Hedberg, Gertrud 172 

Hedenius, Ingemar 202 

Hedin, Ulla-Carin 373–374, 386 

Hedman, Birgitta 356 

Hellsvik, Gun 422, 424 

Henkel, Thomas 501 

Henningsen, Bernd 102, 206 

Herbele, Renee 332 

Hermansson, Jörgen 400–402, 

407–410 

Hjelmström, Eva 123 

Hoffmann, Ulla 412 

Hopp, Doris 42 

Horkheimer, Max 317 

Horstkotte, Hartmuth 214 

Humboldt, Wilhelm von 190 

Hurtig, Bengt 354 

Hyltander, Gunnar 67 

Hägerström, Axel 202–204, 207, 

210 

598 

Illernäs, Leif 58 

Ilting, Karl-Heinz 524–525, 527 

Ilten, Marianne von 297–298 

Inghe, Gunnar 57 

Isaksson, Emma 219–220, 229– 

230, 237–238, 318, 320–321 

Israelsson, Karin 332–333 

Jacobsen, Kirsten 121 

Jahn, Detlef 318 

James, Selma 235–238 

Jansson, Maria 238 

Jeffreys, Sheila 429–431 

Johansson, Jeppe 461 

Jonäng, Gunnel 169, 324–325, 

337 

Kaelble, Hartmut 6, 31, 33 

Kahmann, Jürgen 288 

Kant, Immanuel 524–531, 534– 

537 

Karlsson, Göran 61–64, 123 

Karlsson, Johan 6, 43 

Karlsson, Per-Åke 373–374, 386 

Kischke, Martina 262 

Klee, Stephanie 275, 515, 520– 

521 

Koedt, Anne 228–229, 254, 543 

Kohl, Helmut 463 

Kolb, Ingrid 247, 255, 259 

Kollontay, Alexandra 237 

Kousmanen, Jari 353 

Kristensson, Astrid 92 

Kulick, Don 40–41, 200–201, 

347–349, 353, 361, 434 

Kuo, Lenore 22, 28–29, 174, 545– 

546, 548–549 

Kymlicka, Will 187, 189–193, 

200, 231, 313–314, 559

Källström, Staffan 202, 204 

Körlof, Björn 169, 171, 197, 

336–337 

Lafargue, Paul 238 

Lagerlöf, Karl Erik 58–59 

Lambertz, Göran 69 

Langemar, AnnMari 320 

Lantz, Inga 92, 169, 171, 174, 179, 

199–200, 331, 339, 343 

Lanzerath, Hubert 288 

Larsson, Anna 358 

Larsson, Ewa 17, 358–359, 421, 

424–425 

Larsson, Stig 28, 36, 42, 85–99, 

103–123, 175–176, 180–182, 

185–187, 210, 229, 314, 323– 

324, 362, 368, 408, 442, 556 

Lénberg, Klas 59 

Lennerhed, Lena 55 

Leopold, Beate 29, 35, 211, 213– 

214, 449, 451, 495–498, 533, 

535 

Leppänen, Katarina 5, 476, 481 

Lernestedt, Claes 43, 339, 345, 

383, 425–426 

Lilian 104, 246 

Liljeström, Rita 48, 93, 126, 128, 

138–139, 362 

Lind, Britt-Inger 49, 95, 105, 

106–113, 117, 150, 164, 167, 

175, 379 

Lindberg, Bo 6, 403–404 

Lindblad, Göran 415–417 

Linders, Annulla 95, 174–179, 

229, 330 

Lindquist, Inger 93, 124–128, 133, 

142–144, 148, 150–151, 156, 

162–165, 175, 200 

599 

Løchen, Yngvar 97–99, 105–106, 

149 

Lombroso, Cesare 150, 287–288 

Lundberg, Magnus 344, 390, 397 

Lundgren, Eva 36, 38, 40, 42, 73, 

390–392, 397–418 

Lundstedt, Vilhelm 202, 204 

Lyttkens, Lorentz 202, 204 

Lövdén, Lars-Erik 278 

MacKinnon, Catharine 390, 403, 

405–407, 428, 430, 437 

MacLean, Percy 502–504, 507, 

509 

Marcus, Sharon 332 

Marcuse, Herbert 141, 317, 319 

Markard, Nora 482–483 

Markström, Elisebeht 473, 480 

Marx, Karl 102, 203, 223, 230, 

322 

Matthies, Frank Wolf 262 

Matthis, Iréne 230, 320 

Mattsson, Janne 42–43, 68, 316 

Messing, Ulrika 420–422 

Meulenbelt, Anja 140 

Middendorff, Wolf 287 

Mill, John Stuart 188, 194 

Millett, Kate 287–288, 321 

Molloy, Cora 296–297 

Moodysson, Lukas 483 

Moser, Maria Katharina 327–331, 

335, 440 

Myrdal, Alva 202, 207–210, 216, 

237 

Myrdal, Gunnar 202, 207–210 

Månsson, Sven-Axel 21, 24, 

36, 42, 48, 85–99, 102–109, 

114–126, 139, 142, 145, 148, 

174–179, 185, 210, 229, 314,

323–324, 330, 343, 349–354, 

361–362, 368, 373, 386, 408, 

454, 556 

Männle, Ursula 467–468 

Møllehave, Herdis 140–141 

Münkler, Herfried 327–328 

Nannen, Henri 260–261 

Naundorf, Manfred 562–563 

Neubauer, Wolf 261 

Nickels, Christa 467 

Nienhaus, Ursula 319 

Nilsson, Berit 58 

Nilsson, Ingemar 5, 403–404 

Nitribitt, Rosemarie 296 

O’Connell Davidson, Julia 483, 

485, 488 

Ohrlander, Kajsa 237–238 

Olsson, Annika 152, 155 

Olsson, Hanna 32–34, 40, 48, 68– 

70, 93–94, 124–126, 142–144, 

147, 200, 343, 362, 386, 454, 

556 

Outshoorn, Joyce 7, 23, 32, 43 

Palme, Olof 42, 68, 260 

Palmer, Brian 187 

Pateman, Carole 429 

Paul, Nikola 29, 495 

Paulus 528–530 

Pendleton, Eva 181, 437 

Persson, Carl 68 

Persson, Elisabeth 331, 341, 357 

Persson, Göran 393, 396, 473 

Persson, Karl–Erik 423–424 

Persson, Leif G W 93–94, 117, 

124–133, 144, 146–151, 156– 

158, 163–164, 175, 182, 196, 

198 

600 

Persson, Margareta 168–169, 173– 

174, 179–181, 185, 194, 199, 

276–278, 330–332, 338–341, 

343, 349, 534, 538 

Petrén, Gustaf 205–206 

Pettersson, Tove 24, 29, 42 

Pettersson, Ulla 331, 354, 382 

Pheterson, Gail 21, 245–246, 294, 

490 

Pilsäter, Karin 331, 341 

Poniatowski, Michel 244 

Preston, Jon 367 

Queen, Carol 433, 435–436 

Rauscher, Deanne 42–43, 68, 316 

Rauscher, Thomas 510 

Rawls, John 189, 302 

Raymond, Janice 431 

Renesse, Margot von 513, 518 

Renzikowski, Joachim 44, 519, 523 

Richert, Johan Gabriel 449 

Riemann-Hanewinckel, Christel 

515 

Ringholm, Bosse 359 

Rohdin, Lennart 418–420, 422, 

461 

Romanus, Sven 92 

Rosenberg, Tiina 434, 436, 439 

Rothstein, Bo 187–198, 201, 205, 

207, 302–303, 310, 508, 559 

Rulander, Liisa 354 

Rådström, Curt 55–56 

Rönsch, Hannelore 467–468 

Sahindal, Fadime 334–335, 359 

Sahlin, Mona 348, 357 

Sahlström, Ingegerd 331, 341 

Sambo, Rosinha 426 

Sandel, Michael 192, 302

Sander, Helke 218–219 

Savier, Monika 268–269 

Schenk, Christina 470, 477, 500, 

513, 518 

Schewe-Gerigk, Irmingard 492, 

500, 508–512, 517–518, 535 

Schmid, Iris 261 

Schmidt, Marie-Luise 291–292, 

446, 557 

Schneider, Hans-Joachim 287–289 

Schneider, Ludwig 505–506 

Schopenhauer, Arthur 527 

Schori, Pierre 473 

Schyman, Gudrun 392, 422, 460– 

461, 517 

Schwarzer, Alice 222, 233–234, 

244, 262–264, 269, 297–298, 

454–455 

Segelström, Inger 356–358, 417– 

423 

Sellgren, Rolf 92, 323 

Seymour, Sonja 262 

Sigurdson, Ola 202–203, 209 

Silbersky, Leif 59 

Simm, Erika 479 

Simon, Heide 265 

Sjöholm, Sten 38, 51–70, 187, 

196–198, 200 

Slupik, Vera 232 

Smart, Carol 332 

Sotter, Helena 371–372 

Speicher, Stephan 300–301 

Stark, Agneta 355–356 

Steen, Anne–Lie 394–395, 411 

Steffan, Elfriede 29, 495 

Stehle, Claudia 262 

Steinert, Heinz 439 

St. James, Margo 245–246, 259, 

601 

280 

Strauß, Franz Joseph 316 

Streijffert, Helena 59, 194–195 

Sunesson, Sune 98, 101 

Svanström, Yvonne 19–25, 32–34, 

39–40, 70, 93, 339, 534, 556 

Svennecke, Bo 371–372, 376 

Swedner, Harald 98–106, 109– 

110, 139 

Söder, Karin 122–123, 168, 172, 

184, 324 

Sörestedt, Birthe 385–386 

Süssmuth, Rita 282 

Tandler, Gerold 282 

Taylor, Charles 192, 302 

Tham, Henrik 328–329, 439 

Thomsson, Ulrika 38, 66 

Thürmer-Rohr, Christina 440 

Tiby, Eva 24, 29, 42, 366–369 

Tikkanen, Märta 141 

Tillner, Christiane 290–295 

Tingsten, Herbert 202 

Towns, Ann 346–348, 357 

Trägårdh, Lars 201, 205–207, 313, 

322, 438–439 

Törnell, Inga-Britt 362–382 

Ullerstam, Lars 54–55, 59 

Ulmanen, Petra 355–356, 425 

Vance, Carole 432–433 

Weigmann, Felicitas 37, 500–511, 

518, 521, 534, 558 

Wendt Höjer, Maria 332–333, 

391–399 

Werkmäster, Barbro 56 

Werner, Lars 174, 276, 326, 337, 

342–344 

Werner, Mårten 122, 199, 229 

Vestbro, Dick Urban 230

Westerberg, Bengt 356, 363, 392, 

397–398, 412 

Westerholm, Barbro 421 

Westerhäll, Lotta 206 

Westerlund, Ulrika 425 

Westermarck, Edvard 527, 

530–536 

Westerstrand, Jenny 24, 38, 40, 

73, 408, 412–418 

Viklund, Margareta 326, 331, 354 

Wilde, Oscar 139–140 

Wilk, Michael 311 

Vinterhed, Kerstin 57, 121 

Witt-Brattström, Ebba 355 

Winberg, Margareta 15–17, 347, 

602 

354, 382, 412, 430, 555 

Woodcock, George 305–306, 

311–312, 322 

Yazdanfar, Maryam 415–417 

Zaremba, Maciej 205–206 

Zweigbergk, Helena von 333, 

351–354, 361 

Åkerström, Malin 328–329, 344, 

390 

Östergren, Petra 5, 28, 40–41, 

104, 123–124, 144, 174, 333, 

374, 419–420, 426–427, 432, 

434

VERTIGO FÖRLAG 

presenterar sedan 1993 texter på avgrundens rand för läsare som 

inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof. Yrsel och 

illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma skall 

vara ett aktivt gift som fräter och undergräver det lata sinnet. I 

poesi och kritik, vid den punkt där ordningen och spektaklet trasas 

sönder, hänger anden tung av svindel som en skinka från taket. 

Utgivna titlar: 

Guillaume Apollinaire, De elvatusen spöna 

Leopold von Sacher-Masoch, Venus i päls 

Köttets poesi – 1. Könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till 

Almqvist 

Nicolas Flamel, Boken om de hieroglyfiska bilderna 

Léo Malet, Barnablod 

Horace Walpole, Borgen i Otranto 

Octave Mirbeau, Lidandets lustgård 

Michael Richardson, Georges Bataille 

Georges Bataille, Ögats historia och Madame Edwarda 

C-A Ehrensvärd, Lustens förvandlingar 

Köttets poesi – 2. Blodet i svensk text från Dacia till Conradson 

Nikanor Teratologen, Förensligandet i det egentliga Västerbotten 

Marx & Engels, Kommunistiska manifestet 

Nikanor Teratologen, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen 

Louis Aragon, Irenes fitta 

Peter Handberg, kleist – slutet 

Gunnar Blå, Klumpigheten och andra historier 

Schlegel, Novalis m fl, Romantiska fragment 

Edgar Allan Poe, Rummet, Virveln och Den döda flickan 

Hatets sånger: tidig svensk socialistisk diktning 1885–1910 

Kjell Lekeby, Kung Kristina 

Immanuel Wallerstein, Liberalismens död 

Vladimir Odojevskij, Ryska nätter 

Michel Leiris, Mandomsåldern 

Jean-Patrick Manchette, Fatale 

Stig Sæterbakken, Siamesisk

Anastasia Wahl, Den vidrige: en Klitty-deckare 

Nikanor Teratologen, Apsefiston 

Markis de Sade, Filosofin i sängkammaren 

Gunnar Blå, Cykelreparatörskan och ytterligare historier 

Perversioner: 12 noveller om avvikelser 

Anastasia Wahl, Akta dig för dvärgen, Klitty! 

Hardt & Negri, Imperiet 

Nikanor Teratologen, Hebbershålsapokryferna 

Christopher Hitchens, Henry Kissinger inför rätta 

Dennis Cooper, Närmare 

Gabrielle Wittkop, Nekrofilen 

Unica Zürn, Mörk vår & Jasminmannen 

Håkan Alexandersson, Magister Hoffmann 

Martin Tistedt, Segerhuva 

Odd Ahlgren, Förlösaren 

Anastasia Wahl, Klitty III 

Deanne Rauscher & Janne Mattsson, Makten, männen, 

mörkläggningen 

Immanuel Wallerstein, Utopistik 

Gunnar Blå, Fettet och andra serier 

Pauline Réage, Berättelsen om O 

Närstrid: Vanessa 

Aiskylos, Sofokles, Euripides, De grekiska tragedierna 

Gunnar Blå, Den tredje systern 

Markis de Sade, De 120 dagarna i Sodom 

Anastasia Wahl, Klitty och da Vinci-kådisen 

Bo Sjökvist, Bland strippor och fakirer 

Martin Tistedt, Lux aeterna 

Sofia Albertsson, Sexpuckona anfaller! 

Gabrielle Wittkop, Barnahandlerskan 

Stig Sæterbakken, Sauermugg Redux 

Salka Sandén, Deltagänget 

C J Håkansson, Fjärilen från Tibet 

Markis de Sade, Ernestine 

Robert Coover, Att smiska hembiträdet 

Lemmy Kilmister, White Line Fever

Deborah Curtis, Beröring långt ifrån 

Gunnar Blå, Klumpigheten redux 

Gunnar Blå, Gå ner för trappan 

J G Ballard, Skändlighetsutställningen 

Pietro Aretino, Samtal: Nunnornas liv, skökornas liv, de gifta 

kvinnornas liv 

H P Lovecraft, Fallet Charles Dexter Ward 

Paracelsus, Boken om homunculus 

Laclau & Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin 

René Vázquez Díaz, Florina 

Alfred de Musset, Gamiani 

Magnus Ullén, Bara för dig 

Susanne Dodillet, Är sex arbete? 

under utgivning: 

Stig Sæterbakken, Osynliga händer 

Gustav Meyrink, Golem 

Markis de Sade, Juliette 

Per Meurling, Ögat i pottan 

Sadie Plant, Drogskrift 

Pierre Louÿs, Mammas tre flickor 

Odd Ahlgren, Förgöraren 

Samuel R Delany, Galten 

Louis-Ferdinand Céline, Från ett slott till ett annat 

Louis-Ferdinand Céline, Nord 

Louis-Ferdinand Céline, Rigadoon 

Antonin Artaud, Heliogabalus 

Helikons frusna källor: texter om alkemi från 1700-talets Sverige 

beställ direkt från förlaget: 

www.vertigo.se

Dodillet - Myweb.dal.ca

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?